Statsutskott»t» Utlåtande N:o 48.

1

N:o 48.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1900, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Magis proposition angående öfver -förande af medel från de ecklesiastika boställenas skogsdöd
till pr ester skåpets lönereglering sfond.

(2:a U. A.)

Uti en till Riksdagen aflåten, den BO december 1899 dagtecknad
proposition (n:o 30) har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för nämnda dag,
föreslagit Riksdagen att medgifva, att under en tid af fem år från och
med år 1900 finge från de ecklesiastika boställenas skogsfond till presterskapets
löneregleringsfond årligen öfverföras ett belopp af 25,000
kronor, att användas såsom lönetillskott åt svagt a/lönade prestman.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af detta ärende har departementschefen
till en början redogjort för prestlöneregleringsfondens
tillkomst samt dess ändamål och användning.

Uti 9 § 2 mom. af kongl. förordningen angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 hade stadgats, att
inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde
och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna
stom-, annex- och mensal-hemman och lägenheter, som icke vore bostadsBih.
till Riksd. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 32 Httft. (N;o 48.) 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

boställen, kunde, i händelse af befogenhet, från en till annan församling
öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall,
att de icke vore presterskapet för all framtid tillförsäkrade.

Beträffande afkastningen af de ecklesiastika boställsskogarne hade
härefter Rikets Ständer i skrifvelse till Kongl. Magt den 25 november
1863 yttrat, bland annat: Med antagande att boställsskogarnes afkastning
genom deras regelbundna behandling och sorgfälliga vård skulle
kunna i framtiden åtminstone fördubblas, syntes alla billiga anspråk
vara tillgodosedda, om kronan, ehvad hon sjelf öfvertoge skogshushållningen
eller endast förbehölle sig kontroll derå, tillerkände sig hälften
af skogens afkastning såsom sin andel. Då emellertid härvid mötte
den betänklighet, att genom indragning till kronan af någon del utaf
de ecklesiastika boställenas afkastning intrång kunde synas hafva skett
i presterskapets privilegier, ansåge ständerna kronan böra till presterskapet
afstå hela sin andel i de ecklesiastika boställenas afkastning till
förbättrande af dithörande embetsmäns lönevilkor. Ett sådant afstående
uteslöte icke möjligheten att framdeles, sedan berörda behof af inkomster
på annan väg blifvit fylda, i sammanhang dermed till statsverkets
eller skogsstyrelsens omedelbara disposition indraga den ifrågavarande
andelen af boställsskogarnes afkastning.

I öfverensstämmelse med detta ständernas uttalande hade i 24 §
af kongl. förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne
i riket den 29 juni 1866 stadgats, att, intill dess ordnad hushållning
blifvit å boställsskog införd, boställshafvaren finge använda densamma
endast till husbehof, der ej vidsträcktare rätt redan blifvit vissa
boställshafvare för deras tjenstetid tillerkänd; att sedermera boställshafvaren
— jemte det han alltid finge åtnjuta hvad af skogens afkastning
honom, med afseende på dittills åtnjuten rätt och boställets behof
af skogsfång, skäligen borde tillkomma — derutöfver kunde, om skogen
stode under hans egen vård, erhålla viss andel i afkastningen, hvilken
andel efter den större eller mindre kostnad, som vore med skogens
skötsel förenad, kunde bestämmas ända till halfva behållna afkastningen
utöfver husbehofvet; att af boställsskogs afkastning skulle gäldas i
främsta rummet kostnaden för dess skötsel, men förskjuten indelningskostnad
endast i den mån boställshafvaren ändock kunde bekomma sitt
fulla husbehof; samt att den behållna afkastning af ecklesiastikt boställes
skog, som ej tillfölle boställshafvaren, skulle användas, i öfverensstämmelse
med förordningen den 11 juli 1862, till bidrag vid reglerande
af presterskapets inkomster.

