Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
1
N:o 98.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1899.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af 11 kap. rättegångsbalken, till lag angående påföljd i
vissa fall af parts uteblifvande i brottmål, till lag om
ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872, till lag angående ändrad lydelse
af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag den
28 juni 1895, till lag angående ändrad lydelse af 41 §
i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 samt till lag
angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.
(Lagutskottets utlåtande n:o 51 och memorial n:o 62.)
Till Konungen.
Genom proposition af den 3 sistlidne februari har Eders Kongl.
Maj:t föreslagit Kiksdagen att antaga propositionen bilagda förslag till
l:o) lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;
2:o) lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i
brottmål;
Bih. till Rikstl. Prof. 1899. 10 Sami. I Afl. 1 Band. 21 Hlift. (N:o 98.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N-.o 98.
3:o) lag om ändrad lydelse af 5 och. 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872;
4: o) lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag
och enkla bolag den 28 juni 1895;
5: o) lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895; och
6:o) lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.
Vid granskning af de i propositionen innefattade lagförslagen har
Riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas, och får Riksdagen på det
sätt redogöra för desamma, att redogörelsen anknyter sig till de lagförslag
och paragrafer i Eders Kongl. Maj:ts proposition, som af ändringarne
beröras.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.
2 §•
Ordet »mål» är här användt i två olika bemärkelser, dels för att
angifva föremålet för rättegången, dels i betydelse af rättegången sjelf.
För att undvika denna inkonseqvens i uttryckssättet har Riksdagen ansett
lämpligt att för betecknande af tvistens föremål användes samma uttryck,
som gällande lag begagnar, nemligen ordet »sak».
3 §•
Den här intagna bestämmelsen, att allenast häradshöfdings stämning
skall gälla, der den, hvilken stämningen kungöras skall, har sitt hemvist
utom länet, har Riksdagen ansett böra ur förslaget utgå. Enligt hittills
gällande regler har en biträdande stämningsutgifvares stämning haft samma
giltighet som häradshöfdingens egen stämning, och då Riksdagen veterligen
icke någon olägenhet eller fara för rättssäkerheten deraf försports, synes
anledning saknas till ändring i detta förhållande. Riksdagen håller tvärtom
före, att en ändring af det i detta hänseende nu bestående mången gång
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
skulle komma att vålla afsevärda olägenheter. Fall torde nemligen kunna
inträffa, att en svarandepart, efter det stämning uttagits, men innan
den ännu hunnit honom delgifvas, flyttat utom tingslaget, och i sådan
händelse skulle en stämning, som vid tiden för dess utfärdande varit af
behörig person gifven och således giltig, sedermera blifva utan gällande
kraft. Vidare skulle en part, som ju har rätt att i samma sak genom
en stämning få inkallade såväl flere motparter som vittnen, allenast af
den omständighet, att en af motparterna eller ett af vittnena hade sitt
hemvist utom tingslaget, nödgas uppsöka häradshöfdingen för stämnings
utfående, hvilket besvär särdeles i de vidsträckta domsagorna, der käradshöfdingens
hostad kan vara belägen flere dagsresor från domsagsgränsen,
kan för en kärandepart föranleda icke blott dryga kostnader, utan ock,
der hans talan är beroende af viss stämningstid, förlust af samma talan.
Hvad brottmål angår, så inträffar det ju ofta, att inom ett tingslag brott
eller förseelser, som ej falla under allmänt åtal, begås af personer från
annat tingslag. I de flesta sådana fall är det af största vigt för den
genom brottet eller förseelsen kränkte att omedelbart efter förbrytelsens
begående erhålla stämning å den brottslige, enär det i motsatt fall kan
vara förenadt med stora svårigheter, om icke omöjligt, att anträffa honom
för delgifning af stämningen. Skulle nu, såsom förslaget stadgar, den
rättskränkte vara nödsakad att uppsöka häradshöfdingen för erhållande
af den erforderliga stämningen, torde ofta nog utsigten för honom att
erhålla rättslig upprättelse och få den brottslige befordrad till straff
vara ringa.
Ett uteslutande af den ifrågasatta bestämmelsen synes för öfrigt
dess mindre böra möta betänkligheter, som häradshöfdingarne torde vid
förordnande af stämningsutgifvare tillse, att för ändamålet fullt lämpliga
personer dertill blifva utsedde.
Riksdagen har äfven i annat afseende funnit en ändring af paragrafen
erforderlig. Då det ej kan anses annat än i undantagsfall inträffa,
att ett anslag å rättens dörr af förteckning öfver stämningsutgifvare
komme att medföra den dermed afsedda effekten, att hos den stämningssökande
allmänheten sprida kännedom om hvilka äro till stämningsutgifvare
förordnade, helst som å de flesta orter rättens dörr endast under ett fåtal
dagar af året är för allmänheten tillgänglig, har föreskriften om skyldighet
att å rättens dörr anslå dylik förteckning uteslutits.
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
5 och 6 §§.
