Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
1
N:o 11
Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1900, kl. 3 e. m.
Utlåtande, angående dels Kongl. Maj ds i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjerde, femte, sjette, sjunde och åttonde
hufvudtitlarne gjorda framställningar om anslag för beredande
af dyrtidstillägg för år 1900 åt en del tjensteman
och betjente, dels en af justitieombudsmannen gjord framställning
rörande dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen,
samt dels en inom Riksdagen i
fråga om dyrtidstillägg väckt motion. (S. A.)
I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att till beredande, i enlighet med de grunder,
som angifvits i det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll öfver^ finansärenden
den 8 sistlidne januari, af dyrtidstillägg för innevarande år åt en
del tjensteman och betjente i statsdepartementen samt till desamma hörande
embetsverk, kårer och stater för ar 1901 såsom förslagsanslag anvisa
under:
andra hufvudtiteln (punkt 12:o) 108,000 kr.
tredje » ( » 12:o) 3,850 »
fjerde » ( * 38:o) 985,000 *
Bill. till Kikad. 1 ''rot. 1000. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft. (N:o 11.)
1
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
femte hufvudtiteln (punkt 23:o) ........... 198,000 kr.
sjette » ( » 54:o) 1,654,000 »
sjunde » ( * 25:o) 1,172,000 »
åttonde » ( » 126:o) 522,000 »
hvarjemte Kongl. Maj:t, i sammanhang med äskande af nyssberörda anslag
a, femte hufvudtiteln, under punkt 24 begärt, att Riksdagen ville medgifva,
att dyrtidstillägg enligt förenämnda grunder måtte för innevarande
ar af flottans pensionskassas medel utgå till tjenstemän och vaktmästare
vid samma kassa.
Utskottet har derjemte till behandling förehaft ej mindre en af justitieombudsmannen
i dennes embetsberättelse (sid. 100) gjord framställning,
att Riksdagen matte anslå ett belopp af 150 kronor om året att såsom
dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen utgå
från och med år 1900 och tills vidare, än äfven en inom Andra Kammaren
af herr P. Waldenström väckt motion (n:o 63), deruti motionären
föreslagit, att Riksdagen matte besluta, l:o) att alla sådana statens löntagare,
hvilkas löneinkomster icke uppginge till högre belopp än 1,000
kronor, skulle erhålla ett dyrtidstillägg för år 1900, motsvarande 20 procent
af deras lön, oafsedt om i lönen inginge fri bostad eller ej; och 2:o,
att hvad beträffade de löntagare, som nu hade mer än 1,000 kronors lön
och som enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle erhålla 10 procent dyrtidstillägg,
detta, senare skulle bestämmas så, att sammanlagda beloppet af
lön och dyrtidstillägg icke för någon komine att understiga 1,200 kronor.
Till åberopade statsrådsprotokollet har statsrådet och chefen för finansdepartementet
anfört följande.
I en till Kongl. Maj:t ingifven skrift hade embets- och tjenstemän
mom statsdepartementen och andra derunder lydande, till Stockholm förlagda
embetsverk, under åberopande af den betydande prisstegring, som i
hufvudstaden inträdt å nästan alla slag af lefnadsförnödenheter, anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för afhjelpande af de svårigheter,
hvaruti nämnda samhällsklass i allmänhet blifvit genom prisstegringen
försatt, dervid hufvudsakligen anförts, att denna prisstegring, hvars tryckande
verkningar ^ högst få af hufvudstadens invånare torde undgå att
erfara, gifvetvis inaste drabba dem tyngst, hvilka, såsom förhållandet vore
med statens^ embets- och tjenstemän, för fyllandet af sina lefnadsbehof vore
hänvisade till en bestämd inkomst; att den aflöning, statens embets- och
tjensteman för närvarande atnjöte, derjemte dels för flertalet vore faststäld
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
3
redan för omkring 20 år sedan, efter hvilken tid en betydande nedgång
i penningvärdet egt ruin, och dels ej heller kunnat från början så tillmätas,
att den medgåfve en ökning af utgifterna i den grad, nu rådande
priser med nödvändighet påkallade; att följden af eu otillräcklig aflöning
för statens tjenare i regel måste blifva, att de, hvilka ej hade ett kapital
att tillita, drefves att antingen helt och hållet öfvergifva statens tjenst för
att söka sin utkomst på områden, der ett dugande arbete bättre ersattes,
eller ock beträda skuldsättningens farliga väg, i båda fallen säkerligen till
skada för staten; att en af sakkunnig person verkstad, den underdåniga
skriften bilagd statistisk utredning rörande den inträffade prisstegringens
omfattning och höjd utvisade, att genom prisstegringen värdet af sökandenas
aflöning numera minskats med 25 å 30 procent i förhållande till värdet af
samma aflöning vid tiden för dess fastställande; att, om således tillvaron
af ett betänkligt missförhållande emellan de nuvarande lefnadskostnaderna
och den till sökandena utgående aflöningen finge anses ådagalagd, det å
andra sidan vore alldeles ovisst, huru länge detta missförhållande på grund
af de höga prisens fortvaro skulle komma att räcka, samt att sökandena
till följd häraf anhölle om en tillfällig löneförbättring, sådan den under
liknande förhållanden förut af Ivongl. Maj:t beredts embets- och tjenstenit
nnen i form af så kalladt dyrtidstillägg.
