Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1900, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om frilager m. m.

(l:a A.)

I en den 15 december 1899 dagtecknad proposition, n:o 2, hvilken
blifvit till bevillningsutskottets behandling hänvisad, har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen

dels att antaga ett propositionen bilagdt förslag till förordning om
frilager,

dels ock att besluta, att nedannämnda varor, vid hvilkas förtullning,
enligt gällande tulltaxa, afdrag i vigten ej göres för omslag af i
tulltaxan angifna slag, skola, då desamma vid förtullning från frilager
uppvägas oemballerade eller endast i pappersomslag, från och med den
1 januari 1901 i stället för de i tulltaxan angifna draga följande tullsatser,
nemligen:

Album eller delar deraf .......................................... 1 kg. kronor 2: 2 5

Askar och dosor:

af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade
ämnen........................................................... 1 ,, „ 1: 2 o

Bijouterivaror, af annat ämne än guld eller silfver,

enkla eller sammansatta ....................................... 1 „

Bih till Rilcsd. Vrot. 1900 5 Sami. 1 Afd. 23 Raft. (N:o 30.)

2: 50

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Blommor:

naturliga, afskurna, friska eller torkade, ej specificerade,
till prydnad användbara, lösa eller

sammanbundna blommor....................................... 1 kg.

konstgjorda, af tyg, papper, halm, fjäder eller

andra dylika ämnen............................................ 1 „

delar till konstgjorda blommor ........................... 1 „

Etuis, med eller utan tillbehör, af sammansatta

eller, såsom arbetade, ej specificerade, ämnen 1 ,,
Galanterivaror, ej specificerade, af sammansatta

eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen 1 „
Hudar och skinn:

konstgjordt fjäderpelsverk....................................... 1 „

Instrumenter:

optiska, derunder inbegripna kikare, glasögon
och infattade optiska glas af alla slag; barometrar,
manometrar och termometrar............... 1 ,,

musikaliska:

accordion eller delar deraf.................................... 1 „

Knappar, ej specificerade:

af silke, ensamt eller i förening med annat

material .................................................................... 1 „

af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade
ämnen, med undantag af knappar i

hvilka silke ingår ....................>.............................. 1 „

Knifvar:

rak- och penn............................................................. 1 ,,

Leksaker, alla slag, utan afseende å materialet,

äfvensom delar dertill............................................ 1 ,,

Metaller och ei specificerade arbeten deraf
A. Bly:
arbetadt:

andra arbeten:

förgylda eller försilfrade ........................... 1

C. Jern och Stål:

andra ej specificerade och till Jernvägsmateriel
eller Maskiner, Redskap och Verktyg ej hänförliga
jern- och stålvaror:

förgylda eller försilfrade .............................. 1

kronor 7:—

n

ii

22: —
7: —

2: so

2: 60

9: —

2: 50
1: 20

17

2: 50

11

71

:>1

1: 2 5
3: 50
2: 50

71

1: 80

71

1: 20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan
oädel metall framstälda legeringar, såsom messing,
brons, nysilfver, britanniametall m. fl.
arbetad:

andra arbeten:

förgylda eller försilfrade .........................

H. Tenn:
arbetadt:

andra arbeten:

förgylda eller försilfrade ........................

I. Zink:

arbetad:

andra arbeten:

förgylda eller försilfrade ...........................

Papp-, Pappers- och Pappersniassearbeten^ ej specificerade: lackerade,

bronserade, förgylda eller försilfrade
.......................................................

Plymer:

oarbetade ...............:..............................................

arbetade .................................................................

Portföljer:

af hel- eller halfsiden ..................................

andra slag ..............................................................

Saxar:

andra slag:
polerade:

af mer än 15 cm. längd ............................. 1

af 15 cm. längd och derunder....................... 1

Solfjädrar ..................................................................... 1

Ur;

vägg- och studsare i foder, äfvensom urfoder,
lösa:

af metall, alabaster eller porslin..................... 1

lösa eller oinfattade verk till vägg- eller studsareur,
äfvensom delar af ur, ej specificerade ...... 1

1 kg. kronor 1: 8 0

1: so

1: 8 0

2: 5 0

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

20: —
45: —

5: —

1: 50

2: 50

5: —
5: 50

1: 80
1: 25

Ofvannämnda förslag till förordning om frilager är af följande
lydelse:

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Afdelning I.

Allmänna föreskrifter om inrättande och begagnande af frilager.

§ l.

I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende
finnes, eller, der lokala förhållanden det betinga, i närheten
af sådan stapelstad må efter särskildt tillstånd inrättas sådana under
tullverkets uppsigt och bevakning stående, för handelsrörelse och
industriel verksamhet afsedda anstalter, benämnda frilager, hvarom i
denna förordning stadgas.

Till frilager kan afses viss byggnad eller visst område med byggnader
och upplagsplatser, som genom hägnad eller annorledes afspärrats
från vidliggande byggnader och område. Å frilager må varor, på sätt
och under de vilkor denna förordning innehåller, utan att undersökas
eller tullbehandlas, intagas samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas
och i öfrigt behandlas, som om de befunne sig utanför rikets tullgräns.
Varor, som från inrikes ort intagits å frilager, skola i fråga om rätt till
restitution af tull- och tillverkningsafgifter anses såsom ur riket utförda
och vid uttagning från frilagret behandlas lika med direkt från utlandet
å frilager intaget gods.

§ 2.

1. Frilager, till hvars särskilda afdelningar tillträde icke under
någon förevändning må förvägras vederbörande tulltjensteman, skall
vara försedt med lämpliga vakt- och expeditionsrum för tullbevakning
och tullbehandling samt i öfrigt så anordnadt, att erforderliga tullkontroller
kunna deröfver utöfvas.

2. Hvarje utgång från frilager skall särskildt bevakas, och skall
invid hvarje utgång finnas vaktrum; dock att, der från frilager finnas
utgångar, hvilka icke begagnas för trafik, utan allenast äro afsedda
att komma till användning i händelse af eldfara eller annat olycksfall,
Konungen eger medgifva befrielse från skyldigheten att särskildt bevaka
sådan utgång och att vid densamma inrätta vaktrum.

Vederbörande tulltjensteman eger, der han anser anledning dertill

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

förefinnas, låta å en hvar, som lemnar anstalten, verkställa kroppsvisitation,
i den ordning § 151 mom. 1 gällande tullstadga föreskrifver, utan
att vara underkastad påföljd i händelse underslef finnes icke hafva egt
rum.

§ 3.

Statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition vid
frilager skall gäldas af anstaltens egare, hvilken, innan frilagret må för
sitt ändamål öppnas, skall för samma kostnader ställa säkerhet, som af
generaltullstyrelsen godkännes.

§ 4.

Generaltullstyrelsen eger medgifva inrättande af frilager, der icke
tillstånd sökes till trilagers förläggande i närheten af sådan stapelstad,
som i § 1 sägs, i hvilket fall frågan af generaltullstyrelsen underställes
Konungens afgörande.

§ 5.

Tillstånd att inrätta frilager, hvilket jemväl innefattar rätt att
drifva anstalten, kan beviljas:

stadskommun;

aktiebolag, deri samtlige delegare äro svenske undersåtar och
hvars styrelse består af här i riket bosatte svenske undersåtar;

handelsbolag, deri en hvar bolagsman är här i riket bosatt svensk
undersåte; äfvensom

enskild här i riket bosatt svensk undersåte, som är berättigad att
i Sverige idka handel eller annan näring, med hvars utöfvande följer
skyldighet att föra handelsböcker.

§ 6.

Ansökning om tillstånd att inrätta frilager skall ingifvas till
generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:

a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att förfoga
öfver den byggnad eller det område med byggnader och upplagsplatser,
som för frilagret afses;

b) planritningar med beskrifning öfver den byggnad eller det

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

område, hvarom i litt. a) förmärs; skolande ritningarna särskildt utvisa
byggnads inredning samt dess läge i förhållande till andra byggnader;

c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för anstaltens
afspärrning mot tullområdet äfvensom å de för tullbevakning och
tullbehandling afsedda lokaler;

d) uppgift huruvida afsedt är, att industriel verksamhet skall inom
frilagret drifvas; äfvensom,

der ansökningen göres för bolag eller enskild,

e) bevis att den sökande är, efter ty i § 5 stadgas, behörig att
inrätta frilager.

Före ärendets företagande till afgörande eller underställning, på
sätt i § 4 sägs, skall generaltullstyrelsen öfver ansökningen inhemta
yttrande af vederbörande kommunala myndigheter samt tullmyndighet
på platsen.

§ 7.

Tillstånd att inrätta frilager äfvensom rätten att drifva en redan
inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan
medgifvande af generaltullstyrelsen eller, der tillståndet af Konungen
lemnats, af Konungen.

Varder innehafvare af frilager försatt i konkurs, må rörelsen fortfarande
drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst sex
månader från det laga beslut meddelats om frilagersinnehafvarens försättande
i konkurs. Dör innehafvare af frilager eller varder han försatt
i omyndighetstillstånd och vill den nye egaren eller förmyndaren
för den omyndige fortsätta rörelsen, åligger det honom att, sist inom
tre månader från det dödsfallet inträffat eller egaren blifvit för omyndig
förklarad, derom göra anmälan hos generaltullstyrelsen eller, om tillstånd
att inrätta frilagret meddelats af Konungen, hos Konungen;
skolande, då sådan anmälan göres för bolag eller enskild, tillika företes
sådant bevis, som i § 6 e) omförmäles.

§ 8.

Sedan frilagersanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning,
som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, derå
verkställas besigtning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd
i enlighet med derför faststäld plan; och åligge det anstaltens
egare att jemte bevis om besigtningen till generaltullstyrelsen ingifva

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

afritning af faststälda kartor och ritningar öfver anläggningen äfvensom
afskrift af tillhörande beskrifningar.

§ »•

För hvarje frilager skall finnas särskildt reglemente, innefattande
bestämmelser angående de tider, då anstalten skall hållas öppen och
då tullexpedition der skall ega rum; angående behörighet att förrätta
arbete inom anstalten; samt angående persontrafiken till och från anstalten.

Sådant reglemente skall efter förslag af anstaltens egare fastställas
af generaltullstyrelsen eller, der anstalten med Konungens tillstånd
inrättats i närheten af stapelstad, af Konungen; och meddelas
deri tillika de särskilda föreskrifter, som, utöfver hvad denna författning
och den angående anstaltens anläggning utfärdade tillståndsresolution
innehålla, pröfvas vara erforderliga.

Vid reglementets fastställande meddelas föreskrift om detsammas
kungörande på lämpligt sätt och om insändande af tryckta exemplar
deraf till generaltullstyrelsen och vederbörande tullförvaltning.

§ io.

Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frilager med tillhörande anordningar skall utgå enligt taxa, som
efter förslag af anstaltens egare fastställes i Stockholm af öfverståthållareembetet
och å andra orter af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hvarje gång för en tid af fem år; och skall vid fastställelsen meddelas
föreskrift om taxans kungörande på lämpligt sätt samt om insändande
af exemplar deraf till generaltullstyrelsen och vederbörande
tullförvaltning.

Vid taxeförslag skall fogas uppgift å anläggnings- och driftkostnader
för anstalten. Sökes förnyelse af taxa, skall vid förslaget tillika
fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag angående anstalten
under då senast förflutna fem år.

§ 11-

För frilager skall finnas en, på förslag af egaren, af generaltullstyrelsen
godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka och svara

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

för iakttagandet af de för anstalten gifna föreskrifter samt skall vara
behörig att tala och svara i alla angelägenheter, som röra anstalten.

§ 12.

Tillstånd till frilagers öppnande för användning meddelas af
generaltullstyrelsen, som derom utfärdar allmän kungörelse.

§ 13-

Inom frilager må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller
användas såsom bostad.

§ 14-

Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej
upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel
eller annat^.näringsyrke och blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom
frilagershafvare.

Ansökning om sådant godkännande skall af upplåtaren ingifvas
till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:

a) afskrift af den mellan upplåtaren och den föreslagne frilagershafvaren,
under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling;
och

b) bevis att den föreslagne frilagershafvaren, efter hvad ofvan
sägs, är behörig att vinna godkännandet.

Om förnyelse af upplåtelse åt frilagershafvare skall anmälan göras
hos tullförvaltningen, som har att derom till generaltullstyrelsen insända
underrättelse jemte eget yttrande, huruvida något må vara att mot
förnyelsen erinra.

§ 15.

1. För rättighet att inom frilager idka industriel verksamhet
fordras särskildt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd
till utöfvande af sådan verksamhet uppgift lemnas om arten af
den verksamhet, sökanden afser att inom frilagret idka, äfvensom,
derest sökanden icke sjelf är egare af frilagret, vid ansökningen fogas
bevis att han blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagers -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 9

häfvare, äfvensom att han af frilagrets egare erhållit rätt att nyttja
detsamma.

2. Inom frilager må ej drifvas boktryckerirörelse eller idkas industriel
verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet
för anstalten eller der intagna varor.

§ 16.

Inom frilager må ej idkas försäljning af varor från bod eller
annat upplagsställe, der varorna finnas upplagda eller der prof derå
förevisas.

• i § 17.

Inom frilager må till förtäring eller eljest till personligt bruk icke
användas utländska varor af tullpligtigt slag, med mindre de förut
blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska
varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkuingsafgifter blifvit vid
varornas intagande å frilagret ifrågasatt.

§ 18.

1. Å frilager må intagas såväl tullpligtigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:

a) spanmål, omalen och malen, alla slag;

b) bränvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, genever
deri inbegripen, så framt varan ej skall inom frilagret användas
vid beredning af andra tillverkningar;

c) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande åt
smittosamma sjukdomar å menniskor eller djur, äro till införsel i riket
förbjudna eller endast under iakttagande åt vissa försigtighetsmått få
införas; och

d) explosiva ämnen och varor, eldfarliga oljor eller dermed jemförliga
vätskor, flytande syror samt andra varor, de der äro åt beskaffenhet
å t kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller der intagna
varor.

2. Uppstår tvifvel huruvida varor i obrutna omslag äro af den
beskaffenhet, att de få på frilager inlägga», ege vederbörande tulltjensteman
att, der erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta bryta
omslagen.

Bill. till Riksd. Frat. 1000. 5 Sund. 1 Afd. 23 Iiäft.

2

10

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 30.

Afdelning II.

Om varors intagning å och uttagning från frilager.

§ 19.

Vid frilager skola af vederbörande tulltjensteman föras intagningsbok,
uttagningsbok och förtullning sbok enligt formulär, som på förslag af
generaltullstyrelsen fastställas af Konungen.

På förslag åt generaltullstyrelsen bestämmer ock Konungen angående
ordningen för aflemnande till tullförvaltningen af de enligt förtullningsbok
uppburna tullafgifter.

§ 20.

För angifningsinlagor, inlastningsjournaler, förpassningar, tullräkningar
och frisedlar, som i denna förordning föreskrifvas, skola användas
tryckta blanketter enligt formulär, som fastställas på sätt i § 19 är
stadgadt; och skola dessa blanketter, hvad angår angifningsinlagor,
bekostas af frilagrets egare.

§ 21.

1. Tullpligtigt gods kan på frilager intagas:

direkt från utrikes ort;

efter omedelbar transitförsändning;

från annat frilager; samt

från nederlag eller transitupplag å samma ort.

2. Af emballeradt gods må ej å frilager intagas mindre än helt
kolly, sådant det från utrikes ort inkommit eller från annat frilager,
nederlag eller transitupplag uttagits.

§ 22.

Skall å frilager intagas gods, som direkt från utrikes ort eller
från frilager å annan inrikes ort ankommit eller genom omedelbar
transitförsändning befordrats, aflemne godsets egare angifningsinlaga till

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

tullförvaltningen inom den tid och vid det ansvar, som i § 21 tullstadgan
föreskrifves.

Sedan tullförvaltningen låtit förse inlagan med dess inkommande
nummer, skall godset med inlagan under bevakning föras till frilagret,
hvarest der anstäld tulltjensteman har att, sedan godset vägts, anteckna
dess bruttovigt å inlagan, i frilagrets intagningsbok införa godsets intagning
samt derom under bokens löpande nummer meddela bevis å
inlagan, hvilken derefter återställes till tullförvaltningen.

Varder ej gods, hvarom i denna § sägs, till intagning å frilager
angifvet inom den i § 78 mom. 2 tullstadgan bestämda tid, vare egaren
förlustig rättigheten att godset å frilager intaga.

Har godset icke inom den i § 30 mom. 1 tullstadgan bestämda
tid blifvit till frilagret affördt, böte egaren på sätt i § 30 mom. 2 och
§31 mom. 1 samma stadga sägs; och ege tullförvaltningen verkställa
den undersökning af godset, som för böternas bestämmande erfordras.
Varder godset icke inom tid, som i § 31 mom. 3 tullstadgan bestämmes,
atfördt till frilagret, förfares såsom i sistnämnda författningsrum föreskrifves.

§ 23.

Skall till frilager öfverflyttas å frilager på samma ort intaget
gods, aflemne godsets egare derom angifningsinlaga till tulltjensteman
vid det frilager, der godset är intaget. Sedan godset jemte inlagan
under bevakning förts till det andra frilagret, göres i dess intagningsbok
anteckning om intagningen; och skall bevis derom under bokens
löpande nummer meddelas å inlagan, som derefter återställes till tulltjensteman
vid det frilager, hvarifrån godset uttagits.

§ 24.

Skall till frilager öfverflyttas å nederlag upplagdt gods, aflemne
godsets egare derom angifningsinlaga till tullförvaltningen, som, efter
det angifningen bokförts i nederlagsjournalen och godsets netto vigt
antecknats å inlagan, låter under bevakning föra godset jemte inlagan
till frilagret. Efter verkstäld anteckning i intagningsboken meddelar
tulltjensteman vid frilagret under bokens löpande nummer om intagningen
bevis å inlagan, som derefter återställes till tullförvaltningen för
att biläggas nederlagsjournalen.

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

§ 25.

Skall till frilager öfverflyttas å transitupplag liggande gods, aflemne
godsets egare derom angifningsinlaga till i ullförvaltningen, som,
sedan godsets bruttovigt antecknats å inlagan samt å godset belöpande
transitafgift erlagis, låter under bevakning föra godset jemte inlagan
till frilagret. Efter verksfäld anteckning i intagningsboken meddelar
tulltjensteman vid frilagret under bokens löpande nummer om intagningen
bevis å inlagan, som derefter återställes till tullförvaltningen för
att biläggas transitupplagsjournalen.

§ 26.

Skall å frilager intagas förtulladt eller tullfritt gods, läte egaren
föra detsamma till frilagret och aflemne angifningsinlaga till der anstäld
tulltjensteman, som i intagningsboken gör anteckning om intagningen
med utsättande af godsets bruttovigt.

§ 27.

Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, der tullkammare
under tullförvaltares öfverinseende linnes;

för öfvertlyttning till annat frilager, nederlag eller transitupplag
å samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

§ 28.

1. Uttages gods från frilager för utförsel sjövägen, aflemne godsets
egare om utförseln angifningsinlaga till tulltjensteman vid frilagret,
hvilken antecknar angifningen i uttagningsboken.

Sedan derefter godset blifvit uppvägdt och hvarje kolly, der så
kan lämpligen ske, plomberats med frilagersstämpel och anteckning om
plomberingen gjorts å inlagan, föres godset jemte inlagan, der plombering
ej skett, under tullbevakning, men eljest utan sådan bevakning
till inlastningsstället, hvarest der anstäld tullbevakning har att om inlastningen
göra anteckning i särskild journal, som skall föras öfver

13

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

inlastning af frilagersgods. Bevakningsförmannen meddelar bevis om
inlastningen å angifningsinlagan, som derpå aflemnas till tullförvaltningen
för att, efter det anteckning om inlastningen gjorts i frilagrets
uttagningsbok, biläggas utgående journalen.

Utförsel, hvarom i detta mom. är sagdt, må endast ske i fartyg
af minst trettio tons drägtighet; och skola dervid iakttagas de i § 42
tullstadgan meddelade bestämmelser.

2. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till Norge,
tillämpas de bestämmelser, som gälla för landväga försändning till nämnda
land af utländska oförtullade varor från transitupplag, med iakttagande
att anteckning om utförseln skall göras i frilagrets uttagningsbok.

3. Uttages gods från frilager för utförsel landvägen till annat
land än Norge, aflemne godsets egare om utförseln angifningsinlaga till
tulltjensteman vid frilagret, hvilken antecknar angifningen i uttagningsboken
samt utfärdar förpassning å godset i två exemplar.

Sedan godset blifvit uppvägdt skall plombering med frilagersstämpel
åsättas hvarje kolly, och skall anteckning härom göras å förpassningen.
Frilagershafvaren åligger att inom trettio dagar från afsändningsdagen
till frilagrets tullexpedition aflemna ena exemplaret af
förpassningen, försedt med bevis af tullförvaltningen i bestämmelseorten,
att godset framkommit med oskadad plombering.

Hvad i detta mom. är sagdt gälle ock vid utförsel isvägen såväl
till Norge, der ej dylik utförsel, enligt hvad derom är särskildt stadgadt,
skall anses såsom landväga utförsel, som äfven till annat land.

§ 29.

Uttages gods från frilager för försändning sjövägen eller landvägen
till annan stad, der tullkammare under tullförvaltares öfverinseende
finnes, gälle om angifning, anteckning i uttagningsboken, uppvägning
af godset, plombering och förpassning hvad i § 28 mom. 3 är stadgadt,
med iakttagande att, der afsändningen sker sjövägen, anteckning derom
verkställes i inlast ningsjoumalen samt ena exemplaret af förpassningen
tillställes skepparen för att åtfölja godset, och att, der afsändningen
sker landvägen, godset och båda exemplaren af förpassningenjtillställas
godsets egare.

Inom trettio dagar från afsändningsdagen aflemne frilagershafvaren
till frilagrets tullexpedition ena exemplaret af förpassningen, försedt
med bevis af ti dl förvaltningen i > bestämmelseorten, att godset framkommit
med oskadad plombering.

Angifningsinlagan och framkomstbeviset biläggas uttagningsboken.

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o SO.

§ 30.

Uttages gods från frilager för öfverflyttning till annat frilager å
samma ort, skall tulltjensteman vid det frilager, hvarifrån godset uttages,
sedan godset vägts, anteckna dess bruttovigt å angifningsinlaga,
hvarom i § 23 sägs, samt bokföra öfverflyttningen i uttagningsboken,
hvilken den återstälda angifningsinlagan bilägges.

§ 31.

Uttages gods från frilager för uppläggning på nederlag å samma
ort, aflemne godsets egare angifningsinlaga i två exemplar till tulltjensteman
vid frilagret, som i uttagningsboken antecknar godsets öfverföring
med angifvande af bruttovigten.

Sedan godset å frilagret undersökts och ena exemplaret af inlagan
af vederbörande tjensteman der attesterats, föres godset under
bevakning till och upplägges å nederlagsmagasinet, hvarefter å godset
belöpande nederlagsafgift debiteras, godsets uppläggning antecknas i
nederlagsjournalen samt det attesterade exemplaret af inlagan bilägges
inkommande journalen och det andra nederlagsjournalen.

§ 32.

Uttages gods från frilager för uppläggning på transitupplag å
samma ort, gälle derom hvad i § 31 föreskrifves, med iakttagande att
godset utan föregående undersökning under bevakning föres till och
upplägges å transitupplagsmagasinet, sedan bruttovigten attesterats å
båda exemplaren af inlagan, af hvilka, efter det å godset belöpande
transitafgift blifvit vederbörligen debiterad, det ena bilägges inkommande
journalen och det andra transitupplagsjournalen.

§ 33.

Skall å frilager intaget gods förtullas eller uttagas till fri disposition,
aflemne godsets egare angifningsinlaga derom till tulltjensteman
vid frilagret, hvarefter godset tullbehandlas å frilagret, der inlagan
attesteras och antecknas i förtullningsboken.

