Bevillning sutslco t tets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 9 februari 1900, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af Kong!. Maj ds proposition angående ändrad
ordning för upptagande i riksstaten af inkomsttiteln bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 26, har Kongl.
Maj:t — under förklarande, att Kongl. Maj:t ansåge bevillningen af fast
egendom samt af inkomst böra upptagas i riksstaten för det år, under hvilket
den inflyter, samt denna åtgärd böra på sådant sätt genomföras, att 1900
års Riksdag för år 1901 åtoge sig bevillning till hälften af det nu utgående
beloppet att uppföras i sistnämnda års riksstat samt att 1901 års Riksdag
likaledes för samma år åtoge sig bevillning till hälften af det nu utgående
beloppet att uppföras i i riksstaten för år 1902, och förty icke ifrågasatte, att
innevarande Riksdag skulle åtaga sig större bevillning af fast egendom samt
af inkomst än till belopp af 3,000,000 kronor — föreslagit Riksdagen att
besluta, att 1 och 7 §§ af kongl. förordningen angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst den 3 december 1897 skola erhålla följande förändrade
lydelse, nemligen:

1 §•

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i 4 § upptagas, bevillning utgöras efter
fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med tre öre för hvarje fulla ett hundra kronor
samt

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 5 Samt. 1 Afd. 1 Höft. (N:o 1.)

1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

b) för all annan fastighet och frälseränta med två och ett hälft öre
för hvarje fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet.

Uppgår den sålunda uträknade bevillningen icke till jemnt öretal, nedsättes
bevillningens belopp till närmast lägre jemna öretal.

7 §.

För all behållen inkomst, vare sig af kapital eller arbete, skall, med de
undantag, som i 11 § omförmälas, bevillning erläggas med en half för hundra
af inkomstbeloppet.

Till stöd för den kongl. propositionen är åberopadt hvad som finnes
anfördt i det vid Kongl. Maj:ts proposition till Kiksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof fogade protokoll öfver finansärenden för den 13
januari innevarande år.

Till nämnda protokoll har chefen för finansdepartementet i nu förevarande
fråga yttrat följande:

»Då jag den 14 januari 1898 understälde Eders Kongl. Maj:ts pröfning
frågan om beräkningen af statsverkets inkomster för då närmast förestående
statsregleringsperiod, ifrågasatte jag, huruvida icke skäl kunde förefinnas att
åt en del af det, enligt hvad redan då kunde förutses, betydliga öfverskottet
å 1897 års statsreglering söka bereda en sådan användning, att derigenom
på ett verksamt och varaktigt sätt bereddes styrka åt kommande statsregleringar.
Det hade nemligen sedan längre tid tillbaka anmärkts såsom
en oegentlighet, att flera inkomsttitlar och främst bland dem bevillningen af
fast egendom samt af inkomst inflöte till statsverket först under året näst
efter det, till bestridande af hvars utgifter de påräknats. Tydligt vore, att,
om anordningar kunde vidtagas, genom hvilka sagda inkomster kunde beräknas
såsom tillgång för det år, under hvilket de verkligen inflöte, härigenom skulle
för all framtid beredas en mot ifrågavarande inkomsters belopp svarande
tillökning i statsverkets rörelsekapital eller kassaförlag. Det vore endast en
tidsfråga, när den direkta beskattningen komme att intaga ett mera betydande
rum i statens skattesystem än dittills, och det vore icke länge sedan en tillläggsbevillning
till lika belopp med bevillningen utgick. Det vore derför
önskvärdt, att en förändrad ordning för särskilt bevillningens upptagande i
riksstaten läte sig genomföras.

Eders Kongl. Maj:t fann godt förordna om närmare utredning af den
sålunda väckta frågan.

Sedan den sålunda föreskrifna utredningen blifvit af vederbörande
myndigheter verkstäld, föreslogos i den till 1899 års Riksdag aflåtna nådiga

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 3

proposition angående statsverkets tillstånd och behof åtgärder för reformens
genomförande, men frågan vann då ej sin lösning.