Härefter hade genom kongl. bref till kammarkollegium och stats -

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

3

kontoret, den 14 februari 1868 föreskrifter leinnats angående förvaltningen
af de medel, som sålunda skulle kunna användas vid reglerandet
af presterskapets inkomster. Det hette deri: att i afseende å uppbörd
och förvaltning af vederlagsspanmål, afkastning af hemman samt
dylika i 9 § 2 mom. af kongl. förordningen den 11 juli 1862 omförmälda
lönetillgångar, som under då pågående lönereglering för presterskapet
i riket blifvit eller kunde blifva från vissa presterliga beställningar
skilda, men icke indragna till statsverket, skulle, intill dess
Kongl. Maj:t om nämnda medels användande vidare beslutade, sålunda
förfaras, att sedan lönereglering, hvarigenom så beskaffade löningsmedel
blifvit på omförmälda sätt från presterlig beställning skilda, inträdt i
tillämpning, samma medel skulle af kronans uppbördsmän debiteras
och uppbäras, såvidt ske kunde, i sammanhang med kronoutskylderna
och i räkenskaperna redovisas under särskilt konto med benämning
»presterskapets löneregleringsmedel» samt levereras till landtränteriet,
der medlen likaledes borde under särskildt konto bokföras och hvarifrån
de skulle insändas till kongl. räntekammaren, hvarefter statskontoret,
i den mån medlen inflöte, borde, på sätt lämpligen ske kunde,
göra dem räntebärande, och skulle de derstädes, under benämning
»presterskapets löneregleringsfond», för hvarje län särskildt bokförda,
behandlas utan sammanblandning med statsmedel; samt att, beträffande
de inkomster af ecklesiastika boställens skogar, som, i enlighet med
stadgandet i 24 § af kongl. förordningen den 29 juni 1866 eller till
följd af särskilda af Kongl. Maj:t meddelade beslut, borde, i öfverensstämmelse
med förstnämnda förordning, användas till bidrag vid reglerande
af presterskapets aflöning, ofvanberörda föreskrifter i tillämpliga
delar skulle tjena till efterrättelse.

Från den sålunda bildade fonden hade Kongl. Maj:t, genom särskilda
beslut, tid efter annan låtit utanordna medel antingen såsom lönetillskott
åt svagt aflönade prestmän eller annorledes till understöd åt församlingar,
för hvilka behofvet af ökad själavård varit trängande, men hvilka
ej varit i stånd att sjelfva bära de dertill nödiga utgifter. År 1876
hade fonden börjat i mera afsevärd omfattning på sådant sätt tagas i
anspråk, i det ätt detta år såsom aflöningsfyllnad och lönetillökning
utanordnats öfver 24,000 kronor. Fondens utgifter för nämnda ändamål
hade sedermera varit i ständigt stigande, särskildt de utgifter, som afsett
lönetillskott åt svagt aflönade prestmän. Utgifterna till aflöningsfyllnad
och lönetillökning hade sålunda år 1886 belöpt sig till mera än
100,000 och år 1894 till mera än 200,000 kronor. I följd af beslut
under år 1899 hade utgifterna i ännu större grad än förut ökats, sär -

4

Statutskottets Utlåtande N:o 49.

skild! derigenom att. — utom smärre belopp, som af skilda anledningar
under året utanordnats — Kongl. Maj:t genom beslut den 30 november
1899, i anledning af gjorda ansökningar och domkapitlens framställningar,
medgifvit, att under ecklesiastikåret från och med den 1 maj
1899 till den 1 maj 1900 lönetillskott från fonden finge, utöfver hvad
förut blifvit för samma år beviljadt, utgå till ett stort antal innehafvare
af presterliga lägenheter. De nya anslagsbelopp, som på grund af
detta Kongl. Maj:ts beslut beviljats till utgående från fonden utöfver
sådana anslag, hvilka allenast utgjorde förlängning af vissa prestmän
förut tillagda lönetillskott, uppginge sammanlagdt till i rundt tal 100,000
kronor.

Genom de utanordningar å löneregleringsfonden, som sålunda egt
rum, hade densamma emellertid starkt anlitats. Fråga hade derför nu
uppkommit om fondens förstärkning. Innan departementschefen öfverginge
till en närmare redogörelse lör fondens nuvarande ställning och
det sätt, hvarpå han tänkt sig eu förstärkning deraf kunna ega rum,
ansåge departementschefen sig böra erinra om innehållet i en till Kongl.
Maj:t ingifven, i maj 1899 dagtecknad petition, i hvilken en stor del af
rikets presterskap bönfallit om förbättrande af de svagast aflönade
kyrkoherdarnes och komministrarnes aflöningsförhållanden.

Uti denna petition hade hufvudsakligen anförts följande.