År godset af tullpligtig beskaffenhet, skall, sedan vederbörande
tjensteman vid frilagret uträknat och i förtullningsboken debiterat tull -

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

beloppet, derå utstält räkning samt uppburit och qvitterat beloppet, den,
som förrättat tullbehandlingen, å räkningen anteckna, huruvida varorna
utgå lösa eller i omslag, med uppgift i senare fallet å kollys antal och
beskaffenhet jemte märken derå, hvarefter mot räkningens behöriga
afstämpling godset afföres från frilagret.

År godset af tullfritt slag, skall den, som verkstält tullbehandlingen,
å godset utfärda frisedel, innehållande, jemte uppgift å detsammas
beskaffenhet, enahanda upplysningar, som i fråga om tullpligtigt
gods, enligt hvad nyss sagts, skola å deröfver utstäld räkning
antecknas; och skall godset derefter mot frisedelns aflemnande afföras
från frilagret.

§ 34.

Vill egare till gods, som angifvits till uttagning från frilager, för
utförsel eller för försändning till annan inrikes ort, godset, innan det
afsändts, åter intaga, teckne förklaring härom på angifningsinlagan,
hvarefter godset må återföras till frilagret, der åsatt plombering af tullbetjeningen
borttages samt anteckning härom göres å inlagan och i
frilagrets uttagningsbok.

§ 35.

Der till följd af lokala förhållanden eller särskilda omständigheter
afvikelser från de i Afdelning II af denna förordning gifna föreskrifter
finnas till lättnad för rörelsen af behofvet påkallade och kunna med
bibehållande af erforderlig säkerhet för kronans rätt medgifvas, ege
generaltullstyrelsen derom förordna.

Afdelning III.

Särskilda ansvarsbestämmelser.

§ 36.

Den, som

1) inom frilager idkar sådan försäljning, som i § 16 är förbjuden;
eller

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

2) å frilager intager gods emot stadgandena i § 18 mom. 1,
straffes med böter från och med ett hundra till och med ett tusen
kronor; och hafve förverkat det gods, som olofligen hållits till försäljning
eller intagits.

§ 37.

1. Har frilagershafvare, som jemlikt föreskriften i § 28 mom. 1
fått mottaga plomberadt frilagersgods, angifvet till utförsel, icke inom
fyratioåtta timmar derefter till tullförvaltningen aflemnat, bevis från
tullbevakningen, att godset till inlastningsstället ankommit och der under
tullbevakning jemlikt angifningsinlagan inlastats, skall tullförvaltningen
hos honom uttaga böter till belopp, motsvarande högsta gällande tullsats
för hvarje kilogram af varans brutiovigt.

2. Lag samma vare, der frilagershafvare uraktlåter att inom den
i § 28 mom. 3 och § 29 stadgade tid till frilagrets tullexpedition aflemna
föreskrifvet framkomstbevis.

Ivan frilagershafvaren inom tre månader från den dag, då böterna

O 01

blifvit erlagda, hos generaltullstyrelsen lagligen styrka, att varorna
genom olyckshändelse under vägen förkommit eller att han af orsaker,
hvartill han icke varit vållande, blifvit förhindrad att inom behörig tid
framskaffa varorna till bestämmelseorten eller aflemna framkomstbeviset,
vare han berättigad att böterna återbekomma.

§ 38.

, Den, som

1) från frilager insmugglar eller försöker insmuggla tullpligtiga
varor; eller

2) i riket qvarhåller eller olofligen åter inför tullpligtigt frilagersgods,
som angifvits till utförsel; eller

3) beträdes med att under forsling af tullpligtigt frilagersgods
detsamma bortsmyga eller förbyta; eller,

4) på sätt i § 139 tulltaxan sägs, uppsåtligen gynnar eller befordrar
brott, hvarom under 1), 2) och 3) här ofvan förmäles,

straffes såsom för oloflig införsel af varor enligt tullstadgan.

Har frilagershafvare eller, föreståndare för frilager egt vetskap
om brott, hvarom under 1), 2) och 3 förmäles, utan att han det uppenbarat
eller försökt afvända, straffes så som vore han gerningsman.

Bevillningsutskottets Betänkande Ato 30.

17

§ 39.

Frilagershafvare, som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i
§§ 36 och 38 sägs, hafve för alltid förverkat rätt att inom frilager
innehafva eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och
vare skyldig genast utrymma sitt lager.

§ 40.

Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskildt sägs,
mot hvad enligt denna förordning eller derpå grundade föreskrifter är
angående frilager stadgadt, straffes med böter från och med tjugufem
till och med femhundra kronor.

Sker det af frilagershafvare eller föreståndare för frilager, vare
minsta bot etthundra kronor.

§ 41.

Beträdes föreståndare för frilager med förbrytelse, hvarom förmäles
i §§ 36, 38 och 40, eller underlåter han den tillsyn, honom
enligt § 11 åligger, varde han från befattningen skild; och må han ej
vidare såsom föreståndare godkännas.

§ 42.

Böter, som ådömas enligt § 38, och försäljningsbelopp för gods,
förverkadt enligt sagda § fördelas jemlikt § 146 tullstadgan.

Af böter, som eljest ådömas eller uttagas enligt denna förordning,
tillfälle hälften kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning.
På enahanda sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt
enligt § 36.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt
allmän strafflag.

§ 43.

Angående laga domstol i mål rörande öfverträdelse af denna förordning
eller derpå grundade föreskrifter gälle hvad i § 165 tullstadgan
sägs.

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 5 Smil. 1 Afd. 23 lläft.

3

Bevillningm tskot/ets Betänkande N:o 30.

Denna förordning länder till efterrättelse från och med den
1 januari 1901.

Af ett den kong! propositionen bilagdt utdrag af protokollet
öfver finansärenden för den 15 december 1899 inhemtas, att vid ärendets
föredragning inför Kongl. Maj:t chefen för finansdepartementet
yttrat följande:

»I underdånig skrifvelse den 13 april 1894 anhöll Riksdagen, att
Eders Kongl. Maj:t måtte låta utreda, om och under hvilka vilkor
frilagersinstitutionen lämpligen skulle kunna, utan uppoffringar för
statsverket, här i landet införas, samt derefter till Riksdagen inkomma
med de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde
gifva anledning, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t ville låta verkställa
utredning angående möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar
i Sverige. %

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 5 oktober nyssnämnda år uppdragit
åt en komité att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag, som
afsåges i Riksdagens förenämnda skrifvelse, afgaf denna komité den
22 juni 1895 underdånigt betänkande i ämnet, åtföljdt af förslag dels
till förordning om frilager och frihamn jemte, såsom bilaga dertill,
särskildt förslag till förordning ensamt om frilager, dels till kungörelse
angående vissa ändringar i tullstadgan den 2 november 1877 och dels
till kungörelse innefattande vissa ändringar i förordningen angående
frilager för proviantering af fartyg i Öresund den 18 september 1874.

På grund af nådig remiss hafva derefter kommerskollegium och
generaltullstyrelsen den 30 maj 1896 gemensamt afgifvit underdånigt
utlåtande i ärendet, dervid af em bets verken tillika öfverlemnats inhemtade
yttranden från handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Gefle samt tullkammaren och nederlagskontoret i
Stockholm, tulldirektören i Göteborg samt dervarande tullkammare och
nederlagskontor äfvensom tullkammaren i Malmö.

Efter det i inledningen till förenämnda komitébetänkande, bland
annat, redogjorts ej mindre för det af särskilde den 27 oktober 1882
förordnade komiterade år 1884 afgifna betänkande jemte förslag till
förordning om kreditupplag och frilager samt deraf beroende ändringar
i tullstadgan och handelsbalken, för kommerskollegii och generaltullstyrelsens
den 4 juni 1885 deröfver afgifna underdåniga utlåtande och
för det förslag till förordning angående allmänt frilager, som derefter

19

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

i nådig proposition den 26 mars 1886 förelädes Riksdagen, men icke
af denna antogs, än äfven för de förslag, som sedermera väckts om
införande af frilagers- och frihamnsinstitutionerna i vårt lands tullagstiftning,
och dessa förslags behandling och utgång i Riksdagen, har
komitén i sitt utlåtande till en början erinrat, hurusom dess uppdrag
innefattade två skilda uppgifter, nemligen dels att utreda, om och under
hvilka vilkor frilagersinstitutionen lämpligen kunde, utan uppoffringar
för statsverket, här i landet införas, samt afgifva de förslag till lagstiftningsåtgärder,
hvartill utredningen kunde gifva anledning, dels att
verkställa utredning rörande möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar
i Sverige. Vid den förra delen af uppdraget hade sålunda
bundits det vilkor, att af frilagersinstitutionens införande ej skulle föranledas
några uppoffringar för statsverket, medan ett sådant vilkor ej
gifvits beträffande frihamnsfrågan. I afseende å frilagersinrättningen
hade komitén ock att afgifva de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill
utredningen kunde gifva anledning. Rörande frihamnsfrågan åter
hade icke sådant uttryckligen ålagts komitén. Komitén hade trott sig
fatta sin uppgift i sistnämnda ämne rätt, då den funnit utredningen
böra afse, huruvida erforderliga förutsättningar funnes för inrättande af
frihamnar i Sverige; huruvida vår industri, handel och sjöfart skulle af
sådana anläggningar, i och för sig betraktade, tillskyndas afsevärda
fördelar; huruvida de direkta och indirekta uppoffringar, som föranleddes
af frihamnar, möjligen lade hinder i vägen för att sådana skulle kunna
här komma till stånd; äfvensom huruvida något allmännare intresse och
någon större offervillighet vore att för ändamålet påräkna inom vårt
land. Komitén hade tillika, med stöd af hvad vid frågans behandling
i Riksdagen förekommit, utgått derifrån, att den icke skulle öfverskrida
sitt uppdrag, om den, under förutsättning att utredningen gåfve vid
handen, att frihamnsanläggningar i Sverige vore både möjliga och lämpliga,
yttrade sin mening angående det sätt, hvarpå, och de allmänna
vilkor, hvarunder frihamnar borde här inrättas och rörelsen i dem drifvas,
liksom icke heller om komitén afgåfve förslag till de härför påkallade
lagstiftningsåtgärder, som i frågans närvarande skick kunde
finnas möjliga och tjenliga att meddela.

Med inrättande af frilager i detta ords allmänna betydelse afses
en sådan utveckling af transitupplagsinstitutionen, att godsegaren erhåller
rätt till förfogande öfver de å upplag befintliga varorna. Å frilager,
liksom å transitupplag, äro de intagna varorna att betrakta såsom
om de ännu icke öfverskridit landets tullgräns. Deras intagande å upplaget
har icke föregåtts af någon tull undersökning, än mindre tull -

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

behandling. Tull erlägges endast i den mån varorna, der de äro tullpligtiga,
ingå till inhemsk förbrukning. Men medan transitupplagsgodset
ligger under tullverkets lås och vård, undandraget godsegarens
tillsyn och förfogande, kan egaren till å frilager intaget gods icke blott
verkställa ompackning och fördelning af varorna, utan äfven bearbeta,
blanda och behandla dem, på sätt honom lyster, allenast åtgärden sker
inom frilagrets strängt bevakade område.

Komitén angifver sin ståndpunkt till frågan om frilagersinstitutionens
införande i Sverige sålunda:

»Komitén är öfvertygad att för den enskilde affäsmannen, som
idkar handel med eller i hvars rörelse ingår användandet af utländskt
tullpligtigt gods, nyttjandet af frilager erbjuder afsevärda fördelar.
Angående beskaffenheten af dessa erinras, att frilagershafvaren är befriad
från att erlägga tull för de varor han intagit förr än dessa utgå
från upplaget till afsättning inom landet. Hans driftkostnader blifva
härigenom billigare. Någon ränta å förskotter ad tull behöfver ej af
honom beräknas. Han vinner väsentlig lättnad i afseende å varornas
tullbehandling, hvilken eger rum utan att dessa derförinnan föras från
frilagret, och kan, särskild! derest affären afser transithandel och export,
bespara sig kostnaderna för magasinering på skilda platser af dels
oförtulladt utländskt gods, dels förtulladt, tullfritt och inhemskt gods.
Han är för gods, som intages å frilager, befriad från föregående undersökning
från tullverkets sida. Och vidare kan han -— och häri ligger
den vigtigaste fördelen — fritt sköta sina varor å frilagret, der ompacka
och dela dem i mindre kolly, blanda och sammansätta dem med
dit intaget inhemskt eller förtulladt gods, förarbeta godset m. m. Behofvet
att vidtaga sådana åtgärder är för öfrigt ingalunda, såsom man
velat påstå, begränsadt till handeln med manufakturvaror. Äfven den
stora handeln, handeln med kolonialvaror, kan af frilagret hemta afsevärdt
gagn. Ty det är icke händelsen, att för denna handel nederlagsrätten
är tillfyllestgörande. Så är det, till dömes, för importören af
kaffe af vigt att kunna fördela balarne i mindre partier, sortera varan
och blanda |olika slag med hvarandra. Äfven om bestämmelserna angående
nederlaget blefve underkastade revision i ett eller annat afseende,
och behofvet deraf erkänner äfven komitén, skulle nederlagsrätten likväl
icke kunna ersätta frilagersinstitutionen. Med nederlagsrätten är
en föregående undersökning af varorna ovilkorligen förbunden, och
godsegaren har en mycket inskränkt rätt att förfoga öfver godset.
Borttoges föreskriften om varornas undersökning, och öppnades för
godsegaren möjlighet att å nederlaget friare behandla sitt gods, finge

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 21

man i sjelfva verket ett frilager, men icke ett nederlag, hvars bibehållande
till namnet endast vore egnadt att förvilla. Sin största betydelse
måste frilagret, till följd af sin natur, ega för transithandeln;
för den grosshandelsrörelse, som består i att intaga stora partier varor
för att i mindre poster sprida dem till konsumtionsorterna; samt för
tillverkning för export af sådana varor, vid hvilkas bearbetande eller
kompletterande utländska ämnen erfordras eller hvaraf vissa delar måste
hemtas från utlandet.

Deraf att genom frilagret handeln och industrien utvecklas följer,
att sjöfarten, som förmedlar varuomsättningen länderna emellan, bör i
samma mån erhålla ökadt tillfälle till frakter och således äfven den,
om frilager komma till stånd, antagligen gå gynsammare förhållanden
till mötes.

Då härtill kommer den vigtiga omständigheten, att i vissa af
våra grannländer, hvilka äfven äro våra konkurrenter, och särskildt i
Danmark, för transit- och reexporthandeln synnerligen gynsamma tullinstitutioner
finnas och i betydlig utsträckning begagnas, efter hvad
man kan antaga såsom visst, just för afsättningen på Sverige, synes
det ingalunda vara i statsekonomiskt hänseende välbetänkt att icke
bereda äfven vårt näringslif tillfälle att tillgodogöra sig de fördelar,
som kunna vinnas genom frilager. Tillika får det icke förbises, att
frilagers inrättande begärts redan för åtskilliga år tillbaka af målsmän
för köpmannakårerna i Göteborg och Malmö; att, då frågan förekommit
inom Riksdagen, den vid olika tillfällen vunnit majoritet inom både
Första och Andra Kammaren och endast ett mycket obetydligt röstetal
vållat dess fall; samt att, enligt hvad till komitén afgifna yttranden
synas gifva vid handen, hos affärsmän i landets tre största städer
intresset för frilagersinstitutionens snara införande är lifligt. Våra
affärsmäns kraf på erhållande af tillfälle att af frilager sig begagna
lärer också böra betecknas såsom mycket billigt. De kunna med skäl
fordra att icke undanhållas ett medel att bestå i konkurrensen, om
hvars gagn i andra länder de hafva erfarenhet. Och för öfrigt måste
redan medvetandet, att de icke äro satte i samma fördelaktiga ställning
som deras konkurrenter, verka förlamande på deras företagsamhet.

Frilagersinstitutionens införande bör dock uppenbarligen icke ifrågakomma
under annan förutsättning än att fördelarne deraf icke öfvervägas
af olägenheter, hvilka icke kunna undanrödja. Huruvida detta
är händelsen, skall komitén nu undersöka. ^

Det har inom Riksdagen uttalats farhågor, att genom medgifvaridet
att anlita frilager tullinkomsterna skulle minskas samt det skydd

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

för vår industri, som afsetts med vissa nu gällande införseltullar, komma
att äfventyras. Härvid har man särskildt fäst vigt dels vid den omständigheten,
att för de varor, vid hvilkas förtullning vigtafdrag ej
finge ske för omslag, inlägg m. m., en del af de afsedda tullafgifterna
skulle kunna undgås derigenom att godset å frilagret befriades från
detta emballage och fördes till förtullningslokalen utan något eller med
allenast ett mycket lätt omslag, dels vid det lättare tillfälle till smuggling,
man ansåge förefinnas vid ett frilager.

Komitén har redan i inledningen till detta betänkande angifvit
sin ståndpunkt i afseende å det mål, som bör eftersträfvas beträffande
den tekniska anordningen af tullbeskattningen. Tullafgifterna böra
principielt uttagas endast för varor, som komma till förbrukning inom
landet och så nära tiden för denna förbrukning som möjligt. Mot
detta mål är just frilagersinstitutionen en väg. Och hvad angår det
reella syftet med tullars åsättande, det må nu anses ligga företrädesvis
i beredande af skydd åt landets näringar eller förnämligast i anskaffande
af inkomster åt staten, så lider detta syfte icke något afbräck genom
frilagersinstitutionen såsom sådan. Det syftet skall regleras genom
tulltaxan, hvars särskilda tullsatser böra sättas till de belopp, som af
omständigheterna betingas, och hvilken vid varuinförsel från frilagret
öfver dess strängt bevakade gräns tillämpas på samma sätt som vid
den direkta varuinförseln från utlandet. Så fullständigt är detta fallet,
att inhemskt och förtulladt utländskt gods, som ingår till frilagret,
derigenom ikläder sig egenskapen af oförtulladt utländskt gods och
alltså skall vid återinförsel från frilagret undergå enahanda tullbehandning,
som derå direkt från utlandet intaget gods skall vid uttagning
från frilagret underkastas. Frilagret innebär således egentligen ett
förskjutande af landets tullgräns; men vid sådant förhållande bör det
icke, hvilka åsigter man än omfattar beträffande det reella syftet med
tullars åsättande, möta någon principiel invändning att i fråga om förfogandet
öfver tullpligtigt gods, innan det utgår till afsättning inom
landet, medgifva de lättnader, som innefattas i begreppet frilager. Då
komitén alltså icke kan biträda en uppfattning, som ginge derpå ut
att, äfven om ifrågavarande lättnader kunde till gagn i vigtiga afseenden
åstadkommas utan att tullkontrollen äfventyrades, man likväl
till följd af ofvan nämnda farhågor borde helt och hållet afvisa tanken
på frilagersinstitutionens införande, innebär emellertid detta icke att
densamma enligt komiténs mening borde medgifvas utan några begränsningar.
Tvärtom hyser komitén den bestämda åsigt, att i vissa vigtiga
hänseenden afvikelser från den allmänna regeln påkallas ej mindre

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 23

beträffande de varuslag, som må på frilager intagas, än äfven i fråga
om den rörelse, som må der idkas.

Hvad nu särskildt beträffar den gjorda anmärkningen rörande
undgående af tull å emballage, der tulltaxan bestämmer bruttoförtullning,
har denna anmärkning synts komitén giltig, dock icke såsom en
anmärkning mot frilagersinstitutionen sjelf, utan så att förstå, att den
bör föranleda till ändrade bestämmelser i tulltaxan, så vidt angår de
rubriker, som af anmärkningen drabbas. Den erinran är väl sann, att
varuegaren äfven nu har tillfälle att före varornas införsel i riket vidtaga
de ompackningsåtgärder, hvarom här är fråga, och på detta sätt
kringgå tulltaxans bestämmelser i ämnet. Sådant sker i sjelfva verket
i ganska stor omfattning. Särskildt vissa manufakturvaror inkomma
och förtullas utan omslag, medan de kartonger och dylikt, hvari de
utbjudas i detaljhandeln, förtullas för sig, ett förpackningssätt, som är
kändt under namn af det ryska. Det får dock ej nekas, att ett sådant
förfarande kan i mycket större utsträckning anlitas, derest ompackningen,
på sätt händelsen skulle blifva genom frilagers inrättande,
kan ske på samma plats som tullbehandlingen eger rum, än om den
måste verkställas å ort utom landet. Den besparing af tullumgälder,
som importör kan genom dylika ompackningar tillvinna sig, är också
för vissa af de varor, rörande hvilka tulltaxan innehåller föreskrift
om förtullning brutto, så pass betydande, att den inbjuder till att af
honom eftersträfvas. Enligt hvad komitén inhemtat ingår omslagens
vigt i sagda varors bruttovigt i allmänhet med omkring 20 å 25 procent
och lägst med 5 procent.

Ifrågavarande anmärkning bör dock, såsom redan antydts, ingalunda
föranleda till att förkasta frilagersinstitutionen. Deremot anser
komitén att, derest denna kommer till stånd, i sammanhang dermed
böra vidtagas de ändringar i tulltaxan, att, jemte borttagande vid vissa
rubriker af vid dem meddelad föreskrift att vid varans förtullning afdrag
ej får göras för vigt af omslag, askar, inlägg in. in., tullsatserna
vid dessa rubriker erhålla en motsvarande förhöjning. Denna ändring
anser komitén nödvändig till förebyggande af att, genom frilagrets
användande till ompackningar i ofvan angifna syfte, vare sig staten
lider minskning i tullinkomster eller det med införseltullarna afsedda
skyddet för de inhemska näringarna förringas eller orättvisa uppslår
för de importörer, som utan begagnande af frilager införa sina varor.
Till upplysning om hvilka förändringar i tulltaxan, som häraf skulle
föranledas, hafva, på begäran af komitén, öfverinspektoren och tullför -

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

valtaren vid härvarande packhusinspektion utarbetat den betänkandet
vidfogade promemoria i ämnet (bil. A), till innehållet hvaraf komitén,
som ansett det icke tillkomma sig att afgifva detaljerad! förslag till
förevarande ändringar, hänvisade.

Ännu i ett annat fall skulle emellertid staten genom frilager kunna
lida minskning i tullafgifter samt frilager i öfrigt kunna gifva anledning
till anmärkningar af nyss antydda art. Det kunde ifrågakomma
att inom frilager konsumerades lifs- och njutningsmedel samt begagnades
andra till personligt bruk afsedda artiklar, för hvilka, om frilager
ej funnits, tull måst erläggas. Med afseende härå har komitén
ansett bestämdt förbud höra meddelas mot att inom frilager till förtäring
eller eljest till personligt bruk använda andra än inhemska samt utländska
tullfria eller vederbörligen förtullade varor.

Hvad härefter angår farhågan för att vid frilager tillfälle till
smuggling lättare skulle erbjuda sig än vid den direkta varuinförseln,
finner komitén en sådan farhåga icke befogad. Just motsatsen torde
vara fallet. Det hvarken har ifrågasatts eller kan förutsättas annat,
än att frilagret skall vara fullständigt afspärradt från kringliggande
område. Hela inrättningen skall stå under tullverkets kontroll. Inga
personer skola få hafva sin bostad inom frilager. Alla in- och uttagningar
af varor skola ske under direkt tillsyn af tullbetjente genom
bestämda in- och utgångar och under iakttagande af vissa formaliteter.
För frilagers inrättande måste vidare fordras särskild! tillstånd. Den
profvande myndigheten har dervid att uppställa hvilka vilkor den finner
af nöden för tullverkets säkerhet. Sagda farhåga synes således innebära
en icke berättigad misstro mot den myndighet, å hvilken afgörande!
af dessa frågor bör ligga. I betraktande af de kontrollföreskrifter,
som meddelas beträffande frilager, lärer det alltså kunna med
fog påstås, att större svårigheter skola möta för insmuggling af tullpligtiga
varor från frilager än öfver tullgränsen i öfrigt, hvilken helt
naturligt icke kan i lika mån bevakas. Erfarenheten från andra länder
bekräftar detta, och särskild! har, enligt hvad komitén inhemtat, det
köpenhamnska frilagret icke medfört någon olägenhet i förevarande
afseende. Vid redogörelsen för de särskilda bestämmelserna i det förslag
till författning i ämnet, komitén framställer, blifver komitén i tillfälle
att närmare omförmäla beskaffenheten af de kontrollföreskrifter,
hvilka komitén anser böra till förebyggande af underslef gälla vid
svenska frilager.