Det lärer ej kunna förnekas, att det ligger en oegentlighet deruti, att,
då riksstaten för ett visst år uppgöres, bland de tillgångar, som påräknas
för att möta detta års utgifter, upptagas inkomster, livilka inflyta först året
derefter. I en enskild hushållning skulle ett sådant tillvägagående anses afgjordt
olämpligt; i statens kunna olägenheterna i viss mån motvägas derigenom,
att statsverket besitter ett kassaförlag, som vid behof träder emellan
med förskott. Men i ögonen fallande är, på sätt jag tillförene till statsrådsprotokollet
anfört, att statsregleringen skulle beredas en ^väsentligt ökad
styrka, derest anledningarna till detta årligen återkommande, så att säga
normala behof af förskott undanröjdes, likasom det väl äfven måste anses
naturligast, att de under ett år beräknade utgifter täckas af under samma
år inflytande inkomster.

De inkomster, som inflyta först året efter statsregleringsåret, äro
grundskatt, kavalleriregementenas hästvakansspanmål, afgifter för persedelunderhållet
vid rusthållsinfanteriet, den af rusthåll utgående trosspassevolansafgiften,
tillfälliga rotevakansafgifter, soldatvakansafgift, båtsmansvakansafgift,
arrendemedel, mantalspenningar och bevillning af fast egendom samt af inkomst.
Af dessa inkomsttitlar äro samtliga, med undantag af arrendemedlen,
mantalspenningarne och bevillningen, af sådan natur, att de jemlikt föreskrifterna
i lagarne af den 2 december 1892 komma att inom kort upphöra
att utgå eller ock ersättas de skattskyldige till hela sitt belopp, och torde
derför, på sätt till statsrådsprotokollet den 13 januari 1899 anfördes, skäl
saknas att vidtaga någon förändring i fråga om tiden för deras upptagande
i riksstaten, likasom, af skäl som till nämnda statsrådsprotokoll anfördes,
med åtgärden i fråga om arrendemedlen och mantalspenningarne torde kunna
anstå. Deremot anser jag, med fästadt afseende på statsverkets nuvarande
gynsamma läge, tidpunkten synnerligen lämplig för ett förnyadt upptagande
af frågan om bevillningens uppförande i riksstaten ett år senare än för närvarande
eger rnm.

Det mål, som nu närmast bör eftersträfvas, är, att den bevillning,
som inbetalas vid uppbördsstämman i början af ett visst gifvet år — 1900,
1901 eller 1902 — äfven upptages i riksstaten för samma år. Har man
vunnit detta, är reformen genomförd, ty sedan har man endast att fortgå
på samma väg. Svårigheten ligger i öfvergången till den nya ordningen.
1900 års Riksdag åtager sig. enligt nu gällande ordning, en bevillning att
upptagas i 1901 års riksstat, men att inflyta först år 1902. Au vill man
exempelvis, att den bevillning, som inflyter är 1902, äfven skall upptagas i riksstaten
för år 1902. Men den bevillning, som enligt 1900 års Riksdags beslut

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

inflyter år 1902, kan icke upptagas i 1902 års riksstat, emedan den redan
förut är upptagen i 1901 års riksstat och icke kan tjena två gånger. Då
man öfvergår till en sådan ordning, att bevillningen användes till bestridande
af statsutgifterna det år, under hvilket den inflyter, är det klart, att, om
allt i öfrigt går som dittills och inga särskilda åtgärder vidtagas, två särskilda
bevillningar komma att sammanträffa under ett år. Lika klart är, att
de särskilda åtgärder, som måste vidtagas för att undvika detta sammanträffande
under ett år af två bevillningar, måste bestå deri, att en årsbevillningssumma
elimineras bort. Det är detta, som fordras för den nya
ordningens genomförande.

Genast bör erinras, att detta borteliminerande af en årsbevillningssumma
icke kan ske derigenom, att de skattskyldige befrias från utgörande
af ett års bevillning. Detta vore visserligen den enklaste utvägen, men så
länge bevillningen utgör grunden för politisk och kommunal rösträtt äfvensom
för flerehanda utskylder och afgifter, kan den icke för ett år undvaras.
Bevillningen måste således som förut årligen påföras och utgöras. Häri inträder
ingen ändring. Åtgärderna för bortelimineringen af en årsbevillningssumma
måste inskränkas till riksstaterna, så att, medan bevillningens utgörande
ostördt fortgår, riksstaten så uppgöres, att en sådan bevillningssumma kan
undvaras, vare sig nu utelemnandet i sin helhet förlägges till en riksstat
eller fördelas på två. På detta sätt invinnes, kan man säga, ett år och
sammanträffandet af två bevillningar under ett år förebygges.