Länge hade en stor del af svenska kyrkans presterskap befunnit
sig i ett svårt ekonomiskt betryck. De lönebelopp, som vid nu gällande
löneregleringars uppgörande beräknats komma att tillfalla respektive
tjensteinnehafvare, hade i verkligheten mångenstädes icke uppnåtts.
Och äfven der detta vore fallet, hade de aflöningsmedel, som på 1860-talet ansetts utgöra en anständig bergning, efter trettio år visat sig
vara för ändamålet absolut otillräckliga. Flere omständigheter hade
härvid samverkat. Penningvärdet hade högst betydligt sjunkit. Priserna
på de flesta lifsförnödenheter hade stegrats, hvarförutom löner åt
dagsverkare och tjenstehjon samt kostnaden för material och arbete vid
reparationer och nybyggnader, äfvensom utskylderna till kommunen,
särskilt för skolväsendet och fattigvården, betydligt tillväxt. Men hvad
som i synnerhet vållat det ekonomiska betrycket både varit de väsentligt
höjda fordringarna för de teologiska embetsexamina. Universitetsstudierna
kräfde numera en tid och en kostnad, som — med den aflöning
de flesta prester åtnjöte — gjorde den genom desamma ådragna
skuldbördan omöjlig att förränta och amortera. En stor del af presterskapet
befunne sig derför i en beklagansvärd och, icke blott för embetets
bärare utan äfven för embetet6 gerning, olycksbringande ekono -

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

5

misk belägenhet. Denna hade äfven väckt statsmagternas uppmärksamhet,
i ty att, på anhållan af Riksdagen, Kongl. Maj:t förordnat eu
komité med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag
med afseende på presterskapets aflöningsförhållanden. Då tillika genom
Kongl. Maj:ts beslut den 3 december 1897 åt samma komité uppdragits
att, så snart ske kunde, verkställa utredning angående de verkliga
inkomster, som åtnjötes af de kyrkoherdar och komministrar, hvilkas
inkomster vid gällande löneregleringars uppgörande beräknats uppgå
till 3,000 kronor och derunder för de förra samt 1,800 kronor och derunder
för de senare, hade detta synts uttala en grundsats om det årliga
belopp, under hvilket en komministerslön icke borde gå, och väckt förhoppning
om lönernas snara höjande till berörda belopp. Äfven minimibeloppet
1,800 kronor vore dock med hänsyn till nuvarande studie- och
lefnadskostnader jemförelsevis lågt tilltaget.

På grund af det anförda ville petitionärerna, som förestälde sig,
att presterskapets löneregleringsfond egde tillgångar nog för den önskliga
löneförbättringen, anhålla, att Kongl. Maj:t måtte från nämnda fond
eller andra tillgängliga medel redan för då ingångna ecklesiastikår
bevilja tillskott till de svaga kyrkoherdelönernas uppbringande till 3,000
och de svaga komministerslönernas uppbringande till 1,800 kronor.

Efter derom särskildt gjorda ansökningar hade, såsom förut nämnts,
genom Kongl. Maj:ts beslut den 30 november 1899 lönetillskott blifvit
beviljade; och hade desamma beräknats sålunda, att för de prester,
hvilka gjort ansökning, kyrkoherdelön uppbringats till ungefär 3,000
och komministerslön till ungefär 1,700 kronor. Härvid kunde anmärkas,
att en mängd prester, hvilkas aflöningsförmåner, enligt den af prestlöneregleringskomitén
verkstälda utredning, icke uppnått nyssnämnda
belopp, det oaktadt ej gjort framställning om lönetillskott, hvadan
sådant icke för dessa prester blifvit beviljadt.

Att det nu förefintliga behofvet af löneförbättring icke voro af
tillfällig eller öfvergående art, bekräftades såväl af innehållet i den af
departementschefen nyss omförmälda petition som jemväl af de årligen
inkommande ansökningarna om lönetillskott och domkapitlens öfver
dem afgifna utlåtanden samt den utredning, prestlöneregleringskomitén
i detta ämne nyligen verkstält. Enligt denna utredning skulle, för att
till 3,000 kronor uppbringa inkomsterna för 118 kyrkoherdar, hvilkas
årslön understege detta belopp, erfordras lönetillskott af 27,647 kronor
57 öre och, för att till 1,800 kronor uppbringa de 606 svagast aflönade
komministrarnes, kapellpredikanternas med fleres inkomster, erfordras
tillskott af 220,450 kronor 12 öre eller sammanlagdt nära 250,000

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

kronor. Och detta ehuru åtskilliga af dessa prester redan förut från
löneregleringsfonden erhölle förstärkning å sina löner. Beräknades
åter minimilönen för komministrarne med flere till allenast 1,700 kronor,
skulle, enligt komiténs utredning, för 560 svagare aflönade sådana
prester erfordras lönetillskott å 161,828 kronor 92 öre, hvadan hela
det årliga lönetillskottet skulle uppgå till ungefär 190,000 kronor.

