Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.
1
iV:o //.
Ank, till Riksd. kansli den 2 mars 1900, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om vissa ändringar i
stämpelförordningen i fråga om s. k. fromma stiftelser.
(2:a A.)
Den nu gällande stämpelförordningen har i fråga om donationer
till s. k. fromma stiftelser i vidsträckt mening icke medgifva något
undantag från eller lindring i den för testamenten och gåfvobref i allmänhet
utgående stämpelafgiften. Då egendom tillfaller sådan stiftelse
genom testamente, beräknas enligt nyssnämnda förordning arfsskatten
— hvilken, då testamentet är i bouppteckningen efter testator intaget
eller vid densamma i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift fogadt eller
ock före bouppteckningens inregistrering vid domstol bevakats, påföres
bouppteckningen — utgå efter samma grund som för den, hvilken icke
varit i skyldskap med den aflidne, d. v. s. enligt det högsta utgående
procenttalet. Dessutom skall hvarje testamente om fast egendom, då
det för lagfart företes, utöfver nämnda stämpel, i likhet med hvad om
annan öfverlåtelse af fast egendom gäller, förses med särskild stämpel
af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde. Beträffande
gåfva af fast egendom är föreskrifvet, att afhandling derom skall, då
den för lagfart företes, förses med stämpel af 60 öre, då egendom gifvits
till skyldeman i rätt nedstigande led, och i annat fall 1 krona 60 öre
för hvarje fulla 100 kronor af värdet. Afhandling om gåfva af lös
Bill. till Biksd. Prot. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 10 Höft. (N:o 11.) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.
egendom skall vid utgifvandet beläggas med enahanda stämpel, som
om gåfva af fast egendom nu är sagdt.
I motioner, väckta dels inom Första Kammaren, n:o 22, af herr
S. Wieselgren, dels ock inom Andra Kammaren af herr C. Lindhagen,
n:o 105, föreslås nu:
af herr Wieselgren:
»det Riksdagen måtte besluta, att från den stämpelafgift, som
under Art. II, § 8, A af kongl. förordningen den 2 juni 1899 åsättes
genom testamenten, gåfvobref eller andra afhandlingar donerade medel,
skola vara befriade: akademier och undervisningsverk, anstalter för
fattigvård och sjukvård, pensionsinrättningar och fromma stiftelser»;
samt af herr Lindhagen:
»att Riksdagen ville besluta följande ändringar i kongl. förordningen
den 9 augusti 1894 angående stämpelafgiften, nemligen:
l:o att kyrka, akademi, vetenskapligt samfund, allmän skola eller
annat undervisningsverk, stipendiefond, pensionsanstalt, sjuk- eller
fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse dels antingen befrias från
den stämpelafgift, som nu vid boupptecknings inregistrering skall erläggas
för all till sådan stiftelse testamenterad egendom, eller åtminstone i
afseende å stämpelafgiftens belopp jemnställas med bröstarfvingar och
deras vederlikar, dels förklaras vid lagfart skola förse gåfvoafhandling
om fast egendom med stämpel till allenast 60 öre för hvarje fulla 100
kronor af egendomens värde;
2:o att föreskriften, det afhandling om gåfva af lös egendom skall
vid utgifvandet förses med viss stämpel, antingen helt upphäfves eller
åtminstone ej vinner tillämpning vid gåfvor till ofvan angifna stiftelser».
