Riksdagens Skrifvelse N:o 93.

1

N:0 93.

Uppläst ocli godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1899.
—r — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ordnandet af
rättsförhållandena emellan kommuner och enskilde vid
genomförande af stadsplaner m. m,

(Lagutskottets utlåtande n:o 41)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag bär enskild motionär väckt förslag angående
ordnandet af rättsförhållandena emellan kommuner och enskilde vid genomförande
af stadsplaner m. in.

Riksdagen har ansett omförmälda framställnings syfte förtjena synnerlig
uppmärksamhet. Enligt hvad erfarenheten redan länge ådagalagt, äro
med gällande lagstiftning väsentliga svårigheter förbundna med genomförandet
af regleringar utaf gator, torg och allmänna platser i städer och
dermed likstälda orter, och särskildt ur kostnadssynpunkt hafva dylika företag
visat sig blifva för vederbörande kommuner i hög grad betungande. Riksdagen
har ock, såsom motionären erinrat, med erkännande af den nuvarande lagstiftningens
brister i angifva hänseende, sökt att härför råda hot, då RiksRih.
till Riksd. Prat. 1899. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 20 Höft. (N:is 93— 97). 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 93.

dagen i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 9 maj 1884 anhöll om
utarbetande och framläggande af förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Mot det lagförslag, som i öfverensstämmelse med Riksdagens uttaladé
önskan utarbetades af en för ändamålet särskilt tillsatt komité, rigtades visserligen
vid dess granskning inför högsta domstolen ganska väsentliga anmärkningar,
och två af de i granskningen deltagande justitieråden afstyrkte
helt och hållet, att komitéförslaget skulle läggas till grund för någon proposition
till Riksdagen — något, som ej heller blef fallet —; men dessa
omständigheter, huru beaktansvärda de än äro, kunna ej tillmätas sådan
betydelse, att i följd deraf lösningen af den fråga, Riksdagen för utredning
öfverlemnat till Eders Kongl. Maj:t, måste betraktas vara för längre
framtid undanskjuten. Behofvet af en sådan lösning gör sig också allt
fortfarande och för hvarje år i förökad grad gällande, allt eftersom den
nuvarande lagstiftningens brister i praktiken oftare och skarpare framträda.

Hvad angår sättet för frågans lösning, är Riksdagen visserligen af
den tanken, att det ej bör ifrågasättas att återupptaga ofvanberörda komitéförslag,
då mot detsamma i väsentliga delar framstälts välgrundade anmärkningar;
men Riksdagen vill dock uttala sin anslutning till sjelfva hufvudtanken
i komitéförslaget, att utvidga tomtegares skyldighet att bidraga till
gatureglerings genomförande. Äfven om förslaget i detta hänseende må
anses hafva gått för långt, torde dock stå fast, att lagändring i sådan retning,
som komitéförslaget angaf, måste vidtagas för undanrödjande af de
med nuvarande lagstiftning förenade olägenheter. Granska mycket skulle
vara vunnet redan derigenom, att i expropriations-förordningen intoges bestämmelse
derom, att, då del af tomt för gatureglerings genomförande
måste exproprieras, hänsyn finge vid ersättningens bestämmande tagas till
den fördel, tomtegaren hade att af regleringen påräkna, samt genom stadgande
om rättighet för kommunen att vid expropriation för gatureglermgälhinna
vederbörande tomtegare i vederlag jord inom det område, som af
gaturegleringen beröres.

Frågan, huru långt man härutinnan lämpligen bör gå, och genom
hvilka bestämmelser i öfrigt de hufvudsakliga bristerna i den nuvarande
lagstiftningen må kunna undanrödjas, är emellertid af den omfattning, att
Riksdagen ansett hvarken lämpligt eller möjligt att för det närvarande ingå
i närmare bedömande af dess särskilda detaljer, utan torde ändamålet bäst
främjas genom att, utan på förhand gifven begränsning, öfverlemna frågan
i dess helhet till Eders Kongl. Maj:ts ompröfning.

Riksdagen får alltså anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 93.

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för ordnande
af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde
i följd af fastställande af planer för eller vid utförande af beslut
om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad, köping eller å
annan ort, för hvars bebyggande stadganden, lika med de för stad gällande,
anses böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Stockholm den 10 maj 1899.

Med undersåtlig vördnad.