Statsutskottets Utlåtande N-o 7.

1

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 20 februari 1900, kl. 5 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

(2:a U. A.)

l:o) I det statsrådsprotokoll öfver civilärenden den 13 januari Ag.m*ym
1900, som finnes fogadt vid den till Riksdagen aflåtna propositionen ZfmZtiLr.
angående statsverkets tillstånd och behof, har chefen för civildepartementet,
under erinran om det hvilande grundlagsändringsförslaget rörande
införandet af ett nytt statsdepartement, jordbruksdepartementet, lemnat
en redogörelse för de ärenden, som enligt departementschefens åsigt
borde förläggas till det nya departementet äfvensom den omreglering
af ärendenas fördelning mellan civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen
och de öfverflyttningar af centrala embetsverk samt stater och
corpser, nu tillhörande de tre sistnämnda departementen, som i sammanhang
med det nya departementets inrättande borde företagas; utvisande
denna redogörelse, bland annat, att af förslagets genomförande skulle,
om ärendenas fördelning mellan departementen blefve den af departementschefen
ifrågasatta, följa, att öfverflyttningar af centrala embetsverk
samt stater och corpser skulle ega rum på följande sätt enligt
statskalenderns uppställning:

Bih. till Iiilcsd. Vrot. 1000. 4 Sand. 1 Afd. 7 Häft. (N:o 7.)

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

till jordbruksdepartementet skulle flyttas:
från civildepartementet:

rikets generallandtmäterikontor (landtmäteristyrelsen), Sveriges
geologiska undersökning, landtbruksstyrelsen, stuteriöfverstyrelsen, kommissionen
för de allmänna kartarbetena, rikets allmänna kartverk;

landtmäteristaten, hushållningssällskapen, kemiska stationerna,
statens landtbruksingeniörer m. fl., stuteristaten, länsveterinärer, landtbrukets
undervisningsanstalter, landtbruksakademien;
från finansdepartementet:
domänstyrelsen;

skogsstaten, skogsläroverken, domänintendenter;
till civildepartementet skulle flyttas:
från finansdepartementet:
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen;
poststaten, telegrafstaten;
från ecklesiastikdepartementet:
medicinalstyrelsen;
medicinalstaten;

till finansdepartementet skulle flyttas:
från civildepartementet:

kommerskollegium, statistiska tabellkommissionen, statistiska centralbyrån,
patent- och registreringsverket;

bergsstaten, yrkesinspektörer, direktionen vid sjömanshuset i Stockholm,
väfskolan i Borås, jernkontoret.

Till närmare upplysning derom, huru departementschefen tänkt
sig, att efter grundlagsändringens genomförande hufvudtitlarne skulle
komma att blifva uppstälda, hade departementschefen låtit upprätta ett
nämnda statsrådsprotokoll bifogadt utkast till ändrad uppställning af
sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne enligt den faststälda
riksstaten för år 1900, derest det ifrågasatta jordbruksdepartementet
funnits upprättadt. Det vore icke departementschefens mening, att
någon förändrad uppställning af hufvudtitlarne i något fall skulle komma
till tillämpning under år 1900. Om det hvilande grundlagsförslaget
blefve antaget, kunde icke desto mindre den redan faststälda riksstaten
för år 1900 tillämpas till årets slut, om ock med vissa nödvändiga tilllägg.
Det upprättade utkastet afsåge endast att i detalj visa innebörden
af det förslag till ärendenas fördelning, departementschefen förut
i protokollet framstält. Departementschefen hade dervid utgått från
den år 1840—41 införda grundsatsen, att det skulle råda samband
mellan departementen och hufvudtitlarne i riksstaten på det sätt, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

3

en och samme departementschef hade att göra framställningar rörande
alla de anslag, som stode inom en och samma hufvudtitel.

Då jordbruksdepartementet i grundlagsändringsförslaget stode
mellan civildepartementet och finansdepartementet, borde tilläfventyrs
anslagen till jordbruksdepartementet och hvad dertill hörde lämpligen
föras tillsammans i en ny, sjunde hufvudtitel, så att finansdepartementets
och ecklesiastikdepartementets hufvudtitlar skulle blifva den åttonde
och nionde. Då detta emellertid blefve förenadt med stora olägenheter
under en lång öfvergångstid, hade departementschefen i stället i utkastet
ifrågasatt, att jordbruksdepartementets hufvudtitel skulle blifva den
nionde, hvarigenom endast den nuvarande nionde hufvudtiteln, pensionsoch
indragningsstaterna, skulle behöfva ändra nummer.

Efter närmare redogörelse för de särskilda poster, som enligt
utkastet skulle flyttas från en till annan hufvudtitel, har departementschefen
vidare anfört, bland annat:

Under nionde hufvudtitelns ordinarie utgifter hade departementschefen
i utkastet infört det förslag till stat för det nya departementet,
som departementschefen den 3 december 1898 vid föredragning inför
Kongl. Maj:t af det sedermera till 1899 års Riksdag framstälda grundlagsändringsförslaget
framlagt.

Bland de ordinarie anslagen under samtliga nuvarande sjette,
sjunde och åttonde hufvudtitlarne funnes upptagna förslagsanslag till
ålderstillägg, till rese- och traktamentspenningar samt till skrifmaterialier
och expenser, ved m. m. Då utgifterna å dessa anslag icke i nämnvärd
mån ökades, derför att de tre hufvudtitlarne uppdelades i fyra,
hade departementschefen endast haft att i utkastet fördela anslagens
sammanlagda belopp å fyra i stället för tre hufvudtitlar. Rörande
grunderna för denna fördelning och beloppet af hvarje dylikt anslag å
hvarje särskild hufvudtitel hade statskontoret efter anmodan meddelat
fullständig, på granskning af tre års räkenskaper grundad utredning,
hvars resultat införts å behöriga ställen i utkastet, dervid departementschefen
endast hade att erinra, att departementschefen naturligtvis tagit
hänsyn till anslagens och icke till de verkliga utgifternas belopp.

Å åttonde hufvudtiteln i gällande riksstat funnes bland ordinarie
anslag uppförda posterna »Medicinalstyrelsen med dithörande stater
(deraf 1,500 kronor reservationsanslag)» 502,250 kronor, »Lasaretts
underhåll» 97,874 kronor äfvensom »Resestipendier samt läroböckers
och lärda verks utgifvande, reservationsanslag», 30,000 kronor. De två
föbstnämnda posterna vore i utkastet öfverförda till sjette hufvudtiteln,
dock med undantag af dels 20,050 kronor till farmnceutiska institutet

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 7-

inom den första posten och dels 82,100 kronor till serafimerlasarettet
inom den andra posten, hvilka belopp såsom afseende undervisningsändamål
lemnats qvar å åttonde hufvudtiteln. Af den sista posten å
30,000 kronor hade étt belopp af 3,500 kronor till resestipendier åt
civile läkare flyttats till sjette hufvudtiteln.

Det kunde af skäl, som departementschefen angifvit, synas naturligt,
att de anslagsäskanden, Kongl. Maj:t kunde vilja framlägga för
detta års Riksdag med afseende å 1901 års statsreglering, sammanfördes
i hufvudtitlar i öfverensstämmelse med det förslag departementschefen
i protokollet framlagt. Genom ett sådant tillvägagående skulle
dock, efter departementschefens uppfattning, vållas den olägenhet, att
statsutskottets och tilläfventyrs äfven kamrarnes arbete skulle blifva
försvåradt och försenadt under den tid, som måste förflyta, innan grundlagsändringsförslaget
kunde hinna blifva slutbehandladt. Derjemte ansåge
departementschefen hänsyn böra tagas dertill, att i sakens nuvarande
läge hvar och en af cheferna för civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen
borde föredraga alla de anslagsfrågor, som hörde till
den hans departement motsvarande hufvudtitel enligt riksstatens nuvarande
uppställning, och om hvilka frågor framställningar redan af
en hvar af departementscheferna utarbetats. Departementschefen hemstälde
derför, att Kongl. Maj:t täcktes bestämma att med anslagsfrågornas
föredragning finge jemväl denna gång förfaras i enlighet med
hvad förut skolat ske.

Enligt sin natur trädde grundlagsändringar i gällande kraft genast
efter det de blifvit i stadgad ordning beslutade; och det nya departementet
borde följaktligen träda i verksamhet omedelbart efter det beslut
fattats om anställandet af ett elfte statsråd såsom chef och föredragande
för jordbruksdepartementet. Vid sådant förhållande ans&ge sig
departementschefen böra i korthet omförmäla, huru han tänkt sig att,
i främsta rummet till undvikande af hinder och tidsutdrägt i Riksdagens
arbeten, det förestående samarbetet mellan Kongl. Maj:t och
Riksdagen vid verkställigheten af ett blifvande grundlagsändringsbeslut
borde gestalta sig. För en sådan plan kunde förebild närmast hemtas
från förfarandet vid 1840—41 års riksdag, under hvilken den nuvarande
departementalordningen genomförts.

Det kunde antagas, att Riksdagen hunne fatta sitt beslut i grundlagsändringsfrågan
redan under innevarande februari månad.

Under tiden dessförinnan och vidare, intill dess frågan blefve
slutligen afgjord, ansåge departementschefen hinder icke möta för statsutskottet
att enligt förfarandet år 1840 utarbeta och framlägga sina

5

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

förslag i anslutning till den nuvarande hufvudtitelsmdelningen, med
förbehåll om blifvande omreglering mellan hufvudtitlarna före riksdagens
slut.

Omedelbart efter det grundlagsändringsförslaget kunde halva
blifvit af Riksdagen antaget, ansåge departementschefen proposition
böra aflåtas till Riksdagen med förslag till stat för det nya departementet
att tillämpas från den dag, då Kongl. Maj:t på rikssalen meddelade
Riksdagen sitt samtycke till Riksdagens beslut.

Behandlingen inom Riksdagen af denna proposition kunde icke kräfva
lång tid. Så snart Riksdagen å propositionen lemnat svar, som maste
förutsättas vara af beskaffenhet att kunna af Kongl. Maj:t, godkännas,
syntes Riksdagen böra kallas till möte å rikssalen för mottagande af
Kongl. Maj:ts svar i anledning af den af Riksdagen antagna grundlagsändringen,
hvarefter hinder icke torde möta att Kongl. Maj it samma
dag utnämnde chef för jordbruksdepartementet äfvensom departementets
personal att genast träda i tjenstgöring. I sammanhang härmed
måste ock ny stadga angående fördelning af ärendena mellan statsdepartementen
utfärdas att sättas i stället lör departementalstadgan af
den 16 maj 1840.

Om icke oförutsedda hinder mellankomme, kunde hela det nu antydda
förfarandet antagas vara fullfölj dt åtminstone till den 1 nästkommande
april, hvarefter tillräckligt rådrum för Riksdagen förefunnes
för beviljade anslags inordnande under nya hufvudtitlar, utan att den
tid, under hvilken Riksdagen vanligen vore samlad, behöfde öfver
skridas.

Sedan Hans Maj:t Konungen uppå tillstyrkan af statsrådets öfrige
ledamöter, med gillande af hvad chefen för civildepartementet sålunda
anfört beträffande organisationen af det föreslagna nya statsdepartementet
och hvad dermed egde samband, anmodat cheferne för civil-,
finans- och eklesiastikdepartementen att, hvar för sig, oberoende af den
ändring i riksstatens indelning i hufvudtitlar, som kunde blifva en följd
af inrättandet af det ifrågasatta jordbruksdepartementet, i anslutning
till riksstatens nuvarande uppställning föredraga de af dem utarbetade
framställningar rörande anslag att af Riksdagen äskas, bär chefen för
civildepartementet, till åtlydnad af Kongl. Maj:ts sålunda meddelade
föreskrift, understält Kongl. Maj:ts pröfning frågan om reglerandet af
utgifterna under riksstatens sjette liufvudtitel; och bär i öfverensstämmelse
härmed och sedan jemväl cheferna för finans- och ecklesiastik -departementen föredragit de till dessa departement hörande hufvudtitlar
oberoende af den ändring i riksstatens indelning i hufvudtitlar, som

Ang. anslag
till när in g sstatistiken.

U-]

b Statsutskottets Utlät ande N:o 7.

kunde blifva en följd af det ifrågasatta jordbruksdepartementets inrättande,
Kongl. Maj:ts. proposition angående statsverkets tillstånd och
behof blifvit affattad i anslutning till riksstatens nuvarande uppställning.

Utskottet, som i likhet med chefen för civildepartementet anser
lämpligt,_ att de förslag, hvilka det åligger utskottet att till Riksdagen
afgifva i anledning af Kongl. Maj:ts under riksstatens sjette, sjunde
och åttonde liufvudtitlar framstälda anslagsäskanden, utarbetas och för
Riksdagen framläggas i anslutning till den nuvarande, i Kongl. Majds
proposition angående statsverkets tillstånd och behof iakttagna hufvudtitelsindelningen,
har funnit sig böra — med erinran derom, att ofvan
omförmälda grundlagsändringsförslag blifvit genom kamrarnes sammanstämmande
beslut den 7 innevarande månad af Riksdagen slutligen antaget
föreslå, att Riksdagen, innan beslut angående de särskilda
anslagsposterna af Riksdagen fattas, må besluta, att den ordning, i
hvilken anslagsfrågorna under nuvarande sjette, sjunde och åttonde
hufvudtitlarna varda af Riksdagen upptagna och afgjorda, icke skall
blifva bestämmande med afseende å uppställningen af 1901 års riksstat,
utan att före uppgörandet af nämnda stat må göras den fördelning
mellan hufvudtitlar af de beviljade anslagen, som må kunna föranledas
af ett jordbruksdepartements inrättande.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må besluta, att, oberoende af den
ordning, i hvilken frågorna om anslag under sjette,
sjunde och åttonde hufvudtitlarna varda, med anslutning
till riksstatens nuvarande uppställning, upptagna
och afgjorda, före uppgörandet af riksstaten för år
1901 må göras den fördelning under hufvudtitlar af
dessa anslag, som af ett jordbruksdepartements inrättande
må kunna föranledas.

Ordinarie anslag.

Kommerskollegium.

2:o) I statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t i punkt 1 under
sjette hufvudtiteln föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, dels att i
den för kommerskollegium faststälda stat uppfördes aflöning för ytterligare
en aktuarie å den statistiska afdelningen med lön af 1,800 kronor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

7

som efter 5 år kunde höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare
500 kronor, samt tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, dels och
att det i staten för kommerskollegium upptagna anslag å 17,500 kronor
till, »juridiskt biträde, amanuenser och andra extra biträden, grufkartekontoret,
vikariatsersättningar, renskrifning m. m.» förhöjdes med 4,400
kronor eller till 21,900 kronor.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 13 januari 1900 har föredragande departementschefen i
förenämnda ärende erinrat om följande förhållanden.

Uti den af Kongl. Maj:t till 1896 års Riksdag aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof hade Kongl. Maj:t gjort framställning
om ökning i den för kommerskollegium gällande stat, i syfte
att kollegium måtte varda satt i stånd dels att behörigen fullgöra den
kollegium åliggande skyldighet att afgifva statistiska redogörelser för
vissa näringar, med iakttagande deri af vissa föreslagna förbättrade
anordningar, dels ock att utarbeta jemväl en särskild arbetsstatistik.
För ifrågavarande begge behof hade Kongl. Maj:t äskat en ökning af
den för kommerskollegium gällande stat med tillhopa 33,200 kronor.
Af denna ökning hade på näringsstatistiken belöpt följande belopp:
aflöning till en aktuarie med samma löneförmåner som till den förut
i kollegium anstälde aktuarien eller 1,800 kronor i lön och

1,200 kronor i tjenstgöringspenningar ............................ 3,000 kr.

hvartill skulle komma två ålderstillägg å 500 kronor efter
fem och tio år;

förhöjning af det till 17,500 kronor uppgående anslaget »till
juridiskt biträde, amanuenser, andra extra biträden, grufkartekontoret,
vikariatsersättningar, renskrifning m. m.»
med dels 1,200 kronor, motsvarande arfvodet till en
amanuens, och dels 2,000 kronor, motsvarande skilnaden
mellan det belopp, 4,100 kronor, som vid kommerskollegii
ombildning beräknats af anslaget belöpa å statistiska afdelningen,
och det belopp af omkring 6,000 kronor, som
för denna afdelning på senare tiden tagits i anspråk,
tillhopa ....................................................................................... 3,200 kr.

Summa 6,200 kr.

Riksdagen, som funnit den framlagda planen för arbetsstatistikens
ordnande allt för vidtomfattande, hade ansett sig icke kunna i vidsträcktare
mån biträda hvad Kongl. Maj:t i detta afseende föreslagit,
än att för utförande af arbetsstatistiska undersökningar beviljadeB ett

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

anslag af 10,000 kronor på extra stat för ''år 1897. Beträffande åter
de medel, som af Kongl. Maj:t äskats för näringsstatistikens behof,
hade Riksdagen pröfvat skäligt bevilja desamma, men ansett, vid det
förhållande att ifrågavarande anslagskraf stälts i sammanhang med
frågan om anordnande af arbetsstatistik och då undersökningarne på
detta senare område möjligen kunde komma att gifva uppslag till en
i viss mån förändrad behandling af näringsstatistiken, att de föreslagna
ökade anslagen för denna borde uppföras å extra stat.

Sedan Kongl. Maj:t den 13 november 1896 faststält de förändrade
bestämmelser rörande näringsstatistiken, hvilka i den kongl. propositionen
till samma års Riksdag stälts i utsigt, hade ärendet ånyo föredragits
inför Kong]. Maj:t den 14 januari 1897, dervid departementschefen
anfört, att vid afgörandet af frågan om ordnande af näringsstatistiken
jemväl hade tagits i öfvervägande, huruvida de arbetsstatistiska undersökningar,
som komme att i följd af Riksdagens beslut verkställas under
år 1897, kunde föranleda någon ändring i den allmänna näringsstatistikens
behandling, men att någon sådan ändring icke funnits af berörda
omständighet påkallad. Då genom nyssberörda af Kongl. Maj:t utfärdade
förändrade bestämmelser rörande näringsstatistiken väsentligt ökadt
arbete komme att föranledas inom kommerskollegii statistiska afdelning,
och de öfriga behof, för hvilka ökning i det för näringsstatistiken afsedda
anslag för år 1897 beviljats, fortfarande förefunnes och vore af
stadigvarande art, hade departementschefen ansett giltig anledning förekomma,
att det af Riksdagen till förevarande ändamål på extra stat
för samma år beviljade anslag blefve uppfördt å ordinarie stat. Med
gillande af hvad departementschefen på grund häraf hemstält, hade
Kongl. Maj:t funnit skäligt att af 1897 års Riksdag ånyo äska det för
näringsstatistiken afsedda anslagets uppförande å ordinarie stat.

I anledning häraf hade Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1897
anfört, att enligt Riksdagens mening frågan, huruvida de arbetsstatistiska
undersökningar, för hvilkas verkställande anslag blifvit i 1897
års riksstat uppfördt och jemväl för år 1898 af Kongl. Maj:t äskats,
skulle kunna, på sätt af 1896 års Riksdag antydts, gifva uppslag till
en i viss mån förändrad behandling af näringsstatistiken, icke kunde med
säkerhet bedömas, innan resultaten af dessa undersökningar blifvit framlagda,
Med afseende härå och enär det derjemte syntes Riksdagen
kunna ifrågasättas, om den faststälda förändrade planen för näringsstatistikens
utarbetande inom kommerskollegium komme att i framtiden
med nödvändighet kräfva samma arbetskrafter, som under första tiden
af dess tillämpning, hade Riksdagen funnit det ifrågavarande anslagets

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

9

uppförande å ordinarie stat icke vara af omständigheterna påkalladt.
Då anslaget emellertid kunde anses åtminstone tills vidare behöfligt,
hade till utarbetande af näringsstatistik inom kommerskollegium på
extra stat för 1898 anvisats samma belopp, som af Kongl. Maj:t föreslagits
och som för liknande ändamål af föregående årets Riksdag beviljats
eller 6,200 kronor; och hade, fortfarande på extra stat, anslaget
med oförändradt belopp anvisats jemväl för åren 1899 och 1900.

Vidare har departementschefen anmält, hurusom kommerskollegium
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 oktober 1899 ånyo understält
Kongl. Maj:ts pröfning frågan om uppförande å ordinarie stat af berörda,
hittills å extra stat anvisade anslag till näringsstatistiken och derjemte
hemstält om anslagets höjande från 6,200 till 7,400 kronor eller med

1,200 kronor. Till stöd för dessa framställningar hade kollegium åberopat
innehållet af ett utaf förste aktuarien å dess statistiska afdelning
afgifvet tjenstememorial, deruti anförts följande:

De skäl för det meranämnda anslagets bibehållande på extra stat,
som af 1897 års Riksdag anförts, hade varit, dels att något bestämdt
omdöme i frågan om det såsom möjligt förutsatta organisatoriska sambandet
mellan arbetsstatistiken och näringsstatistiken icke kunde fällas,
innan resultaten af de arbetsstatistiska undersökningar, till hvilka anslag
beviljats för år 1897 och af Kongl. Maj:t äskats för år 1898, blifvit
framlagda, dels ock att det syntes ovisst, huruvida den förändrade planen
för näringsstatistikens utarbetande komme att i framtiden med nödvändighet
kräfva samma arbetskrafter som under den första tiden af dess
tillämpning.

Hvad det förra af dessa skäl beträffade eller bristande erfarenhet
i fråga om arbetsstatistiken, kunde framhållas, att resultaten af såväl
1897 som 1898 års arbetsstatistiska undersökningar numera vore i tryck
framlagda, och att den liknande undersökning, som för åren 1899 och
1900 planerats, voro under utförande. Tillräcklig erfarenhet uti ifrågavarande
hänseende kunde sålunda anses vara vunnen, och hade denna
till fullo bekräftat hvad kollegium redan på förhand, vid afgifvandet
den 13 oktober 1896 af förslag till den första af dessa undersökningar,
trott sig kunna uttala, eller att de arbetsstatistiska undersökningarna
ej komme att gifva anledning till förändrad behandling af näringsstatistiken.
Om, såsom vid diskussionen af denna fråga inom Riksdagens
kamrar antydts, meningen varit, att man, innan anslaget till näringsstatistiken
uppfördes på ordinarie stat, genom jemförelse af de olika
metoder för primäruppgifternas inhemtande, som för näringsstatistiken,
liih. till liilcsd. Prof. l!J00. 4 Samt. 1 Afd. 7 ljuft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

å ena sidan, och för arbetsstatistiken, å den andra, vore faststälda, borde
söka få utrönt, huruvida det ej skulle visa sig fördelaktigare att äfven
för den förra använda samma metod med särskilda uppgiftsinsamlare,
som för den senare användes — i stället för att låta uppgifterna insamlas
genom magistrater och kronofogdar — så kunde dervid anmärkas,
dels att en sådan metod, som för de arbetsstatistiska undersökningarne
vore nödvändig, redan på grund af dermed förenade kostnader icke
kunde för näringsstatistiken ifrågasättas, dels att erfarenheten från de
arbetsstatistiska undersökningarne gifvit vid handen, att äfven på sådant
sätt inhemtade primäruppgifter behöfde undergå granskning, innan de
kunde läggas till grund för tabellarbetet, hvarför ett eventuelt införande
af denna metod för insamlande af uppgifter på näringsstatistikens område
knappast skulle komma att i nämnvärd mån underlätta arbetet
inom kommerskollegium.

Beträffande det andra skäl, som Riksdagen anfört mot det ifrågavarande
anslagets uppförande å ordinarie stat, eller att det syntes
ovisst, huruvida den förändrade planen för näringsstatistikens utarbetande
komme att i framtiden med nödvändighet kräfva samma arbets- ''
krafter som under den första tiden af dess tillämpning, hade redan
under diskussion härom vid 1897 års riksdag framhållits, att den vigtigaste
ändringen i fråga om näringsstatistiken, som vidtagits på grund
af Kongl. Maj:ts skrifvelse till kommerskollegium den 13 november 1896,
bestått deruti, att primäruppgifternas bearbetande skulle uteslutande
ega rum i kommerskollegium, hvarförutom äfven omfånget af näringsstatistiken
väsentligt ökats genom upptagande i densamma af tvenne
högst betydande industrigrupper, sågverk och qvarnar, hvilka förut ej
varit redovisade. Men de behof af ökade arbetskrafter, som nämnda
föreskrift framkallat, vore tydligen af stadigvarande art, och den enda
förändring, som i detta afseende kunde vara att förvänta, vore, att med
det ständigt växande statistiska materialet och den lika ständigt växande
önskan om mera utvidgadt omfång för de statistiska undersökningarna
arbetet säkerligen komme att ökas i stället för att minskas.

Då det sålunda, förutom på andra grunder, genom nära tre års
erfarenhet borde kunna anses till fullo ådagalagdt, såväl att arbetsstatistiken
icke kunde öfva något som helst inflytande på näringsstatistikens
organisation, som att behofvet af den genom ifrågavarande anslag
möjliggjorda ökningen i arbetskrafterna för näringsstatistikens bearbetning
fortfarande förefunnes och framgent komme att förefinnas, syntes
ingen anledning vara för handen att ytterligare undanskjuta uppförandet
af anslaget till näringsstatistiken bland ordinarie anslag å kollegii stat.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7. *1

I detta sammanhang ansåge förste aktuarien sig äfven höra framhålla,
att de medel, som för närvarande vore disponibla för aflöning
åt den extra ordinarie personalen å kollegii statistiska afdelning, i
sjelfva verket vore allt för knappt tillmätta. Af de tre qvinligt extra
biträden, som vore sysselsatta med bearbetning af näringsstatistiken,
åtnjöte de två i tjensten äldsta hvardera 70 kronor i månaden och den
yngsta, som dock haft anställning å afdelningen sedan närmare 3^år
tillbaka, endast 60 kronor i månaden. Att denna aflöning, särskildt
under nuvarande förhållanden, måste anses alldeles otillräcklig för
tienstebiträden, som under sex timmar dagligen vore bundna vid
ett ansträngande och ansvarsfullt arbete, borde icke kunna förnekas.
Billigheten och äfven angelägenheten att å den statistiska afdelningen
kunna för framtiden behålla arbetskrafter, som visat sig dugliga och
blifvit med göromålen fullt förtrogna, syntes derför bjuda, att dessa
biträden om möjligt bereddes något förmånligare aflöningsvilkor än de
nuvarande, som dessutom ej på långt när motsvarade de arfvoden,
som q vinliga biträden vid många andra saväl offentliga som enskilda
verk numera åtnjöte. Om nämnda biträdens månadsarfvoden sålunda
kunde höjas till förslagsvis 90 kronor i medeltal åt hvartdera, skulle
enligt förste aktuariens mening, tvifvelsutan ställningen för dem så förbättras,
att de utan allt för stora försakelser kunde skaffa sig ett
drägligt uppehälle och derigenom känna sig med sin verksamhet mera
tillfredsstälda. Den häraf föranledda höjningen i de för ändamålet använda
aflöningsmedlen skulle uppgå för ar till inalles 840 kronor.

Men äfven för ett annat ändamål syntes utväg höra beredas kollegii
statistiska afdelning att kunna påräkna i någon mån ökade anslagsmedel.
Af de för sagda afdelning — oberäknadt förste aktuarien
och den aktuarie, som innehade fullmagt å sin tjenstebefattning för
närvarande afsedda aflöningsmedlen, nemligen 4,100 kronor af det åt
kollegium anvisade anslaget till »juridiskt biträde, amanuenser, andia
extra biträden, grufkartekontoret, vikariatsersättningar, rensknfnmg
m. m.» samt 6,200 kronor »till utarbetande af näring6statistik» eller
sammanlagdt 10,300 kronor utginge:

till aflöning åt en aktuarie .......................................................... 3,000 kr,

» » » tre amanuenser ............................................;...... 3,600 »

)> » » ett manligt extra biträde, med timaflöning,

omkring ..................................................... 300 »

)) » » tre q vinliga extra biträden................................. 2,400 »

» vikariatsersättningar ............................................. 325 »

Summa 10,125 kr.

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

utdelning tvenne gånger om året af gratifikationer åt extra
ordinarie tjensteman å afdelningen, i regeln 2 å 3, återstode således
endast 175 kronor. Otillräckligheten häraf vore i ögonen fallande,
och kollegium hade äfven hittills ansett sig böra med i öfrigt tillgängliga
medel fylla det erforderliga tillskottet, hvarigenom exempelvis
under år 1898 gratifikationer till tre e. o. tjenstemän å statistiska afdelningen
kunnat . utdelas med ett sammanlagdt belopp af 525 kronor. Då
det emellertid icke kunde vara lämpligt att i längden för ifrågavarande’
ändamål använda medel, som icke vore dertill speciel! afsedda, måste
det vara nödigt att söka tillgodose behofvet i berörda hänseende genom
utverkande af ökadt anslag, och ifrågasattes med afseende härå en ökning
af 350 kronor. Hela den behöfliga höjningen i anslaget till utarbetande
af näringsstatistik skulle alltså komma att uppgå till 1 190
eller i rundt tal 1,200 kronor.

För egen del har departementschefen vidare yttrat.

Nu ifrågavarande anslag hade, såsom förut vore nämndt, under
tre år å extra stat utgått med 6,200 kronor årligen. Af den utredning,
som nu . af kommerskollegium lemnats angående ordnande af arbetet
med näringsstatistiken inom kollega statistiska afdelning, framginge, att
någon minskning i arbetet vid nämnda afdelning icke vore att förvänta.
Det vore ju ock helt naturligt att, med det ständigt växande statistiska
materialet och den icke minst hos allmänheten växande önskan om mera
utvidgadt omfång för de statistiska undersökningarna, ifrågavarande
arbete icke kunde aftaga. Den nu under tre år vunna erfarenheten
från de arbetsstatistiska undersökningarna visade ock alldeles otvetydigt
hän derpå, att någon förändring i arbetet med näringsstatistiken icke
föranleddes af de arbetsstatistiska undersökningarna.

Likaså syntes det departementschefen vara genom den förebragta
utredningen ådagalagdt, att de arfvoden, som inom kollegii statistiska
afdelning tilldelades de qvinliga extra biträden, som vore sysselsatta
med bearbetning af näringsstatistiken, vore allt för låga, och att fördenskull
tillfälle borde beredas för deras höjande på sätt föreslaget blifvit.
Att. något ytterligare belopp till beredande af gratifikationer åt de extra
ordinarie tjenstemännen vid afdelningen borde ställas till förfogande,
funne departementschefen ock vara alldeles rigtigt. För dessa båda
ändamål tarfvades, såsom nämnts, en ökning i anslaget af tillsammans

1,200 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit och då de anslagsbehof,
hvilka nu vore i fråga, fortfarande komme att förefinnas och fördenskull
vore af stadigvarande art, tvekade departementschefen icke att

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

13

åter upptaga det af Kongl. Maj:t vid 1897 års riksdag framlagda förslag
om öfverförande af detta anslag från extra till ordinarie stat, nu
med den förhöjning, hvarom nyss förmälts. Departementschefen hemstälde
alltså, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition af
det innehåll, som här ofvan angifvits.

Då den utredning, som nu blifvit i ärendet förebragt, synes gifva
vid handen, såväl att de arbetsstatistiska undersökningarna icke komma
att föranleda någon förändrad behandling af näringsstatistiken som ock
att någon minskning i de arbetskrafter, hvilka inom kommerskollegium
sysselsättas med näringsstatistiken, icke kan väntas blifva möjlig, finner
utskottet sig böra förorda, att det till utarbetande inom kommerskollegium
af näringsstatistik erforderliga anslag må uppföras å ordinarie
stat.

Utskottet har ej heller funnit anledning till erinran emot förslaget,
att det belopp af 6,200 kronor, som under de senaste åren varit för
ifrågavarande ändamål å extra stat beviljadt, måtte, för möjliggörande
af förbättring i de qvinliga extra biträdenas aflöningsförmåner samt för
beredande af ökade medel till gratifikationer åt extra ordinarie tjensteman,
höjas med 1,200 kronor och sålunda den sammanlagda ökningen
i kommerskollegii ordinarie anslag bestämmas till 7,400 kronor; och
synes jemväl, enligt hvad föreslaget blifvit, rätt till ålderstillägg böra
tillerkännas innehafvaren af den ifrågasatta nya aktuariebefattningen i
likhet med innehafvaren af den å kommerskollegii stat förut uppförda
aktuariebefattning.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgifva,

a) att i den för kommerskollegium faststälda
stat uppföres aflöning för ytterligare en aktuarie å den
statistiska afdelningen med lön af 1,800 kronor, som
efter 5 år kan höjas med 500 kronor och efter 10 år
med ytterligare 500 kronor, samt tjenstgöringspenningar
1,200 kronor; samt

b) att det i staten för kommerskollegium upptagna
anslag å 17,500 kronor till »juridiskt biträde,
amanuenser och andra extra biträden, grufkartekontoret,
vikariatsersättningar, renskrifning m. m.» förhöjes
med 4,400 kronor eller till 21,900 kronor.

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

I händelse af bifall härtill kommer anslagstiteln »kommerskollegium»
att höjas med 7,400 kronor eller från 64,600 kronor till 72,000
kronor.

Öfverståthållareembetet.

Ang. höjning 3:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit, att Riksdagen måtte med afaflöning1

* * * 5 åt1 gifva, att det under anslagstiteln »Öfverståthållareembetet» uppförda
exekution»- ordinarie anslag å 12,200 kronor till aflöning åt exekutionsbetj eningen
btStockholm.1 i Stockholm finge höjas med 3,800 kronor eller till 16,000 kronor.

[2.] Med erinran att allt sedan år 1886 å ordinarie stat under anslags titeln

»Öfverståthållareembetet» varit uppfördt ett anslag af 12,200 kronor
till aflöning åt exekutionsbetj eningen i Stockholm, har departementschefen
till statsrådsprotokollet anmält, att öfverståthållareembetet uti skrifvelse
till Kongl. Magt den 18 september 1899 väckt förslag om anställande
af ökadt antal exekutionsbetjente och hemstält, att hufvudsakligen för
detta ändamål anslaget måtte höjas från 12,200 kronor till 17,400 kronor.

Vidare har departementschefen meddelat, att enligt af öfverståthållareembetet
lemnad uppgift, exekutionsbetjenternas antal för närvarande
utgör 12 personer jemte en vaktmästare, och att aflöningsbeloppen
till dem utgå på följande sätt:

1 exekutionsbetjent med uteslutande tjenstgöring å förste stadsfogdens

kansli: lön ...... kronor 1,200: —

6 exekutionsbetjente, samtidigt tjenstgörande på förste
och andre stadsfogdens expedition: lön 1,000

kronor till hvarje....................................................... „ 6,000: —

5 exekutionsbetjente, som tjenstgöra hos förste stadsfogden,
men användas äfven hos andre stadsfogden:
lön 800 kronor till hvarje ........................ ,, 4,000: —

1 vaktmästare hos stadsfogdarne: lön .......................... „ 600: —

återstoden reserveras till gratifikationer och vikariats ersätt

ningar.................................................................. ,,_400: —

tillsammans kronor 12,200: —

Dessutom erhålla elfva exekutionsbetjente sportler.

Såsom skäl för den föreslagna höjningen i antalet exekutionsbetjente
samt för den ifrågasatta löneförbättringen har, enligt hvad
statsrådsprotokollet utvisar, öfverståthållareembetet anfört följande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

15

Uti särskilda till öfverståthållareembetet ingifva skrivelser hade
såväl förste som andre stadsfogden hos embetet gjort framställning om
åtgärders vidtagande för att få antalet hos dem anstälde exekutions o

o

betjente ökadt.