Mot de i dessa paragrafer föreslagna bestämmelser har Riksdagen
funnit åtskilligt så ur saklig som formel synpunkt att erinra.
Hvad angår stämningsansökningens form, har Riksdagen ansett
å ena sidan, att allmänheten bör bibehållas vid den rätt att muntligen
göra ansökan om stämning, som enligt nuvarande lags lydelse tillkommer
densamma, men å andra sidan att i möjligaste mån bör förebyggas
brytande af den praxis, som hittills utbildat sig och enligt hvilken
stämningsansökningar i regel gifves skriftlig affattning.
Riksdagen har trott sig kunna nå detta mål genom att ur paragrafen
utesluta bestämmelserna om formen för stämningsansökning och
sålunda öfverlåta åt den praktiska tillämpningen att, i likhet med hvad
nu är fallet, härutinnan reglera förhållandena.
Allmänheten kommer då ej att i någon mån lida inskränkning
uti sin efter nu gällande lag tillkommande rätt att efter omständigheterna
pröfva, hvilken form för stämningsansökning är för hvarje särskildt fall
den lämpligaste, och å andra sidan har man undvikit den möjliga risken
att genom betonande af rätten till muntlig stämningsansökan praxis ledes
in på afvägar och den muntliga formen för dylik ansökning kommer till
användning i större utsträckning än behofvet påkallar.
Vidare har Riksdagen funnit bestämmelsen om stämningsansöknings
innehåll — att densamma skall innehålla uppgift om hvad käranden i
målet påstår och grunden derför — innebära eu ej fördelaktig ändring
af hvad härutinnan nu gäller, då uppgift om »saken» är tillräcklig. Först
och främst lemnar den ifrågasatta bestämmelsen oafgjordt, huruvida med
»grunden» skall förstås de faktiska omständigheter, hvarpå stämningsanspråket
stöder sig, eller det må vara tillräckligt att endast angifva det
rättsförhållande, hvarur anspråket härleder sig, och derjemte skulle ett
antagande af den föreslagna bestämmelsen kunna leda till det, enligt
Riksdagens förmenande, olämpliga resultat, att samma anspråk möjligen
skulle kunna genom förändring af uppgiften om grunden derför underkastas
rättens pröfning flere gånger. Riksdagen har af dessa skäl ansett
den nuvarande bestämmelsen, enligt hvilken i stämningsansökning skall
uppgifvas »saken», vara att föredraga framför den i förslaget ifrågasatta.
I fråga om stämningsresolution innehåller förslaget, att deri skall
utsättas dagen, då målet skall till handläggning företagas. Riksdagen
Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 5
anser visserligen intet hinder i allmänhet häremot möta, men det kan
likvisst inträffa, särskilt då stämningsutgifvarne äro flere, att till en viss
dag utsatts flere mål, än som kunna under densamma vinna handläggning.
För att i sådant fall det må vara klart, att parterna ej ega mot domaren
eller rätten framställa anmärkning för det uppskof med handläggningen,
som måste ega rum, har Riksdagen funnit lämpligast, att uti stämningsresolutionen
utsättes den dag, då parterna skola sig vid rätten inställa;
kan handläggning då ske, skall den naturligtvis företagas, men domaren
och rätten hafva fri pröfningsrätt härutinnan.
I formelt hänseende betecknar ifrågavarande paragrafers användning
af uttrycket stämning den väsentliga skiljaktigheten mot gällande
lag, att denna begagnar stämning såsom en sammanfattning af stämningssökandens
uppgifter och stämningsmyndighetens resolution, medan uttrycket
i förslaget närmast synes afse denna sistnämnda. Detta framträder särskilt
uti 6 §, enligt hvilken stämning på grund af muntlig ansökning
skall innehålla mera än en på skriftlig ansökning gifven stämning. Då
det synts Riksdagen leda till förenkling uti uttryckssättet att åt stämning
gifva den mera omfattande betydelsen, som gällande lag tillägger detta
ord, och då deraf ej någon tvetydighet lärer kunna uppstå, har Riksdagen
underkastat 6 § häraf föranledd omredigering.
8 §•
Mot den ^ paragrafen föreslagna utsträckningen af förbudet mot
delgifning i kyrka till alla sådana platser, der gudstjenst hålles eller
sammankomst för gemensam andaktsöfning eljest eger rum, har Riksdagen
intet att erinra. För att emellertid tydligare än i förslaget skett utmärka,
att sådant förbud afser endast delgifning under den tid, då förrättning
af angifven art eger rum, har Riksdagen utbytt uttrycket »hålles» mot
det i detta hänseende mera expressiva ordet »pågår».
