Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N''.o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 29 mavs 1900, 12 midd.

Sammansätta bevillnings- och lagutskottets utlåtande, i anledning af
dels Kongl. Majds proposition om ändrad lydelse af § 38
i kongl förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 24 maj 1895, dels ock väckt motion, åsyftande
ändring af samma lagrum.

Genom proposition n:o 3, af den 8 december nästlidet år, hvilken
blifvit af båda kamrarne till bevillningsutskottet hänvisad och derifrån
öfverlemnats till sammansatta bevillnings- och lagutskottet, bar Kongl.
Maj:t under åberopande af propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet,
föreslagit Riksdagen att besluta, att § 38 i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 38.

1. Den, som genom minuthandel eller ^iskänkning föryttrar
bränvin, utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet,
eller som, på sätt i 4? 2 sägs, mellan flere köpare fördelar bränvin, eller,
mot föreskriften i § 4 mom. 1, tillhandagå!- med anskaffande af bränvin,
bota första gången från och med 30 till och med 60 kronor och andra
gången från 60 till och med 120 kronor. Den, som tredje gången eller
Bill. till Riksd. Prof. 1900. 5 Samt. 2 Afd. 1 Haft. (N:o 1.1 1

2 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

oftare med sådan förbrytelse beträdes, dömes till böter från 120 till och
med 600 kronor eller till fängelse i högst ett år. Bedrifves oloflig minuthandel
eller utskänkning yrkesmessigt, må, der till böter dömes, straffet
ökas med böter från och med 60 till och med 600 kronor.

2. Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga eller eljest
uppenbarligen för försäljning afsedda bränvin till och med 150 liter och,
då till ansvar för yrkesmessigt bedrifven oloflig minuthandel eller utskänkning
dömes, till och med 300 liter tillika med kärl, som för dess
afkantning tjenliga äro, underkastade beslag och förbrutna.

3. Förbrytaren varde derjemte — — — — — — — — _ _

— — — — — — — — för minuthandeln.

4. Har förbrytelse — — —• — — — — — — ____ _

— — — 30 kronor.

Allt sedan med föranledande af skrifvelse från rikets ständer den
30 november 1854 handeln med bränvin, för hvilken förut funnits
bestämmelser endast vid utskänkning eller försäljning att på stället förtäras
af ringare qvantitet än en kanna, genom kongl. förordningen den
18 januari 1855 erhöll fullständigare reglering och i samband härmed
bestämmelser meddelades om ansvar för den, som genom minuthandel
eller utskänkning föryttrade bränvin utan att hafva i stadgad ordning
dertill förvärfvat rättighet, hafva dessa ansvarsbestämmelser icke undergått
andra väsentligare förändringar än att dels genom kongl. förordningen
den 18 december 1863 fördelning af bränvin samt genom kongl. förordningen
den 18 september 1874 tillhandagående med anskaffande af bränvin
belädes med samma ansvar som föryttrande af dylik vara genom
oloflig minuthandel eller utskänkning, dels ock genom kongl. förordningen
den 26 oktober 1866 de böter, som för sådana förseelser kunde ådömas,
bestämdes till nuvarande belopp. Under senare år har emellertid såväl
utom som inom Kiksdagen den uppfattning börjat taga sig uttryck, att
de alltså sedan lång tid tillbaka gällande ansvarsbestämmelserna för förseelser
på ifrågaArarande område, åtminstone i vissa delar af vårt land,
icke tillfredsställande uppfylla det med dem åsyftade ändamål.

