Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
1
N:o 4.
Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1900, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af § 47
br änv insför sälj ning s förordningen.
(2: a Afd.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 39, föreslår hr J.
Byström:
»att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 47 § i kongl. förordningen
den 24 maj 1895, angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra spirituösa drycker, må erhålla följande förändrade
lydelse:
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord, derest icke omständigheterna
göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap
och vilja.»
Till stöd för detta yrkande anföres i motionen:
»Som lagen nu är, hvilken i detta stycke lyder: »Husbonde ansvar
för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot denna förordning
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord», är det ofta omöjligt
att fälla en enligt denna paragraf brottslig krögare. Och skall
icke lagen blifva snart sagdt betydelselös, måste man se till, att den,
Bih. till Riksd. Prot. 1900• 5 Sami. 4 Häft. (N:o 4.J 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
som innehar försäljningsrättighet, också må känna sig skyldig att öfva
kontroll öfver siua tjenare. Nu kan han befria sig från ansvar genom
att säga: »det var icke jag, det var min tjenare, som gjort det».
Gifvet är, att om en krögare kan undgå straff blott genom att förklara,
att förbrytelsen icke skett med hans vetskap, så torde han väl
i de flesta fall aldrig medgifva, att den skett med hans vetskap, och
att öfverbevisa en person om att något skett med hans vetskap, är
ofta ytterst svårt. Det tyckes också, som domstolarne måst gå något
längre än lagen egentligen tillåter för att i här åsyftade fall döma den
skyldige. Trots det att han sagt sig icke hafva vetskap om de olagligheter,
som begåtts af hans »hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person», hafva dock omständigheterna stundom varit sådana, att han
ådömts straff. Som ett exempel på ett rättsfall af denna beskaffenhet
må anföras från fjolårets riksdag följande af en ärad talare: »Det var
en hotellvärd, som samtidigt förestod ett stadshotell och ett utvärdshus
utanför staden. Då han stämdes för att han öfverträdt förordningen,
svarade han: ''Det kan jag icke hjelpa; jag har sagt till mina underlydande
hvad de hafva att göra. Jag har två utskänkningsställen och
kan derför icke vara på båda på en gång.’ Man måste säga, att
rådstufvurätten formelt taget icke hade tillräckligt starka skäl, men
den klämde till ändå. I högre instanser deremot gick han fri.»
En i lagskipningsfrågor förfaren man säger också: »Det visar
sig äfven af erfarenheten, att i en mängd processer i detta ämne
föranleder lagens föreskrift ett ständigt trassel. Oftast är det så, att
husbonden säger: det har icke skett med min vetskap. För att få
bevis inkallas då en mängd vittnen, och dessa prata en hel del, som
icke bevisar så mycket i saken. Men jag kan knappast påminna mig
något fall, der man icke i alla händelser fått den öfvertygelsen, att
husbonden vetat af förseelsen, ehuru han i brist af laga bevisning
gått fri.»
Af statistiken inhemtas äfven, att under tioårsperioden från 1887
till 1897 var det öfver 2,000 personer, som blefvo tilltalade för förseelser
mot denna kongl. förordning, men hvilka icke kunde fällas till
ansvar, derför att man icke kunde bevisa, att de gjort sig skyldiga
till dessa förseelser eller haft kännedom om att deras tjenare gjort
det, ehuru man i de flesta fall haft anledning tro, att förseelserna skett
med vederbörandes vetskap.
Den lagförändring, som jag nu föreslår, är för öfrigt icke ny.
Den finnes förut i 31 § af kongl. förordningen den 13 juli 1887 angående
vilkoren för tillverkning af bränvin. Ursprungligen var den
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. B
afsedd att inkomma äfven i bränvinsförsäljningsförordningen. Denna
formulering föreslogs nemligen vid 1853—1854 års riksdag och antogs
af preste- och borgarestånden, men på grund af ridderskapets och
adelns motstånd mot förslaget blef det icke lag.
