Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.
1
N:o 12,
Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1900, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om arfsskatts uttagande från ddeikommitterad
egendom. (2:a A.)
I en inom Första Kammaren vackt motion n:o 11, af herr friherre
Carl Kling spor, föreslår motion;! ren: »att Riksdagen måtte besluta att anhålla,
det Kongl. Maj:t ville taga under nådig ompröfning, i hvad mån
förordningen af den 9 augusti 1894 må kunna ändras så, att sättet för
arfsskattens uttagande från fideikommitterad egendom blefve för en tillträdande
fideikommissarie mindre betungande och mera rättvist än som nu
är fallet, samt derom för Riksdagen framlägga förslag.»
Till stöd för motionen anför motionären följande:
»I fråga om fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, uppbäres
arfsskatten medelst stämpel å fideikommissbrefvet, då det för lagfart
företes. Tillträdande fideikommissarie har möjligen ej annan tillgång än
brukningsrätten till fideikommisset. Då egendomen ej kan medelst inteckning
belånas, förrän han erhållit lagfart, kan det vara honom omöjligt att
skaffa penningar till gäldande af stämpelafgiften, i följd hvaraf lagfart ej
kan vinnas. Huru i detta fall skall förfaras, angifver ej lagen. Allmänt
bekanta tilldragelser vid ett fideikommiss i södra Sverige hafva nogsamt
ådagalagt svårigheten för staten att under vissa omständigheter utfå sin
skattefordran. Om fideikommissarie åter betalar stämpelafgiften och dör
kort efter tillträdet af egendomen, kan han komma att göra betydlig
ekonomisk förlust. Det har ock inträffat, att fideikommissarie nekat tillgift.
till Riksd. Frot. 1900. 5 Samt. 1 Afd. 11 Häft. (N:o 12.) 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.
träda fideikommitterad egendom. Ifrågavarande lag kan indirekt verka
upphäfvande af fideikommiss, en följd, som af mången torde ses med ej
oblida ögon. Om emellertid fideikommissens upphäfvande anses gagneligt,
torde det vara rigtigare att genomföra upphäfvandet medelst direkt lagstiftning
än att på omvägar nå ett resultat, som för mången enskild är af
djupt ingripande natur.
Med afseende å fast egendom, som icke innehafves såsom fideikommiss,
visa sig icke dessa svåra följder, emedan arfvinge till sådan egendom blir
egare till densamma, under det fideikommissarie innehafver sin egendom
endast under nyttjanderätt. Det synes vara en orättvisa att fordra samma
skatt af nyttjanderättshafvare som af egare. Denna orättvisa kunde i någon
mån utjemnas, om, i fråga om fideikommiss, lagfartsstämpeln skildes från
arfsskatten och den senare finge utgå med bestämdt belopp under vissa år,
exempelvis fem å tio, med bestämmelse tillika, att, om fideikommissarie
doge under dessa år, den afgift, som skolat derefter af honom erläggas,
efterskänktes. Rationelt vore, om arfsskatten, i fråga om fideikommiss,
beräknades efter kapitaliserade värdet af nyttjanderätten på sätt rörande
annan nyttjanderätt i lagens 17 § stadgas.»
I motion vid 1899 års riksdag hemstälde motionären, att Riksdagen
måtte besluta skrifvelse till Konungen med anhållan, att Kongl. Maj:t ville
taga under ompröfning, i hvad mån dels lagens bestämmelser om stämpelafgift
för bodelegares andel i dödsbo måtte kunna förenklas, dels ock denna
stämpelafgift måtte kunna i allmänhet minskas och i fråga om fideikommiss
jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser,
som kunde finnas lämpliga.