Departementschefen har derefter till en början återkallat i minnet,
hvad som förekom åren 1873 och 1874, då frågan om dyrtidstillägg åt
statens embets- och tjensteman var föremål för behandling hos Ivongl.
Maj:t och Riksdagen. Med afseende på den betydliga stegring i priset på
bostäder, bränsle, arbetsbiträden, åtskilliga delar af beklädnad samt de
oundgängligaste födoämnen, som efter 1856—1858 årens lönereglering egt
rum, hade statsdepartementens chefer i början af september månad 1873
anmodat embetsverk och myndigheter att ''en hvar för sina embets- och
tjensteman inkomma med förslag, i den mån de kunde anses af omständigheterna
påkallade, i syftning af lönevilkorens förbättring vare sig genom
en fast löneförhöjning på ordinarie stat eller genom ett tillfälligt efter
prisförhållandena lämpadt lönetillägg. De utlåtanden och förslag, som i
följd deraf inkommit från förvaltningens särskilda grenar, hade vid jemförelse
inom statsdepartementen befunnits icke blott i föreslagna anordningars
särskilda delar, utan äfven i de allmänna grundsatser, som vid
deras uppgörande tagits till ledning, innefatta en mångfald så stor och
vexlande mellan så olika åsigter i fråga om arbetsfördelning, lönegrader,
aflöningens fördelande i lön och tjenstgöringspenningar m. in., att dessa
ämnens sammanföring till ett öfverskådligt helt och deras bearbetande till
ett förslag, som kunde göras till föremål för Ivongl. Maj:ts och derefter
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
för Riksdagens pröfning, befunnits omöjligt att verkställa under den korta
tid, som till riksmötets början återstått. För frågans bringande till en
lycklig lösning hade Kongl. Maj:t derför funnit nödigt att åt en komité
uppdraga att, efter tagen kännedom af de inkomna yttrandena, afgifva
utlåtande och förslag rörande reglering af de förvaltande embetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden, med rätt att dervid jemväl, i den
mån komiterade kunde finna det af omständigheterna påkalladt, göra framställning
om förändringar i dåvarande organisation af förvaltningspersonalen
och anordning af dess arbete.
I afbidan på en dylik omfattande regleringsplan och då det synts
ovedersägligt, att de dåvarande aflöningsbeloppen, jemförda med stegrade
pris och deraf beroende lefnadsbehof, påkallade förhöjning, men en sådan
på sakens dåvarande ståndpunkt ej kunde, med undantag för vissa stater,
der slutlig reglering på grund af redan vunnen erfarenhet ansågs kunna
ega rum, såsom för häradshöfdingeembetena samt Kongl. Maj:ts kansli, ske
under annan form än genom ett tillfälligt och i sjelfva sin benämning
motiveradt dyrtidstillägg, vid hvars bestämmande hänsyn måste företrädesvis
tagas till den allmänna prisstegringens inverkan på lefnadsbehofven,
såvidt denna kunde oberoende af rent individuella förhållanden uppfattas
i sammanhang med allmängiltiga förutsättningar, hade Kongl. Maj:t på
grund deraf och enär efter föregående regleringen priset å de allmännaste
lefnadsbehofven såsom ett helt betraktade ökats, såvidt kunnat erfaras, med
minst 30 procent, beslutat aflåtande till Riksdagen af den framställning,
att för hvarje å rikets stat uppförd penningelön eller arfvode, der icke af
särskild anledning blefve annorlunda bestämdt, måtte anvisas för åren 1874
och 1875 ett dyrtidstillägg, hvardera året af 30 procent, dock icke högre
än 1,500 kronor för något aflöningsbelopp, dervid rörande dyr tid stilläggets
utbetalning borde till vederbörande verks och myndigheters efterrättelse
stadgas de inskränkningar, att dylikt tillägg till den, som af statens medel
åtnjöte lön eller arfvode för två eller flera befattningar, finge utbetalas
endast för en af dessa, nemligen för den, som medförde högsta aflöningen,
eller, derest denna på mer än ett ställe vore lika, för den af dem, till
hvilken han först blifvit befordrad, samt att å dyrtidstillägget skulle afdragas
hvad tjenstens innehafvare på grund af särskildt medgifvande egde
uppbära såsom personel godtgörelse för upphörda inkomster i tjensten.