För uteslutandet i sagda syftemål af en årsbevillningssumma ur riksstaten
hafva hufvudsakligen tre särskilda utvägar varit ifrågasatta. Två af
dem hafva afsett att låta uteslutningen i sin helhet drabba ett års riksstat.
Enligt den utväg, som ifrågasattes i den till 1898 års Riksdag aflåtna statsverksproposition,
skulle 1900 års Riksdag icke åtaga sig någon bevillning
för år 1901, men 1901 års Riksdag åtaga sig bevillning för samma år, 1901,
att inbetalas år 1902. Här vore det således året 1901, som skulle, i den
bemärkelse jag nyss tagit ordet, invinnas, i det att 1900 års bevillning, betalbar
år 1901, upptoges i riksstaten för år 1900 och 1901 års bevillning, betalbar
år 1902, upptoges i 1902 års riksstat, medan 1901 års riksstat uppgjordes
utan beräknande af någon bevillning.

Enligt en annan utväg, föreslagen af statskontoret och kammarrätten i
underdånigt utlåtande af den 19 november 1898, skulle i stället staten för
året 1900, så att säga retroaktivt, uppgöras utan bevillning: 1900 års Riksdag
skulle nemligen besluta, att den i riksstaten för samma år, 1900, redan
uppförda bevillningen skulle ur densamma uteslutas och ersättas med andra
tillgångar samt i stället öfverflyttas till riksstaten för år 1901. Då den sålunda
till öfverflyttning föreslagna 1900 års bevillning inflyter år 1901

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

5

och enligt förslaget skulle uppföras i 1901 års riksstat, vore förändringen
redan sistnämnda år genomförd. Den bevillning, som 1901 års Riksdag
för samma år, 1901, skulle åtaga sig, skulle naturligen upptagas i riksstaten
för år 1902, hvilket år den inflyter.

Jag behöfver icke nu mot hvarandra väga dessa båda förslag. Mot
båda har erinrats, att, ehuru enligt såväl det ena som det andra förslaget
bevillning hvarje år skulle af de skattskyldige erläggas, likväl enligt båda
förslagen riksstaten för ett år — enligt det förstnämnda förslaget 1901 och
enligt det senare 1900 — skulle uppgöras utan anlitande af bevillning, och
att, då i § 9 riksdagsordningen stadgas, att till ledamöter i Första Kammaren
äro, bland andra, valbara män, som minst tre år näst före valet skattat
för viss inkomst af kapital eller arbete, tvekan skulle kunna uppstå, huruvida
en person kan anses hafva »skattat» ett år, i hvars riksstat ingen bevillning
linnés upptagen. Frågan härom beror på tolkning af sagda grundlagsparagraf,
och äfven om man skulle anse den såsom möjlig anmärkta
tolkningen mindre sannolik, kan ej förnekas, att försigtigheten bjuder att icke
utsätta sig för den eventualiteten, att, efter skedd framflyttning af bevillningen,
åt paragrafen komme att i domstolsväg gifvas en sådan tolkning, att
grundlagsbestämmelserna om valbarhet till Första Kammaren skulle i väsentliga
delar för en tid mista sin tillämplighet.

Den tredje utvägen för åvägabringande af bevillningens framflyttning
är den, som föreslogs i den till 1899 års Riksdag aflåtna statsverksproposition.
Enligt denna skulle bevillningen icke i sin helhet uteslutas ur något,
års riksstat, men en årsbevillningssumma ändock uteslutas derigenom, att i
två riksstater bevillning toges i beräkning endast till halfva beloppet mot
det vanliga. 1900 års Riksdag skulle för år 1901 åtaga sig en bevillning
att upptagas i 1901 års riksstat och inbetalas är 1902, allt således i vanlig
ordning, men med den skilnad, att bevillningen endast skulle utgå med halfva
beloppet af den nuvarande bevillningen eller med 3 öre för hvarje fulla 100
kronor af det uppskattade värdet af jordbruksfastighet, med 2 1/2 öre för
samma belopp af det uppskattade värdet af annan fastighet och frälseränta
samt V, procent af uppskattad beskattningsbar inkomst. Vidare skulle 1901
års Riksdag för år 1902 åtaga sig likaledes half bevillning att upptagas i
1902 års riksstat och inbetalas samma år 1902. Förändringen vore härmed
genomförd, då den bevillning, 1902 års Riksdag åtoge sig för år 1903,
komme att sistnämnda år inflyta o. s. v.