Förste stadsfogden hade dervid, under förordande af någon löneförhöjning
åt den nuvarande exekutionsbetjent gen, inskränkt sig till
att för öfverståthållareembetet ånyo i korthet påpeka den förut flera
gånger framhållna vigten af förstärkandet af de honom understälda
arbetskrafter.

Andre stadsfogden åter hade i en längre skrifvelse framlagt skälen
för sin framställning, och framginge af densamma, bland annat, att, då
under de tolf år, han innehaft andre stadsfogdetjensten, Stockholms
stads befolkning ökats med omkring 100,000 personer, under det att
antalet exekutionsbetjente vore detsamma, som det var icke blott för
tolf, utan till och med för tjugu år sedan, det numera kommit derhän,
att handläggningen af de flesta ärenden blifvit i betänklig grad försenad,
och att vederbörande myndigheter, som nödgades vända sig till andre
stadsfogden med begäran om handräckning, i ständiga påminnelser
gåfve uttryck åt sitt missnöje med den långsamhet, hvarmed handräckningsärendena
hos honom bedrefves; att, oaktadt han författningsenligt
vore skyldig att inom tre månader redovisa till honom inkomna ärenden,
flere tusen sådana och nästan alla, som afsåge uttagandet af utskylder
hos personer, som från rikets olika delar inflyttat till Stockholm,
aldrig hunne expedieras förr än efter en tid af fem månader;
att de inkomna ärendenas antal de senare åren utgjort:

år

1893 ................

................ 7,482

1894..................

................. 9,670

n

1895 .................

................ 9,964

ii

1896 ................

11,830

1897 ...............

............. 12,275

•n

1898 ..................

13,214;

att då, med fästadt afseende å antalet ärenden hos förste stadsfogden,
de sex hos andre stadsfogden tjenstgörande exekutionsbetjente vore
skyldige att i tur och ordning jemväl från förste stadsfogden, mottaga
ärenden till handläggning, det vore omöjligt för desse att i rätt tid
medhinna de minst 20,000 besök, som för handläggningen af de exempelvis
år 1898 inkomna 13,214 ärendena erfordrades; att dertill ytterligare
komme, att minst en fjerdedel af de i ärendena afsedda perso-,
ner i regeln bytte om bostad och att med anledning deraf, sedan från

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

vederbörande rotemän anskaffats nya adresser, ytterligare besök måste
hos dem göras; att antalet besök, som ålåge hvarje exekutionsbetjent,
visserligen ej kunde exakt på siffran uppgifvas, men att, såsom lätteligen
insåges af hvad ofvan anförts, de måste uppgå till många tusen
och att, det oaktadt, vederbörande exekutionsbetjente dessutom vore
upptagna dels med två timmars expedition dagligen och dels med uppsättande
och utskrifvande af bevis rörande alla dessa »fattige», »ej anträffade»,
»afflyttade» m. m., som för redovisning af de dem anförtrodda
ärenden vore af nöden.

Andre stadsfogden ansåge sålunda såsom oundgängligen nödvändigt,
derest han skulle kunna till vederbörande myndigheters och allmänhetens
belåtenhet fullgöra sina åligganden, att åtminstone två nya
exekutionsbetjentbefattningar med skyldighet för blifvande innehafvare
att tjenstgöra endast inom andre stadsfogdens expedition med det
snaraste inrättades.

Öfverståthållareembetet har vidare anfört, att embetet i skrifvelse till
Kongl. Magt den 5 november 1896 gjort framställning om ökande af det i
riksstaten till exekutionsbetjeningens i Stockholm aflöning uppförda
anslag med så stort belopp, att embetet blefve i tillfälle att dels med
100 kronor till en hvar öka den nu till exekutionsbetjente utgående
aflöning och dels inrätta två nya exekutionsbetjentbefattningar; men att
Kongl. Maj:t genom beslut den 29 december 1.896 funnit embetets dåvarande
framställning icke till någon vidare åtgärd föranleda. Embetet
hade derför nu ansett sig sakna anledning att i vidsträcktare man, än
som af nedan angifna förhållanden föranleddes, göra förnyad framställning
om löneförhöjning åt de i stadsfogdarnes expedition anstälde
exekutionsbetj ente.

Deremot funne sig öfverståthållareembetet af förhållandena manadt
att ånyo under Kongl. Maj:ts pröfning draga frågan om inrättande i
Stockholm af ytterligare några exekutionsbetjentbefattningar. Redan
de siffror, öfverståthållareembetet framlagt i sin förenämnda skrifvelse
och som gåfve vid handen, att de på förste stadsfogdens handläggning
beroende s. k. handräckningarna i brottmål från år 1879 till år 1895
nära fördubblats, äfvensom att de på andre stadsfogdens handläggning
beroende indrifningsärenden under samma tid ökats med sextio
procent, under det att antalet exekutionsbetjente blifvit oförändradt,
syntes otvetydigt ådagalägga, att det numera icke vore möjligt att
med den raskhet och ordning, som vederborde, ombesörja indrifningen
af de olika fordringar, afgifter och utskyldsposter, hvilka komma under
stadsfogdarnes handläggning; och, på sätt andre stadsfogden erinrat,

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

17

hade också synnerligen från de olika länsstyrelserna tid efter annan till
embetet inkommit klagomål öfver den. långsamhet, som vid behandlingen
af från dem till embetet inkomna framställningar om handräckning
gjorde sig gällande.

De nya siffror, embetet nu vore i tillfälle framlägga, läte emellertid
de öfverklagade missförhållandena framträda i ännu bjertare dager,
och embetet skulle anse sig brista i uppfyllandet af en tjenstepligt, om
embetet ej sökte råda bot derför. De af andre stadsfogden framlagda,
här ofvan återgifna siffror ådagalade, att de på hans handläggning beroende
ärenden sedan år 1894 ökats med ytterligare ej mindre än
fyrtio procent, och äfven om ökningen i antal af de på förste stadsfogdens
åtgärd beroende så kallade handräckningarna i brottmål ej vore
lika stor, hade dock äfven beträffande dem en anmärkningsvärd stegring
på senare tider egt rum. Enligt från nämnde tjensteman infordrade
uppgifter hade nemligen dessa ärenden utgjort år 1895: 2,896
och år 1898: 3,408.

Embetet funne sig alltså böra hos Kongl. Maj :t göra framställning
om förenämnda anslags ökande med så stort belopp, att embetet blefve
satt i tillfälle att inrätta tre nya exekutionsbetjentbefattningar.

I fråga om exkutionsbetjeningens tjensteinkomster hade embetet
erinrat, att de elfva exekutionsbetjente, som direkt sysselsattes med verkställighet
af utslag samt indrifning af böter m. m., jemväl kunde påräkna
sportler, som i rundt tal ansåges för en hvar af dem uppgå till
600 kronor årligen.

Omförmälda elfva exakutionsbetjente kunde alltså påräkna, de
med den högre aflöningen en årsinkomst af 1,600 kronor och de öfrige
af 1,400 kronor årligen.

Härvid förekomme emellertid, att, som sagts, sex af exekutionsbetjenterna
sysselsattes samtidigt såväl på förste som andre stadsfogdens
expedition, och då handläggningen af ärendena i förstnämnda expedition
gemenligen inbringade vederbörande exekutionsbetjent någon
sportelinkomst, kunde lätt inses, hvad också af andre stadsfogden anmärkts,
att större drift och omsorg nedlades på skötandet af de ärenden,
som härrörde från förste stadsfogdens expedition, än af dem, som
lemnades exekutionsbetjenterna af andre stadsfogden.

Denne tjensteman hemstälde också, att, om nya exekutionsbetjentbefattningar
komme att inrättas, åtminstone två af de blifvande innehafvande
deraf måtte ställas till hans uteslutande förfogande.

Öfverståthållareembetet ansåge denna framställning befogad, och
Bill. till Riksd. Prot. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 7 lläft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

då sportlerna för de exekutionsbetjente, som tjenstgjorde endast hos
andre stadsfogden, kunde beräknas uppgå till högst 100 kronor årligen,
ansåge embetet den kontanta aflöningen för de båda exekutionsbetjente,
som skulle tjenstgöra uteslutande hos andre stadsfogden, böra bestämmas
till skilnaden mellan detta belopp och den summa, 1,600 kronor,
som kunde anses nu utgöra en äldre exekutionsbetjents aflöning, eller
1,500 kronor.

Då embetet vidare ansåge nödigt, att till tjenstgöring hos förste
stadsfogden anstäldes ytterligare en exekutionsbetjent med högre aflöning,
erfordrades derför 1,000 kronor årligen.

Ytterligare ansåge öfverståtkållareembetet det vara uppenbart, att,
då någon årlig ökning af de sportelgifvande ärendena hos förste stadsfogden
icke egde rum, utan dessa tvärtom, för närvarande åtminstone,
syntes till antalet något nedgå, men enligt det förslag, embetet främst
ält, de på dessa ärenden belöpande sportler skulle för framtiden
komma att fördelas på tolf exekutionsbetjente, under det förut endast
elfva delat desamma, de förutvarande exekutionsbetjenternas aflöning
skulle i följd af nämnda förslag komma att nedgå med omkring 50
kronor årligen. Obilligheten häraf under nu rådande, högt uppdrifna
pris på alla lifsförnödenheter folie emellertid genast i ögonen, hvadan
någon ersättning för denna minskning torde böra beredas; och då embetet
ansåge denna kunna bestämmas till 100 kronor årligen och antalet
hos förste stadsfogden tjenstgörande exekutionsbetjente för framtiden
skulle blifva tolf, erfordrades härför ^ytterligare 1,200 kronor.

Till sist har embetet ansett sig böra erinra, att förslag till indrifningsväsendets
i Stockholm ordnande visserligen för närvarande vore
beroende på stadsfullmägtiges pröfning, men att det förslag, embetet
nu framstäf, i ingen mån berördes häraf. Det stadsfullmägtiges pröfning
understöda förslaget afsåge nemligen endast indrifningen af de
inom staden påförda skatter och utskylder äfvensom de så kallade polisböterna,
hvilken indrifning redan nu ombesörjdes af personal, som staden
sjelf aflönade; och ingen af de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,
hade ansett nödigt, att någon ändring gjordes i det sätt, hvarpå
de här ofvan omförmälda, till handläggning hos förste och andre stadsfogden
förekommande ärenden nu ombesörjdes.

Med stöd af hvad embetet sålunda anfört har embetet hemstält,
att Kongl. Maj:t täcktes till innevarande Riksdag aflåta proposition om
ökande af det i riksstaten till exekutionsbetjeningens i Stockholm aflöning
uppförda anslag från 12,200 krouor till 17,400 kronor.

Departementschefen har vidare till protokollet, meddelat, att stats -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

19

kontoret i häröfver den 27 oktober 1899 afgifvet utlåtande med erinran,
hurusom, på sätt framgiugo af en utaf Kongl. Maj:t till 1885 års Riksdag
framlagd utredning, aflöningen till exekutionsbetjeningen i Stockholm
af ålder blifvit bestridd af statsmedel, och att statens skyldighet
i sådant hänseende dessutom blifvit i en af Rikets Ständer den 6 februari
1858 till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse erkänd, anfört, att statskontoret,
med afseende å hvad af öfverståthållareembetet till stöd för
dess framställning andragits, funne sig böra densamma till bifall förorda.

För egen del yttrar härefter departementschefen.

Det af öfverståthållareembetet nu framlagda förslag afsåge att öka
antalet exekutionsbetj ente, som verkställa indrifning, från 11 till 14.
Af de 3 nya exekutionsbetjenterna skulle 2, helt och hållet upptagna
af göromål för andre stadsfogden, aflönas med 1,500 kronor till

hvarje .....................................................................*............ 3,000 kronor,

1 aflönas med 1,000 kronor .............................................-...... 1,000 »

hvarjemte till ersättning för minskade sportler i följd af

ökadt antal exekutionsbetjente skulle erfordras ....... 1,200 »

tillsammans 5,200 kronor.

Likasom Rikets Ständer i sin skrifvelse den 6 februari 1858, i
fråga om aflöningsförhöjning åt de i öfverståthållareembetets kansli
anstälde tjensteman samt betjente och deribland jemväl åt exekutionsbetjeningen,
funnit något tvifvel icke böra uppstå om statens åliggande
att, derest aflöningen befunnes otillräcklig, ytterligare anslå d<3 medel,
som till densammas förbättrande erfordrades, hade jemväl Riksdagen
genom uppförande af anslaget å 12,200 kronor till nämnda exekutionsbetj
ening på ordinarie stat medgifvit, att denna personals aflöning är
en statens angelägenhet. Vid sådant förhållande ansåge departementschefen
sig här icke behöfva upprepa den utredning, som i detta hänseende
förebragts till 1885 års Riksdag, utan inskränkte sig till att
hänvisa till hvad derom förekomme i protokollet öfver civilärenden
för den 12 januari 1885 (sid. 23—25 i de tryckta riksdagshandlingarna).

Beträffande exekutionsbetj entes göromål och den för dem ifrågakommande
sportelinkomst hade departementschefen genom särskilda, infordrade
promemorior inhemtat följande närmare upplysningar.

Den å förste stadsfogdens kansli tjenstgörande, med 1,200 kronor
aflöuade exekutionsbetjenten, hvilken icke åtnjöte någon sportelinkomst,
sysselsattes med skri(göromål och vore deraf upptagen omkring fem
timmar dagligen.

Ölrige hos förste stadsfogden tjenstgörande exekutionsbetjente an -

20 StatsutslcoUets Utlåtande N:o 7.

vändes för verkställighet af utslag i brottmål, jemväl urbota, deri inginge
äfven ett ringa antal polismål, nemligen sådana, der utmätning
blefve af nöden för böters utfående. I denna tjenstgöring ifrågakomme
icke någon sportelinkomst. Sådan erhölle deremot desse exekutionsbetjente
på det sätt, att de af förste stadsfogden förordnades till extra
utmätningsmän. I denna egenskap kunde de beräkna en årlig inkomst
genom erhållna arfvoden för utmätningsförrättningar i tvistemål, för
hvar och eu numera något öfver 400 kronor om året. Vid beräkningen,
att denna inkomst skulle uppgå till omkring 500 kronor om året, hade
man utgått från medeltalet för ett större antal år.

För andre stadsfogdens expedition hade exekutionsbetjente ett stort
antal mångskiftande ärenden att bestyra, bland hvilka borde nämnas:
uttagande af utskylder af personer, som från rikets olika delar inflyttat
till hufvudstaden, tillställande af och uttagande af lösen för domar, utslag,
protokoll och andra expeditioner från högsta domstolen, kammarrätten,
hofrätter och rådstufvurätter med flera domstolar och verk så
inom som utom hufvudstaden, delgifningar af stämningar från hela riket
å personer, som härstädes vore boende eller tillfälligt uppehölle sig,
äfvensom uppsökande af arfsberättigade efter utrikes aflidna personer
med flere dylika på framställning af utrikesdepartementet eller kommerskollegium
grundade uppdrag. Den sportelinkomst, som vid dessa göromål
kunde uppkomma för exekutionsbetjente och beräknades till omkring
100 kronor årligen för hvar, bestöde af godtgörelse för tillställande
af expeditioner, som icke utlösts, och dylikt.

Departementschefen ansåge sig böra tillägga, att den indrifning,
som för stadens räkning utfördes och af staden bekostades, hufvudsakligen
afsåge resterande, i Stockholm påförda krono- och kommunalutskylder
och verkstäldes genom extra utmätningsmän, som årligen förordnades
till ett antal af omkring 60 och hvilka aflönades med visst
belopp, 50 eller 75 öre, för hvarje indrifven debetsedel. På detta arbete,
som icke fortginge mer än vissa månader hvarje år, ansåges en
sådan extra utmätningsman kunna förtjena omkring 7Ö0 kronor om året.

Åt den utredning, öfverståthållareembetet nu framlagt och till
hvilken departementschefen anhölle att få hänvisa, framginge, att, oaktadt
Stockholms stads folkmängd betydligt stigit, antalet af exekutionsbetjente
icke ökats. Verkan af betjeningens fåtalighet hade ock med
kraft blifvit framhållen af vederbörande myndigheter och rigtigheten
af dessa uppgifter syntes icke kunna betviflas. Ville man således erhålla
ett snabbare och verksammare exekutionsväsende i Stockholm,
så måste man ? vara beredd på, att vid detsamma måste anställas till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

21

räckligt antal betjente; och den af öfverståthållareembetet föreslagna
höjning i desses antal syntes departementschefen således vara fullt
grundad i ett oafvisligt behof.

I afseende på den erforderliga förhöjningen i det till exekutionsbetjeningen
utgående anslag kunde departementschefen dock icke fullt
dela den af öfverståthållareembetet uttalade åsigt. Af de 3 nya exekutionsbetjenterna
skulle enligt embetets förslag 2 anställas till uteslutande
tjenstgöring hos andre stadsfogden; och ansåge departementschefen,
med beräkning af en sportelinkomst för en hvar af dem af
omkring 100 kronor om året, en aflöning till belopp af 1,400 kronor
för hvardera vara tillräcklig. Derigenom skulle dessa nya exekutionsbetjente
få en godtgörelse, motsvarande den, som uppbures af de exekutionsbetjente,
hvilka nu samtidigt tjenstgjorde hos båda stadsfogdarne.

Vidkommande den tredje nya exekutionsbetjenten, för hvilken
vore föreslagen en lön af 1,000 kronor om året, förutom ifrågakommande
sportler, hade departementschefen intet att erinra.

Deremot funne departementschefen sig icke kunna biträda det af
öfverståthållareembetet väckta förslag om ökning i samtlige exekutionsbetjentes
aflöning för godtgörande af den minskning i sportler för en
hvar af de med indrifning sysselsatte exekutionsbetjente, som skulle
uppstå genom anställande af ökad dylik betjening. Departementschefen
fäste sig i detta afseende särskildt dervid, att den väsentliga delen
af sportlerna i sjelfva verket utgjordes af ersättning för arbete på grund
af särskildt förordnande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då det syntes departementschefen
vara af behofvet påkalladt, att medel bereddes till anställande
af

dels 2 nya exekutionsbetjente med lön af 1,400 kronor

för hvardera ...................................................................... 2,800 kronor,

dels 1 ny exekutionsbetjent med lön af .......................... 1,000 »

tillsammans 3,800 kronor,

hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
medgifva, att det under anslagstiteln »Öfverståthållareembetet» uppförda
ordinarie anslag å 12,200 kronor till aflöning åt exekutionsbetjeningen
i Stockholm måtte höjas med 3,800 kronor eller till 16,000
kronor.

Utskottet, som icke har något att erinra emot Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer alltså,

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. aflaning
sjör höjning
åt visst
landsstatstjenstemän.

[3.]

att Riksdagen må medgifva, att det under anslagstiteln
»Öfverståthållareembetet)) uppförda ordinarie
anslag å 12,200 kronor till aflöning åt exekutionsbetjeningen
i Stockholm må höjas med 3,800 kronor
eller till 16,000 kronor.

I händelse af bifall härtill kommer hela anslagstafla att höjas
från 87,422 kronor till 91,222 kronor.

Landsstaterna i länen.

4:o). Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva,
att länsnotarierne och länsbokhållare i Jemtlands och Norrbottens län
finge hvar för sig uppbära i lön 1,500 kronor och i tjenstgöringspenningar
1,000 kronor, tillsammans 2,500 kronor, samt efter tio års
väl vitsordad tjenstgöring ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor,
äfvensom att landträntmästaren i Norrbottens län finge erhålla lön 2,500
kronor och tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, tillsammans 3,800
kronor, jemte ålderstillägg till lönen till belopp af 500 kronor efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring.

Vid föredragningen inför Kongl. Ma j:t af denna fråga har departementschefen
till statsrådsprotokollet erinrat, att vid den lönereglering
för landsstaten, som antagits vid 1878 års riksdag, bestämts, att länsnotarie
och länsbokhållare skulle åtnjuta:

i Malmöhus, Elfsborgs, Östergötlands, Skaraborgs, Göteborgs och
Bohus, Kalmar, Kristianstads, Vermlands, Jönköpings, Kronobergs,
Stockholms, Kopparbergs, Örebro, Gefleborgs, Vesternorrlands och Södermanlands
län: lön 1,500 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronor,
tillsammans 2,500 kronor, med tillägg, att efter tio år lönen kunde
höjas med 500 kronor, samt

i Blekinge, Hallands, Vestmanlands, Upsala, Vesterbottens, Norrbottens,
Jemtlands och Gotlands län: lön 1,200 kronor, tjenstgöringspenningar
800 kronor, tillsammans 2,000 kronor, med tillägg, att efter
tio år lönen kunde höjas med 500 kronor.

Genom den lönereglering för landträntmästare, som fäststälts vid
1883 års riksdag, hade vidare bestämts, att sådan tjensteman egde tillgodonjuta
:

i Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs och Vermlands län: lön 2,500 kronor,
tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, tillsammans 4,000 kronor,

i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Örebro,

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

23

Kopparbergs, Gefleborgs och Vesternorrlands län: lön 2,500 kronor,
tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, tillsammans 3,800 kronor,

i Upsala, Gotlands, Blekinge, Hallands, Vestmanlands, Jemkande,
Vesterbottens och Norrbottens län: lön 2,500 kronor, tjenstgöringspenningar
1,000 kronor, tillsammans 3,500 kronor, jemte ålderstillägg
till belopp af 500 kronor efter fem års väl vitsordad tjenstgöring.

Framställningar om förböjning i de sålunda bestämda aflöningsförmånerna
hade, yttrar vidare departementschefen, inkommit beträffande
dels landträntmästaren, länsnotarien och länsbokhållaren i Norrbottens
län och dels länsnotarien och länsbokhållaren i Jemtlands län.

Uti en till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län
ingifven skrift hade förbemälde tre landsstatstjenstemän i länet hemstält
om vidtagande af förbättring i deras aflöningsförmåner och till stöd för
sin framställning hufvudsakligen anfört följande:

De dyra tider, som gjort sig gällande öfver hela riket, hade sträckt
sina verkningar äfven till Norrbottens län, men der hade de ej, åtminstone
på de sista 10 åren, föregåtts af någorlunda billiga sådana, under
livilka tjenstemännen kunnat göra några besparingar för mötande af de
dyra tiderna, utan hade redan de närmast föregående åren inom länet
och särskildt inom Luleå stad varit att anse för ovanligt dyra. Den
inom vårt land enastående utveckling, i hvilken Norrbottens län för
närvarande vore stadt, hade varit så öfvermägtig, att förhållandena
der uppe i mångt blifvit alldeles efter. Luleå stad hade på 10 år i
anseende till folkmängden relativt ökats mest af rikets samtliga städer,
men tillgången på ens ganska primitiva, för att ej tala om tidsenliga,
bostäder hade ej mägtat följa med de stigande behofven. I stället hade
ofta nog osunda hus- och tomtspekulationer uppdrifvit hyrorna till ungefär
dubbelt emot hvad de uppgingo till vid tiden för stadgandet af
landsstatens nu gällande lönereglering, år 1878. Så till exempel hade
då den gängse hyran i Luleå för fyra stora rum med kök och andra
rymliga lokala tillbehör varit 350 å högst 400 kronor, hvaremot man
numera allmänt betalade för fyra små rum med kök och dermed förenade
obetydliga, allt annat än »tidsenliga» beqvämligheter ej mindre
än 700 kronor. Och man egde grundade farhågor för att hyrorna under
den närmaste tiden skulle komma att drifvas upp än högre. Handtverkares
och tjenares arbete betingade numera nära det dubbla mot år
1878. På ved hade priset stigit med 100 procent, hvilket med hänsyn
till de långa stränga vintrarne i icke oväsentlig mån ökade utgifterna,
och på matvaror med bortåt 40 procent; detta senare beroende derpå,
att omnejdens jordbruk ej mägtat följa med tidens kraf, synnerligast

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

som arbetarebefolkningen uteslutande sökte efter de höga förtjenster,
som skogskörslor och industri beredde, under det att jordbruket finge
skötas bäst det kunde af jordegarne sjelfva och deras närmaste. En
följd häraf vore, att det mesta af hushållsartiklarne: kött, smör, ost,
ägg m. m., som i Luleå konsumerades, måste tagas söder ifrån, ofta från
trakten omkring och söder om Stockholm. Enahanda vore ock förhållandet
med grönsaker och dylikt. Denna nödvändighet till import af
lifsförnödenheter vållade gifvetvis, att äfven det lilla, som orten producerade,
stege i pris till jemnhöjd med den långt utifrån importerade
varan. Af alla dessa kända sakförhållanden framginge, att, om södra
och mellersta Sveriges tjenstemän i allmänhet för närvarande vore i
behof af något dyrtidslägg, så hade tjenstemännen i Luleå redan under
en följd af år varit det och vore det nu i ännu mycket högre grad
än de.

I samband dermed ville sökandena erinra derom, att, ehuru göromålen
vid länsstyrelsen i Norrbottens län under de senaste åren oafbrutet
ökats i ganska afsevärd omfattning, de af landsstatens tjenstemän
i länet, hvilkas löner vore beroende af klassindelning, fortfarande tillhörde
den lägst aflönade klassen, ett förhållande, som, oafsedt de dyra
tiderna, väl nu ej kunde anses rättvist.

Vid insändande af denna framställning till Kongl. Maj:t har Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län i skrifvelse den 6 november
1899 förklarat sig kunna vitsorda hvad sökandena anfört angående
den på senare åren inom länet och särskildt i residensstaden inträdda
stegring i priset å så godt som alla hufvudsakliga lefnadsförnödenheter
och för egen del anfört följande:

Då de aflöningsbelopp, som genom löneregleringen år 1878 faststäldes
lör landsstatstjenstemännen, afpassats efter då rådande lefnadskostnader,
syntes det med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att samtliga
tjensteinnehafvare, hvilka vore af de dyra tiderna berörda, nu bereddes
en skälig löneförhöjning.

Derest de nu rådande höga lefnadskostnaderna skulle bero på snart
öfvergående tillfälliga förhållanden, vore ur den synpunkt, som närmast
föranledt ifrågavarande framställning, en tillfällig löneförbättring visserligen
till fyllest för afhjelpande af de öfverklagade missförhållandena,
men Kongl. Majrts befallningshafvande hölle dock före, att denna prisstegring
ej kunde tillskrifvas förhållanden af tillfällig art, utan dess
grund syntes vara att söka i den omständigheten, att, under det länets
folkmängd på kort tid ökats i en grad, som saknade sitt motstycke i

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

25

vårt land, länets jordbruk, som för öfrigt i dessa nordliga trakter hade
att kämpa med särskilda svårigheter, icke kunnat hålla jemna steg med
utvecklingen i öfrigt, och många årtionden antagligen komme att förgå,
innan någon ändring härutinnan kunde vara att motse.

Ytterligare en omständighet syntes böra tagas i betraktande vid
bedömandet af frågan, huru de i ansökningen omförmälda missförhållanden
på lämpligaste sätt skulle kunna afhjelpas. Vid 1878 års lönereglering
hade tjenstemännen vid länsstyrelsen i Norrbottens län hänförts
till lägsta aflöningsklassen — detta helt naturligt, då indelningen i aflöningsklasser
grundades endast på folkmängden såsom måttstock för
gör om ålens omfattning. Folkmängden i Norrbottens län hade emellertid
ökats från 86,655 invånare vid 1877 års slut till 125,487 vid 1898
års utgång; och göromifren vid länsstyrelsen hade, sedan regleringen
genomförts, högst väsentligt ökats såväl till mängd som omfattning i
öfrigt.

Då sålunda länet med hänsyn till antalet å landskansliet handlagda,
afgjorda mål och ärenden i medeltal för åren 1862—1871 fått sin plats
såsom det 18:de i ordningen och, hvad landskontorsgöromålen anginge,
såsom det 16:de, intoge länet i detta afseende enligt justitiekanslersembetets
senaste årsberättelse det 8:de rummet. Derest härvid hänsyn
toges icke allenast till ärendenas antal, utan ock till deras vidlyftighet
och beskaffenhet i öfrigt, syntes obilligheten af tjenstemännens hänförande
till lägsta aflöningsklassen blifva ännu mer i ögonen fallande. Det
rastlösa framåtskridande på en mängd områden, som varit utmärkande
för Norrbotten under senare tider, måste gifvetvis i hög grad taga
länsstyrelsens tid och krafter i anspråk för bringande af ordning i de
inträdda nya förhållandena. Länsstyrelsen i Norrbottens län hade ock
att handlägga åtskilliga kategorier synnerligen besvärliga ärenden, hvilka
antingen alls icke eller endast i mindre omfattning förekomme inom de
flesta andra län och om hvilkas vidlyftiga beskaffenhet de årliga arbetsredogörelserna
icke innehölle någon som helst antydning. Af sådan
uat.ur vore en mängd ärenden, som egde samband med nybyggesväsendet,
jordeboksväsendet och lappväsendet, flottledsmål, ärenden angående
väganläggningar samt virkesförsäljning från kronans skogar med dertill
börande räkenskaper m. in.

Dessa nu antydda förhållanden talade i och för sig och oberoende
af prisstegringen på lifsförnödenheter för tjenstemännens vid länsstyrelsen
i Norrbottens län uppflyttning i högre aflöningsklass, och den ifrågasatta
löneförbättringen syntes derför lämpligast böra komma till stånd
i denna form.

Bill. till /likså. Blot. 1900. 4 Sand. 1 Afd. 7 lläft.

4

-ö Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län hade i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 16 oktober 1899 gjort framställning om löneförbättring
åt landskanlister och landskontorister i länen äfvensom åt länsnotarie
och länsbokhållare i Jemtlands län. Framställningen om allmän
löneförbättring åt landskanslister och landskontorister har departementschefen
förbehållit sig att framdeles få anmäla, så snart en under utredning
varande fråga om dylik löneförbättring hunnit blifva färdig
till föredragning; och ansåge sig departementschefen således i detta
sammanhang endast böra redogöra för framställningen i hvad densamma
afsåge löneförbättring åt länsnotarien och länsbokhållaren i länet.

Det syntes antagligt, anförde i sådant hänseende Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Jemtlands län, att man vid fastställande af lönebeloppen
enligt 1878 års stat tänkt sig, att ifrågavarande tjenstemän
skulle vid sidan af sin tjenst ega tid och tillfällen att genom annat
arbete förvärfva eu väsentlig del af hvad till bestridande af deras lefnadskostnader
erfordrades. Särskildt gåfve anordningen af lönerna åt
länsnotarier och länsbokhållare i de tre nordligaste länen, i hvilka lefnadskostnaderna
dock redan vid tiden för löneregleringen varit och
fortfarande vore högre än i öfriga län, vid handen, att arbetet i de
nämnda tre länen antagits komma att blifva betydligt ringare än i de
öfriga.

Detta antagande hade dock just beträffande tiden efter löneregleringen
visat sig origtigt, då till följd af den starka utveckling, som
för ett tjugutal år sedan börjat i Norrland och sedermera i ständigt
ökad grad fortgått, göromålen vid de norrländska länsstyrelserna i
samma eller kanske snarare högre mån ökats; och åtminstone i Jemtlands
län funnes i allmänhet för länsstyrelsens tjenstemän hvarken tid
eller eljest möjlighet att genom arbete utom tjensten förskaffa sig
någon nämnvärd inkomst.

Om sålunda de ifrågavarande tjenstemännens löneförmåner vore
otillräckliga i förhållande så väl till det arbete, som af tjenstemännen
utfördes, och den kompetens, de skulle innehafva, som till kostnaden
för ett. nödtorftigt, fyllande af lefnadsbehofven, så hade de prisstegringar,
som i synnerhet under det senaste årtiondet egt rum, gjort ställningen
ännu bekymmersammare. Af en bifogad tablå öfver prisen åren 1889
och 1899 i Östersund på några af de oumbärligaste lifsförnödenheterna
inhemtades sålunda, att*- under tiden mellan nämnda år berörda pris
öfver hufvud taget, stigit med i det närmaste trettio procent.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

27

Den af länsstyrelsen åberopade tablå vore af följande lydelse:

Tablå öfver prisen på åtskilliga lifsförnödenheter i Östersund
åren 1889 och 1899.

1889.

1899.

Kr.

öre

Kr.

öre

Hyra för ett ordinärt rum ............................................................

90

—

no

—

Ved, barr- pr famn ...................................................................

7

—

12

—

» , björk-, » » .....................................................................

10

—

15

—

Socker, pr kilo................................. • »-ni........................

—

75

—

65

Kaffe, » » ................................................................

1

84

1

25

Nötkött, » » ....................................................;...........

—

70

—

75

Fårkött, > » ................................................................

—

60

—

75

Färskt fläsk, » » ..................................................................

—

80

1

—

Rökt » » » .................................................................

1

15

1

25

Saltadt, amerikanskt fläsk pr kilo .............................................

—

98

—

85

Ärter, pr kilo..................................................................

—

25

—

25

Kornmjöl, » » ..................................................................

—

20

—

23

Rågmjöl, » » ..................................................................

—

16

—

20

Hvetemjöl, » » ..................................................................

—

30

—

30

Knäckebröd » » ..................................................................

—

38

—

45

Rågbröd, mjukt, » » ..................................................................

—

28

—

33

Hvetebröd, » » ..................................................................

—

30

—

35

Salt sill, » » ...............................................................

—

20

—

35

Svagdricka, pr liter ...................................................................

—

04

—

06

Färsk lax, pr kilo........................................................................

1

25

1

75

Getost och mesost, pr kilo............................................................

—

90

1

10

Potatis, pr tunna ......................................................................

4

—

9

—

Smör, (ej mejeri-) pr kilo ..............................................................

1

60

1

BO

Summa

123

68

169

77

Ökning: 29,18 proc.

Uti särskilda skrifvelser till Kongl. Maj:t den 19 december 1899
hade statskontoret afgifvit utlåtande öfver de framställningar, för hvilka
departementschefen sålunda redogjort.

För att utröna i hvad mån sådana förändrade förhållanden sedan
1878 års lönereglering inträffat, som borde föranleda nu ifrågavarande
landsstatstjenstemäns hänförande till en högre aflöningsgrupp än den
i 1878 och 1883 årens löneregleringar för dem bestämda, hade statskontoret
låtit upprätta tre tabeller, af hvilka den ena, grundad på de

i •/» • • i • / • 1 1 1 I t ol*

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes arbetsredogörelser, utvisade antalet
ärenden, som till Kongl. Maj:fs befallningshafvande i rikets samtliga
län inkommit, hvart af åren 1878, 1888 och 1898, den andra,
hvilken grundats på landsböckerna, gåfve vid handen de förändringar,
som i de särskilda länen under samma tidsperioder inträffat beträffande
kassarörelsen, samt den tredje utvisade länens inbördes ordning i vissa
angifna hänseenden, hvilka kunde vara för detta ärende belysande.

De båda första tabellerna vore för vidlyftiga att här återgifvas.
Den tredje tabellen både följande lydelse:

Länens inbördes ordning i afseende å:

Antal in-komna
ärenden.

Inkomster.

Utgifter.

Ankomna

remisser.

Afgångna

remisser.

1878.

1888.

1898.

1878.

1888.

1898.

t-*

00

^1

po

£

OD

OO

po

1898.

00

po

1888.

1898.

1878.

1888.

1898.