Till stöd för dessa yrkanden anföres i motionerna, bland annat,
att enligt den lagstiftning, som gälde innan förordningen den 9 augusti
1894 trädde i kraft, utgjorde stämpelafgiften för testamente, hvilken
åsattes testators bouppteckning vid dess inregistrering, 50 öre, när
testator efterlemnat bröstarfvinge, och i annat fall 60 öre för hvarje
100-tal kronor, hvarjemte stämpelafgiften då uttogs ur det samfälda
boet och ej såsom nu debiterades de särskilda andelarne i boet. Vidare
skulle testamente om fast egendom och afhandling om gåfva af sådan
egendom vid lagfartssökande förses med stämpel, som, då egendomen
gifvits till vissa närmare skyldemän eller särskilt angifna fromma stiftelser,
utgjorde 60 öre, men i annat fall 1 krona 60 öre för hvarje fulla
100 kronor af egendomens värde. Afhandling om gåfva af lös egendom
var deremot fri från stämpel.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11. 3
I stämpelförordningen af år 1894 hade alltså genom arfsskattens
införande en långt strängare grundsats i afseende å stämpelbeskattningen
af donationer till fromma stiftelser blifvit genomförd än den, som
derförut varit gällande. Motivet för ett dylikt stämpelskattens strängare
beräknande i här ifrågavarande afseende torde vara att söka endast i
en följdrigtig tillämpning af den antagna principen, att arfsskatten skulle
höjas i den mån, arftagaren befunne sig i fjermare skyldskapsförhållande
till den aflidne, och deraf blef en naturlig följd, att fromma stiftelser,
liksom andra oskylda, kommo att insättas i den minst gynnade
kategorien. Beträffande särskildt det nya stadgandet rörande stämpelbeläggning
af afhandling om gåfva af lös egendom komme detta att
så godt som uteslutande drabba här ifrågavarande donationer, då donator
för dylik gåfva vanligen ville föreskrifva vissa vilkor, hvilket ej
kunde ske annat än genom afhandling, hvaremot sådan gåfva till enskilda
personer, äfven om afhandling derom upprättades, i allmänhet
undandroges stämpelbeskattningen. Motionärerna förmena nu, att den
höjda stämpelbeläggningen af donationer, vare sig de skett genom testamente
eller gåfva, helt naturligt blifvit den, att benägenheten för att
genom donationer till fromma stiftelser öfva barmhertighet allt mer och
mer minskats, och i samma mån denna benägenhet minskades, skulle
staten genom sin lagstiftning komma att motverka sitt eget ändamål,
som ju måste vara att arbeta för allmänt väl. Vidare ville det synas
vara staten ovärdigt att fråntaga stiftelserna icke obetydliga delar af
de gåfvor, som enskilde skänkte dem, i synnerhet som omförmälda
stiftelser på ett erkännansvärdt sätt fylde sin uppgift.
Slutligen kunde, derigenom att man vid fastställandet af arfsskattens
storlek icke fäst tillbörligt afseende å arten af de dispositioner, hvarigenom
en förmögenhet utskiftas, nu gällande bestämmelser icke sägas
väl stämma öfverens med hvad Riksdagen i sin skrifvelse till Konungen
den 27 november 1892 uttalat, eller att den tillärnade nya skatteformen
borde så anordnas, att icke allenast de smärre förmögenheterna från
beskattning undantoges, utan äfven tillbörligt afseende fästes vid andra
på skatteförmågan inverkande förhållanden.
Den strängare grundsats i afseende å stämpelbeläggning af donationer
genom testamente till fromma stiftelser, hvilken i 1894 års stämpelförordning
vunnit tillämpning, har, såsom ofvan antydts, föranledts
deraf, att man i fråga om arfsskatten, velat konseqvent genomföra det
progressiva beskattningssystemet, hvilket system samtidigt utsträcktes
att omfatta jemväl testamenterad egendom. Grundtanken i nämnda
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.
beskattningssystem, tillämpadt på arfsskatten, är, att ju svagare det
blodsband är, som förenat arflåtaren med arfvingen, desto mera fog
finnes för staten att af den senare utkräfva eu skatt, då han kommer i
åtnjutande af arfvet, och desto mindre känbar bör den uppoffring vara,
som ligger i att afstå en del af detsamma till det allmänna. Den uppfattning,
som sålunda legat till grund för de nu gällande bestämmelserna
i fråga om stämpelafgiften för testamentariska dispositioner till fromma
stiftelser, kan utskottet icke annat än för sin del biträda; och utskottet
finner så mycket mindre skäl att från dessa bestämmelser göra ett
undantag till förmån för fromma stiftelser, som den egendom, hvilken
doneras till en dylik stiftelse, merendels för all framtid förblifver i
denna stiftelses ego och i följd deraf icke sedermera kommer att blifva
underkastad hvarken den beskattning, som annan, enskild tillhörig egendom
i form af arfsskatt har att bära, eller åtskilliga af de andra stämpelafgifter,
som vid transaktioner mellan lefvande träffa kapitalet.