Mot detta förslag kan icke rigtas samma anmärkning som mot de båda
förut omförmälda, i det att bevillning icke allenast erlagts hvarje år, utan
äfven upptagits i riksstaten för hvarje år. I två års riksstater upptages bevillning
endast till hälft belopp, men hvarje är erlägges bevillning till fullt

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

belopp, i det att den halfva bevillning, som 1900 års Riksdag för år 1901
skulle åtaga sig, skulle inbetalas år 1902 vid samma uppbördsstämmor, då
den bevillningshälft, som 1901 års Riksdag skulle åtaga sig för år 1902,
vore afsedd att inbetalas.

I fråga om berörda förslag anfördes vidare till statsrådsprotokollet den
13 januari 1899, att några ändringar i hittills gällande bestämmelser emellertid
erfordrades. Om än, såsom statskontoret och kammarrätten i deras ofvan
omförmälda utlåtande af den 17 november 1898 anfört, åtgärderna för bevillningens
påförande måste vidtagas under året näst före det, då bevillningen
erlades, och dessa åtgärder måste förberedas och delvis verkställas redan
innan Riksdagen kunde komma i tillfälle att besluta om den bevillning, som
skulle i nästföljande års riksstat uppföras och samma år erläggas, syntes det
dock icke vara nödvändigt att, såsom af embetsverken ifrågasattes, från sjelfva
bevillningsförordningen utbryta och i en särskild tills vidare och intill dess
annorlunda förordnades gällande författning upptaga alla de i bevillningsförordningen
nu befintliga föreskrifter om uppskattning af fast egendom samt
af inkomst genom dertill särskilt utsedda taxeringsmyndigheter, om verkställighet
af och besvärs anförande öfver dessa myndigheters beslut, om
debitering, uppbörd och redovisning äfvensom instruktionen för taxeringsmyndigheterna.
Då nemligen taxeringsnämnderna sammanträdde först efter den 20
juni samt den af Riksdagen efter den nya ordningens införande antagna
bevillningsförordning kunde utfärdas och vara tillgänglig före denna tid, vore
dessa nämnder i tillfälle att tillämpa de af Riksdagen sist antagna bevillningsstadgar.
De föregående taxeringsåtgärderna afsåge hufvudsakligen insamlande
af erforderliga uppgifter, och bevillningsberedningarne uppgjorde endast förslag
till uppskattningar, hvilket arbete alltid komme de blifvande taxeringarne
till godö, äfven om de blifvit verkstälda efter den förut gällande bevillningsförordningen.
Då det för öfrigt vore antagligt, att med bevillningsförordningen
måste företagas en väsentlig omarbetning med anledning af det
förslag, som från den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komité för utredning
angående sättet för kommunalbeskattningens skiljande från bevillningen vore
att förvänta, borde för det dåvarande ändringar i bevillningsförordningen begränsas
så långt möjligt vore. Af 1898 års Riksdag hade såsom vanligt
föreskrifvits, att då gällande bevillningsförordning skulle lända till efterrättelse
för år 1899 och intill slutet af det år, under hvars lopp ny förordning angående
denna bevillning blefve af Riksdagen faststäld. Då det beslut om
bevillningen för 1901, hvilket 1900 års Riksdag komme att fatta, måste
kunna omedelbart tillämpas, på det att samma bevillning måtte kunna under
år 1901 inflyta, hade det antagits, att 1899 års Riksdag skulle besluta om
då gällande bevillningsförordnings tillämpning, icke till slutet af år 1900,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 7

utan till dess annorlunda af Riksdagen förordnades; hvarjemte det ansetts
klart, att de i sjelfva bevillningsförordningen intagna skattesatserna »sex öre»,
»fem öre» och »en för hundra» skulle af 1899 års Riksdag ändras till respektive
»tre öre», »två och ett hälft öre» samt »en half procent». Om till
äfventyr erforderlig höjning af det i § 70 af då gällande bevillningsförordning
till viss procent af bevillningsumman bestämda belopp, som skulle
användas till arfvoden och bestridande af andra kostnader för taxeringen,
komme 1900 års Riksdag att besluta.