Stockholms län

19

11

9

18

8

4

17

22

20

14

14

16

18

4

7

Upsala

T>

20

20

15

8

10

20

5

6

18

11

6

21

8

13

20

Södermanlands

»

17

15

19

15

18

21

19

16

19

22

20

19

19

23

21

Östergötlands

12

21

22

2

5

6

2

5

4

17

19

10

3

8

10

Jönköpings

15

14

13

11

12

15

3

9

6

2

3

5

11

7

12

Kronobergs

>

16

12

21

17

21

23

21

18

21

18

8

15

17

11

19

Kalmar

4

2

5

9

11

14

8

11

14

9

5

13

7

9

14

Gotlands

24

24

24

22

24

22

22

24

24

23

16

18

24

19

16

Blekinge

18

18

18

7

9

10

20

21

22

19

24

24

5

10

13

Kristianstads

*

9

6

6

1

2

2

10

3

2

24

21

23

1

2

2

Malmöhus

6

1

1

3

3

1

1

2

1

1

1

1

2

1

1

Hallands

»

11

16

20

21

23

24

24

23

23

21

22

22

20

22

23

Göteborgs och Bohus

>

2

3

2

5

6

8

18

4

3

16

2

3

6

6

9

Elfsborgs

>

1

8

11

6

7

19

6

8

7

13

13

14

9

17

22

Skaraborgs

T)

5

9

14

4

4

3

7

7

5

20

23

9

4

3

5

Vermlands

»

3

13

12

14

19

18

13

13

10

6

10

11

15

24

17

Örebro

14

17

16

12

15

17

12

12

12

7

12

12

13

18

18

Vestmanlands

>

13

19

17

10

14

16

4

14

16

15

17

20

14

21

24

Kopparbergs

>

7

7

7

20

17

11

15

15

17

3

9

8

12

12

6

Gefleborgs

10

4

3

16

13

12

16

10

11

5

11

17

10

16

15

V estemorrlands

8

5

4

13

1

9

9

1

8

8

15

7

16

14

8

Jemtlands

I

21

23

10

24

22

13

23

19

9

12

7

6

23

15

11

Vesterbottens

>

23

22

23

23

20

5

11

20

15

4

18

4

22

20

4

Norrbottens

»

22

10

8

19

16

7

14

17

13

10

4

2

21

5

3

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

29

Härefter hade statskontoret vidare anfört:

Af dessa tabeller framginge, att Norrbottens län, i fråga om mängden
af de till länsstyrelsen inkomna ärenden, från att år 1878 hafva
intagit det 22:dra rummet, år 1888 varit det 10:de och år 1898 det
8:de i ordningen bland rikets län; att ärendenas antal sålunda ökats
från 8,472 år 1878 till 10,583 år 1888 och till 11,308 år 1898, en
ökning så mycket afsevärdare, som samtidigt hos rikets flesta länsstyrelser
en högst väsentlig minskning i ärendenas antal egt rum inom
gruppen skuldfordringsmål till följd af den med 1879 års ingång tilllämpade
nya utsökningslagen af år 1877; att i fråga om bestridda
utgifter någon afsevärd förändring i förhållande till andra län icke
inträffat; men att i fråga om inkomster samt ankomna och afgångna
remisser kassarörelsen högst väsentligt utvidgats sålunda, att beträffande
inkomsterna länet år 1878 intagit det 19:de, år 1888 det 16:de och år
1898 det 7:de rummet i ordningen bland rikets län, beträffande ankomna
remisser år 1878 det 10:de, år 1888 det 4:de och år 1898 det
2:dra rummet, samt beträffande afgångna remisser år 1878 det 21:sta,
år 1888 det 5:te och år 1898 det 3:je rummet bland rikets län.

Beträffande den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande åberopade
stegringen i pris å husrum och lifsförnödenheter m. in. under tidsperioden
1879—1899 hade statskontoret från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
efter anmodan mottagit följande jemförande tabell:

Jemförande tabell öfver prisen å husrum och lifsförnödenheter m. m.
i Luleå åren 1879 och 1899.

Björk- Barrved
ved

per per

famn. famn.

3 rum

2 rum
och
kök.

År 1899

Af de åberopade tabellerna framginge, enligt hvad statskontoret
vidare anfört, att Jemtlands län i fråga om mängden af de till länsstyrelsen
inkomna ärenden, från att år 1878 hafva intagit det 21:sta

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

rummet, år 1898 varit det 10:de i ordningen bland rikets län; att ärendenas
antal sålunda ökats från 8,783 år 1878 och 7,133 år 1888 till
9,925 år 1898, en ökning, som af nyss beträffande Norrbottens län an
förda skäl vore särskildt afsevärd; att kasearörelsen väsentligt utvidgats
sålunda, att, beträffande inkomsterna, länet år 1878 intagit det 24:de,
år 1888 det 22:dra och år 1898 det 13:de rummet i ordningen bland
rikets län; beträffande utgifterna år 1878 det 23:dje, år 1888 det 19:de
och år 1898 det 9:de rummet; beträffande ankomna remisser år 1878
det 12:te, år 1888 det 7:de och år 1898 det öde rummet samt beträffande
afgångna remisser ar 1878 det 23:dje, år 1888 det 15:de och år
1898 det ll:te rummet bland rikets län.

Den betydande förändring, som utredningen beträffande Norrbottens
län gåfve vid handen, jemte hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
nämnda län till stöd för framställningen anfört, hade synts statskontoret
utgöra fullgiltiga skäl för bifall till samma framställning på det sätt,
att länsnotariens och länsbokhållare^ i länet aflöning höjdes till 2,500
kronor om året, ålderstillägg oberäknade, samt att landträntmästare^
i länet aflöning höjdes till 3,800 kronor för år utom ålderstillägg; och
hade statskontoret likaledes, på grund af hvad i ärendet beträffande
Jemtlands län förekommit, funnit sig kunna tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes i detta län framställning på det sätt, att
länsnotarien och länsbokhållaren i nämnda län komme i åtnjutande af
samma löneförhöjning, som för motsvarande tjenstemän i Norrbottens
län ifrågastälts.

Åt hvad sålunda anförts hade departementschefen funnit det vara
till fullo ådagalagdt, att behofvet af ifrågavavarande fem landsstatstjenstemäns
uppflyttning i högre löneklass borde tillgodoses, och att
detta behof vore af så stadigvarande art, att detsamma icke kunde
afhjelpas genom dyrtidstillägg eller dylikt, Såsom statskontoret framhållit,
utgjorde den ifrågasatta aflöningstillökningen för landträntmästaren
i Norrbottens län 300 kronor och för hvar och en af de fyra öfrige
tjenstemännen 500 kronor, eller alltså tillsammans en förhöjning i anslag
af 2,300 kronor för år.

Departementschefen tillstyrkte alltså, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen medgifva sådan löneförhöjning för de ifrågavarande tjenstemännen,
som, på sätt ofvan angifvits, i den kongl. propositionen blifvit
ifrågasatt.

Den utredning, som i statsrådsprotokollet i detta ärende innefattas,
afser att visa, att de af Kongl. Maj:t begärda löneförbättringarna för
vissa tjenstemän vid länsstyrelserna i Norrbottens och Jemtlands län

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

81

äro påkallade dels af de höga lefnadskostnaderna i Luleå och Östersund
och dels deraf, att de vid ifrågavarande länsstyrelser handlagda mål och
ärenden af skilda slag under de senare åren så tillvuxit i antal, att
den vid 1878 och 1883 årens riksdagar med afseende å vissa tjenstemäns
vid länsstyrelserna löneförmåner faststälda klassindelning mellan
länen numera skulle vara, så vidt de ifrågavarande båda länen angår,
föråldrad och dessa län böra hänföras till annan klass med högre aflöning
för tjenstemän af nu ifrågavarande tjenstegrader. Med afseende å
grunden för ifrågavarnde klassindelning har emellertid utskottet inhemtat,
att vid indelningens uppgörande länens storlek efter folkmängd varit
den företrädesvis bestämmande grunden, hvarjemte äfven någon hänsyn
tagits till lefnadskostnaderna, men att deremot antalet hos länsstyrelserna
förekommande ärenden ansetts icke böra öfva någon inverkan på
indelningen. Enligt senaste för utskottet tillgängliga statistiska uppgifter
äro Norrbottens och Jemtlands län fortfarande näst Gotlands län
med afseende å folkmängden de minsta länen i riket; och då frågan
om ändrad klassindelning af länen enligt nya grunder nu icke i sin
helhet föreligger, har utskottet vid sådant förhållande — äfven om utredningen
i ärendet skulle få anses utvisa, att arbetsqvantiteten i de
båda ifrågavarande länen skulle vara större än i vissa län, der högre
aflöningar till innehafvarne af motsvarande tjenstebefattningar utgå —
icke ansett sig kunna förorda, att af sådan anledning ändring skulle
vidtagas i den gällande klassindelningen.

På dessa skäl får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Piksdagen bifallas.

5:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att anslaget till landsstaterna i
länen måtte, med anledning af ett boställes indragning, höjas med 800
kronor.

Chefen för civildepartementet har till statsrådsprotokollet i detta
ärende anmält, att, enligt hvad statskontoret i sin berättelse om statsverkets
inkomster m. m. meddelat, jemlikt Kongl. Maj:ts beslut den 31
maj 1878, det kronofogdetjensten i Ölands södra mota fögderi anslagna
bostället 3A mantal Södra Bäck n:o 4, 5/is mantal Lilla Brunneby n:o 2
och 8/s» mantal Resrrio n:o 4 komme att till statsverket indragas den 14
mars 1900. Då detta boställes afkastning vore i stat beräknad till 800
kronor, erfordrades i anledning af indragningen en förhöjning af anslaget
till landsstaterna i länen med 800 kronor; och hemstälde departe -

Ang. höjning
i anslaget
till följd af
indragning af
landsstat
hoställe.

[4-]

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. ifrågasatt
skrifvelse
om indragning
af landshöfding
et jenster.

mentschefen alltså, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att anslaget
till landsstaterna i länen måtte höjas med nämnda belopp.

Utskottet, som icke haft något att erinra emot denna Kongl.
Maj:ts framställning, hemställer alltså,

att anslaget till landsstaterna i länen må, med
anledning af ofvannämnda boställes indragning, höjas
med 800 kronor.

6:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 108) har herr
David Bergström, med hvilken herr A. Hedin instämt, föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida landshöfdingetjensterna
kunde utan men för länen indragas och de med dem förenade lönerna
åt statsverket besparas, eller ock genom en omorganisation af landshöfdingeinstitutionen
en minskning kunde ske i landshöfdingarnes antal
och i samband dermed en indragning af vissa landshöfdingelöner ega
rum; samt att Kongl. Magt ville efter verkstäld utredning i ämnet till
Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill densamma kunde föranleda.

I afseende å de skäl, hvarå motionen grundats, tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.

Utskottet har icke kunnat underlåta att i likhet med motionären
fasta sin uppmärksamhet vid åtskilliga förhållanden, som synas gifva
anledning till antagandet, att landshöfdingarnas embeten i deras nuvarande
form icke äro oumbärliga; och det synes utskottet äfven kunna
ifrågasättas, huruvida icke i sammanhang med en minskning af landshöfdingetjensternas
antal sådana anordningar skulle kunna vidtagas, att
icke allenast en afsevärd besparing för statsverket skulle kunna göras,
utan ock större gagn af landshöfdingarnes verksamhet påräknas. Men
då, vare sig landshöfdingarnas embeten helt och hållet indragas eller
desamma omorganiseras, betydande förändringar i rikets administration
deraf måste blifva en följd, och motionären icke lemnat någon ledning
för bedömande af, huru dessa förändringar skulle genomföras, anser
sig utskottet icke kunna biträda motionärens förslag, utan hemställer,

att herr Borgströms förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

33

7:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 123) har
lierr J. Bromée i Billsta, med hvilken herr Johan Olofsson instämt, föreslagit,
att Riksdagen måtte bevilja vaktmästaren vid landskansli i
Östersund Erik Kallström för mistad bostadsförmån en årlig ersättning
af 200 kronor från och med år 1889 och så länge lian i tjensten
qvarstår.

Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande.

Genom skrifvelse af den 4 februari 1848 hade Kongl. Maj:t bifallit
af dåvarande landshöfdingen i Jemtlands län gjord framställning, att,
i sammanhang med uppförande af de vid länsresidenset i Östersund nu
befintliga flygelbyggnader, i den ena af dem finge inredas boningsrum
för kanslivaktmästaren.

Den i följd deraf tillkomna vaktmästarebostaden, fullbordad omkring
1850, hade derefter ända till 1888 — äfven sedan under tiden behofvet
af en ytterligare vaktmästare gjort sig gällande—fått af den i tjensten
äldste vaktmästaren disponeras.

Under år 1888 hade vaktmästarebostaden dock blifvit borttagen
och i stället inredd till landtränteri.

I det af Konungens befallningshafvande afgifna förslag till denna
omändring hade uppmärksamhet fästs derå, att ersättning åt vaktmästaren
borde beredas i stället för den honom sålunda frångångna bostaden; i
fråga hvarom öfverintendentsembetet lemnat det besked, att särskild
ansökning derom finge göras hos Kongl. Maj:t. I med anledning häraf
till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse hade Konungens befallningshafvande
liemstält om beviljande af 200 kronor årligen såsom ersättning för den i
anspråk tagna vaktmästarebostaden.

Kongl. Maj:t — efter att i frågan hafva hört kongl. statskontoret,
som i afgifvet yttrande, på anförda skäl, förmält sig icke kunna understödja
den gjorda framställningen—hade i skrifvelse den 6 december
1889 förklarat berörda framställning icke till någon vidare åtgärd föranleda.

Såsom skäl för sitt afstyrkande hade statskontoret framhållit, att
enligt den genom kongl. brefvet den 31 maj 1878 faststälda lönereglering
de hos länsstyrelserna anstälda vaktmästare icke blifvit berättigade
att, förutom bestämd kontant aflöning, åtnjuta fri bostad eller, om tillgång
dertill saknades, sådan hyresersättning, hvarom fråga vore, och
att dylik rättighet icke heller syntes hafva varit dem före löneregleringen
i behörig ordning medgifven, äfvensom att jemförelsevis kort tid förflutit
från den verkstälda löneregleringen och att befaras kunde, det
aflåtande till Riksdagen af proposition i ämnet skulle framkalla flera
likartade anspråk.

Bih. Ull Riksd. Prof. 1900. 4 Sami 1 Afd. 7 Haft.

Ang. ersättning
till vaktmästaren
E.
Kallström för
mistad
bostadsförmån.

5

A ng. höjning
af reservationsanslaget

till expenser
för allmänna
arbeten.

[5].

34 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Härvid borde dock, enligt motionärens förmenande, bemärkas,
att, enär Kongl. Maj:t enligt först nämnda skrifvelse tillåtit inredande
af bostad åt vaktmästaren vid kansliet i Östersund uti den ena till
residenshuset derstädes hörande flygelbyggnaden, rättigheten för bemälde
vaktmästare att erhålla fri bostad varit medgifven i så behörig ordning,
som möjligen kunde önskas eller med skäl ifrågasättas samt att vid löneregleringen
fråga om vaktmästarebostäder så mycket mindre kunnat
uppstå, som troligen icke i något län sådana saknades, och således
befarandet, att flera dylika anspråk som det ifrågastälda kunde framkallas,
varit ogrundadt.

Emellertid kunde, enligt motionärens mening, uti här ifrågakomna
fall icke annat än medgifvas, att vaktmästaren, som, enligt Konungens
befallningshafvandes uppgift i förut nämnda skrifvelse till Kongl. Maj:t,
antagits med löfte om fri bostad och äfven af sådan varit i besittning,
intill dess förr berörda anordning med densamma vidtagits, derigenom
tillskyndats en för en person i hans förhållanden ganska känbar förlust,
för hvilken han måste anses berättigad att erhålla godtgörelse.

Den nuvarande äldste vaktmästaren vid kansliet i Östersund,
Erik Kallström, hade i mars 1869 antagits till extra och i maj 1872
nämts till ordinarie vaktmästare, hvilken befattning han ännu innehade
och skött med vitsord om godt förhållande.

Under åberopande af hvad statskontoret, enligt hvad motionären
upplyst, i förevarande fråga anfört, hemställer utskottet,

att herr Bromées ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

I händelse af bifall till hvad i punkt 5:o) af utskottet föreslagits,
kommer anslaget till »landsstaterna i länen (deraf 120,000 kronor reservationsanslag)»
att höjas från 2,702,441 kronor till 2,703,221 kronor
eller med 800 kronor.

Väg- och Vattenbyggnadsstaten.

8:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att det under anslagstiteln
väg- och vattenbyggnadsstaten uppförda reservationsanslaget till
expenser för allmänna arbeten måtte höjas från 30,000 kronor till 35,000
kronor eller med 5,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

35

I sitt anförande till statsrådsprotokollet i detta ärende har chefen
för civildepartementet till en början erinrat, att efter det till undersökningar
och expenser för allmänna arbeten under flera år af Riksdagen
anvisats anslag på extra stat, så hade, i sammanhang med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens uppförande å ordinarie stat, vid 1882 års
riksdag för omförmälda ändamål under anslagstiteln »väg- och vattenby
ggnadsstaten» beviljats ett årligt reservationsanslag till belopp af

40.000 kronor. I enlighet med Kongl. Maj:ts framställning hade Riksdagen
höjt detta belopp från och med år 1886 till 50,000 kronor och,
sedan Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att från och med år 1887
ytterligare höja detsamma till 60,000 kronor, hade denna framställning
på det sätt bifallits, att under ofvan nämnda anslagstitel uppförts två
reservationsanslag till sammanlagdt belopp af 60,000 kronor att användas,

30.000 kronor till expenser för allmänna arbeten och 30,000 kronor
till vägundersökningar, som af Kongl. Maj :ts befallningshafvande föranstaltades,
dock så att reservationer å det förra anslaget jemväl finge
användas till vägundersökningar, när sådant funnes behöfligt. I afseende
å dessa båda anslag hade sedermera icke vidtagits annan ändring,
än att Riksdagen, i enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning:,
höjt anslaget till vägundersökningar från och med år 1898 till

35.000 kronor.

Vidare har departementschefen påmint derom, att Kongl. Maj:t,
med anledning af en utaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord
framställning, vid nästlidna års riksdag föreslagit, att reservationsanslaget
till expenser för allmänna arbeten måtte höjas från 30,000 kronor
till 35,000 kronor eller med 5,000 kronor; men denna framställning
hade icke tillvunnit sig Riksdagens bifall.

Nu hade, fortsätter departementschefen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 oktober 1899 åter
upptagit denna fråga, och då departementschefen, i följd deraf, å nyo
understälde frågan Kongl. Maj:ts pröfning, ville han till en början
erinra om innehållet af den skrifvelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
af den 17 november 1898, som föranledt Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet till nästlidna års Riksdag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade i denna skrifvelse anfört,
att ifrågavarande anslag, hvarifrån bestriddes kostnaden jemväl för alla
resor och förrättningar för utöfvande af den styrelsen åliggande kontroll
öfver allmänna arbeten, under de senaste åren visserligen lcmnat
tillgång till de med detsamma afsedda kostnader, men dock varit så
knappt, att utgifter, hvilka bort bestridas af löpande årets anslagsbelopp,

36

Statsutskottets t flätande N:o 7.

uppskjutits till påföljande år samt besigtningar af dylika arbetens underhåll
måst inskränkas i väl stor omfattning, ett förhållande, som icke
vore betryggande för de anordningar, styrelsen borde vidtaga för fullgörande
af sin nyssnämnda kontrollerande verksamhet.

Att behofvet af talrikare kontrollresor på senare tider ökats och
fortfarande vore i tilltagande, framginge påtagligt redan af det kända
förhållandet, att de allmänna arbetenas antal och omfattning årligen
hastigt ökats, deribland särskild! förtjenade framhållas det enskilda jernvägsnätets
kraftiga utveckling samt afdikningsarbetenas för frostländighetens
minskande betydande utsträckning, hvilka arbetens underhåll i
mån af deras årliga tillväxt i antal kräfde ökad tillsyn, som ej kunde
eftersättas.

På grund af hvad sålunda anförts hade styrelsen hemstält, att
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å ordinarie stat anvisa ett
belopp af 5,000 kronor för att dermed höja anslaget till expenser för
allmänna arbeten från 30,000 kronor till 35,000 kronor.

Ärendet hade anmälts inför Kongl. Maj:t den 13 januari 1899
och departementschefen hade, enligt statsrådsprotokollet, dervid för egen
del yttrat, bland annat, följande:

»Enligt af Eders Kongl. Maj:t meddelade bestämmelser tages ifrågavarande
anslag hufvudsakligen i anspråk för följande ändamål, nemligen:
till rese- och inspektionskostnader för utöfvande af den kontroll och
dermed sammanhängande undersökningar rörande allmänna arbeten, som
det åligger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att genom sina embetsoch
tjenstemän verkställa, samt till erforderliga inspektioner för att
kontrollera såväl utförandet som underhållet af enskilda bolags eller
personers jernvägar, ehvad de erhållit statsbidrag eller icke, till expenser
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i distrikten samt till ved
för styrelsens embetslokaler, äfvensom till inköp af inventarier samt
böcker och tidskrifter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.»

»Med hänsyn till de betydande belopp, hvilka numera årligen af
statsmedel utgå till understödjande af allmänna arbeten, måste det anses
angeläget, att från statens sida noggrann tillsyn utöfvas icke allenast
å sådana arbetens ordentliga utförande, utan äfven derå, att icke
de med statsbidragens beviljande afsedda ändamål blifva genom bristande
underhåll från vederbörande intressenters sida förfelade; och
hvad särskildt angår de enskilda jernvägsföretagen, synes mig stor vigt
ligga derå, att en effektiv kontroll af staten utöfvas i syfte att förekomma,
det trafikanters vare sig personliga säkerhet eller trygghet för
till befordran lemnade tillhörigheter må genom underhaltigt byggnads -

.Statsutskottets Utlåtande lS:o 7.

37

sätt eller uraktlåtet underhåll äfventyras. Jag anser derföre också nödvändigt-,
att fullt tillräckliga medel för utöfvandet af den kontrollerande
verksamhet, som i dessa afseenden tillkommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
finnas till styrelsens disposition.»

På grund af det anförda hade departementschefen hemstält, det
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att reservationsanslaget till
expenser för allmänna arbeten måtte höjas från 30,000 kronor till

35,000 kronor eller med 5,000 kronor.

Den framställning, som af Kongl. Maj:t i enlighet med denna
hemställan till Riksdagen aflåtits, hade, sedan statsutskottet i afgifvet
utlåtande tillstyrkt densamma, visserligen bifallits af Första Kammaren,
men afslagits af Andra Kammaren i enlighet med yrkande i reservation
af denna kammares ledamöter i statsutskottet mot utskottets hemställan;
och den gemensamma omröstning, som i följd häraf egt rum, hade
utfallit med 193 röster för afslag mot 154 röster för bifall.

I den skrifvelse, hvari väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu å nyo,
på sätt ofvan nämnts, upptagit frågan om höjning af förevarande anslag,
både styrelsen anfört, att anledningen till den tid efter annan beviljade
höjningen af anslaget gifvetvis varit den, att de allmänna
arbetenas antal och omfattning efter hand alltmera ökats. Särskildt
inom öfre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet nödvändiggjorde den
alltjemt tilltagande mängden af allmänna arbeten, att under den jemförelsevis
begränsade del af året, då de allmänna arbetena kunde inspekteras,
biträden åt distriktstjenstemännen anstäldes, och att af anslaget
i fråga bereddes den ersättning åt dylikt biträde, som utginge
enligt gällande föreskrifter, och utgjordes af reseersättning jemte dagtraktamente.

För att närmare angifva det ökade behofvet af inspektioner å de
under utförande varande allmänna arbetena ansåge styrelsen sig böra
framhålla, att jernvägsanläggningar i regeln inspekterades två gånger
och andra arbetsföretag en gång under året. Att inskränka dessa inspektionsresor
skulle påtagligen vara liktydigt med upphäfvande af all
verklig kontroll och sålunda innebära våda för arbetenas behöriga utförande
samt mången gång förlust för vederbörande intressenter. Besigtning
eller inspektion af ett arbetsföretag innefattade visserligen
hufvudsakligen tillsyn deröfver, att arbetet bedrefves på det sätt, att
dermed afsedt ändamål vunnes och att underhållskostnaderna blefve så
ringa som möjligt, men denna kontroll innebure också en direkt fördel
för vederbörande intressenter, i det att inspektionsförrättaren kostnadsfritt
meddelade dom råd och anvisningar, huru arbetet borde lämpligast

38

Statsutskottets Utlåtande N;o 7.

utföras. Särskildt vid mindre företag vore ledningen ofta anförtodd
åt personer, hvilka icke egde tillräcklig insigt eller vana vid dylika
arbetens utförande, och besigtningsförrättarens anvisningar vore dervid
af stort värde.

Det skulle i många hänseenden vara behöflig! att öka inspektionerna
å de under arbete varande företagen, och särskildt borde inspektionerna
af de enskilda jernvägarne verkställas »vid förefallande behof»
och efterbesigtningar utom den ordinarie inspektionen en eller två gånger
om året. Så som nu vore förhållandet, vore inspektionerna i flere
fall så inskränkta, att kontrollen hotade att ofta blifva nästan blott
nominel, hvarför besigtningarne å jernvägsanläggningar borde väsentligen
ökas.

Då emellertid det vore i enlighet med Riksdagens vilkor för åtnjutande
af statsbidrag föreskrifvet, att arbetena måste utföras under
vederbörlig kontroll, så ätt faststälda planer blefve väl och konträktsenligt
utförda, borde härför erforderliga medel anvisas, så fort det
visades, att det för ändamålet afsedda anslag vore otillräckligt.

Men ännu större vore behofvet af medel till ökade inspektioner för
fullgörande af den styrelsen åliggande tillsynen öfver underhållet af
utförda arbeten, som vore stälda under styrelsens kontroll. Dit hörde
visserligen i främsta rummet resor för utrönande af de för allmänna
rörelsen upplåtna anläggningarnes trafiksäkerhet och ändamålsenlighet,
men dit hörde ock inspektionerna för utrönande af underhållet å de
i antal alltjemt tillväxande afdikningsföretagen.

I förstnämnda hänseende både styrelsen, bland annat, funnit sig
böra egna särskild tillsyn åt de allt mer och mer använda jernbroarna,
särskildt för landsvägarne. I regeln disponerade icke vederbörande
länsstyrelser de tekniska krafter, som erfordrades för bedömande af
hvad som vid dessa företrädesvis borde tillses. På sättet, huru dessa
broar sköttes, berodde i väsentlig mån, huruvida man skulle fortgå på
den hittills beträdda vägen att mer och mer använda jernkonstruktion
till landsvägsbroar liksom till jern vägsbroar. Men dylika besigtningar
kräfde lång tid, verkstadskunnigt biträde samt ofta särskilda ställningar,
hvarför bristen på medel hittills förhindrat deras utförande annat än
undantagsvis.

Beträffande de färdiga afdikningarna hade styrelsen hittills af brist
på medel nödgats inskränka tillsynen å dem till en besigtning hvart
tionde år; men erfarenheten hade redan nogsamt ådagalagt, att, om
denna, likasom all tillsyn å underhåll, skulle blifva effektiv, densamma

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

39

måste oftare upprepas och innefatta äfven efterbesigtningar under samma
år. Sådana hade likväl hittills endast i undantagsfall kunnat ega rum.

Oaktadt denna begränsning, visade antalet inspektionsförrättningar
en betydlig stegring, hvilket framginge af följande uppgifter öfver de
från styrelsen till distriktstjenstemänuen aflåtna order om inspektioner,
hvilka för de fyra åreq 1883, 1888, 1893 och 1898 (hvart femte år)
upptog6:

för 1883 ............. 45ö inspektioner

» 1888 ................................................... 521 ))

» 1893 .............. 559 v

t) 1898 ............................ 724 ''»

Häri vore icke inberäknade de inspektioner, spm verkstälts af
styrelser chef och vederbörande föredragande eller för kontroll af de
under anläggning varande enskilda jernvägar.

För betryggande af underhållet utaf frostafdikningsföretag hade
framstälts förslag dels att utföra undersökningarna vid upprättande af
planer till sådana arbeten enligt föreskrifterna om laga syn i lagen om
dikning och annan afledning af vatten, hvarigenom säkerhet för under^
hållsskyldigheten intressenterna emellan i ett vattenafledningsföretag
skulle kunna vinnas, dels att bereda inteckningsrätt för ifrågavarande
underhållsskyldighet. Dessa förslag vore dock förenade med ej oväsentliga
olägenheter för vederbörande hemman och skulle antagligen utgöra
ett hinder för genomförande af största delen a.f de mindre företagen.
Bland öfriga medel för målets vinnande hade erfarenheten visat, att
nöjaktigt underhåll vanligen kunnat vinnas medelst upprepade besigtningar,
hvilka äfven utgjorde ett stöd för de intressenter, hvilka önskade
fullgöra sin skyldighet uti ifrågavarande afseende, men icke kunde
påräkna bidrag af sina medintressenter.

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Väg- och vattenbygguadsstyreleeu hade derefter lemnat följande redogörelse
för de belopp, som från anslaget utbetalts:

År.

Behåll-ning från
föregåen-de år.

Årets an-slag och
afgäld
från
Gråda
sågverks-egare.

Summa

till-

gångar.

Under-söknings-,
rese- och
inspek-tionskost-nader.

Expenser
i styrelsen
och di-strikten
samt ved
för sty-relsens
lokal.

Inven-tarier,
böcker
och tid-skrifter.

Öfver-fördt till
vägunder-sök-ningar i
de sär-skilda lä-nen m. m.

Summa

utgifter.

1894 ............

1

410 59

30,000

—

30,41059

|

21,429 87

I

5,968 55

506

65

41059

|

28,315^6

1895 ............

2,09493

30,100

—

32,19493

22,013

05

6,819 75

1,094

41

2,09493

32,022 14

1896 ............

17279

30,050

—

30,222 79

21,311

67

7,981 kl

744

69

17279

30,21056

1897 ............

12 23

30,050

—

30,06223

22,094

67

7,569 43

385

90

1223

30,062|23

1898 ............

_ L

30,050

—

30,050;—

19,948|64*>

8,954 71

1,146

65

_ _

30,0501—

På grund af hvad sålunda anförts hade styrelsen hemstält, att
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att höja anslaget till expenser
för allmänna arbeten med 5,000 kronor eller från 30,000 kronor till

35,000 kronor med bibehållande af det vid anslaget fästade vilkor, att
reservationer å anslaget finge användas till vägundersökningar, när
sådant funnes behöfligt.

Departementschefen har för egen del yttrat.

Till de skäl, hvilka föranledt den af Kongl. Maj:t till nästlidna
års Riksdag aflåtna proposition om höjning af ifrågavarande anslag,
hade kommit den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu lemnade utredning
i ämnet, af hvilken med all tydlighet framginge, att den styrelsen
åligganden tillsyn öfver allmänna arbeten icke längre kunde med
anslagets nuvarande belopp på ett nöjaktigt sätt fullgöras. Styrelsen
framhölle, att besigtningarna för utöfvande af denna tillsyn borde väsentligen
ökas, särskildt beträffande under anläggning varande enskilda
jernvägar och redan fullbordade afdikningsföretag för frostländighetens

*) Orsaken till nedgången uti denna summa, jemförd med föregående års, är beroende på
att det till styrelsens disposition stälda anslaget helt och hållit medtagits före årets utgång,
hvarutaf följden blef attj obetalda räkningar till belopp af 3,703: 38 måste gäldas af följande
års anslag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

41

minskande, för att styrelsens kontroll öfver arbetena skulle kunna anses
tillfredsställande. Ehuru, såsom styrelsen påpekat, inspektionerna måst
inskränkas långt utöfver hvad som kunde anses lämpligt, hade likväl,
enligt hvad framginge af de utaf styrelsen meddelade uppgifter, under
är 1898 ett belopp af 3,703 kronor 38 öre, tillhörande under rubriken
»undersöknings-, rese- och inspektionskostnader» upptagna utgifter icke
kunnat gäldas med årets anslag, utan måst utgå af det. följande årets.
Beloppet af räkningar å expenskostnader för år 1899, sodi icke kunnat
gäldas af detta års anslag utan måst utgå af 1900 års anslag, utgjorde,
enligt meddelad upplysning, 4,629 kronor 65 öre.

De anslagssummor, som af Riksdagen anvisats för de allmänna
arbeten, med hvilka styrelsen hade att taga befattning, hade under de
senare åren blifvit betydligt förhöjda, och hade till följd härå! arbetet
med styrelsens tillsyn öfver dessa arbeten i samma mån väsentligt ökats.
Sålunda hade exempelvis anslaget för anläggning af nya samt förbättring
eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar vid
olika tillfällen höjts från 500,000 kronor för år 1887 till 1,000,000 kronor
för år 1900. Till understödjande af brobyggnader och mindre hamnbyggnader
samt uppresnning af åar och farleder hade upptagits i riksstaten
för år 1887 100,000 kronor, men motsvarande anslag för år 1900
uppginge till 300,000 kronor. Till understödjande medelst anslag,
utan återbetalningsskyldighet, af torrläggning utaf sådana vattensjuka
marker, som, utan att kunna med fördel odlas, spridde frostskador öfver
omgifvande nejd, anslogs för är 1887 100,000 kronor, medan motsvarande
anslag till understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
hvilkas ändamål vore att minska frostländigheten för närliggande
bygd, för år 1900 upptagits till 300,000 kronor, fejelfklart
vore, att, i samma män anslagen till de under styrelsens kontroll smida
allmänna arbeten höjdes, nu ifrågavarande anslag, hvarmed bestriddes
kostnaden för den styrelsen åliggande kontrollen, jemväl borde ökas,
men hade detta anslag, såsom förut nämnts, sedan år 1887 ej undergått
någon förändring.

Då det sålunda syntes departementschefen vara fullt ådagalagdt,
att ifrågavarande anslag icke längre vore för sitt ändamål tillräckligt,
ansåge departementschefen sig ega giltig anledning tillstyrka Kongl. Maj:t
att hos Riksdagen göra förnyad framställning i ämnet.

Någon ändring i gällande bestämmelse, att reservationer å anslaget
finge användas till vägundersökningar, när sådant funnes behöfligt,
syntes icke böra ifrågakomma.

Bill. till Riksd. Frot. 1900 4 So,ml. 1 Afd. 7 Höft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. inrättande
af en undersökningsoch
expedit)
entalanstalt
för jordbruksändamål
m. m.

Departementschefen hemstälde alltså, det Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen, att ifrågavarande anslag måtte höjas med 5,000 kronor.

I anslutning härtill hemställer utskottet,

att reservationsanslaget till expenser för allmänna
arbeten må höjas från 30,000 kronor till 35,000
kronor eller med 5,000 kronor.

I händelse af bifall härtill kommer anslagstiteln väg- och vattenbyggnadsstaten
med följande ändrade lydelse: »väg- och vattenbyggnadsstaten
(deraf två särskilda reservationsanslag, till expenser för allmänna
arbeten och till vägundersökningar, hvardera å 35,000 kronor)»
att höjas från 150,000 kronor till 155,000 kronor eller med 5,000 kronor.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.

9:o) Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 8) har herr
G. Benedicks föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke för jordbruksändamål
borde lem nas anslag till inrättande af en undersöknings- och experimentalanstalt,
äfven omfattande en bakteriologisk försöksanstalt, fältförsök
och uppvisningsfält i olika delar af vårt land, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill denna utredning kunde
föranleda.