Beträffande derefter stämpelskatten å gåfvor till ifrågavarande
stiftelser af såväl fast som lös egendom har lagstiftaren tillämpat den
princip, att endast skyldeman i rätt nedstigande led blifvit insatt i en
särskilt gynnad klass, hvaremot andra gåfvotagare få betala eu högre
afgift; och utskottet finner för sin del icke skäl till ändring i angifven
rigtning i stämpelförordningens bestämmelser härutinnan. I afseende
särskildt å stämpelafgiften för gåfva af fast egendom är denna, enligt
hvad förut nämnts, en lagfartsstämpel, och en olikhet för gåfvor till
olika klasser af mottagare i beloppet af en dylik stämpel, hvilken torde
verka såsom en fastighetsskatt, måste onekligen, om sådan olikhet öfver
hufvud bör förefinnas, åtminstone i möjligaste måtto undvikas. Samma
skäl talar ock emot borttagandet af den stämpelafgift, som vid lagfart
å genom testamente till berörda stiftelser öfverlåten fast egendom enligt
gällande stämpelförordning skall utgöras.
Icke heller kan utskottet finna skäligt eller lämpligt vare sig att
alldeles upphäfva de nuvarande bestämmelserna om stämpelafgift å afhandling
om gåfva af lös egendom eller från denna afgift befria stiftelserna
i fråga. Äfven om mången gång lös egendom bortgifves, utan att
afhandling derom upprättas, och gåfvan alltså undgår att blifva stämpelbelagd,
torde staten icke fördenskull böra underlåta att i den form, som
för staten är möjlig, söka utbekomma afgift vid en dylik öfverflyttning
af förmögenhet; och icke heller synes staten i fråga om stämpelskatt
å gåfva af lös egendom böra göra ett undantag till förmån för fromma
stiftelser, då derigenom konseqvensen i stämpelbeskattningen skulle,
utan att något särskildt skäl dertill förefunnes, rubbas.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11. 5
Derjemte vill utekottet framhålla, att någon svårighet för ifrågavarande
stiftelser att bära den stämpelafgift, som enligt nu gällande
bestämmelser bör af dem utgöras, icke kan anses förefinnas. Dessa
stiftelser åligger ju endast att af den ökning i förmögenhetsvärde, som
utan deras åtgöranden utifrån tillkommer dem, till staten afstå en viss,
icke alltför högt tilltagen procent. Icke heller torde någon afsevärd
minskning i allmänhetens benägenhet att genom donationer bortgifva
egendom till allmännyttiga ändamål genom bibehållande af nu gällande
stämpelskatt kunna befaras, då, så vidt utskottet har sig bekant, någon
sådan minskning hittills, sedan stämpelförordningen af år 1894 i mer
än fem år egt tillämpning, icke kunnat förspörjas. Slutligen kan utskottet
icke underlåta att påpeka svårigheten att bestämma, hvilka inrättningar
borde komma i åtnjutande af en eventuel lindring i stämpelskatten, för
undvikande deraf, att äfven inrättningar, hvilka i intet afseende kunna
likställas med fromma stiftelser, blifva delaktiga deraf.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
l:o) att herr Wieselgrens motion icke måtte af
Riksdagen bifallas; samt
2:6) att herr Lindhagens motion icke heller måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 mars 1900.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. C AV ALLT.
6
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 11.