Sagda förslag ledde dock, såsom ofvan blifvit antydt, icke till åtgärd,
då hel bevillning af nästlidet års Riksdag togs i anspråk för uppgörande af
staten för år 1900. I utlåtande n:o 33 med förslag till den af Riksdagen
faststälda bevillningssummans utgörande anförde emellertid samma Riksdags
bevillningsutskott, bland annat, att enligt utskottets åsigt en bevillning, som
Riksdagen åtoge sig för ett visst år, alltid måste vara den bevillning, som
efter verkstäld taxering påfördes den för samma år mantalsskrifna befolkningen;
och det syntes derför kunna ifrågasättas, huruvida det icke vore
lämpligare att bestämma, att, sedan 1900 års Riksdag — jag inskjuter här
i stället'' för de af utskottet anförda årtal dem, om hvilka nu är fråga —
åtagit sig^ half bevillning för år 1901 att upptagas i 1901 års riksstat och
inbetalas år 1902, 1901 års Riksdag skulle åtaga sig ytterligare half bevillning
för samma år (men ej för 1902), likaledes att inbetalas år 1902,
men att upptagas i sistnämnda års riksstat.

Nekas kan ej, att öfvergången till den nya ordningen i vissa afseenden
varder underlättad, derest hädanefter såsom hittills den bevillning, som
t. ex. år 1901 påföres de skattskyldige, äfven anses vara 1901 års bevillning,
ehuru den uppföres i 1902 års riksstat, hvilket då bör ske med angifvande,
att den utgör 1901 års bevillning. Om den bevillning, som påföres
år 1901,^ i olikhet med hittills anses utgöra bevillning, icke för år 1901,
utan för år 1902, i hvars riksstat den uppföres, kan i fråga om kommunalutskylder,
landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader m. fl. afgifter, som
utgå i visst förhållande till bevillningen, ovisshet stundom tänkas uppstå, till
hvilket års bevillning de vore hänförliga, och vissa rubbningar härigenom
kunna uppkomma. Och vidare vinnes den fördelen, att de båda halfva bevillningar,
som enligt 1900 och 1901 årens Riksdagars beslut skulle åtagas
att utgå år 1902, så väl den ena som den andra vore bevillningar för år
1901 — då 1901 års Riksdag åtager sig half bevillning för år 1901, torde
denna lämpligen förklaras jemte den af 1900 års Riksdag förut åtagna bevillningen
för 1901 utgöra samma års bevillning — och derför kunna i de
debetsedlar, som skola liqvideras vid 1902 års uppbördsstämmor, sammanföras
till en summa. Detta har den fördelen, att ingen som helst rubbning

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

behöfver ske i beräkningen af de kommunalutskylder, som skola påföras i
förhållande till 1901 års bevillning. Om deremot 1901 och 1902 årens bevillningar
endast skulle utgå med halfva det normala beloppet, måste antingen
i kommunernas debiterings- och fyrktalslängder för dessa år skatten
per fyrk — under i öfrigt lika skattebehof — fördubblas eller ock en öfvergångslag
utfärdas, enligt hvilken för de ifrågavarande åren en fyrk påfördes
för hvart femte i stället för hvart tionde öre o. s. v. Detta undvikes naturligtvis,
om båda bevillningshälfterna, i stället för till olika, hänföra sig till
samma år. I sådant fall erfordras ej heller förändrade bestämmelser i fråga
om beloppet af den så kallade bevillningsprocenten eller provisionen för uppbörden
af bevillningen.

Någon tvekan om grundlagsenligheten deraf, att 1901 års Riksdag i
riksstaten för år 1902 uppför en för år 1901 åtagen bevillning, lärer ej
kunna uppstå. 1901 års Riksdag har att reglera staten för år 1902, att
— för att använda ordalagen i § 62 regeringsformen — pröfva statsverkets
behof och en deremot svarande bevillning sig åtaga. Bevillningen skall användas
för 1902 års behof, men grundlagen lägger intet hinder i vägen för
dess påförande redan år 1901 till inbetalning år 1902. Erinras må, att
1867 års Riksdag, som anvisat en summa af 1Va million riksdaler, att för
anskaffande af tidsenliga vapen till stärkande af rikets försvarskraft utgå
med V, million under år 1867 och 1 million under år 1868, såsom bidrag
till täckande af denna anslagssumma beviljade en särskild tilläggsbevillning
att under namn af vapenskatt utgå på grund af 1867 års bevillningstaxering
och inbetalas vid de under år 1868 infallande uppbördsstämmor, äfvensom att
1879 års Riksdag, som åtog sig en tilläggsbevillning för år 1880, att utgå
på grund af sistnämnda års bevillningstaxering och inbetalas vid 1881 års
nppbördsstämmor, tillika, såsom bidrag till betäckande af en å statsregleringen
för år 1878 uppkommen brist, åtog sig en särskild tilläggsbevillning.att utgå
på grund af bevillningstaxeringen för det löpande året — 1879 — och inbetalas
vid 1880 års uppbördsstämmor.