Sålunda har, enligt hvad i förevarande kongl. proposition jemväl
omförmäles, Konungens befallningshafvande i Jemtlands län i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 11'' juli 1896 anfört i hufvudsak, att ehuru

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N.o 1.

under årens lopp vid domstolarne inom länet anliängiggjorts och afdömts
ett mycket stort antal mål rörande förbrytelser mot författningen angående
försäljning af bränvin, lönkrögeriet fortfore på åtskilliga orter
inom länet; att om än till detta beklagliga förhållande utan tvifvel
många orsaker samverkade, den svåraste olägenhet, med hvilken ordmngsmagten
hade att räkna vid lönkrögeriets bekämpande, dock enligt
Konungens befallningskafvandes åsigt vore den med afseende å det såväl
moraliska som fysiska förderf, hvilket lönkrögeriet medförde, allt tor
lindriga straffpåföljd, som vore stadgad för oloflig försäljning af spritdrycker;
samt att härtill komrne svårigheten att åstadkomma en verksam
tillämpning af de gifna ansvarsbestämmelserna, en svårighet, som
i orter, der, såsom förhållandet vore i Jemtlands län, vid landtdomstolame
ting hölles allenast två gånger om året, vore så betydande att lagens
bestämmelser om ansvar mången gång blefve så godt som illusoriska, i
det att med begagnande af de möjligheter dertill, rättegångsordningen
lemnade öppna, det i lagen stadgade ansvar kunde undvikas under åratal
och det läge nästan utom möjlighetens område att få. en person som
drefve oloflig bränvinsförsäljning såsom yrke, befordrad till den för fjerde
gången oloflig utskänkning stadgade påföljd af urbota bestraffning, det
enda, som kunde bringa en hänsynslös lagbrytare att upphöra med en
handtering, som han förstode att drifva på sådant sätt, att den blefve

lönande, trots höga böter. .

På grund häraf hemstälde bemälde Konungens befallningshafvande,

huruvida icke Kongl. Maj:t skulle finna nödigt att förordna om åtgärder
till vinnande af sådan ändring i § 38 af ifrågavarande kongl. förordning,
att dels urbota bestraffning kunde följa redan på fortsatt oloflig försäljning
af spritdrycker första gången och dels — till förminskande af utsigten till
vinst af dylik försäljning och för att i möjligaste mån hindra fortsättandet
af försäljningen — bränvin, som anträffades hos idkare af oloflig försäljning,
blefve underkastad! beslag och förbrutet utan inskränkning till
någon viss myckenhet deraf eller till något viss förvaringsrum.

Öfver berörda framställning hafva utlåtanden inhemtats från öfver -ståthållareembetet och öfrige Konungens befallningshafvande i riket, hvarvid
med undantag af tre landshöfdingeembeten, hvilka hemstält om afslag
å framställningen, samtlige dessa myndigheter uttalat sig till förman för
eller i allt fall förklarat sig icke hafva någonting att erinra mot mer eller
mindre vidtgående lagförändringar i det syfte, som framställningen angåfve.
* vid 1897 års Riksdag väcktes i Andra Kammaren eu motion om

4 Sammansätta Bevillnings- och Lagutskotttes Utlåtande N:o 1.

skrifvelse till Kongl. Maj.t med anhållan, att Kong], Maj:t ville låta utarbeta
förslag till ändring i förordningen angående försäljning af bränna
m'' m-> ^an(i annat, derhän att strängare straffbestämmelser meddelades
i fråga om återfall i förseelser mot förordningen, med urbota
bestraffning om möjligt redan vid andra resan dylik förseelse; och hemstälde
sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till hvilket motionen
ofverlemnades, i anledning af densamma om skrifvelse till Ivongl. Maj:t
med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande om i berörda
k011! '' förordning kunde vidtagas ändringar i syfte att genom skärpta
straffbestämmelser på ett mera verksamt sätt än dittills förhindra sådan
oloflig bränvmshandel, som, framkallad af vinstbegär, på ett mera eller
mindre yrkesmessigt sätt i form aflönkrögeri utöfvades. Denna utskottets
hemställan bifölls af Andra Kammaren, men afslogs af Första Kammaren
hvarför förslaget för den riksdagen förföll.