För att i möjligaste måtto utröna, i hvad mån afkastningen af
presterskapets löneregleringsfond kunde vara tillräcklig för utgifvande
af sålunda erforderliga lönetillskott, hade departementschefen från statskontoret
infordrat upplysningar om fondens ställning; och hade statskontoret
till svar derå — beträffande frågan om de ungefärliga belopp,
som under hvardera af ecklesiastikåren 1899—1904 kunde, med hänsyn
till såväl afkastningen af fondens nuvarande kapital som ock dess
antagliga inkomster af skogsmedel under samma år, utan förminskning
i fondens kapital utdelas såsom lönetillskott — anfört följande:

Enligt statskontorets fondbyrås räkenskaper för åren 1894—1898
hade ifrågavarande fonds inkomster utgjorts af:

ränta och kapitalvinst

år 1894,

efter

en

räntefot af 4,33 %■■■

kr.

90,755: 01

» 1895,

»

»

»

» 3,95 %■■■

»

87,196: 25

» 1896,

»

»

» 3,95 % ■

»

92,108: 28
95,738: 79

» 1897,

»

»

»

» 3,90 %

»

» 189S,

»

j>

)>

» 3,93 %

»

103,003: 47

kogsförsälj
år 1894

ningsmedel

kr.

194,473: 44

» 1895

»

213,942: 91

» 1896

178,658: 98

» 1897

. »

250,000: —

» 1898

»

295,000: —

odisponerade arrendemedel m. m.

år 1894 ......................................

» 1895 ..........................................

» 1896 ............................................

v 1897 ...........................................

» 1898 ..........................................

kr.

»

»

31,445: 87
29,309: 16
28,294: 72
30,140: 04
30,199: 97

»

»

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

7

Om man, sade statskontoret, för besvarande af den nämnda frågan
utginge från fondens vid 1898 års slut i statskontoret förvaltade kapitaltillgång,
hvilken enligt räkenskaperna utgjort 2,819,139 kronor 89 öre
eller i rundt tal 2,800,000 kronor, och å detta kapital antoge en räntefot,
hvilken försigtigheten bjöde att ej sätta högre än till 3,8 % för
hvartdera af åren 1899—1904, skulle härigenom uppstå en kapitalafkastning
af 106,400 kronor om året. Hvad derefter anginge den
årliga inkomsten af skogsförsäljningsmedel, hade den under femårsperioden
1894—1898 visserligen utgjort i afrundadt medeltal 226,400
kronor; men då statskontoret icke vore i tillfälle att sjelf göra på sakkunskap
fotade beräkningar öfver hvad dylik försäljning kunde komma
att inbringa åt fonden under nästa femårsperiod, borde följas de beräkningar,
som i sådant afseende uppgjorts af prestlöneregleringskomitén
och hvilka för perioden 1897—1906 utvisade ett årligt medeltal
af 191,622 kronor 80 öre. Utom nu nämnda inkomster af stadigvarande
art inginge till fonden årliga arrenden från de för dess räkning utarrenderade
egendomar; och då dessa arrendemedel—hvari icke inbegrepes
sådana arrenden, som blifvit vissa prestmän tillförsäkrade och som till
dem af vederbörande länsstyrelser omedelbart utbetalades — kunde
utan minskning i fondens nuvarande kapital användas såsom lönetillskott,
hade statskontoret ansett sig böra upptaga jemväl denna inkomsttitel,
förslagsvis beräknad till 25,000 kronor för hvartdera af åren 1899
—1904. Slutligen ville statskontoret erinra derom, att från fonden måste
bestridas eu del extra utgifter såsom reseersättningar, uppbördskostnader
m. m.; men då dylika utgifter, enligt statskontorets förmenande
i allmänhet icke uppginge till mera afsevärda belopp och för öfrigt.
fondens inkomster efter all sannolikhet komme att öfverstiga de af
statskontoret beräknade, syntes dessa extra utgifter icke böra föranleda
minskning i de nu angifna, för lönetillskott påräkneliga tillgångarne.

Af dessa statskontorets uttalanden finge man enligt departementschefens
mening icke draga den slutsats, att lönregleringsfondens inkomster
skulle kunna tillåta att, utan minskning i fondens kapitaltillgång,
under den närmaste framtiden utdela lönetillskott åt det svagast
aflönade presterskapet i hela den utsträckning, som för ändamålet vore
behöfligt. Beloppet af de lönetillskott, som varit beviljade före den 30
november 1899, både utgjort 256,044 kronor 72 öre. Genom Kongl.
Maj-.ts beslut sistnämnda dag hade, såsom förut nämnts, tillkommit eu
ökning af i rundt tal 100,000 kronor för nu löpande ecklesiastikår.
Dessa utgifter ansåge departementschefen löneregleringsfonden hafva
förmåga att bära, särskilt, om man, såsom syntes utan öfverdrift kunna