Genomförandet af den nu ifrågavarande åtgärden rörande bevillningen
kräfver, såsom redan blifvit erinradt, samverkan af 1900 och 1901 årens
Riksdagar. Hela åtgärden gestaltar sig synnerligen enkel. För målets vinnande
kräfves af 1900 års Riksdag allenast, att densamma i vanlig ordning
åtager sig bevillning för år 1901, dock endast till halfva beloppet af det
normala, samt besluter om bevillningsförordningens tillämpning, icke till slutet
af det år — 1901 — under hvars lopp ny förordning angående bevillningen
varder af Riksdagen faststäld, utan till dess annorlunda af Riksdagen förordnas.
1901 års Riksdag har derefter att åtaga sig bevillning till enahanda

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 1. 9

belopp med den afvikelse likväl från den vanliga ordningen, att bevillningen
åtages för samma år, 1901.

Om man skulle antaga, att, efter det 1900 års Riksdag vidtagit de
åtgärder, som på den ankomma för reformens genomförande, 1901 års Riksdag
mot förmodan skulle undandraga sig att lemna sin medverkan till dess
fullföljande, i det att sistnämnda Riksdag icke, såsom enligt planen för reformen
vore afsedt, endast åtoge sig half bevillning förgår 1901, utan i
stället i hittills vanlig ordning åtoge sig hel bevillning för år 1902, erfordras
en förändring i beloppet af den s. k. bevillningsprocent, som enligt § 70 i
bevillningsförordningen af den 3 december 1897 skall af 1901 ars bevillning
användas till arfvoden och bestridande af andra kostnader för taxeringen.
Enligt mom. 1 i berörda § eger i hvarje län pröfningsnämnden för ändamålet
använda och fördela högst ett belopp, motsvarande 3 procent af de
första 100,000 kronor, hvartill länets hela bevillningssumma uppgår, 2 procent
af derpå följande 50,000 kronor och 1 procent af allt hvad bevillningssumman
öfverstiger 150,000 kronor. I Stockholms stad eger pröfningsnämnden
enligt mom. 3 i samma § för enahanda ändamål disponera ett belopp,
som svarar mot högst iya procent af samma stads hela bevillningssumma för
året. Om 1901 års Riksdag icke, utöfver den af 1900 års Riksdag beslutade
halfva bevillningen för 1901, åtager sig ytterligare en half bevillning för
samma år, kommer årets bevillningssumma endast att uppgå till hälften af
hvad den under normala förhållanden skulle utgjort och bevillningsprocenten
följaktligen äfven att bestiga sig till allenast hälften af det normala beloppet.
Det besvär och de kostnader i och för bevillningstaxeringen, till hvilkas bestridande
bevillningsprocenten anvisats, äro emellertid oförändrade, och synes
derför, under den nu antagna förutsättningen, lämpligt, att 1901 års Riksdag,
utan ändring af ordalydelsen i § 70, särskilt beslutar, att vid beräkning
af de belopp, som jemlikt sagda § mom. 1 och 3 må för år 1901 af
vederbörande pröfningsnämnder högst användas till bestridande af arfvoden
och andra kostnader för taxeringen, till grund för beräkningen för hvarje
län och för Stockholms stad må läggas en bevillningssumma, uppgående till
dubbla beloppet af det, hvartill bevillningssumman enligt taxeringslängderna
för året uppgår.

I fråga slutligen om den anordning, som, under förutsättning att den
nu ifrågasatta förändringen beträffande sättet för bevillningens upptagande i
riksstaten kommer till stånd, erfordras för att revision af räkenskaperna
rörande de statsinkomster, som koinme att i riksstaten upptagas ett år senare
än för närvarande och sålunda anses tillhöra detta senare år, ändock komme
att ega rum på samma tid och i samma ordning som nu, torde, på sätt statskontoret
och kammarrätten i ofvan omförmälda underdåniga utlåtande af den

Bill. till Iiilcsd. Prot. 1900. 5 Sami. 1 Afd. 1 Häft. ä

1° Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

19 november 1898 föreslagit, böra dermed så förfaras, att bevillningen fortfarande
upptages i uppbördsräkenskaperna (fögderiernas och städernas specialräkningar)
för det år, hvarunder debitering af bevillningen egen rum, dock
endast inom linien för att i räkenskaperna för det följande året, då bevillningen
inflyter, utföras i kolumn, samt med iakttagande att alla handlingar
rörande debitering och uppbörd af bevillningen bifogas uppbördsräkenskaperna
för förstnämnda år. Jemlikt nådiga brefvet den 5 juli 1884 lärer på statskontoret
ankomma att vidtaga de jemkningar i räkenskapsformulären, som
af förändringen påkallas.»