Det kan synas orimligt, att en krögare skulle på ett eller annat
sätt ställas ansvarig för en förseelse, som utan hans vetskap begås af
en i hans tjenst anstäld person, men då något liknande bestämmelser
äfven gälla inom flera andra områden, är det emellertid rätt svårt att
inse, hvarför man skall gifva en på sätt och vis särskild undantagsställning
åt den, som idkar en för vårt folk så farlig rörelse som rusdryckshandteringen.
Den princip, som nu önskas från många håll tillämpad i bränvinsförsäljningsförordningen,
är sålunda icke ny i vår lagstiftning.
»Det förekommer också», för att tala med en i hithörande frågor väl
förfaren jurist, »i otaliga fall och på grund af en mängd förordningar,
att personer få bota för förseelser, som i sjelfva verket begåtts af deras
underordnade.»
Bland de många exempel, som skulle kunna anföras, vill jag nu
påminna om följande.
Enligt tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 10 är en boktryckare
ålagd att å hvarje skrift, han trycker, utsätta »boktryckarens namn,
tryckningsorten och årtalet». Om nu någon af de i hans tjenst anstälda
personer, t. ex. faktorn eller tryckaren, försummar eller glömmer
att på skriften utsätta tryckorten etc., drabbar ansvaret derför boktryckaren,
trots det att försummelsen ej egt rum med hans vetskap.
En tidningsutgifvare är likaledes ansvarig för sin tidnings innehåll.
Om till exempel någon af hans medhjelpare eller biträden honom
ovetande låtit i tidningen inflyta vare sig annonser eller annat, som
kan föranleda åtal, och för hvilket ådömes straff, så drabbar det ensamt
tidningens ansvarige utgifvare. Tryckfrihetsförordningens § 1
mom. 7; § 4 mom. 7.
Och det är säkerligen lika svårt för en tidningsutgifvare eller
redaktör, särskildt då det gäller ett större tidningsföretag, att kunna
sjelf öfvervaka eller genomse allt, som införes i hans tidning, som det
kan vara för eu bränvinsförsäljare att hålla reda på sina medförsäljare
eller utskär!kningsbiträden.
Nu kan man visserligen säga, att straffpåföljderna äro något
olika, då en bränvinsförsäljare gör sig skyldig till förbrytelse mot
bränvinsförordningen och då en tidningsutgifvare bryter mot tryckfrihetsförordningen.
I förra fallet kan den brottslige efter upprepade för
-
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
brytelser dömas »sin rätt till minuthandel eller utskänkning förlustig)),
då deremot straffpåföljderna för den senare äro delvis af annan beskaffenhet.
Men här må erinras derom, att straffbestämmelserna för
en tidningsutgifvare, som bryter mot tryckfrihetsförordningen, äro i
vissa fall så stränga, att de no g i allmänhet kunna mäta sig med
straffpåföljderna för dem, som bryta mot bränvinsförsäljningsförordn
i ngen.
Skilnaden i paragrafen, sådan den nu är och sådan den skulle
blifva, om den förändring, som nu önskas, gjordes, kan visserligen ej
blifva så stor, men något mera effektiv skulle den i alla fall blifva.))
Den fråga, som herr Byströms motion omhandlar, nemligen
ändring af § 47 i bränvinsförsäljningsförordningen, har flere gånger
varit föremål för Riksdagens behandling. Så föreslog i motion vid
1895 års riksdag herr E. A. Zotterman, att ur § 47 i bränvinsförsäljningsförordningen
skulle uteslutas orden »med hans vetskap», så
att husbonde blefve ansvarig för förbrytelse, som mot förordningen
beginges af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
äfven om husbonden ej varit derom medveten. Till stöd för sitt förslag
erinrade herr Zotterman bland annat om bestämmelserna i ordningsstadgan
för rikets städer samt helsovårdsstadgan för riket, enligt
hvilka författningar husbondes ansvarighet kunde i vissa fall inträda.
