Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1900, kl. 3 e. ra.

Betänkande, i anledning af väckt mation om upphäfvande eller
nedsättning af tullsatsen för garfvade {barkade), men
icke färgade eller ytterligare bearbetade får- och getskinn.

(l:a A.)

1 en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 38, har herr C. Faxe
föreslagit:

»att Riksdagen ville besluta, att i tulltaxan under artikeln hudar och
skinn, ej hänförliga till pelsverk, beredda, skall antingen emot åtnjutande
af tullfrihet eller emot en tullsats af 5 öre per kilogram intagas rubriken
''garfvade (barkade), men icke färgade eller ytterligare bearbetade får- och
getskinn’.»

I motionen åberopas till en början en till nästlidet års Riksdags bevillningsutskott
ingifven, så lydande framställning:

»Genom 1897 års Riksdags beslut i fråga om förhöjning af tullafgifterna
för hudar och skinn samt Kongl. Maj:ts i anledning deraf den
3 april samma år utfärdade nådiga kungörelse hafva garfverihandteringen
och dermed sammanhängande näringar otvifvelaktigt erhållit ett godt och
välbehöfligt skydd gent emot den utländska konkurrensen.

Uti ofvanberörda nådiga kungörelse hafva beredda hudar och skinn,
ej hänförliga till pelsverk, upptagits under tvenne rubriker, nemligen »sulläder
och bindsulläder», hvarå tullsatsen bestämts till 40 öre per kilogram,
samt »andra slag» med eu tullsats af 65 öre.

Men äfven om dessa tullsatser i det stora hela onekligen utöfva ett
godt inflytande på garfveri näringen inom landet, så hafva desamma likväl

Bill. till Riksd. Prof. 1900. <5 Sand. I Afd. 11 lläft. (A .o 24). 1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

inom en viss gren af berörda industri motverkat sitt ändamål att utgöra
skydd för den inhemska fabrikationen, och anhålla vi vördsamt att få fästa
bevillningsutskottets uppmärksamhet på denna omständighet.

För tillverkning af portföljer, väskor, penningbörsar, bokbinderiarbeten,
möbelklädsel m. m. samt framför allt till skodon, såväl ofvanläder
som foder, användes ett slags särskild! för ändamålet beredda (chagrinsaffian-korduan-inaroquin-)
får- och getskinn, hvilka hittills icke varit föremål
för tillverkning bär i riket, af anledning dels att tillgången på getskinn
är ytterst begränsad, dels ock att de inhemska fårskinnen icke äro för
ändamålet lämpliga, äfvensom att tillverkningen i allt fall ställer sig alltför
dyrbar i förhållande till de pris, hvartill de färdigberedda skinnen
kunna införas.

I följd härutaf har behofvet af dylika skinn tillgodosetts genom
import från utlandet, hufvudsakligen från England, Tyskland, Frankrike
och Österrike. Men de skinn, som från dessa länder hit införas, hafva
emellertid icke framalstrats utaf der inhemska får och getter, utan komma
ursprungligen från engelska besittningar i Ostindien, der dessa skinn
dels i följd af den rikliga, snart sagd! outtömliga tillgången, dels i
följd af billig arbetskraft och billiga garfningsämnen, kunna genom
barkning förarbetas och bibringas ett för vidare förädling lämpligt skick
samt derefter exporteras och försäljas för billigare pris, än inhemska skinn
kunna i de europeiska länderna framalstras. Dessa skinn importeras till
England och försäljas der på offentliga auktioner, hvilka hållas hvar sjette
vecka, dervid partier på 1—3,000,000 stycken bortauktioneras samt uppköpas
icke allenast af engelska fabrikanter, utan till betydande mängder
jemväl af kommissionärer från firmor i Tyskland, Frankrike och Österrike,
dit skinnen i följd af ett minimum af tull kunna med fördel införas samt
förädlas icke blott för egen konsumtion, utan jemväl för export till sådana
länder, som i följd af der gällande tullsatser icke kunna importera och
sjelfva förädla de halfgarfvade skinnen.