Hvad paragrafen i öfrigtHnnehåller har Riksdagen deremot ansett
böra utgå. Något behof af de ifrågasatta förbuden mot stämnings delgifning
å embetsrum eller nattetid har, så vidt Riksdagen erfarit, ej gjort
«ig gällande. Utan att uttrycklig bestämmelse derom behöfver gifvas,
lärer det ej kunna ifrågasättas att delgifva stämning under det särskild
förrättning å embetsruminet pågår; skulle åter den föreslagna bestämmelsen
afse att förbjuda delgifning till embets- och tjensteman endast derför att
denne t. ex. under viss tjenstgöringstid vistas å embetsruminet, går för
-
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
slaget vida längre än omständigheterna påkalla. För embets- eller tjenstemannen
torde det ej vara förenad! med större olägenhet att å embetsrummet
mottaga stämning än att göra detta i sin bostad.
Hvad särskildt vidkommer förbudet mot stämnings delgifning
nattetid, torde förhållandenas egen natur utgöra tillräckligt skydd för den
enskilde mot delgifning å sådan tid och förbudet sålunda vara för normala
fall obehöflig!. Å andra sidan skulle det deremot kunna af personer,
som af en eller annan anledning önskade undandraga sig delgifning,
begagnas såsom medel härutinnan och förty förringa möjligheten för
käranden att få sin talan i behörig ordning anhängiggjord.
9 §•
Förevarande från förordningen den 5 april 1871 hemtade stadgande
innehåller, utöfver hvad i samma förordning finnes föreskrifvet om sättet
för kungörande af stämning mot veterligen ur riket faren person, ytterligare
att stämningen skall, der så ske kan, införas i tidning inom den
ort, der svaranden senast i riket bodde. Då emellertid, såsom nyss är
nämndt, stadgandet afser endast delgifning af stämning med sådan person,
om hvilken man har full vetskap, att han är ur riket faren, samt vid
sådant förhållande någon anledning icke torde förefinnas till antagande,
att stämningen bättre bringas till hans kännedom derigenom, att den
införes i tidning inom den ort, der han senast, kanske för lång tid sedan,
i riket var bosatt, om hvilken ort det för öfrigt torde möta svårighet för
käranden att vinna säker kännedom, utan stadgandet synes komma att
för käranden utan motsvarande nytta fördyra och försvåra den redan
förut invecklade proceduren vid stämningens kungörande, har Riksdagen
ansett ifrågavarande stadgande böra ur paragrafen uteslutas.
Slutligen må nämnas, att den omändring af paragrafens sista
stycke, som Riksdagen vidtagit, skett endast i formelt syfte.
«
11 §.
Då det för hvarje svarande måste anses vara af vigt att erhålla
fullständig kännedom om stämningens innehåll, har Riksdagen ansett den
som i boet sitter böra förpligtas att ombestyra, det hvar och en af delegarne
i boet erhåller eu bestyrkt afskrift af stämningen.
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
?
12 §.
Paragrafens sista punkt, innehållande bestämmelse om förenklad
delgifning för det fall, att flere än tio skola stämmas i mål, som angår
egendom eller rättighet, som är för flera fastigheter samfäld, har af
Riksdagen uteslutits.
De förutsättningar, hvarpå ifrågavarande stadgande hvilar, äro
sannolikt endast sällan för handen, och den nytta stadgandet skulle medföra
alltså synnerligen ringa. Dertill kommer, att bestämmelsen, sådan
den är affattad, kan gifva anledning till tvekan om sättet för stämnings
delgifning för det fall, att fastigheterna i fråga ligga inom skilda församlingar
eller, såsom ock kan hända, inom skilda rätters domväijo.
13 §.
I analogi med hvad som egt rum beträffande 11 §, h$r äfven denna
paragraf undergått ändring i syfte att betrygga de särskilde grufdelegarnes
intresse att om stämningens innehåll erhålla fullständig kännedom.
18 §.
Denna paragrafs ordalydelse har underkastats jemkning i ändamål
att tydligen utmärka, dels att delgifning af stämning å landsting är fullbordad
genom stämningens öfverlemnande till Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande,
dels att Eders Eongl. Maj:ts befallningshafvande å sin
sida har skyldighet att fortskaffa den bekomna stämningen till landstinget.
19 §.
Äfven i denna paragraf har jemkning af ordalagen vidtagits i liknande
syfte som det under 18 § sist omförm älda.
20 §.
Den här medgifna rättigheten för käranden att för stämnings delgifning
till svarande, som vistas utom det län, der käranden bor, påkalla
biträde af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande torde hafva tillkommit
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
i syfte att för käranden underlätta besväret med delgifningen. Riksdagen
bar dock ansett sig böra utesluta paragrafen i fråga. Först och främst
bör uppmärksammas, att kostnaderna för stämnings delgifning genom
Eders Kong!. Maj:t befallningshafvande oftast skulle komma att stiga till
högre belopp än om enskild person ombestyrer delgifningen. Eders Kongl.
Majrts befallningshafvande å sin sida måste naturligtvis för delgifningen
anlita någon af sina underlydande, såsom kronofogde eller länsman, och
den ersättning dessa hade att härför uppbära blefve i regel betydligt större
än den till stämningsmän utgående. Dessutom torde den tid, som komme
att för delgifningen åtgå, i regel blifva vida längre, än om delgifningen
på enskild väg ombesörjdes, särskild! om, såsom enligt förslaget kan ske,
käranden hänvände sig till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det
län, der han sjelf bor; och om, såsom ej sällan torde blifva fallet, tidsutdrägten
blefve större än käranden beräknat, kunde deraf följa, att vigtiga
fatalier ginge förlorade.