1899 års bevillningsutskott hemstälde i sitt betänkande, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet uttalade deri,
bland annat, att vid tillämpningen af gällande bestämmelser om arfsskatten
svårigheter väl någon gång kunde möta, men att dessa svårigheter dock
ej syntes vara af sådan betydenhet, att anledning förefunnes att vidtaga
någon åtgärd för erhållande af förenklade bestämmelser, samt att utskottet
än mindre kunde tillstyrka Riksdagen att då, efter det stämpelförordningen
den 9 augusti 1894 så nyligen tillkommit, öfvergifva de principer,
som af Riksdagen antagits såsom grundval för denna beskattning. Beträffande
stämpelskatten särskildt för fideikommiss anförde utskottet, att
fall väl kunde förekomma, då en fideikommissarie finge utbetala stämpelafgiften
utan att denna under hans lifstid hunne ersättas honom genom
egendomens afkastning och utan att hans arfvingar erhölle någon förmån
af fideikommisset, hvilket i stället öfverginge till annan, som icke vore
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 3
hans närmaste arfvinge. Sådana fall måste dock enligt utskottets förmenande
betraktas såsom sällsynta undantag, och utskottet ansåg icke
sådana undantagsfall utgöra tillräcklig anledning till ändring i nu gällande
bestämmelser för den arfsskatt, fideikommissarie skulle betala. Då det
emellertid kunde inträffa, att fideikommissarie saknade medel att inom
den för lagfarten bestämda tid betala den stadgade stämpelafgiften, ifrågasatte
utskottet, huruvida icke anstånd med stämpelafgiftens erläggande
kunde beviljas, dock mot säkerhet i inteckning eller på annat för tillvaratagandet
af statens rätt betryggande sätt, men utskottet ansåg sig sakna
tillräcklig anledning att i den form, hvari frågan då förelåg, derom framställa
något förslag.
Under det motionären sålunda vid nästlidna års riksdag föreslagit en
skrifvelse till Konungen i ändamål, att den arfsskatt, som i form af stämpelafgift
uttoges, skulle dels förenklas, dels i allmänhet minskas och i fråga
om fideikommiss jemkas, har motionären i det förslag till skrifvelse,
hvarom han nu motionerat, hemstält allenast om ändring af sättet för
arfsskattens uttagande från fideikommiss.
I fråga om detta motionärens förslag vill utskottet till en början erinra
derom, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen den 27 november
1892 uttalat, att arfsskatten synnerligen väl lämpade sig för det syfte,
man genom förmögenhetsbeskattningen företrädesvis ville uppnå, samt att
åt arfsskatten borde inrymmas en vigtigare plats inom vår skattelagstiftning
än nämnda skatteform förut intagit, hvarvid arfsskatten dock borde
så anordnas, att de smärre förmögenheterna fritoges och tillbörligt afseende
fästes vid andra på skatteförmågan inverkande förhållanden.
På dessa principer är ock den nu gällande stämpelförordningen byggd.
I denna förordnings 17 § stadgas, att stämpelafgift för rättighet, som består
i nyttjanderätt till eller afkomst af egendom, bör, då sådan rättighet
genom arf eller testamente tillfaller någon, utgöras efter rättighetens med
ledning af dess årliga afkastning och viss antagen räntefot beräknade
kapitalvärde vid dödstillfället. Från denna regel göres dock ett undantag i
fråga om fideikommitterad egendom, för hvilken enligt 18 § i förordningen
värdet skall vid stämpelafgifts bestämmande beräknas såsom om egendomen
innehades med eganderätt.
Utskottet kan icke finna annat, än att den grund, efter hvilken
arfsskatten för fast egendom af fideikommiss-natur sålunda skall enligt,
gällande stämpelförordning beräknas, är i princip rigtig. Det torde nemligen
icke kunna förnekas, att fideikommissrätten innebär en vida större befogenhet
öfver och ett vidsträcktare tillgodonjutande af egendomen än
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.
nyttjanderätt i vanlig mening, och på grund deraf närmar sig eganderätts
natur. Från teoretisk synpunkt torde sålunda mot den princip, som i
fråga om arfsskattens uttagande från tideikoinmissegendom i stämpelförordningen
tillämpats, ingen berättigad anmärkning kunna göras.