Då enligt svenska tulltaxan någon lägre tullsats å beredda skinn
icke förefinnes för det halfgarfvade (barkade) fabrikatet, utan detta drager
samma höga tull som den fullständigt färdiga varan, förbjuder det sig
sjelf! att hit införa ifrågavarande ostindiska skinn för vidare förädling.

Detta torde säkrast kunna åskådliggöras vid en jemförelse med ofvan
anförda länders tullsatser.

1 Tyskland är tullsatsen för helgarfvade färgade skinn 36 mark
för 100 kilogram samt för helgarfvade ofärgade skinn 18 mark för 100
kilogram, hvarjemte — just för att bereda den inhemska fabrikationen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 3

möjlighet att i afseende å tillverkningen af chagrin- och saffianberedda.
skinn upptaga konkurrensen med England — i Tysklands tulltaxa stadgats
en tullsats af allenast 3 mark per 100 kilogram för halfgarfvade
ofärgade får- och getskinn samt, på grund af handelstraktat med England,
en tullsats af allenast 1 mark per 100 kilogram för de nu omförmälda
barkade ostindiska getskinnen.

I Frankrike och Österrike ställa sig tullsatserna sålunda, att helgarfvade
färgade får- och getskinn draga en tull i Frankrike af 56 och 74
francs och i Österrike af 18 Öwfl. per 100 kilogram, under det att ofärgade
garfvade får- och getskinn allenast betinga en tulläfgift af respektive
10 francs och 6 öwfl. per 100 kilogram.

Vid jemförelse mellan tullbestämmelserna i nyssberörda länder samt
de för Sverige gällande tullsatser torde det ligga i öppen dag, att Sverige
är hänvisadt att importera sitt behof af dylika skinn i förädladt skick,
så länge tullsatsen för halffabrikatet är lika hög som för den färdiga varan.

För att gifva ett begrepp om storleken af den industri, som inom
landet skulle uppstå, derest genom ändring af tullsatserna möjlighet bereddes
inhemska fabrikanter att importera halfgarfvade skinn samt hår
vidare förädla dem, kunna vi — ehuru i följd af tulltaxans uppställning
någon statistik i berörda hänseende naturligt nog icke kan föreligga —
med bestämdhet uppgifva, att importen af allenast för skofabrikationen
inom landet erforderliga förädlade får- och getskinn icke understiger 30,000
dussin om året, och säkerligen skulle, derest fabrikatet kunde här åstadkommas
och i följd deraf blifva lättare och för billigare pris tillgängligt,
konsumtionen i högst betydlig grad stegras; hvarförutom denna industri,
derest den kunde komma till stånd, så småningom skulle kunna uppdrifvas
derhän, att export af färdigberedda skinn skulle kunna i afsevärd omfattning
ega rum till länder, som i afseende å tullbestämmelser befinna sig i
samma ställning, som Sverige nu intager, exempelvis till Norge, Danmark,
Finland och Ryssland.