Den allmänheten erbjudna förmånen synes Riksdagen mera skenbar
än verklig och torde, om den skulle i vidsträcktare mån komma till användning,
kunna förorsaka myndigheterna ej ringa besvär och skriftvexling.
Härtill kommer, att numera i snart sagdt hvarje stad eller större
samhälle finnas inrättade juridiska byråer eller etablerade enskilda kommissionärer,
åt hvilka dylika uppdrag med fullt förtroende kunna lemnas.
22, 23 och 24 §§.
De ändringar, som i dessa paragrafer vidtagits, äro allenast af
formel natur och åsyfta att tydligare än i förslaget skett utmärka mantalsskrifningsortens
betydelse för beräkning af stämningstiderna.
32 §.
Paragrafens lydelse har synts Riksdagen icke så tydligt som önskvärdt
är utmärka, huruvida de i paragrafen gifna reglerna om genstäm
ning äro tillämpliga å hvarje fall, då svaranden vill under rättegångens
lopp väcka anspråk mot käranden, eller desamma endast afse sådan stämnings
uttagande till första rättegångstillfället.
Med anledning häraf och då Riksdagen har den åsigten, att genstämning
i den uti paragrafen åsyftade bemärkelse endast bör få uttagas
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
till första rättegångstillfället, har Riksdagen underkastat paragrafen i fråga
häraf föranledd omredigering.
34 §.
Den i förslaget intagna bestämmelsen, att talan i brottmål mot
svarande, som är på fri fot, i regel skall genom stämning anhängiggöras,
har Riksdagen ansett böra utvidgas derhän, att dylik stämning delgifves
äfven häktad person, för så vidt stämningen afser annat brott än det,
hvarför denne är häktad. Samma skäl, som betinga föreskriften om stämnings
delgifning till på fri fot varande person, torde nemligen kunna
åberopas till stöd för den af Riksdagen vidtagna utvidgningen.
Enligt svensk rättegångsordning behandlas i allmänhet såsom brottmål
äfven ett fristående skadestånds- eller ersättningsyrkande, der det
grundar sig på en s. k. causa criminalis. I följd häraf skulle de af
Eders Kongl. Maj:t i denna paragraf föreslagna bestämmelser komma att
i dylikt fall tillämpas. Det behof, som i egentliga brottmål rättfärdigar
en större stränghet mot svaranden än i tvistemålen, synes emellertid Riksdagen
i dessa fall ej vara för handen, och det synes derför icke finnas
skäl att här förneka svaranden det tillfälle till förberedelse, hvilket den
obligatoriska stämningen och den längre stämningstiden äro egnade
att gifva.
Riksdagen har derför inskränkt ifrågavarande paragrafs tillämpning
till de fall, då talan om ansvar föres, och uti eu särskild paragraf
intagit föreskrift derom, att, i fråga om stämning, brottmål, den talan om
ansvar ej föres, äro likstälda med tvistemålen.
35 §■
Den ändring af förevarande §, som Riksdagen vidtagit, är en följd
af den af Riksdagen beslutade lydelsen af 5 och 6 §§.
37 §.
Att, såsom uti denna paragraf föreslagits, ålägga underrätt a landet
skyldighet att utse minst eu stämningsmål! i hvarje socken har Riksdagen
med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar af landet ej
ansett vara lämpligt. För ett stort antal socknar är det, i följd åt deras
Bill. till Riksd. Prut. 1899. It) Saml. 1 Afl. 1 Band. 21 Raft. ‘2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
litenhet och ringa folkmängd, alldeles onödigt att hvar för sig ega särskilt
förordnade stämningsmän, och för andra åter, hvilkas storlek och
folkmängd är betydande, är det föreslagna antalet stämningsmän alltför
ringa. Med hänsyn härtill torde lämpligare utväg ej gifvas än att öfverlemna
åt vederbörande underrätter att sjelfve fritt pröfva och bestämma,
huru många särskilt förordnade stämningsmän som inom rättens domvärjo
böra finnas.
Riksdagen har för öfrigt genom en annan i paragrafen föreslagen
ändring sökt tillgodose det intresse, som förefinnes af att stämningsmän
i tillräckligt antal äro att tillgå. Denna ändring består uti stadgandet af
skyldighet för fjerdingsman att utan särskildt förordnande vara stämningsmål
Häremot torde dess mindre möta betänkligheter, som fjerdingsmansbefattningarna
innefatta många långt vigtigare åligganden än det
här ifrågavarande, att stämningar delgifva, och det således kan såsom
gifvet antagas, att fjerdingsmännen äro fullt lämpade för uppdraget.
38 §.