I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 maj 1874 hade Riksdagen anfört,
att det med afseende å de stegrade pris på de flesta förnödenheter, som
efter förenämnda allmänna lönereglering för de civila tjenstemännen egt
rum, vore uppenbart, att statens embets- och tjensteman, hvilka för sin
utkomst vore hänvisade till en viss bestämd inkomst, befunne sig i afse
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 11. J
ende å aflöningsförhållanden i vida sämre ställning än den, som genom
samma reglering dem bereddes. Då emellertid under den korta tid, som
förflutit, sedan statsregleringen för ar 1874 af Riksdagen faststälts, någon
så betydlig förändring i prisförhållandena icke egt rum, att den skulle
kunna anses nödvändiggöra rubbning af samma statsreglering och påkalla
förhöjningar i aflöningar, som till en del för en redan förfluten ticl belöpte,
'' hade Riksdagen ansett någon förbättring för samma ar i redan laststäld
aflöning icke böra medgifvas annorlunda än i särskilda undantagsfall
der omständigheterna dertill föranledde. Beträffande åter de för ar
1875 ifrågasatta dyrtidstillägg för sådana embetsverk och stater, förrimma
regering “icke blifvit föreslagen, hade Riksdagen funnit sådana tillägg i
allmänhet icke lämpligen böra annorlunda än på det af Kongl. Maj:t
angifna sätt eller efter eu för alla lika procentberäkning bestämmas; men
denna procentberäkning hade ej endast grundats på förhållandet ai den
allmänna prisstegringen, utan hade dervid jemväl tagits hänsyn dertill,
att icke den utgående aflöningen med dyrtidstillägget komme att uppgå
till sådant belopp, att deraf kunde uppstå svårighet vid en blifvande definitiv
lönereglering. Vidare hade dervid iakttagits, att, då fråga vore
endast om eu tillfällig, af den stegrade lefnad skostnaden föranledd löneförbättring,
sådan förbättring icke kunde anses för de embetsman, som
vore med högre löner försedda, vara af nöden eller åtminstone icke erfordrades
i lika grad som för dem, hvilkas aflöning vid tiden för dess reglerande
endast varit afsedd för uppehållandet af eu tarfligare lefnads
Efter
att hafva från dessa olika synpunkter skärskådat fragan, hade
Riksdagen såsom allmän grund för pröfningen af framställningarna om
dyrtidstillägg för år 1875 antagit den mening, att sådant tillägg borde
utgå med 20 procent å alla löner och arfvoden, som ej öfverstege 5,000
kronor, att å löner och arfvoden från 5,000 kronor till och med 9,000
kronor, tillägget, der sådant beviljades, borde utgöra 1,000 kronor, samt
att å löner eller arfvoden, som öfverstege 9,000 kronor, något dyrtidstillägg
icke borde medgifvas; och hvad ariginge^vilkoren för utbetalning
af dyrtidstillägg hade Riksdagen godkänt de af Kongl. Maj:t i sådant hänseende
föreslagna inskränkningar. _ . ,
Vidare har departementschefen redogjort för innehållet al det utlåtande,
som af statskontoret afgifvits den 30 november 1899 öfver den
af förenämnda embets- och tjensteman nu gjorda framställning om dyrd.Istillägg
I detta utlåtande hade statskontoret anfört, hurusom af den vid
sagda*"*framställning fogade statistiska utredningen inhemtats, att efter den
lönereglering för rikets civila embets- och tjensteman, som egt ruin i slutet
6 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
af 1870-talet och början af 1880-talet och som sedermera utgjort den
väsentliga grunden för de civila aflöningsförhållandena, priset i hufvudstaden
a bostäder och lifsförnödenheter såsom ett helt betraktade stigit
med minst 25 procent. Det hade ock med afseende å den alltjemt fortgående
stegringen synts statskontoret som skulle någon nedgång i lefnadskostnaderna
ej vara att emotse under innevarande år och sannolikt ej
heller under år 1901. Med anledning häraf och på grund af hvad i framställningen
i öfngt anförts, hade statskontoret ansett åtgärd böra vidtagas
för att åt embets- och tjenstemännen i de till Stockholm förlagda embetsverken
för de berörda två aren bereda en löneförbättring, hvilken synts
böra beräknas å den för hvarje embete eller tjenst af Kongl. Maj: t och
Riksdagen bestämda aflöning, ålderstillägg och personliga lönetillägg deri
dock ej i inräknade, samt utgå för de med lägre lön försedda tjenstemännen
med belopp, som någorlunda motsvarade skilnaden mellan värdet af aflöning
en för det närvarande och värdet, deraf vid tiden för dess fastställande
och för embets- och tjensteman, som åtnjöte högre aflöning, efter någon
lägre beräkning, med iakttagande i bådadera fallen att, der med embete
eller tjenst följde rätt till fri bostad, löneförbättringen borde i nåu-on mån
minskas, enär embets- eller tjensteman, som åtnjöte dylik förmån, ej"i samma
grad som de, hvilka ej deraf vore i åtnjutande, berördes af de stemade
letnadskostnaderna. Statskontoret hade i sådant hänseende föreslagit, att