Gifvet är, att ju mindre tullsatsen blefve, dess större förutsättning
skulle denna industri hafva att kunna taga fart, och vår åstundan är
alltså i första hand, att fullständig tullfrihet blefve beviljad för ifrågavarande
barkade ostindiska skinn, åtminstone beträffande getskinnen, hvilka
äro för ändamålet de lämpligaste oeh finaste. Men derest det icke skulle
anses lämpligt att helt befria dessa varor från tulläfgift, så torde afgiften
åtminstone böra nedsättas till samma proportion, som exempelvis i Tyskland
eger rum mellan det hel- och halffärdiga fabrikatet, och skulle i
sådant fall tullafgiften för de halfgarfvade skinnen blifva i .Sverige omkring
5 öre per kilogram.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Derest den ifrågasatta tullfriheten eller tullnedsättningen komme till
stånd samt tulltaxan alltså komme att upptaga en ny rubrik för dessa
halfberedda (barkade) ofärgade får- och getskinn, så skulle den frågan
uppstå, huru dessa skinn i tulltekniskt hänseende skulle kunna särskiljas
från andra slags ofärgade skinn; men, då detta låter sig göra i andra
länder, der motsvarande rubrik i tulltaxan förekommer, borde ju icke
större svårighet i detta afseende möta för svenska tullmyndigheter. Men
om likväl försigtigheten skulle anses bjuda, att särskilda åtgärder vidtoges
för undvikande af misstag vid tullbehandlingen, så, vid det förhållande
att de ifrågavarande skinnen icke kunna uppköpas annorledes och
annorstädes än å offentliga af embetsmyndighet anordnade auktioner i
London, skulle lämpligen kunna föreskrifvas, att ett af vederbörande myndighet
utfärdadt och af svenske generalkonsuln i London bestyrkt certifikat
borde åtfölja varan; eller ock skulle kunna stadgas, att dessa skinn icke finge
införas och tullbehandla® vid andra tullkammare än exempelvis Stockholm,
Göteborg och Malmö, der prof å varan ständigt kunde finnas tillgängliga.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi vördsamt, att bevillningsutskottet
ville föreslå Riksdagen att besluta, att i tulltaxan under
artikeln hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk, beredda, skall antingen
emot åtnjutande af tullfrihet eller emot en tullsats af 5 öre per kilogram
intagas rubriken »garfvade (barkade), men icke färgade eller ytterligare
bearbetade får- och getskinn».

Härefter fortsätter motionären:

»Denna framställning var undertecknad af ordföranden i styrelsen
för Malmö handsk- och glacéläderfabriksaktiebolag, hvarjemte genom särskilda
underskrifter uti densamma sig förenat sjutton industrifirmor från
olika delar af landet, representerande Sveriges största och förnämsta skofabriker.

Framställningen föranledde emellertid icke någon åtgärd från bevillningsutskottets
sida vid nästlidet års riksdag; men då jag är af den
meningen, att denna angelägenhet är utaf afsevärd betydelse för vårt lands
läderindustri och dermed sammanhängande näringar — synnerligen för
skofabrikationen, den fabriksmessiga såväl som den handtverksmessiga —
har jag ansett frågan icke böra förfalla, utan tillåter mig att vid nu pågående
riksdag upptaga frågan såsom motion.»

. Vidare har motionären till fullständigande af motionen till utskottet
ingifvit följande skrift:

»I anledning deraf, att uti den i min motion intagna skriftliga framställningen
influtit en felaktig uppgift rörande tullsatserna i Frankrike å
får- och getskinn, anhåller jag att efter tagen del af franska tulltaxan få

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

5

meddela den upplysningen, att i nämnda tulltaxa förekommer en mängd
olika tullsatser å färdiggarfvade eller vidare bearbetade får- och getskinn,
vexlande från 125 till 25 francs pr 100 kilogram, allt efter värdet af den
ytterligare bearbetning, skinnen undergått, hvaremot barkade men icke
vidare bearbetade lår- och getskinn draga den i motionen angifna låga
tullsatsen af allenast 10 francs.

Likaledes finner jag mig böra upplysa derom, att, enligt hvad för
mig uppgifvits, tullbestämmelserna i Österrike lära hafva undergått ytterligare
förändring i samma syftemål, som min motion afser, i det att tullafgiften
för helgarfvade och färgade får- och getskinn, som förut varit
18 öwfl. per 100 kilogram, numera blifvit höjd till 60 kronor, medan å
andra sidan tullsatsen för halfgarfvade och icke vidare bearbetade får- och
getskinn blifvit nedsatt från 6 Öwfl. till 1 krona för 100 kilogram.