Från frilagrets motståndare har vidare det påståendet framkastats,
att den industriella verksamhet, som bedrefves inom frilagret, skulle,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 25

arbetande under gynsammare förhållanden än den inhemska industrien
för öfrigt, vålla afbräck i afsättningen af dennas alster inom landet.
Detta påståendes rigtighet kan komitén dock icke erkänna. Frilagret,
som direkt gynnar den svenska industrien genom att bereda de för
export sträfvande grenar af densamma, som hafva behof af utländska
råämnen eller tillsatser, billigare produktionskostnader, uppträder nemligen
icke på den inhemska marknaden såsom medtäflare till denna
industri. Ty de produkter, som å frilagret med begagnande af visst
utländskt material bearbetas eller fullbordas, komma, vid det förhållande
att tullen å det färdiga fabrikatet bör vara och i regel också är
högre än å deri ingående råvaror och halffabrikat, att afyttras icke
inom, men utom landet, hvilket är helt naturligt, då ju i annat fall
tull skulle erläggas för den färdiga varan och ändamålet med dennas
tillverkning å frilagret vara förfeladt.

Derest emellertid i något särskildt fall den färdiga varan enligt
tulltaxan vore belagd med lägre tull än de vid varans framställande
nödiga ämnen, eller ock den färdiga varan vore tullfri, men tull vore
satt å de i densamma ingående materialierna, så skulle visserligen den,
som å frilagret tillverkade en sådan vara, äfven med hänsyn till dennas
afsättning inom riket, komma i gynsammare ställning och njuta billigare
produktionsvilkor än den, som tillverkade varan inom landet utanför
frilagret. Så vidt komitén kunnat utröna, är detta enligt den svenska
tulltaxan förhållandet endast beträffande boktryckerialster, i det nemligen
böcker äro tullfria, medan boktrycksfärg och tryckpapper äro med
tull belagda, Ehuru komitén håller före, att någon fara icke till följd
häraf skulle vara för handen, om ett förbud mot anläggning och drifvande
af boktryckeri inom frilager lemnades å sido, har komitén dock,
på det att icke frilagret i något fall må kunna komma att, i strid mot
sitt ändamål, bereda tillfälle till en illojal konkurrens, ansett ett förbud
i sådant hänseende böra meddelas.

I ett visst samband med sist berörda invändning står den under
frilagersfrågans behandling- inom Riksdagen framstälda anmärkning,
hvilken grundar .sig på föreställningen, att frilagret skulle varda en
välkommen upplagsplats för utlandets öfverproduktion, i synnerhet af
manufakturvaror och kram, hvaraf landet skulle till skada för den inhemska
industrien öfversvämmas. Mot dem, som framställa denna anmärkning,
må emellertid erinras, att, på sätt förut påpekats, tulltaxans
bestämmelser icke i något afseende eftergifvas vid frilagrets gräns mot
inlandet. Afsättas dessa varor inom landet, betalas således för desamma
tull, liksom om de direkt införts. Och någon olägenhet af att de,
Bill. till Riksd. Frat, l!)00. 5 Sami. 1 Afd. 23 Raft. 4

26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o SO.

innan de ingå till förtullning, hållas upplagda på ett frilager härstädes,
lärer svårligen kunna utfinnas. Det synes för öfrigt icke heller lätt
att inse hvilken fördel skulle vinnas af att bekosta införsel af sådana
varor, innan detta visat sig behöfligt, och i afvaktan derpå hålla dem,
mot gäldande af magasinshyra eller andra omkostnader, upplagda å
frilager. Genom ompackningar i andra emballage skulle, enligt hvad
komitén redan antydt, någon tull icke kunna inbesparas. Säkerligen
skulle hitförandet af dylika varor, hvilka väl endast ingå såsom styckegods
å de reguliert trafikerade ångbåtslederna eller å jernväg och ångfärja,
med fullt ut lika stor fördel ske, allt efter som de behöfdes för
afsättning inom landet.

Frågan om frilagers nyttjande för utländska manufakturvaror
har dock äfven en annan sida. Den faran läge, har man invändt, nära
till hands, att å frilagren skulle hållas proflager af dylika varor, hvilka
der kunde i detalj afyttras. Denna fara kan dock genom lagbestämmelser
förebyggas. Komitén anser det nemligen böra, i öfverensstämmelse
med hvad i vissa främmande författningar skett, förbjudas att å
frilager idka detaljförsäljning af eller så kallad minuthandel med varor
från bod eller annat upplagsställe, der varorna finnas upplagda eller
prof derå förevisas. För öfrigt bör den anmärkning här förutskickas,
att enligt komiténs förslag i ämnet lokal inom frilager ej må upplåtas
till annan än den, som blifvit såsom frilagershafvare godkänd. I strid
mot gällande traktater med främmande magter kan väl icke utländsk
undersåte, som undfått rätt att här i riket idka handel eller annan
näring, förbjudas, på den grund att han är utländing, att nyttja frilager.
Men vid den pröfning af personens lämplighet, som enligt komiténs
förslag skulle af myndighet företagas, bör tagas i öfvervägande
jemväl, huruvida mot den rörelse, som denne vill å frilagret''idka, kan
vara något att anmärka. Och finnes frilagersrätt, som redan medgifvits,
brukad till sådant proflager med detalj försälj ning, går frilagershafvaren
sin rätt förlustig. Invändningen föranleder alltså icke heller
i denna del till förkastande af frilagersinrättningen, men till lagstiftningsåtgärder
angående densamma.

Man har vidare mot frilagren anmärkt, att dessa skulle blifva
hvad man kallat »utländska småkolonier». fly, har man sagt, intet
hindrade att använda utländske arbetare inom frilagren. Någon särskild
anledning till det antagandet, att utländingar skulle anlitas mer
vid arbeten inom frilager än vid industriella anläggningar eller arbeten
å andra orter inom riket, synes dock icke förefinnas, hvarför anmärkningen
icke lärer kunna tillerkännas något berättigande. För hvarje

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 27

frilager skall för öfrigt, enligt hvad komitén föreslår, finnas ett af
generaltullstyrelsen faststäldt reglemente, deri, bland annat, skall bestämmas
om behörigheten att förrätta arbete inom anstalten. Det blir
alltså vid fastställandet af detta reglemente tillfälle att pröfva, huruvida
några särskilda vilkor i afseende å arbetares användande finnas böra
uppställas. Härvid kan man, i likhet med hvad rörande vissa tullupplag
i andra länder finnes föreskrifvet, stadga, att inga andra arbetare
må varda inom frilagret anstälda än sådana, som godkänts af vederbörande
tullmyndighet vid anstalten.

En annan anmärkning mot frilager afser, att den industriella
verksamheten derinom skulle lida en inskränkning, så till vida att
qvinnor ej kunde få användas å frilager. Visserligen har detta förr
varit förbjudet i Danmark, och äfven 1886 års svenska förslag till förordning
om allmänt frilager upptog förbud mot tillträde för qvinnor.
Emellertid bar man numera i Danmark medgifvit sådant tillträde, utan
att, enligt hvad komitén inhemtat, deraf försports några af de olägenheter
i kontrollhänseende, som tillförene deraf befarats. Med afseende
härå och då vederbörande tulltjensteman skulle ega rätt att låta verkställa
besigtning å en hvar utgående, en besigtning, som å qvinnor
naturligen skulle, med tillämpning af stadgande i § 151 tullstadgan,
verkställas af qvinna, anser komitén icke behöfligt, att förbud gifves
mot användande af qvinnor såsom arbetare å frilager. Angående särskilda
kontroller vid qvinliga arbetares anställande kunna för öfrigt
närmare föreskrifter meddelas i anstaltens reglemente.

Beträffande de slag af varor, som skulle få på frilager intagas
till uppläggning eller behandling, bar med mycken skärpa invändts,
att frilagren skulle kunna i stor omfattning begagnas till upplag af
spanmål utöfver det verkliga behofvet och således kunna tjena till
underlättande af spekulationer i denna vara, i synnerhet vid tider, då
tullförböjningar antoges vara förestående.

Utan uppgifvande af frilagerstanken kan man naturligen utesluta
från frilager vissa varuslag, blott man icke går ända derhän att förbjuda
intagning af sådana varor, hvilka kunna i större skala blifva
föremål för den transithandel och exportrörelse, i hvilkas framkallande
och utveckling frilagrets väsentliga syfte måste ses. Hvad nu spanmål
beträffar, drabbar den framstälda anmärkningen derom äfven nederlagsinrättningen.
Också hafva förslag varit framstälda om förbud mot
spanna åls läggande å nederlag. Utan att, här ingå på de orsaker,
som föranledt, att dessa förslag icke vunnit framgång, anser komitén
anmärkuingen, i hvad den afser frilager, förtjent af afseende, då i

28

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

komiténs tanke intet giltigt skäl krafvel- frilagersrätt för denna vara,
medan åter ett medgifvande att anlita frilagren derför skulle kunna
minska fafsättningstillfällena för den svenska spanmålen och nedtrycka
prisen derå för våra jordbrukare äfvensom under vissa förhållanden
bereda tillfälle till för statsverket förluBibringande spekulationsaffärer.
Komitén har visserligen icke förbisett, att detsamma kan till en viss
grad blifva förhållandet äfven genom användande af danska hamnar,
der stora myckenheter spannmål kunna inemot tiden för en i Sverige
beramad tullförhöjning samlas och i sista ögonblicket inkastas på den
svenska marknaden. Från grannlandet lärer dock en sådan spekulationsaffär
icke kunna bedrifvas i samma omfattning och med samma lätthet
som från ett inom riket befintligt frilager, och af den omständighet, att
den icke kan helt och hållet förebyggas, följer ej, att icke den svenske
lagstiftaren bör söka, så vidt han har att råda, förekomma att genom
en svensk institution landets jordbruksnäring må kunna tillskyndas
skada. Komitén har alltså i sitt förslag från rätt till intagning å frilager
undantagit spanmål, omalen och malen, alla slag. Naturligen
är det utländsk spanmål, som häraf företrädesvis träffas. Att å frilager
upplägga svensk spanmål lärer icke kunna ifrågakomma, om
icke möjligen någon skulle vilja förvara säd på sitt frilagersmagasin i
afvaktan på lägligt tillfälle till utförsel. Men ehuru häremot intet vore
att i och för sig erinra, har komitén för kontrollens underlättande gjort
förbudet tillämpligt å afl spanmål.

Redan bevillningsutskottet vid 1886 års riksdag anmärkte, att det
dä föreliggande frilagersförslaget tilläte uppläggande af bränvin och
sprit å frilager, ehuru för dessa varor, jemlikt tullstadgan, nederlagsoch
transitupplagsrätt icke njötes. Denna omständighet har ock vid
senare tillfällen åberopats. Anmärkningen anser komitén fullt rigtig.
Den kan blott icke användas såsom ett bevismedel mot frilagersinstitutionen,
utan bör föranleda allenast till lagstil ningsåtgärder i
syfte förnämligast att förebygga, att genom frilagren öppnas tillfälle till
spekulation med bränvin och sprit å den inhemska marknaden. Härför
är dock icke nödigt att uppställa ett alldeles ovilkorligt förbud mot
att å frilager intaga bränvin och sprit. Intagas dessa varor å frilagret
för att användas vid tillverkning derstädes af bärviner, likörer, sylter
eller dylika varor, hvari bränvin ingår, är detta industriella verksamhetsgrenar,
som kunna skörda mycken fördel af frilagret och för hvilka
hinder icke böra uppställas. Väl skulle det icke heller kunna mötas
med några principiella invändningar, om man, på sätt bevillningsutskottet
år 1891 ifrågasatt, tilläte, att bränvin finge inom frilager

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 29

äfven undergå förädling för export. Men då härför skulle i kontrollhänseende
erfordras alldeles särskilda bestämmelser, Indika dels äro af
den beskaffenhet, att de icke lämpligen kunna inordnas i en allmän
författning, utan lära i mångt och mycket behöfva lämpas efter lokala
förhållanden, dels äfven blifva beroende af den speciella lagstiftning,
som i öfrigt gäller för bränvinstillverkningen, har komitén icke velat
tillstyrka ett allmänt medgifvande i förevarande hänseende. Komitén
bär, med anledning af hvad sålunda anförts, funnit sig böra föreslå
förbud mot att å frilager intaga bränvin och sprit af säd, potatis eller
andra jordfrukter, genever deri inbegripen, allenast med undantag för
det fall, att varan skall inom frilagret användas vid beredning af andra
tillverkningar. Med sådan bestämmelse är det utan vidare klart, att
bränvin och sprit icke få från frilager uttagas, så länge de falla under
sin rubrik i tulltaxan, utan allenast så vidt och i den mån som de ingå
i andra tillverkningar.

Slutligen bör till bemötande upptagas ännu en anmärkning, som
ofta låtit höra sig, då frågan om frilager behandlats inom Riksdagen.
Frilager, har man sagt, vore en så stor och kostsam inrättning, att
den kunde komma till stånd blott på mycket få platser och endast å
de större handelscentra. Dervarande handlande blefve härigenom satta
i en gynsammare ställning än deras yrkesbröder å andra, med frilager
icke utrustade orter; och skulle följaktligen desse, om frilager infördes,
tillskyndas ökad svårighet att bestå i konkurrensen. Oafsedt, att. i
anmärkningen ligger ett indirekt erkännande af att Irilager är till
nytta för dem, som deraf kunna begagna sig, får det ^ icke förbises,
att den täflan, som genom inrättande af frilager i Sverige skulle
öppnas, komme att rigtas mot de utländska frilagren och mot dem,
som deraf betjenade sig, och icke mot handelsidkare å de orter
inom landet, der frilager icke komme till stånd. Ty desse affärsmän
komme härpå icke att förlora, men vinna, då de finge tillfälle att
skaffa sig de varor, de måste hålla på lager, från det närmare belägna
svenska frilagret i stället för att anlita utländska mellanhänder,
och härigenom komme de jemväl i åtnjutande af den al frilagersrätten
beroende fördelen att ej behöfva hålla ett i förhållande till afsättningen
onödigt stort lager af förtullade varor. Ifrågavarande anmärkning
skulle emellertid icke kunna helt och hållet frånkänna^)
betydelse, derest det blefve tillåtet att å frilager idka detaljhandel, i
hvithet fall handelsidkarne å fri lagersorten skulle medelst gynsamma
afsättningsvilkor kunna öppna en svår konkurrens för andra handelsidkare,
men då detaljhandel skulle vara strängt förbjuden å de svenska

30

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

frilagren, kan komitén icke tillerkänna giltighet åt anmärkningen.
Antagas får väl för öfrigt icke, att de, som framställa denna anmärkning,
verkligen afse, att affärsmän på vissa orter skola undanhållas fördelar
på den grund, att samma fördelar icke kunna komma andra i lika grad
till godo. Ett sådant antagande faller på sin egen orimlighet. För
att nu endast anföra ett nära liggande analogt fall, skulle anmärkningen
följdriktigt leda till, att icke heller nederlagsrätt borde medgifvas, då
begagnandet af denna rätt icke står affärsmän å hvarje ort till buds.

Härmed anser sig komitén hafva bemött de hufvudsakligaste
invändningar, som blifvit gjorda eller torde kunna vidare framställas
mot lämpligheten af frilagersinstitutionens införande. Dervid har komitén
ansett sagda invändningar dels icke förtjena afseende, dels kunna
genom lämpliga lagstiftningsåtgärder undanrödjas, och har komitén
således icke i dessa, invändningar funnit någon orsak att frånråda införandet
af en institution, om hvars fördelar i och för sig komitén,
såsom ofvan förmälts, är öfvertygad.

Vid sådant förhållande har komitén att nu tillse, om denna institution^
kan lämpligen åvägabringas med iakttagande af det i uppdraget
åt komitén uppstäda vilkor, att institutionen icke skall föranleda
uppoffringar för statsverket.

.Inrättande af frilager kräfver i första rummet kostnader för anläggning
och inredning af lämplig byggnad eller lämpliga byggnader
och skjul m. m., anordnande af upplagsplatser, anstalter för isolering
af byggnad för frilager, uppsättande af hägnad kring frilagersområde,
jemte underhållskostnader, hvartill ytterligare kunna läggas kostnader
för särskilda anstalter för varors in- och uttagning ur magasinen, för varutransporter
inom området och dylikt. I nu nämnda afseenden kan staten
icke komma att vidkännas några uppoffringar, då samtliga dessa kostnader
äro af beskaffenhet att uppenbarligen höra åligga den, som vill
inrätta frilagret. Härvid kan ju visserligen den möjlighet uppställas,
att staten, på sätt i Danmark skett, skulle sjelf anlägga frilager för
att mot afgift upplåtas, men något sådant synes icke gerna kunna
ifrågasättas i Sverige, der hvarken nederlags- eller transitupplagsmagasin
äro statens.

Vidare blifva kostnader nödvändiga för anordnande af vakt- och
expeditionsrum vid frilagret, anskaffande af vågar m. m. för tullbehandlingar
och af blanketter till vissa erforderliga handlingar. Äfven
dessa kostnader böra åligga egaren af frilagret. Naturligen har egaren
ock att aflöna den personal, som han kan finna nödigt anställa för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 31

besörjande af tillsyn inom anstalten eller utförande af transporter eller
andra arbeten der.

Härjemte föranleder frilagret kostnad för aflönande af de tullverkets
tjensteman och betjente, hvilka måste anställas för utöfvande
af tullkontroll och tullbevakning- samt bokföring och expedition vid
frilagret. Denna kostnad kommer väl att i första hand drabba staten,
men, i enlighet med hvad i förslagen af 1884 och 1886 fans upptaget,
anser komitén det böra åläggas frilagrets egare att återgälda
kostnaden. Till trygghet för dennas godtgörande innehöllo sagda förslag
den bestämmelse, att innan frilagret finge för sitt ändamål begagnas,
skulle för gäldande af berörda kostnad ställas säkerhet, som af
generaltullstyrelsen godkändes. Äfven komiténs förslag fordrar ställandet
af sådan säkerhet, dock att stadgandena i ämnet något fullständigats,
i det komitén ansett det böra föreskrifvas, att denna säkerhet skall
bifogas ansökningen om tillstånd till frilagrets inrättande samt afse en
tid af fem år i sänder.

Då således kostnaderna för frilager sinstitutionen skulle komma
att gäldas af frilagersegaren, uppställer sig frågan, huruvida icke dessa
kostnader, hvilka naturligtvis skulle komma att i sista hand uttagas
från den rörelse, som begagnade sig af frilagret, komme att blifva så
pass betydande, att nyttjande af frilager blefve mycket inskränkt och
ett svårt afbräck vållades i de ekonomiska fördelar, som af frilagersinstitutionen
eljest vore att förvänta. En sådan farhåga synes visserligen
också hafva föresväfvat en och annan af institutionens motståndare.
Den torde dock icke kunna anses grundad.

Vid frågans bedömande få naturligen icke medtagas de kostnader,
som afse hyra för lagerrum och dylikt, hvilka äfven vid förhyrande
af lokaler i andra magasin måste förekomma, utan blott de särskildt
af frilagersinrättuingen såsom sådan härflytande kostnader. Vidare
varder säkerligen förhållandet det, att, der icke i något enstaka fall en
affärsman, som idkar eu mer omfattande transit- eller exportaffär, anskaffar
frilager för sitt eget behof, antingen ett större antal näringsidkare
sluter bolag till erhållande af gemensamt frilager eller ock
vederbörande kommun tae-er saken om hand. I bådadera fallen komma

O

alltså de ifrågavarande kostnaderna att, fördelade på flere, för den
enskilde blifva föga känbara.

Deremot skulle det kunna inträffa, att frilagersegare sökte bereda
sig en otillbörlig vinst på deras bekostnad, som nyttjade hans frilager,
och dymedelst förhölle näringslifvet de med frilagret åsyftade lättnaderna.
Men då ändamålet med frilagersinstitutionens införande icke

32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

är att bereda tillfälle till vinst på frilagerslokalers uthyrande, synes
giltig orsak bär föreligga för lagstiftaren att ingripa. I sådant hänseende
har komil én ansett det böra föreskrifvas, att utgifter för nyttjande
af frilager med dertill hörande anordningar skola utgå enligt eu
af offentlig myndighet, på förslag af egaren, faststäld taxa.

I detta sammanhang bör för öfrigt uppmärksammas, att de omförmälda
komiterade i Göteborg och Malmö principielt uttalat sig för
de grunder, hvarpå 1886 års förslag hvilade, och bland hvilka ingick
föreskrift om frilagersegarens skyldighet att gälda statens kostnad för
bevakning, bokföring och expedition vid frilagret.

Återgående till den närmast föreliggande frågan, kan komitén
sammanfatta det anförda i ett uttalande af den åsigten, att frilagersinstitutionen
lämpligen kan här i landet införas utan uppoffringar för
statsverkets

Beträffande hufvudbestämmelserna i det af komitén uppgjorda förslag
till lagstiftningsåtgärder, som erfordrades för frilagersinstitutionens
införande, hvilket förslag inginge i förslaget till förordning om frilager
och frihamn, har komitén anfört följande:

Förslaget hvilade väl på samma hufvudprinciper som 1886 års
förslag, men det innefattade många vigtiga skiljaktigheter, påkallade af
ändrade förhållanden eller andra orsaker. Enligt komiténs förslag kunde
till frilager inrättas antingen en särskild byggnad eller ett visst område
med byggnader och upplagsplatser. Frilager kunde förläggas i stapelstad,
der tullkammare under tullförvaltares öfverinseende funnes, eller
undantagsvis, der särskilda lokala förhållandena det betingade, i närheten
af sådan stapelstad. För inrättandet fordrades tillstånd af generaltullstyrelsen,
dock att, om medgifvande söktes till upprättande af frilager
i närheten af stapelstad, saken skulle underställas Konungens pröfning.
Å frilager kunde varor intagas utan att underkastas undersökning eller
tullbehandling. Intagna varor kunde uppläggas, ompackas, delas, bearbetas
och på allt sätt behandlas, som om de ännu icke införts öfver
svenska tullgränsen. Frilagret skulle stå under tullbevakning och vara
anordnadt så, att tullkontrollen kunde lätteligen utöfvas. Vederbörande
tulltjensteman Unge ej vägras tillträde till någon afdelning af frilagret.
Detta skulle vara strängt isoleradt genom lämplig hägnad eller annorledes
och hvarje utgång bevakas särskildt. Vakt- och expeditionsrum
skulle tillhandahållas af egaren, som hade att gälda statens kostnad för
tullbevakning, bokföring och expedition; och skulle för denna kostnad
ställas säkerhet. Tillstånd att inrätta frilager, hvilket gifvetvis äfven
innefattade rätt att drifva anstalten, kunde meddelas endast stadskom -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 33

mun, aktiebolag med uteslutande svenske delegare och med styrelse,
bestående af i riket boende svenske undersåtar, handelsbolag med likaledes
i riket bosatte svenske bolagsmän samt enskilde här boende
svenske medborgare, som vore berättigade att i Sverige idka handel
eller annan näring, med hvars utöfvande följde skyldighet att föra handelsböcker;
och kunde tillståndet icke å annan öfverlåtas utan medgifvande
af den, som lemnat detsamma. Bestämmelser i de uti sista punkten
omförmälda hänseenden saknades i 1886 års förslag. För frilager skulle
finnas reglemente och taxa, faststälda det förra af generaltullstyrelsen
och det senare af Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande.
Innan frilager finge begagnas, skulle det afsynas. Inom frilager finge
byggnad eller lägenhet ej upplåtas till eller användas såsom bostad, ej
heller lokal upplåtas till annan än den, som vore berättigad att här idka
handel eller annan näring och blifvit af generaltullstyrelsen godkänd
såsom frilagershafvare. Efter särskilt tillstånd af Konungen kunde
inom frilager idkas industriel verksamhet, dock icke boktryckeri eller
rörelse, som vore menlig för anstalten eller der intagna varor. Förslaget
förbjöde, i olikhet med 1886 års förslag, att inom frilager idka
detaljhandel eller att der till förtäring eller eljest till personligt bruk
använda utländska varor af tullpligtigt slag med mindre än att de förut
blilvit i riket behörigen iuförtuiiade. A biläger kunde intagas tullpligtigt,
förtulladt eller tullfritt gods med undantag af dels, likaledes i olikhet
med 1886 års förslag, ej mindre spanmål, än äfven bränvin och sprit
för annat ändamål än användning vid andra tillverkningar, dels ock
smittoförande samt eldfarliga eller eljest för anstalten eller der intagna
varor skadliga ämnen. Varornas in- och uttagning skedde under tullverkets
kontroll och enligt noggrant föreskrifna regler, öfverträdelser
af gifna bestämmelser vore belagda med delvis ganska stränga straff.
Slutligen förutsatte komiténs förslag att genom särskild lag skulle öppnas
möjlighet att beträffande frilagersgods skulle kunna, efter medgifvande
af Konungen, utfärdas så kallade -vvarrants.