Med erinran, hurusom motionären vid nästlidet års riksdag väckt
en motion af enahanda innehåll som den nu ifrågavarande, hvilken
motion, ehuru afstyrkt af statsutskottet, af Första Kammaren förkastats
med endast 56 röster mot 55, har motionären såsom stöd för sitt nu
å nyo framlagda förslag framhållit behofvet af ökade ansträngningar af
såväl enskilde som statsverket, i hvilket afseende motionären förmenar
anledning finnas att i främsta rummet fästa förhoppningarna vid den
hjelp, jordbruket liksom andra näringsgrenar kunde erhålla af den
moderna vetenskapen, om man endast behörigen tillgodogjorde sig densammas
framsteg och ledde de vetenskapliga forskningarna in på praktiska
områden. Om de vackra resultat för näringarna, som med vetenskapens
tillhjelp kunde ernås, vittnade, yttrar vidare motionären, våra

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

43

dagars storartade industri, och på jordbrukets område, för att der anföra
några exempel, den hela jordbruket höjande sockerbetsodlingen och
den moderna, framgångsrika mosskulturen. Utomlands hade man äfven
allt mer beaktat dessa förhållanden, och de vetenskapliga undersökningarna
hade genom rika statsunderstöd stälts i jordbrukets tjenst.
Motionären erinrar om Danmark, Tyskland, Belgien, Frankrike och
Nordamerikas Förenta stater, der högst ansenliga statsanslag funnes
för sådant ändamål. Sverige intoge bland de mera framstående kulturstaterna
nästan en undantagsställning genom obetydligheten af de
anslag, som direkt syftade på jordbrukets utveckling. Så hade landtbruksakademien
af staten endast ett årligt tillskott af 4,000 kronor,
hvilket i förening med akademiens egna tillgångar icke tilläte några
mera omfattande arbeten än de nuvarande.

Det vore lärorikt att jemföra oss med det lilla Danmark och inhemta,
att detta land enligt förslaget till Finanslov för året 1899—1900
skulle detta år för sitt landtbruksministerium utbetala en summa af
2,448,894 kronor 90 öre. Hvad vår senaste statsreglering ansloge till
utgifter för liknande ändamål, vore svårt att exakt uppgifva, då det
återfunnes under så många skilda poster, men ginge för visso icke i
någon mån upp till ett i förhållande till vårt lands folkmängd, utsträckning
och resurser motsvarande belopp. I den danska utgiftsstaten
hade motionären särskildt fäst sig vid att till försök på mejeriväsendets
område och driften af ett landtekonomiskt försökslaboratorium äfvensom
till vid laboratoriet utförda försök och annat dermed sammanhängande
funnes anslagen en summa af 89,000 kronor; och hade
motionären inhemtat, att försöken vid detta laboratorium under de
senare åren bland annat gält olika sorter centrifuger, mjölks pasteurisering,
mätning af mjölks fetthalt, mjölks och gräddes syrning, fel
hos smör och olika foders inverkan på smörs qvalitet, smörutbytet från
kor af olika raser, afkylning af mjölk, smör och kött, fodring af
mjölkkor, kalfvar och svin, orsakerna till och botemedlen mot tuberkler
och andra kreaturssjukdomar samt smitta från tuberkulos mjölk och
värmens inverkan på tuberkelbaciller i mjölk. Af hvilket värde resultaten
af sådana försök, praktiskt genomförda, måste vara för landets
jordbrukande befolkning, finner motionären ligga i öppen dag.

Fn annan dylik undersöknings- och experimentalanstalt, hvilken
i mångt och mycket kunde tjena till föredöme, funnes i Halle. Synnerligen
praktiskt anordnad, både den gjort till sin uppgift att arbeta så
att säga direkt för landtbrukarne sjelfva. Af det rikhaltiga materiel,
hvarmed densamma sysselsatte sig, ville motionären nämna, att der

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

funnes en afdelning för experiment med husdjur, bageri för profvande
af olika sorter hvete och råg, bryggeri för åstadkommande af jemförelse
mellan olika sorter korn, anstalter för undersökande af tjockskaligheten
och qväfvehalten hos olika slag af hafre, bränneri, der stärkelseundersökningar
och jemförande prof anstäldes med olika sorter potatis, samt
att hundratusentals sockerbetor undersöktes för utrönande af deras
sockerhalt, hvilka sistnämnda försök mest anstäldes å de omkring Halle
liggande landtegendomarna. Likaledes funnes ett stort försöksfält för
s. k. kärlförsök för utrönande af olika gödselämnens inverkan etc.

Hvad vi här i Sverige, som med sitt nordliga läge, sin stora utsträckning
och sina olikartade förhållanden icke kunde med tillräcklig
säkerhet bygga på resultaten af undersökningar i andra länder, i första
rummet behöfde, ansåge motionären vara en mångsidig, rikt utrustad
och praktiskt anordnad undersöknings- och experimentalanstalt samt
en dertill hörande bakteriologisk anstalt, der rön anstäldes rörande
allehanda för jordbruket vigtiga baciller. Motionären ville i sådant afseende
nämna, förutom de redan omförmälda, undersökningar rörande
de qväfveokande och qväfvetärande jordbacillerna, rörande bakterierna
i mjölk, smör och ost samt rörande gödselns sammansättning och förvaring.

De resultat, som uppnåddes inom experimentalfältets trånga område,
blefve dock aldrig fullt tillförlitliga och praktiskt användbara, om icke
undersökningarna sedermera fullföljdes i större skala, och vore det af
denna anledning särdeles önskvärdt, att anslag erhölles till s. k. fältförsök.
Sådana ansåge motionären lämpligast kunna anställas på egendomarna
allestädes i landet under ledning af personer, utsända från
undersökningsanstalten, och kunde det med visshet antagas, att jordbrukarna
beredvilligt deltoge i sådana försök, om deras kostnader begränsades
genom statsanslag till aflöning och resekostnader för försökens
ledare.

Men det vore ej nog med att göra framgångsrika försök, utan
dessas resultat måste äfven tränga ned till de djupa leden, hvilka saknade
tillfälle och erforderliga kunskaper att på egen hand förvärfva sig noggrann
kännedom om dessa jordbrukets framsteg. Ett medel för uppnående
af detta ändamål vore, hvad i Frankrike, der idén först genomförts,
benämndes »champs de démonstration», uppvisningsfält. I alla
delar af vårt land borde finnas sådana, der ambulatoriska lärare infunne
sig och medelst upplysande föredrag redogjorde för de säkra och goda
resultat, hvilka framginge af den på fälten växande grödan. En sådan
undervisning rörande t. ex. gödsling, sädesförädling och jordens bruk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7-

45

ning, tillika förenad med utredning, huru genomförandet af förbättrad
kultur stälde sig i ekonomiskt afseende, skulle säkerligen bära goda
frukter, då intet så verkade på allmänbetens uppfattning, som hvad
densamma med egna ögon finge se och erfara.

De förslag till jordbrukets förbättring i vårt land, hvilka motionären
sålunda i största allmänhet framstält, vore icke någon nyhet,
utan hade äfven det sista landtbruksmötet i Malmö uttalat sig i samma
rigtning, liksom ock bland hushållningssällskapens ombud röster höjts
för dylika anordningar.

I det utlåtande, som af statsutskottet vid 1899 års riksdag afgafs
i anledning af det förslag af enahanda innehåll som det nu föreliggande,
hvilket motionären, på sätt af honom nu blilvit omförmäldt, framstält i
en vid nämnda riksdag väckt motion, yttrade utskottet:

»Utskottet, som ingalunda vill förneka, att upprättandet af en sådan
undersöknings- och experimentalanstalt, som al motionären synes vara
åsyftad, skulle kunna vara till gagn för jordbruket, anser likväl den
utredning, som i motionen åvägabragts, icke vara så fullständig, att
den bör kunna föranleda något principuttalande i motionens syfte från
Riksdagens sida. Någon bevisning för den af motionären uttalade
mening, att Sverige skulle bland de mera framstående kulturstaterna
intaga nästan en undantagsställning genom obetydligheten af de anslag,
som direkt syfta på jordbrukets utveckling, har utskottet icke funnit
vara i motionen förebragt. Särskildt vill utskottet påpeka, att den i
motionen omförraälda summa åt 2,448,894 kronor 90 öre, som i förslaget
till finanslag för Danmark för finansåret 1 april 1899—31 mars 1900
finnes upptagen under den till landtbruksministeriet hörande hufvudtitel,
i sig innefattar mänga utgiftsposter, hvilka icke synas böra medräknas
vid anställandet af eu sådan jemförelse mellan förhållandena
inom och utom Sverige, som motionären velat åstadkomma, såsom t. ex.
ministeriets aflöningsstat, utgifter för skogsväsendet, utgifter för flygsandens
bindande, för fiskerinäringen och för åtgärder för räddande af
nödstälde sjöfarande. Och det lider intet tvifvel, att de under olika
utgiftstitlar i vårt land utgående statsanslag för jordbruksändamål sammanlagda
uppgå till afsevärda belopp; hvarjemte det icke får förglömmas,
att staten äfven annorledes än genom direkta anslag understödjer
jordbruket, särskildt genom den hushållningssällskapen tillerkända
andel i bränvinsförsäljningsmedlen. Vidare har motionären icke ens
antydt, huruvida de i mera speciella syften nu för jordbruket verksamma
och af staten understödda inrättningar, såsom t. ex. de agri -

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

kulturkemiska stationerna och frökontrollanstalterna, skulle efter den
föreslagna nya anstaltens tillkomst fortfarande med statsbidrag uppehållas,
eller på hvad sätt i sådant fall en samverkan emellan dessa
anstalter och den af motionären föreslagna skulle kunna åvägabringas.

Med denna uppfattning och på grund af det nära sammanhang,
hvari öfriga i motionen framstälda förslag blifvit stälda till den ifrågasatta
undersöknings- och experimentalanstalten, anser utskottet, att
ej heller motionen i öfriga delar för närvarande bör till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Det torde dessutom — oafsedt de synpunkter, som här ofvan
framhållits — kunna ifrågasättas, huruvida icke, då frågan om inrättande
af ett nytt statsdepartement för bland annat jordbruksärenden
numera på grund af Kongl. Majrts i detta ämne aflåtna proposition
är på Riksdagens pröfning beroende, genomförandet af ett så vidtomfattande
förslag som det i motionen framstälda, derest detsamma i
öfrigt befunnes antagligt, borde anstå till dess frågan om det nya departementet
vunnit sin lösning.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde utskottet, att
den då föreliggande motionen icke måtte af Riksdagen bifallas; och
blef utskottets sålunda gjorda hemställan af Riksdagens båda kamrar
godkänd.

Utskottet, som finner hvad af 1899 års statsutskott blifvit i förevarande
ämne anfördt fortfarande ega giltighet, har emellertid ansett
sig böra derutöfver ytterligare framhålla, att det utkast till ändrad
uppställning af sjette, sjunde, åttonde och nionde kufvudtitlarne enligt
den faststälda riksstaten för år 1900, som, under förutsättning att det
ifrågasatta jordbruksdepartementet funnits inrättadt, blifvit genom chefens
för civildepartementet försorg uppgjordt och hvilket såsom bilaga vidfogats
det till statsverkspropositionen hörande protokollet öfver civilärenden
den 13 januari 1900, synes gifva ökadt stöd åt de tvifvelsmål,
som af statsutskottet vid 1899 års riksdag uttalats angående rigtigheten
af den jemförelse motionären anstält mellan Sverige och Danmark
med afseende å de anslag till jordbrukets främjande, som i hvardera
af de båda länderna utgå.

Då vidare frågan om inrättandet af ett särskildt jordbruksdepartement
ännu icke vunnit sin slutliga lösning, och då utskottet är öfvertygadt,
att Kongl. Maj:t, derest, såsom antagligt synes vara, ett sådant
departement under den närmaste framtiden kommer till stånd, icke
lärer underlåta att utan derom af Riksdagen särskildt framstäf begäran
taga under öfvervägande, huruvida någon ändrad organisation af

Statsutskottets Utlåtande N;o 7.

47

de nu med statsmedel understödda anstalter för jordbruksändamål må
finnas erforderlig eller dessa anstalters sammanförande till en central
anstalt med utvidgad plan för dess verksamhet kan vara af omständigheterna
påkalladt, har utskottet ansett sig böra hemställa,

att herr Benedicks förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Skiften och afvittringar.

10:o) På grund af Kong]. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må dels medgifva, att de belopp,
hvarmed inkomsterna af tjensten under år 1901 för
afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor för
dem, som tillhöra första lönegraden, och 3,000 kronor
för dem, som på grund af ålder i tjensten åtnjuta
arfvodesförhöjning, må desse tjenstemän godtgöras af
anslagen till storskiftes- och afvittringsverken, dels ock
för år 1901 åt föredraganden af afvittringsärendena
i Norrbottens län samt till skrifbiträde åt honom bevilja
en tillökning af 400 kronor i det åt honom
anslagna belopp.

Statens Jernvägstrafik.

ll:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva,
att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens jernvägar
måtte uppföras arfvoden till följande nya tjenstemän, nemligen inom
styrelsen: två byrådirektörer och en byråingeniör, samt vid distrikten:
två baningeniörer.

öfver denna Kongl. Maj:ts framställning kommer utskottet att framdeles
under Riksdagen afgifva utlåtande; hvilket utskottet skolat för
Riksdagen

Ang. godtgörelse
åt afvittrvngslandtmätare
m. m.

[6.]

Ang. inrättande
af nya
tjänster vid
staten» jernvägatrafik.

[7]-

anmäla.

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Patent- och registreringsverket.

Ang. utgiftsstat
förpatentoch
registreringsverket

m. m.

[8],

12:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen, med godkännande
för år 1901 af samma utgiftsstat för patent- och registreringsverket,
som faststälts för år 1900, måtte medgifva, att afgifterna för
patent samt för registrering af varumärken äfvensom af mönster och
modeller finge användas till bestridande af de utgifter, hvilka i enlighet
med den godkända utgiftsstaten för patent- och registreringsverket
betingades af tillämpning ej mindre under år 1901 af förordningen
angående patent och lagen om skydd för varumärken än äfven under
åren 1900 och 1901 af lagen om skydd för vissa mönster och modeller;
samt att afgifterna för registrering af aktiebolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags- och
föreningsregistren äfvensom för anmälanden till handelsregistren finge
användas till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlighet med
nyssberörda utgiftsstat betingades af tillämpning under år 1901 af
lagen om aktiebolag, lagen om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse,
och lagen om registrering af bankaktiebolag, eller ock af Kongl.
Maj:t funnes betingade af tillämpning under år 1901 af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, lagen om handelsregister,
firma och prokura tillika med lagen om ändring i vissa delar af sistnämnda
lag samt lagen om handelsbolag och enkla bolag.

Till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen
till en början erinrat, att Kongl. Maj:t genom beslut den 26 maj 1899,
i enlighet med Riksdagens samma år fattade beslut, faststält för år
1900 samma utgiftsstat för patent- och registreringsverket, som varit
gällande för år 1899. Denna utgiftsstat omfattade följande hufvudafdelningar: A.

A tidningar ....................................................................... 63,500 kronor

B. Omkostnader, förslagsanslag.......................................... 101,000 »

Summa 164,500 kronor.

Vidare har departementschefen anmält, att patent- och registreringsverket
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 27 oktober 1899 föreslagit,
att enahanda utgiftsstat måtte för år 1901 varda faststäld.

Beträffande inkomsterna af år 1899 influtna afgifter för patent
och för registrering af varumärken äfvensom för registrering af aktiebolag
hade, enligt hvad departementschefen vidare omförmält, patentoch
registreringsverkets chef uti afgifven promemoria upplyst, att dessa
inkomster utgjort:

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

49

Vid patent- och varumärkesafdelningen:

Afgifter för 2,204 patentansökningar (deraf

10 obetalda) ...............................................kr. 43,880: —

Årsafgifter för patent ....................................... „ 102,945: —

Afgifter för 445 ansökningar om registrering
af varumärken (deraf 2 obetalda) „ 17,720: —

Afgifter för 94 ansökningar om förnyad

registrering af varumärken .................. kr. 940: —

Försålda publikationer ................................ „ 2,802: 7 5 168,287: 7 5

Vid aktiebolagsafdelningen:

Afgifter för 1,974 ansökningar ............... kr. 63,830: 7 5

Försålda publikationer ................................. „ 722: 8 6 64,553: 61

Tillsammans kr. 232,841: 36

Patent- och registreringsverket hade uti sin förberörda skrifvelse
— efter erinran derom, att embetsverket i skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 20 oktober 1898 med förslag till utgiftsstat för patent- öch registreringsverket
för år 1900, bland annat framhållit, att, enligt embetsverkets
uppfattning, de under rubriken »omkostnader» i utgiftsstaten uppförda
förslagsanslag icke borde till beloppet ändras annat än i den
mån desamma under året närmast före det, då förslag till ny utgiftsstat
af patent- och registreringsverket uppgjordes, blifvit i väsentlig
mån öfverskridna på grund af omständigheter, hvilka ej vore af endast
tillfällig natur — vidare anfört:

Ifrågavarande förslagsanslag hade i den för år 1899 liksom uti
den för år 1900 faststälda staten sammanräknade upptagits till 101,000
kronor. Motsvarande utgifter för år 1898 hade uppgått till 129,895
kronor 27 öre, hvadan sålunda dessa utgifter för år 1898 med 28,895
kronor 27 öre öfverstege det belopp, hvartill de för år 1899 förslagsvis
anslagits. I väsentlig mån berodde visserligen berörda skilnad på
tillfälliga omständigheter, i främsta rummet på den under år 1898
ännu pågående registreringen af äldre aktiebolag, hvarigenom kostnaderna
för så väl nödiga arbetskrafter å embetsverkets afdelning för
registrering af aktiebolag som publikationerna rörande bolagsväsendet
Bih. till Riksd. Vrot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 7 Käft. 7

50

Statsutslcoitets Utlåtande N:o 7.

för nämnda år betydligt öfverstigit det normala. Till en del härrörde
dock skilnaden jemväl från sådan ökad kostnad, som icke kunde antagas
vara af öfvergående natur, i det dels i sammanhang med utvidgning
af verkets embetslokal utgifterna för hyra, ved, lyse och
städning ökats, dels ock å patentafdelningen, för främjande af en
snabbare handläggning af hithörande ärenden, de extra ordinarie arbetskrafterna
måst ökas utöfver hvad man vid uppgörande af staten
för år 1899 beräknat. Särskildt sistnämnda kostnad komme ock utan
tvifvel, i följd af den allt jemt fortgående stegringen i patentansökningarnas
antal samt, eventuelt, genom embetsverkets öfvertagande af
bestyret med registrering af mönster och modeller, att år 1901 ännu
ytterligare hafva ej obetydligt ökats. Då emellertid förhållandena under
åren 1898 och 1901 ej vore med hvarandra fullt jemförliga, emedan
embetsverket först med år 1899 uppflyttats på ordinarie stat, i sammanhang
hvarmed dess organisation i flera hänseenden ändrats, funne
patent- och registreringsverket, att någon ändring i dess utgiftsstat ej
borde ifrågasättas, förrän den med sistnämnda år i kraft trädda organisationen
varit gällande under ett. helt år och embetsverkets räkenskaper
för detta år afslutats.

Det af patent- och registreringsverket förutsatta förläggande till
detta embetsverk af bestyret med registrering af mönster och modeller
hade, fortsätter departementschefen, från och med ingången af detta
år blifvit verklighet, i det Kongl. Maj:t genom beslut den 24 november
1899 bestämt, att patent- och registreringsverket skulle vara den i 4
§ af lagen om skydd för vissa mönster och modeller den 10 juli 1899
omförmälda myndighet, hos hvilken mönsterregistret skulle föras.

Uti en promemoria af den 16 oktober 1899, som chefen för
patent- och registreringsverket afgifvit med anledning af utaf departementschefen
framstäld begäran om hans yttrande, bland annat, huruvida,
derest patent- och registreringsverket bestämdes att vara den
myndighet, hos hvilken mönsterregistret skulle föras, deraf föranleddes
någon ändring i verkets nuvarande sammansättning, hade bemälde
chef i denna del anfört:

»I fråga om handläggningen af nu ifrågakomna registreringsärenden
vore det utan tvifvel lämpligast, om hithörande frågors föredragning
kunde anförtros åt en person med konstindustriel utbildning.
Då det emellertid, med hänsyn dertill, att mönsterskyddet för närvarande
endast skall omfatta alstren af en enda industri, nemligen
metallindustrien, är föga troligt, att hithörande registreringsärenden
skola blifva så många, att deras handläggning kan lemna en person

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

51

full sysselsättning, samt det i allt fall synes vara skäl att härutinnan
söka vinna någon tids erfarenhet, innan inrättandet af en ny tjenst
hos embetsverket ifrågasättes, har jag ansett, att någon föredragande
endast för dessa ärenden icke nu borde förordnas, utan att handläggning
af hithörande frågor tills vidare borde anförtros åt en af verkets
nuvarande ledamöter. Lämpligast synes mig detta kunna ske på så
sätt, att embetsverkets tekniskt bildade sekreterare får sig detta bestyr
älagdt, hvarigenom af verkets tre sekreterare en blefve föredragande
i varumärkesärenden, en i bolagsärenden och en i ärenden rörande
mönster och modeller. Alldeles utan ökning af patent- och registreringsverkets
arbetskrafter kan dock dess öfvertagande af bestyret med
mönsterregistreringen icke genomföras. Till en början måste utan
tvifvel, äfven om antalet hithörande ärenden varder jemförelsevis ringa,
för de inkommande mönstrens klassificering och nyhetsgranskning anställas
ett särskildt biträde. Något särskildt bemyndigande för patentoch
registreringsverket att anställa ett eller, om så befinnes nödigt,
flera sådana biträden lärer ej erfordras. Men vidare måste, för att
den tekniskt bildade sekreteraren skall kunna öfvertaga föredragningen
af ärenden rörande mönsterregistrering, hans för närvarande ganska
dryga arbetsbörda i andra hänseenden lättas, hvilket lämpligast kan
ske derigenom, att han för framtiden icke alls eller åtminstone i
mindre grad än hittills tages i anspråk såsom föredragande i patentmål.
»

I detta sammanhang har departementschefen erinrat, hurusom
Kongl. Maj:t dels den 24 november 1899 förklarat, att ärenden rörande
registrering af mönster och modeller skulle tills vidare hos patentoch
registreringsverket tillhöra sekreterares handläggning och föredragning,
dels ock den 22 december samma år bifallit eu af samma
embetsverk gjord framställning om biträde vid handläggning af patentärenden
af två adjungerade ledamöter.

Då de skäl, som anförts för att tills vidare bibehålla patent- och
registreringsverkets nuvarande organisation och stat oförändrade, syntes
rigtiga, har departementschefen förklarat sig icke finna någon anledning
att nu framkomma med några ändringsförslag.

Angående dispositionen af de afgifter, som för införande i mönsterregistret
inflöte, erfordrades deremot bestämmelser. Afgilt för registrering
vore enligt 5 § i lagen om skydd för vissa mönster och modeller
bestämd till tio kronor. De derigenom inflytande medlen syntes
departementschefen lämpligen kunna sammanföras med och underkastas
samma bestämmelser som afgifterna för patent och registrering

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

af varumärken. Härigenom föranleddes ett tillägg till hvad redan
föreskrifvits beträffande användningen för år 1900 af afgifterna för
patent och registrering af varumärken.

Med åberopande af hvad sålunda af honom blifvit anfördt, har
departementschefen derför hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att, med godkännande för år 1901 af samma utgiftsstat
för patent- och registreringsverket, som faststälts för år 1900, lemna
sådant medgifvande, som i förevarande proposition blifvit af Kongl.
Maj:t ifrågasatt.

Emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet icke
funnit anledning till erinran; och får utskottet alltså hemställa,

*

att Riksdagen, med godkännande för år 1901
af samma utgiftsstat för patent- och registreringsverket,
som faststälts för år 1900, må medgifva:

att afgifterna för patent samt för registrering
af varumärken äfvensom af mönster och modeller må
användas till bestridande af de utgifter, hvilka i enlighet
med den godkända utgiftsstaten för patentoch
registreringsverket betingas af tillämpning ej
mindre under år 1901 af förordningen angående
patent och lagen om skydd för varumärken än äfven
under åren 1900 och 1901 af lagen om skydd för
vissa mönster och modeller; samt

att afgifterna för registrering af aktiebolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet och för andra
uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren äfvensom
för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlighet
med nyssberörda utgiftsstat betingas af tillämpning
under år 1901 af lagen om aktiebolag, lagen
om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, och
lagen om registrering af bankaktiebolag, eller ock
af Kong]. Maj:t finnas betingade af tillämpning under
år 1901 af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet, lagen om handelsregister, firma och
prokura tillika med lagen om ändring i vissa delar
af sistnämnda lag samt lagen om handelsbolag och
enkla bolag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

53

Öfriga ordinarie anslag.

13:o) Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för
innevarande år finnas å sjette hufvudtiteln uppförda, har Kongl. Maj:t
icke föreslagit någon ändring.

Utskottet hemställer,

att samtliga ifrågavarande anslag, som här ofvan
icke blifvit omförmälda, må för år 1901 fastställas
till samma belopp som i innevarande års riksstat;
dock att i anslaget till skrifmaterialier och expenser,
ved m. m. må få göras den jemkning, som till jemnande
af hufvudtitelns slutsumma kan erfordras.

Arbetareförsäkringen.

14:o) Kong!. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att Kongl.
Maj:t må ega för år 1901 använda de till underlättande af åtgärder
för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp,
i mån af behof, dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor, under
enahanda vilkor, som i Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1899 (n:o 65)
äro angifna, dels ock till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i
riket.

Vid detta ärendes föredragning inför Kongl. Maj:t har departementschefen,
enligt hvad statsrådsprotokollet utvisar, till eu början
erinrat derom, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj
1899 anmält, att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning samt en i ämnet väckt motion, medgifvit, att Kongl.
Maj:t skulle ega för år 1900 använda de till underlättande af åtgärder
för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta belopp,
i mån af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:

l:o) att sjukkassan skulle vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassan skulle under föregående år haft egna inkomster,
uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragots
belopp; samt

Ang. öfriga
ordinarie anslag.

Ang. förvaltningsbidrag
åt
sjukkassor
m. m.

[9.]

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

3:o) att förvaltningsbidraget skulle för år utgå i förhållande till
det antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående
år städse haft,

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till och med 300,
med 50 öre för hvarje medlem derutöfver till och med 2,600 samt
med 25 öre för hvarje medlem derutöfver,

och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

Departementschefen har vidare i ärendet meddelat följande upplysningar.

Vid föredragning den 26 maj 1899 af Riksdagens skrifvelse hade
Kongl. Maj:t i enlighet dermed utfärdat kungörelse angående förvaltningsbidrag
åt sjukkassor.

Enligt Riksdagens särskilda medgifvanden från och med år 1892
hade för ifrågavarande ändamål användts erforderliga belopp af de
medel, som 1890—1894 årens Riksdagar med 100,000 kronor årligen
afsatt till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande. Af dessa medel hade vid 1898 års utgång
återstått 120,345 kronor 48 öre. För år 1899 hade 1898 års Riksdag
för ändamålet afsatt 250,000 kronor. Huru mycket deraf, som åtgått
under år 1899, kunde ännu icke med bestämdhet uppgifvas, men torde,
att döma af hvad som utgifvits under månaderna januari—november,
böra för hela året beräknas till något öfver 206,000 kronor. Från
ifrågavarande medel hade jemväl bestridts omkostnaderna för utarbetandet
och offentliggörandet af årsredogörelser för sjukkasseväsendet,
hvilka omkostnader dock icke uppgått till afsevärdt belopp. Af berörda
medel kunde således antagas återstå ett belopp af omkring 165,000
kronor.

Vidare hade 1899 års Riksdag, i enlighet med Kongl. Maj:ts
derom gjorda framställning, för ändamålet afsatt för år 1900 250,000
kronor. För ifrågavarande ändamål skulle således finnas ett sammanlagdt
belopp af 415,000 kronor.

Då detta belopp uppenbarligen icke kunde räcka ända till slutet
af år 1901, syntes det departementschefen lämpligast, att äfven för år
1901 för ändamålet afsattes ett belopp af 250,000 kronor. Härom skulle,
enligt hvad departementschefen inhemtat, chefen för finansdepartementet
komma att föreslå framställning till Riksdagen.

I öfrigt har departementschefen hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

55

föreslå Riksdagen lemna sådant medgifvande, som, på sätt ofvan blifvit
omförmäldt, nu blifvit af Kongl. Maj:t begärdt.

Utskottet, som framdeles under riksdagen kommer att afgifva
utlåtande öfver Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen utom hufvudtitlarna
gjorda framställning, att till underlättande af åtgärder för
arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande måtte afsättas
en summa af 250,000 kronor, har icke haft något att erinra emot
Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag; och hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
förevarande framställning, må medgifva,

att Kongl. Maj:t må ega för år 1901 använda
de till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande afsätta belopp,
i mån af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under
vilkor:

l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande
myndighet registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor; 2:o)

att sjukkassan skall under föregående år
haft egna inkomster, uppgående till minst lika mycket
som det begärda förvaltningsbidragets belopp; samt
3: o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i
förhållande till det antal afgiftspligtiga medlemmar,
sjukkassan under näst föregående år städse haft,

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och
med 100,

med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till
och med 300,

med 50 öre för hvarje medlem derutöfver till
och med 2,600, samt

med 25 öre för hvarje medlem derutöfver,
och dels till utarbetande och offentliggörande
genom försäkringsinspektörens försorg af årsredogörelse
för sjukkasseväsendet i riket.

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
för kontroll i
försäkrings•
anstalterna.

[10.1

Ang. anslag
för arbetestatistiska

undersökningar.

C11-]

Extra anslag.

Med anledning af de för tillfälliga behof, hänförliga till sjette
hufvudtiteln, gjorda framställningar, får utskottet afgifva följande yttranden
och förslag.

Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.

15:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen må, för handhafvande af kontroll
å försäkring sanstalterna för år 1901, i likhet med hvad
allt ifrån år 1887 egt rum, på extra stat anvisa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 4,500 kronor.

Kommerskollegium.

16:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att för arbetsstatistiska undersökningar
måtte af Riksdagen beviljas ett anslag af 20,000 kronor och
deraf på extra stat för år 1901 anvisas ett belopp af 10,000 kronor.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokollet har departementschefen
erinrat, hurusom Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1898 anmält, att,
med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning samt en
inom Riksdagen väckt motion i ämnet, Riksdagen, som ansett sig böra
för år 1899 bevilja det af Kongl. Maj:t för arbetsstatistiska undersökningar
föreslagna belopp (10,000 kronor) och tillika funnit, att genom
bifall till det i motionen väckta förslag om beviljande på samma gång af
lika stort anslag för enahanda ändamål äfven för år 1900 möjlighet skulle
beredas till ernående af ett mera tillfredsställande resultat af undersökningarna,
i det att derigenom vederbörande skulle erhålla något större
frihet i afseende å val af undersökningsområde och arbetssätt, beslutit att
för arbetsstatistiska undersökningar bevilja på extra stat ett anslag af
20,000 kronor samt deraf anvisa för år 1899 ett belopp af 10,000
kronor. Vid föredragning den 27 maj 1898 af Riksdagens skrifvelse

Statsutskottets Utlåtande N:o ?,

o 7

hade Kongl. Maj:t anbefalt kommerskollegium att inkomma med förslag
å hvad som borde utgöra föremål för dessa undersökningar under åren
1899 och 1900 äfvensom till plan för desammas anordnande och utförande.
I utlåtande till Kongl. Maj:t den 14 december 1898 hade
kollegium med biträdande af ett af utsedde komiterade afgifvet förslag,
åtföljdt af särskilda, efter samråd med tillkallade arbetsgivare och arbetare
upprättade förslag till frågeformulär, hemstält, att till ämne för de
arbetsstatistiska undersökningarna under åren 1899 och 1900 måtte
väljas förhållandena vid de större mekaniska verkstäderna i riket, att
valet af de verkstäder, som undersökningarna skulle omfatta, finge ske
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i komiterades förslag angifna
grunder, att undersökningarna finge afse hela den vid sistberörda verkstäder
— dock icke vid statens — anstälda förvaltnings- och arbetarepersonal,
samt att primäruppgifterna finge enligt faststälda formulär
insamlas dels af särskilda reseagenter, dels ock af de för arbetets ledning
anstälda personer i den utsträckning, sådant kunde ske utan förfång
för arbetet i dess helhet.

Vid föredragning häraf den 30 december 1898 hade Kongl. Maj:t
bifallit hvad kollegium sålunda hemstält.

Beträffande fortgången af den anbefalda undersökningen af förhållandena
vid de större mekaniska verkstäderna i riket hade departementschefen
inliemtat, att undersökningen omfattade 32 verkstäder med sammanlagdt
11,000 å 12,000 arbetare, förvaltningspersonalen oberäknad.
De uppgifter, som, i enlighet med den för undersökningen faststälda
plan, varit att inhemta direkt från arbetarne, hade insamlats af sex för
ändamålet anstälda agenter. Dessa uppgifter hade den 10 december
1899 fullständigt inkommit från samtliga af undersökningen berörda
verkstäder förutom en enda.

Hvad åter beträffade de uppgifter, som enligt föreskrifna formulär
skolat lemnas af arbetsgifvarne sjelfva eller genom deras försorg, förelåge
denna del af materialet ännu blott delvis. Ett noggrant utfyllande
af de för arbetsgifvarne afsedda formulär jemte dertill hörande
bilagor kräfde nemligen af vederbörande arbetsgivare omfattande arbete
och en icke ringa kostnad. Också hade från flera verkstäder till
kommerskollegium inkommit framställningar, i Indika verkstadsegaren
antingen förklarat sig urståndssatt att lemna infordrade uppgifter eller
ock begärt ersättning för de med uppgifternas utarbetande förenade
kostnader.

Ordnandet och den första bearbetningen af det inkomna materialet
vore sedan midton af år 1899 i full gång.

Bih. till Riks. Vrot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till utgifvande
af »Polisunderrättelser
9.

[12.1

Ang. anslag
till särskild
polisstyrka på
landet.

[13.]

Af det anvisade anslaget — 10,000 kronor för hvardera af åren
1899 och 1900 — hade till ersättning åt agenterna användts omkring
6,000 kronor. Undersökningens ledare hade till sin hjelp en amanuens
och tre qvinliga extra biträden.

Då den af Riksdagen vidtagna åtgärden att på en gång bevilja
anslag för två års arbete visat sig mycket lämplig, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, för arbets -statistiska undersökningar, bevilja ett anslag af 20,000 kronor och deraf
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 10,000 kronor.

I anslutning till Kongl. Maj:ts framställning hemställer utskottet,

att Riksdagen må för arbetsstatistiska undersökningar
bevilja ett anslag af 20,000 kronor och deraf
på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 10,000
kronor.

Öfverståthållareembetet.

17:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må för år 1901, till utgifvande
under samma år af ''»Polisunderrättelser», på extra stat
anvisa 15,000 kronor.

Landsstaterna i länen.

18:o) Vidare får utskottet på grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning hemställa,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 till
Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 95,000
kronor att användas till aflöning och underhåll af särskild
polisstyrka på landet, der sådan kan af förhållandena
påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts
upptäckande samt förbrytares efterspanande eller gri -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

59

pande, allt enligt förut tillämpade, i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för den 13 januari 1900 angifna
grunder.

19:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till ersättning för
juridiskt biträde åt de svenska lapparne i Norge samt till lappfogdar och m. m.

lappförmän äfvensom ordningsmän inom lappby ar ne, på extra stat för år [14.]

1901 anvisa 17,500 kronor.