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

ske, beräknade skogsförsäljningsmedlen till 225,000 kronor årligen eller
33,400 kronor mera än enligt Btatskontorets uppskattning. Men det
måste härvid tagas i betraktande, att, såsom förut antydts, en mängd
prester icke ännu begärt lönetillskott, oaktadt de dertill haft anledning.
Enligt en förslagsvis gjord beräkning behöfdes, för att öfver allt uppbringa
kyrkoherdelönerna till ungefär 3,000 och komministerslönerna
till ungefär 1,700 kronor, ytterligare lönetillskott till belopp af cirka
60,000 kronor. Det kunde dock på grund af hittills vunnen erfarenhet
antagas, att icke alla de, hvilka enligt angifna grunder kunde komma
i åtanke vid utdelande af lönetillskott, derpå skulle göra anspråk; och
det ytterligare erforderliga beloppet kunde derför enligt departementschefens
åsigt beräknas något lägre än sistnämnda summa.

Nämnda brist vore det emellertid, som, derest prestmännens betryckta
ställning skulle kunna i afsevärd mån upphjelpas, behöfde från
annat håll fyllas; och denna fyllnad ansåge departementschefen, på sätt
han komme att närmare utveckla, kunna åtminstone till en del tagas
ur de ecklesiastika boställenas skog6fond, hvars uppkomst nära sammanhängde
med prestlöneregleringsfonden.

Angående skogsfondens tillkomst och ändamål har departementschefen
meddelat följande.

I proposition till Riksdagen den 20 mars 1874 hade Kongl. Maj:t
yttrat, bland annat, hurusom det syntes Kongl. Maj:t vara tydligt, att
med den behållna afkastning, som genom stadgandet i 24 § af 1866
års skogsordning tillagts boställshafvaren eller prestlöneregleringsfonden,
måste, på sätt ock samma paragraf uppgifvits hafva blifvit tolkad,
förstås den årliga afkastning, som i enlighet med faststäld hushållningsplan
kunde år efter år med större eller mindre, dock föga skiljaktiga,
belopp komma att öfverstiga samma års kostnader för skogens skötsel
och förvaltning. Men då, enligt äldre bestämmelser, det varit bosi
ällshafvare förbjudet att, utom i särskilt, medgifna undantagsfall,
begagna skogen till annat än husbehof, och detta förhållande enligt
1866 års skogsordning ännu fortfore i afseende på alla de boställsskogar,
hvarå ordnad hushållning icke vore införd, hade deraf blifvit
en följd, att många boställen funnes med sparad och fullmogen skog,
hvarå den första åtgärd, som för ordnad hushållnings införande erfordrades,
vore afverkning af de träd, som icke längre stode sig sjelfva
till nytta, men väl andra till skada, och som, om de finge qvarstå, årligen
förlorade i värde. Tillgodogörande af sådana från förgångna tider
sparade skogstillgåugar kunde stundom inbringa ganska betydliga belopp.
Då nu enligt de före utfärdandet af 1866 års skogsordning gällande

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

9

författningar hvarken prestlöneregleringsfonden hade någon rätt till
inkomst af boställenas skogar, såvidt den icke innefattades i det betingade
arrendet för de boställen, som vore utarrenderade, eller boställshafvaren
i regeln hade annan rätt än till husbehofvet, samt den behållna
afkastning af boställsskogarne, som först genom nämnda skogsordning
blifvit prestlöneregleringsfonden och boställshafvarne tillagd, såsom
ofvan nämnts, endast afsett den reguliera årliga afkastning, som skogarne
efter faststäld hushållningsplan lemnade, syntes hvarken löneregleringsfonden
eller boställshafvarne kunna hafva något författningsenligt
anspråk på omförmälda, vid skogarnes indelande derå befintliga
behållningar af moget virke, hvilka egentligen utgjorde besparad afkastning
för en redan förfluten tid, och desamma följaktligen kunna
utan ingrepp i någons rätt användas till befrämjande af ordnad skogshushållning
ej blott å de boställen, hvarå behållningarna uppstått, utan
äfven å andrå, tillhörande den stat eller tjenstemannacorps, till hvilken
de förstnämnda boställena vore anslagna. Dylika behållningar å ecklesiastika
boställen skulle således kunna användas till förmån för andra
ecklesiastika boställen; dervid borde dock undantag göras för de behållningar
af ifrågavarande slag, som uppstått å ecklesiastika boställen
af frälse- eller skattenatur, hvilka blifvit af menigheter eller enskilde
till sitt ändamål anslagna och hvilkas afkastning icke gerna kunde
användas till förmån för andra församlingar än dem boställena tillhörde.
Vidare borde, innan de virkesbehållningar, som å öfriga ecklesiastika
boställen uppstått, användes till förmån för andra dylika boställen,
derifrån billigtvis afdragas hvad församlingen deraf möjligen
kunde behöfva till egen kyrko- eller prestgård sbyggnad. Att staten,
som anslagit boställena, också vore befogad att meddela ett stadgande
af omförmäld art, hvarigenom ingen enskild löntagares rätt .skulle förnärmas,
syntes Kongl. Maj:t vara uppenbart; men da möjligheten att.
för ett skyndsamt åstadkommande af ordnad hushållning å ecklesiastika
boställen anlita den ifrågasatta utvägen i allmänhet berodde på eu
tolkning af den på ständernas beslut vid 1863 års riksdag grundade §
24 i 1866 års skogsordning, hade Kongl. Maj:t icke velat i ämnet besluta
utan Riksdagens medverkan.

