Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

1

N:0 26.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1900, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar
i bevillningsförordning en och instruktionen för
taxeringsmyndigheterna.

(2:a A.)

Bevillningsutskottet har härmed velat afgifva yttrande i anledning
af följande till utskottet hänvisade tre motioner, nemligen:

n:o 32, inom Andra Kammaren, af herr W. Styrlander, om särskild
bevillning för jordbruksfastigheter, som egas af bolag;

n:o 34, inom Andra Kammaren, af herr N. Andersson i Pettersborg,
angående ändring af 44 § bevillningsförordningen; samt

n:o 3, inom Andra Kammaren, af herr S. Nordström i Höglunda,
om ändring i 1 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

I sin ofvanberörda motion, n:o 32, föreslår herr Styrlander, med
hvilken herrar Johann Ericsson, S. H. Kvarnzelius, Joh. Er. Nordin, J. Nydal,
P. Olsson och E. G. Åkerlind instämt, att Riksdagen ville vidtaga den förändringen
i bevillningsförordningen, att jordbruksfastighet, som eges af

Bih. till Riksd. Prot. 1600. 5 Sami. 1 Afd. 19 Håft. (N:o 26) 1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

bolag, måtte åsättas en särskild bevillning till beloppet lika med den vanliga
bevillningen af jordbruksfastighet, samt att denna bevillning under
namn af »särskild bevillning för bolags jordbruksfastigheter» måtte i kronans
räkenskaper föras i särskild kolumn.

Motionären erinrar till en början, att han vid 1899 års riksdag
väckt en motion af liknande innehåll som den nu föreliggande och att han
dervid såsom hufvudskål för motionen framhållit det samhällsfarliga, som
läge deruti, att bolagen i vårt land började lägga under sig jordbruksfastigheter
i sådan mängd, att den sjelfegande bondeklassen lomme att
väsentligt förminskas. Sedan motionären derefter sökt gendrifva några af
de skäl, som under frågans behandling inom Andra Kammaren vid nyssnämnda
riksdag anförts emot motionen, yttrar motionären, att den starka
minoritet af 86 röster, som motionen vid 1899 års riksdag inom Andra
Kammaren samlade omkring sig, äfvensom den omständigheten, att bolagens
förvärf af jordbruksfastigheter alltjemt ökades, manat honom att vid denna
riksdag å nyo framställa motionen.

Beträffande den af motionären vid nästlidna års riksdag väckta motion
af samma innehåll som den nu ifrågavarande hemstälde bevillningsutskottet
då, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
i enlighet med hvilken hemställan Riksdagen jemväl fattade sitt beslut.
Såsom motiv för sitt afstyrkande anförde utskottet hufvudsakligen,
att den föreslagna skatteförhöjningen icke öfverensstämde med de grundsatser,
på hvilka vårt skattesystem hvilade, samt att det af motionären
åsyftade ändamålet, nemligen inskränkning i bolags förvärf af jordbruksfastighet,
icke kunde genom den ifrågasatta skatteförhöjningen vinnas.

Hvad 1899 års bevillningsutskott sålunda uti förevarande fråga anfört,
anser utskottet sedan dess icke hafva förlorat något af sin betydelse
för densamrnas rigtiga bedömande. Utskottet kan väl medgifva, att bolagens
förvärf af jordbruksfastigheter i den utsträckning, som detta förvärf numera
synes vilja antaga, innebär en fara för att den för vårt land så vigtiga del
af befolkningen, som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas.
Men om ock ett statens ingripande i ändamål att hämma dessa bolagens
stora inköp af jordbruksfastigheter af sådan anledning skulle kunna försvaras
ur synpunkten af det allmänna bästa, håller utskottet dock före,
att detta mål icke kan vinnas på den af motionären föreslagna väg. En
högre beskattning af bolagens jordegendom kan icke — hvilket motionären
i sin motion vid 1899 års riksdag sjelf medgifvit — på ett tillfyllestgörande
sätt lösa den här föreliggande uppgiften. Det kan i öfrigt icke anses vara
annat än förkastligt att söka afhjelpa sociala missförhållanden af olika slag

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

3

genom att i sådant syfte på direkt väg beskatta en samhällsklass mer än
en annan utan hänsyn till skattelagsstiftningens uppgift, som endast är att
uppställa sådana regler för skattens utgörande, att densamma genom att
afpassas efter hvars och ens skatteförmåga kommer att trycka alla skattdragande
lika.