Riksdagen har i denna paragraf ej gjort annan ändring, än att
intyg af notarius publicus om stämnings delgifvande föreslagits skola tillmätas
samma beviskraft som intyg af kronofogde och andra i paragrafen
omnämnda tjensteman.
Förslaget till lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande
i brottmål.
Den likställighet, som Riksdagen velat i fråga om stämning åvägabringa
mellan tvistemålen och sådana brottmål, i hvilka talan om ansvar
ej föres, har Riksdagen ansett böra sträcka sig äfven till påföljden af
svarandeparts uteblifvande; och äro de i förslaget vidtagna ändringarne
häraf föranledda.
Öfriga ändringar, som vidtagits uti de i förevarande proposition
innefattade lagförslag, äro af rent formel natur och torde förty ej kräfva
särskildt omnämnande.
Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke kunna i oförändradt skick bifallas, har alltså för sin del i anledning
af propositionen antagit lagar angående ändrad lydelse af 11 kap.
Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 11
rättegångsbalken, angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i
brottmål, om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj
1872, angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och
enkla bolag den 28 juni 1895, angående ändrad lydelse af 41 § i lagen
om aktiebolag den 28 juni 1895 samt angående ändrad lydelse af 24 §
i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni
1895 af den lydelse bilagorna A, B, C, D, E och F utvisa.
Stockholm den 10 maj 1899.
Med undersåtlig vördnad.
>i
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
Bil. A.
Lag
angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.
Härigenom forordnas, att 11 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:
11 kap.
Om stämning.
1 §•
Vill man vid underrätt till annan kära i tvistemål, läte honom,
der ej för visst fall annorledes stadgas, till rätten stämmas efter ty här
nedan sägs.
2 §•
Vilja flera kära i sak, som dem alla rörer, ege de genom en stämning
målet anhängiggöra. Äro flera, som svara skola i samma sak, må
de alla genom en stämning kallas.
3 §•
Stämning till häradsrätt gifves af häradshöfdingen.
Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar
i hans ställe gifva. Förteckning å dem, som äro förordnade att
stämningar gifva, skall i början af hvarje år af häradshöfdingen insändas
till Konungens befallningshafvande för intagande i länskungörelserna.
Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 13
Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är, eller,
der sådan ej finnes, af rättens ordförande.
4 §.
Förekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som i 13
kap. 1 § sägs, vare det ej hinder för honom att stämning gifva.
5 §.
Då stämning sökes, gifve käranden upp domstolen och svaranden
samt saken; ege ock säga huru lång tid han för stämningens delgifning
tarfvar.
6 §■
Stämning skall skriftligen utfärdas och bör stämningen, vare sig
kallelsen tecknas å skriftlig eller stämningen gifves efter muntlig ansökning,
innehålla uppgift om domstolen och parterna samt saken, så ock å
hvilken ort och dag eller, der tiden för ting ännu ej är bestämd, å
hvilken rättegångsdag under tinget parterna skola sig vid rätten inställa.
7 §•
Stämning skall genom kärandens försorg delgifvas svaranden
medelst handlingens öfverlemnande i hufvudskrift eller besannad afskrift.
8 §•
Delgifning af stämning må ej ske der gudstjenst pågår eller sammankomst
för gemensam andaktsöfning eljest eger rum.
9 §•
Nu är svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning
kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos rätten eller
häradshöfdingen i den ort, der han senast var i riket boende, anmält viss
person, som eger att för honom stämning mottaga, eller anvisning å
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
sådant ombud eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte omständigheter,
som gifva anledning antaga, att han håller sig undan eller att han
har för afsigt att för framtiden bosätta sig i främmande land; varde
stämningen införd i allmänna tidningar^ tre gånger, minst fjorton dagar
mellan hvarje gång. Derjemte skall, der svaranden inom riketdiar känd!
hemvist, stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift fästas å hans
husdörr och uppläsas för hans husfolk, om sådant finnes, samt, der han
ej har sådant hemvist men eger fastighet inom riket, öfverlemnas till den,
• som förvaltar fastigheten.
Har någon anmält, att viss person eger att för honom mottaga
stämning, skall sådan anmälan upptagas i förteckning, som å landet föres
af häradshöfdingen och i stad af rätten.
10 §.
Hav svarande, som icke veterligen är ur riket faren, å särskilda
dagar blifvit i sitt hemvist, med stämning sökt, utan att han eller ombud,
som eger för honom mottaga stämning, dervid kunnat träffas, och kan ej
heller, vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst
eller näring har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller sådant ombud
för honom sig uppehåller: förekomma i öfrigt omständigheter, som
gifva anledning antaga, att han håller sig undan; varde stämningen i
hufvudskrift eller besannad afskrift fästad å hans husdörr och uppläst för
hans husfolk, om sådant finnes.
11 §•
Der delegare i oskift dödsbo skola stämmas i sak, som boet rörer,
må stämningen delgifvas den, som i boet sitter, ehvad han är delegare
eller syssloman; och svare denne hvar och eu af de öfrige för att han
utan dröjsmål erhåller stämningen i besannad afskrift.