lVongl Maj:t täcktes, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder
som af 1874 års Riksdag följts vid pröfning af då föreliggande framställningar
om dyrtidstillägg, hos Riksdagen göra framställning om beviljande
för hvardera af åren 1900 och 1901 af dyrtidstillägg åt embets- och
tjensteman, hvarom nu vore fråga, i syfte att sådant tillägg måtte, der ej
för särskilda ° fall någon afvikelse kunde anses böra ega rum, utgå med
“0 procent å aflöning, som ej öfverstege 5,000 kronor, samt å aflöning
utöfver 5,000 kronor med 1,000 kronor, under iakttagande att, för den
händelse embets- eller tjensteman åtnjöte fri bostad, det honom eljest tillkommande
dyrtidstillägg borde minskas med en fjerdedel; och hade det
synts statskontoret jemväl böra föreslås, ej mindre att i de fall, der aflömngen
utgjordes af arfvode, dyrtidstillägget måtte erhålla enahanda natur,
men att eljest två tredjedelar af dyrtidstillägget skulle betraktas såsom lön
och en tredjedel såsom tjenstgöringspenningar, än äfven att i främt om
dyrtid stil läggens utbetalning till den, som af statens medel åtnjöte lön
eller arfvode för två eller flera befattningar, stadgades enahanda inskränkningar,
som bestämdes rörande de af 1874 års Riksdag beviljade dyrtidstuläggen.
J
Efter att slutligen hafva lem nät eu redogörelse för åtskilliga andra
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
7
till Kongl. Maj:t inkomna petitioner om dyr Hd sti Hägg samt för de yttranden
och utlåtanden, som öfver desamma afgifvits af vederbörande embetsverk
äfvensom för de öfver först omförmälda framställning af andra myndigheter
än statskontoret afgifna utlåtanden, har departementschefen i
anledning af de många till Kongl. Maj:t inkomna framställningarna om
dyrtidstillägg erinrat, att, då lönerna för en tjenstemannaklass reglerats
genom fastställandet af aflöningsstat för vederbörande embetsverk eller
kår, detta naturligen skett med full vetskap derom, att prisen på förnödenheter
af olika slag vexlade från år till annat och att sålunda den lön,
staten bestode, icke hade samma köpkraft det ena året som det andra.
Den höjning af den allmänna prisnivån, som under många svängningar
fram och tillbaka under tidernas lopp gjorde sig gällande på grund af
den ekonomiska lagen om penningens sjunkande värde, framkallade emellertid
tid efter annan behofvet af löneregleringar, Indika då helt naturligt
resulterade uti nya lönestater med förhöjda aflöningsbelopp. En sådan
lönereglering hade gemenligen föregåtts af en öfvergångstid, under hvilken
dyrtidstillägg medgifvits. Sakens natur medförde, att en återgång från
den högre aflöning, som ett dylikt dyrtidstillägg innebure, måste, helst
om dyrtidstillägget åtnjutits under något längre tid än allenast ett år,
vara förenad med mycken svårighet. Försigtigheten bjöde derför att, innan
dyrtidstillägg inedgåfves, noga pröfva, huruvida den prisstegring, som skulle
motivera lönetillägget, vore af den art och den stabilitet, att den häntydde
på en definitiv höjning af den allmänna prisnivån, eller om den till äfventyra
vore att hänföra till de nyss omtalade svängningar i prisen, på hvilka
en löntagare måste vara beredd.
Resultatet af den statistiska utredning rörande prisförhållandena i
Stockholm, som funnes bifogad den af tjensteman vid statsdeparteinenten
och de centrala embetsverken in. fl. gjorda framställning om dyrtidstillägg,
sammanfattades sålunda, att, om det ena vägdes mot det andra, lefnadskostnadernas
stegring i Stockholm från 1879 till 1899 uppgått till 25
procent. Hvad lifsmedlen anginge, motvägdes visserligen den inträdda stegringen
i priset på ett antal dylika till en viss grad af den betydliga nedgången
i priset på så vigtiga artiklar som socker, kaffe, hvetemjöl och
mjölk, men stegringen under rubrikerna hyra, bränsle och tjenstefolkslöner
vore, så väl hvad hufvudstaden som det öfriga landet anginge, otvifvelaktigt
mycket betydande, och kändt vore, att en ytterligare höjning af
hyresbeloppen allmänneligen inträdt sistlidne höst.
Fn granskning af den tabell, i hvilken nyssnämnda utredning innefattades
och som upptoge prisuppgifter för åren 1879, 1880, 1884, 188(1,
1895, 1897 och januari—augusti 1899, utvisade emellertid, att, med undan
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
tåg hufvudsakligen för rubriken tjenstefolkslöner, prisstegringarna i mera
afsevärd utsträckning och mera allmänt inträdt först i kolumnen för år
1899. Äfven om på grund af kända förhållanden prisstegringen i väsentlig
mån kunde anses hafva inträdt redan år 1898, hade man, syntes det
departementschefen, ännu icke rätt att i de antydda stegringarna se mer
än en tillfällig prishöjning — om ock medgifvas måste, att inga tecken
för närvarande tydde på en snar nedgång i prisen.