Vid 1898 års riksdag bragtes frågan åter å bane genom en af
två Andra Kammarens ledamöter afgifven motion, i hvilken femton andra
edamötei af samma kammare instämt, och sedan sammansatt bevillningsoch
lagutskott öfver motionen afgifvit utlåtande, aflat Riksdagen, i enlighet
med utskottets hemställan, skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och på hvad sätt
uti ifrågavarande kongl. förordning ändringar kunde vidtagas i syfte att
genom skärpta straffbestämmelser och utsträckt beslagsrätt på ett mera
verksamt sätt än dittills förhindra sådan oloflig bränvmshandel, som vore
att betrakta såsom lönkrögeri, samt till Riksdagen inkomma med det

förslag, som Kongl. Maj:t i sådant syfte kunde finna anledning låta
utarbeta.

Till stöd för denna anhållan anfördes, att Riksdagen hyste den
uppfattningen, att åtgärder borde vidtagas i syfte att medelst skärpta
straffbestämmelser och utsträckt beslagsrätt söka stäfja lönkrögeriet men
att, enär straffskärpningen vore afsedd att träffa endast den yrkesmessiga,
af vinstbegär föranledda olofliga bränvinsförsäljningen, under det att för
sådan . oloflig försäljning, som icke särskilt vore framkallad af vinstbegär,
utan i många fall föranledd åt okunnighet om förordningens föreskrifter
erfarenheten icke ådagalagt behofvet af förhöjda straff'', Riksdagen ansåge’
att lagändiingen borde så affattas, att deraf med full tydlighet framginge
dess ändamål att träffa endast lönkrögeriet; att det derför syntes Riksdagen
vara nödigt, att i förordningen uttrycklig skilnad gjordes mellan
ena och andra slaget af sålunda förekommande oloflig bränvinsförsäljning
på det lagförändring skulle kunna vidtagas utan att medföra verkningar, som

Sammansatta Bevillnings och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

dermed icke afsetts; att Riksdagen vidare hade den åsigten, att det visserligen
icke kunde tagas för gifvet, att det åsyftade ändamålet säkrast
främjades genom tillitandet af urbota bestraffning i vidsträcktare mån, än
hvad i sådant afseende redan nu funnes stadgadt; att Riksdagen tvärtom
hölle före, att i fråga om lönkrögeri, hvilken förseelse måste anses härleda
sig uteslutande ur begäret efter penningvinst, höga böter i förening
med utsträckt användande af beslagsrätten vore den lämpligaste straffarten;
att Riksdagen emellertid ansåge sig böra särskildt framhålla, att
den inskränkning i beslagsrätten, som betingades af nu gällande stadgande,
att vid oloflig bränvinsförsäljning beslag finge läggas endast å det i försäljningsrummet
befintliga bränvin till och med 150 liter tillika med kärl,
som för dess afkemtning tjenliga vore, i ganska många fall gjorde det
omöjligt för vederbörande åklagare att kraftigt ingripa till stäfjande af
lönkrögeriet, då lönkrögaren i allmänhet iakttoge den försigtigheten, att
han för att undgå beslag icke förvarade brän vinet i det rum, der det
utlemnades, utan oftast undangömde detsamma i uthus, hölador och skogssnår
eller på andra liknande ställen; samt att beslagsrätten derför syntes
böra utsträckas i nu antydda afseende, så att den kunde på ett verksammare
sätt göras gällande.