Kongl. Maj:t hade således föreslagit, bland annat, hvarom nu icke
vore fråga^ att inflytande försäljningsmedel för de besparade tillgångar
af växande eller vindfäld skog, som vid uppgörande af planer för införande
af ordnad hushållning å skogar, tillhörande sådana ecklesiastika
boställen, hvilka ej visades utgöra någon viss församlings enskilda egendom,
derå förefunnes och omedelbart eller inom den närmaste framBih.
till Riksd. Prof. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 32 Haft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

tiden måste för att ej lida eller föranleda skada tillgodogöras, men icke
kunde anses tillhöra skogens reguliera årliga afkastning efter den ordnade
hushållningens vidtagande eller erfordrades till kjrko- eller prestgård
sbyggnad inom församlingen, måtte få, utan att ingå till prestlöneregleringsfonden
och i den mån de icke behöfdes till utgifter för
skogsindelning eller skogsodlingsarbeten å de skogar, hvarifrån de härrörde,
af Kongl. Maj:t disponeras till bekostande af skogsindelning och
erforderliga skogsodlingsarbeten å andra boställsskogar eller till ersättande
af dertill möjligen från anslaget till skogsväsendet lemnade förskott,
allt dock med iakttagande deraf, att dylika medel användes
endast till förmån för andra ecklesiastika boställen.

Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit hade af Riksdagen bifallits.

Sedan härefter skogsstyrelsen, till åtlydnad af erhållen befallning
att till Kongl. Maj:t. afgifva förslag till de åtgärder, som för verkställigheten
af Kongl. Maj:ts af Riksdagen antagna förslag vore erforderlig^
inkommit med yttrande och förslag i berörda hänseende samt
kammarkollegium och statskontoret afgifvit infordradt utlåtande, hade
Kongl. Magt, enligt skrifvelse till skogsstyrelsen den 31 mars 1876,
rörande verkställigheten af Kongl. Maj:ts och Riksdagens ofvanberörda
beslut,, förordnat bland annat följande: att den vid omförmälda boställen
befintliga skogstillgång, hvilken vid fullständig skogsindelning eller vid
upprättande åt interimshushållningsplaner för skogen funnes böra genom
så kallad berednings- eller rensningshuggning afverkas, skulle,
utom i de fall att bostället vore utarrenderadt på sådana vilkor, att
arrendatorn tillförsäkrats all vare sig ordinarie eller extra afkastning
af skogen, eller att virket erfordrades för boställets behof eller för
kyrko- eller prestgårdsbyggnad i församlingen, försäljas; att det skulle
åligga, vederbörande skogstjensteman att i sammanhang med skogsindelningen
eller upprättandet af hushållningsplanen utsyna skogstillgångar
af ofvan omförmälda slag och derefter, under iakttagande att
dessa tillgångar ej förblandades med skogens ordinarie afkastning, jemte
redogörelse till skogsstyrelsen för utsyningen, till försäljning anmäla de
utsynade skogseffekterna hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som
skulle, på skogsstyrelsens anmodan, gå i författning om skogseffekternas
försäljning; att de för ifrågavarande extra skogstillgångar inflytande
försäljnings med el skulle af uppbördsmannen redovisas och, efter afdrag
af auktionskostnaderna, i landtränteriet insättas särskilt för hvarje
boställe och utan sammanblandning med medel, som influtit för annat
från bostället till äfventyrs försåldt virke; samt att, sedan jemväl utsyningskostnaden
blifvit gulden, Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