Under de senare åren har, på sätt departementschefen till statsrådsprotokollet
erinrat, på extra stat beviljats ett anslag till ersättning
för juridiskt biträde åt de svenska lapparne i Norge samt till lappfogdar
och lappförmän, hvilket anslag utgjort till och med år 1895 10,000
kronor och derefter 13,000 kronor; och hafva från detta anslag utgått
arfvoden till lappombud i Norge och till lappfogdar i Jemtlands och
Norrbottens län samt från och med år 1896 jemväl i Vesterbottens län
äfvensom gratifikationer till lappförmän i Norrbottens län.

Med förmälan att framställningar nu gjorts om höjning af detta
anslag för beredande af tillgång till arfvoden åt de bland lapparne anstälde
ordningsmän, har departementschefen till det i ärendet förda
statsrådsprotokollet anfört följande.

Uti 10 § i lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige den 1 juli 1898 lemnades följande föreskrifter om ordningsmän
bland lapparne:

I hvarje lappby skulle de renskötande lapparne vid sammanträde,
som i enlighet med Konungens befadlningshafvandes förordnande hölles
inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen ålåge, utöfver hvad i nämnda lag och lagen
samma dag om renmärken funnes honom särskildt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen
under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle
visa sig, att andra än de lappar, som tillhörde byn, sommartiden förde
renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde
eller länsman;

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar samt att söka
utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes
egor blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den
för lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla
förseelser deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande förekomme; att

vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste
som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar
skulle inför rätten höras i ärenden, som rörde dem gemensamt,
samt att närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra
allmänna sammanträden, som hölles med lapparne, och dervid, när så
erfordrades, förete den i lagen oförmälda längd öfver antalet renar
inom lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman
å tjenstens vägnar sådant påfordrade, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utsåges för en tid af sex år, med rätt för den utsedde
att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från
befattningen. För den valde, om han befunnes lämplig, utfärdade
Konungens befallningshafvande förordnande. Konungens befallningshafvande
egde ock, när så pröfvades skäligt, före tjenstgöringstidens
utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjöte i och för sin befattning enahanda skydd
som tjensteman. Visade han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,
straffades han med böter från och med 5 till och med 50 kronor.

De ytterligare bestyr för ordningsmännen, som föreskrefves i de
båda omförmälda lagarne, vore hufvudsakligen:

att i visst angifvet fall omhändertaga och försälja inom lappbyn
befintliga renar, tillhörande andra än lappar;

att deltaga i upprättandet af föreskrifven längd, upptagande antalet
renar, tillhörande hvarje särskild lapp inom lappbyn äfvensom
hvarje annan person, som hade renar i vård hos sådan lapp;

att, då ersättningstalan anhängiggjordes mot samtliga lappar inom
ett skadeersättningsområde, föra talan i målet å vederbörande lappars
vägnar, med rättighet att ingå förlikning, instämma flera parter och
fullfölja talan i högre rätt;

att deltaga i granskning inför häradsrätt af renmärke, hvarå
fastställelse söktes;

att låta verkställa försummad märkning af renkalfvar på den
försumliges bekostnad;

att omhändertaga och försälja äldre omärkt ren mot skälig godtgörelse
af försäljningssumman; gällande detsamma för ren, hvars märke
blifvit förstördt eller förfalskadt och som icke kunde till egaren återställas;
samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

61

att i viesa närmare angifva fall göra beslag å hud och kött efter
slagtade renar, med rätt att, om den, från hvilken beslaget gjorts,
blefve i saken fäld, erhålla det beslagtagna godset eller dess värde.

Den af Kongl. Maj:t den 1 april 1895 tillsatta komité med uppdrag
att vidtaga en revision af gällande lagbestämmelser angående de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige m. m. hade i motiven
till 10 §, hvilken paragraf utan anmärkning oförändrad antagits enligt
den af komitén förslagna lydelse, yttrat hufvudsakligen följande:

Att den genom 1886 års lag införda ordningsmansinstitutionen,
med hvilken man åsyftat att skapa ett organ bland lapparne sjelfve
till öfvervakanae af god ordning och sämja dem emellan och med
uppgift tillika att utöfva eu medlande och förlikande verksamhet i förhållandet
mellan lapparne och de bofasta, varit ett steg i rätt rigtning
och i åtskilliga fall haft en fördelaktig inverkan på lappväsendet, kunde
enligt komiterades förmenande ej bestridas. Men lika visst vore ock
att, på sätt vid de af komiterade hållna sammanträden i orterna enstämmigt
uttalats, den ingalunda uträttat hvad den kunnat och bort.

Bland orsakerna dertill hade komiterade anfört saknaden af medel
att bereda ordningsmannen skälig godtgörelse för det arbete och det
obehag, som uppdraget oundvikligen medförde; och hade komiterade
derefter vidare yttrat:

Det kraftigaste medlet att göra institutionen mera effektiv läge,
enligt komiterades med samtliga vid sammanträdena derom gjorda uttalanden
instämmande mening, deri, att åt ordningsmannen bereddes
lämplig godtgörelse för uppdragets utförande. Redan vid tiden för
afgifvandet af komiténs betänkande hade det funnits nödigt att, i den
mån befintliga tillgångar det medgifvit, bereda ordningsmän, som deraf
gjort sig förtjenta, någon godtgörelse. Inom Jemtlands län hade sådan
kunnat lemnas af medel, som jemväl enligt då gällande lag influtit för
upplåtelse af rätt till slåtter, jagt och fiske inom renbetesfjellen, och
inom Norrbottens län hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom
att meddela ordningsmän förordnande såsom extra polismän förskaffat
dem någon ersättning från det till aflöning och underhåll af särskild
polisstyrka på landet anvisade extra anslag. Inom Vesterbottens län
hade deremot ordningsmännen dittills icke fått uppbära något arfvode
för sitt besvär.

Om redan under dåvarande förhållanden det funnits nödigt att
gifva ordningsmannen någon lön för sin möda, så blefve det ännu
mycket mera händelsen, då fordringarna på honom skärptes och han

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

derjemte, såsom komiterade föresloge, skulle få sig nya uppdrag ålagda,
såsom att öfvervaka efterlefnaden af byordningen och föreskrifterna i
renmärkeslagen, att i vissa fall företräda lapparne i rättegångar m. m.
Komiterade hade derför ansett sig böra utgå från det antagande, att
en ordningsman, som väl fullgjorde sitt uppdrag, skulle, liksom förmännen
för de lappar, som flyttade till Norge, komma i åtnjutande af
arfvode, och detta oberoende deraf, huruvida medel, som ej direkt anvisats
för detta ändamål, kunde dertill användas eller ej. Om emellertid
så skulle kunna ske, ansåge komiterade det ej kunna undvikas, att
staten för ändamålet anvisade särskildt anslag, hvilket, då arfvodet för
hvarje ordningsman kunde beräknas till högst 150 kronor årligen, skulle
uppgå till omkring 6,000 kronor för år.

Komiterade hade emellertid icke tänkt sig, att arfvodet skulle utgå
lika till alla ordningsmän eller ens med visst för hvarje på förhand
bestämdt belopp, utan ansett det böra lämpas dels efter besvärets storlek,
som betydligt vexlade på olika orter, dels ock efter det nit och
den duglighet, som ordningsmannen vid fullgörandet af sitt uppdrag
ådagalagt. Arfvodet borde derför enligt komiterades mening efter årets
slut bestämmas af Kongl. Maj:t på förslag af Kongl. Maj :ts befallningshafvande,
hvadan äfven anslaget borde anvisas för de tre ifrågavarande
länen gemensamt att af Kongl. Maj:t i mån af behof disponeras.

Nu hade, enligt hvad departementschefen vidare meddelat, Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Yesterbottens och Norrbottens län i särskilda
skrifvelser af den 19 augusti och den 20 september 1899, med
bifogande af inkomna framställningar, hemstält om beredande af medel
till godtgörelse åt ordningsmännen bland lapparne.

Uti en till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län
stäld skrift hade de sju ordningsmännen i nämnda läns lappbyar anfört
hufvudsakligen följande:

Då utöfver bestämmelserna i 10 § i ofvannämnda lag angående
rätt till renbete i de nu antagna by ordningarna mera detaljerade och
vidtgående bestämmelser influtit om ordningsmännens öfvervakande och
ledande verksamhet inom lappbyn, funne man lätt att, derest dessa
skulle på ett samvetsgrant sätt sköta sitt värf, en stor del af deras
tid måste tagas i anspråk för resor i sådant afseende, och följaktligen
deras enskilda angelägenheter derunder komma att åsidosättas. Detta
blefve förhållandet både sommar och vinter, då byns lappar betade
sina hjordar på milsvidt skilda områden i fjellen eller kustlandet. Då
emellertid ordningsmännen för egna hjordars vårdande liksom hvarje

Statsutslcottets Utlåtande N:o 7.

63

annan lapp genom byordningarna voro förbundna att vid deri stadgadt
vite under hela året hålla ett visst antal till bevakning af hjorden
lämpliga vårdare, måste ordningsmännen under sin frånvaro i tjensteärenden
hafva en annan person i sitt ställe, och då en sådan person
under de säregna förhållanden, som rådde inom nomadlifvet, icke kunde
anskaffas för blott en kortare tid, blefve den naturliga följden, att ordningsmännen
nödsakades att skaffa sig flera stadigvarande tjenare, än
de behöft, i fall de kunnat egna sig sjelfva helt och hållet åt vården
af sin hjord.

Att under sådana förhållanden och då ordningsmannabefattningen
vore förenad med en mängd obehag från de lappars sida, mot hvilka
ordningsmännen, sin pligt likmätigt, måste ingripa, blott det hedrande
i befattningen icke kunde vara till fyllest att sporra dem till tj enstens
noggranna fullgörande, samt att ej heller de i lapplagen föreskrifna
böter för tjensteförsummelser kunde verka derhän, läge i sakens natur.
Och ehuru visserligen den ersättning, som staten möjligen skulle tillerkänna
ordningsmännen, icke kunde uppväga de besvär och kostnader,
som med tjensten vore förenade, skulle dock en sådan ersättning, oafsedt
det uppmuntrande deri för ordningsmännen, göra det lättare för
dem att få sina å tj enstens vägnar gifna befallningar åtlydda, då de
derigenom i det allmänna medvetandet skulle blifva mera likstälda med
statens tjenstemän.

Under åberopande tillika af den jemförelse, som kunde eg a rum med
de å landet anstälde extra polismän, hemstälde ordningsmännen, att
någon ersättning af statsmedel för deras bestyr såsom ordningsmän
måtte dem beredas.

Vid insändandet af denna skrift till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hade lappfogden i Vesterbottens län A. F. Burman, med tillstyrkande
af bifall till ansökningen, anfört hufvudsakligen:

Frågan vore ytterst behjertansvärd, ty på dess lyckliga lösning
berodde i mångt och mycket, huruvida ordningsmannainstitutionen skulle
i framtiden motsvara sitt ändamål eller icke. Ordningsmännen borde
kunna blifva till stor nytta i nomadlifvet såsom biträden åt lappfogdarne
vid ordningens upprätthållande inom lappbyarna m. m., men inom
Vesterbottens län hade de dock hittills varit till ringa gagn, beroende
derpå, att de för sin tjenstgöring aldrig haft någon aflöning, utan från
ovänligt stämda lappars sida endast obehag. De hade derför med motvilja
emottagit uppdraget och vid första tillrättavisning för försummelse
i tjensten afsagt sig detsamma, då de det kunnat.

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

I sin. tjenstgöring sålunda försumliga eller vårdslösa ordningsmän
kunde visserligen på grund af ett i nu gällande lapplag influtet stadgande
bötfällas; men skulle detta stadgande kunna tillämpas utan att
tjensten derigenom gjordes än mer motbjudande, så måste några ekonomiska
fördelar förenas med den för att äfven göra den i någon mån
lockande. Tillmätt något så när efter det med uppdraget förenade besvär,
skulle ersättning åt ordningsmännen enligt lappfogdens förmenande
komma att verka så pass uppmuntrande för dem, att straff för
försummelse i tjensten sällan behöfde ifrågakomma. Några stora ersättningsbelopp
behöfde dock icke enligt lappfogdens mening anslås för
sådant ändamål, utan borde det arfvode, 150 kronor årligen åt hvarje
ordningsman, hvilket lappkomiténs ledamöter i sitt betänkande föreslagit,
kunna anses tillräckligt.

Kongl. Maj ds befallningshafvande i Vesterbottens län hade, under
hemställan om bifall till hvad ordningsmännen och lappfogden föreslagit,
för egen del yttrat, bland annat, att det icke lede något tvifvel, att
icke ordningsmännen måste offra både tid och arbete på skötandet af
sin befattning, och att de vore i behof af ersättning derför; att, på
sätt komiterade anfört, det vore af högsta vigt, att ordningsmännen
bereddes en skälig ersättning för sitt besvär, enär man i annat fall
icke kunde påräkna att få behålla de dugligaste och lämpligaste bland
lapparne såsom ordningsmän, utan i stället måste finna sig i ständiga
ombyten; samt att endast om ordningsmannainstitutionen på ett tillfredsställande
sätt fylde sitt ändamål, kunde ett flertal af den nya lagens
bestämmelser medföra den verkan, som med dem vore afsedd, hvarjemte
Kongl. Maj ds befallningshafvande uttalat den åsigt, att ersättningen
i medeltal borde utgå med minst 150 kronor för hvarje af
länets sju ordningsmän, eller således tillsammans med 1,050 kronor.

Lappfogden i Norrbottens län J. Hultin hade i en till Kongl. Maj ds
befallningshafvande i länet ingifven skrift anfört, bland annat, följande:

Förutom de åligganden, hvilka enligt 10 § i gällande lapplag tillkomme
ordningsman, hade i byordningarne föreslagits ytterligare och
vidlyftiga bestämmelser för honom om öfvervakande af ordningen i
byalaget samt af renskötseln i många afseenden. Dessa åligganden
kräfde af ordningsmannen en oaflåtlig vaksamhet och en verksamhet,
som i många fall komme att tvinga honom att anlita andras biträde,
hvilket han sjelf måste ersätta.

Men för att kunna vänta ett troget fullgörande af det magtpåliggande
uppdrag, som blifvit ordningsmannen genom lag ålagdt, vore

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

65

nödigt, att någon ersättning för lians möda bereddes honom af det allmänna.
Med en stadgad aflöning skulle ock den fördel vinnas, att man
vid ordningsmans tillsättande, bättre än hittills, kunde försäkra sig om
dertill lämpligaste personer. Dessutom skulle lapparnes anspråk på
ordningsmannens ingripande vinna ett kraftigt stöd deraf, att han för
sitt uppdrag åtnjöte ersättning af det allmänna.

På grund häraf hemstälde lappfogden om vidtagande af åtgärd för
att aflöning af statsmedel måtte beredas ordningsmännen bland lappare
i Norrbottens län. Denna aflöning syntes böra utgå med minst
100 kronor årligen till hvarje ordningsman, hvarjemte något belopp
enligt lappfogdens åsigt borde finnas att efter vederbörligt förslag användas
till gratifikationer åt ordningsmän, som visat synnerligt nit vid
fullgörandet af sitt uppdrag, eller hvilkas tid och arbete i betydligare
mån tagits i anspråk dervid.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län hade för egen
del yttrat följande:

Hvad lappfogden anfört angående önskvärdheten och billigheten
af att någon ersättning bereddes ordningsmännnen för de med deras
uppdrag förenade besvär och kostnader syntes i hög grad beaktansvärdt,
och då de renegande lapparne sjelfva, hvilka, enligt hvad erfarenheten
visat, allt mera minskades i antal, likasom deras ekonomiska ställning
i betänklig grad försämrades, icke kunde åläggas några utgifter för ifrågavarande
ändamål, syntes statens mellankomst härutinnan nödvändig.

Bland länets lappar vore för närvarande tjugutre ordningsmän anstälda,
och med arfvodet för en hvar af dem beräknadt till 150 kronor
öfver hufvud, skulle den summa, som för Norrbottens län årligen
blefve erforderlig, uppgå till 3,450 kronor.

På grund af erhållna remisser hade statskontoret, enligt hvad vidare
i statsrådsprotokollet meddelas, den 28 november nästlidna år i ärendet
afgifvit utlåtanden till Kongl. Maj:t och dervid, enär behofvet af särskilda
arfvoden åt ordningsmännen ej mindre inom Vesterbottens och
Norrbottens län än äfven inom Jemtlands län syntes vara af hvad
komiterade anfört ådagalagdt, hemstält, att Kongl. Maj: t täcktes för beredande
af tillgång för dessa arfvoden hos Riksdagen äska det af
komiterade för ändamålet såsom erforderligt beräknade beloppet af 6,000
kronor.

För egen del har departementschefen anfört följande:

Sedan de omförmälda båda lagarne af den 1 juli 1898 numera
varit i tillämpning under ett helt år och erfarenheteu, enligt hvad
Bill. till Biksd. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 7 Häft. 9

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande samt lappfogdarne i Vesterbottens
och Norrbottens län vitsordat, tydligen gifvit komiterade rätt deruti,
att ordningsmannainstitutionen icke kunde blifva till dermed afsedt gagn
med mindre någon ersättning af allmänna medel bereddes ordningsmännen,
funne departementschefen det icke böra uppskjutas med att
söka bereda det för ändamålet nödiga anslaget. Departementschefen
kunde icke heller finna annat, än att ett arfvodesbelopp af i medeltal
150 kronor om året för hvarje ordningsman vore det minsta, som
skäligen kunde ifrågasättas, om man skulle kunna vänta sig att vinna
det för lapparne synnerligen betydelsefulla ändamålet.

Ofvan omförmälda af komiterade framstälda förslag om sättet för
ett blifvande anslags fördelning syntes departementschefen ock vara väl
lämpadt efter förhållandena, med den inskränkning likväl, att nu endast
afsåges ordningsmännen inom två län, hvadan för närvarande icke heller,
enligt departementschefens mening, behöfde äskas ett fullt så stort belopp,
som statskontoret ifrågasatt.

På sätt komiterade antydt, funnes nemligen andra medel tillgängliga
för godtgörelse åt ordningsmän inom lappbyarne i Jemtlands län.
Genom kongl. bref den 22 maj 1891 hade Kongl. Maj:t funnit godt
medgifva, att, der Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län
funne sådant för ett tillfredsställande uppehållande af ordningsmännens
inom länets lappbyar åligganden af omständigheterna påkalladt, Kongl.
Maj:ts befallningshafvande finge af de inom en lappby inflytande arrendemedel
för upplåten nyttjanderätt till bete, slåtter, jagt och fiske å de
för lapparne afsätta land, tilldela den inom lappbyn antagne ordningsmannen,
då han deraf gjort sig förtjent, en årlig gratifikation till belopp
af högst 150 kronor. Så länge de för upplåtelse af jagt- m. fl. rättigheter
inflytande medel vore tillräckliga för ändamålet, borde, enligt
departementschefens åsigt, andra medel icke äskas af Riksdagen till
godtgörelse åt ordningsmännen inom de nio lappbyarne i Jemtlands län.

Inom Vesterbottens och Norrbottens län funnes icke några arrendemedel
af det slag, som omförmälts beträffande Jemtlands län. Inom
Vesterbottens län hade derför ordningsmännnen hittills icke fått någon
godtgörelse alls. Den godtgörelse, som, enligt hvad förut nämnts, beredts
de ordningsmän inom Norrbottens län, som kunnat förordnas till
extra polismän, hade uppenbarligen åtminstone i det väsentligaste afsett
deras verksamhet i sistnämnda egenskap, företrädesvis för rentjufvars
efterspanande och lagförande och dylikt. Sådan godtgörelse hade för
öfrigt, enligt meddelad upplysning, ifrågakommit endast inom Enontekis
lappmark och icke utgått till någon ordningsman med högre belopp

67

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

än 50 kronor. Och om det, äfven efter fastställandet år 1898 af ökade
skyldigheter för ordningsmännen, kunde i särskilda undantagsfall fortfarande
befinnas lämpligt, att samma personer vore både ordningsmän
och extra polismän, kunde detta förhållande icke minska nödvändigheten
af att medel bereddes till godtgörelse~åt''ordningsmännen för
deras magtpåliggande och tidsödande verksamhet i denna egenskap.

Då ordningsmännen inom Vesterbottens läns lappbyar vore 7 och
inom Norrbottens läns lappbyar, 23 eller tillsammans 30, erfordrades
till godtgörelse åt desse med i medeltal 150 kronor årligen åt hvar
ett sammanlagdt belopp af 4,500 kronor om året. Det nu årligen beviljade
anslaget å extra stat af 13,000 kronor till ersättning för juridiskt
biträde åt de svenska lapparne i Norge samt till lappfogdar och
lappförmän borde alltså, enligt departementschefens mening, för att
räcka till ersättning jemväl åt ordningsmännen inom lappbyarne i Vesterbottens
och Norrbottens län," ökas med 4,500 kronor eller till 17,500

kronor.

Departementschefen hemstälde derför, att Kongl. Maj:t matte hos
Riksdagen göra nu förevarande framställning.

Med afseende å hvad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att Riksdagen må, till ersättning för juridiskt
biträde åt de svenska lapparne i Norge samt till
lappfogdar och lappförmän äfvensom ordningsmän
inom lappbyarne, på extra stat för år 1901 anvisa
17,500 kronor.

Vägunderhållet på landet

20:o) På grund af Kongl.
ställer utskottet,

Maj:ts derom gjorda framställning hem- Ang. bidrag

till kostnaden
för vägdelningar.

[17.]

att Riksdagen må på extra stat för år 1901
anvisa, för bestridande af statsverkets andel i kostnaden
för vågdelningar, såsom förslagsanslag 50,000 kronor.

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till aflöningar
m. m. vid
Ultuna landtbruksinstitut.

[18.]

Ang. anslag
till mejeriinstitutet
vid
Alnarp.

. [19.]

Ang. anslag
ill allmänna
landtbruksmöten.

[20.]

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar.

21:o) Kong! Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat
för år 1901 anvisa, till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna landtbruksinstitut,
31,000 kronor.

Enligt statsrådsprotokollet har departementschefen vid föredragning
af detta ärende erinrat, hurusom, med anledning af Kongl. Maj:ts
hos nästlidna års Riksdag gjorda framställning om i viss mån förändrad
organisation af landtbruksinstitutet vid Ultuna samt om höjande af det
ordinarie anslaget till institutet från 20,000 kronor till 5i,000 kronor
eller med 31,000 kronor, Riksdagen beslutit, bland annat, att, med gocTkännande
af en för nämnda institut uppgjord stat, slutande på 51,000
kronor, bibehålla det å sjette hufvudtiteln under anslagstiteln »undervisningsanstalter
för jordbruk och landtmannanäringar» uppförda ordinarie
anslag till institutet vid oförändradt belopp 20,000 kronor samt
på extra stat för innevarande år anvisa för aflöningar och öfriga institutets
utgifter 31,000 kronor.

Med förmälan, att den partiella omorganisationen af landtbruksinstitutet
blifvit med ingången af innevarande år genomförd, har departementschefen,
i enlighet med landtbruksstyrelsens i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 25 september 1899 gjorda hemställan, tillstyrkt, att Kongl.
Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu ifrågavarande framställning.

Med anledning häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901
anvisa, till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna
landtbruksinstitut, 31,000 kronor.

22:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet vidare,

att Riksdagen må, för uppehållande af undervisningen
vid mejeriinstitutet vid Alnarp, för år 1901
anvisa på extra stat ett anslag af 8,000 kronor.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.

23:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

Statsutskottets Utlåtande N:o 7. 69

att Riksdagen må, såsom bidrag till bestridande
af kostnaderna för allmänna landtbruk smöt eu, på extra
stat för år 1901 anvisa 7,500 kronor.

24:o) Vidare och på grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må, till prisbelöningar vid allmänna
landtbruksmöten för husdjur, redskap och maskiner
samt ladugård sprodukter, sädesslag och andra jordbruksalster,
å extra stat för år 1901 anvisa 12,500
kronor.

25:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901 anvisa
såsom bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer
för jordbrukets och näringarnes behof ett belopp
af 31,000 kronor, deraf 3,000 kronor för stationen i
Visby, under vilkor, att Gotlands läns landsting eller
hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening, förbundit
sig att upprätta laboratorium och bekosta lokal
för detta jemte bostad eller hyresmedel för en kemist
samt aflöningen till denne och laboratoriet]enaren
äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets underhåll
samt till inköp af böcker och inventarier för stationens
behof, samt 4,000 kronor för en hvar af sju
stationer, eller tillhopa 28,000 kronor, inom öfriga
orter, der landsting eller hushållningssällskap, hvart
för sig eller i förening, iklädt sig enahanda förpligtelser
som de med afseende å stationen i Visby angifna
och dessutom förbundit sig att bekosta bostad
eller hyresmedel till en assistent, äfvensom aflöning
till denne.

26:o) 1 anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må såsom bidrag till underhåll
af en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt

Ang. anslag
till prisbelöningar
vid
allmänna
landtbruksmöten.

[21.]

Ang. anslag
till agrikulturkemiska
stationer.

[22.]

Ang. anslag
till en
kemisk-växtbiologisk
anstalt
inom
Norrbottens
län.

[23.]

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
tillfrökontrollanstalter.

[24.J

Ang. anslag
till en elev i
boskapsskötsel
och mejerihushållning.

[25.]

Ang. anslag
till svenska
mossbdturföreningen.

[26.]

inorn^Norrbotteus^län *— under vilkor, att från länets
landsting och hushållningssällskap eller eljest bidrag
lemnas till anstaltens underhåll med sammanlagdt minst
3,750 kronor —på extra stat för år 1901 anvisa ett
anslag af 6,250 kronor.

27:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen, i likhet med hvad allt sedan år
1887 egt rum, må på extra stat för år 1901 till Kongl.
Maj:ts förfogande anvisa ett anslag af 10,000 kronor,
för att med högst 1,000 kronor för hvarje anstalt
användas [till understöd åt sådana frökontrollanstalter,
som af landsting eller hushållningssällskap, hvart för
sig eller i förening, understödjas med minst samma
belopp som statsbidraget och hvilka anstalter vilja
underkasta sig de vilkor och föreskrifter i afseende
på analysmetoder och öfriga förhållanden, som af
Kongl. Maj :t fastställas.1

28:o) Vidare hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må jemväl för år 1901, till
utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning,
på extra stat anvisa ett belopp af 1,000
kronor.

29:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till understöd
åt svenska mosskulturföreningen, på extra stat för år 1901 anvisa ett
anslag af 15,000 kronor.

Af statsrådsprotokollet inhemtas, att departementschefen, som i
anledning af en utaf svenska mosskulturföreningen derom hos Kongl.
Maj:t gjord, af landtbruksstyrelsen tillstyrkt ansökning hemstält, att
Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra förevarande framställning, med
afseende å vilkoren för anslagets åtnjutande, uttalat, att, i händelse
detsamma beviljades, Kongl. Maj:t torde komma att, på sätt landtbruksstyrelsen
hemstält, meddela i hufvudsak enahanda bestämmelser, som i
fråga om anslaget för innevarande år blifvit stadgade, och sålunda,

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

71

bland annat, föreskrifva, att ett för statens räkning utsedt ombud, för
hvilket kostnaden borde bestridas af föreningen, skulle deltaga i revisionen
af föreningens förvaltning med skyldighet att om revisionen
afgifva yttrande till landtbruksstyrelsen, samt att föreningen fortfarande
skulle vara underkastad särskild inspektion från statens sida af föreningens
verksamhet, hvilken inspektion framdeles, likasom för innevarande
år, borde tillkomma landtbrukssstyrelsen.

I anslutning till Kongl. Maj:ts framställning hemställer utskottet,

att Riksdagen må till understöd åt svenska mosskulturföreningen
på extra stat för år 1901 anvisa
ett anslag af 15,000 kronor.

30:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 40) har ,fng; “nsla9
herr H. Pantzarhielm föreslagit Riksdagen att för beredande af tillfälle af jordbruk på
åt mindre jordbrukare och jordbruksarbetare samt deras vuxna söner *

i it . _ 1 . 1 , . • n i Danmark.

att under sakkunnig ledning i Danmark studera det intensiva jordbruk
på smålotter, som der bedrifves, bevilja på extra stat, att utgå under
åren 1901—1904, ett förslagsanslag af 30,000 kronor samt deraf anvisa
för år 1901 ett belopp af 7,500 kronor.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande.

Sträfvandet att genom statens mellankomst underlätta förvärfvandet
af egna hem för mindre bemedlade medborgare syntes i hela landet
omfattas med lifligt intresse, om än tankarna vore delade angående
rätta vägen för uppnåendet af ett lyckligt resultat. Då emellertid undfalla
förhållanden resultatet vore den enda tillförlitliga värdemätaren på
en vidtagen anordning, så fordrades, för att den goda afsigten genom
goda resultat skulle få sin belöning, att — framför allt vid åtgärder af
social natur — hänsyn tagits till alla de faktorer, med hvilka man vid
utförandet hade att räkna. Om derför staten i sina välmenta sträfvanden
att befordra småfolkets intressen, i fråga om förvärfvande af
egna hem, ginge till verket utan att på förhand genom lämpliga anordningar
hafva tillförsäkrat sig fullständig förståelse hos den samhällsklass,
på hvilkens förtroendefulla medverkan han ytterst vore visad, så
skulle lätt kunna hända, att det slutliga praktiska utförandet möttes
af misstro och ett passivt motstånd just från deras sida, som man afsåge
att hjelpa, och dermed sattes hela resultatet på spel. Ett sådant
motstånd kunde visserligen framkallas af rent sociala anledningar, men
härom vore ej fråga nu.

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Den svenska småbonden, som för öfrigt utan tvifvel vore ett särdeles
godt samhällselement, vore af naturen misstrogen gent emot allt
nytt och läte icke lätt öfvertyga sig om detsammas nytta och fördelar.
Han måste sjelf med egna ögon se och praktiskt erfara, om han skulle
upphöra att tvifla. Egna-hems-tanken vore för honom ny, och han
kunde helt säkert ej fullt klart fatta den. Det skulle derför enligt
motionärens tanke vara rigtigt att först skaffa de mindre jordbrukarne
tillfälle att se, hur ett litet jordbruk borde bedrifvas, för att det skulle
ge den största möjliga behållning, samt öfvertyga sig om att det borde
kunna lyckas äfven hos oss att på ett ställe med mycket liten egorymd
försörja en familj och till och med förvärfva sig ett visst välstånd.
Detta kunde ske genom resor i Danmark.

I Danmark hade »liusmandssaken» under de 10—15 allra senaste
åren egentligen fått fart, och en af de kraftigaste häfstängerna till hennes
utveckling hade just varit »husmandsresorna». (Angående husmansbrukets
höga ståndpunkt för närvarande i detta vårt grannland, hänvisade motionären
till en af sekreteraren i Kristianstads läns hushållningssällskap,
lektor L. J. Wahlstedt, under förra året utgifven broschyr.)

För att det med denna åskådningsundervisning åsyftade gagnet
skulle kunna tillgodogöras, fordrades, att resorna leddes med full sakkännedom.

De danska husmansresorna leddes af fullt kompetenta personer:
statskonsulenter, folkhögskolelärare eller dylika. Den förnämsta ifraren
för och befordraren af de danska husmansresorna, landstingsmannen
H. J. Hansen på Marsvinslund per Kjellerup, ledde sjelf, enligt hvad
motionären trodde sig veta, årligen en resesektion. I hvarje sådan
sektion deltoge omkring 40 husmän. Resorna påginge en vecka.

Då motionären nu föresloge Riksdagen att genom beviljande af
ett årligt anslag under en följd af år bereda våra småbrukare och deras
vuxna eoner samt skötsamma jordbruksarbetare tillfälle att under sakkunnig
ledning i Danmark studera det intensiva jordbruket på små
lotter, som der bedrefves under namn af »husmandsbrug», så skedde
detta hufvudsakligen med hänsyn till egna-hems-frågans utveckling i
vårt land, men motionärens öfvertygelse vore, att, oafsedt egna-hemstanken,
dylika resor skulle medföra det allra största gagn och rikligen
återgälda fosterlandet de derpå nedlagda kostnaderna. »Finge vi blott»
— hade en framstående fackman skrifvit — »ett par rationelt skötta småbruk
i hvarje härad, så skulle det icke dröja många år, innan sådana
uppstode i hundratal, och Sverige har tillräckligt af jord, som nu ligger

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

73

för fäfot, men som med litet arbete och rationel skötsel skulle kunna
bära lika goda skördar som de bästa danska husmansbruken.»

Hvad nu sjelfva resorna anginge, så både motionären tänkt, att
det årligen borde beredas tillfälle för ett sextiotal svenska landtmän
att företaga en resa till Danmark i nämnda ändamål. De resande
skulle fördelas i tvenne grupper med omkring 30 i hvarje grupp. De
två resorna borde då företagas omedelbart efter de danska husmansresorna
och till samma ställen som dessa.

Bäst vore, enligt motionärens mening, att svenskarnes resor företrädesvis
stäldes till Jutland. Jordmånen och klimatet der liknade mest
mellersta Sveriges. De resande kunde der få se mönstergilla småbruk
så godt som omgifna af ljungheden. På öarna vore klimat och jordmån
bättre än åtminstone i mellersta Sverige. Dessutom vore odlingen
der betydligt äldre. Följaktligen skulle, enligt hvad motionären ansåge,
ett besök på öarna icke i lika hög grad medföra lockelse till efterföljd.

Beträffande ledningen, läge ju, som redan vore sagdt, stor vigt
på att dertill få lämpliga personer. För en studieresa af svenska landtmän
i Danmark borde det påtagligen vara två stycken ledare: en dansk
vägvisare, hvilken derjemte anskaffade logi, mat m. m., samt en svensk.
Den förre borde vara en af ledarne för de danskes resa omedelbart förut,
hvilken sålunda hade noga reda på alla förhållanden och kunde göra
resan billig, men likväl ändamålsenlig och instruktiv. Den senare borde
vara en fullt kompetent landtbrukare, som vore hemma i danska språket.
Skåningarne redde sig lätt nog med språket i Köbenhavn, men ute på
landsbygden kunde det vara ganska kinkigt, och ännu svårare måste
det då vara för en person från mellersta eller öfre Sverige.

Motionären kände blott två personer, som han förestälde sig skulle
vara fullt lämpliga att till en början leda sådana resor, nemligen: sekreteraren
i Kristianstads läns hushållningssällskap lektor L. J. Wahlstedt
samt sekreteraren i Malmöhus läns hushållningssällskap Wilh. Flack.
Båda stode, enligt hvad motionären trodde sig veta, i liflig beröring
med de ledande landtbrukskretsarne i Danmark.

Hvad slutligen kostnaderna anginge, så ansåge motionären, för
den händelse att vederbörande hushållningssällskap bekostade jern vägsresorna
i Sverige eller ock dessa resor kunde få göras för billigare
pris, t. ex. lika priset för truppbiljett, kostnaden för hvarje deltagare
lämpligen böra beräknas till omkring 100 kronor eller för 60 deltagare
cirka 6,000 kronor. Under förutsättning, att det blefve endast 2 resor
om året, ansåge motionären, att resekostnads- och traktamontsersäftning
till ledarne — en svensk och en dansk ledare för hvarje resa —
Bill. tät Riksd. Prof. 1900. 4 Samt. 1 Afd. 7 Höft. 10

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

lämpligen borde beräknas tillsammans till 1,200 kronor om året. Hela
den årliga kostnaden under nämnda förutsättningar skulle således blifva

7,200 kronor, hvilken summa motionären dock för säkerhetens skull
ansåge böra något ökas och i rundt tal sättas till 7,500 kronor.

Med fästadt afseende vid att några för hela landets utveckling
välsignelsebringande frukter först kunde påräknas af sådana studieresor,
Sedan desamma fortgått någon längre tid, under hvilken erfarenhetsrönen
hunnit intränga i folkmedvetandet och der rotfästa sig, har
motionären föreslagit, att anslag för ifrågavarande ändamål måtte utgå
under fyra år.