Till den af chefen för finansdepartementet lemnade redogörelse för
frågans behandling och de skäl, som af honom anförts till stöd för den föreslagna
förändrade anordningen, kan icke finnas mycket att tillägga. På sätt
chefen för finansdepartementet i sitt anförande omförmält, har sistlidet års
bevillningsutskott i anledning af det då väckta förslaget i samma syfte yttrat,
att den föreslagna förändringen syntes synnerligen önskvärd såsom egnad att
bereda ökad styrka åt kommande statsregleringar. Mot det då framlagda
förslaget gjorde utskottet emellertid den erinran, att enligt utskottets åsigt
en bevillning, som Riksdagen åtager sig för ett visst år, alltid måste vara
den bevillning, som efter verkstad taxering påföres den för samma år mantalsskrifna
befolkningen. I enlighet med denna af utskottet uttalade åsigt
har i det af Kongl. Maj:t nu framlagda förslaget vidtagits den förändring,
att enligt _ detta senare förslag framdeles såsom hittills den bevillning, som
för ett visst ar paföres de skattskyldige, äfven betecknas såsom samma års
bevillning, ehuru den uppföres i påföljande års riksstat. Härigenom synes
den fara för uppkommande olägenheter, som ett genomförande af 1899 års
förslag ansågs möjligen kunna medföra och som föranledde, att utskottet då
stälde sig tveksamt mot förslaget, vara aflägsnad.

För att än ytterligare åskådliggöra de två ofvan omförmälda förslagen
och för underlättande af en jemförelse mellan dessa har utskottet velat här
lemna en sammanställning af nämnda båda förslag i tabellarisk form på
följande sätt:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

11

Be

vinning af fast egendom samt af

inkomst.

Åtagen af
Riksdagen år:

Åtagen för'' år:

Upptagen i
riksstaten år:

Erlägges år:

Enligt Kongl. Maj:ts förslag år 1899.

1899

1900

1900

1901

1900

1901 (till hälften)

1901 (med hälften)

1902 (med hälften)

1901

1902 (till hälften)

1902 (med hälften)

1902 (med hälften)

1902

1903

1903

1903

Enligt Kongl. Majits förslag år 1900.

1899

1900

1900

1901

1900

1901 (till hälften)

1901 (med hälften)

1902 (med hälften)

1901

1901 (till hälften)

1902 (med hälften)

1902 (med hälften)

1902

1902

1903

1903

Utskottet, som i likhet med föregående års bevillningsutskott anser
ifrågavarande reform önsklig och som icke har något att erinra mot det af
Kongl. Maj:t nu föreslagna sättet för genomförandet af denna reform, hemställer
derför,

l:o) att Riksdagen måtte, med bifall till den kongl.
propositionen, besluta, att 1 och 7 §§ af kongl. förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
den 3 december 1897 skola erhålla den i kongl.
propositionen angifna, här ofvan intagna förändrade lydelse.

Beträffande chefens för finansdepartementet uttalande derom, att, för
den händelse ifrågavarande kongl. proposition vunne Riksdagens bifall, jemväl
erfordrades, att innevarande Riksdag skulle besluta om bevillningsförordningens
tillämpning, icke till slutet af det år, under hvars lopp ny förordning angående
bevillningen blefve af Riksdagen faststäld, utan till dess annorlunda af

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Riksdagen förordnades, kommer utskottet att framdeles, efter det Riksdagen
fattat sitt beslut öfver utskottets här ofvan gjorda hemställan, afgifva utlåtande;
hvilket utskottet får

2:o) för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 8 februari 1900.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAYALLI.

Reservation

af herr grefve H. E. G. Hamilton, som ansett, att ärendet bort behandlas
af sammansatt bevillnings- och statsutskott.

Stockholm, K. B. Boströms boktryckeri, 1900.