Reservationer
af herr af Buren, som yttrat:
»Om ej afsigten med att befria fromma stiftelser icke allenast
från stämpelafgift jemlikt 7 § i kongl. förordningen den 9 augusti 1894
Art. 1 utan äfven enligt gällande bevillningsförordning från bevillning
såväl för fastighet som för inkomst af kapital och arbete skall vara
meningslös, så böra de väl vara befriade från den mest känbara beskattningen
för den stämpelafgift, som drabbar dem i II Art. 8 § A, så
mycket mer som jag i likhet med motionären anser, att man på allt sätt
bör uppmuntra dylika donationer, hvarför jag inom utskottet yrkat, att
herr Wieselgrens motion bort af utskottet tillstyrkas.»
af herr grefve H. E. G. Hamilton, som ansett, att utskottets
motivering och hemställan bort hafva följande lydelse:
»Utskottet vill icke underskatta betydelsen af de skäl, som motionärerna
anfört för en ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om
stämpelbeläggning af donationer till i motionerna angifna ändamål.
Sålunda torde den stränga och följdrigtiga tillämpningen af arfsbeskattningens
principer, som i stämpelförordningen den 9 augusti 1894 fick
sitt uttryck, icke med hänsyn särskildt till berörda donationer vara
rätt väl förenlig vare sig med statens eget välförstådda intresse eller
med den omvårdnad, som dylika stiftelser med rätta böra kunna påräkna
från statens sida.
Men om också en reformering af omförmälda bestämmelser kan
anses vara önskvärd, vill det dock synas utskottet, som man icke borde
gå motionärerna längre till mötes än att åt berörda stiftelser återgifva
den stämpelpligtiga ställning, som dessa stiftelser innehade, innan förordningen
åt 1894 trädde i kraft. Detta skulle kunna ernås derigenom,
att testamenten till dylika stiftelser hänfördes till den kategori i gällande
stämpelförordning, hvilken omfattar bröstarfvinge, efterlefvande make
och bröstarfvinges afkomling och som i stigande skala stadgar ett
stämpelbelopp från 50 öre till och med 1 krona 50 öre för hvarje
hundratal kronor. Någon ändring i bestämmelsen om den stämpelafgift,
som vid lagfart af genom testamente öfverlåten fast egendom skall
utgöras, kan dock utskottet icke förorda, emedan detta skulle i lagfartshänseende
framkalla en skilnad mellan fast egendom af olika slag, som
icke genom en lindring i arfsskatten kan motiveras. Deremot torde
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11. 7
med afseende å föreskrifterna om stäm pel afgiften vid gåfva af fast
egendom — i hvilka bestämmelser skilnad i stämpelskattens belopp
göres mellan gåfva till skyldeman i rätt nedstigande led och till andra
— den ändring böra, i öfverensstämmelse med hvad förut beträffande
arfsskatt för testamenten till omförmälda stiftelser blifvit ifrågasatt, vidtagas,
att dessa stiftelser likställas med de gåfvotagare, som nu utgöras
endast af skyldeman i rätt nedstigande led. Slutligen lärer, då afhandling
om gåfva af lös egendom torde upprättas hufvudsakligen i fråga
om gåfvor till fromma stiftelser, under det att afhandling vid gåfva af
dylik egendom i andra fall i allmänhet icke förekommer, få anses önskvärdt,
att afhandling om sådan gåfva till fromma stiftelser helt och
hållet befrais från stämpelafgift och dessa stiftelser således äfven uti
ifrågavarande hänseende erhålla samma ställning som före införandet af
1894 års förordning.
Genom att vidtaga nu föreslagna ändringar i stämpelförordningen,
hvilka så mycket som möjligt ansluta sig till hvad som före 1894 varit
gällande, borde ifrågavarande stiftelsers berättigade kraf på lindring i
stämpelskatten kunna behörigen tillgodoses, på samma gång som staten,
utan att helt och hållet afstå från alla anspråk på arfskatt af donationer,
hvarigenom dessa skulle försättas i en mera gynnad ställning än
bröstarfvingar, dock icke kunde förebrås att genom lagstiftning motverka
enskildes benägenhet att genom donationer bortgifva egendom
till allmännyttiga ändamål. De föreslagna bestämmelserna lära icke
heller ur synpuukten af statens ekonomiska intresse böra möta några
allvarligare betänkligheter. Till ledning för omdömet i detta hänseende
vill utskottet meddela, att sammanlagda beloppet af de inom landet
för ett år (1895) till fromma stiftelser donerade medel utgjort omkring
830,000 kronor.