12 §.
Skall helt byalag stämmas, och äro svarandena flere än tio, må
stämningen delgifvas sålunda, att besannad afskrift af stämningen öfverlemnas
till en af svarandena att vara för dem alla tillgänglig samt stäm
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 15
ningen derefter, med underrättelse hvilken af svarandena bekommit afskriften,
uppläses i församlingens kyrka och anslås å rättens dörr.
13 §.
I mål angående grufva, som tillhör flere gemensamt, må stämning
å delegarne delgifvas grufföreståndaren; och svare denne delegarne
för att ofördröjligen stämningen före dragés å stämma eller i besannad afskrift
öfverlemnas till hvarje delegare.
14 §.
Stämning å konkursbo varde delgifven den, som förordnats att
boets angelägenheter bevaka, eller, der flere äro dertill förordnade,
någon af dem.
15 §.
Är stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller å
stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen delgifven den,
som eger att företräda samfundet eller inrättningen, eller, der flere, hvar
för sig eller gemensamt, äro dertill behörige, någon af dem. Huru stämning
skall delgifvas, der styrelse för aktiebolag eller registrerad förening
för ekonomisk verksamhet vill kära till bolaget eller föreningen, derom
är särskildt stadgadt.
Är ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men
finnes någon, som eger sammankalla dem, kvilka hafva att öfver samfundets
angelägenheter besluta, skall stämningen honom delgifvas.
16 §.
Då socken, stad eller annan sådan menighet skall stämmas, varde
stämningen delgifven den person eller myndighet, på hvilken det ankommer
att sammankalla dem, soin i afseende å talans utförande i målet
hafva att för menigheten besluta.
17 §.
Skall härad eller tingslag stämmas, varde stämningen uppläst i
kyrkorna i de församlingar, som till häradet eller tingslaget höra, samt
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
å rättens dörr anslagen. Stämning å de väghållningsskyldige i härad,
tingslag eller annat väghållningsdistrikt skall delgifvas vägstyrelsens
ordförande.
18 §.
I mål deri stämning skall delgifvas landsting, varde stämningen
i handskrift’ eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallningshafvande.
Konungens befallningshafvande öfverlemne densamma till landstinget
å näst infallande lagtima möte.
19 §.
Der stämning skall delgifvas kronan, varde stämningen i hufvudskrift
eller besannad afskrift ingifven till Konungens befallningshafvande
i det län, der domstolen är. Skall kronans talan i målet af annan myndighet
bevakas, föranstalte Konungens befallningshafvande, att stämningen
öfverlemnas till den myndighet. Varder i fall som nyss är sagdt stamningen
af käranden omedelbart ingifven till den myndighet, som har att
talan bevaka, vare det ock gill
20 §.
Vistas den, hvilken stämningen delgifvas skall, utom riket, ege
käranden att i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens
delgifuing; dock varde kostnad, som för ändamålet pröfvas nödig, åt
käranden förskjuten.
21 §.
Stämning å den, som inom riket vistas, skall delgifvas: sist å
åttonde dagen före inställelsedagen om svaranden är mantalsskrifven i
stad der rätten sammanträder, sist å fjortonde dagen förut om^ svaranden
eljest är mantalsskrifven inom det län, der domstolen är, och sist å trettionde
da^en förut om svaranden är mantalsskrifven inom annat län i riket; dock
att° der någon, som är mantalsskrifven inom Vesterbottens eller Norrbottens
läns lappmark, skall stämmas till annan domstol än den, inom hvars område
han är mantalsskrifven, stämningen ej i något fall ma delgitvas
Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 17
senare än å trettionde dagen före inställelsedagen. Stockholms stad och
Stockholms län skola vid beräknande af stämningstid anses såsom ett län.
För den, som ingenstädes är mantalsskrifven, skall stämningstid
räknas så, som om han vore mantalsskrifven å den ort inom riket, derhän
med stämningen anträffas.
22 §.
Finnes svaranden utom riket, varde stämningen delgifven, om han
vistas inom Europa, sist å sextionde dagen före inställelsedagen och i
annat fall sist å etthundratjugonde dagen förut.
Har någon, som utom riket vistas, inom riket ombud, som eger
att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, varde, der stämning
delgifves det ombud, stämningstid så räknad, som vore ombudet sjelf
svarande.
23 §.
Yarder stämning å delegare i oskift dödsbo delgifven på sätt i
11 § sägs, ege delegarne att hvar för sig, efter ty förut sagdt är, njuta
stämningstid, räknad efter den dag stämningen delgafs den, som i
boet sitter.
24 §.
Delgifves stämning enligt 9 § skall hvad der om delgifningen är
föreskrifvet vara till fullo verkstäldt sist å etthundratjugonde dagen före
inställelsedagen.
25 §.
Vill någon delgifva stämning, efter ty i 12 § sägs, skall hvad
der är föreskrifvet vara tillfullo verkstäldt sist å sextionde dagen före
inställelsedagen.