På samma gång anhåller jag vördsamt att få begagna tillfället att
jemväl i ett annat afseende ytterligare utveckla, hvad jag i motionen
framhållit. Samtalsvis och utom Riksdagen har nemligen i fråga om min
motion framkastats svårigheten att på tillfredsställande sätt ordna sjelfva
tullbehandlingen, så att misstag undvikas och deraf föranledda underslef
förebyggas. Dervid har emellertid icke kunnat ifrågasättas, att exempelvis
kalfskinn eller andra skinn än får- och getskinn skulle kunna under den
föreslagna rubriken införas, ty det lärer icke möta någon som helst svårighet
äfven för en icke fackman att särskilja de ifrågavarande skinnen
från andra skinn än får- och getskinn. Den ofvan omförmälda betänkligheten
lärer icke kunna afse annat än svårigheten för en tulltjensteman
eller en hvar, som icke är fackman, att kunna särskilja ett halfgarfvadt
får- eller getskinn af det slag, motionen afser, från ett färdiggarfvadt, men
icke vidare bearbetadt får- eller getskinn. Ett sådant särskiljande lärer
heller icke vara en lätt sak, och har derför i min motion föreslagits, antingen
att varan icke skulle få införas å andra platser än exempelvis Stockholm,
Göteborg och Malmö, der prof å varan ständigt kunde finnas tillgängliga,
eller ock att certifikat från den vid auktionerna i London fungerande
myndigheten, bestyrkt af svensk-norske generalkonsuln, borde åtfölja
varan.

Då gent emot det förstnämnda förfaringssättet framkastats, att fabriker
för beredande af dessa varor kunde komma att uppstå i olika delar af
landet, samt att. det fördenskull vore motbjudande att gynna allenast några
få platser i riket med tillåtelsen att der få införa och tullbehandla dylika
skinn, så får jag häremot invända, att tillåtelsen kunde utsträckas till de
få platser i riket, som för närvarande hafva direkt ångbåtsförbiridelsc med
England, samt att det lämpligen kunde öfverlåtas åt generaltullstyrelsen

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

att på framställning meddela tillstånd till förtullande af varan jemväl å
andra platser, dit densamma kunde komma att i en framtid med fördel
införas. I alla händelser koinme dessa platser icke att inom den närmaste
framtiden blifva särdeles många. Emot det föreslagna sättet med certifikat
har också anmärkning gjorts, och ehuru jag gerna vill tro, att fall kunna
förekomma, då missbruk häraf egt rum, så har jag likväl svårt att tänka
mig, huru sådana missbruk i förevarande fall, då varan inköpes på offentliga,
af embetsmyndighet anordnade auktioner, skall kunna ske.

Om emellertid betänkligheterna i ofvanberörda afseende icke kunna
på de af mig i motionen föreslagna sätten undanrödjas, så gifves det ett
tredje, något radikalare sätt för undvikande af dessa svårigheter, nemligen
att utvidga den ifrågasatta nya rubriken i tulltaxan derhän, att den korame
att omfatta jemväl sådana skinn, som kunna med de ifrågavarande förvexla^,
d. v. s. låta jemväl färdiggarfvade (barkade), men icke vidare beredda
får- och getskinn införas tullfritt eller emot den föreslagna lägre
tullsatsen. Det kan synas vid första påseendet, som om detta vore ett väl
djerft förslag, men jag vågar påstå, att äfven om den föreslagna tullfriheten
eller tullnedsättningen genom en sådan rubricering komme att erhålla
ett något större omfång, så skulle emellertid i praktiken näppeligen
andra än de ifrågasatta ostindiska halfgarfvade får- och getskinnen komma
att under en sådan tullrubrik införas, enär såväl råvaran som garfningsprisen
i de kontinentala länderna ungefärligen motsvara de svenska förhållandena,
så att någon import af skinn från dessa länder icke torde med
afseende å fraktkostnaderna kunna löna sig. Såsom jag också i motionen
förut framhållit, lämpa sig icke heller dessa skinn för ytterligare bearbetning
till sådana ändamål, som uti min motion afsetts.