Och då man till måttstock för bedömande af denna skatteförmåga
tagit den inkomst, som den skattskyldige anses ega, är det tydligt, att den
skatteförmåga, som grundar sig på inkomst af fastighet, icke kan sägas
vara större endast och allenast derför att fastigheten eges af ett bolag i
stället för af en enskild. Vidtagandet af den åtgärd, som motionären
föreslagit, skulle alltså komma att medföra ett uppgifvande af den grundprincip,
på hvilken vårt beskattningssystem är och bör vara bygdt. Härtill
torde böra läggas, att om man fördubblade bevillningen för bolagens
jordbruksfastigheter, så skulle äfven deras kommunala utskylder och dermed
det inflytande bolagen kunde utöfva på de kommunala angelägenheterna
komma att ökas, och detta i många fåll i en högst afsevärd grad.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att herr Styrlanders förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

För att vara valbar till ledamot i taxeringsnämnd erfordras, enligt
44 § i gällande bevillningsförordning, att inom taxeringsdistriktet hafva
under nästföregående år utgjort fastighets- eller inkomstbevillning.

Herr N. Andersson föreslår nu i sin motion, n:o 34, att såsom vilkor
för dylik valbarhet jemväl borde uppställas den fordran att vara boende
inom taxeringsdistriktet.

Såsom skäl för motionen anföres, att, enär det nuvarande sättet för
upptaxeringen af de skattskyldiges inkomst redan i och för sig vore förcnadt
med stora svårigheter, då det gälde att komma till ett rättvist resultat,
dessa svårigheter ytterligare skulle komma att ökas, om ledamöterna
icke vore boende inom taxeringsdistriktet och sålunda icke vore i besittning
af erforderlig personalkännedom eller icke hade reda på andra på
taxeringen inverkande förhållanden.

Det skäl, som motionären sålunda anfört till stöd för sin motion,
synes utskottet icke böra tillmätas någon större betydelse. Utskottet vill
till eu början erinra, att den person, som är inom en kommun uppförd

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

till fastighets- eller inkomstbevillning, i allmänhet äfven är derstädes bosatt.
Och äfven om så ej är förhållandet — egare af fast egendom eller
idkare af rörelse inom en kommun kan vara bosatt inom annan kommun
och annat taxeringsdistrikt — torde det intresse, med hvilket han såsom
fastighetsegare eller idkare af rörelse inom ett taxeringsdistrikt, der han
ej är bosatt, är vid detta distrikt bunden, i allmänhet få anses utgöra en
borgen för, att han på ett tillfredsställande sätt kan fylla uppgiften
att vara ledamot af taxeringsnämnden inom distriktet. Härvid torde
äfven böra tagas i betraktande, att en person, som eger fast egendom
eller idkar rörelse inom annat taxeringsdistrikt än det, inom hvilket
han är bosatt, icke bör af sådan anledning betagas rätten att inom
förstnämnda distrikt kunna väljas till ledamot af taxeringsnämnden, om
han för öfrigt dertill finnes lämplig. Slutligen är att märka, att, om
en ändring i angifven rigtning verkligen skulle anses önskvärd och
af behofvet påkallad, en sådan reform då i främsta rummet borde vidtagas
i afseende å valbarhetsvilkoren för ledamot i bevillningsberedning.
Bevillningsförordningen föreskrifver nemligen i 29 §, att »på
landet skola ledamöter i bevillningsberedning, till antal af två, högst sex,
väljas på kommunalstämma bland de i orten bosatta personer, hvilka under
sist förflutna år erlagt fastighets- eller inkomstbevillning inom distriktet»,
hvilket stadgande ej kan annorlunda tolkas, än att ledamot af bevillningsberedning
icke behöfver vara inom beredningsdistriktet, utan endast inom
orten bosatt. Ehuru bevillningsberedningen har att förrätta den grundläggande
uppskattningen, och det följaktligen för dess ledamöter är af
största vigt att ega kännedom om personer och förhållanden inom distriktet,
har det sålunda, hvad landsbygden beträffar, icke ens för bevillningsberedningens
ledamöter ansetts nödigt att såsom valbarhetsvilkor föreskrifva
att vara boende inom distriktet.

Utskottet hemställer fördenskull,

2:o) att herr Anderssons ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

I sin motion, n:o 3, föreslår herr Nordström, att Riksdagen måtte
vidtaga en förtydligande omredigering af 1 § 6:o) sista stycket i gällande
instruktion för taxeringsmyndigheterna, hvilket är af följande lydelse:

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

»Då fast egendom, som under sistförflutna fem år blifvit såld eller
undergått ofvan ornförmälda värdering, uppskattas högre eller lägre än
den senast betingade köpeskillingen eller den godkända värderingssumman,
så ock då förändring göres i det senast faststälda taxeringsvärdet, böra
de särskilda skäl, hvilka dertill o föranleda i taxeringshandlingarne eller
nämndens protokoll antecknas. Abyggnader å stadsegendom samt öfriga
i 5:te punkten här ofvan uppräknade hus och byggnader få ej, utan på
enahanda sätt tillkännagifven särskild anledning, upptagas till lägre värde
än det, för hvilket samma byggnader äro hos allmän brandförsäkringsinrättning
emot brandskada försäkrade, ej heller till lägre värde än det,
som motsvarar den behållna hyresafkastningen, kapitaliserad efter 5 procent.»