Utskottet håller ock före, att de svårigheter, med hvilka utgörandet
af ifrågavarande arfsskatt kan vara förenadt, icke äro vare sig så ofta
förekommande eller af den art, att de påkalla ett ingripande från lagstiftningens
sida. De fall, då svårighet för en tillträdande fideikommissarie
att utgöra belöpande arfsskatt å fideikommisset verkligen yppat sig,
och hvarpå förhållandena vid ett för några år sedan arffallet fideikommiss
i södra Sverige utgjort ett exempel, torde derför kunna betraktas
såsom sällsynta undantag. Och den omständigheten, att eu
på rättvis grund fotad skatt, som af staten utkräfves, i enstaka fall
drabbar tungt, kan icke för staten utgöra tillräcklig anledning att införa
lättnader i afseende å skattens utgörande. Dessa undantagsfall
hafva dessutom sin grund icke endast i den nu gällande stämpelförordningens
bestämmelser, utan äro beroende äfven af andra förhållanden.
Såsom ett exempel i detta hänseende må nämnas, att Kongl. Maj:t år 1890,
då arfsskatten var betydligt lägre än nu, med afseende å förekomna omständigheter
fann sig föranlåten att föreslå Riksdagen, fatt sterbhusdelegarne
efter aflidne justitieombudsmannen S. L. Theorells enka måtte medgifvas
befrielse från skyldigheten att vid lagfart å vissa fideikommissegendomar
förse fideikommissbrefvet med stämpel. Denna framställning
blef emellertid icke af Riksdagen bifallen.
Derjemte torde böra märkas, att i en kongl. förordning den 3 april
1810 stadgas, att en fideikommissaries sterbhusdelegare, såvidt annorledes
ej är i fideikommissbrefvet föreskrifvet, ega å fideikommisset njuta fardag
enligt allmän lag, hvadan, äfven om en fideikommissarie dör strax efter
det hart tillträdt fideikommisset, hans sterbhusdelegare ega rätt att sitta
qvar i egendomen och uppbära afkastning af densamma under två år,
räknadt, från fideikommissariens tillträde. Om ock en tillträdande fideikommissarie
på grund af aflägsen slägtskap med arflåtaren har att erlägga
arfsskatt efter det högsta utgående procenttalet, eller 6 % af egendomens
taxeringsvärde, torde sålunda näppeligen något fall inträffa, då denna skatt
icke blifver honom eller hans sterbhusdelegare ersatt genom fideikommissets
afkastning under de närmast följande två åren.
Beträffande sjelfva det förslag, som motionären i sin motion framlagt,
eller att arfsskatten, hvilken, såsom nämndt, uttages i form af stämpelskatt,
skulle utgå med visst belopp under flere år, kan ett sådant förslag
icke genomföras af den anledningen, att stämpelskatten till sin natur är
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.
en afgift, som bör på en gång erläggas, då den handling, som skall stämpelbeläggas,
företes. Måste man sålunda, för att förslagets genomförande
skulle vara tänkbart, förvandla stämpelskatten till en sådan bevillningsafgift,
som före år 1885 upptogs för gåfva, testamente, fideikommiss, arf
och fynd, skulle en sådan ändring af skattens natur medföra en återgång
till ett för lång tid tillbaka öfvergifvet skattesystem, och bestyret med
skattens upptagande skulle derigenom öfverflyttas från domstol till administrativ
myndighet, å landet kronofogde och häradsskrifvare samt magistraten
i stad.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att herr friherre Klingspors förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 mars 1900.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAYALLI.
Reservationer:
af herrar af Buren och friherre Klingspor, hvilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hafva följande lydelse:
»I motion vid 1899 års riksdag hemstälde motionären, att Riksdagen
måtte besluta skrifvelse till Konungen med anhållan, att Kong]. Maj:t ville
taga under ompröfning, i hvad mån dels lagens bestämmelser om stämpelafgift
för bodelegares andel i dödsbo måtte kunna förenklas, dels ock denna
stämpelafgift måtte kunna i allmänhet minskas och i fråga om fideikommiss
jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser,
som kunde finnas lämpliga.