Komitén har härefter öfvergått till en utredning af frågan om
möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige och
i sådant afseende anfört följande:

»Med frihamn i den bemärkelse, ordet i den moderna tullagsstiftningen
eger, afser man ett till sina gränser noga bestämdt och genom
yttre anstalter eller bevakningsanorduingar afskildt område, omfattande
dels en för större och djupgående fartyg särskilt lämpad hamn, der
fartyg kunna in- och utlöpa samt lossa och lasta utan att vara underBih.
till Uik8d. Prof. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 23 Raft. 5

34 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

kastade sådant visitationstvång och sådan tillsyn från tullverkets sida,
som eljest är fartygstrafiken i tullhänseende ålagd, dels ock ett till
hamnen stötande landområde, der varor kunna intagas, uppläggas, bearbetas
och i öfrigt behandlas, som om de i afseende å ej mindre tullän
äfven tillverkningsafgifter befunne sig utom riket. Frihamnen innefattar
alltså i sig begreppet frilager, och förty vinnas också med frihamnen
samtliga de förmåner, som afses med frilagret. Men frihamnen
är något mer; dess syfte sträcker sig utöfver frilagrets.

Frilagret gagnar, såsom ofvan framhållits, såväl handeln och
industrien som äfven sjöfarten, men dess inflytande på sjöfarten måste
ju alltid betraktas såsom något mera sekundärt. I frihamnsbegreppet
åter är tanken på sjöfartens höjande mera framträdande.

Frihamnen tänker man sig såsom den punkt, öfver hvilken exporten
utgår till och importen inkommer från andra länder och särskildt aflägsnare
trakter af verlden. Dit skall utförselgodset samlas för att på stora
oceanångare befordras till trakter, der man har bruk för exportlandets
alster, och till frihamnen skall hvad hemlandet och dess närmaste handelsområde
behöfva af kolonial- och andra varor, som der ej kunna frambringas,
införas från berörda trakter, för att sedermera derifrån spridas
såväl inom landet sjelft som inom det afsättningsområde derutanför,
som må kunna med hjelp af gynsamma tullinstitutioner och utvecklade
kommunikationer förvärfvas.

Och vidare. Hvad sjöfarten beträffar, ligger det väl icke i begreppet
frihamn, att alls inga afgifter der skola af fartygen uppbäras,
men det är snart sagdt eu gifven sak att, derest man vill vinna det
med frihamnen afsedda gagnet, väsentliga lättnader måste förunnas beträffande
fartygsumgälderna. Det är i sådant hänseende af vigt, att
dessa umgälder sättas så lågt, som det med afseende å för handen
varande omständigheter är möjligt, samt i hvarje fall, att desamma
icke utgå efter fartygets drägtighet, oberoende af den omfattning, hvari
fartyget är befraktadt, utan efter lossadt eller lastadt tonnage.

Genom frihamnen kan också helt naturligt sjelfva den direkta
varuförseln sjöledes till och från utlandet komma i åtnjutande af större
beqvämlighet, mera omfattande lättnader i rent tulltekuiskt hänseende
än genom frilagret. Innan utländskt tullpligtigt gods intages å frilagret,
har det redan blifvit såsom annat sådant gods bokfördt i tullförvaltningens
journaler. Från tullokalen har det derefter öfverförts till frilagret,
derifrån attest om intagandet lemnas sagda tullförvaltning såsom
verifikation. Och vid varornas uttagning blir förfarandet enahanda,
fastän det sker i motsatt ordning. Men detta förfärande, som måste

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 35

iakttagas, enär varorna icke kunna med fartyg direkt ingå å frilagret
eller derifrån dirket å fartygen lastas, undvikes i frihamnen.

Med begreppet frihamn förbinder man gerna föreställningen om
en mycket kostsammare anstalt, ett mera vidsträckt område och en
rörelse i mycket större skala, än hvad fallet är i afseende å frilagret.
Medan frilager torde kunna utan svårighet komma till stånd snart sagdt
å hvarje ort, der deras inrättande är tillåtet, kunna deremot frihamnar
icke förutsättas skola inrättas annat än å mycket få orter och endast
i handelns och sjöfartens hufvudcentra. Man kan med anledning häraf
också lättare utsträcka fiktionen af utrikes ort längre för frihamnen än
frilagret och anse den förra såsom utrikes ort äfven i afseende å tillverkningsafgifters
utgående och rättighet till restitution af tull- och
tillverkningsafgifter vid ditförande af varor från tullinlandet. Derifrån
kommande varor äro i sjelfva verket, då de ingå i frihamnen, praktiskt
sedt exporterade. Hvilken mägtig häfstång dessa fördelar skola lemna
den för export arbetande industrien, som rör sig med såväl utländska
tullpligtiga som inhemska varor, springer genast i ögonen.

Spörjer man, efter att hafva egnat ämnet denna flygtiga öfverblick,
hvilka betingelserna i allmänhet äro för frihamnar i vår verldsdel
och hvilka fördelar de medföra, så ligger svaret till en del redan i det
anförda. För omedelbar komsumtion eller för vidare bearbetning och
förädling hafva vi behof af råämnen, alstrade i länder under varmare
luftstreck än vårt. Dessa länder åter begära Europas produkter, alstren
af dess mera utvecklade industri, dess större konstfärdighet. För att
förmedla den varuförsel som häraf föranledes, fordras stora ångfartyg,
hvilka för fraktkostnadernas nedbringande böra kunna forsla betydande
myckenheter varor på en gång samt afgå och ankomma regelbundet,
så att exportörer och importörer kunna på förhand träffa nödiga uppgörelser.
Med hänsyn till dessa fartygs dyrbarhet och de stora fordringar
på hamnarna, som för desamma kräfvas, kan man icke på så
synnerligen många ställen anordna för ifrågavarande varuförsel lämpliga
linier eller låta medelst dessa kostsamma fartyg besörja spridandet till
flera orter af importgodset eller insamlandet i flera hamnar af gods till
återförsel. Så småningom hafva till följd häraf danats vissa trafikcentra,
hvarifrån transoceanlinierna utgå, der exportrörelsen från ett visst område
sammanlöper och hvarifrån importen tillbaka sprider sig. Att inom
eget land bilda ett sådant trafikcentrum och att åt detsamma eröfra ett
stort handelsområde måste uppenbarligen vara ett eftersträfvansvärdt
mål för hvarje stat, då denna dymedelst samlar den hufvudsakligaste
vinsten af handel och sjöfart inom sina egna landamären och äfven

36 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

bereder direkt fördel åt sin industri, i det att denna får billigare transportkostnader,
ju närmare den ligger en sådan medelpunkt för trafiken.
Och är ett iand icke sådant, att det kan närmast uppställa besörjandet
af den direkta transmarina varuförseln från ett större område såsom ett
medel för höjande af sitt ekonomiska lif, bör det dock, utgående från
samma principer, som nyss uttalats, kunna åtminstone samla sig ett
trafikområde af, förutom landet sjelft, länder, till läget mindre gynsamt
lottade, och taga i sin hand varuförseln mellan det området och någon
större medelpunkt för verldshandeln. Sker så, skall man visserligen
icke åstadkomma en frihamn af den stora betydelse för handeln och
sjöfarten, som ofvan antydts, men äfven en sådan till sitt syfte mindre
frihamn torde dock bereda dessa näringsgrenar afsevärda förmåner.

Då det nu gäller att med hänsyn till vårt land göra en tillämpning
af det anförda, är först att uppmärksamma, hurusom, enligt hvad den
af komitén åvägabragta statistiska utredning visar, våra direkta handelsoch
sjöfartsförbindelser med främmande länder hufvudsakligen äro inskränkta
till hamnar vid Östersjön och Nordsjön. Vår export till och
vår import från aflägsnare länder försiggå nästan uteslutande genom
mellanhänder. Särskild! hafva Hamburg och Bremen länge täfla! med
England om besörjandet af de nordiska ländernas export och import.
Sedan 1888 besitter Hamburg en med stora pekuniära uppoffringar
åstadkommen frihamn. Äfven Bremens hamn är att likställa med en
frihamn. Dessa städer hafva härmed allt mera tillvällat sig den merkantila
hegemonien i norden. Och inseende vigten af att befästa och vidga
sin ställning såsom mellanhand för handeln på länderna kring Östersjön,
har Tyskland, ibland annat, sådant syfte utfört det storverk, NordÖstersjökanalen,
som nu öppnats.

Innan någon som helst erfarenhet föreligger om den omfattning,
hvari Nord-Östersjökanalen kommer att för handelsfart begagnas, är det
gifvetvis omöjligt, att med någon tillförlitlighet beräkna, hvilka verkningar
denna trafikled kan komma att utöfva med afseende å Östersjöländernas
handels- och sjöfartsförbindelser med andra trakter. Törhända
ställa sig kostnaderna för färden genom kanalen högre och blifver tidsvinsten
af dess begagnande, helst för viss trafik, mindre än man påräknat.
Till äfventyrs kan äfven kanalfarten komma att afsevärdt
påverkas af vissa för fartygens skyndsamma fortkomst hindrande omständigheter,
särskildt vid kanalens vestra ändpunkt. Det lärer derför
kunna med fog sättas i fråga, huruvida kanalens inflytande skall varda
af den genomgripande betydelse i förevarande hänseende, som man på
åtskilliga håll synes vänta. Såsom säkert torde likväl det kunna an -

.Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 37

tagas, att för den trafik, som eger rum mellan Östersjön och hamnar
åtminstone närmast vester om kanalen, denna kommer att föredragas
framför vägen omkring Skagen, och att, särskilt på denna grund, kanalanläggningen
skall bereda Hamburgs och Bremens köpmän lättnader i
deras sträfvan att bibehålla och utvidga sin ställning såsom mellanhänder
för den stora handeln på Sverige.

Emellertid har redan antagandet om Nord-Östersjökanalens blifvande
betydelse icke varit utan vigtiga följder i afseende å de nordiska
ländernas handelsförhållanden. Kanalen har varit den yttre anledningen
till anläggandet af Köpenhamns frihamn och har åter väckt till lif
frihamnsfrågan jemväl i norden i öfrig!. Sedan beslutet om kanalen
fattats, skyndade sig Danmark, befarande att se sig utträngdt från
Östersjöhandeln, att rusta sig för den nya och skarpare täflingsstrid,
det hädanefter kunde befara från Hamburgs sida, och redan i november
1894 kunde det öppna frihamnen i Köpenhamn. I fråga härom bör
uppmärksamheten rigtas på ett förhållande, som på det närmaste berör
vårt land. Under öfverläggningarna om inrättande af frihamn i Köpenhamn
räknade man nemligen med den faktorn, att Sverige samt öfriga
skandinaviska och Östersjöländer äfvensom delar af Ryssland skulle
tillhöra frihamnens trafikområde och den skandinaviska halfön betecknades
såsom Köpenhamns »naturliga uppland». Till ledning för bedömandet
af rigtigheten af denna beräkning och af den verkan, som
Köpenhamns frihamn skall komma att utöfva på våra handels- och
sjöfartsförhållanden, föreligger väl ännu ingen som helst erfarenhet.
Men om det ju också måste erkännas att i visst afseende, i hvad
transportkostnaderna rörer, det kan anses vara för Sverige fördelaktigare
att hafva att tillgå ett centrum för verldshandel i det närbelägna
Köpenhamn än å aflägsnare ort, är dock dervarande frihamn utan tvifvel
både genom sitt läge och de friheter den bjuder egnad att tillfoga den
svenska grosshandeln, så vidt densamma icke inom landet beredes tillfälle
till de lättnader, som frilagers- och frihamneinstitutionerna innebära,
och äfven den under trycket af höga umgälder arbetande svenska
sjöfarten ansenligt afbräck. Att frihamnar till äfventyrs kunna komma
att inom en ej aflägsen framtid inrättas i Norge och Östersjöprovinserna
är äfven en omständighet, som icke får lomnas ur räkningen.

Dessa nya anläggningar, Nord-Österejökanalen och Köpenhamns
frihamn, jemte de frihamnar, som ytterligare kunna komma till stånd
inom området för Sveriges direkta handels- och sjöfartsförbindelser,
höra alltså allvarligt mana den svenske lagstiftaren att utan dröjsmål
tillse, huru äfven i vårt land må kunna lämpligast iurättas tidsenliga

38 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

institutioner till handelns och sjöfartens främjande. Med dessa institutioner
skall afses icke blott att stärka våra affärsmäns ställning i kampen
mot medtäflarne på deras arbetsfält, utan äfven att framkalla och underlätta
deras sträfvan att inom vårt eget land bilda centra för transitoch
exportrörelsen, antingen nu till och från dylika centra komma ati
besörjas direkta transmarina transporter eller de endast skola spela
den mera förmedlande rol, som ofvan antydts. Ty mägta vi än icke,
åtminstone till en början, åstadkomma en mera fullständig frigörelse
från det beroende af andra länder, hvari vår handel och sjöfart i många
afseenden befinna sig, bör detta icke afhålla oss från att tillegna oss
dylika institutioner i den utsträckning gifna förhållanden tillåta. Det
är att hoppas att dymedelst vårt land skall, jemte det att för oss
naturliga handelsområden förvärfvas, så småningom kunna med egna
krafter uppträda på verldsmarknaden.

Visserligen anser komitén det första och för närvarande vigtigaste
steget härtill vara införandet af den af komitén tillstyrkta frilagersinstitutionen;
men huru gagnande och nödvändig denna enligt komiténs
bestämda öfvertygelse än är, gör den dock icke den friaste af tullupplagsinstitutionerna,
frihamnen, öfverflödig.

Med denna uppfattning har komitén alltså att nu tillse, huruvida
nödiga förutsättningar finnas för inrättande af frihamnar i Sverige.
Först måste då till skärskådande upptagas frågan om hvilket trafikområde
må kunna påräknas för svenska frihamnar. Förmätet torde
det vara att härför såsom förebild uppställa en sådan frihamn som
Hamburgs med dess verldshandel dominerande ställning. Äfven om
vårt land inom sig egde de rika ekonomiska källor, som för utförande
af en sådan anläggning kräfdes, måste likväl vårt geografiska läge
anses utgöra ett hinder för att eu svensk frihamn skulle kunna vinna
en med Hamburg jembördig ställning. Tänker man sig åter en frihamn
närmast såsom Köpenhamns, skulle väl hos oss yppa sig större
svårigheter både att åstadkomma och tillgodogöra oss en sådan anläggning
än i Danmark, då nemligen Köpenhamns affärsverld besitter såväl
större kapitalstyrka som flere sedan länge bestående mer utbredda och
mer omfattande handels- och sjöfartsförbindelser än vårt land. Danmark
eger äfven den fördelen i förevarande afseeende, att dess ekonomiska
krafter äro mera samlade; Köpenhamn är den gifna medelpunkten för
dess affärslif; Köpenhamn var också den gifna platsen för en dansk
frihamn. I Sverige eger ej ett liknande förhållande rum. Men om vi
också således icke kunna räkna med så gynsamma faktorer som Danmark,
följer deraf icke att ej betingelserna för en svensk och en dansk

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 39

frihamn i mycket äro ganska likartade. Redan är erinradt om det
trafikområde, man i Danmark påräknat för Köpenhamns frihamn, och
i hufvudsak samma område, om än till omfattningen inskränktare, synes
kunna under i öfrigt tjenliga förhållanden förvärfvas åt en svensk frihamn.
Dock blifva uppenbarligen områdets gränser vexlande allt efter
den plats i Sverige, der frihamn inrättas. Vid anläggning af svensk
frihamn exempelvis vid Öresund skall man således hafva att rigta sin
uppmärksamhet på insamlandet af exportgods, utom från vårt land,
förnämligast från Finland och Östersjöprovinserna samt nordvestra Rysslands
inre delar äfvensom på återsändandet till detta trafikområde af
dess import af kolonial- och andra dermed likstälda varor. En frihamn
längre upp vid Sveriges vestkust torde få anses kunna tillvinna sig
ungefärligen samma trafikområde, dock med tillägg af vissa delar af
Norge samt med något vidgade utsigter för finska transitaffärer, men
med inskränktare utsigter för affärer på sydligare belägna delar af
området. En frihamn vid ostkusten åter skulle kunna erhålla betydelse
såsom centrum för de delar af vårt land, hvilkas affärer gå öfver ostkusthamnar,
vidare för Finland och de nordligare Östersjöprovinserna
samt möjligen äfven för derinvid belägna ryska orter.

Besvarandet af den förelagda frågan varder dock alltid mer eller
mindre vanskligt, då här måste räknas med mycket osäkra faktorer.
De förhållanden, som framgå af den statistiska utredning, komitén
åvägabragt, gifva väl ett ganska kraftigt stöd åt det antagandet, att
för svensk frihamn finnas utsigter till både nödigt trafikområde och
erforderlig trafik, men någon fullt tillförlitlig beräkningsgrund kunna
dessa förhållanden icke sägas erbjuda. Resultatet varder också helt
naturligt synnerligen olika, om man afser inrättandet af en enda frihamn
för Sverige eller utgår från förutsättningen att flere mindre
sådana anstalter skola bringas i verksamhet. Olika varder också förhållandet,
om man tänker sig en frihamn inrättad med syfte att med
den köpenhamnska upptaga täflan äfven om besörjandet af direkta transmarina
affärer, eller om man inskränker sig till att för svensk frihamn
till en början uppställa den anspråkslösare uppgiften att samarbeta
med ett annat och större centrum. Derest ej egna transmarina ångbåtslinier
kunna såsom alltför dyrbara omedelbart uppsättas, bör man nemligen
kunna anlita den utvägen att söka träffa uppgörelse om frihamnens
eller frihamnarnas anlöpande af större utländska oceanångare.

Att emellertid en frihamn, äfven om den i början blott sålunda
samarbetade med ett större trafikcentrum, dock skulle medföra fördelar
för landets industri, handel och sjöfart, bör, såsom redan i allmänhet

40 Bevillningsutshottets Betänkande N:o 30.

antydts, icke dragas i tvifvelsmål. Dessa fördelar blifva helt naturligt
större i samma mån som trafikområdet vidgas och medelst direkta
förbindelser sammanknytes med aflägsnare trakter. I afseende å de
fördelar, som kunna förväntas af frihamn, bör för öfrigt uppmärksamheten
ånyo rigtas derpå, att alla förmåner, som äro förenade med frilager,
äfven genom frihamn vinnas, men i än högre grad, då bland
annat för frihamnens begagnande till varors uppläggning och behandling
icke uppställas lika stränga vilkor som för frilagrets nyttjande till
samma ändamål.

Sammanfattande det anförda, anser komitén, att det finnes förutsättningar
för tillvinnande åt svensk frihamn af nödigt trafikområde,
samt att frihamn sinstitutionen, i och för sig betraktad, är egnad att
bereda vår industri, handel och sjöfart afsevärda fördelar. Denna åsigt
hvilar väl icke — komitén har redan reserverat sig i detta hänseende
— på en sådan grund, som kan läggas med siffror och statistiska data;
men de af komitén ofvan framstälda förhållanden synas i sjelfva verket
så talande, att, äfven utan en sådan grund, den principiella rigtigheten
af den uttalade åsigten lärer få anses obestridlig.

Emellertid är det uppenbart, att för ett sådant företag som en
frihamn kräfves ett mått af uppoffringar, både direkta och indirekta,
som måste blifva synnerligen afsevärdt; och detta icke blott för sjelfva
anläggningens åstadkommande och drifvande, utan ock för beredande
af sådana lättnader för rörelsen, särskildt i afseende å fartygsumgälder,
att trafiken ledes till och begagnar sig af den nya institutionen. Det
gäller alltså att nu till besvarande upptaga frågan om beskaffenheten
och möjligheten af dessa uppoffringar, så vidt angår svenska frihamnar.

Hvad då först sjelfva anläggnings- och driftkostnaderna angår,
kan naturligen icke såsom måttstock tagas Hamburgs frihamn, der de
snart sagdt oerhörda kostnaderna afsett bland annat utrymmandet af
en tätt bebyggd stadsdel af icke obetydlig utsträckning. Någon säker
ledning torde härvid icke heller kunna hemtas från de kostnader, som
nedlagts å Köpenhamns, kanske i allt för stor skala tilltagna frihamn.
Men i allt fall måste kostnaderna för en svensk frihamn beräknas
blifva ganska ansenliga. Anordningen af en frihamn betingar nemligen
alltid, att inseglingen göres lätt och trygg; att sjelfva hamnen göres
så rymlig och så djup, att den kan beqvämligen nyttjas för ångfartyg
af betydande drägtighet samt upptaga en stor trafik; att den utrustas
med moderna anstalter för fartygs snabba lossning och lastning; att
den förses med goda anordningar för varuförsel m. m. inom området
samt med luftiga och rymliga magasin och att den erbjuder nödiga

41

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

lokala förutsättningar för drifvande af industriel verksamhet, hvilket
allt icke åstadkommes utan betydliga kostnader. Dock är naturligen
kostnadsfrågan i mycket beroende på lokala förhållanden, och under
gynsamma sådana torde kostnaderna kunna hållas inom måttliga gränser.
Kostnadsförslag, som genom enskild försorg blifvit uppgjordt för frihamn
i Göteborg, slutar på en summa af mellan två och tre millioner
kronor. Tillförlitligheten af denna beräkning är komitén väl icke i
tillfälle att bedöma, men vill det dock synas komitén, att såväl i Göteborg
som äfven exempelvis i Stockholm och Malmö frihamnar borde,
helst om redan befintliga anläggningar åtminstone delvis kunde derför
användas, kunna tillvägbringas för en ej alltför afskräckande kostnadssumma.