Departementschefen funne sålunda ställningen icke ännu vara sådan,
att han för närvarande skulle ega skäl tillstyrka medgifvandet af ett allmänt
dyrtidstillägg till statstjenstemännens löner. Skulle ett sådant anses
höra ifrågakomma, vore det för öfrigt klart, att det borde medgifvas
samtliga klasser af tjensteman, icke allenast dem, som nu petitionerat.
Men ehuru tiden, såsom sagdt, icke ännu syntes vara inne att på grund
af rådande prisförhållanden vidtaga en vare sig provisorisk eller definitiv
löneförhöjning, kunde staten, som ju i stor skala vore arbetsgifvare, enligt
departementschefens åsigt lika litet som en enskild sådan undandraga sig
pligten att tillse, att dess arbetstagare icke koinme att lida verklig nöd.
Detta borde icke förutsättas kunna inträffa i fråga om dem bland statens
tjensteman, som vore i åtnjutande af en något högre aflöning. Det åt dem
tillmätta lönebeloppet erbjöde en marginal, inom hvilken under ett år af
dyr tid lefnadsbehofven borde kunna begränsas, ehuru naturligen eu, om
ock tillfällig, nedsättning i en under billigare tider intagen lefnadsställning
icke utan svårighet kunde eg a rum. På annat sätt gestaltade sig deremot
förhållandet, då det blefve tal om de lägst aflönade statstjenarne, om
betjentklassen i dess helhet och de lägsta aflöningskategorierna bland
tjenstemännen. Hvad dessa statens tjenare beträffade, vore de naturligen
i hög grad beroende af vexlingarna i prisen, och om dem torde kunna
sägas, att de i regeln icke kunde, utan att verkligt betryck uppstode, vidkännas
en mera afsevärd inskränkning i de tillgångar, hvilka de för sitt
lifsuppehälle påräknat.
Omständigheterna syntes departementschefen derför vara sådana, att
staten borde gent emot de lägst aflönade bland sina tjenare träda hjelpande
emellan med ett tillfälligt tillskott till deras löner. Detta lönetillskott
borde lämpligen bestämmas till 20 procent af aflöningen, dock att, der
bostads- eller boställsförmån in natura åtnjötes, tillskottet med afseende på
den högst betydande andel, de stegrade hyrorna intoge bland de ökade
lefnadskostnaderna, borde utgå med allenast 10 procent af aflöningen. Att
lönetillskottet, hvilket lämpligen kunde benämnas »dyrtidstillägg», ehuru
det skulle bestås i mindre omfattning än den, i hvilken dylika vid föregående
tillfällen utgått, i första rummet borde tillkomma samtliga statens
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
9
betjente, framginge af det förut anförda. Hvar gränsen i fråga om tjenstemännen
borde dragas, kunde vara föremål för någon tvekan. Då man
utginge från den förutsättningen, att dyrtidstillägget endast borde tillkomma
de lägst aflönade tjenstemännen, erbjöde likväl den för flertalet
civila tjenstemannakårer faststälda fördelningen i lönegrader eu lämplig
anknytningspunkt. Dyrtidstillägg borde i enlighet härmed endast medgifvas
de tjensteman, hvilkas aflöning icke öfverstege den,, som bestodes
civila tjensteman i första lönegraden, med iakttagande dervid, att till utgångspunkt
för beräkningen toges den normala aflöningen, det vill säga
aflöningen utan ålderstillägg i denna lönegrad eller 3,000 kronor. Dyrtidstillägg
skulle således icke tillkomma tjensteinnehafvare till högre belopp,
än att hans aflöningsförmåner jemte dyrtidstillägget uppginge till 3,600
kronor.
Oundvikligt vore, att vissa ojemnheter uppkomme, då gränsen för
rätten till dyrtidstillägg skulle sättas vid en bestämd punkt på aflöningsskalan.
Anmärkningar, hvilkas befogenhet icke kunde jäfvas, läte nog
rigta sig mot förhållanden, som blefve en följd af en sålunda bestämd
gräns. Det borde sålunda icke möta svårighet att uppvisa fall, då en
yngre, ogift tjensteman erhölle, men en äldre tjensteman, som vore familjefader
och endast åtnjöte obetydligt högre lön än den förre, icke erhölle
dyrtidstillägg. Då nu emellertid icke vore fråga om beredande af dyrtidstillägg
till statens tjensteman i allmänhet, utan man endast afsåge att
bereda de lägst aflönade bland statstjenarne ett tillfälligt understöd, syntes
skäl icke vara för handen att meddela dess mera detaljerade bestämmelser,
utan fastmera att låta alla tjensteman och betjente inom en faststäld lönegräns
vederfaras lika förmåner.