1899 års bevillningsutskott hemstälde i sitt betänkande, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Utskottet uttalade deri,
bland annat, att vid tillämpningen af gällande bestämmelser om arfsskatten
svårigheter väl någon gäng kunde möta, men att dessa svårigheter dock
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.
ej syntes vara af sådan betydenhet, att anledning förefunnes att vidtaga
någon åtgärd för erhållande af förenklade bestämmelser, samt att utskottet
än mindre kunde tillstyrka Riksdagen att då, efter det stämpelförordningen
den 9 augusti 1894 så nyligen tillkommit, öfvergifva de principer,
som af Riksdagen antagits såsom grundval för denna beskattning. Beträffande
stämpelskatten särskildt för fideikommiss anförde utskottet, att
fall väl kunde förekomma, då en fideikommissarie finge utbetala stämpelafgiften,
utan att denna under hans lifstid hunne ersättas honom genom
egendomens afkastning och utan att hans arfvingar erhölle någon förmån
af fideikommisset, hvithet i stället öfverginge till annan, som icke vore
hans närmaste arfvinge. Sådana fall måste dock enligt utskottets förmenande
betraktas såsom sällsynta undantag, och utskottet ansåg icke
sådana undantagsfall utgöra tillräcklig anledning till ändring i nu gällande
bestämmelser för den arfsskatt, fideikommissarie skulle betala. Då det
emellertid kunde inträffa, att fideikommissarie saknade medel att inom
den för lagfarten bestämda tid betala den stadgade stämpelafgiften, ifrågasatte
utskottet, huruvida icke anstånd med stämpelafgiftens erläggande
kunde beviljas, dock mot säkerhet i inteckning eller på annat för tillvaratagandet
af statens rätt betryggande sätt, men utskottet ansåg sig sakna
tillräcklig anledning att i den form, hvari frågan då förelåg, derom framställa
något förslag.
Under det motionären sålunda vid nästlidna års riksdag föreslagit en
skrifvelse till Konungen i ändamål, att den arfsskatt, som i form af stämpelafgift
uttoges, skulle dels förenklas, dels i allmänhet minskas och i fråga
om fideikommiss jemkas, har motionären i det förslag till skrifvelse,
hvarom han nu motionerat, hemstält allenast om ändring af sättet för
arfsskattens uttagande från fideikommiss.
I fråga om detta motionärens förslag vill utskottet till en början erinra
derom, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen den 27 november
1892 uttalat, att arfsskatten synnerligen väl lämpade sig för det syfte,
man genom förmögenhetsbeskattningen företrädesvis ville uppnå, samt att
åt arfsskatten borde inrymmas en vigtigare plats inom vår skattelagstiftning
än nämnda skatteform förut intagit, hvarvid arfsskatten dock borde
så anordnas, att de smärre förmögenheterna fritoges och tillbörligt afseende
fästes vid andra på skatteförmågan inverkande förhållanden.
På dessa principer är ock den nu gällande stämpelförordningen byggd.
I denna förordnings 17 § stadgas, att stämpelafgift för rättighet, som består
i nyttjanderätt till eller afkomst af egendom, bör, då sådan rättighet
genom arf eller testamente tillfaller någon, utgöras efter rättighetens med
ledning af dess årliga afkastning och viss antagen räntefot beräknade
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 7
kapitalvärde vid dödstillfället. Från denna regel göres dock ett undantag i
fråga om fideikominitterad egendom, för hvilken enligt 18 § i förordningen
värdet skall vid stämpelafgifts bestämmande beräknas, såsom om egendomen
innehades med eganderätt. Anledningen till att den fideikommissrätten
åliggande arfsskatt blifvit bestämd att utgå efter annan grund än
nyttjanderätt, hvarigenom skatten komme att i vissa fall uppgå till ett afsevärdt
högre belopp, torde vara den, att fideikommissrätten i sig innebär
större befogenhet öfver och rätt till vidsträcktare tillgodonjutande af egendomen
än nyttjanderätt i vanlig mening.