Bevillningsutskottet vid 1895 års riksdag förklarade sig icke
kunna finna, att de i berörda författningar förekommande, af motionären
åsyftade bestämmelser vore i förevarande afseende jemförliga
med det föreslagna stadgandet. Möjligheten till kontroll och till förekommande
af lagöfverträdelser i ena eller andra fallet vore väsentligen
olika. Medan det torde vara jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i
ordningsstadgan för rikets städer och i helsovårdsstadgan meddelade
ordningsföreskrifter, för hvilkas eftersättande ansvar drabbade husbonden,
behörigen efterlefdes, vore det i många fall omöjligt för en
husbonde att tillse, att icke någon af de i hans arbete antagna personer
gjorde sig skyldige till öfverträdelse af bränvinsförsäljnirigsförordningen.
Genom den af herr Zotterman föreslagna ändringen i
§ 47 skulle ett allt för stort ansvar påläggas husbonden, och i många
fall skulle personer, hvilka ej någon som helst brottslighet kunde
läggas till last, komma att drabbas af ansvar.
På utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen afslagen.
Vid 1898 års riksdag väckte herr Zotterman en motion, i hvilken
han föreslog, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t an
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 5
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor
sådan ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen kunde och borde
åstadkommas, att — helst i fråga om hela förordningen eller, om så
icke ansåges lämpligt, åtminstone i fråga om utskänkning på olaga tid
inom utskänkningslokal — ansvaret för förbrytelse mot förordningen
hufvudsakligen träffade husbonden, samt att Kongl. Maj:t ville till
Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.
I denna motion framhöll motionären gent emot hvad utskottet
vid 1895 års riksdag anfört, att i fråga om olaga utskänkning inom
utskänkningslokal jemförelsen med bestämmelserna i ordningsstadgan
och helsovårdsstadgan vore fullt befogad. Vidare framhöll motionären,
att principen om husbondeansvar icke blifvit konseqvent tillämpad i
vår bränvinslagstiftning, i det att enligt 31 § bränvinstillverkningsförordningen
bränvinstillverkare är ansvarig för förseelse enligt sagda
förordning, begången af hans hustru, barn, tjenstefolk och i bränneriet
anstälde arbetare, såsom vore förseelsen af tillverkaren sjelf begången,
derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan
hans vetskap och vilja.
Bevillningsutskottet vid 1898 års riksdag ansåg icke dessa af
motionären åberopade ansvarsbestämmelser i bränvinstillverkningsförordningen
fullt analoga med bestämmelserna i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen.
Eu för bränvinstillverkare stadgad vidsträcktare ansvarighet
för förbrytelser mot bränvinstillverkniugsförordningeu, begångna
af honom underordnade personer, hade dock sin förklaringsgrund
och sitt berättigande i de väsentligt olika omständigheter,
under hvilka förseelser mot sistnämnda förordning beginges. Här vid
lag erfordrades ju särskilda redskaps anskaffande och vissa tillrustningars
vidtagande, hvilket i allmänhet ej kunde tänkas försiggå husbonden
ovetande, utan att denne bruste i den tillsyn öfver sitt husfolk,
som honom ålegat. Att denna omständighet varit en bidragande orsak
till att § 47 bränvinsförsäljningsförordningen fått eu med motsvarande
bestämmelse i bränvinstillverkningsförordningen olika lydelse syntes
framgå af särskilda utskottets vid 1853 och 1854 års riksdag uttalande,
att utskottet funne denna lydelse rigtigare, då det vore svårt för eu
husbonde att öfvervaka den försäljning af bränvin, hvilken kunde i
hans hus bodrifvas.
Utskottet hemstälde, att motionen ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, mot hvilken hemstälan reservation anfördes af två af
utskottets ledamöter; och blef denna hemställan af Riksdagen bifallen.
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o d.
