Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

1

N:o 85.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1899,
— — — — Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om inrättande af
förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetare
och arbetsgivare.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 7.)

(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 17.)

Till Konung en.

Frågan om lagstiftning för slitande af tvister mellan arbetsgifvare
och arbetare har vid flera föregående riksmöten utgjort föremål för
behandling inom Riksdagen. Jemväl innevarande år har denna vigtiga
fråga, med anledning af särskilda motioner i ämnet, påkallat Riksdagens
uppmärksamhet.

Af inhemtade upplysningar och af uppgifter, som varit för Riksdagen
tillgängliga, framgår, att arbetsnedläggningar — »strejker» af
arbetare eller »stängningar» från arbetsgifvares sida — nu mera börjat
blifva ganska vanliga företeelser äfven i vårt land. Någon nöjaktig
statistik om antalet och vidden af strejker och stängningar finnes väl
Bill. till Rdcsd. Frat. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 17 Höft. (N:is 85, 86.)

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

icke, men de vunna upplysningarna synas gifva vid handen, att i medeltal
under de senare åren arbetsförlusten på grund af strejk eller stängning
uppgått till omkring 100,000 arbetsdagar om året. Antagligen är detta
tal för litet. Hvilken förlust mistning af arbetslönen under denna tid
inneburit för arbetarne inses lätt. Svårare är att bedöma, hvilka förluster
arbetsgifvarne gjort genom uteblifven vinst, förlorade beställningar
eller skadade materialier. Att dessa förluster varit betydande kan anses
gifvet. Hvilken osäkerhet arbetets nedläggande förorsakat inom industrien
samt hvilken skada som deraf vållats, kan åter icke beräknas. Under
sådana förhållanden synes det Riksdagen som borde man, på sätt flere
af motionärerne med hemtadt föredöme från utlandet ifrågasatt, åt de
stridande gifva det tillfälle till en opartisk utredning och den möjlighet
till tvistigheternas biläggande, som en förliknings- och skiljenämnd
erbjuder.

Redan blotta tillvaron af sådan nämnd och medvetandet, att tvistefrågan
kan genom fredlig förhandling inför nämnden vinna en lycklig
lösning, torde stundom vara nog för att afhålla från arbetets nedläggande;
och att underhandlingar lättare kunna inledas, innan striden utbrutit
och sinnena deraf upptändts, torde icke bestridas. I många fall torde
förhandlingarna inför nämnden och de upplysningar, som dervid komma
i dagen, kunna klargöra den ekonomiska ställningen och skingra månget
missförstånd samt derigenom förhindra utbrytandet af strejk, på samma
gång för sakfrågan främmande och tvistens lösning hindrande omständigheter
aflägsnas.

År man öfvertygad om lämpligheten af eu lagstiftning angående
förliknings- och skiljenämnd till biläggande af tvister mellan arbetsgivare
och arbetare, synes man i sådant fall böra tillse, i huru vidsträckt
mån sådana nämnder skäligen kunna ifrågasättas till införande hos oss.
Riksdagen finner härvid, att, då rättsakter mellan arbetsgivare och
arbetare torde vara mindre vanliga i vårt land, och några särskilda
skäl för bildande af specialdomstolar för dessa tvister icke synas föreligga,
dylika tvister fortfarande böra tillhöra de allmänna domstolarnes
handläggning, der parterna ej vilja för tvistens slitande anlita lagen
om skiljemän den 28 oktober 1887. Naturligtvis äro parterna alltid
oförhindrade att åt hvilken som helst person eller myndighet, om hvilken
de kunna förena sig och som kan vilja mottaga förtroendet, uppdraga
att söka bemedla förlikning dem emellan. Riksdagen håller således
före, att inrättandet af de ifrågasatta förliknings- och skiljenämnderna
endast bör afse de s. k. intressetvisterna eller, närmare bestämdt, sådana
tvister, hvilka icke tillhöra domstols handläggning.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85. 3