Motionären framhåller nu, att utgörandet af denna arfsskatt för en
tillträdande fideikommissarie ofta är förenadt med stora och understundom
oöfvervinneliga svårigheter. Att så beskaffade svårigheter förefinnas, torde
icke kunna förnekas, och att de understundom kunna för en fideikommissarie
vara omöjliga att öfvervinna, ligger i sakens natur, eftersom han ej
kan fritt förfoga öfver den egendom, som han skall tillträda, och har detta
för öfrigt någon gång blifvit af erfarenheten bekräftadf. I sådana fall
uppstår för staten, som för arfsskattens utfående endast har personlig fordringsrätt
hos fideikommissarien, fara att på grund af bristande tillgång
hos honom gå sin rätt till arfsskatten förlustig. En reform till afhjelpande
af dessa med arfsskattens utgörande förenade olägenheter torde
derför vara önskvärd, äfven om berörda olägenheter ej annat än undantagsvis
skulle ifrågakomma.
Motionärens förslag till dessas afhjelpande, eller att fideikommissarien
skulle ega rätt att under flera år utgöra ifrågavarande stämpelskatt, torde
emellertid icke låta sig genomföras af den anledningen, att stämpelskatten
till sin natur är eu afgift, som bör på en gång erläggas, då den handling,
som skall stämpelbeläggas, företes. Det af motionären åsyftade ändamålet
torde deremot måhända kunna vinnas genom en bestämmelse derom, att
arfsskatten i fråga om fideikommiss, med bibehållande af sin natur af arfsskatt,
skulle, i stället för att, såsom nu är fallet, på en gång utgå i form
af stämpelskatt, kunna i vissa fall få utgöras såsom en på flera år fördelad
särskild afgift, hvilken årligen erlades.
Ett vilkor för att en sådan reform skall kunna utan men för statsverket
genomföras, borde dock, såsom redan 1899 års bevillningsutskott
framhöll, vara, att staten beredde sig fullgod säkerhet för skattens utbekommande,
hvarför bestämmelser derom skulle stadgas i sammanhang med
att arfsskatten för fideikommiss i vissa fall öfverfördes från att såsom nu
vara eu stämpelskatt till någon annan form af skatt. För den händelse
fideikommissarie skulle önska att få utgöra den på honom fallande arfsskatten
under en följd af år, skulle detta vilkor kunna uppfyllas, om i
8
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 12.
sådant fall med fideikommissariens personliga ansvarsskyldighet förenades
en rätt för staten att ur fideikommisset uttaga den skatt, som ej i vederbörlig
tid och ordning erlades.
Beträffande den tid, på hvilken ifrågavarande afgift skulle kunna fördelas,
lärer denna tidrymd, för att ej blifva alltför utsträckt, icke böra
bestämmas utöfver högst fem år, räknadt från det år, då fideikommissarien
varit skyldig att med egendomen lagfara. Skulle under dessa fem år fideikommissarien
aflida, torde det vara med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande,
att den för de återstående åren obetalda delen af afgiften
icke af staten utkräfves.
Då emellertid utskottet icke tilltrott sig att uti ifrågavarande ämne
kunna framlägga ett bestämdt formuleradt förslag i angifven rigtning,
anser utskottet frågans hänskjutande till Kongl. Maj:ts bepröfvande vara
egnadt att bäst befordra dess tillfredsställande lösning och hemställer
derför,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla,
att Kongl. Maj:t ville taga under ompröfning,
huruvida den arfsskatt, som i form af stämpelafgift nu
uttages från fideikommitterad egendom, kunde, på af
fideikommissarie derom framstäld begäran, få på för
staten betryggande vilkor under annan form utgöras
såsom eu under flera år utgående afgift, i ändamål att
för en tillträdande fideikommissarie underlätta arfsskattens
utbetalande, samt, för den händelse Kongl. Maj:t
funne sådant vara möjligt och lämpligt, i sådant syfte
till Riksdagen framlägga förslag.»
samt af herr Meyer. _
Herrar Almström, G. Jansson och Petri hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i utskottets beslut i ärendet.
Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1900.