Frågan återkom ånyo vid 1899 års riksdag i tvenne motioner,
väckta, den ena af herr Zotterman, som föreslog, »att Riksdagen behagade
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kong], Maj:t
låta utreda, om och under hvilka vilkor sådan ändring af § 47 i kongl.
förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker kan och
bör åstadkommas, att, i fråga om utskänkning på olaga tid inom utskänkningslokal,
ansvaret för förbrytelse mot förordningen hufvudsakligen
träffar husbonden, samt att Kongl. Maj:t ville till kommande
Riksdag inkomma med sådant förslag i frågan, hvartill utredningen
kan föranleda»; den andra af herr Byström, i hvilken han framställde
samma yrkande, som förekommer i hans vid innevarande riksdag
väckta motion och som här ofvan finnes återgifvet.
Herr Zotterman anförde i sin motion gent emot den åsigt, som
af 1898 ars bevillningsutskott uttalats, att den olika lydelsen af § 31
bränvinstillverkningsförordningen och § 47 bränvinsförsäljningsförordningen
innebure en inkonseqvens i lagstiftningen, likasom ock att för
handen varande förhållanden kräfde ett upphäfvande af denna inkonseqvens,
så att principen i de båda ansvarsbestämmelserna blefve enahanda.
Till stöd härför framhöll herr Zotterman, bland annat, att behofvet
af ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen i angifvet syfte vore
framkalladt deraf, att utskänkning i daga tid och förbrytelser mot
bestämmelserna i § 26 mom. 2, 3 och 5 samt § 27 bränvinsförsäljningsförordningen
ofta förekomme och undginge straffpåföljd af den anledning,
att husbonde på grund af nu gällande lydelse af § 47 vore så svåråtkomlig
i fråga om ansvarspåföljd för förbrytelser, begångna af hans
biträden.
1899 års bevillningsutskott ansåg hvad af föregående års bevillningsutskott
i ämnet uttalats vara af afgörande betydelse för föreliggande
fråga. Utskottet anförde vidare, att det förhållande, att bränvinstillverkare
vore ålagd vidsträcktare ansvarighet än bränvinsförsäljare
beträffande förseelser i yrket, begångna af hans hustru, husfolk och
arbetare, egde sitt berättigande i den jemförelsevis större lätthet, han
egde att öfvervaka och förhindra dylika förseelser, samt att de i § 31
bränvinstillverkningsförordningen afspäda förbrytelser endast undantagsvis
kunde föröfvas bränvinstillverkaren ovetande, hvaremot, om den af
motionärerna ifrågasatta förändringen i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen
vidtoges, utan tvifvel ofta skulle inträffa, att eu person blefve
dömd för förseelser, som han icke blott ej begått, utan om hvilka han
icke ens haft någon som helst vetskap.
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
Utskottet hemstälde fördenskull, att herr Zottermans motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda samt att herr Byströms
motion icke heller måtte af Riksdagen bifallas.
Första Kammaren biföll utan diskussion utskottets hemställan i
dess helhet, hvaremot Andra Kammaren efter en längre diskussion med
bifall till utskottets hemställan, såvidt angick herr Zottermans motion,
biföll herr Byströms i ämnet väckta motion. Härigenom hade frågan
för den gången förfallit.
Såväl af de uttalanden, som under diskussionen i Andra Kammaren
vid nästlidna års riksdag rörande ifrågavarande ämne gjordes,
som ock af den omständigheten, att ändring i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen
i afsigt att skärpa husbondes ansvar för de förbrytelser
mot förordningen, som begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete
antagen person, inom Riksdagen så ofta påyrkats och vid sistlidna års
riksdag vunnit Andra Kammarens understöd, torde emellertid kunna
anses framgå, att det förefinnes ett behof af att i nu gällande bestämmelser
för utskänkning af bränvin få någon ändring till stånd.
Men äfven om detta skulle vara förhållandet, kan dock utskottet
ej medgifva, att det antydda behofvet skulle blifva på ett tillfredsställande
sätt afhjelpt genom antagandet af den ändrade lydelse af 47 §,
som af motionären föreslagits. Utskottet anser nemligen, att man i fråga
om en ändring af en befintlig lagbestämmelse med rätta bör uppställa
den fordran, att den föreslagna ändringen väl skall afhjelpa den brist
i förutvarande bestämmelse, för hvars skull ändringen skall företagas,
men icke derutöfver i tillämpningen medföra verkningar, som man
med ändringen hvarken afsett, eller som kunna anses vara af något behof
påkallade.