11

dels om försäljningen och försäljningsmedlens belopp meddela skogsstyrelsen
underrättelse, dels ock inleverera sjelfva medlen till statskontoret
för att ingå till en fond, som af dessa medel borde bildas under
namn af »de ecklesiastika boställenas skogsfond», och hvilken fond borde
af statskontoret göras fruktbärande;

i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t, enär de tillgångar, som
uppkomme derigenom att skog blifvit genom eld eller storm eller eljest
skadad, vore af hufvudsakligen enahanda natur med de tillgångar, som
uppkommit genom berednings eller rensningshuggning, och dessa tillgångar
följaktligen synts Kongl. Maj:t böra på enahanda sätt tillgodogöras,
funnit godt så till vida ändra gällande bestämmelser angående
dylik skadad skog, att i de fall, då till skogsstyrelsen inginge anmälan,
att skog å boställe, för hvilket fullständig skogsindelning eller interimshushållningsplan
ännu ej upprättats, blifvit genom eld eller storm eller
eljest skadad, så att skyndsamt tillgodogörande deraf vore af nöden,
på det att virket ej måtte försämras eller förfaras, samma virke skulle,
på sätt och under de vilkor, som blifvit bestämda i fråga om andra
extra skogstillgångar, utsynas och försäljas och försäljningsmedlen derefter
till skogsfonden ingå.

De inkomster, som tillfallit den sålunda bildade skogsfonden, både
betydligt öfverstigit de från fonden utgående utgifterna. Vid 1898 års
slut hade fondens kapitaltillgång utgjort 1,008,568 kronor 30 öre. Med
föranledande häraf och då fråga uppstått, huruvida skogsfonden skulle
kunna, utan att det med densamma afsedda ändamål äfvent.yrades, till
någon del anlitas för upphjelpande af de svagast aflönade prestmännens
i riket betryckta ställning, hade Kongl. Maj:t anbefalt domänstyrelsen
att inkomma med yttrande, om och i hvad mån fonden, med hänsyn
jemväl till de inkomster, som från de ecklesiastika boställsskogarne för
framtiden kunde antagas komma att till densamma inflyta, kunde för
presterskapets aflönande anlitas.

Till åtlydnad häraf hade domänstyrelsen afgifvit utlåtande, deri
domänstyrelsen anfört följande.

Det enklaste och bästa sättet för skogsfondens deltagande i presterskapets
aflöning vore, att fonden tillika med dess inkomster införlifvades
med löneregleriugsfonden, detta dock under det uttryckliga förbehåll,
att från sistnämnda fond utginge skogsfondens nuvarande utgifter för
skogsodling med mera å små boställsskogar, Indika kostnader eljest
måste, likasom före skogsfondens bildande, bestridas af dessa skogars
innehafvare. Genom en sådan anordning skulle ej blott vissa praktiska
svårigheter i frågor om hvad som rätteligen tillhörde den ena eller

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

andra fonden upphöra och ganska stor förenkling i administrativt hänseende
åstadkommas, utan äfven ett bland presterskapet temligen utbredt
missnöje öfver skogsfondens tillvaro undanrödjas, på samma gång
som de små boställsskogarnes och dessas innehafvares intressen blefve
fortfarande tillgodosedda. Då emellertid Kong!. Maj:t ifrågasatt endast
partielt bidrag från fonden utan att det med densamma afsedda ändamålet
äfventyrades, ville domänstyrelsen i sitt utlåtande iakttaga en
sådan begränsning af frågan.

Såsom framginge af två vid utlåtandet lögade tablåer, hade fondens
intressemedel och kapitalvinst å utlottade obligationer år 1898
utgjort 33,759 kronor 89 öre. Utgifterna hade under senaste fem åren
varierat mellan 27,079 och 46,159 kronor eller i medeltal under dessa
år 36,796 kronor om året. En påtaglig minskning i utgifterna hade
inträdt efter år 1891, då utgifterna ännu utgjort 65,241 kronor. Detta
kunde förklaras deraf att, i den mån återväxt kunnat med fondens
tillhjelp mera allmänt förskalfas på boställenas gamla, löre londens
tillkomst försummade kalmarker, arbetenas omfång inskränkts. Ehuru
utgifterna för den närmaste tiden icke kunde beräknas lägre än till
35,000 å 40,000 kronor årligen i medeltal, torde de dock antagligen
framdeles ytterligare nedgå. Emellertid försloge åtminstone för närvarande
räntor och kapitalvinst i regel icke till utgifterna, utan dertill
erfordrades tillskott af inflytande skogsmedel, hvilka tillskott dock numera,
sedan ordnad hushållning införts å de flesta boställsskogarne,
blefve, om de än för enstaka skogar kunde uppgå till afsevärda belopp,
alltmer sporadiska för att slutligen alldeles upphöra, hvarför de icke
kunde med någon grad af visshet förut beräknas.