För att än ytterligare visa, att nyssberörda förslag icke är så orimligt,
som det till äfventyrs kan låta, anhåller jag att få något mera ingående,
än som i motionen skett, till jemförelse framlägga bestämmelserna
i tyska tulltaxan. Den rubrik i tyska tulltaxan, hvilken motsvarar den
uti min motion föreslagna, lyder:

»Leder, enthaarte halbgare, sowie bereits gegerbte, noch nicht gefärbte
oder weiter zugerichtete Ziegen- und Schaffelle ungespalten oder gespalten.
....................................i..... .......................... 3 mark per 100 kg.

dergleichen Ziegenfelle ..................vertragsmässig 1 » » » »»

Man finner häraf, att den låga tullsatsen är tillämplig icke allenast
på halfgarfvade, utan äfven på färdiggarfvade, men icke vidare beredda fåroch
getskinn.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 7

Derest en motsvarande tullrubrik skulle införas i vår svenska tulltaxa,
borde den lämpligen kunna affattas sålunda:

»Hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda

garfvade (barkade) ofärgade och ej vidare bearbetade (ej pressade,

krusade, glättade eller på annat sätt appreterade) får- och getskinn.»

Såsom jag förut framhållit, torde, äfven om den af mig motionerade
tullfriheten eller tullnedsättningen gåfves en sådan omfattning, som i nyss
föreslagna rubrik angifves, likväl densamma icke komma till synnerlig användning
för andra slags skinn än de uti min motion afsedda, och lärer
den alltså icke heller kunna skada den svenska garfverihandteringen, i
hvad form den än bedrifves, hvaremot den otvifvelaktigt skulle i vårt land
införa den gren af samma industri, som uti min motion åsyftats. Också
hafva de garfvare i södra Sverige, hvilka fått kännedom om motionen,
ansett dess syftemål icke kunna åstadkomma något intrång på den svenska
garfverinäringen, utan till alla delar lifligt gillat densamma; dock har en
och annan gifvit uttryck för en viss skuggrädsla, att om tullen nu borttoges
eller nedsattes på får- och getskinn, så kunde turen derefter komma
till s. k. halfgarfvade australiska hudar till beredande af sulläder eller
bindsulläder.

Såsom redan i min motion framhållits, är jag emellertid väl så
mycket tullskyddsvän i fråga om den svenska garfverinäringen som någon
af dess utöfvare, och det är just i sådant skyddsintresse, som min motion
tillkommit, och dessutom lärer nyss anförda bekymmer vara så mycket
onödigare, som jag är fullt medveten derom, att derest min motion faller
igenom, så är detta beroende på farhågor, efter min mening visserligen
ogrundade, att den begärda tullfriheten eller tullnedsättningen icke desto
mindre skulle kunna göra intrång på något slag af den för närvarande i
landet bedrifna garfverihandteringen.»

Tullen å beredda-, till pelsverk ej hänförliga hudar och skinn af andra
slag än sulläder och bindsulläder, hvilken tullsats till och med år 1857
utgick med 75 öre för skålpund (= 1 krona 76 öre för kilogram) nedsattes
nämnda år till 40 öre för skålpund (= 94 öre för kilogram) samt
derefter först till 30 öre och sedan till 20 öre för skålpund. Från och
med den 16 maj 1882 höjdes tullen å nämnda varuslag till 47 öre för
kilogram, hvilken tullsats gälde till den 6 april 1897, då nu gällande
tullsats, 65 öre för kilogram, trädde i kraft.

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24.

Det lider enligt utskottets förmenande intet tvifvel, att ett borttagande
af eller eu så väsentlig nedsättning i tullen för garfvade (barkade),
men icke färgade eller ytterligare bearbetade — s. k. halfgarfvade — fåroch
getskinn som den af motionären föreslagna skulle vara till betydlig skada
för en del af den svenska garfverihandteringen, synnerligast de mindre
garfverierna på landsbygden. Många garfverier uppköpa och bereda inhemska
får- och getskinn; och i tillit till det skydd, som genom nu
gällande tullsats är denna gren af deras verksamhet förunnadt, har på
densamma ej obetydligt kapital nedlagts. Då motionärens förslag innebär,
att detta skydd helt och hållet eller åtminstone så godt som fullständigt
blefve dessa garfverier fråntaget, är det högst sannolikt, att ifrågavarande
fabrikation komme att upphöra inom landet, något, som skulle
medföra förlust såväl för garfverierna som, genom minskad efterfrågan
å råvaran, jemväl för de svenska jordbrukarne, som producera får- och
getskinn. Då vidare motionärens förslag innebär ett ökadt tullskydd
för färdigberedandet af halfgarfvade får- och getskinn, hvilket skydd
enligt utskottets förmenande skulle blifva alltför högt i förhållande
till skyddet för öfriga grenar af garfverihandteringen, är det mycket
sannolikt, att genom förslagets antagande skulle, på samma gång nu
befintliga garfverier komme i en sämre ställning och priset på råvaran,
till jordbrukets skada, nedtrycktes, uppstå eu eller några få större fabriker,
som uteslutande sysselsatte sig med färdigberedande af halfgarfvade skinn
och genom ömsesidig öfverenskommelse möjligen blefve i stånd att bestämma
priset på den färdigberedda varan så högt, att tullnedsättningen
icke komme allmänheten, utan dem sjelfve till godo.