Då fråga är om svenska frihamnars åstadkommande, framställa
sig vidare till besvarande spörsmålen, om staten skall bekosta anläggningen
deraf och drifva den med sådana anstalter förbundna rörelsen,
eller om saken skall lernnas att bero af enskild eller kommunal företagsamhet,
med eller utan understöd af statsmedel. Komitén kan för
sin del icke tillstyrka, att frihamn vare sig anlägges eller drifves af
staten. Val kan beredandet af medel att höja landets näringslif ingalunda
anses främmande för ändamålet med statens verksamhet; dock
torde staten i detta afseende böra i allmänhet inskränka sig till att
främja och underlätta de enskildes sträfvan, der denna visar sig icke
kunna med allenast egna krafter vinna ett mål, som af staten erkännes
såsom godt och ledande till allmän nytta. Denna väg torde också vara
den, som staten bör gå i afseende å frihamnar. Dessutom är hamnväsendet
i Sverige icke i öfrigt en statsangelägenhet. Staten blott
öfvervakar hamnväsendet; den understödjer vissa hamnanläggningar,
och den fordrar i gengäld vissa garantier med hänsyn till arbetets
utförande och vidmagthållande.

Frihamns anläggning och drift böra alltså, enligt komiténs mening,
besörjas i första rummet af kommuner och enskilde. Antagligen komme
förhållandet att blifva det, att en kommun ensam eller i förening med
ett för ändamålet bildadt bolag inrättade frihamn, och att dennas drift
sedermera öfverlätes å ett bolag under kontroll från kommunens sida.
Om utsigterna i ekonomiskt hänseende för ett sådant företag torde
komitén icke hafva att uttala sig. Det allenast bör framhållas, att
syftet med ett eventuel medgifvande till frihamnars inrättande ju är
allmänt gagn, men icke beredande åt dem, som bringa företaget till
stånd, af vinst å anläggningen, betraktad såsom affär; och såsom sådan
får den heller icke anses.

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 5 Samt. 1 Afd. 23 Raft.

6

42 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Dock är det gifvet, att statens medverkan icke kan undvaras.
Den rigtning, hvari denna medverkan bör lemnas, är redan antydd.
Den bör bestå i att främja och understödja företaget, något som kan
ske både direkt och indirekt; direkt genom att, derest, på ansökan af
vederbörande, sådant efter pröfning finnes böra ega rum, staten för
hamn- eller andra byggnaders åstadkommande lemnar understöd i form
af lån eller statsbidrag, och indirekt genom att staten afstår från eller
medgifver lättnad beträffande vissa af sjöfarten nu utgående umgälder;
i enlighet med hvad egt rum i fråga om Köpenhamns frihamn, beviljar
skattefrihet för hamnens område med derå uppförda byggnader, äfvensom,
på sätt särskildt i Tyskland skett, underlättar exporten genom
nedsatta jern vägsfrakter för gods, bestämdt till utförsel. Derförutan
kunde frihamnstrafiken gynnas äfven genom subventioner åt reguliera
exportlinier.

Hvad särskildt angår fartygsumgälderna, har redan vigten af att
i allmänhet lindriga sådana umgälder utgå i frihamnar framhållits af
komitén, och detta kraf framträder icke minst, då det gäller att planlägga
en svensk frihamnsinstitution, enär hänsyn dervid gifvetvis måste
tagas till skeppsumgälderna i den svenska frihamnen närbelägna främmande
hamnar och särskildt i Köpenhamns nyinrättade frihamn.
Sjöfartsafgifterna äro för öfrigt i vårt land i och för sig så tryckande,
att det, vare sig frihamn kommer till stånd eller icke, synes vara
önskvärd! att lindring i desamma må kunna beredas. Detta har också
påyrkats i inkomna yttranden från särskilde komiterade i Stockholm,
Göteborg och Malmö. I huru hög grad man i Köpenhamn kunnat
genom omsättning af hamnafgiften för ingående till en varuafgift och
afskaffande af vissa andra fartygsumgälder tillmötesgå trafikens kraf,
framgår af den redogörelse för Köpenhamns frihamn, som af komitén
lemnats i den af komitén meddelade öfversigten af utländsk lagstiftning.
Komitén anser således beredande af afgiftslättnader åt sjöfarten
vara en bestämd förutsättning, för att afsedt gagn skall kunna
vinnas af svensk frihamn.

För åstadkommande af sådana lättnader erbjuder sig i första
rummet en utväg, som delvis redan blifvit beträdd, men hvilken bör
fortsättas och fullföljas. Härmed syftar komitén på frågan om lastpenningarna,
hvilka komitén, i enlighet med hvad ock i förberörda
yttranden tillstyrkts, anser böra i sammanhang med öppnande för
trafik af svensk frihamn helt och hållet afskaffas, och detta icke
blott för fartyg, som i frihamn in- och utlöpa, utan i hela landet, då
nemligen en olikhet härutinnan skulle innebära en orättvisa mot de

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 43

hamnar, som icke vore frihamnar. Då komitén förordar borttagande
af lastpenningarna, har komitén icke förbisett, att denna lindring
kommer lika väl utländska som våra egna fartyg till godo. Men dels
lägga våra traktater, innehållande klausuler om vare sig behandling
af det främmande landets fartyg i afseende å skeppsumgälder lika
med vårt lands eller om behandling såsom mest gynnad nation, hinder
för ett annat förfarande, dels är det att hoppas, att de svenska fartygens
antal just genom påverkan af de nu ifrågasatta nya institutionerna
skall stiga på de utländska, Sverige trafikerande fartygens
bekostnad.

I sammanhang härmed upptager komitén frågan om en annan
lättnad för sjöfarten, som påkallas af frihamn. Komitén afser fyr- och
båkafgifterna och sättet för deras beräkning. Ett upphäfvande af desamma
och ett uppförande i rikssstaten af ett anslag till fyr- och båkväsendet,
såsom fallet är i Danmark, lärer väl icke kunna nu ifrågasättas,
helst dessa afgifter helt nyligen reglerats, dervid den inrikes
fyr- och båkafgiften bortfallit. Komitén anser det emellertid med
hänsyn till frihamnstrafiken oundgängligt, att dessa afgifter dels nedsättas,
dels ock antingen bestämmas att utgå efter lossadt och lastadt
tonnage — önskvärdheten häraf har äfven framhållits i yttrandena
till komitén — eller ock, enligt föredömet från Köpenhamn beträffande
liamnafgifterna, omföras till en afgift å varorna att uppbäras, då dessa
utgå från frihamn till afsättning inom landet. Då frihamn i tullhänseende
betraktas såsom utrikes ort, vore det måhända rigtigast
att beträda denna senare väg. Väl är det sant, att, äfven om afgiften
beräknas direkt efter fartygets drägtighet, den likväl i sista hand
drabbar varuegaren, men det skall sannolikt icke blifva möjligt att
få till stånd en ordnad fartygstrafik på svensk frihamn utan någondera
af de sist ifrågastälda ändringarnas genomförande. Knappast lärer
man kunna hoppas, att svenska frihamnar alltid skola förse fartygen
med eller att fartygen städse skola föra till sådana hamnar fulla laster,
utan lära de ofta komma att der intaga eller lossa endast en del åt
sin last; och med afseende härå skulle bibehållandet af nuvarande
grunder för fyr- och båkafgifternas utgående onekligen hämma eller
omöjliggöra den lifligare sjöfart, man med fgynsammare afgiftsgrunder
synes kunna förvänta.

Det är tydligt, att hvad här sagts om fyr- och båkafgifterna
äfven gäller om de afgifter, som af fartyg utgå till kommunernas
hamnväsen. Äfven dessa, hamnafgifterna för fartyg, böra, om afsedt
gagn skall kunna af frihamnen vinnas, göras så lindriga som det, med

44 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

hänsyn till för handen varande behof af inkomster för hamnväsendet, må
vara möjligt, och böra äfven de af samma skäl, som anförts beträffande
fyr- och båkafgifterna, antingen bestämmas att utgå efter lossadt
och lastadt tonnage eller ock omföras till en varuafgift. Då emellertid
denna fråga i första hand är beroende af kommunerna, bör det beaktas,
att de frän Stockholm, Göteborg och Malmö inkomna yttrandena alla
innehålla ett uttalande om att vederbörande kommuner i detta fall
antagas skola göra de eftergifter de finna möjliga.

Att utarbeta och afgifva några detaljerade förslag i afseende å
de åtgärder för frihamnsinstitutionens genomförande, som ofvan framstälts
såsom önskvärda eller nödvändiga, har komitén ansett falla utom
ramen för dess rörande frihamnsfrågan gifna nådiga uppdrag. Men
huru än de omförmälda uppoffringarna göras eller lättnaderna beredas,
anser komitén, med stöd af det anförda, frågan om de materiella
vilkoren för frihamnars åstadkommande och drifvande icke böra kunna
lägga hinder i vägen för institutionens införande.

Mot denna institution kunna visserligen äfven rigtas anmärkningar
af hufvudsakligen enahanda art som de, hvilka framstälts mot
frilagersinstitutionen, och hvilka komitén ofvan sökt bemöta. Då
komitén dervid funnit dessa anmärkningar antingen icke förtjena afseende
eller ock böra föranleda allenast till vissa angifna lagstiftningsåtgärder
angående frilager, men icke till frilagersinstitutionens förkastande,
gäller alltså enahanda omdöme om motsvarande anmärkningar
rörande frihamnsinstitutionen, dock med de modifikationer, som påkallas
af sjötrafiken. För öfrigt bör det här icke lemnas utan uppmärksamhet,
att inom Riksdagen frihamnsfrågan vunnit understöd af frilagrets motståndare
lika väl som af dem, hvilka önskat denna senare institution.

Af det anförda framgår, att komitén anser, det frihamnsanläggningar
i Sverige är o både möjliga och lämpliga.

Huruvida nu emellertid utsigter finnas för att frihamnar här verkligen
skola komma till stånd, derest de varda medgifna under de förutsättningar
komitén framhållit, derom lärer det icke tillkomma komitén
att för egen del uttala något omdöme, liksom det icke heller torde
vara komiténs uppgift att utreda, å hvilka orter frihamnar lämpligast
böra inrättas. Det allenast må framhållas, att, enligt hvad de från
Stockholm, Göteborg och Malmö inkomna utlåtanden i ämnet gifva
vid handen, inom dessa kommuner, hvilka synas bjuda de störsa förutsättningarna
för att kunna samla den för en frihamn nödiga trafiken
och hvilka äfven torde vara de, som kunna bringa de största pekuniära
offer för utförande af en frihamnsanläggning, frihamnsfrågan stälts på
dagordningen och äfven delvis omsatts i handling, i det att för -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 45

beredande åtgärder vidtagits för sakens bringande till verkställighet,
då lagstiftningen det tillåter. Får man döma häraf, vill det således
synas, som om både intresse och offervillighet för saken vore rådande
inom landet. Denna omständighet torde derför äfven få anses gifva
komiténs åsigt om möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar
ett ganska starkt stöd. Vid sådant förhållande anser komitén,
att lagstiftaren bör tillse, det den svenska tullagstiftningen icke förhåller
svenske näringsidkare lättnader i tullhänseende, som icke strida
mot de principer, hvarpå samma lagstiftning hvilar, och att han alltså
bör, äfven om han icke skulle känna sig öfverbevisad om, utan till
och med ställa sig något tviflande gent emot de längst gående, på
frihamnsinstitutionen grundade förväntningarnas uppfyllelse, dock genom
lagbestämmelser, som medgifva institutionens införande, bereda möjlighet
dertill.»

På grund häraf och i enlighet med den uppfattning om sitt uppdrag,
som komitén, enligt hvad ofvan berörts, i början af betänkandet
uttalat, hade komitén att angifva sin åsigt om de allmänna vilkor,
hvarunder frihamnar borde kunna här medgifvas och rörelsen i dem
drifvas, och då så skedde, angåfve komitén på samma gång de hufvudgrunder,
hvarpå de i dess förslag till förordning om frilager och frihamn
intagna bestämmelser om frihamnar hvilade.

Komitén har dervid först uttalat, att, enligt dess uppfattning af
hvad i ämnet förekommit inom Riksdagen, med den institution, som
ifrågasatts att under benämningen frihamn införas i den svenska tullagstiftningen,
afsetts icke ett sådant tullupplag med hamn, som oftast betecknades
med ordet fridocka, utan en anstalt, utrustad med friheter
och lättnader, motsvarande dem, som ansetts kunna medgifvas i Hamburgs
och Köpenhamns frihamnar. Komitén vore ock för sin del öfvertygad
om att en fridocka icke skulle visa sig motsvara de fordringar,
man hade rätt att ställa på en ny tullinstitution, inrättad bland annat,
i syfte att bjuda vårt näringslif det mest tidsenliga vapen i den ekonomiska
täfliugskamp, som, hvad vårt land anginge, till hufvudsaklig del
leddes från Hamburg och Köpenhamn; och komitén hade derför vid
utarbetande af sitt förslag såsom den för sig ledande grundsatsen uppstad
att för svensk frihamn borde medgifvas alla de friheter och lättnader
i afseende å behandling och bearbetning af gods samt utöfvande
åt verksamhet inom frihamnen, hvilka, ledande till svenska industriens,
handelns och sjöfartens fromma, vore förenliga med bevarande af full
trygghet för att de faststälda tullafgifternas utbekommande icke genom

46 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

frihamnen i den ringaste mån sattes på spel. Med tillämpning af denna
grundsats hade i komiténs förslag uttalats, att frihamn skulle i fråga om
tull- och tillverkningsafgifter anses såsom utrikes ort, hvaraf blifvit en
följd att fartyg och gods inom frihamn icke skulle vara underkastade
vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordrades för utöfvande
af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn meddelade allmänna
eller särskilda föreskrifter-. Fiktionen om frihamn såsom utrikes ort
hade också medfört de korollarier, att från inrikes ort till frihamn inkomna
varor skulle i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter,
äfvensom i öfrigt i tullhänseende betraktas såsom från
riket utförda samt således vid återinförsel underkastas samma behandling,
som direkt från utrikes ort till frihamn inkommet gods skulle
undergå, då det från frihamnen infördes i riket. Det vore af författningsförslaget
utan vidare klart, att varor äfven i frihamn finge ompackas,
delas, bearbetas och i öfrigt behandlas alldeles som om de, ur
svenska tullverkets synpunkt sedt, icke befunne sig inom svenskt område.

Frihamn kunde, enligt förslaget, inrättas i eller i närheten af stapelstad
med tullkammare under tullförvaltares öfverinseende och skulle
naturligen liksom frilagret stå under tullverkets uppsigt och bevakning.
För frihamn fordrades ett till sina gränser noggrannt bestämdt område,
omfattande dels hamn och tillhörande anstalter för sjöfarten, dels ett
derinvid beläget, genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde
med byggnader och upplagsplatser. Liksom frilagret skulle frihamn
vara anordnad så, att erforderliga tullkontroller kunde deröfver
utöfvas. Tillträde till anstalten och lokaler derinom skulle stå vederbörande
tulltjenstemän Öppet, och samma fordringar som vid frilager
gälla vid frihamn beträffande anordnande af lämpliga vakt- och expeditionsrum,
bevakning af utgång åt landsidan samt rätt för tulltjenstemän
att visitera utgående personer. Derjemte fordrade förslaget, såsom naturligt
vore, särskild bevakning af frihamn äfven åt sjösidan. Deremot
hade det synts komitén billigtvis icke kunna såsom ett allmänt vilkor
för frihamns inrättande och drift uppställas, att anstaltens egare skulle
gälda statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition vid
frihamn; ett sådant vilkor hade heller icke, så vidt för komitén vore kändt,
blifvit af någon ifrågasatt. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att
sagda kostnad eller viss del deraf skulle utgöras af frihamns egare,
vore detta en fråga, som finge bero på särskildt beslut.

Tillstånd att inrätta frihamn, hvarmed naturligen vore förenad rätt
att också drifva anstalten, finge icke utan Konungens tillstånd öfverlåtas
å annan och kunde enligt förslaget vinnas af stadskommun eller aktie -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 47

bolag, som bestode af uteslutande svenske delegare och hvars styrelse
utgjordes af här i riket bosatte svenske undersåtar.

Äfven för frihamn skulle finnas reglemente, som för sådan inrättninglTaststäldes
af Konungen, äfvensom af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
faststäld taxa å afgifter för begagnande af byggnad, magasinsrum
eller upplagsplats inom frihamn. Innan frihamnen fiuge begagnas,
skulle vidare styrkas, att den vore utförd enligt faststäld plan. Tillstånd
till frihamnens öppnande skulle meddelas af generaltullstyrelsen,
som derom utfärdade allmän kungörelse.

Förslaget förbjöde äfven att inom frihamn upplåta och använda
byggnad till bostad, dock med visst af omständigheterna betingadt
undantag. Deremot upptoge förslaget icke någon bestämmelse motsvarande
den, som, hvad anginge frilager, förbjöde upplåtelse af byggnad,
magasinsrum eller upplagsplats åt annan än den, hvilken, enligt hvad
i förordningen sades, blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom
frilagershafvare. En dylik inskränkning i rätten att begagna frihamn
skulle belägga rörelsen derinom, hvilken fordrade friare former än frilagersrörelsen,
med så tryckande band, att institutionens syfte derigenom
skulle väsentligen förryckas. Till frihamn torde ofta med fartyg ankomma
varor, till hvilka godsegare icke anmälde sig eller hvilka icke
vore afsedda att inom frihamn uppläggas, utan allenast att passera
densamma för transitförsändning eller intagning å annat upplag. Hvad
åter anginge drifvande af industriel verksamhet inom frihamn, skulle
dertill fordras tillstånd af Konungen. Sådant tillstånd skulle likväl
icke kunna afse boktryckerirörelse eller verksamhet, egnad att medföra
fara eller olägenhet för anstalten eller der intagna varor.

Detaljförsäljning af varor skulle vara förbjuden äfven inom frihamn,
dock med det af sjöfartsrörelsen inom frihamnen påkallade undantag,
att efter särskildt tillstånd af Konungen detaljhandel med fartygsproviant
och andra skeppsförnödenheter skulle få ega rum under de vilkor,
Konungen bestämde. Icke heller skulle till förtäring eller eljest till
personligt bruk inom frihamn få användas utländska varor af tullpligtigt
slag, som ej förut blifvit i riket införtullade, eller svenska varor,
för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter blifvit vid utförseln
till frihamnen ifrågasatt; dock med vissa nödvändiga undantag
i afseende å proviantartiklars användande af besättningar å fartyg.

Hvad anginge de varuartiklar, som, enligt förslaget, skulle vara
tillåtna eller förbjudna att i frihamn införas, skulle härom gälla hvad
om varors intagning å frilager föreslagits. Dock skulle fartyg, som
innehade till införsel i frihamn förbjudet gods, få, der sådant ej strede

48 Bevillningsutskottets Betänkande N:o SO.

mot föreskrift i annan författning, ingå i frihamn, under vilkor att
godset ej der lossades eller i annat fartyg omlastades.

Äfven frihamnsegare skulle gifvetvis kunna vinna rätt att angående
i frihamnen upplagdt gods utfärda warrants.

Vidare lemnade förslaget de regler för trafiken till och från frihamn,
som funnits böra i tullhänseende meddelas, dervid beträffande
behandling af fartyg och last inom hamnen föreslagits många till trafikens
beqvämlighet syftande och af begreppet frihamn betingade lättnader
från de enligt tullagstiftningen i allmänhet gällande regler. Den
ledande grundsatsen hade äfven här varit den, att frihamnen vore att
betrakta såsom utrikes ort, och att formaliteter, hvilka ej kräfdes för
bevarande af statsverkets rätt, borde bortfalla. Gifvet vore det emellertid,
att frågan om de lättnader särskilt för den sjöväga frihamnstrafiken,
hvilka i tullhänseende kunde lämpligen medgifvas, i mycket hög grad
påverkades af lokala förhållanden, hvadan planläggande af den nya
institutionen framför allt i detta afseende varit underkastadt många
vanskligheter. Komitén vore heller icke blind för att, sedan frihamn
kommit till stånd och någon tids erfarenhet om de nu föreslagna bestämmelserna,
der de blefve gillade, vunnits, ändringar i eller tillägg till
desamma skulle finnas behöfliga. I Danmark hade man gått en annan
väg, i det man, först då den köpenhamnska frihamnen låg färdig att
öppnas, utfärdat bestämmelser för frihamnstrafiken i tullhänseende, dock
icke ens då slutligt, utan i form af ett interimistiskt reglemente. Den
svenske lagstiftaren, hvilkens uppgift nu vore att ordna frihamnsinstitutionen
i allmänhet, utan att något visst fall förelåge, borde dock enligt
komiténs åsigt icke lämpligen följa samma väg och kunde svårligen
underlåta att i den allmänna författningen intaga de bestämmelser i
förevarande hänseende, som kunde blifva gemensamma för sjöfart och
varuförsel till och från svenska frihamnar, helst antagligen frihamnars
inrättande komme att blifva ganska mycket beroende af de allmänna
vilkor, hvarunder trafikerande finge göra sig denna institution till godo,
och hvarom alltså kännedom icke borde saknas. Komitén hade, med
afseende härå och oafsedt de vanskligheter den mött, ansett sig böra
afgifva förslag i detta ämne, dervid dock utväg i förslaget öppnats
såväl till komplettering af som till jemkning och lättnader i de allmänna
reglerna. Hvad särskild! anginge varuförsel till och från frihamn
landvägen, vore derför i förslaget bestämmelser intagna liknande de för
frilager förordade.

Till vinnande af bestämmelsernas behöriga efterlefnad vore deras
öfverträdande i allmänhet belagdt med ganska stränga straff.

Bevillning sutkottets Betänkande N:o 30. 49

Sedan derefter en närmare motivering lemnats för vissa af de särskilda
bestämmelser, som innehållas i komiténs förslag till förordning
om frilager och frihamn, har komitén, beträffande det nämnda förslag
såsom bilaga vid fogade förslaget till förordning ensamt om frilager,
yttrat, att, då det icke bestämdt ingått i komiténs uppdrag att utarbeta
förslag till lagstiftning angående frihamn, komitén ansett det rigtigast
att öfverlemna särskild! förslag till förordning endast om frilager, hvarför
komitén ur ofvanförstberörda förslag frånskilt de bestämmelser, som
afsåge frilager, och sammanfört dessa uti ifrågavarande bilaga.

Vidkommande de af komitén föreslagna ändringar i gällande tullstadga
har komitén förmält, att dessa i hufvudsak vore öfverensstämmande
med de i kommerskollegii och generaltullstyrelsens utlåtande af
den 4 juni 1885 öfver komitéförslaget af år 1884 tillstyrkta ändringar
i samma stadga, som ansetts påkallade af då föreliggande förslag till
förordning angående frilager. J3å alla bestämmelser angående inrättande
af frihamn samt om sjöfart och varuförsel till och från sådan hamn
blifvit intagna i komiténs förslag till förordning om frihamn och frilager,
hade några af frihamnsinstitutionen beroende ändringar ej vidtagits i
tullstadgan; men det hade synts komitén böra i denna stadga intagas
en hänvisning till författningen rörande frihamn; och hade denna hänvisning
lemnats i en särskild §, som komitén funnit lämpligast kunna
införas sist i tullstadgan.

Slutligen har komitén i fråga om det af komitén framstälda förslag
till ändringar i nådiga förordningen angående frilager för proviantering
af fartyg i Öresund den 18 september 1874 anfört, att, enligt
hvad af komiténs utlåtande och förslag framginge, densamma, lika med
1882 års komité, för den ifrågastälda nya frilagersinstitutionen föreslagit
benämningen frilager. I afseende å en sådan benämning hade
embetsverken i deras utlåtande öfver omförmälda komités förslag erinrat,
att det genom nyssnämnda nådiga förordning medgifna frilagret, hvilket
i åtskilliga afseenden, såsom, bland annat, derutinnan att det gods, som
derå upplades, befunnes under godsegarens egen vård, skilde sig från
det föreslagna, icke komme att genom detta göras öfverflödigt, och att,
då således två väsentligt olika frilagersinrättningar komme att bestå
jemte hvarandra, skäl syntes förefinnas att till benämningen på något
sätt skilja dem från hvarandra tydligare, än som skulle ske genom den
af komitén föreslagna benämningen »frilager». Denna erinran syntes
föredragande departementschefen grundad, och den af embetsverken
föreslagna benämningen »allmänt frilager» blef i stället använd i Kongl.