Utan att vilja ingå i bedömande af huruvida sådana resor, som
de af motionären ifrågasatta lämpligen böra vidtagas, har utskottet
velat uttala den mening, att, derest dylika resor verkligen böra anordnas,
bidrag till kostnaderna derför böra lernnas af hushållningssällskapen
men, åtminstone för närvarande, icke af statsmedel; och får utskottet
alltså hemställa,

att herr Pantzarhielms ifrågavarande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ang. anslag 31:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte dels med 1undersökning

S^v£b aR för tjensteman vid Sveriges geologiska undersökning, som hädangama.
efter antages eller redan är anstäld vid undersökningen med aflöning i

[27.] lägsta lönegraden, aflöningen bestämmes till 3,000 kronor, och att denna

aflöning må efter innehafvares af sådan beställning väl vitsordade tjenstgöring
under en tid af fem år, räknade från och med året näst efter
det, då han antagits, ökas med 500 kronor och således årligen utgå
med 3,500 kronor, vidare efter fem års enahanda tjenstgöring höjas till

4,000 kronor och slutligen efter fem års sådan tjenstgöring ökas med

500 kronor samt således från och med sextonde tjenståret utgå med

4,500 kronor årligen, dels ock för de geologiska undersökningarna
bevilja ett extra anslag för år 1901 till belopp af 96,000 kronor.

Beträffande aflöningen till de vid Sveriges geologiska undersökning
anstälde tjenstemän, är genom Riksdagens i skrifvelse den 21 maj
1875 lemnade bifall till hvad Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen
föreslagit stadgadt, att »aflöningen för tjenstemän vid undersökningen
bestämmes till 2,500 kronor, och att denna aflöning må efter innehafvares
af sådan beställning väl vitsordade tjenstgöring under en tid
af fem år, räknade från och med året näst efter det, då han antages,
ökas med 500 kronor och således årligen utgå med 3,000 kronor, vidare
efter fem års enahanda tjenstgöring höjas till 3,500 kronor, ytterligare

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

75

efter fem års sådan tjenstgöring höjas till 4,000 kronor och slutligen
efter fem års enahanda tjenstgöring ökas med 500 kronor samt således
från och med tjugondeförsta tjenståret utgå med 4,500 kronor årligen».

Uti skrifvelse till Kong!. Maj:t den 1 november nästlidna år har
chefen för Sveriges geologiska undersökning, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelas, gjort framställning om höjning af lägsta tjenstegradens
aflöning från 2,500 till 3,000 kronor och dervid till stöd för
denna hemställan anfört hufvudsakligen följande:

De år 1875 faststälda lönevilkoren vore onekligen väl afpassade
efter förhållandena vid tiden, då regleringen egde rum, men under det
fjerdedels sekel, som sedan dess förflutit, hade i mer än ett hänseende
förändringar inträdt, som gjorde, att de numera icke kunde utan olägenhet
för verket oförändrade bibehållas.

Löneskalan för geologtjensterna företedde den egendomligheten,
att den vore femgradig, hvaraf följde, att en geolog först efter 20 års
tjenstgöring nådde tjenstens högsta lönegrad, då deremot vid de flesta
andra statstjenster detta skedde redan efter tio år, enär en blott tregradig
löneskala för dem tillämpades. På 1870-talet hade denna anordning
med fyra särskilda ålderstillägg för geologerna haft sin goda grund
dels deruti, att dessa då i allmänhet inträdde vid ganska unga år och
således hade utsigt att nå den högsta lönegraden, medan de ännu
befunne sig i full arbetskraft, och dels deruti, att de vid inträdet icke
vore i besittning af någon större, förut förvärfvad erfarenhet i fråga
om geologiska arbeten och således ej heller kunde göra anspråk på en
högre begynnelselön. Numera vore emellertid förhållandena härutinnan
väsentligt annorlunda. De akademiska studier, hvilka i regeln fordrades
såsom kompetensvilkor för inträde vid Sveriges geologiska undersökning,
hade nu större omfattning än förr och afslutades följaktligen senare.
Dertill komme, att numera endast den, som förvärfvat flerårig geologisk
praktik, hade utsigt att erhålla fast anställning såsom geolog. Följden
häraf hade blifvit, å ena sidan, att de geologer, som på senare tid inträdt,
varit till mogen ålder komne män, men å den andra, att de ock varit
bättre kompetenta till geologiskt arbete, än i allmänhet förr varit fallet
med nyinträdande geologer. Sålunda hade dessas medelålder före år
1875 varit 25,4 år, under tiden efteråt deremot 31,8 år, alltså mer än
en hel åldersgrad högre, och den tenderade att ytterligare stiga, ty af
de två sist utnämnda geologerna hade den ene varit 36, den andre
39 år och den närmast i tur stående aspiranten vore nu 32 år. Alla
dessa tre hade redan förvärfvat en ganska betydlig geologisk erfarenhet
och vore således redan i besittning af en väsentlig del af den geologiska

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

utbildning, hvilken, enligt de på 1870-talet rådande förhållandena, en
geolog erhållit först efter sitt inträde vid verket. Rättvisa och billighet
ej mindre än behörig hänsyn till verkets sanna intresse syntes derför
fordra, att en förbättring af de lägst aflönade geologernas vilkor åvägabragtes.

Nutidens industriella utveckling toge allt mer vetenskapligt bildade
män i anspråk och erbjöde dem ekonomiska fördelar, med hvitka staten
hade svårt att täfla. Det vore derför ock numera regeln, att den, som
eftersträfvade en stadigvarande anställning vid Sveriges geologiska
undersökning, dervid läte sig ledas icke af ekonomiska hänsyn, utan
af håg för geologisk verksamhet, men skulle han kunna följa denna sin
håg, måste han hafva utsigt att kunna existera på de löneförmåner, en
geologplats erbjöde. För eu man på trettiotalet och med de förutsättningar,
som fordrades af en geolog, kunde en tjenstebefattning med en
begynnelselön af 2,500 kronor och utsigten att efter 20 år nå ett lönemaximum
af 4,500 kronor icke sägas erbjuda en tryggad existens, och
särskildt läge begynnelselönen — i all synnerhet för en familjefader,
och sådana vore t. ex. alla de tre ofvan omnämnde — allt för nära
existensminimet i hufvudstaden, för att ej ekonomiskt tryck skulle
inträda och verka förlamande på hans utveckling och arbete såsom
geolog.

Detta af de nyinträdande geologernas högre lefnadsålder nu mot
förr betingade ogynsamma förhållande förvärrades väsentligt deraf, att
geologlönerna öfver hufvud numera icke stode i den proportion till lefnadskostnaderna,
som de varit beräknade att göra och äfven gjorde
vid tiden för löneregleringen 1875. Ty dels hade, såsom allmänt kändt
vore, lefnadskostnaderna i hufvudstaden sedan nämnda tid stigit med
minst 25 procent, och dels hade de ökade lefnadskostnaderna äfven på
landsbygden i förening med de så högst betydligt utvidgade jernvägskommunikationerna
och deraf följande minskning af resor med skjuts
icke obetydligt reducerat den i alla händelser ganska måttliga behållning,
som för en geolog kunde uppstå på den honom under fältarbetena
tillkommande rese- och traktamentsersättningen. Följden af alla sålunda
antydda samverkande omständigheter hade blifvit, att geologernas
lönevilkor i det hela nu vore väsentligt mindre goda, än de varit under
tiden närmast efter löneregleringen af år 1875.

Chefen för undersökningen ansåge sig emellertid ej böra nu ifrågasätta
en ny reglering af aflöningsförmånerna för verkets samtliga tjensteman,
då en sådan — om än väl behöflig — svårligen kunde komma
till stånd annat än i samband med en motsvarande reglering för statens

77

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

tjensteman i allmänhet, utan ville för närvarande blott föreslå ett afhjelpande
af det missförhållande i fråga om geologernas i den lägsta
lönegraden vilkor, som uppstått i följd af de anförda omständigheterna,
hvilka ej berodde på stegringen i lefnadskostnader, ehuruväl det af
denna gjorts än mera tryckande, än eljest skulle varit fallet. Sättet,
hvarpå nämnda missförhållande lättast kunde undanrödjas, vore, att den
nuvarande lägsta lönegraden bortfölle, så att första gradens geologlön
blefve 3,000 i stället för 2,500 kronor. En nyinträdande geolog skulle
då af skäl, som i det föregående blifvit närmare utvecklade, komma
i ungefär samma löneställning, som en geolog med motsvarande qvalifikationer
innehade under tiden närmast efter den senaste löneregleringen.
Genom en sådan förändring skulle det äfven blifva väsentligt
lättare att vid verket fästa och der qvarhålla göda förmågor, och en
rimligare proportion skulle uppstå mellan en biträdande geologs aflöning,
som kunde uppgå till 2,400 kronor, och en fast anstäld geologs
i lägsta lönegraden.

Enligt hvad departementschefen vidare meddelat, hade chefen för
undersökningen, med hänsyn till den ifrågasatta löneförbättringens särdeles
trängande natur, derjemte hemstält om åtgärders vidtagande i
syfte att löneförbättringen skulle kunna träda i kraft redan under innevarande
år.

Uti häröfver infordradt, den 14 november 1899 afgifvet utlåtande
hade statskontoret, som ansåge chefen för den geologiska undersökningen
hafva anfört goda skäl för sin framställning, till densamma förordat
bifall.

För egen del har departementschefen anfört följande:.

Äfven för departementschefen stode det klart, att aflöningen i den
lägsta lönegraden för tjenstemän vid Sveriges geologiska undersökning
numera icke motsvarade billiga anspråk. Chefen för undersökningen
hade tydligt ådagalagt, att, om denna aflöning höjdes från 2,500 till

3,000 kronor, tjenstemännen vid undersökningen ändock icke komme i
bättre ställning än vid tiden närmast efter 1875 års lönereglering. Han
hade nemligen påvisat, att geologernas ålder vid erhållande af anställning
såsom tjenstemän numera vore i medeltal mer än fem år högre
än på 1870-talet; och han hade derjemte framhållit, att de personer,
som nu antoges till tjenstemän, i allmänhet hade en grundligare akademisk
bildning och redan vid antagandet en mera omfattande praktisk
erfarenhet och vana vid geologiska undersökningsarbeten, än för .25 år
sedan varit förhållandet med nyantagna tjenstemän vid undersökningen.

Till hvad chefen för undorsökningen sålunda och i öfrigt anfört

78 Statmtskottets Utlåtande N;o 7.

ville departementschefen endast tillägga, att uti de centrala embetsverk,
som reglerats senare än den geologiska undersökningen, den lägsta
tjenstemannaaflöningen i allmänhet bestämts till 3,000 kronor. Departementschefen
ville ock hänvisa till hvad, enligt statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för den 9 januari 1875, dåvarande chefen för civildepartementet
anfört till stöd för den lägsta lönegradens bestämmande till

2,500 kronor. Han hade nemligen erinrat, att hos tjeustemännen vid
geologiska undersökningen måste, såvida undersökningen skulle kunna
motsvara de anspråk, som på henne stäldes, fordras en vetenskaplig
ståndpunkt fullt jemförlig med den, som lektorerna vid rikets elementarläroverk
i allmänhet innehade; att anställning såsom tjensteman vid
geologiska undersökningen icke i allmänhet torde vinnas tidigare än
befordran till lektor; samt att tjenstgöringen vid geologiska undersökningen
måste anses både trägnare och mera helsoförstörande än
lektorernas. Han hade derför föreslagit, att första gradens aflöning
måtte bestämmas till 2,500 kronor, så att tjenstemännens vid geologiska
undersökningen aflöningsvilkor blefve lika med lektorernas vid rikets
elementarläroverk, sådana de blifvit bestämda enligt kongl. cirkulären
den 20 mars 1858, den 11 december 1863 och den 29 maj 1874.
Lektorernas vid de allmänna läroverken aflöning i lägsta lönegraden
utginge visserligen allt fortfarande med 2,500 kronor, men lektorer i
nämnda lönegrad hade emellertid allt sedan år 1883 och senast för innevarande
år på grund af kongl. cirkuläret den 19 maj 1899, enligt
Riksdagens medgifvande, fått sig tillerkänd tillfällig löneförbättring
med 500 kronor. Att denna lönetillökning för lektorerna icke ingått
i den ordinarie aflöningcn utan under så lång tid bibehållits såsom
tillfällig löneförbättring, torde, såsom kändt vore, få anses hafva sin
grund i aflöningsfrågans sättande i samband med en organisationsfråga
på läroverkens område, till hvilken någon motsvarighet icke förefunnes
inom den geologiska undersökningen.

Alla skäl syntes departementschefen derför tala för att nu höja
aflöningen för ny tillträdande tjenstemän vid den geologiska undersökningen
samt för dem, som redan vore anstälde såsom tjenstemän i lägsta
lönegraden derstädes, från 2,500 kronor till 3,000 kronor årligen.
Departementschefen erinrade dervid, att chefen för undersökningen icke
föreslagit någon motsvarande förhöjning för de tjenstemän, som redan
befunne sig i högre lönegrad än den första. Förslaget afsåge icke
heller någon förhöjning i slutaflöningen för någon geolog utan blott
att denna slutaflöning skulle af de geologer, som nu vore i lägsta löne -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

79

graden eller hädanefter tillsattes, nås fem år tidigare, än nu vore bestämdt.

Ehuru departementschefen lika med chefen för undersökningen
funne behofvet af den föreslagna lönetillökningen synnerligen trängande,
kunde departementschefen dock icke förorda hans hemställan, att åtgärder
måtte vidtagas för att höja aflöningen redan för innevarande år.

Vidare har departementschefen meddelat, hurusom chefen för
Sveriges geologiska undersökning med skrifvelse den 16 november 1899
till Kongl. Maj:t öfverlemnat förslagsberäkning öfver de under år 1901
till fullföljande af de geologiska arbetena erforderliga medel. Beräkningen
upptoge utgifterna till 96,500 kronor, deraf för:

Aflöningen.

Löner och arfvoden samt ersättning till tillfälliga biträden kronor 59,450: —

Fältarbetena.

Rese- och traktamentsersättning m. m........................... » 19,000: —

Byr åajdelningen.

Inventarier, ritmateriel, kemikalier o. d........................ » 2,000: —

Biblioteket och samlingarna.

Böcker, kartor och samlingar ........................................ » 1,700: —

Kart- och boktrycket.

Tryckning af kartor, beskrifningar och uppsatser samt

originalritningar .......................................................... t> 12,000: —

Värme, lyse och diverse utgifter.

Omkostnader ...................................................................... » 2,350: —

Summa kronor 96,500: —

80

Statsutskottets Utlåtande N-.o 7.

Anslagsposten till löner och arfvoden hade i förslaget till 1899
års Riksdag upptagits till 59,950 kronor. Enligt hvad chefen för undersökningen
meddelat, skulle på denna post uppkomma besparingar dels
å 1,500 kronor genom afgången af en geolog, som åtnjöte 3 ålderstillägg,
och dels å 500 kronor derigenom, att för samme geolog varit
i förslaget beräknadt ett fjerde ålderstillägg, således en sammanlagd
minskning af 2,000 kronor. Deremot borde nu beräknas såsom tillkommande
dels ett belopp af 500 kronor såsom ålderstillägg åt en dertill
berättigad geolog, dels ock 1,000 kronor, hvartill för år 1901 den
löneförbättring skulle belöpa sig, om hvilken departementschefen nyss
gjort framställning. I det hela hade alltså anslaget till aflöningen
kunnat nedsättas med 500 kronor eller till 59,450 kronor.

Posten till värme, lyse och diverse utgifter hade höjts med 1,000
kronor till 2,350 kronor. Härom hade chefen för undersökningen anfört,
att denna anslagspost i början af 1880-talet plägat upptagas till 1,950
kronor, men under det senaste årtiondet upptagits till blott 1,350 kronor,
livilket belopp till följd af den allmänna prisstegringen blifvit alldeles
otillräckligt. De senaste fem årens utgifter å detta konto hade nemligen
i medeltal uppgått till 1,879 kronor 35 öre. Ifrågavarande anslagspost
hade derför föreslagits att höjas med 450 kronor, oberäknadt
en förhöjning af 550 kronor, som föranledts deraf, att den geologiska
undersökningen fått till nödig utvidgning af tjenstelokalerna öfvertaga
en lägenhet om åtta rum i statens egendom n:o 1 B vid Sergelgatan,
hvilken lägenhet förut innehafts af nya elementarskolan.

I öfrigt öfverensstämde förslagsberäkningen i afseende å utgifterna
med den, som för detta år framlagts för 1899 års Riksdag.

Till betäckande af utgifterna hade chefen för undersökningen
påräknat omkring 500 kronor genom försäljning af kartor och andra
publikationer; och det anslagsbelopp, som borde för år 1901 af Riksdagen
begäras, hade derför af chefen beräknats till 96,000 kronor.

Uti utlåtande till Kongl. Maj:t den 15 november 1899 hade kommissionen
för de allmänna kartarbetena tillstyrkt bifall till det af chefen
för den geologiska undersökningen framlagda utgiftsförslaget för år 1901.

I detta sammanhang erinrade departementschefen, att 1899 års
Riksdag vid beviljande af anslag för innevarande år för nu ifrågavarande
ändamål anfört att, då j ordartskartor med terrängbeteckning, utgifna
med användande af topografiska kartor såsom underlag, icke syntes
vara af beskaffenhet att kunna medföra det gagn för jordbruket, som
enligt Riksdagens uppfattning varit med det påbörjade kartverket afsedt,

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

81

Riksdagen funnit sig föranlåten uttala den mening, att, derest publicerandet
af geologiska kartor af nu ifrågavarande typ icke kunde anses
vara i vetenskapens intresse påkalladt, hvilket Riksdagen icke tilltrodde
sig kunna bedöma, det enligt Riksdagens åsigt kunde ifrågasättas, huruvida
utgifvandet från trycket af berörda kartverk borde fortsättas; hvaremellertid
Riksdagen icke ansett sig böra underlåta att bevilja det
äskade anslaget.

Vid föredragning den 26 maj 1899 af Riksdagens skrifvelse i
ärendet hade Kongl. Maj:t anbefalt chefen för den geologiska undersökningen
att afgifva utlåtande i anledning af hvad Riksdagen sålunda
anfört i fråga om fortsatt utgifvande från trycket af ifrågakomna jordartskartor.
Sedan först chefen för den geologiska undersökningen och
derefter kommissionen för de allmänna kartarbetena i ärendet sig yttrat,
hade detsamma den 28 december nästlidna år remitterats till vetenskapsakademien.

På grund af hvad han i ärendet anfört, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t. måtte för Riksdagen framlägga ofvan anförda
förslag i fråga om anslag till geologiska undersökningarne.

Utskottet, som vid Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
haft något att erinra, hemställer,

att Riksdagen må

a) medgifva, att för tjensteman vid Sveriges geologiska
undersökning, som hädanefter antages eller redan
är anstäld vid undersökningen med aflöning i lägsta
lönegraden, aflöningen bestämmes till 3,000 kronor,
och att denna aflöning må efter innehafvares af sådan
beställning väl vitsordade tjenstgöring under en tid
af fem år, räknade från och med året näst. efter det,
då han antagits, ökas med 500 kronor och således
årligen utgå med 3,500 kronor, vidare efter fem års
enahanda tjenstgöring höjas till 4,000 kronor och slutligen
efter fem års sådan tjenstgöring ökas med 500
kronor samt således från och med sextonde tjensteåret
utgå med 4,500 kronor årligen, samt

b) förde geologiska undersökningarna bevilja ett
extra anslag för år 1901 till belopp af 96,000
kronor.

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 7 Iläft.

11

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till en andre
instruktör i
husslöjd.
[28.]

Ang. anslag
till väfskolan.
i Borås.

[29.J

Ang. anslag
till handelsun
dervisnin q.

[30.]

Befrämjande i allmänhet af slöjderna.

32:o) Med anledning af livad Kongl. Maj:t derom föreslagit får
utskottet hemställa,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901
anvisa:

a) till anställande af en andre instruktör i husslöjd
2,000 kronor; och

b) såsom personligt ålderstillägg till andre instruktören
Jonas Wallander, derest han fortfarande i
denna egenskap med godt vitsord tjenstgör, 1,000
kronor.

33:o) Vidare hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må på extra stat jemväl för år
1901 bevilja dels, såsom bidrag till upprätthållande af
väfskolan i Borås — med vilkor att från Elfsborgs
läns landsting eller eljest tillskjutes ett belopp, motsvarande
minst hälften af statsanslaget — 3,800 kronor
och dels, såsom bidrag till aflönande af en andre lärare
vid samma skola, 1,000 kronor, under vilkor att enahanda
belopp varder för ändamålet från nämnda läns
landsting eller eljest tillskjutet.

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart.

34:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen må för år 1901, i likhet med hvad
för åren 1899 och 1900 egt rum, på extra stat anvisa
ett anslag af 20,000 kronor att af Kongl. Maj:t användas
till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och
grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

83

Schartaus praktiska handelsinstitut, under förutsättning,
hvad Göteborgs handelsinstitut beträffar, att Göteborgs
stadsfullmägtige och, hvad Frans Schartaus praktiska
handelsinstitut angår, att grosshandelssocieteten i Stockholm
fortfarande till instituten lemna årligt understöd
till minst samma belopp som hittills samt på de vilkor
i öfrigt, som Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma.

35:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1901 på
extra stat anvisa dels ett anslag af 15,000 kronor att af Kongl. Maj:t
användas till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af
svensk industri och svenska näringar; dels ock ett anslag af 20,000 kronor
till handelsstipendier.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen i detta ärende
erinrat, hurusom Riksdagen på extra stat anvisat till befrämjande af
afsättning i främmande länder af alster af svensk industri och svenska
näringar för hvart och ett af åren 1897—1900 ett anslag af 15,000
kronor samt till handelsstipendier för hvartdera året 1897 och 1898

10.000 kronor samt för hvartdera af åren 1899 och 1900 20,000 kronor.

Af förstnämnda anslag för innevarande år hade Kongl. Maj:t den

30 november 1899 dels i likhet med hvad under flere föregående år
egt rum, beviljat till mejeriagenturen i Manchester 8,500 kronor och
till fiskeriagenturen i norra Tyskland 5,000 kronor, dels ock förklarat
sig vilja framdeles besluta i afseende å dispositionen af återstoden

1,500 kronor.

Hvad anginge det för år 1899 beviljade anslaget å 20,000 kronor
till handelsstipendier, hade Kongl. Maj:t genom beslut den 24 februari
1899, i enlighet med hvad af kommerskollegium föreslagits, tilldelat
fortsättningsstipendier med 1,250 kronor åt hvardera af två stipendiater,
hvilka skulle i Ryssland fortfarande liksom under åren 1897 och 1898
verka för afsättning af svenska industrialster, den ene företrädesvis jernoch
stålvaror samt maskiner och den andre företrädesvis landtbruksmaskiner
och redskap, samt 2,500 kronor åt en stipendiat från år 1898,
hvilken skulle i norra Afrika inhemta ytterligare erfarenhet om vilkoren
för afsättning derstädes af der säljbara svenska exportartiklar, äfvensom
fem nya stipendier med dels 3,000 kronor åt hvardera af två personer
för att i Ryssland verka för afsättning af svenska industrialster, dels

5.000 kronor åt en person för att i Ostasien inhemta erfarenhet om
vilkoren för afsättning ders lädes af svenska exportartiklar, dels 2,500
kronor åt en person såsom bidrag till bestridande af kostnaden för en

Ang. anslag
dels till befrämjande
af
svenska alsters
afsättning i
utlandet och
dels till
handelsstipendier.

[31 o. 32.]

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

af honom anträdd resa till Ostindien, Kina och Japan för att inhemta
erfarenhet om vilkoren för afsättning derstädes af svenska industrialster,
dels ock 1,500 kronor åt en person för att verka för afsättning i Sudan
af svenska industrialster samt befordra svenska sjöfartens på Egypten
intressen.

Åt sist omförmälda person, exportagenten Axel Lanner i Alexandria,
hade vid samma tillfälle för samma ändamål beviljats det återstående
beloppet, 1,500 kronor, å 1899 års anslag till befrämjande af afsättning
i främmande länder af alster af svensk industri och svenska näringar.

Anslaget till handelsstipendier för innevarande år, hvilket utgjorde

20,000 kronor, hade ännu icke fördelats.

Då anvisande af medel för ifrågavarande båda ändamål jemväl för
år 1901 vore behöfligt, hemstälde departementschefen, att Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att för år 1901 anvisa enahanda belopp, som
för innevarande år blifvit af Riksdagen beviljade så väl till befrämjande
af afsättning i främmande länder af alster af svensk industri och svenska
näringar som till handelsstipendier.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer alltså,

att Riksdagen må för år 1901 på extra stat
anvisa

a) ett anslag af 15,000 kronor att af Kongl.
Maj:t användas till befrämjande af afsättning i främmande
länder af alster af svensk industri och svenska
näringar;

b) ett anslag af 20,000 kronor till handelsstipendier.

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket.

Ang. anslag
till bergsskolorna
i
Filipstad och
Falun.

[33.]

36:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att, under vilkor att bergsskolorna i Filipstad och
Falun med dertill hörande skolor för bergsarbetare
komma att jemväl under år 1901 fortsätta sin verksamhet
i enahanda omfång och utsträckning som hit -

Statsutskottets Utlåtande N:0 7.

85

tills och underkasta sig den inspektion, Kongl. Maj:t
finner skäligt bestämma, Riksdagen må, i likhet med
hvad förut under en följd af år egt rum, på extra stat
för år 1901 anvisa ett belopp af 14,000 kronor att till
brukssocietetens fullmägtige i jernkontoret utbetalas.

Fiskerinäringens understöd.

37:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till stationerande
af ett armeradt ångfartyg vid rikets kuster för åstadkommande af ordning radt ångfaroch
skydd vid fiskets bedrifvande å extra stat för år 1901 anvisa ett
anslag af 25,000 kronor. ning och skydd

Uti propositionen till 1899 års Riksdag angående statsverkets till- vidfitket.
stånd och behof föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen att höja det ordinarie [34.J
anslaget å sjette hufvudtiteln för fiskerinäringens befrämjande med,
bland annat, 25,000 kronor för erhållande af nödiga medel till stationerande
jemväl under annan tid af året än vintermånaderna af ett
armeradt ångfartyg vid rikets kuster för beredande af ordning och skydd
vid fiskets bedrifvande.

Riksdagen fann det välbetänkt, att åtgärder i detta syfte på försök
vidtoges, men ansåg att, innan gagnet af en sådan anordning hunnit
blifva genom någon tids erfarenhet pröfvadt, anslaget dertill icke borde
å ordinarie stat uppföras, hvadan anslaget beviljades å extra stat för
år 1900.

Rörande användningen af det sålunda för år 1900 beviljade anslaget
å 25,000 kronor både, enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet
meddelat, kommerskollegium och landtbruksstyrelsen inkommit
med infordradt förslag, hvilket dock ännu icke hunnit slutligen
beredas. Behofvet af detta anslag funnes emellertid fortfarande, och
önskvärdheten af anslagets beviljande jemväl för år 1901 vore snarare
ökad derigenom, att uti protokollet till den med Danmark den 14 juli
1899 af slutade konventionen angående fiskeriförhållandena i de till Sverige
och Danmark gränsande farvattnen från svensk sida uttalats, att
man ville verka derför att, om Riksdagen beviljade nödiga medel, ett
svenskt armeradt ångfartyg skulle jemväl under andra tider af året än
vintermånaderna användas för öfvervakande af konventionens efterlefnad
vid fiskets utöfvande.

Den erfarenhet, hvarom Riksdagen talat, hade naturligtvis ännu

86

Statsutskottets Utlåtande A.-o 7.

ej kunnat vinnas; och departementschefen hade icke heller någon anledning
att föreslå någon ändring i anslagets belopp.

Departementschefen hemstälde derför, att Kongl. Maj:t måtte för
Riksdagen framlägga förevarande förslag.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må till stationerande jemväl under
annan tid af året än vintermånaderna af ett armeradt
ångfartyg vid rikets kuster för åstadkommande af
ordning och skydd vid fiskets bedrifvande, å extra
stat för år 1901 anvisa ett anslag af 25,000 kronor.

aflande™}?;,- n ^?:o) ^ en iQOm Andra Kammaren väckt motion (n:o 94) har herr
fiskcrinärin- D. J. 0 dman föreslagit, att Riksdagen måtte besluta höja beloppet af
9enjandeäm f°nden % fiskerinäringens främjande med 200,000 kronor.

Motionären har till stöd för sitt förslag anfört följande:

Sedan 1891 års Riksdag på grund af kongl. proposition beviljat
ett anslag af 100,000 kronor till en fond för fiskerinäringens befrämjande,
hade under en följd af år lån från denna fond blifvit förmedlade
enligt de bestämmelser, Kongl. Maj:t härför låtit utfärda den 3 juni 1892.

Såväl genom de utlemnade lånens obetydliga belopp som äfven
genom de vilkor och bestämmelser, som för deras tillgodonjutande erfordrats,
hade emellertid denna fond ej varit mägtig tillgodose det vigtiga
ändamålet för sin verksamhet. Vid förra årets riksdag hade emellertid
af representanter för Göteborgs och Bohus’ län väckts motion i syfte
dels att öka fondens tillgångar och dels att underlätta vilkoren för
erhållande af lån derifrån. På grund af denna motion hade Riksdagen
visserligen beslutit att genom lindrade bestämmelser för lånens erhållande
söka vinna ändamålet med fondens bildande, men genom inskränkning
i det föreslagna beloppet vore fonden fortfarande ur stånd att ens närmelsevis
kunna uppfylla sin bestämmelse.

De till denna fond anslagna medel utgjorde nemligen ej mer än
tillsammans 200,000 kronor, och utaf denna summa skulle lån utdelas
icke endast för anskaffande af fiskebåtar och redskap för såväl hafssom
insjöfisket, utan äfven låneunderstöd lemnas för anläggande af
smärre inrättningar för tillgodogörande och förädling af fiskets produkter.
Med andra ord, hvarje län i Sverige egde att genom sitt landsting eller

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

87

hushållningssällskap blifva delaktigt af denna lånefond för hvarje fiske
eller fiskeförädlingsföretag, som vore å bane.

Jemförde man denna för sitt ändamål obetydliga lånefond med de
stora belopp, öfriga länder uppoffrade för utvecklingen af fiskerinäringen,
så funne man, enligt motionärens förmenande, huru förbisedd vigten af
denna näring vore hos oss, och dock vore den en betydande inkomstkälla
hos samtliga våra kustprovinser samt gåfve i det län, motionären
representerade, eller Göteborgs och Bohus län, uppehälle åt åtskilliga
10,000-tal personer och representerade ett årligt fångstvärde af öfver
3,000,000 kronor. Genom sillfiskets felslående och det allt ringare
utbytet af strandfisket tvingades fiskarena att allt längre ut på hafvet
söka sin fångst, men härtill fordrades större och dyrbarare fartyg och
redskap, för hvilkas anskaffande erfordrades större kapital, än hvad
fiskarena sjelfva kunde åstadkomma. Då nu staten i hvarje fall egde
den mest betryggande säkerhet för återbetalningen af dessa lån genom
landstings eller hushållningssällskaps ansvarighet, och då motionären
veterligen hvarken långifvaren (staten) eller låneförmedlarne lidit någon
som helst förlust genom dessa lån, vittnade detta tydligt om att vår
skärgårdsbefolkning vore väl förtjent af sådan mellankomst från statens
sida.

Som exempel på behofvet af sådant förlagskapital för denna näring
anförde motionären, att för närvarande läge inne ansökningar om sådana
lån från ett fögderi i Bohuslän å tillsammans öfver 90,000 kronor samt
från ett annat öfver 40,000 kronor, och likväl hade ansökningar till
ungefär liknande belopp måst tillbakavisas, då ingen utsigt förefunnits
för erhållande af nuvarande lånemedel.

Den ekonomiska afmattning, som i Bohusläns skärgård vore en
följd af det uteblifna sillfisket, lade hinder i vägen för vår fiskarebefolkning
att genom anskaffning af de dyrbara redskap, som fordrades för
utrustning af en utomskärs gående fiskeflotta, och fara vore, att denna
sjövanda fiskarebefolkning i saknad af egna fartyg måste söka tjenst i
utlandet för att der bemanna deras handels- och fiskareflottor, Indika
drefve sitt yrke under mera lyckliga ekonomiska förhållanden. Det
utmärkta sjömansmaterial, som vi egde i vår kustbefolkning och hvilket
utgjorde en vigtig faktor för såväl vår handelsflottas som vår marins
behof, kunde enligt motionärens åsigt bäst bevaras för hemlandet —
för dess näring och dess försvar — genom att skaffa den sysselsättning
och utkomst i eget land.

Motionären funne sålunda en betydande förhöjning af denna fond
vara af behofvet påkallad, men på grund af Riksdagens förut gjorda

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

uttalanden i denna fråga ansåge han ej detta ändamål nu på en gång
kunna vinnas, hvadan han nödgades för tillfället begränsa det önskvärda
beloppet till endast hvad som under den närmaste framtiden kunde vara
till fyllest.

Af de i statskontoret förda räkenskaperna för ifrågavarande fond
har utskottet inhemtat, att vid 1899 års slut af fondens tillgångar, som
då uppgingo till 112,717 kronor 90 öre, var utlånadt allenast ett belopp
af 69,100 kronor 83 öre. Då sålunda till utlåning under innevarande
år finnas tillgängliga ej mindre den af sistlidet års Riksdag beviljade,
å riksstaten för innevarande år uppförda tillökning i fonden, 100,000
kronor, än äfven af fondens förutvarande belopp mer än 40,000 kronor,
kunde det synas öfverflödigt att nu besluta någon ytterligare höjning
af fonden. Men utskottet anser det icke vara osannolikt, att, då, såsom
motionären meddelat och utskottet äfven annorledes försport, behofvet
af större farkoster för drifvande af fiske på öppna hafvet särskildt i
Göteborgs och Bohus län gör sig allt mera gällande och sistlidet års
Riksdag sökt genom vissa förändringar i vilkoren för de ifrågavarande
lånen tillmötesgå detta behof, efterfrågan å lån från fonden skall under
en nära liggande framtid blifva så stor, att dess nuvarande tillgångar
skola visa sig för ändamålet otillräckliga. Då i allt fall statsverket
eger full säkerhet för återbekommande af de från fonden utlemnade lån
och sålunda det kapital, hvarmed fonden kan komma att ökas, ingalunda
är för staten förloradt, och då utskottet är öfvertygadt, att landsting
och hushållningssällskap vid lånens utlemnande skola tillse, att det med
fonden afsedda ändamålet verkligen skall blifva genom dem främjadt
samt å andra sidan olägenheter för fiskarebefolkningen kunde väntas
uppkomma, derest ifrågavarande lånebehof icke skulle kunna med
fondens tillgångar tillgodoses, har utskottet ansett sig böra förorda
en förhöjning af fondens nuvarande belopp; dervid utskottet emellertid
ansett sig kunna antaga, att, om ökningen för år 1901 bestämmes
till samma belopp som det för innevarande år beviljade eller till 100,000
kronor, fonden bör för den närmaste framtiden blifva för sitt ändamål
tillräcklig.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må, i anledning af herryÖdmans
förevarande motion, på extra stat för år 1901 bevilja
ett anslag af 100,000 kronor för höjande af fonden
för fiskerinäringens befrämjande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

89

Anordnande af fabriksinspektion.