Tid föredragning i statsrådet af förevarande proposition, hvilken
är föranledd af de sålunda till Kongl. Maj:t gjorda framställningar i ämnet,
yttrade vederbörande departementschef, bland annat, följande:

Af de utaf länsstyrelserna i frågan afgifna utlåtanden framginge,
att den förr vidt utbredda och svårutrotliga förbrytelse, som i dagligt tal
benämndes lönkrögeri, eller den yrkesmessigt bedrifna olofliga försäljningen
af spritdrycker, numera så godt som icke förekomme i södra och mellersta
delarne af landet, I landets nordligare delar rådde deremot i detta afseende
fortfarande svåra missförhållanden, hvilka antagit större utsträckning,
i mån som till dessa aflägsna och glest befolkade bygder under
senare år strömmat skaror af arbetare för att vinna anställning vid derstädes
pågående stora arbeten för graf brytning, utdrifning och förädling
af virke samt jernvägsbyggnader. Om de förderfliga verkningarne af
donna olofliga bränvinsutskänkning vore vittnesbörden samstämmiga. Helt
visst mötte, såsom ock myndigheterna framhållit, stora svårigheter att
stäfja det onda. De stora sparsamt befolkade vidderna erbjöde möjligast

6 Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

gynsamma tillfällen för lönkrögarne att ostörda af ordningsmagten drifva
sin handtering; den i dessa bygder på grund af tingens fåtalighet långsamma
rättsskipningen tillstadde, på sätt Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län framhållit, en lagbrytare, mot hvilken bevisning kunnat
erhållas, att i åratal uppehålla den slutliga domen i målet; och saknaden
af lagliga försäljningsställen i vidsträckta trakter, der befolkningen till
stor del utgjordes af lösa arbetare, af livilka större delen ingalunda vore
sinnad att afsåga sig njutningen af spritdrycker, bidroge icke minst att
befordra lönkrögeriet. Bot mot detta vore utan tvifvel af nöden. Åtskilliga
åtgärder hade blifvit föreslagna, men af dessa hade departementschefen
i detta sammanhang endast att yttra sig rörande den ifrågasatta
skärpningen af straffpåföljden för oloflig bränvinsförsäljning. Utan att
öfverskatta verkan af en dylik straffskärpning, borde man medgifva, att
det straff, som drabbade den öfverbevisade lönkrögaren, under nuvarande
förhållanden ej sällan måste komma att ställa sig altför lindrigt. Rättelse
härutinnan borde ske, men af vigt vore, att, på sätt Riksdagen i sin
underdåniga skrifvelse framhållit, ändringen skedde på sådant sätt, att
verkan af lagändringen blefve den åsyftade eller en skärpning af straffet
för vaneförbrytaren eller lönkrögaren, men icke tillika af straffet för mera
tillfälliga öfverträdelser af bränvinsförfattningarne i nu ifrågavarande del,
för hvilka senare intet behof af strängare straff än de nu stadgade gjort
sig kändt.

Enligt § 38 mom. 1 i gällande bränvinsförsäljningsförordning
straffades oloflig försäljning af bränvin första gången med böter från och
med 30 till och med 60 kronor, andra gången med böter från 60 till och
med 120 kronor och tredje gången med böter från 120 till och med 240
kronor; den, som fjerde gången eller oftare med sådan förbrytelse beträddes,
dömdes till fängelse från och med två månader till- och med ett år. Då
förändring af dessa bestämmelser nu ifrågakomme, torde i hvarje händelse
en förenkling af den nuvarande, omständligt graderade straffskalan kunna
ega rum derhän, att straffsatsen för tredje gången upprepad förbrytelse
sammansloges med straffsatsen för fjerde gången eller oftare upprepad
förbrytelse. Straffet i högsta straffgraden, hvilken alltså skulle afse tredje
gången eller oftare upprepad förbrytelse, torde lämpligen kunna bestämmas
till böter från 120 till och med 600 kronor eller fängelse i högst ett år.
Genom den frihet, som sålunda lemnades domaren att välja mellan böter
och frihetsstraff, förebyggdes möjligheten för den felande att beräkna

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande Nio 1. 7

straffets art. Den ene kände sig mera afskräckt af böter, den andre af
fängelse.