Följande grunder borde uppställas för medgifvandet af dyrtidstillägg,
nemligen:
att, der aflöningen utgjordes endast af penningar, dyrtidstillägget skulle
utgå med 20 procent af densamma;
att, der åter aflöningen bestode dels af penningar och dels af bostadseller
boställsförmån in natura, vare sig denna vore i stat beräknad till
visst belopp eller icke, dyrtidstillägget skulle utgå med 10 procent af det
kontanta aflöningsbeloppet;
att dyrtidstillägg skulle beräknas å lön, tjenstgöringspenningar, ålderstillägg,
kontant bostads- eller inqvarteringsersättning och arfvode samt
tillfällig löneförbättring, men icke å inissräkningspenningar samt skrifvarearfvode;
att,
om tjensteinnehafvare hade mera än en tjenst, summan af hans
aflöningsförmåner vid de särskilda tjensterna skulle läggas till grund för
Bill. till RiJcsd. Prot. 1!)00. 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft. 2
I® Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
beräkningen, huruvida och till hvilket belopp dyrtidstillägg borde tillkomma
honom;
att dyrtidstillägg icke skulle tillkomma tjensteinnehafvare till höo-re
belopp, än att hans till grund för beräkningen liggande aflöningsförmåner
mberäknadt värdet af bostad eller boställe, der sådant vore i stat angifvet
jemte dyrtidstillägget uppginge till 3,000 kronor;
att dyrtidstillägget skulle anses tillhöra lönen; samt
att äfven amanuenser med fast arfvode skulle erhålla dyrtidstillägg.
Beträffande de skäl, som aberopats till stöd för justitieombudsmannens
ofvan berörda hemställan samt herr P. Waldenströms motion, tillåter sig
utskottet hänvisa till sjelfva de ifrågavarande framställningarna.
För bedömandet af .Kongl. Maj:ts föreliggande framställning är först
att tillse, huruvida en höjning af lefnadskostnaderna i allmänhet kan anses
hafva inträdt efter den lönereglering, som för flertalet af statens civila
och militära tjensteman och betjente egde rum i medlet och slutet af
1870-talet och början af 1880-talet. Dervid har utskottet funnit, att prisen
å en del. lifsförnödenheter såsom råg- och hvetemjöl, mjölk, socker och
kaffe fallit och att någon afsevärdare förhöjning å öfriga mera oundgängliga
lifsmedel, såsom kött, fläsk, potatis, smör och ägg, ej skett.
Prisen å samtliga förenämnda lifsmedel, med undantag af kaffe och socker,
äro emellertid beräknade för det fall, att fråga är om uppköp från
säljare i första hand, och kunna derför ej tillmätas afgörande betydelse
för dem, hvilka äro hänvisade att anlita mellanhänder. Derjemte har utskottet
funnit, att en prisstegring inträdt å tjenstefolkslöner, liksom öfver
hufvud å allt arbete, å bostadshyror, särskilt i Stockholm och de norrländska
städerna, samt å kol och ved. Att rätt angifva stegringens
storlek är emellertid svårt. Den statistiska utredning, som bifogats den af
tjensteman vid statsdepartementen och de centrala embetsverken m. fl.
gjorda framställning om dyrtidstillägg, visar en stegring af lefnadskostnaderna
i Stockholm sedan 1879 med omkring 25 procent. Kongl. Maj:t
synes hafva uppskattat stegringen till 20 procent, och Stockholms stadsfullmägtige
torde, då frågan om beviljande af dyrtidstillägg åt stadens
tjensteman i slutet af nästlidna år var föremål för behandling hos fullmägtige,
hafva ansett densamma i hufvudstaden uppgå till omkring 15
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
11
procent. För egen del kan utskottet, i brist på tillförlitlig utredning rörande
alla på förevarande fråga inverkande omständigheter, ej uttala någon
bestämd åsigt om stegringens storlek. Att den siffra, Kongl. Maj:t angifvit
för betecknande af lefnadskostnadernas höjning, är för hög, och att
stegringen i landsorten i allmänhet är mindre än i hufvudstaden, lärer emellertid
enligt utskottets förmenande vara otvifvelaktigt.
Innan utskottet går att yttra sig öfver, huruvida den inträdda stegringen
lämpligen bör, på sätt Kongl. Maj:t ifragasatt, föranleda beviljande
af ”dyrtidstillägg åt statens tjenare, har utskottet, utöfver den anmärkning
mot Kongl. Maj:ts förslag i fråga om procentsatsen af dyrtidstillägget, som
framgår af utskottets nyss uttalade åsigt härutinnan, ansett sig böra framställa
de hufvudsakliga erinringar, utskottet har att göra mot de utaf
Kongl. Maj:t för medgifvandet af dyrtidstillägget i öfrigt föreslagna grunder.