I detta hänseende vill utskottet till en början fästa uppmärksamheten
derå, att det ändamål, som motionärerna och de, som understödt
dem, velat med den föreslagna ändringen i § 47 vinna, synes
hafva varit, icke att öka ansvarsskyldighet^! för husbonde i allmänhet
för af hans biträde begångna förseelser, utan endast att kunna med
ansvar för sådana förseelser åtkomma innehafvare af rätt till försäljning
eller utskänkning af bränvin. För ett lagenligt handhafvande af dylik
rättighet, som i allmänhet ej kan utöfvas utan biträden, kan det ju
vara af vigt, att dess innehafvare genom stränga lagbestämmelser
tvingas att noggrant öfvervaka, att hans biträden iakttaga lagens föreskrifter.
Erfarenheten har nemligen gifvit vid handen, att i ett afsevärdt
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
flertal fall näringsidkare af här ifrågavarande slag vid mot honom
anhängiggjordt åtal rörande förbrytelser mot bränvinsförsäljningsförordningen,
begångna af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, icke kunnat ådömas straff i följd af svårigheten för åklagaren
att bevisa, att förseelsen skett med näringsidkarens vetskap, samt att
på grund häraf svårigheten att med straff åtkomma öfverträdelser af förordningen
i en mycket hög grad ökas. Till undanrödjande af denna olägenhet
kan måhända den af motionären föreslagna lydelsen af ifrågavarande
paragraf anses vara egnad, endast man i paragrafen utbyter ordet
»husbonde» mot »idkare af sådan näring, som i denna förordning afses».
Genom en sådan förändrad lydelse skulle icke vållas någon rubbning
i åklagarens skyldighet att bevisa, att sjelfva förbrytelsen egt rum.
Men i stället för åklagarens skyldighet att derjemte styrka, att förbrytelsen
skett med näringsidkarens vetskap, träder skyldigheten för
näringsidkaren att, derest han vill undgå ansvar för en af hans
biträde begången förbrytelse, göra sannolikt, att förbrytelsen skett
utan hans vetskap och vilja. Man kan emot en sådan bestämmelse
visserligen invända, att en dylik omkastning af bevisningsskyldigheten
står i strid med den allmänna rättskipningsregeln, att ingen
bör dömas för en förbrytelse utan att bevis föreligger, att han till
densamma gjort sig skyldig. Men i berörda hänseende är att
märka, dels att bränvinslagstiftningen är en undantagslagstiftning, och
att vid tillämpningen af andra likartade lagar kan påvisas exempel på
fall, då personer få bota för förseelser, som begåtts af deras underordnade,
dels ock att näringsidkare enligt det af motionären föreslagna
tillägget till paragrafen: »derest icke omständigheterna göra sannolikt,
att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja», undgår straff för
sådana förseelser, då han kan styrka, att omständigheterna varit så
beskaffade.
Men äfven om man ändrade den af motionären föreslagna formuleringen
på sätt här blifvit påvisadt, skulle man ändock ej hafva åt
paragrafen gifvit en tillfredsställande lydelse, ty med hänsyn till den
i §§ 39 och 42 i bränvinsförsäljningsförordningen stadgade påföljd af
förlust af rätten till minuthandel med eller utskänkning af bränvin för
den näringsidkare, som andra gången dömes saker till i nämnda paragrafer
omförmälda förbrytelser, skulle nämnda straffpåföljd, om den
tillämpades på en näringsidkare äfven för sådana förseelser mot förordningen,
som utan hans vetskap begåtts af hans biträde, drabba
näringsidkaren med ett i förhållande till den af honom begångna förseelsen
alltför strängt straff, i synnerhet om det skulle inträffa, att
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 9
biträdets förseelse skett emot hans vilja och han ej kunnat hindra,
att den blifvit begången. Om det än må anses fullt berättigad^ att
en person, som andra gången sjelf begått förseelsen eller öfverbevisats
om att hafva medverkat till sitt biträdes förseelse, dömes sin näringsrätt
förlustig, torde det dock icke kunna anses vara med rättvisa och
billighet förenligt, att när en näringsidkare på grund af den lydelse,
som motionären föreslagit, dömes för sitt biträdes förbrytelse, han då
äfven skall förlora sin näringsrätt,, när förseelsen andra gången upprepas
och han icke kan göra sannolikt, att det skett utan hans vetskap och vilja.