Bill. till lliksd. Prat. 1900. 5 Hand. 1 Afd. 23 Hult. 7

50 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Maj:ts år 1886 afgifna förslag. Med fullt instämmande i de utaf embetsverken
angifua skäl för olämpligheten af att använda en och samma
benämning för de ifrågavarande båda institutionerna, hade komitén dock
funnit en annan utväg än den af embetsverken föreslagna böra anlitas
för undvikande af den påpekade oegentligheten. Utom det att det
syntes olämpligt att åt deu större och vigtigare institutionen gifva en
tyngre och ovigare benämning än åt den till användningen inskränktare
institutionen, hade komitén, med afseende derå att i dess förslag
dels uppstälts vissa kompetensvilkor både för frilagers inrättande och
för att innehafva lokal derinom, dels äfven stadgats vissa inskränkningar
vid frilagrets nyttjande för sitt ändamål, ansett benämningen »allmänt
frilager» blifva i viss mån vilseledande. Och då härtill komrne, att
användandet endast af benämningen frilager för det i 1874 års författning
afsedda särskilda upplag för proviantering af fartyg synts komitén
äfvenledes icke fullt egentligt, hade komitén ansett de ifrågavarande
institutionerna lämpligen böra till benämningen särskiljas derigenom,
att åt den genom 1874 års förordning medgifna institution gåfves den
ändrade benämningen provianteringsfrilager. Komiterade hade derför
uppgjort ifrågavarande förslag till redaktionsjemkningar i sagda förordning.

I sitt öfver komiténs betänkande afgifna underdåniga utlåtande
hafva kommerskollegium och generaltullstyrelsen anfört, att, hvad först
anginge frågan om frilagersinstitutionens införande i vårt land, embetsverken
redan förut en gång haft tillfälle att i denna fråga gemensamt
sig yttra, nemligen i det underdåniga utlåtande, embetsverken, på grund
af erhållen nådig befallning, den 4 juni 1885 afgifvit öfver särskilda
den 27 oktober 1882 förordnade komiterades betänkande jemte förslag
till förordningar om kreditupplag och frilager samt deraf beroende
ändringar i tullstadgan och handelsbalken.

Med afseende å de väsentliga fördelar frilagersinstitutiouen, hvilken
då liksom nu förutsatts icke skola föranleda till någon kostnad för statsverket,
enligt embetsverkens åsigt skulle komma att medföra för deu
svenska handeln, tillstyrkte embetsverken i berörda underdåniga utlåtande,
att denna institution måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det då föreliggande förslaget, i den svenska tullagstiftningen iuföras.
Några omständigheter hade icke derefter tillkommit, som kunde

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 51

föranleda embetsverken att frångå sin då uttalade mening, om än
embetsverken med hänsyn till de förändringar, som sedan dess vidtagits
i Sveriges tullsystem, måste i likhet med nu ifrågavarande komité finna
ej mindre att för rättigheten att inrätta och begagna frilager numera
borde i åtskilliga hänseenden stadgas vilkor, hvilka vid förberörda tidpunkt
ej kunde anses behöfliga, än äfven att till förebyggande deraf,
att vissa varuartiklar, i hvilkas vigt enligt gällande tulltaxa afdrag ej
finge ega rum för omslag, askar m. m., skulle genom att å frilager
ompackas i vida lättare emballage, än hvari det vore möjligt att införa
dem från utrikes ort, eller helt och hållet befrias från emballage kunna
undgå en ofta ganska betydlig del af det bestämda tullbeloppet, institutionens
införande ovilkorligen förutsatte sådana ändringar i tulltaxan
att för antydda artiklar nettoförtullning efter en förhöjd tullsats
infördes.

Då berörda föreskrifter om inbegripande i varans vigt af omslag
etc. hufvudsakligen tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen af
ifrågavarande artiklar samt att åstadkomma enhet deri, kunde embetsverken
visserligen icke undgå att finna ganska stora betänkligheter
möta mot dylika ändringars vidtagande, men dessa betänkligheter
syntes dock embetsverken icke böra tillmätas den betydelse, att på
grund af dem frilagersinstitutionen borde tillbakavisas.

För de af komitén föreslagna förbud mot intagande å frilager af
spannmål, äfvensom af bränvin och sprit för annat ändamål än för användning
till tillverkning af andra varor ansåge embetsverken giltiga
skäl hafva anförts; och mot de bestämmelser rörande frilager, komitén
i öfrigt föreslagit, hade embetsverken icke i hufvudsak funnit något
att erinra, om än desamma synts embetsverken gifva anledning till
vissa detaljanmärkningar.

Hvad åter anginge frihamnsinstitutionen, kunde embetsverken i
åtskilliga afseenden icke dela komiténs derom uttalade uppfattning.
Till en början hyste embetsverken tvifvel om, huruvida den vigtigaste
förutsättningen för att anläggningen af frihamn skulle uppfylla det
dermed afsedda ändamål, eller tillräckligt utländskt uppland förefunnes
för en sådan anläggning inom vårt land. Afsättningen af det egna
landets produkter, äfvensom införandet dit af produkter, som der skulle
förbrukas, kunde nemligen uppenbarligen icke hafva fördel af frihamn
i annan mån än så vida denna verkligen blefve, på sätt komitén förestält
sig skola blifva fallet, ett centrum för mera omfattande transitoch
exporthandel, hvilket åter förutsatte tillgången till något afsevärdt
utländskt uppland. Embetsverken hölle dock före att tillräckligt

52 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

sådant, hvad Sverige beträffade, icke funnes hvar helst en frihamn
här i landet blefve anlagd, i synnerhet som trafiken på det största,
för vårt land påräkneliga utländska trafikområdet, nemligen Finland
och Ryssland, icke torde med afseende på befintligheten af Köpenhamns
och Tysklands frihamnar kunna antagas blifva på långt när
odelad. Visserligen kunde embetsverken för denna sin uppfattning
lika litet åberopa några på tillförlitliga beräkningar grundade skäl
som komitén för sin motsatta åsigt; men erfarenheten från Köpenhamns
frihamn, der trafiken hittills näppeligen torde hafva motsvarat
förväntningarne, oaktadt derstädes Sverige kunde såsom utländskt
uppland påräknas, syntes dock gifva stöd för embetsverkens mening.

Vidare hade komitén såsom en bestämd förutsättning för att afsedt
gagn skulle kunna vinnas af svensk frihamn uppstält, att lättnader
bereddes i de nu å sjöfarten hvilaude umgälder till statsverket, samt i
sådant hänseende ansett erforderligt, att lastpenningarne för hela landet
afskaffades och att fyr- och båkafgifterna dels nedsattes, dels ock antingen
bestämdes att utgå efter lossadt och lastadt tonnage eller ock
omfördes till en afgift å varorna att uppbäras, då dessa utginge från
frihamn till afsättning inom landet. Härigenom torde frågan om frihamnsinstitutionens
införande hafva gifvits en större räckvidd än såsom
afseende allenast frågan om inrättande af en lämplig tullupplagsinstitution.
Jör bedömande af frågan i denna omfattning syntes embetsverken
nödvändigt, att ett öfvervägande af å ena sidan de fördelar,
frihamnsinstitutionen skulle erbjuda landet i dess helhet, mot å andra
sidan de uppoffringar, som sålunda blifvit ifrågasatta, egde rum, i
hvilket afseende embetsverken för sin del ansåge de fördelar, som
komitén framhållit skola beredas af ifrågavarande institution utöfver
dem, hvilka frilagersinstitutionen skulle erbjuda, så mycket mera vara
tvifvelaktiga som sagda fördelar torde vara beroende uteslutande af
huruvida för ändamålet tillräckligt utländskt uppland kunde påräknas,
i fråga hvarom embetsverken dock, på sätt här ofvan redan anförts,
betviflade att komiténs förväntningar skulle varda uppfylda.

I allt fall torde, för så vidt, på sätt komitén ansett, frihamnsinstitutionen
skulle vara betingad af de nuvarande fartygsumgäldernas
afskaffande, nedsättning eller utgörande efter andra än för närvarande
gällande grunder, vara nödvändigt, att, innan allmänna bestämmelser
meddelades rörande inrättande af frihamn, visshet blefve vunnen i
hvad mån några sådana förändringar i afseende å dessa umgälder,
som nyss antydts, lämpligen kunde genomföras.

Slutligen och med afseende å de af komitén angifna förutsätt -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 53

ningar, att statsverket derjemte skulle vidkännas kostnader ej mindre
för aflönande af erforderlig tullpersonal vid frihamn, än äfven i form
af bidrag för sådan anstalts anläggning m. m., ansåge embetsverken
jemväl ur denna synpunkt böra kunna ifrågasättas lämpligheten att
genom generella lagbestämmelser rörande frihamn staten sålunda bundes
vid kostnader till obestämda belopp. Hvad anginge de af komitén
föreslagna speciella bestämmelserna rörande trafiken till och från frihamn,
så syntes embetsverken ej heller lämpligt att i detta ämne meddela
en för frihamnar i allmänhet gällande författning, då, på sätt
komitén ock sjelf framhållit, de i detta afseende erforderliga och lämpliga
föreskrifter i mångt och mycket måste blifva beroende af hvarje
hamns läge och lokala förhållanden i öfrigt, för så vidt å ena sidan
nödig säkerhet för kronans rätt skulle kunna bibehållas och å andra
sidan trafikens befogade kraf å lättnader behörigen tillgodosåges. Det
torde nemligen vara uppenbart, att åtskilliga bestämmelser, särskild!
rörande trafiken sjöledes, måste varda väsentligen olika för frihamn i
exempelvis Stockholm än för frihamn i Malmö med dess belägenhet
omedelbart vid öppen sjö.

Med de nu gjorda anmärkningarne ville embetsverken dock ingalunda
hafva uttalat, att icke möjlighet skulle kunna beredas en kommun
eller ett konsortium af enskilda personer, som sådant åstundade, att
anlägga frihamn i Sverige, utan hölle endast före, att frågan härom
borde i hvarje särskildt fall pröfvas och bestämmelser meddelas, lämpade
efter den ifrågakomna platsens läge och lokala förhållanden. Så
hade ock skett såväl i Danmark som i Tyskland.

Embetsverkens granskning af det utaf komitén afgifna förslag
till gemensam förordning om frilager och frihamn hade ock gifvit stöd
för embetsverkens nyssberörda uppfattning derom att det vore mindre
lämpligt att generella bestämmelser meddelades, afsedda att tillämpas
för frihamn hvar helst den anlades, enär, om än vissa af de af komitén
föreslagna bestämmelser vore af mera konstitutiv beskaffenhet och syntes
böra ligga till grund för bestämmelser om frihamn hvarhelst en sådan
måtte komma till stånd, åtskilliga andra af sagda bestämmelser dock
vore af den innebörd, att desamma vid granskningen gifvit anledning
till olika anmärkningar, allt efter som frihamnen antoges skola vara
belägen å den ena eller andra af de orter, hvarom torde blifva fråga
för anläggning af dylik hamn. Vid sådant förhållande och då de ofvan
såsom mera konstitutiva antydda bestämmelserna i allmänhet sammanfölle
med motsvarande bestämmelser rörande frilager, hade embete -

54

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

verken ansett sig icke ega anledning att närmare redogöra för detaljgranskningen
af förslagen om frilager och frihamn, än för så vidt de
afsåge frilagersinstitutionen.

I särskilda underdåniga skrifter hafva dels G. Beijer, Axel Agri,
R. F. Berg med flere, såsom af stadsfullmägtige i Malmö utsedde
komiterade, dels handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg, dels ock
Stockholms stads handels- och sjöfart-snämnd anhållit, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för fastställande och kungörande af de
allmänna vilkor, under hvilka frihamnar måtte kunna inom riket inrättas.

Härjemte hafva i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift af
den 15 februari innevarande år K. A. Almgren, G. Abramson, Otto
Dahlström, John Engellau m. fl. köpmän och fabriksidkare i Stockholm,
under erinran att ofvanbemälde af Eders Kong). Maj:t den 5 oktober
1894 tillsatta komité i sitt den 22 juni 1895 afgifna underdåniga betänkande
funnit, att frilagersinstitution skulle lända vårt näringslif till
afsevärdt gagn, äfvensom att kommerskollegium och generaltullstyrelsen
i det af dem afgifna underdåniga utlåtande uttalat sig för nämnda institutions
införande, tillika anfört, att som de vore lifligt öfvertygade
om de stora fördelar, som härigenom skulle beredas såväl vår handel
som vår industri, i det att möjlighet till väsentligt ökad afsättning på
grannländerna genom frilagersinstitutionen skulle beredas och då det
för frågans lösning vore af vigt att kunna påvisa, det inom affärsverlden
ett verkligt intresse för denna sak förefunnes, bemälda personer förklarade
sig villiga att på i hufvudsak de vilkor, som komiténs förslag
angåfve, och sedan vederbörlig lagstiftning utfärdats begagna sig af frilagersrättigheter.
Då det af frågans behandling i Riksdagen framginge,
att de betänkligheter mot förslaget, som der uttalades, hufvudsakligen
afsåge ett eventuel! kringgående af brutto-förtullningen för de utländska
varor, som å frilagret upplades, hvarigenom en minskad statsinkomst
skulle vållas och en oberättigad fördel beredas de köpmän, som å frilagret
hade lokaler, ville petitionärerna påpeka, att denna fara lämpligast
torde kunna afvärjas genom en tilläggstull för de artiklar, som
nu vore underkastade bruttoförtullning, när de frän frilager i riket infördes.
Petitionärerna afsåge icke att genom frilagret bereda sig otillbörliga
lättnader vid importen framför sina konkurrerande landsmän,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 55

utan eftersträfvade endast det vigtiga målet att varda sätta i stånd till
framgångsrik täflan med utlandet i afsättningen på grannländerna af
importerade varor såväl enbart som i förening med svenska produkter
äfvensom genom tillverkning å frilagret för export af industrialster,
framstälda af dels inhemska, dels ock tullpligtiga råvaror eller halffabrikat.
Under åberopande af de skäl, som af ofvanberörda komité
och embetsverk blifvit anförda, anhölle petitionärerna, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåta proposition om de lagar, som kunde
för inrättande af frilager i Sverige vara af nöden.

Sedan jag i anledning af hvad sålunda förekommit i skrifvelse
den 26 sistlidue juni anmodat kommerskollegium och generaltullstyrelsen
att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med gemensamt underdånigt
utlåtande angående hvilka ändringar i eller tillägg till gällande
tulltaxa kunde, under förutsättning att frilagersinstitutionen komme
till stånd, i det af bemälde köpmän och industriidkare i Stockholm
angifna syfte böra vidtagas, hafva embetsverken, efter det generaltullstyrelsen
infordrat yttranden i ärendet från packhusinspektionerna i
Stockholm och Göteborg samt tullkammaren i Malmö, i sitt den 4
sistlidne november afgifna underdåniga utlåtande anfört följande.

Det hade ofta framhållits mot frilagersinstitutionen, att, om densamma
infördes i Sverige, hvarest tullen för ett stort antal varor beräknades
efter bruttovigt, en del importörer skulle begagna sig af frilagersrätten
för att genom borttagande eller utbytande å frilagret af de
utländska emballagen till dylika varor undandraga sig större eller mindre
del af den för varorna faststälda tullen, hvarigenom frilagersinnehafvare
skulle kunna bereda sig oberättigade fördelar, och att så skulle blifva
förhållandet, derest icke en förändrad lagstiftning lade hinder härför,
syntes vara uppenbart. För att förekomma dylika missbruk af frilagersrätten
hade, såsom ofvan nämnts, förenämnda komité ifrågasatt borttagandet
vid vissa rubriker i tulltaxan af nu gällande föreskrift att vid
varans förtullning afdrag ej finge ega rum för vigt af omslag, askar,
inlägg in. m. samt att en motsvarande höjning af tuilsatserna gjordes;
och hade på uppdrag af komitén packhusinspektionen i Stockholm utarbetat
ofvanberörda, betänkandet bilagda promemoria angående de förhöjningar
i tullsatserna, som i så fall skulle erfordras, till hvilken promemoria
inspektionen i sitt till generaltullstyrelsen afgifna yttrande
gjort några tillägg.

Det kunde icke förnekas, att genom det af komitén ifrågasatta
förfaringssättet eu af de väsentligaste anmärkningarne mot frilagersinstitutionens
införande i riket skulle bortfalla, och embetsverken skulle

56

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

för sin del icke tveka att tillstyrka denna åtgärd, derest det i ock för
frilagersinstitutionens införande vore oundgängligen nödvändigt att vidtaga
en i det nuvarande tullbehandlingssättet så genomgripande förändring
som borttagandet af nu gällande föreskrift om vissa varors
bruttoförtullning. Nämnda föreskrift hade tillkommit för att underlätta
tullbehandlingen och åvägabringa likformighet häri, och borttoges densamma,
komme detta att medföra ökadt besvär och större tidsutdrägt
vid förtullningsgöromålen, hvilket. icke syntes vara förenligt med de
kraf på snabb expedition, som under den alltjemt ökade varuimporten
gjorde sig gällande. För frilagersinstitutionens införande syntes ej
heller en dylik åtgärd vara erforderlig, enär den af köpmän och industriidkare
i Stockholm föreslagna åtgärden att vid förtullning från frilager
af varor, som nu förtuliades efter bruttovigt, belägga desamma
med tilläggstull uppenbarligen ledde till samma mål, som åsyftats med
förslaget om bruttoförtullningens borttagande. Äfven om denna åtgärd
icke vore så principielt rigtig som den af komitén ifrågasatta, syntes
densamma dock vara fullt betryggande mot förutnämnda eventuella
missbruk af frilagersrätten, och enär derigenom någon rubbning i det
nuvarande för en snabb expedition erforderliga tullbehandlingssättet ej
komme att uppstå, syntes ifrågavarande åtgärd i frilagersfrågans nuvarande
läge obetingadt vara att föredraga.

Genom bestämmande af tilläggstull för vissa varor vid förtullning
från frilager uppstode visserligen den oegentligheten, att för dessa
varor tullen ej alltid komme att blifva alldeles densamma som vid direkt
förtullning, men genom de olika sätt, hvarpå en och samma vara kunde
förpackas, förekomme redan nu, att tullen, beräknad efter varans nettovigt,
komme att ställa sig olika, beroende på emballagets tyngd, och
nu nämnda olägenhet komme dessutom att betydligt förminskas, ju färre
varorna, som skulle drabbas af tilläggstull, blefve. Den af packhusinspektionen
i Stockholm år 1895 afgifna, förut omnämnda promemoria
vore uppgjord under den förutsättningen, att ur tulltaxan skulle borttagas
en del föreskrifter om inberäknande i vigten af askar, omslag,
inlägg m. m. utan att härigenom någon minskning af tullinkomsterna
skulle uppstå, och till följd häraf måste nämnda promemoria omfatta
en mångfald olika varor, men häraf följde icke, att samtliga dessa
varor, om nämnda föreskrifter bibehölles och tilläggstull vid förtullning
från frilager i stället infördes, skulle drabbas af dylik tull. Nämnda
inspektion hade också i sitt till generaltullstyrelsen nu afgifna yttrande i
ärendet anfört: »Om emellertid frilager inrättas och tilläggsafgifter anses
skola komma till stånd, torde dessa måhända böra inskränkas till de

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 57

artiklar, beträffande Ixvilka, med hänsyn till beskaffenhet, tullafgift, betydenhet
i import och nn brukligt förpackningssätt, det i och för tullbehandlingen
kunde antagas ifrågakomma och vara med någon egentlig
vinst förenadt att på frilagret borttaga eller förändra emballaget», och
med, tillämpning af denna åsigt, som embetsverken för sin del omfattade,
skulle en eventuel tilläggstull icke behöfva utsträckas till något
större antal varor. Erfarenheten hade derjemte visat, att importörer
allt mer och mer införde de varor, som vore underkastade bruttoförtullning,
i möjligast lätta förpackning eller i sådant emballage, som ej
skulle inberäknas i vigten, och till följd häraf hade nu gällande föreskrift
om inberäknande af vigten å askar, omslag, inlägg m. m. betydelse
hufvudsakligast för varor af mera ömtålig beskaffenhet, för hvilka
ett skyddande emballage kring de särskilda artiklarne befunnes vid
längre transporter nödvändigt. Vid andra varor, som redan nu kunde
införas inlagda endast i papper eller i sådana emballage, för hvilka afdrag
i vigten medgåfves, och som, åtminstone i handelsrörelsen, verkligen
på dylikt sätt importerades, syntes i allmänhet icke behöfva fästas
afseende, då fråga nu uppstått att genom en ti Iläggs afgift vid förtullning
från frilager förekomma eventuella missbruk genom borttagande
eller utbytande å frilagret af de utländska emballagen. 1 likhet med
nyssnämnda inspektion ansåge derföre embetsverken, att endast ett fåtal
artiklar behöfde åsättas tilläggstull och att denna tull borde utgå endast
när varorna vid införsel från frilager uppvägdes oemballerade eller i
allenast pappersomslag, samt att de således i annat fall ej skulle draga
högre tull än den allmänna tulltaxan föreskrefve.

Då embetsverken således funne, att, derest frilagersinstitutionen
komme till stånd, den af köpmän och industriidkare i Stockholm föreslagna
åtgärden att vid förtullning från frilager åsätta vissa varor tillläggstull
åtminstone för närvarande vore det lämpligaste sättet att förekomma
befarade missbruk genom borttagande eller utbytande å frilagret
af emballagen, återstode det att tillse hvilka varor, som i så fall borde
åsättas dylik tull, samt tullsatsens storlek. Att uppgöra ett ur alla synpunkter
tillfredsställande förslag i berörda hänseende vore naturligt nog
förenadt med svårigheter, då de olika varorna kunde införas förpackade
på en mångfald olika sätt, och hänsyn borde tagas ej allenast till bevarandet
af statsverkets rätt och till förekommandet af att obehörig
fördel bereddes vissa importörer, utan äfven dertill att frilagersinstitutionen
ej onödigtvis betungades. Det förslag till tilläggstariff, hvilket
packhusinspektionen i Stockholm afgifvit och hvilket biträdts af tullväg,
till Riksd. Prof. 1900. 5 Sand. 1 Afd. 23 Häft. 8

58

Bevillningsutskottets Betänkande N:o SO.

kammaren och packhusinspektionen i Malmö, hade embetsverken tagit
under granskning och dervid funnit, att samtliga deri upptagna artiklar
vore sådana, som i en blifvande till äggstariff borde intagas med de af
inspektionen föreslagna tullsatser. Embetsverken ansåge emellertid, att
beträffande ytterligare några andra artiklar all fara för ett eventuelt
missbruk af frilagersrätten ej syntes vara utesluten samt att försigtigheten
derför bjöde, att äfven dessa artiklar i tilläggstariffen upptoges
med förhöjda tullsatser.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde embetsverken,
som till fullo insåge vigten och betydelsen af frilagersinstitutionens
införande i Sverige, att, derest nämnda institution komme till stånd,
vissa varor, som nu vid tullbehandlingen uppvägdes med askar, omslag,
inlägg m. m., skulle, till förekommande af befarade missbruk genom
utbytande eller borttagande på frilagret af utländska varuemballage, vid
förtullning från frilager åsättas en tilläggstull; och föresloge embetsverken
derför, att nedannämnda varor, då desamma vid förtullning från
frilager uppvägdes oemballerade eller endast i pappersomslag, skulle
draga följande förhöjda tullsatser:

Album eller delar deraf..........................................

Askar och dosor:

af sammansatta eller, såsom arbetade, ej
specificerade ämnen .....................................

Bijouterivaror, af annat ämne än guld eller
silfver, enkla eller sammansatta ...................