Konof. Maj:t har i sådant hänseende föreslagit, bland annat, att dyrtidstillägg
skulle tillkomma, förutom tjensteinnehafvare med aflöning, som
bestämts genom af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststäld stat, jemväl amanuenser
med fast arfvode, hvarmed, enligt hvad de till grund för Kongl.
Maj:ts anslagsbegäran liggande uträkningar synas utvisa, torde hafva afsetts
de inom statsdepartementen och vissa embetsverk tills vidare eller för viss
tid antagna amanuenser och dermed jemförliga mera tillfälliga befattningshafvande
hos andra statsmyndigheter, exempelvis de vid länsstyrelserna
anstälda extra biträden. För beredandet af arfvoden åt dessa senare
finnes under rubriken landsstaterna i länen uppfördt ett särskildt reservationsanslag,
hvilket är stäldt till Kongl. Maj:ts disposition och hvarifrån
Kongl. Maj:t för ändamålet dels anvisat åt de olika länsstyrelserna vissa
belopp, att tills vidare ärligen utgå, och dels derutöfver för hvarje år åt
länsstyrelser, som derom göra framställning, beviljar medel i mån åt behof
så långt anslaget räcker. Då beloppen af de till extra biträdena utgående
arfvoden med vissa af Kongl. Maj:t gjorda inskränkningar bestämmas
af länsstyrelserna inom de dem anvisade anslagen, synes det ej
lämpligt, att Riksdagen under form af dyrtidstillägg beviljar medel för
att användas till höjande af arfvoden, hvilka till äfventyra redan af vederbörande
länsstyrelse med afseende å den inträdda prisstegringen höjts till
belopp, som länsstyrelsen anser till fyllest, utan håller utskottet före, att,
i händelse grundade anspråk af länsstyrelserna på förhöjningar i utgående
anslågsbelöppen ej kunna från sagda reservationsanslag beredas, framställning
om detta anslags ökning, på sätt förut under liknande förhallanden
egt rum, bör hos Riksdagen göras. Enahanda erinringar kunna rigtas mot
förslaget om beviljande af dyrtidstillägg åt sadana amanuenser, hvarom
nu är fråga. Vid fastställandet af stater för de olika verken har Riks
-
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
dagen i allmänhet å staten uppfört ett gemensamt anslag till arfvoden
åt amanuenser, till vikariatsersättning, renskrifning m. in., hvilket anslag
för ändamålet stälts till förfogande af vederbörande embetsverk, som fördenskull
är obetaget att, blott anslaget ej öfverskrides, förordna ett större
eller mindre antal amanuenser äfvensom bestämma arfvodenas belopp,
hvilka derför ej blott hos olika embetsverk, utan jemväl inom samma
verk äro mycket vexlande; och har utskottet sig bekant, att flera, embetsverk
med bifall till derom gjorda framställningar för innevarande år höjt
arfvodena åt sina amanuenser.
En annan anmärkning mot Kong! Maj:ts förslag föranledes deraf, att
enligt detsamma rätten till dyrtidstillägg begränsats till tjensteinnehafvare
med en aflöning understigande 3,600 kronor. Utom det att utskottet håller
före, att de högre aflönade, i allmänhet äldre tjenstemännen, hvilka oftast
bildat familj och på grund deraf måste vidkännas drygare utgifter än de
lägre aflönade, i ungefär lika hög grad som de senare beröras af stegrade
lefnadskostnader, skulle genom ett bifall till Kongl. Majrts förslag i förevarande
del en förryckning i de en gång faststälda lönestaterna uppkomma
derigenom, att tjensteman, hvilka af Kongl. Maj:t och Riksdagen
ansetts med afseende på tjensternas olika vigt och beskaffenhet eller med
hänsyn till de dermed förenade göromålens större eller mindre mängd
böra hänföras till olika grader eller löneklasser, skulle komma att uppbära
lika aflöning. Så skulle, vid beräknandet af dyrtidstillägget "efter
den af Kongl. Maj:t föreslagna procentsats, blifva förhållandet exempelvis
med registrator i medicinalstyrelsen med en aflöning af 3,200 kronor
och notarie eller kassör derstädes med 3,000 kronor,
med byråingeniör i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med 3,500
kronor och registrator eller revisor i samma styrelse med 3,000 kronor,
med direktörer vid fångvårdsstaten med 3,500 och 3,000 kronor,
med postmästare af andra och tredje klass med respektive 3,600 och
3,000 kronor,
med postkontrollörer med 3,600 och 3,000 kronor,
med tullförvaltare med 3,500 och 3,000 kronor,
med tullkontrollörer med 3,500 och 3,000 kronor, samtliga dessa
tjenstemäns aflöningar upptagna utan inräknande af ålderstillägg, samt
med jägmästare med aflöningar efter första ålderstilläggets intjenande
å respektive 3,475, 3,275 och 3,075 kronor.