Motionären förmenar, att ifrågavarande stadgande beträffande uppskattning
af åbyggnader å stadsegendom samt öfriga i 5:te punkten af
1 § särskildt uppräknade hus och byggnader gifvit anledning till den tolkning,
att sådana hus och byggnader icke finge under några omständigheter
taxeras till lägre värde än brandförsäkringsvärdet, hvarför en förtydligande
omredigering af stadgandet härutinnan vore af behofvet påkallad.

Då ifrågavarande föreskrift emellertid uttryckligen innehåller, att
ornförmälda hus och byggnader af taxeringsmyndighet få upptagas till lägre
värde än brandförsäkringsvärdet, dock endast derest särskilda skäl dertill
föranleda, hvilka skäl då böra i taxeringshandlingarna. eller taxeringsmyndigheternas
protokoll antecknas, och då utskottet finner sig urståndsatt
att gå motionärens önskan till mötes eller att till förebyggande deraf, att
taxeringsman kunna på ett origtigt sätt tolka stadgandets tydliga innehåll,
gifva detta en bättre formulering, än den som det nu eger, hemställer
utskottet,

3:o) att herr Nordströms förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26,

Reservationer

vid punkten l:o)

dels af herrar Cavalli och Stephens, som ansett, att följande ord i
motiveringen: »utskottet kan val medgifva, att bolagens förvärf af jordbruksfastigheter
i den utsträckning, som detta förvärf numera synes vilja
antaga, innebär en fara för att den för vårt land så vigtiga del af befolkningen,
som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas.
Men om ock ett statens ingripande i ändamål att hämma dessa bolagens
stora inköp af jordbruksfastigheter af sådan anledning skulle kunna försvaras
ur synpunkten af det allmänna bästa, håller utskottet dock före,
att detta mål icke kan vinnas på den af motionären föreslagna väg» icke
bort i motiveringen inflyta;

dels af herr Almström mot utskottets motivering;

dels ock af herr J. Bromée, som anfört följande:

»I motion n:o 32 inom Andra Kammaren har herr Styrlander, med
hvilken sex andra af Kammarens ledamöter instämt, föreslagit, »att Riksdagen
ville vidtaga den förändringen i bevillningsförordningen, att jordbruksfastighet,
som eges af bolag, måtte åsättas en särskild bevillning till
beloppet lika med den vanliga bevillningen af jordbruksfastighet, samt att
denna bevillning under namn af särskild bevillning för bolags jordbruksfastigheter
måtte i kronans räkenskaper föras i särskild kolumn.»

Såsom skäl till denna framställning har motionären framhållit det
samhällsfarliga, som läge deruti, att bolagen i vårt land lade under sig
jordbruksfastigheter i sådan mängd, att den sjelfegande bondeklassen komme
att väsentligt förminskas.

Bevillningsutskottet säger sig väl kunna medgifva, att bolagens förvärf
af jordbruksfastigheter i den utsträckning, som detta förvärf numera
synes vilja antaga, innebär en fara för att den vigtiga del af befolkningen,
som består af sjelfegande jordbrukare, småningom minskas, men anser, att
bolagen icke böra eller kunna hindras i sitt jordförvärf på det föreslagna
sättet, eller genom ökade skatter. Detta skulle enligt utskottet strida mot
skattelagstiftningens uppgift.

Mig synes, att den af motionären föreslagna åtgärden i väsentlig
mån skulle kunna hindra den fara, hvilken utskottet icke kan förneka
förefinnas, och som ligger deruti, att bolagen lägga under sig jordbruks -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 26.

7

fastigheterna i landet. Att hindra bolagen i dessa skadliga förvärf genom
ökade skatter anser jag icke heller strida mot vår skattelagstiftning i öfrigt.

Förutom att bolag enligt lag är ålagd t att vid lagfart betala dubbel
stämpel på köpeafhandlingar rörande fast egendom, så har i vår lagstiftning
intagits, för att hindra missbruk och afvärja dermed förenade faror,
dels förbud mot husbehofsbränningen och dels påläggande af ökade skatter
och afgifter för bränvinsbränning och försäljning af bränvin. Staten har
ock lagt särskild skatt genom fläsktullen på en del enskilde till förmån
hufvudsakligen för invånarne i en enskild trakt af landet — särskildt
Småland, under förmenande att skydda fläskproduktionen derstädes. Flera
liknande exempel kunna angifvas, att den föreslagna skatten icke är i strid
med förutvarande åskådning och skattelagstiftning. I motsats till utskottet
kan jag icke finna bolag vara en särskild samhällsklass, som genom bifall
till motionärens förslag skulle blifva särskildt och orättvist beskattad, och
anser jag skatten icke närmelsevis kunna uppnå gränsen af bolagens skatteförmåga.

På grund af hvad sålunda anförts anser jag, att utskottet bort hemställa,

1 :o) att herr Styrlanders förevarande motion måtte
af Riksdagen bifallas.»