Under anförda förhållanden syntes det dornänstyrelsen mindre förtänksamt
att nu på en gång afhända fonden någon afsevärd del af
dess nuvarande kapital, enär fara då kunde uppstå, att det återstående
kapitalets räntor med mera jemte de osäkra inkomsterna af skogsmedel
i framtiden vore otillräckliga att uppfylla fondens vigtiga ändamål att
bekosta skötseln af de små boställsskogarne, hvilka dock utgjorde det
vida öfvervägande flertalet, omkring fyra femtedelar, af samtliga ecklesiastika
skogar inom riket, och hvilkas innehafvare då blefve lidande.
Deremot ansåge domänstyrelsen detta ändamål icke äfventyras, om under
en kortare tidsperiod, såsom fem år, ur fonden årligen utginge ett visst
belopp till upphjelpande af svagt aflönade prestmäns ställning, hvilket
belopp domänstyrelsen föresloge till 25,000 kronor.

Af de vid domäustyrelsens utlåtande fogade tablåer inhemtades,
att skogsfondens årsinkomster af skogsförsäljningsmedel med mera ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

13

gjort lägst. 7,781 kronor 97 öre år 1892 och högst 158,714 kronor 96
öre år 1897 samt i medeltal 70,020 kronor 39 öre åren 1879—1883,
46,552 kronor 62 öre åren 1884—1898, 34,868 kronor 23 öre åren
1889—1893 och 79,175 kronor 94 öre åren 1894—1898; att, med inräknande
af intressemedel och kapitalvinst å utlottade obligationer, fondens
samtliga årsinkomster i medeltal uppgått åren 1879 1883 till 81,163

kronor 21 öre, åren 1884—1888 till 69,300 kronor 11 öre, åren 1889—^
1893 till 65,287 kronor 66 öre och åren 1894—1898 till 107,990 kronor
32 öre; att årliga utgifterna, hvilka varit lägst år 1878 med 1,095
kronor 91 öre och högst år 1891 med 65,241 kronor 80 öre, i medeltal
upptagits för åren 1879—1883 med 23,880 kronor 97 öre, åren 1884
1888 med 27,993 kronor 73 öre, åren 1889—1893 med 54,359 kronor
75 öre och åren 1894—1898 med 36,796 kronor 38 öre; samt att fondens
behållna kapital, som vid 1876 års slut utgjort 37,699 kronor 2 öre,
för hvarje år ökats och vid 1898 års slut uppgått till 1,008,568 kronor
30 öre.

Med hänsyn till hvad domänstyrelsen yttrat, ansåge departementschefen
för närvarande icke lämpligt att afhända skogsfonden någon
väsentlig del af dess kapitaltillgång. Deremot kunde, på sätt domänstyrelsen
föreslagit, enligt departementschefens åsigt, ett årligt belopp
af 25,000 kronor, utan risk för skogsfondens ändamål, under fem år
tagas ur densamma till bidrag åt presterskapet. Detta belopp vore
visserligen icke tillräckligt för upphjelpande åt det svagast afiönade
presterskapets ekonomiska ställning; men de lönetillskott, som härigenom
skulle kunna beredas åtskilliga prestman, vore dock ganska afsevärda.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört och då det
syntes honom lämpligast, att lönetillskotten fortfarande, såsom hittills,
anvisades till utgående allenast ur löneregleringsfonden, samt då, i betraktande
af det sätt, hvarpå skogsfonden bildats, Kongl. Maj:t icke
kunde antagas vilja utan Riksdagens hörande besluta om en öfverflyttning
af medel från skogsfonden till löneregleringsfonden, har departementschefen,
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet,
hos Kongl. Maj:t hemstält om aflåtande till Riksdagen af ifrågavarande
proposition.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
proposition, må medgifva, att under eu tid
Bin. till Riksd. Prat. OM JO. 4 Sami. 1 Afd. 32 Haft. 3

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

af lera år från och med år 1900 må från de ecklesiastika
boställenas skogsfond till presterskapets löneregleringsfond
årligen öfverföras ett belopp af 25,000
kronor, att användas såsom lönetillskott åt svagt aflönade
prestmän.

Stockholm den 30 mars 1900.

CHR. LUNDEBERG.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1900.