26 §.
Delgifning af stämning enligt 13 § skall ske sist å sextionde
dagen före inställelsedagen.
Bill. till Riksd. Prot. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Häft.
3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
27 §.
För svarande, som i 14 eller 15 § afses, galle den i 21 § stadgade
stämningstid, räknad efter den ort, under hvars domstol svaranden lyder
i tvistemål, som angå gäld i allmänhet; dock att delgifning af stämning
enligt sista stycket af 15 § ej må ske senare än å sextionde dagen före
inställelsedagen.
28 §.
Stämning å menighet, som i 16 eller 17 § sägs, varde delgifven
sist å sextionde dagen före inställelsedagen.
29 §.
Landsting vare ej pligtig! att ingå i svaromål förr än å trettionde
dagen från den, då landstinget näst efter stämningens delgifning till lagtima
möte sammanträder.
Stämning å kronan skall delgifvas sist å trettionde dagen före
inställelsedagen.
30 §.
Om stämningstid i vexelmål är särskild! stadgadt.
31 §.
Vill den, som stämd är, låta stämma käranden igen i samma sak
eller den, som dermed har gemenskap, ege den som genstämmes åtnjuta
hälften af den stämningstid, som för första stämningen räknas skall, der
han ej eljest, efter ty förut är om stämningstid stadgadt, är pligtig att
å inställelsedagen svara.
32 §.
Varder ej stämning delgifven på sätt i 7 till och med 19 §§ för
hvarje fall sägs, vare ogin, der ej den, å hvilken stämning tagits, ändock
ingår i svaromål.
19
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
År stämning delgifven efter ty nyss är sagdt, men har delgifningen
icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden å den
dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att svaranden
den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter. Har svaranden ej
varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt och inom tid, som
för stämnings delgifning gäller, delgifva svaranden rättens beslut. Försummar
käranden det, vare käromålet förfallet.
33 §.
I brottmål, deri talan om ansvar ej föres, galle angående stämning
hvad här ofvan är för tvistemål stadgadt.
34 §.
Till i brottmål någon vid underrätt väcka talan om ansvar mot
den, som för det brott ej är häktad, läte honom till rätten stämmas, och
galle dervid hvad angående stämning i tvistemål är i 2 till och med 8 §§
samt i 20 § stadgadt, dock att allmän åklagare är utan särskildt förordnande
berättigad att utfärda stämning å den han tilltala vill.
Stämningen varde svaranden delgifven så tidigt, att han å förelagd
dag kan för rätten sig inställa.
Ej vare i mål, som denna § afser, stämning nödig, der man vill
vid rätten väcka talan mot någon, som sjelf är der tillstädes. Menar
någon, som tilltalad blifvit, att åtalet är utan skäl anstäldt och Tull han
förty i målet yrka ansvar eller skadestånd, må det ske utan stämning,
jemväl då vederparten är genom ombud tillstädes.
35 §.
Skall någon till hofrätt stämmas, gifve käranden till hofrätten in
skriftlig ansökning om stämning. I öfrigt vare om stämning, som hofrätt
gifver, lag som i fråga om stämning till underrätt.
36 §.
Hvad i 8 g samt i 11 till och med 20 gg är stadgadt i fråga
om stämnings delgifning skall ega motsvarande tillämpning i afseende å
delgifning af domstols beslut.
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
87 §.
Underrätt förordne vissa män att, då de derom anlitas, delgifva
stämningar och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgifning af
handlingar. Dessa stämningsmän gånge inför rätten ed, att de redligen
och utan försumlighet skola uträtta de delgifningsärenden, som åt dem
uppdragas. Fjerdingsman vare utan särskildt förordnande stämningsmän;
så ock nämndeman, der denne åtager sig delgifningsuppdraget,
Förteckning å dem, som äro till stämningsmän förordnade, skall
finnas anslagen å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig hos häradshöfdingen.
38 §.
Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifvit så
verkstäld, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,
som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman ellen notarius publicus
eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anstäld tjensteman.
Skriftligt erkännande om delgifning vare ock, der det är genom intyg af
en ojäfvig stämningsmän bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.
Genom denna lag upphäfvas:
hvad 82 § i resolutionen och förklaringen öfver allmogens allmänna
besvär den 17 september 1723 innehåller derom, att stämningar skola
ställas på första dagen af ting;
68 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
den 16 mars 1739;
hvad förordningen angående rättegångskostnad för landsfiskalerne
uti de dem anbefalda embetsmål, så ock den rekonvention vederbörande
må hafva, när fiskalerne missbruka sitt embete och rättegången, den 12
oktober 1739 innehåller rörande stämning i rekonventionsmål;
hvad resolutionen den 29 maj 1752 innehåller angående stämning
å menighet;
37 § i resolutionen och förklaringen på allmogens allmänna besvär
och ansökningar den 29 november 1756;
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
förordningen angående förändradt stämningssätt i vissa fall den 5
april 1871;
förordningen angående stämningsmän den 10 augusti 1877;
så ock hvad lag eller särskild författning i öfrigt innehåller mot
denna lag stridande; dock att ändring ej sker i 10 § af förordningen
angående sättet, huru förfaras skall med sådana personers anhållande och
tilltalande, hvilka begå förbrytelser i ett af de förenade riken Sverige
och Norge samt derefter afvika till det andra, den 1 juni 1819, ej heller
i 18 § af förordningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan
de förenade konungarikena Sverige och Norge, den 6 juni 1883.