Den genom den sålunda föreslagna förändringen beredda möjligheten
att med böter till afsevärdt belopp i stället för fängelse belägga
oftare upprepad oloflig bränvinsförsäljning, en förändring, som ginge i
den af Riksdagen såsom önskvärd angifna rigtningen, upphäfde emellertid
icke behofvet af särskild påföljd för lönkrögeri. Det vore nemligen
att märka, att lönkrögeri, föröfvadt vid ett mycket stort antal tillfällen,
kunde föreligga, äfven då den felaktige icke kunde dömas annat än för
första eller andra resan oloflig bränvinsförsäljning. Ett tillägg till ifrågavarande
mom. torde derför böra göras, i syfte att straffet för oloflig
minuthandel eller utskänkning måtte för det fall att försäljningen bedrefves
yrkesmessigt kunna ökas med böter, kvilka lämpligen torde kunna
bestämmas att utgöra från och med 60 till och med 600 kronor. Såsom
förebild för den sålunda föreslagna bestämmelsen kunde hänvisas till mom.
4 i förevarande §.

Mot den nuvarande lydelsen af mom. 2 i § 38, enligt hvilken
endast det i försäljningsrummet befintliga bränvin till och med 150 liter
finge tagas i beslag, hade anmärkts, att sagda lydelse i ganska många
fall gjorde beslagsrätten illusorisk, i det att lönkrögaren för att undgå
beslag i allmänhet vore nog försigtig att icke förvara bränvinet i det
rum, der det utlemnades, utan oftast undangömde detsamma i uthus,
hölador och skogssnår eller på andra liknande ställen. Med afseende
härå torde orden »det i försäljningsrummet befintliga bränvin» böra
utbytas mot »det i försäljningsrummet befintliga eller eljest uppenbarligen
för försäljning afsedda bränvin», hvarigenom åt beslagsrätten torde beredas
väsentligt ökad effektivitet. Ifrågasatt hade äfven blifvit att borttaga
den nu stadgade begränsningen till 150 liter eller höja detta maximibelopp.
En sådan utsträckning af beslagsrätten skulle emellertid, om den
helt generelt vidtoges, utan tvifvel komma att i vissa fall, såsom då den
olofliga bränvinsförsäljningen skett af lättsinne eller obetänksamhet, verka
alltför strängt. Deremot syntes för det fäll, att till ansvar för yrkesmessigt
bedrifven oloflig minuthandel eller utskänkning dömdes, en utsträckning
af det nuvarande maximibeloppet lämpligen kunna och böra ega
rum På det att icke denna straffpåföljd måtte komma att verka alltför
ojemnt, torde dock maximibeloppet icke böra sättas högre än till 300 liter.

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

I samband med den kongl. propositionen har utskottet till behandling
förehaft. en af herr A. TV. Styrlander inom Andra Kammaren
väckt, till bevillningsutskottet likaledes hänskjuten och derifrån till sammansatta
utskottet öfverlemnad motion, n:o 74, i hvilken motionären anfört
hufvudsakligen, att enligt hvad erfarenheten från de norrländska länen
tydligt visat, icke ens de högsta bötesbelopp afskräckte dem, som yrkesmessigt
bedrefve oloflig bränvinsförsäljning, så mycket mindre som de
ofta förstode att göra sig osynliga när böterna skulle uttagas; men att
deremot ifrågavarande ofog skulle kraftigt motverkas, om yrkesmessigt
lönkrögeri redan vid första resan belädes med fängelsestraff, hvarmed
skulle följa, förutom det att sådant yrke i den allmänna uppfattningen
komme att uppfattas såsom ett brott, ej blott att lös person, som bedrefve
lönkrögeri, under vissa förhållanden skulle kunna häktas, hvarigenom
lättsskipningen i dessa mål kunde påskyndas, än äfven att under det för
närvarande lönkrögare oftast begagna '' biträden som sköta affären, på
grund hvaraf de, som i första hand borde drabbas af bötesstraffen, icke
kunna åtkommas, det helt säkert icke skulle blifva så lätt att erhålla
dylika biträden, om fängelsestraff väntade dem för en förseelse, af hvilken
de i regel sj elfva draga obetydlig vinst.