39:o). Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till anordnande
af fabriksinspektion, på extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af de af fabriks 33.

000 kronor. inspektion.

Riksdagen har, enligt hvad departementschefen erinrat, för anord- Ld0-J

nande af fabriksinspektion, på extra stat anvisat för hvart och ett af
åren 1895—1899 till aflöning åt fem inspektörer 25,000 kronor med

5.000 kronor till hvar, för år räknadt, till bestridande af kostnaden för
skrifbiträden och likartade utgifter 3,000 kronor samt till Kongl. Maj:ts
förfogande för godtgörelse åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000
kronor, eller tillhopa 30,000 kronor.

För innevarande år har Riksdagen, med bibehållande oförändrade
af öfriga under denna anslagstitel hittills anvisade belopp, till bestridande
af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter anvisat ett
till 6,000 kronor höjdt belopp, hvadan anslaget i sin helhet för innevarande
år utgår med 33,000 kronor.

Vidare har departementschefen, under förmälan att det för ifrågavarande
ändamål afsedda anslag vore behöfligt jemväl för år 1901, meddelat,
hurusom i sammanhang med afgifvande af yttrande i fråga om
förslag till omarbetning af 1881 års förordning angående minderåriges
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering
kommerskollegium och medicinalstyrelsen visserligen ifrågasatt utvidgning
i fabriksinspektionens verksamhet och dermed ock höjning af ifrågavarande
anslag. Men då kommerskollegium ännu icke hunnit inkomma
med närmare utredning, i hvilken mån höjning af anslaget
borde ega rum, hemstälde departementschefen i anslutning till bestående
förhållanden, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, för anordnande
af fabriksinspektion, på extra stat för år 1901 anvisa: till aflöning
åt fem inspektörer 25,000 kronor med 5,000 kronor till hvar, för år
räknadt, till bestridande af kostnaden för skrifbiträden och likartade
utgifter 6,000 kronor samt till Kongl. Maj:ts förfogande för godtgörelse
åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000 kronor, eller tillhopa 33,000
kronor.

I en af departementschefen till statsutskottets ordförande den 19
innevarande månad afbiten skrifvelse har departementschefen meddelat,
att kommerskollegium numera till Kongl. Maj:t inkommit med berörda
utredning äfvensom att departementschefen har för afsigt inom kort
föredraga ärendet inför Kongl. Maj:t och dervid tillstyrka Kongl. Maj:t
Bih. till Eilcsd. Prof. 1000. 4 Sand. 1 Åfd. 7 Höft. 12

90

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. ersättning
till sjömanshusen.

[36.]

att till Riksdagen aflåta proposition om förnöjdt anslag för ordnandet
af fabriksinspektion.

Då sålunda ytterligare förslag i föreliggande fråga är att från
Kongl. Maj:t förvänta, torde ärendet i afvaktan derpå böra uppskjutas;
och kommer utskottet alltså att framdeles under Riksdagen afgifva yttrande
i detta ämne; bvilket utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Ersättning till sjömanshusen.

40:o). Kongl. Maj:t bar föreslagit Riksdagen att såsom ersättning
till sjömanshusen å extra stat för år 1901 anvisa ett belopp af 30,000
kronor.

I anledning af en utaf Kongl. Maj:t gjord framställning beviljade
Riksdagen under rubrik »ersättning till sjömanshusen» å extra stat för
år 1900 ett anslag å 30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen af
skälig ersättning för dem åliggande bestyr med värnpligtiges inskrifning
och redovisning samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska uppgifter,
dock under vilkor, att aflöningarna till tjenstemännen vid sjömanshus,
som erhölle sådan ersättning, icke finge utan kommerskollegii medgifvande
höjas.

Af statsrådsprotokollet inhemtas, att kommerskollegium, som genom
kongl. bref den 26 maj 1899 fått sig anbefaldt att föreslå de belopp,
de särskilda sjömanshusen borde, med iakttagande att högst 30,000
kronor i det hela komme till användning, såsom ersättning i ifrågavarande
hänseende för år 1900 erhålla, den 17 oktober 1899 inkommit
till Kongl. Maj:t med skrifvelse, deri kollegium, med förmälan att kollegium
ansåge, att förevarande anslag, för att utgöra en mot sjömanshusens
dermed åsyftade bestyr någorlunda svarande ersättning, borde
utgå utan afkortning, afgifvit förslag till anslagets fördelning mellan de
olika sjömanshusen i riket med undantag af sjömanshuset i Luleå, hvars
direktion i skrifvelse till kollegium förmält sig sakna anledning att göra
framställning om erhållande af ersättning af detta slag.

Jemlikt kongl. bref den 30 november 1899 hade Kongl. Maj:t
beslutit att, i enlighet med den af kommerskollegium föreslagna fördelning
och med föreskrift om iakttagande af det af Riksdagen stadgade
vilkor, till sjömanshusen i riket, med undantag af sjömanshuset i Luleå,
utdela ifrågavarande anslag å 30,000 kronor för år 1900, dervid minsta
beloppet, 50 kronor, tilldelats sjömanshusen i Haparanda och Kungelf
samt högsta beloppet, 4,000 kronor, tillerkänts sjömanshuset i Göteborg.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

91

Uti sin ofvanberörda skrifvelse af den 17 oktober 1899 hade
kommerskollegium jemväl hemstält, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärd
för beredande åt sjömanshusen äfven framgent af ett bidrag af
statsmedel till belopp af minst 30,000 kronor årligen, att dem emellan
fördelas.

I öfverensstämmelse härmed och då den af Riksdagen såsom bidragande
orsak till ifrågavarande anslags upptagande allenast på extra
stat anförda omständighet, att sjöfartskomiténs förslag rörande sjömanshusens
hufvudsakliga inkomstkälla eller tonafgifterna då ännu icke blifvit
kändt och pröfvadt, fortfarande qvarstode, tillstyrkte departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att för ofvan omförmälda
ändamål och under samma vilkor, som för innevarande år blifvit bestämda,
å extra stat för år 1901 anvisa ett anslag af 30,000 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må under rubrik »ersättning till
sjömanshusen» å extra stat för år 1901 bevilja ett
anslag ä 30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen
af skälig ersättning för dem åliggande bestyr
med värnpligtiges inskrifning och redovisning
samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska uppgifter;
dock under vilkor, att aflöningarna till tjenstemännen
vid sjömanshus, som erhåller sådan ersättning, icke
må utan kommerskollegii medgifvande höjas.

Förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.

41:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att å extra stat för Ang. anslag
år 1901 bevilja ett anslag af 100,000 kronor att användas till förekommande
och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen, med rätt hämmande af
för Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp under innevarande år af
tillgängliga medel förskjuta 25,000 kronor. nötkreaturen.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departements- [37.]
chefen anmält, att landtbruksstyrelsen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t, den
14 oktober 1899, efter erinran, hurusom Riksdagen på extra stat för år
1900 till Kongl. Maj:ts förfogande stält ett anslag af 50,000 kronor
att användas till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos
nötkreaturen, framhållit vigten för den svenska landtbruksnäringen deraf,
att åtgärder fortfarande vidtoges i det syfte, som med nyssberörda
medel afsåges, och att medel för ändamålet funnes tillgängliga.

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Till närmare utveckling häraf hade landtbruksstyrelsen anfört:

De skäl, hvilka år 1897 bestämt statsmagterna att första gången
anvisa medel för ifrågavarande ändamål, hade icke förlorat något af
sin bindande kraft, utan talade tvärtom i allt högre grad för fortsättandet
af de åtgärder, som med anlitande af samma medel börjat vidtagas.
Likaså kunde det enligt styrelsens förmenande icke bestridas, att den
metod för tillvägagåendet, som vid den tiden ansågs vara den rätta,
af erfarenheten visats hålla profvet.

Det borde icke väcka förvåning, att det vigtiga mål eller tuberkulosens
utrotande ur landets ladugårdar, som med sagda åtgärder åsyftades,
ännu icke kunnat vinnas, då gifvetvis dylika bemödanden, på sätt
äfven från början förutsetts, måste under en längre tid fortsättas, derest
något större resultat deraf skulle vara att vinna.

Af den erfarenhet, som i förevarande afseende redan vunnits, framginge
emellertid otvifvelaktigt, att i sådana ladugårdar inom vårt land,
der åtgärder till tuberkulosens bekämpande i enlighet med de af myndigheterna
gifna råd och anvisningar vidtagits och hållits vid magt,
tuberkelsjukdomen högst väsentligt aftagit. Så förtjenade att framhållas,
hurusom uti de 1,651 besättningar med tillhopa 48,677 djur,
hvilka under tiden från den 15 oktober 1897 till 1899 års början för
första gången i sin helhet undersökts, 31,7 procent af djuren reagerat,
hvaremot i de 130 besättningar med tillhopa 6,970 djur, beträffande
hvilka åtgärder till tuberkulosens utrotande sedan längre eller kortare
tid tillbaka vidtagjts och sedermera fortsatts i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ofvan sagda råd och anvisningar och hvilka under
nämnda period "blifvit på statens bekostnad undersökta, reaktionsprocenten
utgjort endast 9,3. Uti 158 af sistberörda besättningar med
tillhopa 8,509 djur, hvilka under år 1899 å nyo undersökts med tuberkulin,
hade reaktionsprocenten stält sig än gynsammare, i det den
knappast uppgått till 7.

Genom de på statens bekostnad hittills vidtagna undersökningarna
af landets ladugårdar hade vidare utrönts, att af ofvannämnda för första
gången med tuberkulin pröfvade 1,651 besättningar ett antal af 570
eller 34,5 procent varit reaktionsfria, samt att af 1,192 besättningar,
hvilka under år 1899 med tuberkulin på enahanda sätt undersökts,
492 eller 41,3 procent visat sig icke reagera, hvaraf framginge, att
öfver 1,000 utaf landets djuregare genom ifrågavarande undersökningar
kommit till insigt derom, att deras besättningar vore fria från tuberkulos,
en insigt, hvars värde icke borde underskattas, då det måste
antagas, att samma djuregare af sin egen fördel skulle känna sig

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

93

manade att med all flit söka förekomma, det tuberkelsmittan blefve i
deras ladugårdar införd. Det borde för öfrigt enligt styrelsens mening
härvid icke lemnas oanmärkt, att af nu ifrågavarande besättningar flertalet
bestode af 15 djur och derunder och sålunda torde få anses i
allmänhet tillhöra mindre bemedlade djuregare, hvaraf följde, att åtminstone
de flesta af de undersökningar, genom hvilka sagda insigt vunnits,
icke skulle kommit till stånd, derest icke statsmedel för gäldandet utaf
kostnaderna funnits anslagna.

Äfven inom utlandet hade denna angelägenhet under den tid, som
förflutit, sedan åtgärder inom vårt land för befrämjande af densamma
börjat vidtagas, fortfarande beaktats. Till den redogörelse, som angående
inom utlandet vidtagna åtgärder till tuberkulosens bekämpande
vid föregående tillfällen lemnats, ville landtbruksstyrelsen lägga den upplysningen,
att professoren Bang i Köpenhamn vid tuberkuloskongressen
i Paris år 1898 bestämdt påvisat ett gradvis aftagande af tuberkulosfreqvensen
inom Danmarks kreatursstock såsom en följd af statens
ingripande mot sjukdomen. Vidare ville styrelsen framhålla, hurusom
till de länder, der man med understöd af statsmedel börjat bekämpa
kreaturstuberkulosen, ytterligare kommit Finland, der åt statsmedel anvisats
ett belopp af 200,000 mark om året för vidtagande af åtgärder
mot tuberkelsjuka hos nötkreaturen enligt kungörelse af den 22
december 1898, af hvars temligen stränga bestämmelser styrelsen ansåge
sig böra omnämna följande: För att åtnjuta kostnadsfri undersökning

med tuberkulin vore kreatursegare skyldig, bland annat, att låta nedslagta
de djur, som vid undersökning befunnes lida af allmän eller ock jufvertuberkelsjuka,
dock med rätt att utbekomma ersättning af allmänna
medel, att från den öfriga ladugårdsbesättningen afskilja och hålla afskilda
djur, som vore med sjukdomen behäftade eller derför misstänktes,
och att vid stallfodring så vidt möjligt inställa dem uti en annan
byggnad eller uti eu derförinnan noggrant desinficierad, från den öfriga
delen af ladugården genom en tät vägg skild afdelning med skild ingång,
samt att låta under djurläkarens tillsyn förse de med tuberkelsjuka
behäftade djuren med ett varaktigt märke. Vidare lemnades i
samma kungörelse föreskrifter till förekommande af tuberkelsjukans
införande i landet samt stadgades om obligatorisk pasteurisering af
mjölk, som utlevererades från bolags-, andels- eller uppköpsmejeri, samt
om förbränning af separatorsslammet, i öfverensstämmelse med hvad
landtbruksstyrelsen uti sin skrifvelse till Kongl. Maj:t den 28 december
1898 i samma afseende föreslagit.

Bland fackmännen vore frågan om kreaturstuberkulosens bekäm -

94

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

pande alltjemt föremål för det lifligaste intresse. Vid den under år
1899 hållna sjunde internationella veterinärkongressen i Baden-Baden
hade också denna fråga utgjort ämne för ganska ingående och grundliga
förhandlingar, hvilka ledt till följande uttalande af kongressen,
utvisande att de åtgärder, som inom vårt land redan vidtagits för
nötkreaturstuberkulosens bekämpande, fullständigt öfverensstämde med
de förnämsta fackmännens inom området åsigter:

»Do) Bekämpandet af tuberkulosen hos nötkreaturen är af en
trängande nödvändighet.

2:o) Utrotandet af kreaturstuberkulosen från djuregarens sida (på
frivillighetens grund) är utförbart. och öfverallt eftersträfvansvärdt. Dertill
fordras en möjligast tidig nedslagning af smittofarliga tuberkulösa
djur och ett sorgfälligt skyddande af kalfvar och äldre friska djur
från smitta.

Den frivilliga kampen mot kreaturstuberkulosen bör af staten uppmuntras
genom spridande af en rätt uppfattning om tuberkulosens
natur, sätten för sjukdomens spridning och betydelsen af tuberkulinprofvet
samt bör understödjas genom beviljande af statsmedel.

Vid bekämpandet af tuberkulosen hos husdjuren är det lämpligt
använda tuberkulinet såsom varande det bästa hittills kända medel att
upptäcka sjukdomen.

Utlemnandet af tuberkulinet bör ske under statens kontroll. I
hvarje fall får tuberkulin utlemnas endast åt veterinärer.

3:o) Ett bekämpande af kreaturstuberkulosen från statens sida är
absolut att förorda. Användt med en viss grad af försigtighet, kan
det genomföras och kommer att förhindra sjukdomens tilltagande samt
så småningom medföra dess tillbakagång.

Det kräfver:

a) förpligtande för veterinären att anmäla hvarje af honom i praktiken
konstateradt fall af tuberkulos;

b) nedslagtning fortast möjligt af smittofarliga tuberkulösa djur
(i synnerhet de med jufver-, lifmoder- och tarmtuberkulos samt lungtuberkulos
behäftade) emot ersättning med hjelp af statsmedel samt
förbud för mejerier att återlemna skummjölk i osteriliseradt tillstånd.»

Det syntes sålunda icke lida något tvifvel, att de af Kongl. Maj:t
och Riksdagen beslutade åtgärder till bekämpande af tuberkulosen
inom landets ladugårdar vore fullt ändamålsenliga och borde i samma
rigtning som hittills fortsättas.

Vidare har departementschefen, innan han härefter öfvergått till

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

95

landtbruksstyrelsens utredning angående storleken af det belopp, som
för ifrågavarande ändamål enligt departementschefens åsigt erfordrades,
i minnet återkallat följande:

Riksdagen hade till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen för år 1898 beviljat 50,000 kronor, med
rätt för Kongl. Maj:t att låta under år 1897 förskjuta 15,000 kronor,
hvarjemte 1898 års Riksdag medgifvit, att ytterligare 25,000 kronor
finge under år 1898 för samma ändamål förskjutas. För hvardera af
åren 1899 och 1900 hade anvisats ett belopp af 50,000 kronor.

Under åren 1898 och 1899 hade åtgången på detta anslag varit
så stark, att man nödgats inställa all utbetalning af ersättning till
veterinärer för undersökningar med tuberkulin, år 1898 från midten af
af juli månad och år 1899 från och med den 1 november.

Bestämmelser angående ersättning till veterinär, som på reqvisition
af ladugårdsinnehafvare verkstält undersökning med tuberkulin, samt angående
vilkoren för erhållande af undersökning på statens bekostnad
med tuberkulin af ladugårdsbesättning hade, med upphäfvande af tidigare
bestämmelser enligt kongl. kungörelse den 15 oktober 1897, meddelats
den 4 november 1898.

Sistnämnda bestämmelser af den 4 november 1898 hade afsett, bland
annat, att minska statens utgifter för ifrågavarande ändamål. I detta
syfte hade ersättningen till veterinären för undersökta djur blifvit nedsatt
från 50 respektive 25 öre till 40 respektive 20 öre för hvarje djur.
Antalet dagtraktamenten på statens bekostnad hade begränsats till högst
två för hvarje förrättning. Väsentliga begränsningar hade ock blifvit
vidtagna i syfte att förekomma onödigt många förrättningar i afseende
å en och samma kreatursbesättning, hvarjemte för rätt till förnyad undersökning
af en redan pröfvad kreatursbesättning fordrades intyg om vidtagna
verksamma åtgärder för den vid föregående undersökning konstaterade
tuberkulosens bekämpande.

Efter denna redogörelse har departementschefen öfvergått till
frågan om beloppet af det anslag, som för ett fortsatt bekämpande af
tuberkulosen hos nötkreatur enligt hans mening erfordrades, och hade
landtbruksstyrelsen derutinnan uti sin förevarande skrifvelse yttrat:

De framställningar, som landtbruksstyrelsen vid föregående tillfällen
afgifvit och som afsett utverkande hos Riksdagen af medel för
ifrågavarande angelägenhet, hade icke kunnat stödja sig på någon säker
erfarenhet rörande beloppet af de medel, som för ändamålet erfordrades.
Nu deremot, sedan verksamheten för denna angelägenhet fortgått

96

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

under två år samt derunder de för belöningar för bemödanden till förekommande
och hämmande af tuberkulos hos nötkreaturen anvisade
medel en gång redan fördelats, syntes det vara möjligt att med någon
större grad af säkerhet kunna bedöma medelbehofvet i förevarande
afseende.

Af den af styrelsen lemnade redogörelsen i ärendet framginge, att
för tiden efter den 8 juli 1898 intill samma års slut veterinär, som på
reqvisition af ladugårdsinnehafvare verkstält undersökning med tuberkulin
af ladugårdsbesättning, för sådan undersökning icke kunnat erhålla ersättning
af statsmedel, samt att det belopp, som af de för år 1899 anslagna
medel stått till förfogande till gäldande af undersökningskostnaderna,
visat sig otillräckligt och att det endast berott på särskilda åtgärder,
att icke stadgandena om dylik ersättning åt veterinärer långt tidigare
på året behof! upphäfvas. Intresset för ifrågavarande angelägenhet
hos ladugårdsinnehafvarne hade emellertid med de bestämmelser, som
varit gällande i ämnet, stadigt och efter hand ökats, och det vore all
anledning att hoppas, att samma intresse skulle kunna än ytterligare
stegras, så att bemödandena för denna för Sveriges landtbruk synnerligen
vigtiga fråga komme att krönas med en afgjord framgång. Härför
erfordrades dock, att sådana för saken högst menliga afbrott uti
undersökningarna, som till följd af bristande medel under åren 1898
och 1899 måst ega rum, icke upprepades. Förutom det att på detta
sätt den redan i och för sig långsamma kampen mot kreaturstuberkulosen
komme att ytterligare försenas och taga tid i anspråk, innan
den nådde sitt mål, komme derigenom också enligt landtbruksstyrelsens
åsigt ladugårdsegarnes intresse för saken att slappas. Djuregare,
som önskade erhålla kostnadsfri undersökning med tuberkulin
af sin ladugårdsbesättning och sålunda ställa sig under statens ledning
i kampen mot tuberkulosen, hindrades nemligen i denna sin afsigt,
om de anmälde sig å en tid, då medel för ändamålet icke funnes
tillgängliga, på samma gång de ladugårdsinnehafvare, som önskade erhålla
förnyad undersökning af redan undersökt kreatursbesättning eller
till densamma hörande ungdjur, icke kunde med önskvärd regelbundenhet
erhålla sådan. På detta sätt kunde också ladugårdsinnehafvare,
som önskade blifva delaktig af belöning för sina bemödanden, gå miste
härom eller drabbas af en särskild utgift för ändamålet. Att söka
förekomma dessa olägenheter genom ytterligare nedsättning af de till
veterinärerna utgående ersättningar för tuberkulinundersökningar utöfver
dem, som redan egt rum genom nådiga kungörelsen den 4 november
1898, för att på detta sätt få beloppet af det nuvarande an -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

97

slaget att räcka till för ändamålet, vore fruktlöst och skulle ovilkorligen
hafva till följd, att ladugårdsinnehafvarne, om de önskade erhålla
undersökningarna på ett grundligt sätt utförda, måste sjelfva bidraga
till godtgörande af veterinärerna. Någon annan utväg till förekommande
af ofvan sagda för saken förderfliga afbrott i tuberkulinundersökningarna
ansåge styrelsen sålunda icke finnas än ökandet af beloppet
utaf de medel, som för ändamålet anvisades.

Utgifterna i vårt land för ifrågavarande angelägenhet, i hvad desamma
afsåge administration, tuberkulinberedning och ersättningar till
veterinärer, kunde i jemförelse med motsvarande utgifter inom våra
grannländer Norge och Danmark icke anses höga. I Sverige hade
till 1899 års början på statens bekostnad undersökts 53,562 djur för
en sammanlagd kostnad af omkring 53,500 kronor eller omkring 1
krona för hvarje undersökt djur, en kostnad, som för år 1899 till
följd af de förändrade bestämmelserna rörande ersättningen för undersökningarna
och vilkoren för deras erhållande ej obetydligt nedgått,
så att till den 14 oktober 1899 undersökningarna, hvilka omfattat
40,152 djur, medfört eu sammanlagd kostnad af endast 34,596 kronor
40 öre eller 86 öre för djur. Enligt en af direktören för det civila
veterinärväsendet i Norge till 1899 års internationella veterinärkongress
i Baden-Baden afgifven berättelse öfver tuberkulinundersökningarna i
Norge hade derstädes intill slutet af år 1897 undersökts 55,542 djur
för en kostnad af 81,500 kronor eller något öfver 1 krona 46 öre för
djur, och enligt af professoren Bang i Köpenhamn vid tuberkuloskongressen
i Paris år 1898 meddelade uppgifter rörande undersökningarna
i Danmark hade inom sistnämnda land intill senare hälften
af år 1898 undersökts 224,969 djur för eu sammanlagd kostnad för
staten af omkring 350,000 kronor eller omkring 1 krona 55 öre för
djur. Äfven i förhållande till kreatursstocken inom hvarje land hade
inom Sverige anslagits mindre belopp för ifrågavarande angelägenhet
är inom nordens öfriga länder, hvilket framginge af följande tabell.

Land.

Kreatursstock.

Ärligt anslag.

Anslag per djur.

Sverige ................................

2,548,192

50,000 kronor.

Mindre än 2 öre.

Norge....................................

1,066,499

33,804 » *)

Mer än 3 öre.

Danmark ..............................

1,696,190

100,000 »

Mer än 5 Va öre.

Finland ................................

1,456,353

200,000 mark.

Mer än 13 penni.

*) Anslag för år 1898.

Bill. till Riksd. Frot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 7 Häft. 13

98

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ehuru det enligt landtbruksstyrelsens förmenande icke kunde
fullt bestämdt uppgifvas, huru stort belopp som för ett nöjaktigt bedrifvande
från statens sida under år 1901 af kampen mot tuberkulosen
kunde af statsmedel erfordras, ansåge dock styrelsen, att till ledning
för beräkningen i detta afseende, särskildt hvad anginge kostnaderna
för ersättningar till veterinärer, borde framhållas, att till dylika ersättningar
under de sex första månaderna 1899 åtgått i medeltal 5,000
kronor för månad, alltså tillhopa 30,000 kronor. Under juni månad
hvarje år både emellertid undersökningarna märkbart aftagit för att i
någon större utsträckning upptagas först i medlet af september. Af
skäl, som i det föregående blifvit anförda, kunde någon uppgift icke
lemnas rörande de antagliga kostnaderna för ifrågavarande undersökningar
under årets senare månader, men sannolikt syntes vara att, om
statsmedel funnes tillgängliga till gäldande af kostnaderna för undersökningarna
under dessa månader, samma undersökningar komme att
blifva lika talrika denna tid som under årets sex första månader och
således tillskynda statsverket en utgift af omkring 20,000 kronor.
Under förutsättning dels att utgifterna för belöningar, anställande af
en föredragande inom landtbruksstyrelsen samt erforderligt biträde åt
denne äfvensom expenser blefve lika med dem, som beräknats skola
under år 1900 erfordras eller 17,500 kronor, dels ock att till följd af
det stegrade intresse för ifrågavarande angelägenhet, som vore att
motse, tuberkulinåtgången och i sammanhang dermed kostnaderna för
tillverkningen af tuberkulinet komme att ökas samt att undersökningar
skulle förekomma jemväl under sommarmånaderna, syntes lägre belopp
än 25,000 kronor icke böra för samtliga dessa utgifter beräknas.
Sammanlagda beloppet af utgifterna från statens sida till förekommande
och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen skulle sålunda
under år 1901 blifva 75,000 kronor. Som emellertid de nu anförda
skälen för ökande af anslaget för år 1901 gälde lika mycket innevarande
år, syntes bos Riksdagen böra för år 1901 äskas ett belopp af

100,000 kronor att användas till förekommande och hämmande af
tuberkelsjukdomar bos nötkreaturen, med rätt för Kongl. Maj:t att låta
utaf sagda belopp under år 1900 af tillgängliga medel förskjuta och
för ändamålet använda ett belopp af 25,000 kronor.

För egen del bar departementschefen anfört:

Lika med landtbruksstyrelsen ansåge departementschefen det vara
af största vigt, att försöken med tuberkulin för upptäckande och motarbetande
af tuberkelsjukdomar bland nötkreaturen fortsattes, samt att

99

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

detta skedde utan de störande afbrott, som hittills årligen inträffat till
följd af otillräckligheten af de för ändamålet disponibla medlen.

Enligt hvad landtbruksstyrelsen anfört, vore de belopp, som inom
våra grannländer Norge, Danmark och Finland för ifrågavarande ändamål
anvisats, relativt i förhållande till kreatursstocken större än motsvarande
anslag hos oss. Hvad Danmark och Finland beträffade, vore
dessa belopp äfven absolut sedt större.

Departementschefen tvekade således ej att föreslå en höjning uti
ifrågavarande anslag, och då han ansåge, att landtbruksstyrelsens beräkningar
icke ginge längre än som borde antagas motsvara det verkliga
behofvet, tillstyrkte han bifall till styrelsens framställning.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må på extra stat för år 1901
till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af

100,000 kronor, att användas till förekommande och
hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen,
med rätt för Kongl. Maj:t att låta utaf sagda belopp
under år 1900 af tillgängliga medel förskjuta 25,000
kronor.

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

42:o) Af statsrådsprotokollet inhemtas, att enligt hvad statskontoret
anmält, nämnda embetsverk förskjutit följande belopp, hvilka
borde anmälas till ersättande af Riksdagen under sjette hufvudtiteln,
nemligen:

ersättning, enligt kongl. brefvet den 4 mars 1898, för afträdda
åbyggnader vid indragna länsmansbostället Rönjane n:o 1 kronogard i

Jönköpings län .........................................................................

ersättning, enligt kongl. brefven den 18 oktober
1889, den 31 maj 1895 och den 7 februari 1896, till
innehafvarne af tre särskilda boställen för saknad afkomst
af exproprierad jord ......................................................

aflöningsfyllnad med anledning af tre landsstatsboställens
indragning ................................................................

» 218: 9 6

d 1,263: 33

Ang. ersättning
för af
statskontoret
gjorda förskott.

[38.]

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

godtgörelse för afkomst af boställen, som, enligt
kongL brefvet den 31 maj 1878, innehafvare af länsmanstjenster,
hvarmed boställen varit förenade, egt
undfå i anledning deraf, att företrädarne åtnjutit fardagsår
............................................................................................ ^

aflöningsfyllnad, enligt kong], brefvet den 27 april
1883, till en tjenstförrättande länsman för tiden mellan

afgående länsmannens afsked och tjensteårets slut ......... j>

till kommerskollegium, enligt kongl. brefvet den
17 juni 1893, utanordnade medel för godtgörande af
vissa utgifter och kostnader för svenskt sjöfolk m. m.,
37,300 kronor, samt, enligt kongl. brefvet den 22
januari 1897 angående ordningen och sättet för gäldande
af vissa utgifter, som föranleddes af stadgandena i §§

319 och 321 sjölagen, utanordnade medel, 200 kronor,

eller tillsammans....................................................... 2,

tryckningskostnader, enligt kongl. brefvet den 22
december 1898, för den af Riksdagen i skrifvelse den
11 maj 1896 begärda utredning angående fiskeribefolkningens
i Göteborgs och Bohus’ län bostadsförhållanden
.......................................................... j,

. arfvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning
till ordförande och ledamöter i den af Kongl.
Maj:t, på grund af Riksdagens skrifvelse den 9 maj 1893,
tillsatta komité för uppgörande af förslag till ny taxa
för personbefordringen å statens jernvägar m. m., ersättning
till en ledamot för verkställa förberedande arbeten
och för mistade tjenstgöringspenningar, arfvode åt sekreteraren
äfvensom till tryckning af komiténs betänkande »
kostnader, på grund af kongl. brefvet den 1 juli
1898, för utarbetande och tryckning af förslag till allmänna
ekonomiska och administrativa bestämmelser rörande
fisket .............................................................. j

arfvoden samt resekostnads- och traktamentsersättning
åt ordförande och ledamöter i den af Konod.
Maj:t den 13 mars 1891 tillsatta komité för revision af
förordningen angående minderåriges användande i arbete
vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18
november 1881, arfvode å komiténs sekreterare äfvensom
till löpande utgifter och tryckningskostnad m. m.......... »

2,153: 19
51: 55

37,500: —

2,034: 02

7,668: 47

2,723: 12

24,619: 39

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

101

till kanslirådet D. Ekelund och yrkesinspektören
O. W. Sundell, hvilka, enligt uppdrag, inom civildepartementet
biträdt vid utarbetande af ny författning i fråga
om minderåriges användande i arbete m. m., enligt
kong!, brefvet den 7 juli 1899, utanordnad ersättning,
till den förre för den minskning i löneinkomster, han
till följd af ifrågavarande uppdrag fått vidkännas, och
till den senare för fullgörande af uppdraget, tillsammans kr. 411: it
enligt kongl. brefven den 1 juli, den 2 september
och den 11 november 1898 samt den 29 mars 1899
utanordnade kostnader för åstadkommande och tryckning
af en statistisk utredning rörande olycksfall i

arbetet ............................................................................................ » 7,799: 16

enligt kongl. brefven den 31 december 1897, den
1 juli och den 25 november 1898 samt den 3 februari
1899 utbetalda kostnader för verkställandet af utredning
i fråga om skyldighet för arbetsgifvare att lemna

understöd vid olycksfall i vissa yrken ............................... » 4,434: 6 9

resekostnads- och traktamentsersättning samt arfvoden
till ordförande och ledamöter i den af Kongl.

Maj:t den 7 oktober 1898 tillsatta komité för afgifvande
af yttrande och förslag rörande ändringar i förordningen
angående försäljning af vin, maltdrycker m. m.
den 24 oktober 1885, arfvode till vikarie för en ledamot
i komitén, ersättning till ledamöter i komitén för minskade
löneinkomster, resekostnads- och traktamentsersättning
åt tillkallade sakkunnige samt till bestridande

af löpande utgifter för komitén ............................................. » 9,569: 3 6

arfvoden, resekostnads- och traktamentsersättning
till ordförande och ledamöter i den af Kongl. Maj:t, på
grund af Riksdagens skrivelser den 6 och den 13 maj
1898, tillsatta komité för behandling af vissa sjöfartsnäringen
rörande frågor m. m., ersättning till komiténs
ordförande för mistade tjenstgöringspenningar, arfvode
till komiténs sekreterare och ersättning till densamme
för en utrikes resa samt till bestridande af löpande

utgifter m. m............................................................................. » 21,683: 83

till landskamreraren J. A. E. Malmberg och landssekreteraren
H. L. Uddén, enligt kongl. brefvet den 7
juli 1899, utanordnad ersättning för biträde inom civil -

102

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
flyr återbetalning
af tconsulataf''gifter.

139].

departementet vid uppgörande af förslag till instruktion

för fjerdingsmän .......................................................................... kr. 230: —

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs
län, enligt kongl. brefvet den 2 juni 1899, utbetaldt
belopp till lindrande af nöden bland de brandskadade
vid en inom Töreboda municipalsamhälle sistnämnda dag
timad större eldsvåda ............................................................... » 1,480: —

Summa kr 124,840: 18

Med iakttagande af grundsatsen om anslags bestämmande till
jemnt tal af kronor och för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, hemstälde
departementschefen, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, till betäckande af ofvan omförmälda, af statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, anvisa ett anslag af 124,850 kronor.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

Återbetalning till viss del af erlagda konsulatafgifter för svenska fartyg.

43:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att i afbidan på
omreglering af konsulatafgifterna, för att till svenska fartygsrederier
måtte kunna, enligt de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kunde
finna godt meddela, återbetalas fyra femtedelar af hvad under samma
år kunde komma att utgifvas såsom konsulatafgifter för rederierna tillhöriga
fartyg, på extra stat för år 1901 anvisa ett förslagsanslag å

175,000 kronor.

Med erinran, att Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj 1899, med
bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, för berörda ändamål
å extra stat för år 1900 anvisat ett förslagsanslag å 175,000 kronor
samt att Kongl. Maj:t genom bref till kommerskollegium den 30 november
1899, hvilket bref intagits i svensk författningssamling, dels
faststält bestämmelser angående sättet och vilkoren för fullgörandet af
berörda återbetalning, dels anbefalt kommerskollegium att meddela
erforderliga närmare föreskrifter i ämnet, dels ock bemyndigat kollegium
att hos statskontoret i mån af behof från ifrågavarande anslag
reqvirera de medel, som för bestridande af medgifven restitution af för

103

Statsutskottets Utlåtande A.-o 7.

svenska fartyg erlagda konsulatafgifter vore enligt de meddelade bestämmelserna
erforderliga, bar departementschefen, enligt hvad statsrådsprotokollet
utvisar, då den lindring för sjöfartsnäringen, som med
ifrågavarande anslag afsåges, borde komma näringen till godo jemväl
för år 1901, hemstält, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra nu
förevarande framställning.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må, i afbidan på omreglering af
konsulatafgifterna, för att till svenska fartygsrederier
må kunna, enligt de närmare bestämmelser Kongl.
Maj:t kan finna godt meddela, återbetalas fyra femtedelar
af hvad under år 1901 kan komma att utgifvas
såsom konsulatafgifter för rederierna tillhöriga fartyg,
på extra stat för år 1901 anvisa ett förslagsanslag å

175,000 kronor.

Dyrtidstillägg för år 1900.

44:o) Kongl. Maj:t har under denna hufvudtitel i punkten 54 föreslagit Ang''til^idg~
Riksdagen att för beredande af dyrtidstillägg för innevarande år åt en j-54-jj
del tjenstemän och betjente i civildepartementets afdelning af Kongl.