Hvad förklaringen af allmänna lagens stadganden om stämning
den 14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär stämning å
motpart och vittne i samma sak, är berättigad att få dem genom en
stämning inkallade, skall fortfarande gälla.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900; dock att nu
gällande föreskrifter om stämningstid skola lända till efterrättelse i mål,
deri stämning före nämnda dag delgifvits.
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 98-
Bil. B.
Lag
angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål.
Med upphäfvande af lagen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt i vissa brottmål den -8 november 1889 förordnas
som följer:
1 §•
Har i brottmål talan om ansvar blifvit genom stämning vid underrätt
väckt, men är ej åklagare eller enskild kärande å den i stämningen
utsatta dag tillstädes, och varder ej laga förfall visadt, vare käromålet
förfallet. Kommer å den dag åklagare eller enskild kärande tillstädes och
visar, att svaranden blifvit lagligen stämd, men är svaranden borta utan
att laga förfall framtes, ege rätten förordna om hans kemtande eller lägga
honom vite före. Varder ban ej samma dag efter kemtning för rätten
instäld, dömes för uteblifvande att bota fem kronor eller mera, högst
etthundra kronor.
Uteblifver i brottmål, der talan om ansvar föres, svaranden utan
laga förfall å dag, till hvilken målet uppskjutsa; varder ban ej å den
dag efter bemtning instäld och vållas af hans uteblifvande ytterligare
uppskof, varde fald till väte, der sådant är honom förelagdt, eller böte
som nyss är sagdt.
Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om uttagande och om
återgång i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning
blifvit fald, skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna lag
ådömas.
2 §•
I fråga om brottmål, der talan om ansvar ej föres, skall tillämpas
hvad i förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande från
underrätt den 6 oktober 1882 är för tvistemål stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
23
Bil. C.
Lag
om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående ändring i vissa fall
af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj
1872 skola erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
Tarfvas vid allmänt sammanträde mera än en rättegångsdag, skall
sammanträdet fortsättas nästföljande helgfria dagar till dess alla målen
förevarit, hvarefter sammanträdet förklaras afslutadt.
6 §.
I tingslag, hvarom ofvan sägs, skall, der enligt 12 kap. 1 § rättegångsbalken
eller eljest lagligen uppskof i mål bort meddelas till nästa
ting, uppskofvet ske till nästa allmänna sammanträde, eller, om längre
rådrum erfordras, till annat sammanträde under samma eller följande ting.
I dessa tingslag skall jemväl i fall, som afses i 12 kap. 2 och 3 §§
rättegångsbalken, å part, hvilken icke inställer sig å allmänt sammanträde,
innan detta afslutadt är, tillämpas hvad i nämnda §§ stadgas om påföljd
af parts uteblifvande från ting.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 89.
Bil. D.
Lag
angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag
den 28 juni 1895.
Härigenom förordnas, att 17 § i lagen om handelsbolag och enkla
bolag den 28 juni 1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Angående bolagsmans befogenhet att för bolaget mottaga stämning
är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende gäller
ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall bolaget
delgifvas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
25
Bil. E.
Lag
angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.
Härigenom förordnas, att 41 § i lagen om aktiebolag den 28 juni
1895 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Angående styrelsledamots befogenhet att för bolaget mottaga stämning
är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende
gäller ega tillämpning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall
bolaget delgifvas.
Vill styrelsen klandra beslut, som å bolagsstämma fattats, eller
eljest kära till bolaget, kalle aktieegarne till bolagsstämma för val af ombud
att i den tvist föra bolagets talan. Stämning skall anses delgifven, då
den blifvit å stämman föredragen; dock vare i fall, som i 39 § afses,
styl clsens rätt till talan bevarad, om inom der stadgad tid stämman
blifvit utlyst att ofördröjligen hållas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. Hl Häft.
4
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
Bil. F.
Lag
angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.
Härigenom förordnas, att 24 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Angående styrelseledamots befogenhet att för föreningen mottaga
stämning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende
gäller ega tillämning jemväl då annat offentlig myndighets bud skall
föreningen delgifvas.
Vill styrelsen eller ledamot deraf klandra beslut, som å sammanträde
fattats, eller eljest kära till föreningen, delgifve stämningen föreningens
revisor eller, der flere revisorer äro utsedde, någon af dem; och
åligge det den, som af stämningen erhållit del, att ofördröjligen kalla
föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i den tvist
föra föreningens talan.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1899.