På grund af det sålunda anförda hemställer motionären, att Riksdagen
måtte begära den förändringen i § 38 af bränvinsförsäljningsförordningen,
att oloflig bränvinsförsäljning, som bedrifves yrkesmessigt, må
redan vid första resan kunna beläggas med frihetsstraff.

I motionens syfte hafva fyra Andra Kammarens ledamöter instämt.

Vid bedömande af förevarande fråga har den uppfattningen icke
vant för utskottet främmande, att skärpning af ansvarsbestämmelserna
måhända icke är det kraftigaste medlet att motverka det onda, mot
hvilket de till utskottet hänvisade förslag egentligen äro rigtade, nemligen
det yrkesmessiga lönkrögeriet. Tvärtom har det synts utskottet ganska
sannolikt, att andra åtgärder skulle i sådant afseende vara af större verkan.

Utskottet har härvid särskildt haft sin uppmärksamhet fastad på
önskvärdheten af att bereda myndigheterna utväg att få rättegångar mot
personer, åtalade för lönkrögeri, hastigt afgjorda samt förvunna lönkrögare
sålunda snabbt befordrade till det för förseelsen stadgade ansvar och, vid
återfall i förseelsen, till de förhöjda straffpåföljder, som för sådana hän -

Sammansatta. Bevillning s- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. ^

delser äro föreskrifna. Såsom från skilda håll under ämnets föregående
handläggning anmärkts, medföra gällande bestämmelser i rättegångsordningen,
på det sätt desamma i praxis allmänt tillämpas, möjlighet fölen
lönkrögare att, jemväl om bevisning mot honom förefinnes, under
lång tid, stundom i åratal, undandraga sig ansvar genom att uppehålla
slutligt utslag öfver det mot honom anhängiggjorda åtal, och detta i
synnerhet i de tingslag, der ordinarie rättegängstillfällen förekomma
endast en eller två gånger om året. Detta missförhållande torde emellertid
kunna afhjelpas genom fastställande deraf, att ransakningar med
lönkrögare, äfven i de fall då desse icke kunna häktas, få företagas pa
urtima ting samt extra tingssammanträden, och har åtgärd i sådant syfte
synts utskottet synnerligen tänkvärd. Enligt hvad utskottet inhemtat,
har ock Kongl. Maj:t, på hemställan af Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län, genom beslut den 26 sistlidne januari medgifvit, att
af allmän åklagare anhängiggjorda mål rörande, bland annat, öfverträdelse!-af förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker må vid Gellivare lappmarks
tingslags häradsrätt handläggas å de urtima ting, som å tingsstället i
Gellivare kyrkoby hållas för ransakning med häktade personer. Det medgifvande,
som sålunda lemnats för ett särskildt tingslag, torde kunna
anses innebära förhoppning om, att dylik rätt skall stå att erhålla jemväl
för andra delar af vårt land, hvarest behof deraf ådagalägges.

Ett annat i utskottets tanke synnerligen beaktansvärdt medel till
motarbetande af lönkrögeriet skulle vara åstadkommande af extra polisbevakning
å de orter, som särskildt hemsökas af detta ofog. Enligt
hvad i sakens natur ligger och erfarenheten äfven lär hafva visat, skulle
härigenom utöfvandet af lönkrögerihandteringen väsentligt försvåras och
blifva förbundet med ökadt äfventyr, i det att den ständiga poliskontrollen
komme att verka hämmande å försäljningen och i de fall, da försäljning
det oaktadt skett, tillförlitlig bevisning härom lättare kunde erhållas.