Föranleder emellertid förslaget oegentligheter derigenom, att enligt
detsamma rätten till dyrtidstillägg begränsats till tjensteinnehafvare med
aflöning, understigande 3,600 kronor, kunna å andra sidan äfven göras
erinringar mot detsamma såsom för vidtomfattande i så måtto, att det
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
13
afser alla tjensteinnehafvare inom nämnda aflöningsgräns och således
jemväl ej mindre tjensteman och betjente inom sådana verk, som på senare
tiden reglerats enligt grunder, afvikande från dem, som i allmänhet ^faststälts
vid de äldre löneregleringarne, än äfven åtskilliga statstjenare, såsom
aktuarie!- i hofrätterna, landtbruksingeniörer, förste landtmätare, länsveterinärer
in. fl., hvilka, utöfver sin ordinarie aflöning, å tjensten hafva afsevärda
extra inkomster, men emellertid, vid det förhållande att för afgörande,
huruvida dyrtidstillägg borde ifrågakomma, hänsyn finge tagas
endast till de ordinarie inkomsterna, skulle i afseende å rätt till dyrtidstillägg
komma i samma kategori som de tjensteman, med hvilkas tjenster följde
lika ordinarie, men deremot inga extra inkomster. Äfven i det hänseendet
är förslaget för vidtomfattande, att det inom den angifna gränsen medgifver
dyrtidstilläggs beräknande a hvarje tillfällig löneförbättring, oberoende
af när denna tillkommit, ty härigenom skulle tjensteman och betjente,
åt hvilka under senaste åren beviljats en tillfällig löneförbättring,
jemväl å denna få räkna sig dyrtidstillägg till godo.
Dessa äro de hufvudsakliga anmärkningar, utskottet haft att göra
mot de föreslagna grunderna för dyrtidstilläggs medgifvande; och torde
af utskottets ofvan uttalade åsigt, särskild! i fråga om den för dyrtidstilläggs
beviljande föreslagna aflöningsgränsen, följa, att utskottet ej kan
föreslå sådana jemkningar i förslaget, att detsamma skulle kunna af utskottet
till antagande förordas. _ o
Den inträdda prisstegringen är i öfrigt ej sa stor och har ej heller
fortvara så lång tid, att tillräcklig anledning synes föreligga för staten
att för sina tjenare nu genom dyrtidstilläggs beviljande träda hjelpande
emellan, i synnerhet som nu gällande aflöningar gifvetvis bestämts med
tillbörlig hänsyn till tillfälliga, vexlande prisförhållanden. Om deremot
prisstegringen är beroende på eu i följd af många samverkande omständigheter
uppkommen höjning af den allmänna prisnivån, anser
utskottet lämpligare, att, derest Kongl. Maj:t, efter förutgangen utredning
skulle finna vissa statens tjenare, eller vissa grupper åt statstjenare,
hvilkas aflöningar bestämts enligt äldre stater eller enligt stater,
uppgjorda enligt samma grunder, som följts vid de äldre staternas fastställande,
vara i behof af någon förbättring i aflöningsvilkoren, en revision
af dessa statstjenares aflöningsförhållanden verkställes. Härigenom vmnes
jemväl den fördel, att Riksdagen komine i tillfälle att, der löneförbättring
ifrågasattes, taga under ompröfning, om och till hvilket belopp sådan kan
anses vara af förhållandena i hvarje särskild! fall betingad. °
Beviljandet af ett dyrtidstillägg kan dessutom skapa svårigheter vid
Bill. Ull Rilmd. Prat. 1900. 4 Sami. 1 Aftl. 11 lläft.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 11.
pröfning af frågan om lönereglering för de stater, rörande hvilka utredning
för sådant ändamål nu pågår.
Beträffande derefter dels justitieombudsmannens framställning om
dyrtidstillägg åt vaktmästaren vid ombudsmansexpeditionen och dels herr
Waldenströms ofvanomförmälda motion får utskottet åberopa hvad utskottet
andraga vid behandlingen af Ivongl. Maj:ts förberörda framställning.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
a) att hvad Ivongl. Maj:t för beredande af dyrtidstillägg
åt en del tjensteman och betjente föreslagit:
i punkt |
12 under |
andra |
hufvudtiteln, |
» » |
12 |
tredje |
» |
» » |
38 |
fjerde |
» |
» punkterna 23 och 24 » |
femte |
||
»punkt |
54 |
sjette |
|
» » |
25 |
sjunde |
» , samt |
» » |
126 |
åttonde |
|
icke må |
af Riksdagen bifallas; |
b) att justitieombudsmannens ofvan omförmälda
framställning icke heller må vinna Riksdagens bifall; och
c) att herr Waldenströms ofvannäinnda motion
må anses vara, vid bifall till mom. a) här ofvan, besvarad.
Stockholm den 20 mars 1900.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservation
af herr S. G. von Frusen.
Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1S00.