Blommor:

naturliga, afskurna, friska eller torkade, ej
specificerade, till prydnad användbara, lösa

eller sammanbundna blommor ...................

konstgjorda, af tyg, papper, halm, fjäder eller

andra dylika ämnen ...................................

delar till konstgjorda blommor........................

Etuis, med eller utan tillbehör, af sammansatta
eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen

Galanteriv ar or, ej specificerade, af sammansatta
eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen

Hudar och skinn:

konstgjordt fjäderpelsverk..............................

1 kg.

kronor

2: 25

1 „

n

1: 20

1 „

ii

2: 50

1 „

ii

7: —

1 „

ii

22: —

1 „

ii

7: —

1 „

ii

2: 5 0

1 „

ii

2: 50

1

ii

9: —

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

59

Instrumenter:

optiska, derunder inbegripna kikare, glasögon
och infattade optiska glas af alla slag;
barometrar, manometrar och termometrar
musikaliska:

accordion eller delar deraf......................

Knappar, ej specificerade:

af silke, ensamt eller i förening med annat

material ............................................................

af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade
ämnen, med undantag af knappar,

i hvilka silke ingår.....................................

Knif var:

rak- och perm-.....................................................

Leksaker, alla slag, utan afseende å materialet,

äfvensom delar dertill ....................................

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

A. Bly:
arbetadt:
andra arbeten:

förgylda eller försilfrade............................

C. Jern och Stål:

andra, ej specificerade och till Jernvägsmateriel
eller Maskiner, Redskap och
Verktyg ej hänförliga jern-och stålvaror:
förgylda eller försilfrade..........................

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller
annan oädel metall framstälda legeringar,
såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall
m. fl.:

arbetad:

andra arbeten:

förgylda eller försilfrade ..................

H. Tenn:

arbetadt:

andra arbeten:

förgylda eller försilfrade ..................

I. Zink:

arbetad:

andra arbeten:

förgylda eller försilfrade ..................

1 kg. kronor

1 it ii

1 n ii

1 ii 11

1 ii ii

1 ii ii

1 ii ii

1 ii ii

1 kg. kronor

u

ii

ii ii

2: 50
1: 20

2: 5 0

1: 26
3: 50
2: 50

1: so

1: 20

1: so

1: 80

1

1: 80

60

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Papp-, Pappers- och Pappersmassearbeten, ej
specificerade:

lackerade, bronserade, förgylda eller försilfrade
............................................................

Plymer;

oarbetade..................................................................

arbetade....................................................................

Portföljer:

af hel- eller halfsiden

andra slag ...........................,...............................

Saxar:

andra slag:
polerade:

af mer än 15 cm. längd...........................

af 15 cm. längd och derunder...............

Solfjädrar: ................................................................

Ur:

vägg- och studsare- i foder, äfvensom urfoder,
lösa:

af metall, alabaster eller porslin ...............

lösa eller oinfattade verk till vägg- eller
studsareur, äfvensom delar af ur, ej specificerade
..............................................V...............

1 kg. kronor

2: 50

1 D ii

20: —

1 ii

45: —

1 ii ii

5: —

1 11 v

1: SO

1

H

a

2:

50

1

ii

a

5:

—

1

a

a

5:

50

1 „

ii

o

OO

rH

1 „

a

1: 25

Att bland målsmännen för affärslifvet i vårt land råder och
redan länge rådt en liflig önskan, att åt handeln och industrien
måtte beredas de förmåner, som äro förenade med rätten att använda
den form af tullupplag, som benämnes frilager, är en känd sak. Att
så skall vara ligger i viss mån i sakens natur, och behofvet för affärsrörelsen
af ett tullupplag under de friare former, som känneteckna
frilagret, är i öfrigt vitsordadt genom de tid efter annan upprepade
framställningarna i ämnet från de mest auktoriserade korporationer och
enskilde affärsmän. Den genomgående tanken i dessa framställningar
har varit den, att svensk handel och industri måste, så länge sagda
förmåner icke medgifvas dem, känna sig intaga en missgynnad ställning
i konkurrensen med de länder, i främsta rummet våra grannländer,
Norge och Danmark, hvilkas affärsrörelse åtnjuter de ifrågavarande
lättnaderna eller med dem närbeslägtade. Då det alltid legat och bort
ligga det allmänna om hjertat att i möjligaste män söka för svensk

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 61

handel och industri underlätta konkurrensen med andra länders, skulle
det kunna synas egnadt ingifva förvåning, att frilagersinstitutionens
införande hos oss hittills utgjort föremål för så mycken tvekan, en
tvekan, som funnit sitt uttryck i de knappa majoriteter, hvarmed, på
sätt af den utaf komitén lemuade historik framgår, de vid olika riksdagar
framstälda förslagen om frilagrets införande inom kamrarna bifallits
eller afslagits. Förklaringen till detta förhållande ligger emellertid
deruti, att med frilagersinstitutionen åsyftas vinnandet af två, sinsemellan
rätt olika ändamål, af hviika det ena icke blott icke varit
egnadt att ingifva betänklighet, utan fastmera från alla sidor erkänts
vara värdt att befordras, medan deremot det andra varit föremål för
delade meningar.

Den första af frilagrets båda uppgifter, eller den, hvars vigt och
betydelse jag tillåtit mig beteckna såsom oomtvistad, är dess funktion
att tjena såsom häfstång för transit- och exporthandeln. Ingen kan
betvifla, att icke den rörelse måste lända landet till nytta, som består
deruti, att varor i stora partier införas till frilagret för att i mindre
poster spridas till konsumtionsorter i främmande land, eller deruti att
inom frilagret för export tillverkas sådana varor, för hvilkas bearbetande
helt eller delvis erfordras utländska råämnen eller halffabrikat. Om
frilagrets uppgift inskränkt sig till den nu angifna, är det antagligt,
att denna form af tullupplag redan längesedan skulle varit hos oss
införd, men då frilagret äfven afser att åt affärsmän, som idka handel
med eller eljest i sin rörelse använda utländskt tullpligtigt gods, bereda
vissa fördelar vid afsättningen inom landet af detta gods, har man,
under erkännande af frilagrets nytta för dessa affärsmän, befarat, att
sagda fördelar för affärsmännen komme att motvägas af vissa olägenheter
för det allmänna eller för de affärsmän, som icke vore i tillfälle
att begagna sig af frilager. I fråga om de sålunda mot frilagersinstitutionen
rigtade anmärkningar tillåter jag mig hänvisa till hvad jag
ofvan ur komiténs betänkande återgifvit. Beträffande den bland dessa
anmärkningar, som torde få anses vara den vigtigaste, eller att genom
medgifvandet att anlita frilager tullinkomsterna skulle minskas samt
det skydd för vår industri, som afsetts med vissa nu gällande införseltullar,
komma att äfventyras, går jag att strax yttra mig. Hvad angår
öfriga anmärkta olägenheter, kan jag ej annat finria än att dessa i
allt väsentligt komme att förebyggas genom de åtgärder, som af komitén
föreslagits i syfte att förbjuda användning inom frilagret till förtäring
eller eljest till personligt bruk af andra än inhemska Bamt utländska
tullfria eller vederbörligen förtullade varor, att genom stränga kontroll -

62 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

föreskrifter förebygga tillfällen till smuggling från frilagret, att förbjuda
anläggning och drifvande af boktryckeri inom frilager, att förbjuda
att å frilager idka försäljning af eller minuthandel med varor
från bod eller annat upplagsställe samt att förbjuda intagande å
frilager af spanmål samt bränvin och sprit. Och likaså finner jag
hvad komitén i öfrigt anfört till bemötande af anmärkningarna mot
frilagersinstitutionen vara af beskaffenhet att på ett öfvertygande sätt
ådagalägga, att desamma icke äro af den vigt och betydelse, att de
böra förhindra sagda institutions införande.

Den väsentligaste anmärkningen mot frilagersinstitutionen synes
mig hafva varit den nyss antydda, att en minskning i tullinkomsterna
och ett äfventyrande af det med införseltullarna afsedda skyddet för
vår industri skulle kunna befaras komma att inträda genom medgifvandet
att anlita frilager, på sådant sätt nemligen, att för de varor,
vid hvilkas förtullning vigtafdrag ej finge ske för omslag, inlägg m. m.,
en del af de afsedda tullafgifterna skulle kunna undgås derigenom, att
godset å frilagret befriades från detta emballage och fördes till förtullningslokalen
utan något eller med allenast ett mycket lätt omslag.
Giltigheten af denna anmärkning har af komitén erkänts, dock icke
såsom en anmärkning mot frilagersinstitutionen sjelf, utan så att förstå,
att den borde föranleda till ändrade bestämmelser i tulltaxan, så vidt
anginge de rubriker, som af anmärkningen drabbades. I sådant afseende
har komitén såsom sin åsigt uttalat, att sådana ändringar borde
vidtagas i tulltaxan, att, jemte borttagande vid vissa rubriker af vid dem
meddelad föreskrift, att vid varans förtullning afdrag ej finge göras för
vigt af omslag, askar, inlägg m. m., tullsatserna vid dessa rubriker
erhölle en motsvarande förhöjning, och har komitén, till upplysning
om hvilka förändringar i tulltaxan, som häraf skulle föranledas, öfverlemnat
en af öfverinspektoren och tullförvaltaren vid packhusinspektionen
i Stockholm utarbetad promemoria i ämnet. Den af komitén
sålunda ifrågasatta åtgärden har emellertid varit egnad att väcka icke
ringa betänklighet. Omförmälda promemoria utvisar, att de varuslag,
om hvilka här är fråga, äro ganska många till antalet — icke mindre
än 84 stycken — och delvis af icke ringa betydelse, och då härtill
kommer, att omslagens vigt beräknas i allmänhet ingå i nu ifrågavarande
varors bruttovigt med omkring 20 å 25 procent och lägst med
5 procent, med hvilka procenttal nuvarande tullsatser alltså vid öfvergång
från brutto- till nettoförtullning skulle höjas, inses lätteligen, att
här vore fråga om en ganska omfattande omarbetning af tulltaxan.
Oafsedt att bruttoförtullningens förändring till nettoförtullning är en

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 63

grannlaga sak, som icke gerna kan aflöpa utan äfven reella förändringar
i tullen för vissa varor, är att märka, att bruttoförtullningen föreskrifvits
i syfte att vinna enkelhet och snabbhet vid expeditionen och
att man således genom den af komitén ifrågasatta anordningen skulle
för ett stort antal artiklar uppoffra de fördelar i tulltekniskt hänseende,
man velat vinna genom det föreskrifna förtullningssättet. Med skäl
har man stält sig tveksam inför denna konseqvens af frilagersinstitutionens
införande.

De antydda betänkligheterna synas mig emellertid varda undanröjda,
derest man, på sätt kommerskollegium och generaltullstyrelsen i
sitt ofvan omförmälda underdåniga utlåtande af den 4 sistlidne november
förordat, inskränker de åtgärder, som afse att förebygga missbruk genom
varornas ompackning i frilagret, till att omfatta endast de varor, som
faktiskt införas öfver ett frilager, d. v. s. om man, i stället för att
vidtaga ändringar i tulltaxan i syfte att i ett stort antal fall utbyta
bruttoförtullning mot nettoförtullning, inskränker sig till att ålägga
vissa varor, som enligt tulltaxan förtullas efter bruttovigt, en särskild
tilläggsafgift, då de öfver frilager införas oemballerade eller endast i
pappersomslag. Man undviker nemligen härigenom att, för möjliggörandet
af frilagersinstitutionens införande, vidtaga omfattande rubbningar
i tulltaxan, hvilka naturligen komma att återverka på mångahanda
af sagda institutions tillkomst alldeles oberoende förhållanden.
Härtill kommer att det antal artiklar, för hvilka, enligt embetsverkens
förslag, vid införsel öfver frilager skulle utgöras tilläggstull, är betydligt
lägre än antalet af de artiklar, för hvilka, enligt den vid komiténs
betänkande fogade promemoria, tullsatserna skulle förändras. Detta
beror, enligt hvad jag inhemtat, i väsentlig mån derpå, att ett icke
ringa antal artiklar, hvilka enligt tulltaxan förtullas efter bruttovigt,
redan nu såsom regel införas utan eller med endast helt lätt emballage,
hvarför särskild anledning att ålägga dem tilläggsafgift vid införsel
öfver frilager icke förefinnes. Skulle emellertid visa sig, att vid införsel
öfver frilager af en eller annan artikel, hvilken icke finnes upptagen
i embetsverkens förslag, missbruk framdeles skulle yppa sig, kan
rättelse lätt ske genom ökning af antalet artiklar, för hvilka tilläggstull
skall utgöras. 1 alla händelser synes mig skäl icke förefinnas att för
möjligheten af missbruk i ett eller annat fall, missbruk, hvilka lätt
kunna hämmas, förvägra vår handel och vår industri stödet af en institution,
hvaraf de enligt deras mest kompetente målsmäns mening äro i
behof för att med framgång upptaga konkurrensen med utlandet.

Tilläggsafgiften torde, på sätt ock embetsverken föreslagit, lämp -

64 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

ligen böra sammanslås med den i tulltaxan stadgade tullatgiften till en
afgift.

De af kommerskollegium och generaltullstyrelsen vid komiténs
förslag till förordning om frilager gjorda erinringar finner jag grundade,
och har jag, som i öfrigt i hufvudsak icke funnit något att erinra vid
samma förslag, låtit, med ledning af berörda erinringar, utarbeta nytt
förslag till författning i ämnet.

Sedan detta författningsförslag blifvit af departementschefen uppläst,
yttrade departementschefen vidare:

Hvad härefter vidkommer frågan om frihamnsinstitutionen, innefattas
den af Riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten och
lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige uti den hithörande afdelningen
af komiténs betänkande. Helt visst torde icke mer än en
mening råda derom, att tillkomsten af en eller flere frihamnar i vårt
land skulle bereda landets handel och industri och icke minst dess sjöfart
en så kraftig häfstång till vidare utveckling, att staten bör i möjligaste
mån befordra realiserandet af dylika företag, der de ekonomiska förutsättningarna
för deras tillblifvande visas förefinnas. Under obetingadt
erkännande häraf är jag likväl ense med kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
då de i sitt öfver komiténs förslag afgifna underdåniga utlåtande
såsom sin åsigt uttala, att det icke kan anses lämpligt att i detta
ämne meddela en för frihamnar i allmänhet gällande författning, utan
att frågan härom bör i hvarje särskildt fall pröfvas och bestämmelser
meddelas, lämpade efter den ifrågakomna platsens läge och lokala förhållanden.
En annan mening bär uttalats af handels- och sjöfartsnämnderna
i Stockholm och Göteborg samt en af stadsfullmägtige i Malmö
tillsatt komité, hvilka i här förut omförmälda, till Eders Kongl. Maj:t
ingifna petitioner förmält sig anse fruktlöst att söka få frihamnar till
stånd, med mindre de allmänna vilkoren för frihamnars anläggande förut
blifvit vederbörligen kungjorda, och derför i underdånighet anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för fastställande och kungörande
af de allmänna vilkor, under hvilka frihamnar måtte kunna
inom riket inrättas. Då det emellertid åt ingen lärer kunna betvifla»,
att icke, derest inom någon ort intresset för åvägabringande af en frihamn
skulle visa sig så lifligt, att utsigt till realiserandet af ett dylikt
företag förefunnes, statsmagterna på gjord framställning skola meddela
de bestämmelser, som i tulltekniskt hänseende skola varda normerande
för företaget, och tvifvel icke heller lärer kunna råda derom, att dessa
bestämmelser i hufvudsak skola blifva af det i komiténs författningsförslag
angifna innehåll, ehuru i detaljerna vissa afvikelser, särskildt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 65

med hänsyn till olika lokala förhållanden, antagligen komma att ega
rum, har jag svårt att inse, att den ovisshet, som sålunda måste komma
att råda rörande vissa tulltekniska detaljer i frihamnslagstiftningen,
skulle vara af den betydelse, att den skulle förmå lägga hinder i vägen
för realiserandet af ett eljest lifskraftigt frihamnsprojekt. Väl fattar
jag deremot, att då, såsom komitén framhållit och ostridigt torde vara,
en bestämd förutsättning för möjligheten att åstadkomma frihamnar är
statens medverkan under formen dels af lättnader i de å sjöfarten hyllande
afgifter, dels af aflöning åt erforderlig tullpersonal, dels af lån
eller statsbidrag för frihamnars anläggning, det skulle vara af väsentlig
vigt för kommun eller bolag, som vill anlägga frihamn, att erhålla kännedom
om de förmåner, som det allmänna vill bevilja för ändamålet.
Men ehuru jag antager, att staten skall i förekommande fall befinnas
villig att ikläda sig vissa uppoffringar för befrämjande af ett företag
af den allmännyttiga art som en frihamnsanläggning, kan det ju
uppenbarligen icke ifrågakomma, att staten skulle på förhand genom
allmängiltiga bestämmelser binda sig vid kostnader till obestämda
belopp.

Då jag icke kan föreställa mig, att uppkomsten af frihamnar i
vårt land skulle i nämnvärd mån befordras genom utfärdandet af en allmän
författning i ämnet, hvilken författning tilläfventyrs komme att alldeles
sakna tillämpning, och säkerligen måste vidkännas åtskilliga förändringar
och tillägg, för den händelse fråga om dess tillämpning uppkommer, anser
jag, på sätt jag redan erinrat, utfärdandet af en sådan ur lagstiftningssynpunkt
oegentligt och äfven i öfrigt olämpligt. Rigtigast är utan tvifvel att
framgå på sätt i Danmark egt rum eller att, der fråga uppkommer
om anläggning af en frihamn å någon ort, på framställning af vederbörande
kommun eller bolag statsmagterna, livilka då kunna fatta sitt
beslut med full kännedom om alla på frågan inverkande omständigheter,
meddela de erforderliga bestämmelserna rörande frihamnsanläggningen.
För visso kommer en i sådant afseende gjord framställning att kunna
påräkna allt tillmötesgående.

Jag anser mig derför sakna skäl att tillstyrka Eders Kongl. Maj:t
att vidtaga åtgärd för åvägabringande af allmän författning rörande
frihamn.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 23 Häft.

9

66

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Med åberopande af hvad jag sålunda anfört, tillstyrker jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen
att

dels antaga ofvan omförmälda förslag till förordning om frilager,
hvilket under litt. — torde få biläggas dagens protokoll;

dels ock besluta, att de i kommerskollegii och generaltullstyrelsens
underdåniga utlåtande af den 4 sistlidne november omförmälda varor
skola, då desamma vid förtullning från frilager uppvägas oemballerade
eller endast i pappersomslag, från och med den 1 januari 1901 i stället
för de i tulltaxan angifna draga de i samma utlåtande föreslagna tullsatser.

Med pröfniugen af de utaf komitén afgifna förslag till kungörelse
angående vissa ändringar i tullstadgan den 2 november 1877 och till
kungörelse, innefattande vissa ändringar i förordningen angående frilager
för proviantering af fartyg i Öresund den 18 september 1874, torde få
anstå, till dess sig visat, huruvida förslaget om frilagersinstitutionens
införande vinner Riksdagens bifall.»

Frågan om frilager och i sammanhang dermed om kreditupplag
väcktes redan år 1882 af fullmägtige för handelsföreningen i Göteborg
och stadsfullmägtige i Malmö, Indika hos Kongl. Maj: t auhöllo
om vidtagande af åtgärder, ledande dertill, att nämnda institutioner
blefve i Sverige införda. Efter det eu komité blifvit tillsatt och häröfver
afgifvit betänkande, framlade Kongl. Maj:t. vid 1886 års riksdag
proposition med förslag till förordning angående allmänt frilager, men
frågan förföll. Sedermera har inrättande af frilager föreslagits i
motioner vid riksdagarne åren 1891, 1892 och 1894. Åren 1891
och 1892 förföll frågan likaledes, men år 1894 anhöll Riksdagen, att
Kongl. Maj:t måtte låta utreda, om och under hvilka vilkor frilagersinstitutionen
lämpligen skulle kunna, utan uppoffringar för statsverket,
här i landet införas, samt derefter till Riksdagen inkomma med de
förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde gifva anledning,
äfvensom att Kongl. Maj:t ville låta verkställa utredning
rörande möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i Sverige.
I anledning häraf tillsatte Kongl. Maj:t en komité, hvilken den 22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 67

juni 1895 afgaf betänkande i ämnet äfvensom förslag till lagstiftning
derom. På grundvalen af dessa förslag är den nu föreliggande propositionen
utarbetad. — Då i nyssberörda komitébetänkande eu fullständig
framställning lemnats öfver dessa frågors föregående behandling
och utgång såväl inom bevillningsutskottet som inom Riksdagen,
har utskottet ansett det icke nödigt att utförligare än här ofvan skett
redogöra härför, utan tillåter sig att i sådant afseende hänvisa till
komitébetänkandet sid. 20—56.

Genom införande af frilager i den form förslag derom nu föreligger
afses dels att underlätta och befordra den handel, som har till
ändamål att inom landet afsätta utlandets produkter, dels att befrämja
reexport- och transithandel, dels ock slutligen att bereda möjligheter
för industriidkare inom landet att å frilagersområdet bedrifva tillverkning
af sådana varor, vid hvilkas bearbetande eller kompletterande
utländska ämnen erfordras eller hvaraf vissa delar måste hemtas från
utlandet, utan att för dessa utländska ämnen behöfde erläggas tull,
hvarigenom för sådan tillverkning skulle underlättas att kunna genom
export vinna afsättning åt dess alster.