Med anledning af förevarande motioner och på grund af hvad
sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Riksdagen måtte besluta, att II Art. 8 § A)
i gällande stämpelförordning skall i nedannämnda
delar erhålla följande ändrade lydelse:
»Bouppteckning skall--— — — —---—
— — — — — — — — — — — — — bevakats.
Stämpelafgiften utgör:
1) för andel, som på grund af arf eller testamente
tillkommer bröstarfvinge eller på grund af testamente
efterlefvande make eller bröstarfviuges afkomling, äfven
-
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.
som för andel, som på grund af testamente tillkommer
kyrka, akademi, undervisningsverk, pensions-,fattigvårdseller
allmän sjukvårdsinrättning eller annan from stiftelse:
50 öre för hvarje-----derutöfver.»
»Gåfva af fast egendom:
afhandling----------— — belopp:
då egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande
led eller ock till kyrka, akademi, undervisningsverk,
pensions-, fattigvårds- eller allmän sjukvårdsinrättning
eller annan from stiftelse: 60 öre för hvarje
fulla 100 kronor af egendomens värde; samt--
värde.»
»Gåfva af lös egendom:
afhandling--------— — — värde;
dock är afhandling om gåfva af lös egendom fri från
stämpel, då egendomen gifvits till kyrka, akademi, undervisningsverk,
pensions-, fattigvårds- eller allmän sjukvårdsinrättning
eller annan from stiftelser
af herrar Fredholm och friherre von Fnör ring, hvilka instämt i den
af herr grefve Hamilton åberopade motivering endast med den skilnad,
att hvad som der anförts om gåfva af fast och af lös egendom och som
börjar med orden »Deremot torde med afseende å föreskrifterna om
stämpelafgiften vid gåfva af fast egendom»-----— — —
och som slutar med orden »erhålla samma ställning som före införandet
af 1894 års förordning» utbytes mot följande: »Slutligen torde vara
billigt att vid gåfva af såväl fast som lös egendom insätta fromma stiftelser
och dermed jemförliga inrättningar i den klass af gåfvotagare,
som nu utgöres endast af skyldemän i rätt nedstigande led, hvarigenom
icke gjordes någon ändring i det förhållande, hvari stämpelafgiften för
testamente och för gåfva nu stå till hvarandra.»
Och hafva herrar Fredholm och friherre von Knorring derför
ansett, att utskottet i anledning af de väckta motionerna bort hemställa,
att Riksdagen måtte besluta, att II Art. 8 § A)
i gällande stämpelförordning skall i nedannämnda
delar erhålla följande ändrade lydelse:
»Bouppteckning skall----— —---
— — — —---—-----bevakats.
o
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.
Stämpelafgiften u t gör:
1) för andel, som på grund af arf eller testamente
tillkommer bröstarfvinge eller på grund af testamente
efterlefvande make eller bröstarfvinges afkomling, äfvensom
för andel, som på gruhd af testamente tillkommer
kyrka, akademi, statens undervisningsverk, pensions-, fattigvårds-
eller allmän sjukvårdsinrättning eller annan from
stiftelse: 50 öre för hvarje— —----—derutöfver.»
»Gåfva af fast egendom:
afhandling---------belopp:
då egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande
led eller ock till kyrka, akademi, statens undervisningsverk.
, pensions-, fattigvårds- eller allmän sjukvårdsinrättning
eller annan from stiftelse60 öre för hvarje
fulla 100 kronor af egendomens värde; samt — —
värde.»
»Gåfva af lös egendom:
afhandling---belopp:
då egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande
led eller ock till kyrka, akademi, statens undervisningsverk,
pensions-, fattigvårds- eller allmän sjukvårdsinrättning
eller annan from stiftelse: 60 öre för hvarje
fulla 100 kronor af egendomens värde; samt---
värde.»
samt af herrar Lundström, Meyer och H. Eriksson.
Herrar G. Jansson, J. Bromée och Petri hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i utskottets beslut i detta ärende.
Bth. till Riksd. Frot. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 10 Höft.
2