Ehuru utskottet sålunda ställer sig tveksamt till det spörsmålet,
huruvida icke för ifrågavarande ändamål andra utvägar än straffskärpning
borde i första hand anlitas, har utskottet likväl ansett sig böra förorda
sådan lagändring. Behofvet af skärpta straffbestämmelser för lönkrögeri,
särskildt om det utöfvas yrkesmessigt, har nemligen kraftigt betonats af
myndigheterna i de län, som företrädesvis komme att beröras af lagändringen,
och jemväl utskottet håller före, att risken af högre ansvar
bör i ganska många fall kunna vara egnad att motverka nämnda förseelse.

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 5 Sami. 2 Afd. 1■ Höft. 2

10 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

V idkommande de särskilda förslag, som föreligga till utskottets
piöfning, kar det synts utskottet, att den i Rongl. Maj :ts proposition
ifrågasätta skärpning af straffbestämmelserna uti 38 § ] mom. bränvinsförsäljningsförordningen
är kållen inom lämpliga gränser ock icke kan
föranleda till några grundade betänkligketer.

Deremot kan utskottet icke biträda kerr Styrlanders kemställan
om sådan ändring i samma lagrum, att oloflig krön vinsförsäljning, som
bedrifves yrkesmessigt, må redan vid första resan kunna beläggas med
frihetsstraff. I utskottets tanke skulle med hänsyn till förseelsens beskaffenhet
den sålunda föreslagna förändring stå i så bjert motsats till
de straffbestämmelser, som eljest i vår strafflag finnas meddelade för
olika slag af lagöfverträdelser, att densamma med skäl kunde betecknas
såsom en undantagslagstiftning ; ock skulle vid sådant förhånande utskottet
kunna tillstyrka dylik lagändring endast under förutsättning att densamma
vore af oafvisligt behof påkallad. Härom är emellertid icke
utskottet öfvertygadt. Utan att vilja underkänna betydelsen af de skäl,
som anförts till förmån för sådan straffskärpning, kan utskottet dock icke
finna annat än att de af Kongl. Maj:t föreslagna straffsatserna, särskildt
om deras tillämpning underlättades på sätt utskottet ofvan ifrågasatt,
böra kunna antagas lemna myndigheterna tillräckligt kraftiga vapen i
händerna att framgångsrikt bekämpa lönkrögeriet. Böter till så höga
belopp, som enligt Ivongl. Maj:ts proposition skulle kunna ådömas, torde
i allmänhet utgöra ett ganska känbart straff, mången gång fullt ut lika
verksamt som en kortare tids fängelse, och för den händelse att en
lönkrögare skulle visa sig icke kunna genom böter afhållas från fortsättande
af sin handtering, förefinnes enligt Kongl. Maj:ts förslag redan
lid tredje resan oloflig försäljning möjlighet att döma honom till fängelse.

Mot den utaf Kongl. Maj it föreslagna lydelse af 38 § 2 mom. förevarande
förordning har utskottet ej heller funnit anledning till erinran.
Den förändringen, att beslag må kunna ske ej blott å i försäljningsrummet
befintligt utan ock å eljest uppenbarligen för försäljning afsedt
bränvin, synes utskottet utgöra en synnerlig förbättring, egnad att bereda
beslagsrätten väsentligt större effektivitet, än hittills varit förhållandet.
Beträffande åter mängden af det bränvin, som vid hvarje särskildt tillfälle
må tagas i beslag, skulle det visserligen kunna ifrågasättas, huruvida
icke, dä det gälde yrkesmessiga lönkrögare, beslaget borde kunna utsträckas
till allt hos dem befintligt bränvin, men då det fall torde vara
jemförelsevis sällsynt, att en lönkrögares förråd af bränvin utgör mera

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 11

än 300 liter, har utskottet icke funnit sig ega anledning att härutinnan
föreslå någon ändring i den kongl. propositionen.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med afslag å herr Styrlanders
förenämnda motion, måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

Stockholm den 29 mars 1900.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:

J. H. G. PREDHOLM.