Hvad först beträffar importhandeln, är det tydligt, att väsentliga
fördelar skulle beredas densamma genom frilagersinstitutionen. Importören
skulle nemligen vara befriad från att erlägga tull för varan,
innan den från frilagret uttoges; han skulle ega å frilagret fritt förfoga
öfver godset, ompacka det i andra emballage eller helt och hållet
befria det från sådant samt sortera, dela och bearbeta detsamma efter
godtfinnande; han skulle kunna å frilagret upplägga och för allmänheten
förevisa stora sortiment af utländska varor, hvarigenom dessas
afsättning inom landet skulle betydligt underlättas, och slutligen skulle
han vinna den afsevärda fördelen, att hans risk minskades, i det att han,
i händelse en vara icke kunde säljas till den myckenhet, som införts,
kunde återutföra varan utan afsevärdt större kostnad än returfrakten.
Detta gäller icke endast partihandeln med manufaktur- och lyxvaror,
utan äfven åtskilliga andra varuslag. Nämnda fördelar torde dock ej
komma handeln i dess helhet till godo och skulle i andra afseenden
medföra högst skadliga verkuingar. Det ligger i sakens natur, att,
om de med frilagersinstitutionen afsedda fördelarne skola vinnas, denna
institution kommer till användning endast för affärer i stor skala och
således, med undantag för ett eller annat fall, varder inrättad allenast
på några få större platser inom landet, och äfven å dessa platser
skulle frilager sannolikt komma att användas endast af kapitalstarka
affärsmän. I förhållande till dessa komme derför de affärsmän, som

68 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30-

drifva mindre partihandel, i en alltför ogynsam ställning genom
ökad svårighet att bestå i konkurrensen med de sålunda gynnade
större affärsmännen. För minuthandeln skulle i detta hänseende
beredas ännu större svårigheter. Enligt förslagets 16 § får väl
inom frilagret ej idkas försäljning af varor från bod eller annat
upplagsställe, der varorna finnas upplagda eller der prof derå förevisas,
genom hvilket stadgande naturligtvis afsetts att förhindra, att de handelsidkare,
som begagna sig af frilager, skulle genom lättheten att å frilagret
afsätta sina varor till billigare pris komma i en alltför gynsam
ställning gent emot andra handelsidkare. Äfven af dem, som äro lifligt
intresserade för frilagersinstitutionen, har medgifvits, att ett sådant,
förbud måste förefinnas. Tydligt är dock, att ett dylikt förbud icke
kan göras effektivt, utan lätteligen kan kringgås, derest rättighet medgifves
att från frilager uttaga varor till inhemsk förbrukning. Äfven
om upptagande af order å sjelfva frilagret kan förhindras, kan en försäljning
i allt fall ega rum till och med i de minsta qvantiteter, i det att
den, som å frilagret utvalt någon vara bland ett derstädes upplagdt sortiment,
sedermera kan hos varuegaren eller dennes agent reqvirera den
önskade varan, hvarefter denna från frilagret uttages och förtullas
samt tillställes kunden. Ej heller kan ett eventuel förbud för andra
än frilagershafvaren eller deunes biträde att besöka frilagret i detta
afseende göra till fyllest, enär ett sådant förbud icke behöfde föranleda
till annat, än att proflager å varorna hölles tillgängligt för allmänheten
å något kontor utom frilagret i stället för inom detsamma. Dylika
förfaranden kunna tydligen icke förhindras, och verkningarne deraf
blifva i hufvudsak desamma som om detaljhandel å frilagret egt rum.
Det lägre pris, hvartill utländska varor från frilager skulle kunna försäljas,
skulle verka tryckande å såväl den inhemska detaljhandeln som
industrien inom landet, och det tullskydd, som blifvit industrien beredt,
skulle i väsentlig mån förlora sin verkan. Det vore i sjelfva verket att
flytta den utländska konkurrensen in på lifvet, att för utländske köpmän
och industriidkare — hvilka väl ej skulle ega rätt att sjelfva här i
landet inrätta frilager, men lätteligen kunde härstädes för vinnande af
dylik förmån anlita svenska undersåtar såsom ställföreträdare — bereda
tillfälle att för utländska varor vinna afsättning på förmånligaste vilkor
inom vårt land, hvars industri i följd af naturliga förhållanden icke
kan utan tillbörligt skydd bestå i konkurrensen med de stora industriländernas.
Denna omständighet har såväl i komiténs som i Kongl.
Maj:ts förslag beaktats i fråga om jordbruksnäringen, i det att förbud
meddelats mot att å frilager intaga spanmål. Ett medgifvande att

69

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

anlita frilagren derför skulle, enligt hvad komitén yttrat, kunna minska
afsättningstillfällena för den svenska spanmålen och nedtrycka prisen
derå för våra jordbrukare äfvensom under vissa förhållanden bereda
tillfälle till för statsverket förlustbringande spekulationsaffärer. Det
synes emellertid svårt att inse, hvari skilnaden skulle bestå mellan, å
ena sidan, den fara för jordbruksnäringen, som sålunda medgifvits förefinnas,
i händelse spannmål finge å frilager intagas, och, å andra sidan, den
nedtryckning af priset, som skulle tillskyndas svensk industri derigenom,
att utländska industrialster på enahanda sätt finge intagas å frilager samt
derifrån vid behof föras ut i den svenska marknaden och täfla med de
svenska tillverkningarna. Det är påtagligt, att, om frilagersinstitutionen i
den föreslagna utsträckningen skulle införas, detta skulle lända den svenska
industrien till ej obetydlig skada; men hvarje åtgärd, som försvagar vår
industri, återverkar menligt på det svenska jordbruket. Detta har nemligen
genom industriens uppblomstring inom landet och den deraf föranledda
ökade inhemska konsumtionen erhållit ökad och förmånligare afsättning
af sina alster, och i samma mån som industrien hämmas i sin utveckling,
måste derför jordbruksnäringen inom landet lida genom minskad afsättning
och genom lägre pris å dess alster. Slutligen må ej heller
lemnas oanmärkt, att den skadliga verkan på vår industri, som inrättande
af frilager sålunda medför, måste framkalla anspråk på ökadt skydd för
densamma och således väcka till lif förnyade tullstrider.

Till förekommande af det missförhållandet, att importörer skulle
begagna sig af frilagersrätten för att genom borttagande eller utbytande
å frilagret af de utländska emballagen till sådana varor, å hvilka tullen
beräknas efter bruttovigt, undandraga sig större eller mindre del af
den för dylika varor faststälda tullen och derigenom bereda sig oberättigade
fördelar, har komitén ifrågasatt borttagandet vid vissa rubriker
i tulltaxan af nu gällande föreskrift, att vid varans förtullning afdrag
ej må ega rum för vigt af omslag, askar, inlägg m. m. samt en motsvarande
höjning i tullsatserna, och har packhusinspektionen i Stockholm
på uppdrag af komitén utarbetat eu promemoria angående de
förhöjningar i tullsatserna, som i sådant fall skulle erfordras för att
förekomma minskning i tullinkomsterna, hvilken promemoria finnes
bifogad komiténs betänkande. Kongl. Maj:t har emellertid i enlighet
med kommerskollegii och generaltullstyrelsens hemställan i stället föreslagit,
att vid förtullning från frilager af vissa varor, som nu förtullas
efter bruttovigt, dessa skola, då de uppvägas oemballerade eller endast
i pappersomslag, beläggas med tilläggstull. Ehuru packhusinspektionens

70 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

omförmälda promemoria upptager icke mindre än 80 varuslag, för hvilka
en tullförhöjning under angifna förutsättning borde stadgas, hafva emellertid
i Kongl. Maj:ts förslag, som här ofvan finnes intaget, upptagits
allenast 30 varuslag. Detta beror, enligt hvad chefen för finansdepartementet
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t yttrat, i väsentlig
mån derpå, att ett icke ringa antal artiklar, hvilka enligt tulltaxan
förtullas efter brut.tovigt, redan nu i regel införas utan eller med endast
helt lätt emballage, hvarför särskild anledning att ålägga dem tilläggsafgift
vid införsel öfver frilager icke förefunnes. Det är dock enligt
utskottets åsigt att befara, att vid införsel öfver frilager af åtminstone
en del af de i Kongl. Maj:ts förslag ej upptagna artiklarne ett sådant
oberättigadt tillvägagående, hvarom nu är fråga, skulle kunna ega rum
till förlust för statsverket och till förminskande af det skydd, som med
tullarne varit afsedt att bereda inhemsk industri. Att så skulle kunna
ske, synes ock chefen för finansdepartementet hafva befarat, hvilket
framgår af hans yttrande, att, om det skulle visa sig, att vid införsel
öfver frilager af en eller annan artikel, för hvilken tilläggstull icke
blifvit satt, missbruk framdeles skulle yppa sig, rättelse kunde ske
genom ökning af antalet artiklar, för hvilka tilläggstull skall utgöras.
Innan sådana rättelser hinna verkställas, kunna emellertid skadliga
verkningar inträda, hvilket, likasom ock utsigten att hafva dylika frågor
ständigt på dagordningen, är egnadt att väcka ej ringa betänklighet.

För vinnande af öfversigt angående införseln till Sverige af de
artiklar, för hvilka Kongl. Maj:t föreslagit tilläggstull vid förtullning
från frilager, har utskottet ansett lämpligt att utarbeta en tabell, hvilken
är fogad vid detta betänkande och till hvilken utskottet alltså hänvisar.

Äfven om frilagersiustitutionen i den form, hvarom nu talats,
skulle medföra fördelar för vissa affärsmän, så äro likväl de olägenheter,
som, enligt hvad ofvan framhållits, skulle af samma institution
blifva en följd, af så afsevärd betydelse, att utskottet icke kan tillstyrka
inrättande af frilager med rättighet att derifrån införa varor till inhemsk
förbrukning, helst som importen under de senaste åren varit i ständigt
stigande och således icke synes vara i behof af ytterligare lättnader.

Utskottet öfvergår härefter att yttra sig om den del af frågan,
som rör frilagersinstitutionen, såvidt den afser att befrämja export af
sådana varor af inhemsk tillverkning, i hvilka ingå jemväl ämnen af
utländskt ursprung. I Bådant afseende har framhållits, att det vid
fabrikationen af vissa varor skulle vara af stor betydelse att kunna
å frilagret använda utländska ämnen utan att tull för desamma

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 71

behöfde erläggas. Härigenom skulle svenska fabrikanter sättas i
stånd att kunna med hopp om framgång uppträda på den utländska
marknaden. Detta skulle i synnerhet gälla om åtskilliga industrigrenar,
för hvilka vårt land kunde erbjuda goda förutsättningar, men hvilka
hittills icke varit i stånd att upptaga täflan med utlandet, till följd
deraf att för fabrikatens fullbordande erfordras ämnen, hvilka måste
införas från utlandet, antingen emedan de här icke tillverkas eller
emedan de här betinga ett högre pris än i utlandet. Då för dessa utländska
ämnen tull måste erläggas, blifver naturligtvis priset på de
färdiga varorna högre, än fallet vore, om de utländska ämnena kunde
tullfritt införas å frilagret och der användas för tillverkningen af de
färdiga fabrikaten. Det har också af dem, som verka för införande af
frilagersinstitutionen, framhållits, att denna institution skulle hafva sin
största betydelse just för en sådan fabrikation af varor, afsedda för
export.

Hvad slutligen angår reexport- och transithandeln, har äfven i
detta hänseende framhållits, att frilagersinstitutionen skulle medföra
lättnader. Några olägenheter vare sig för inhemska näringar eller för
statsverket af en för sådan handel afsedd frilagersinstitution synas
icke kunna uppkomma.

Utskottet, som enligt hvad ofvan sagts icke kunnat förorda inrättande
af frilager i den af Kongl. Maj:t föreslagna omfattning, har
dock, då utskottet anser hvarje förslag i syfte att bereda svensk industri
och handel verkliga fördelar vara förtjent af beaktande, icke velat ställa
sig afvisande mot inrättande af frilager såväl för reexport- ochtransithandel
som för bedrifvandet af tillverkning uteslutande för export.
Då utskottet sålunda ansett sig icke kunna i hufvudsak biträda den
kongl. propositionen, har utskottet naturligtvis icke egt anledning att
ingå i någon detaljgranskning vare sig af det framlagda förslaget till
förordning om frilager eller huruvida de af Kongl. Maj:t föreslagna
tilläggstullarne äro tillräckligt höga för att motsvara sitt ändamål.

Den uppfattning om föreliggande fråga och sättet för dess lösning,
som utskottet uttalat, påkallar emellertid en fullständig och noggrann
utredning samt affattande af ett författningsförslag, grundadt på de förutsättningar,
som här ofvan angifvits; och utskottet hemställer fördenskull,

att Riksdagen måtte, med förklarande att den
kongl. propositionen icke kunnat vinna Riksdagens
godkännande, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning, om

72

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

och under hvilka vilkor en frilagersinstitution, afsedd
uteslutande för reexport- och transithandel samt bedrifvande
af tillverkning för export, lämpligen skulle
kunna, utan uppoffringar för statsverket, här i landet
inrättas, samt derefter till Riksdagen inkomma med
de förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen
kan gifva anledning.

Stockholm den 2 april 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

l

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

73

Tabellbilaga.

v

Bih till Rilcsd. Prof. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 23 lläft.

10

74

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Införseln till Sverige af vissa

188»

| Album eller delar deraf ........................................................................................

kilogram

19,955

Askar och Dosor:

af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen........................

kilogram

18,327

Bijouterivaror, af annat ämne än guld eller silfver, enkla eller sammansatta ....

kilogram

38,264

Blommor:

naturliga, afskurna, friska eller torkade, ej specificerade, till prydnad an-vändbara, lösa eller sammanbundna blommor ............................................

konstgjorda, af tyg, papper, halm, fjäder eller andra dylika ämnen............

kilogram

i

4,411J)

kilogram

2,674

delar till konstgjorda blommor........................................................................

kilogram

377

i Etuis, med eller utan tillbehör, af sammansatta eller, såsom arbetade, ej speci-ficerade ämnen ................................................................................................

kilogram

20,743 ;

Galanterivaror, ej specificerade, af sammansatta eller, såsom arbetade, ej speci-ficerade ämnen ................................................................................................

kilogram

4,149

Hudar och Skinn:

konstgjordt fjäderpelsverk 2)............................................................................

| Instrumenter:

optiska, derunder inbegripna kikare, glasögon och infattade optiska glas af
alla slag; barometrar, manometrar och termometrar 3) .......................

kilogram

9,796

musikaliska:

accordion eller delar deraf ........................................................................

kilogram

26,398

i Knappar, ej specificerade:

af silke, ensamt eller i förening med annat material 4) ................................

kilogram

___

af sammansatta eller, såsom arbetade, ej specificerade ämnen, med undantag
af knappar, i hvilka silke ingår ................................................................

kilogram

114,811

1 Knif var:

rak- och penn- ................................................................................................

kilogram

1,317

Leksaker, alla slag, utan afseende å materialet, äfvensom delar dertill6) ............

kilogram

54,763 1

*) Den angifua qvantiteten omfattar alla under året införda naturliga blommor.

2) Införseln kan ej uppgifvas, enär detta varuslag i statistiken är sammanfördt med annat slag af pelsverk.

3) Före den 21 juni 1892 hänfördes barometrar, manometrar och termometrar under maskiner, redskap och

verktyg, ej specificerade.

*) Varan var ej specificerad i tulltaxan före den 21 juni 1892.

5) Före den 21 juni 1892 äro hit hänförda endast leksaker af trä eller sammansatta ämnen.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

75

varuslag under åren 1889—1898.

1890

1891

1892

1893

1894

1895

1896

1897

1898

17,631

15,315

14,467

17,477

9,541

6,623

4,516

7,770

2,859

21,203

23,318

20,821

12,020

12,873

13,303

12,668

13,674

16,418

38,338

32,361

26,736

24,965

28,483

31,084

35,323

38,922

40,342

3,010

3,765

273

3,022

5,476

430

2,712

4,990

769

2,780

1,859

199

3,413

1,910

135

3,953

2,292

115

5,234

2,964

254

6,552

3,097

194

8,886

2,697

339

20,593

18,463

14,015

12,169

13,531

13,956

13,946

15,829

16,452

2,639

i — —

1,825

3,483

3,893

7,631

6,827

8,821

8,040

7,919

10,219

10,433

12,358

14,907

14,004

17,183

16,413

17,239

19,386

33,872

34,046

28,178

28,314

33,607

32,901

39,850

44,910

45,836

- -

— —

447

381

565

630

736

711

934

103,209

97,945

94,849

90,605

82,117

75,595

73,198

71,996

73,280

1,409

1,591

1,156

624

616

496

730

617

705

64,330

56,956

61,511

63,304

83,489

92,172

100,775

108,289

114,890

76

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

1889

i

A. Bly:

arbetadt: andra arbeten: förgylda eller försilfrade....................................

kilogram

— —

C. Jern och Stål:

andra, ej specificerade och till Jernvägsmateriel eller Maskiner, Redskap

och Verktyg ej hänförliga Jern- och Stålvaror:

förgylda eller försilfrade ....................................................................

kilogram

2,051 !

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall framstälda

legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall m. fl.:

arbetad: andra arbeten: förgylda eller försilfrade1) ............................

kilogram

_ _

H. Tenn:

arbetadt: andra arbeten: förgylda eller försilfrade2) ................................

kilogram

- - 1

I. Zink:

arbetad: andra arbeten: förgylda eller försilfrade ....................................

kilogram

445 I

Papp-, Pappers- och Pappersmassearbeten, ej specificerade:

lackerade, bronserade, förgylda eller försilfrade3) ........................................

kilogram

35,319 j

Plymer: 4)

oarbetade ..............................................................................................

arbetade...................................................................................................

kilogram

kilogram

CO

TH

esf

Portföljer:

af hel- eller halfsiden ........................................................................

kilogram

440

andra slag.....................................................................................

kilogram

61,825

Saxar:

andra slag:

polerade: 6)

af mer än 15 cm. längd ..................................................................

af 15 cm. längd och derunder..............................................................

kilogram

kilogram

1 1,053 [!

Solfjädrar..................................................................................................

Ur:

kilogram

1,237

vägg- och studsare- i foder, äfvensom urfoder, lösa:6)

af metall, alabaster eller porslin ............................................................

lösa eller oinfattade verk till vägg- eller studsareur 7), äfvensom delar af

kilogram

25,902

ur, ej specificerade ...................................................................................

kilogram

2,653 I

’) F8re år 1893 äro dessa varuslag sammanförda med andra arbeten af koppar.

s) Före år 1893 äro dessa varuslag sammanförda med andra arbeten af tenn.

5) Före den 21 juni 1892 hänfördes hit alla pappersmassearbeten.

4) Före den 21 juni 1892 skildes «j på oarbetade och arbetade plymer.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

77

1890

1891

1892

1

1

1898

;

1894

1895

1

1896

1897

1

1898

9

2

1

1,309

1,779

2,466

1,367

567

696

1,583

1,842

1,444

- -

— —

27,658

26,848

28,607

27,008

31,500

36,830

— —

—

—

35

18

3

6

50

113

383

132

236''

20

70

45

61

4

14

41,868

48,707

35,724

14,007

14,122

15,408

14,592

14,682

18,180

1 1,699 j

11,6891

{ 789}

24

15

30

50

31

46

466

757

864

1,098

1,100

1,067

640

540

458

347

410

235

753

127

146

58,740

52,843

46,695

39,415

43,826

47,817

53,907

66,543

78,146

{l,213}

67

85

90

129

202

223

205

{ 1,034}

83

186

198

236

329

281

390

i 1,296

958

770

419

641

645

680

611

584

36,116

i ’

43,232

48,477

I

19,495

27,883

34,238

33,297

36,347

37,923

] 2,954

2,547

5,986

3,424

11,585

19,361

30,458

35,855

61,561

>) Före 1892 skiljdes ej pä ifrågavarande tvä slag af saxar.

’) Före den 21 juni 1892 tullbehandlades lösa urfoder lika med det ämne, arbetadt, hvaraf de bestodo.
'') Före den 21 juni 1892 hänfördes hit äfven lösa verk till fickur.

78

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30.

Reservationer:

af herr Fredholm, hvilken anfört:

»Sedan frågan om inrättandet af frilager vid 1886 års riksdag
förfallit, upptogs densamma åter vid riksdagarna åren 1891, 1892 och
1894. Alla tre sistnämnda gånger tillstyrkte bevillningsutskottet införandet
af frilagersinstitutionen, och Andra Kammaren biföll hvarje
gång utskottets hemställan, men frågan föll på Första Kammarens motstånd,
ända till dess genom begge kamrarnas beslut en skrifvelse i enlighet
med utskottets hemställan år 1894 kom till stånd. Då jag de
nämnda åren på 1890-talet tillhört utskottet och der omfattat flertalets
mening, har jag nu så mycket mindre kunnat frånträda den af mig
förut intagna ståndpunkten, som denna fråga om införandet af frilagersinstitutionen
sedan dess på grund af Riksdagens skrifvelse af 1894 blifvit
underkastad ytterligare pröfning af en af Kongl. Maj:t tillsatt komité.

Det på grund af komiténs betänkande och embetsverkens deröfver
afgifna utlåtanden utarbetade förslag, som Kongl. Maj:t nu i
proposition n:o 2 för Riksdagen framlagt, afser att genom införandet
hos oss af en frilagersinstitution, afpassad efter våra förhållanden, för
svensk handel och industri underlätta konkurrensen med andra länders.
Genom att bereda handeln fördelen af en institution, som i andra länder
visat sig egnad att utan offer af något berättigadt intresse underlätta
varuomsättningen vill man dels för svenska köpmän göra det
möjligt att med hopp om framgång på den inhemska marknaden upptaga
täflan med utlandets, särskild! med Danmarks, dels bereda lättnader
för export- och transithandeln företrädesvis i syfte att derigenom
befrämja afsättningen på utlandet af landets egna produkter. Ehuru
den utväg att för oss underlätta konkurrensen med utlandet, som härigenom
erbjudes, redan länge varit af våra affärsmän eftersträfvad
och, realiserad på sätt Kongl. Maj:t nu föreslagit, icke kan anses för näringslifvet
medföra några vådor, har utskottets flertal likväl icke velat,
hvad importen beträffar, förorda inrättandet af frilager och sålunda afstyra
den kongl. propositionen i denna del.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 30. 79

Deremot har samma utskottets flertal icke velat ställa sig afvisande
mot inrättandet af frilager såväl för reexport- och transithandel
som för bedrifvande af tillverkning för export. Om man nu, för att
vinna något och icke förlora allt, icke skulle känna sig obenägen att
ansluta sig till den af utskottets flertal omfattade mening, så utgör
dock förutsättningen för ett sådant tillmötesgående, att det eftersträfvade
målet, till den del det är oomtvistadt, skall kunna vinnas på den väg
utskottet i det hänseendet föreslagit.

Men då utskottet under inga vilkor vill medgifva, att någon om
än så ringa del af hvad som intages på ett frilager, afsedt för reexportoch
transithandel samt för tillverkning för export, får i riket återinföras,
vill det synas mig, som eu så beskaffad institution icke skulle
kunna fylla den uppgift, som med densamma åsyftas, eller den att
främja exporten af landets egna tillverkningsprodukter. Man kan nemligen
icke antaga, att exportmöjligheten skall på förhand kunna till
sin storlek så noga beräknas, att icke understundom blir nödvändigt
att inom landet söka afsättning för någon om ock ringa del af hvad
som blifvit på frilagret tillverkadt. Har jag rätt i denna min uppfattning,
som äfvenledes delats af utskottets mindretal, så förfaller ju den
förutsättning, hvarpå ett tillmötesgående från vår sida skulle grunda
sig. Med att biträda utskottets skrifvelseförslag skulle i sak icke
vinnas någonting alls. Genom ett sådant tillvägagående skulle man
endast hafva frivilligt afstått från att tillita den ena utvägen för att
underlätta konkurrensen med utlandet = frilager för import, och hade
tillika för sig afstängdt möjligheten att tillita den andra = frilager
för export, hvilken senare endast skulle qvarstå på papperet såsom
ett vittnesbörd om oförmågan att finna en tillfredsställande lösning af
denna för landets handel och industri så vigtiga fråga.

På grund af hvad nu anfördt blifvit, har jag icke kunnat biträda
den i utskottets betänkande gjorda hemställan, utan får i stället yrka
bifall till det af Kongl. Maj:t i sin proposition n:o 2 för Riksdagen
framlagda förslaget till förordning om frilager m. m.»;

af herrar G. Jansson, Lundström, O. Persson och J. Bromée, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den kongl. propositionen
i hufvudsak;

af herrar grefve H. E. G. Hamilton, Meyer och S. M. Olsson, hvilka
ansett, att utskottet, bort tillstyrka bifall till den kongl. propositionen;

80

Bevillning sutkottets Betänkande N:o 30.

af herr friherre von Knorring, hvilken yttrat:

»Ehuru jag omfattar samma mening i frågan, som utskottet, eller
att frilager för import af varor till inhemsk förbrukning ej bör få inrättas,
men deremot sådant för reexport- och transithandel samt för
bedrifvande af tillverkning för export, anser jag dock, att uttrycket
»afsedd uteslutande» i klämmen borde utbytas mot uttrycket »endast
afsedd», emedan det förra uttrycket mycket lätt kan föranleda den
åtminstone af mig icke hyllade uppfattningen, att Kongl. Maj:t borde
framlägga för Riksdagen ett sådant förslag till frilager för bedrifvande
af tillverkning för export, som innehölle absolut förbud för importerande
af till och med mindre öfverskott af de inom frilagret tillverkade
varorna, hvilka öfverskott af någon anledning ej kunde exporteras,
och af affall vid sjelfva tillverkningen, äfven om dessa öfverskott och
affall blifvit före importerandet under särskilda, betryggande vilkor
behandlade i tullkammare såsom utländska varor.

Om ett sådant absolut förbud blefve föreskrifvet, fruktar jag, att
tillåtelsen att inrätta frilager af ifrågavarande slag ej skulle medföra
något praktiskt resultat.» — samt

af herr Petri mot åtskilliga delar af utskottets motivering.

Herrar af Buren
icke deltagit i ärendets

och Wester hafva begärt få antecknadt, att de
behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1900.