Vidare torde böra märkas, att, äfven om, såsom motionären antyder,
de svenska fårskinnen icke skulle lämpa sig för alla de ändamål, för
hvilka det färdiga fabrikatet finner användning, detta dock icke utesluter
möjligheten att inom landet åstadkomma en mot behofvet svarande
tillverkning af den färdiga varan. I verldsmarknaden förekomma
och säljas nemligen icke blott halfgarfvade, utan i lika, om ej större,
mängd råa får- och getskinn. För den del af behofvet, för ‘ hvilken
den svenska råvaran skulle finnas mindre lämplig, kan således med lätthet
erhållas passande råmaterial. Men en oeftergiflig förutsättning för beståndet
och utvecklingen af eu fabrikation inom riket af färdig vara, beredd
af utländska — liksom af svenska — råa skinn, är, att halffabrikatet,
beredt i andra länder med billig arbetskraft och billiga garfningsämnen,
icke får i landet införas tullfritt eller så godt som tullfritt. Motionären
sjelf uppgifver ju i sin motion, att de halfgarfvade ostindiska får- och
getskinnen kunna importeras och försäljas för billigare pris, än inhemska
skinn kunna i de europeiska länderna framalstras; och om så är förhållan -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 24. 9

det nu, då halfgarfvade skinn draga en tull af 65 öre för kilogram, torde
det utan vidare vara klart, att borttagande af tullen å sådana skinn eller
tullsatsens bestämmande till 5 öre för kilogram skulle helt och hållet
omöjliggöra en inhemsk tillverkning af färdig vara, beredd af råa skinn.

Ett ytterligare skäl, som talar mot motionärens förslag, är enligt
utskottets åsigt den omständigheten, att de halfgarfvade får- och getskinnen
äro, i förhållande till åtskilliga andra produkter al läderindustrien,
af obetydlig vigt. Tullsatsen å sådana skinn blifver derför jemförelsevis
lägre än å andra lädervaror af större tyngd.

Slutligen vill utskottet meddela, att, enligt
det torde vara med stor svårighet förenadt att skilja icke blott, såsom
motionären sjelf antyder, halfgarfvade får- och getskinn från helgarfvade
sådana skinn, utan ock, något, som synes utskottet än betänkligare, garfvade
fårskinn från t. ex. garfvade kalfskinn. På grund häraf kunde möjligen,
om motionen vunne bifall, inträffa, att kalfskinn komme att, under
namn af fårskinn, införas tullfritt eller mot en tull af 5 öre för kilogram,
hvilket tydligen skulle lända såväl svensk garfverinäring som det svenska
jordbruket till stor skada. Motionären har visserligen framkommit med
åtskilliga förslag till afhjelpande af denna olägenhet; men utom det, att
dessa förslag afse endast förekommande af svårigheten att skilja halfgarfvade
får- och getskinn från helgarfvade sådana skinn, äro de i öfrigt icke
af beskaffenhet, att utskottet kan finna deras antagande tillrådligt.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, med afslag å herr Faxes
ifrågavarande motion, besluta, att nu gällande bestämmelser
angående tullsatserna för hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, skola bibehållas oförändrade.

Stockholm den 9 mars 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C A VALLI.

Herr Meyer har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 11)00. !j Sund. / Afd, 11 Häft.

2