Lika litet som eu arbetare kan tvingas att, sedan den öfverenskomna
arbetstiden gått till ända, qvarstanna i arbetsgifvarens arbete,
lika litet må en arbetsgivare kunna tingas att drifva ett verk eller en
affär under förhållanden, som han finner för sig ej förmånliga eller törhända
rent af förlustbringande. Verkställandet af den skiljedom, en
nämnd kan fälla i tvist mellan arbetsgivare och arbetare, måste således
bero på parternas godkännande af densamma. Ett annat förhållande
synes icke vara med vår rättsuppfattning förenligt. År man således
ense om att sådan skiljedom ej kan gå i verkställighet annorledes än
efter parternas medgifvande, och är det uppenbart, att en förlikning
förutsätter båda parternas biträdande af densamma, synes det ej heller
böra ifrågasättas, att någon skulle kunna, mot sin vilja, tvingas att
deltaga i de af förliknings- eller skiljenämnd anordnade förhandlingar,
hvilkas resultat han ju kan vara på förhand besluten att icke godkänna.
En sådan rättighet att undandraga sig förhandlingar inför förlikningseller
skiljenämnd synes vara dess nödvändigare, som framstälda påståenden
stundom kunna vara af den art, att någon förhandling om dem icke
kan medgifvas. Fullständig frivillighet synes således vara grunden för
anlitandet af nämnden. Under sådan förutsättning torde ock nämndens
verksamhet blifva mest fruktbärande.

Vidare synes det lämpligt och ändamålsenligt, att, enligt föredömet
i de flesta främmande länder, förliknings- och skiljenämnder,
derest ett sådant institut införes i vår lagstiftning, blifva åtminstone
delvis permanenta, hvarigenom deras auktoritet och opartiskhet främjas.

Riksdagen tänker sig således en förliknings- och skiljenämnd
möjlig endast såsom en organisation, som vid intressetvister mellan
arbetsgivare och arbetare erbjuder sin bemedling för åstadkommande
af förlikning eller sin åtgärd för åstadkommande af en skiljedom, utan
att dock part må anses pligtig att antaga den erbjudna bemedlingen
eller ställa sig en meddelad skiljedom till efterrättelse.

Huru nämnderna komma att verka, beror för öfrigt af det sätt,
på hvilket de komma att omfattas. Erfarenheten inom England angående
förliknings- och skiljenämnderna gifver otvetydigt vid handen, att
dessas auktoritet och förmåga att göra sina utslag gällande hufvudsakligen
hvilar på det allmänna förtroende de åtnjuta och framför allt
på disciplinen inom de båda organisationer af arbetsgivare och arbetare,
mellan hvilka nämnderna utgöra föreningslänken.

Riksdagen, som nyss antydt, att förliknings- och skiljenämnderna
böra åtminstone till en del vara permanenta, föreställer sig, att i desamma
böra ingå, förutom möjligen andra, arbetsgivare och arbetare

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

till lika antal. Derigenom betryggar man, att båda sidornas sakkunskap
och omdöme blifva representerade i nämnderna. Ledamöter, som utses
på förhand, må tillsättas på viss tid. Att vidare yttra sig angående
nämndernas sammansättning synes Riksdagen ej nu lämpligt, då frågan
derom likasom frågan om institutionens anordnande i öfrigt kräfver en
omfattande utredning, som endast torde kunna verkställas genom Eders
Kongl. Maj:t.

Med åberopande af hvad som nu blifvit anfördt får Riksdagen
anhålla,

att -Eders Kongl. Maj:t täcktes efter erforderlig utredning taga
under öfvervägande frågan om inrättande af förliknings- och skiljenämnder
i intressetvister mellan arbetsgivare och arbetare samt derefter
för Riksdagen framlägga de förslag, som må finnas påkallade.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm den 8 maj 1899.