I sammanhang dermed vill utskottet framhålla, att § 42 i bränvinsförsäljningsförordningen
i följd deraf, att näringsrättens förlust inträder,
då näringsidkare andra gången begår någon af de i paragrafen omförmälda
förbrytelser, saknar straffbestämmelser för tredje gången eller
oftare upprepad sådan förbrytelse. För den händelse, att näringsidkaren
skulle befrias från påföljden af näringsrättens förlust, då han andra
gången fälles för sitt biträdes förseelse, erfordras alltså, att straffbestämmelser
stadgas för de fall, då han tredje gången eller oftare dömes
på grund af § 47 för någon af de i § 42 omförmälda förseelser.
Den granskning utskottet nu egnat motionärens förslag kan visst
icke sägas vara uttömmande, men torde dock få anses tillräcklig för
att motivera, hvarför utskottet icke anser sig kunna tillstyrka bifall
till motionen. Anser man det vara ömkligt, att i förut angifvet syfte
göra bränvinsförsäljningsförordningens föreskrifter mera effektiva vid
tillämpningen, och tror man, att detta mål skall kunna vinnas genom
en ändrad lydelse af förordningens 47 §, så torde det utan tvifvel vara
behöfligt att egna denna fråga en mera ingående pröfning än den,
som det varit utskottet möjligt att åstadkomma. _
Med hänsyn dertill håller utskottet före, att frågans hänskjutande
till Kongl. Maj:ts bepröfvande bäst skulle befordra dess tillfredsställande
lösnino-, och då utskottet icke anser sig böra motverka, att Riksdagen,
om den så iinner lämpligt, söker på den vägen vinna ett af många
efterlängtadt mål, får utskottet hemställa,
att Riksdagen med anledning åt den väckta motionen
måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida
och på hvad sätt §'' 47 i kongl. förordningen angående
försäljning af bränvin m. m. den 24 maj 1895 kunde
gifvas en sådan förändrad lydelse, att den, som i stadgad
ordning förvärfvat rättighet att försälja bränvin, genom
Bill. till Iiiksd. Prof. 11)00. 5 Sami. 4 lläft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.
skärpta ansvarsbestämmelser ålägges att på ett mera
verksamt sätt än hittills utöfva tillsyn öfver att hos
honom anstälda biträden icke göra sig skyldiga till
förseelser mot förordningens föreskrifter, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, som Kongl. Maj:t
i sådant syfte kan finna anledning låta utarbeta.
Stockholm den 16 februari 1900.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Reservationer:
dels af herr Cavalli, som anfört:
Motioner i hufvudsakligen enahanda syfte som den nu förevarande
hafva blifvit väckta såväl vid 1895 som 1898 och 1899 års riksdagar,
men dessa motioner, som städse af bevillningsutskottet afstyrkts, hafva
icke heller vunnit Rikdagens bifall. Någon ändring i förhållandena
sedan dess har, mig veterligen, icke egt rum; och då en ändring i
§ 47 bränvinsförsäljningsförordningen i syfte att skärpa bränvinsförsäljares
ansvar för af hans biträde begångna förbrytelser mot förordningen
icke synes mig vara af behofvet påkallad, har jag, som finner
hvad föregående års Riksdagar i ämnet anfört äfven nu ega sin fulla
giltighet, inom utskottet yrkat,
att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
dels ock af herrar Stephens, Almström, O. Persson och J. Bromée,
hvilka instämt med herr Cavalli.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.