Maj:ts kansli samt till civildepartementet hörande embetsverk och kårer,
å extra strå stat för år 1901 anvisa såsom förslagsanslag ett belopp af

1,654,000 kronor.

Öfver berörda framställning kommer utskottet att framdeles afgifva
särskildt utlåtande, hvilket utskottet härmed skolat för Riksdagen

anmäla.

45:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 62) har herr
D. Holmgren i Värnhem, med hvilken herrar L. J. Jansson i Djursäter och nate i SkaraA.
Johansson i Mossebo instämt, föreslagit, att Riksdagen måtte anslå borgen,''™
ett belopp af 50,000 kronor till understöd åt de genom mjeltbrandsfarsoten °f2ZLfT,ot
sommaren 1899 lidande inom Skaraborgs län att fördelas på det sätt och bu/vitlidande.
i den ordning, som iakttagits i fråga om det af Kongl Maj:t förut för
samma ändamål meddelade understöd.

104

Statsutskottets Utåtande N:o 7.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.

I det fyratiotal af socknar, belägna å och omkring berget Billingen,
der mjeltbrandsfarsoten sistlidne sommar härjat, och bland hvilka
isynnerhet Värnhems, Norra Lundby, Häggums och Bolums församlingar
i Walle härad, Wamb i Kåkinds och Broddetorp i Gudhems härad hårdast
drabbats deraf, hade af mjeltbrand nära åtta hundra hästar och
och andra kreatur dött.

Värdet af de sålunda förlorade djuren, såvidt förlusterna blifvit
anmälda, hade beräknats till minst nittio tusen kronor.

En hvar insåge emellertid lätt, att denna summa icke på långt
när representerade den verkliga förlust, som genom farsoten tillskyndats
befolkningen i de af den samma hemsökta församlingarne.

De till förekommande af farsotens utbredning påbjudna åtgärderna
hade medfört olägenheter af i ekonomiskt afseende mycket känbar art.

Derigenom, att egare af djur icke fått utsläppa dem på de å Billingen
belägna betesmarkerna, hade de nödgats att underhålla de djur,
som undgått smittan, med det under sommaren inbergade, för vinterbehofvet
afsedda fordret, som sålunda i förväg förbrukats, och hvars
värde alltså ökade beloppet af den beräknade förlusten. Den stockning
i handel och vandel, som den först vid september månads slut upphörda
isoleringen medfört, hade naturligtvis i flera hänseenden varit menlig
främst derigenom, att den hindrat tillgodogörandet af ladugårdarnes
afkastning genom afyttringen af deras produkter. Allra sorgligast hade
deras läge vant, hvilka, sedan de förlorat både boskap och häst eller
hästar, befunnit sig i saknad så väl af dragare för jordbruket som af
mjölk för eget behof, att ej tala om mistningen af den för jorden nödvändiga
gödseln.

Sammanlade man allt detta och mer dertill, som åtminstone hvarje
landtbrukare lätt förstode, så komme man enligt motionärens förmenande
till det resultatet, att den ekonomiska förlust, som drabbat den af farsoten
hemsökta traktens befolkning, säkerligen icke obetydligt öfverstege
ett hundra tusen kronor.

Till afhjelpande af den svåraste nöden — för mången i mindre
goda. omständigheter stadd hade nemligen de lidna förlusterna medfört
verklig nöd i detta ords egentliga betydelse — hade visserligen på enskild
väg icke så htet uträttats genom det kraftiga initiativ, som dertill
tagits af länets styresman, landshöfdingen C. A. Sjöcrona, hvilken,
varmt deltagande i befolkningens lidanden, efter utfärdandet af ett upprop
till allmänheten, med en synnerligen erkännansvärd energi och stor
uppoffring af tid och arbete åstadkommit, att omkring 30,000 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

10.''.

insamlats och fördelats bland den svårast hemsökta delen af den ifrågavarande
befolkningen. Derjemte hade, likaledes till följd af landshöfding
Sjöcronas bemödanden, Kongl Maj:t helt nyligen af tillgängliga
medel beviljat ett anslag af 20,000 kronor till understöd åt dem,
som lidit förlust i följd af mjeltbrandsfarsoten.

Då emellertid, såsom nyss påpekats, denna förlust uppginge till
mer än dubbla det sålunda sammanbragta understödsbeloppet, och då
många af dem, som drabbats af förlusten, vore i den ställning, att hel
och icke half hjelp vore för dem oundgänglig, om de skulle kunna
öfvervinna följderna af sin förlust, så hade'' det synts motionären vara
på sin plats att vädja till svenska folkets representanter för erhållande
af det understöd, som ytterligare voro af nöden. Att i dylika fall landets
representation trädde emellan, derpå förelåge ju både från vårt
och andra civiliserade länder talrika exempel.

Af de handlingar, som legat till grund för Kongl. Maj:ts af motionären
omförmälda, den 8 december 1899 meddelade beslut — hvarigenom
af den så kallade undsättningsfonden anvisats ett belopp af 20,000 kronor
att efter Kongl. Maj :ts befallningshafvandes i Skaraborgs län bepröfvande
och i mån af behof fördelas mellan dem inom länet, som genom förlust
af djur i mjeltbrandsfarsoten sommaren 1899 företrädesvis kommit i
behof af hjelp — har utskottet inhemtat bland annat: att genom Konungens
befallningshafvandes försorg infordrats dels från vederbörande
kommunalnämnder uppgift å dem, som genom ifrågavarande sjukdom
förlorat djur, och de döda djurens antal, dels ock från kommunalnämnderna
och vederbörande pastorer förslag å dem, hvilka borde anses
vara i behof af hjelp; att enligt eu på grund af dessa uppgifter upprättad
förteckning inom 60 socknar icke mindre än 484 kreatursegare
förlorat tillsamman 55 hästar, 670 nötkreatur samt 18 svin eller får
till sammanräknadt värde af 100,167 kronor; att samma förteckningutvisade,
att 132 kreatursegare ansetts vara i så pass goda ekonomiska
vilkor, att de ej behöfde imderstöd, men att de öfriga 352 befunnits
vara fattiga, mindre bemedlade och skuldsatta, så att de voro i behof
af hjelp för att kunna utan alltför stort betryck bära den förlust, de
utan eget förvållande lidit till sammanräknadt belopp af 74,572 kronor;
att för att kunna så skyndsamt som möjligt i någon mån afhjelpa den nöd,
som hotat, Konungens befallningshafvande tillsammans med ordförandena
i länets landsting och hushållningssällskap med flere den 25 juli 1899
utfärdat upprop om hjelp åt de nödlidande, hvilket upprop omfattats
med sådan välvilja, att i gåfvomedel influtit ej mindre än 30,680 kronor
Bill. till Riksd. Prot. 11)00. 4 Sami. 1 Afd. 7 Uäft. 14

106

Statsutskottets Utlåtade N:o 7.

88 öre, hvaraf enligt hvad förberörda förteckning gåfve vid handen 27,651
kronor blifvit utdelade med ledning af kommunalnämndernas och pastorernas
förslag; att ehuru detta varit en mycket god hjelp, Konungens
befallningshafvande ansett det genom sjukdomen förorsakade betryck
och deråt följande rubbning i de hemsökta orternas närningslif så
mycket mindre vara härmed afhjelpta, som de fattiges, mindre bemedlades
och i öfrigt hjelpbehöfvandes oersatta förluster uppginge enligt
förteckningen till 46,921 kronor samt dertill komme förlusten af mjölkafkastning
och kreaturens arbetskraft med mera äfvensom kostnaderna
för desinfektering och de döda djurens nedgräfning; att öfriga medlemmar
af de mest hemsökta kommunerna, äfven om de ej förlorat
något djur, dock af Konungens befallningshafvande ansetts ingalunda
hafva varit oberörda af sjukdomens menliga och förlustbringande verkningar,
enär de dels genom hinder och svårigheter vid afyttring af
ladugårdsprodukter och genom förbud mot utförsel af kreatur från länet
lidit betydligt intrång i sin näring, dels ock för att skydda sina djur
tran smitta måst intaga dem från sommarbetena och således redan användt
en stor del af det knappa foder, som eljest påräknades för vinterns
behof; att de sålunda förorsakade förlusterna icke kunde till
beloppet uppgifvas men att Konungens befallningshafvande ansett dem
vara sådana, att dessa kommunmedlemmar icke gerna kunde bispringa
de ännu sämre lottade och äfven borde skäligen vara befriade från
hvarje anspråk derå; att Konungens befallningshafvande förestält sig
att, om de hjelpbehöfvande i allmänhet kunde genom bidrag af statsmedel
erhålla ungefär hälften af det belopp, som icke blifvit dem genom
gåfvomedlen ersatt, det värsta betrycket skulle vara någorlunda afhjelpt,
så att de af olyckan hemsökta kunde utan alltför stort bekymmer motse
den stundande vintern; samt att Konungens befallningshafvande ansett
af statsmedel erfordras hälften af förutnämnda oersatta förlust 46,921
kronor, eller 23,460 kronor 50 öre, hvilket belopp dock, vid det förhållande
att bland de hjelpbehöfvande förekommit några, hvilka under
andra förhållanden bort bispringas endast med räntefritt lån och hvilka
derför ej kunde erhålla större anslag än som ungefärligen motsvarade
förmånen af räntefrihet under fem år, syntes Konungens befallningshafvande
kunna nedsättas till jemnt 20,000 kronor.

Genom hvad motionären anfört och hvad i öfrigt i ärendet blifvit
upplyst, finner utskottet det vara ådagalagdt, att, särskildt i betraktande
af de indirekta förluster, som för befolkningen i åtskilliga delar af
Skaraborgs län vållats genom de i anledning af mjeltbrandsfarsoten på -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

107

budna afspärringsåtgärderna, det af farsoten förorsakade ekonomiska
betrycket för ifrågavarande orter är af den ömmande art, att äfven
Riksdagen bör träda emellan för understödjande af de hjelpbehöfvande
i nämnda län. Hvad angår beloppet af det ytterligare behöfliga understödet,
ha utskottet ansett det nu ifrågavarande bidraget lämpligen
kunna bestämmas till samma belopp, som det från den s. k. undsättningsfonden
beviljade anslaget eller till 20,000 kronor; och har utskottet
tillika funnit sig böra föreslå, att Kongl. Maj:t måtte berättigas
att under innevarande år af tillgängliga medel förskjuta nämnda
belopp.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må, i anledning af herr Holmgrens
förevarande motion, på extra stat för år 1901
till Kongl. Maj:ts förfogande anvisa ett belopp af

20,000 kronor att användas till understöd på sätt och
i den ordning förut iakttagits med det från den s. k.
undsättningsfonden lemnade anslag åt de genom mjeltbrandsfarsoten
sommaren 1899 lidande inom Skaraborgs
län, med rätt för Kongl. Maj:t att under innevarande
år af tillgängliga medel förskjuta nämnda
belopp.

46:o) I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 23) har herr
C. P. »f Burén, med hvilken herr C. H. Lundström instämt, föreslagit,
att Riksdagen måtto besluta dels att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta genom sakkunnige verkställa fullständig
undersökning och utredning, om och till hvilken utsträckning en
tillverkning af jern vägsskenor, jernbalkar m. m. för inhemskt behof
med svenska malmer och från utlandet infördt fossilt bränsle skulle kunna
på lämplig plats inom landet med ekonomisk fördel anordnas, företrädesvis
genom enskilde eller i annat fall genom staten, samt, om detta
skulle befinnas vara förhållandet, äfven låta uppgöra fullständiga förslag
till ett härför afpassadt verks anläggande; dels ock att till bestridande
af kostnaden härför bevilja ett extra anslag af 20,000 kronor, med
rättighet för Kongl. Maj:t att af tillgängliga medel förskottera hvad
som kunde vara erforderligt under detta år.

1 fråga om de skäl, hvarpå denna hemställan grundats, tillåter sig
utskottet hänvisa till motionen.

Ang. ifråga•
satt utredning
rörande in*
hemsk tillverkning
af jernvägsskenor

m. m.

statsutskottets Utlåtande N:o 7.

108

Då den industriella verksamhet, hvars åvägabringande utgör den
föreliggande motionens syfte, synes, på sätt motionären äfven närmast
afsett, höra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten, anser utskottet,
att äfven de förberedande undersökningar och beräkningar, som för en
sådan verksamhets astadkommande kunna erfordras, böra på enskildes
initiativ ankomma; och får alltså utskottet hemställa,

att herr af Burens förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande Kongl. Maj:ts under sjette hufvudtiteln framstälda
förslag om anvisande af anslag å extra stat till undersökningar af mindre
hamnar och farleder m. m., till undersökning m. m. af åtskiiliga uppgifna
kanal- och segelleder i mellersta Sverige, till utförande af nya byggnader
och anläggningar vid statens jemn äg strafik, för utläggning af ytterliqare
ett jernvägsspår mellan Huddinge och Tumba jernvägsstationer, till anskaffande
af ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade jemn äg ar, till
fullbordande af statsbanan från Boden till Ytter-Mor järn, till fortsättande
af statsbanorna från Gellivare till riksgränsen samt frän Göteborg till
Skee, för komplettering sarbeten m. m. d statsbanan mellan Krylbo och
Urebro, för upprensning å uppgifna platser af inomskärsfarled mellan
Marstrand och Lysekil samt mellan Hunnebostrand och Fjellbacka, för
utvidgning af segelrännan genom Kalmar sund, till vägars anläggning eller
förbättring, till bro- och hamnbyggnader m. m. samt till frostminskningsföretag
kommer utskottet att framdeles under Riksdagens lopp afgifva
utlåtande.

Stockholm den 20 februari 1900.

På statsutskottets vägnar:
P. PEHR SOX.

Statsutslottcts Utlåtande N:o 7.

109

Reservationer:

vid punkten 3:o) angående anslag till exekutionsbetjeningen i
Stockholm):

af herrar P. Pehrson, H. Andersson, C. Persson, I. Månsson,
N. Boström, O. Larsson, £. O. Nyländer, /. A S)o, A Göransson,
D. Persson och O. A Ericsson, hvilka ansett, att utskottets yttrande
och förslag bort hafva följande lydelse:

»Af statsrådsprotokollet i detta ärende samt af den utredning angående
statens skyldighet att aflöna exekutionsbetjeningen i Stockholm,
som blifvit 1885 års Riksdag förelagd och till hvilken chefen för civildepartementet
vid föredragningen inför Kongl. Maj:t af nu förevarande
ärende hänvisat, framgår, att Rikets Ständer enligt skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 6 februari 1858 beviljat förhöjd aflöning åt de i Öfverståtliållareembetets
kansli anstälde tjenstemän samt betjente och deribland
jemväl åt exekutionsbetjeningen, att ytterligare förhöjningar i anslaget
till exekutionsbetjeningen beviljats vid riksdagarna 1862—1863 och
1872 samt att dyrtidstillägg å samma anslag beviljats vid riksdagarna
åren 1874, 1875, 1876, 1877 och 1878, hvarefter samma anslag vid
1885 års riksdag uppförts å ordinarie stat, men att deremot Rikets
Ständer dels i skrifvelse den 20 augusti 1851 förklarat, att, då det
ålåge städerna i allmänhet att bestrida de kostnader, som vore förknippade
med exekutionsväsendet derstädes, men sådant oaktadt Stockholms
stad af statsverket åtnjöte betydligt bidrag för detta ändamål, Rikets
Ständer ansett sig icke böra bifalla af Kongl. Maj:t äskad tillökning i
anslaget för sagda ändamål, dels ock enligt skrifvelse den 15 juni 1866
i anledning af Kongl. Maj:ts framställning om anslag till arfvoden åt
en tjensteman, som under benämning exekutionskommissarie eller stadsfogde
skulle biträda såsom underexekutor i Stockholm, samt till ett biträde
åt denne tjensteman, på samma skäl, som år 1851 blifvit af Rikets
Ständer anfördt och med hänsigt för öfrigt till det angifna inskränkta
ändamålet med anställandet af ifrågavarande tjensteman jemte biträde
ansett något bidrag för detsamma från statens sida icke böra ifrågakomma.

Ilo

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

I anslutning till den uppfattning, som sålunda åren 1851 och 1866
hos Rikets Ständer gjort sig gällande, och då ett frångående af 1885
års Riksdags beslut i ämnet nu blifvit ifrågasatt, anser sig utskottet
böra hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.»

vid ''punkten 4;o) angående aflöningsförhöjning^ åt vissa|landsstatstjenstemän.
):

af herrar friherre J. T. Gripenstedt, H. P. P. Tamm, I. Wijk,
N. Fosser, F. E. Pettersson, G. D. R. Tornerhjelm, ''E. Fränekel, grefve
Ph. Kling spor, C. U. S. Lybeck, Th. Nyström, L. Grundberg och
C. G. S. Ehrenborg, Indika yrkat, att utskottet måtte föreslå Riksdagen
medgifva,

a) att länsnotarierne och länsbokhållarne i Jemtlands
och Norrbottens län finge hvar för sig uppbära
i lön 1,500 kronor och i tjenstgöringspenningar 1,000
kronor, tillsammans 2,500 kronor, samt efter tio års
väl vitsordad tjenstgöring ett ålderstillägg till lönen
å 500 kronor; samt

b) att landträntmästaren i Norrbottens län finge
erhålla lön 2,500 kronor och tjenstgöringspenningar
1,300 kronor, tillsammans 3,800 kronor, jemte ålderstillägg
till lönen till belopp af 500 kronor efter fem
års väl vitsordad tjenstgöring.

vid punkten 6:o) (angående ifrågasatt skrifvelse om indragning
af landshöfdingetjensteT):

af herrar friherre J. T. Gripenstedt, H. P. P. Tamm, I. Wijk,
N. Fosser, F. E. Pettersson, D. G. R. Tor ner hjelm, E. Fränekel, grefve
Ph. Kling spor^ C. U. S. Lybeck, Th. Nyström, L. Grundberg och C. G.
S. Ehrenborg emot den af utskottet använda motiveringen,

vid punkten 7:&) (angående ersättning till vaktmästaren E. Kallström
för mistad bostadsförmån):

Statsutskottets Utlåtande N:o 7. 111

af herrar S. G. von Friesen, 0. Larsson och D. Persson, hvilka
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:

»I det utlåtande, som statskontoret afgifvit i anledning af Konungens
befallningshafvandes i Jemtlands län af motionären omförmälda
framställning hos Kongl. Maj:t, har framhållits, att vaktmästaren Kallström
enligt gällande lönestat icke är berättigad till fri bostad eller till
hyresersättning. Men i omförmälda framställning har Konungens befallningshafvande
upplyst, att Kallström blifvit till sin tjenst antagen
med löfte om rätt till fri bostad, som då fans att tillgå. Utskottet
har vidare inhemtat, dels att det belopp af 200 kronor om året,
som af Konungens befallningshafvande blifvit hos Kongl. Maj:t begärdt,
varit afsedt att utgöra ersättning för förlorad bostad åt två
vaktmästare med 100 kronor åt dem hvardera, dels ock att för närvarande
äro under uppförande nya flygelbyggnader till länsresidenset
i Östersund, i hvilka äfven kommer att inrymmas vaktmästarebostad,
som väntas kunna tagas i besittning något af åren 1901 eller 1902.
Med hänsyn till hvad sålunda förekommit finner utskottet, som, då
verkliga rättsanspråk icke föreligga, ej kan dela motionärens uppfattning,
att ersättning bör till Kallström retroaktivt utgå, sig dock ur
billighetsynpunkt böra förorda, att någon godtgörelse lemnas Kallström,

och får i sådant hänseende föreslå, att ersättningen till Kallström beviljas

att en gång för alla utgå med visst afrundadt belopp, som lämpligen
torde kunna bestämmas till 500 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må, i anledning af herr Bromées
förevarande motion, till godtgörelse åt vaktmästaren
vid landskansliet i Östersund Erik Kallström för mistad
bostadsförmån, på extra stat för år 1901 bevilja ett
anslag af 500 kronor.»

vid punkten 9:o) (angående inrättande af en undersöknings- och
experimentalanstalt för joi dbruksändamål m. rn.):

af herr I. Wijk emot motiveringen.

vid punkten 30:o) (angående anslag för studerande af jordbruk
på smålotter i Danmark):

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

af herrar S. G. von Friesen, 0. Larsson och A. P. Gustafsson, hvilka
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:

»Utskottet har vid öfvervägande af motionens innehåll trott sig
finna, att studieresor till Danmark i det af motionären angifna syfte
under vissa förutsättningar skulle kunna medföra sådant gagn, att ett
bidrag af allmänna medel för ändamålet skäligen kan ifrågasättas.
\ isserligen
å jordmån och klimatförhållanden icke erbjuda sådan likhet med Danmark,
att de i detta land tillämpade jordbruksmetoderna skulle kunna
i nämnda delar af vårt land med någon fördel användas. Och äfven
hvad beträffar södra Sverige lärer ett öfverförande af de i det danska
husmansbruket använda metoderna endast med försigtighet böra försökas.
Särskilda anordningar hafva derför synts utskottet böra vidtagas
i syfte att till deltagare i resorna må utses personer med sådan
insigt i jordbruksfrågor, att de kunna väntas hemta verklig nytta af de
vunna erfarenheterna. I sådant afseende synes någon medverkan böra
vara att påräkna af vederbörande hushållningssällskap, från hvilka måhända
äfven något ekonomiskt bidrag till ändamålets vinnande skulle
kunna förväntas. Utskottet, som i alla händelser betraktar sitt förslag
endast såsom ett försök, hvars fullföljande genom förnyade anslag bör
vara beroende af de vunna resultaten, har förestält sig, att ernåendet
af ett godt resultat skulle främjas derigenom, att staten och hushållningssällskapen
på det sätt samverkade, att staten vidtoge förberedande åtgärder
för att ifrågavarande resor måtte komma till stånd, samt dessutom
dels bekostade ersättningen till resornas ledare och dels medgåfve
deltagarne i resorna sådan nedsättning i biljettprisen å statens jernvägar,
som motionären ifrågasatt, men deremot hushållningssällskapen
mottoge och afgjorde ansökningar om rätt att deltaga i resorna samt,
der deltagarne icke vore i stånd att sjelfva bekosta sina resor, dertill
lemnade erforderliga bidrag.

Det belopp, som från statens sida hufvudsakligen till bekostande
af ledarnes ersättningar skulle erfordras, har utskottet ansett böra afundas
till 1,500 kronor; och synes af skäl, som ofvan anförts, sådant
anslag nu endast böra beviljas för ett år.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen må, i anledning af herr Pantzarhielms
förevarande motion, på extra stat för år 1901
bevilja ett anslag af 1,500 kronor att enligt de när -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

113

mare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna skäligt
meddela, användas dels och hufvudsakligen till ersättning
åt personer, som kunna finnas villiga och lämpliga
att handhafva ledningen af resor till Danmark
för beredande af tillfälle för innehafvare af mindre
jordbruk och jordbruksarbetare att derstädes studera
jordbruk på smålotter, dels till öfriga omkostnader,
som från statens sida för förevarande ändamål kunna
ifrågakomma.»

Det skulle här antecknas, att herr Chr. Lundeberg af sjukdom
varit förhindrad att deltaga i förestående hufvudtitels behandling i
utskottet.

Likaledes har herr A. G. L. Billing begärt få antecknadt, att han
icke öfvervarit hufvudtitelns handläggning inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 7 Häft.

15

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen

1900 års riksstat anslår:

Anvisning i
kontant.

Kronor.

6,500

36.000

17.000
78,700
64,600

33,000

67,100

87,200

178,600

87,422

2,702,441

T:pt| 3,358,563

Indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag.

Friheter.

Kronor.

Ersättningar.

Kronor.

Summa.

Kronor.

6,500

36.000

17.000
78,700
64,600

33,000

67,100

87,200

178,600

87,422

2,702,441

3,358,563

Civil Statsministern,

lönefyllnad, förslagsanslag, högst........

Statsråden utan departement 3 å 12,000 kronor........

Departementschefen ........................................................

Departementets afdelning af Kong!. Maj:ts kansli........

Kommerskollegium. Nuvarande belopp ........................

Ökas dels med aflöning för ytterligare en aktuarie
dels å anslaget till “juridiskt biträde, amanuenser
kartekontoret, vikariatsersättningar, renskrif Bergsstaten.

......................................................................

Statistiska centralbyrån:

Aflöningsmedel för statistiska centralbyrån ............

Reservationsanslag:

Till bibliotekets underhållande................................

„ arfvoden åt tillfälliga biträden samt till vikariats „

officiella statistiska trycket ............................

„ en statistisk tidskrift.......................................

„ utarbetande af en aflönings- och pensions Landtmäteristaten

..............................................

Rikets allmänna kartverk........................................

Öfverståthållareembetet. Nuvarande belopp

Ökas å anslaget till aflöning åt exekutionsbetjeningen
Landsstaterna i länen (deraf 120,000 kronor reservaÖkas
med anledning af ett boställes indragning med

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

115

Litt. A.

under riksstatens Sjette hufvudtitel.

Förslag till blifvande riksstat.:

Anvisning i

Indelning och dermed jemförlig
.anvisning, på förslag.

Summa.

kontant.

Friheter.

Ersättningar.

departementet.

#

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

6.

6,500

36.000

17.000
78,700

6,500

_

_ - -

_

36,000

<_

_

__

-

17,000

_

____ .

_

78,700

_

64,600: —

å den statistiska afdelningen 3,000: —
och andra extra biträden, gräf-ning m. m.“ med.................... 4,400: —

7,400: —

72.000

33.000

72,000

33,000

—

28,400: -

1,500: —

ersättningar............................

statistik ................................

17,500: —
17,300: —
1,400: —
1,000: —

38,700: —

67,100

87,200

178,600

67,100

_ .

_

_ _

—

87,200

—

_ _

_

_ _

—

178,600

—

87,422: —
3,800: —

i Stockholm med .................

91,222

_

- -

—

- -

—

91,222

—

tionsanslag). Nuvarande belopp............

2,702,441: —
800: —

2,703,241

L

, _

_

2,703,241

_

Transport

3,370,563

—

—

f-

— —

—

| 3,370,563

—

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

1900 års riksstat anslår:

Anvisning i
kontant.

Indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag.

Summa.

Friheter.

Ersättningar.

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

Tpt

3,358,563

—

—

—

—

3,358,563

—

150,000

—

— —

—

— —

—

150,000

—

31,800

31,800

239,000

—

—

239,000

_

10,665

—

6,635

—

1,664

—

18,964

_

250,000

—

—

250,000

_

354

—

25

—

- -

_

379

600,000

—

—

—

—

600,000

—

S:gr

4,640,382

—

6,660

1,664

4,648,706

Väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf två särskilda resermänna
arbeten och ett å 35,000 kronor till vägÖkas
å reservationsanslaget till expenser för allmänna
hvarigenom rubriken ändras till “väg- och vattentill
expenser för allmänna arbeten och till väg Landtbruksstyrelsen

......................................................

Ålderstillägg, förslagsanslag............................................

Gästgifvares frihethr ........................................................

Bidrag till skjutsentreprenader, förslagsanslag ............

Färjor och färjekarlar ....................................................

Bidrag till vägunderhållet på landet, förslagsanslag....

Jordbruket, handeln

12,000

190,400

—

—

—

12,000

190,400

49.500
140,500

50,100

73.500

11.500
8,700

42,000

—

~

—

49.500
140,500

50,100

73.500

11.500
8,700

42,000

S:gr

578,200

—

578,200

Tpt

5,218,582

—

6,660

—

1,664

—

5,226,906

Reservations Vägar

och kommunikationer............................................

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna understöd

åt landtmannaskolor) ............................

Landtbruksingeniörer och deras biträden ...................

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmanna Länsveterinärer

och veterinärstipendiater ....................

Befrämjande i allmänhet af slöjderna............................

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart............

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket........................

Fiskerinäringens understöd ............................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

117

Förslag till

blifvande riksstat:

Anvisning i

Indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag.

Summa.

Kontant.

Friheter.

Ersättningar.

Kronor.

6.

Kronor.

Ö.

Kronor.

Ö.

Kronor.

Ö.

Transport

3,370,563

—

— —

—

— —

—

3,370,563

—

vationsanlag, ett å 30,000 kronor till expenser för all-undersökningar). Nuvarande belopp .... 150,000: —

arbeten med ........................................... 5,000: —

155,000

155,000

byggnadsstaten (deraf två särskilda reservationsanslag,
undersökningar, hvardera å 35,000 kronor)".

31,800

239,000

10,665

31,800

_

239,000

—

_

6,635

—

1,664

—

, 18,964

—

250,000

354

_

250,000

—

_

25

_

_ _

—

879

—

600,000

—

600,000

—

S:gr

4,657,382

■ •

6,660

1,664

4,665,706

_

och näringarne.

anslag.

12,000

190,400

49.500
140,500

50,100

73.500

11.500
8,700

42,000

12,000

näringar (deraf ett förslagsanslag å 15,000 kronor till

190,400

_

49,500

—

näringar ..........................................................................

_

140,500

—

_

50,100

—

_

_ r

_

_ _

73,500

—

_

11,500

—

_

___

_

_ _

_

8,700

—

—

42,000

—

S:gr

578,200

—

-

1-

578,200

Transport

j 5,235,582

—

6,660

| —

1,664

5,243,906

—

118

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

1900 års riksstat anslår:

Anvisning

kontant.

i

Indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag.

Sömma.

Friheter.

Ersättningar.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

Kronor.

Ö.

Kronor.

Ö.

Tpt

5,218,582

—

6,660

—

1,664

—

5,226,906

—

63,000

63,000

50,000

—

- -

—

- -

—

50,000

—

4,500

—

- -

—

---

—

4,500

—

2,700

—

---

—

4,567

—

7,267

—

158,550

—

1,070

—

- -

—

159,620

—

30,000

—

30,000

—

15,850

—

15,850

—

43,000

—

43,000

—

219,757

—

219,757

—

12,000

—

12,000

S:gr

599,357

-

1,070

—

4,567

—

604,994

-

S:a

5,817,939

—

7,730

—

6,231

—

5,831,900

-

Diverse

Skiften och afvittringar, reservationsanslag ..............

Uflyttningshjelp efter skiften, förslagsanslag................

Odlingshjelp för krononybyggare, förslagsanslag ........

Jordförluster genom kanal- och vaganläggningar,
Hästafvelns förbättrande, reservationsanslag (deraf
Till förekommande och hämmande af smittosamma
Karantänsinrättningen på Känsö, förslagsanslag, högst

Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag ........

Skrifmaterialier och expenser, ved m. ro., förslagsanslag
Extra utgifter, reservationsanslag ..............................

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

119

anslag.

förslagsanslag....................................................................

särskilt 100,000 kronor till prisbelöningar för hästar)
sjukdomar bland husdjuren, förslagsanslag....................

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning i
kontant.

Kronor.

5,235,532

63.000

50.000
4,500
2,700

158,550

30.000
15,850

43.000
219,757

12.000

S:gr

Summa

599,357

5,834,939

Indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag.

Friheter.

Kronor.

6,660

1,070

1,070

7,730

Ersättningar.

Kronor.

1,664

4,567

4,567

6,231

Summa.

Kronor.

5,243,906

63.000

50.000
4,500
7,267

159,620

30.000
15,850

43.000
219,757

12.000

604,994

5,848,900

1

120

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Bil. Litt. B.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Sjette hufvudtitel.

Civildepartementet.

Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj ts kansli:
För handhafvande af kontroll å försäkringsanstalterna ............

Kommerskollegium :
För arbetsstatistiska undersökningar ..............

Öfverståthållareembetet:
Till utgifvande af “Polisunderrättelser “.............

Landsstaterna i länen:

Till aflöning m. m. åt särskild polisstyrka på landet........ 95,000: —

„ ersättning för juridiskt biträde åt de svenska lapparne
i Norge samt till lappfogdar och lappförmän äfvensom
ordningsmän inom lappbyarne............................ 17,500: —

Vägunderhållet på landet:

För bestridande af statsverkets andel i kostnaden för vägdeloingar,
förslagsanslag........................................................................................

| I

Kronor. ! ö. I

I

4,500

10,000

15,000

112,500

50,000

Transport! 192,000j -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

121

Kronor.

Transport 192,000

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar:

Till a tidningar och öfriga utgifter vid Ulurna landtbruksinstitut
.........................................................;...........31,000:-

För uppehållande af undervisningen vid rnejeriinstitutet vid

Alnarp.............................................................................. 8,000:

39,000

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.

Bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landt bruksmöten.

.......................................................................

Till prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten för husdjur,
redskap, maskiner in. m.....................................

Bidrag till underhåll af åtta kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnes behof ....................................

Bidrag till underhåll af en för öfre Norrland afsedd kemisk växtbiologisk

anstalt inom Norrbottens län ................

Till understöd åt frökontrollanstalter...................................

n utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning
........................................................................

understöd åt svenska mosskulturföreningen ...............

Fjär de geologiska undersökningarna ...................................

7,500: —
12,500: —
31,000: —

I

6,250: —
10,000: —

1,000: —
15,000: —
96,000: —

179,250

Befrämjande i allmänhet af slöjderna:

Till anställande af en andre instruktör i husslöjd och personligt ålders -

tillägg till andre instruktören Jonas Wallander ........ 3,000: —

Bidrag till upprätthållande af väfskolan i Borås och till

aflönande af en andre lärare vid samma skola............ 4,800: —

7,800

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart:

Till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och Frans Schartaus prak -

tiska handelsinstitut i Stockholm ................................ 20,000: —

n befrämjande af afsättning i främmande länder af alster

af svensk industri och svenska näringar .................... 15,000: —

„ handelsstipendier ............................................................ 20,000: — 55,000 —

Transport! 473,050|-—

16

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

122

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket:
Till bergsskolorna i Filipstad och Falun .........................

Fiskerinäringens understöd :

Till stationerande af ett armeradt ångfartyg vid rikets kuster för åstadkommande
af ordning och skydd vid fiskets bedrifvande 25,000: —
För höjande af fonden för fiskerinäringens befrämjande 100,000: —

Diverse anslag:

Ersättning till sjömanshusen ............................................... 30,000

Till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar

hos nötkreaturen................................................ 100,000

ersättning för af statskontoret förskottsvis bestridda

utgifter ....................................................................... 124,850

„ återbetalning till viss del af erlagda konsulatafgifter

för svenska fartyg, förslagsanslag ............................ 175,000

understöd åt de genom mjeltbrandsfarsoten sommaren
1899 lidande inom Skaraborgs län ............................ 20,000

Kronor. ö.

Transport! 473,050*—

14,000

125,000

449,850

Summa} 1,061,900!—

Anm. Rörande öfriga af Kongl. Maja föreslagna extra anslag under Sjette hufvudtiteln,
nemligen till undersökning af mindre hamnar och farleder m. m., för undersökning m. m. af
åtskilliga uppgifna kanal- och segelleder i mellersta Sverige, för anordnande af fabriksinspektion,
för nya byggnader och anläggningar vid statens jernvägstrafik, till ytterligare ett jernvägsspår
mellan Huddinge och Tumba stationer, för upprensning af inomskärsfarleder inom Bohuslän, för
utvidgning af segelrännan genom Kalmar sund, till vägars anläggning eller förbättring, till bro- och
hamnbyggnader m. m., till frostminskningsföretag och till dyrtidstillägg åt en del tjensteman och
betjente äfvensom extra anslag utom hufvudtitlarna till ny rörlig materiel vid statens jernvägar
och till fullbordan af statsbanan från Boden till Ytter-Morjärv m. m. kommer utskottet att framdeles
afgifva utlåtanden.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.