Riksdagens Skrifvelse N:o 51.
11
N:o 51.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 19 april 1899.
— — — — Andra Kammaren den 19 — —
l: .'' - ,, • s v •
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående ändrade bestämmelser i fråga om kungörande
af slutting.
(Lagutskottets utlåtande n:o 15.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag i
syfte att erhålla mera betryggande bestämmelser än de nuvarande i fråga
om kungörande af tiden för afslutande af ting.
Ehuru några större olägenheter af nu gällande stadgande om
kungörandet af slutting icke torde hafva uppstått, i det vederbörande
domhafvande i allmänhet låtit sig angeläget vara att föranstalta om dylik
kungörelses uppläsande i tillräckligt god tid, anser Riksdagen motionärens
förslag dock förtjena beaktande. Nuvarande lagbestämmelse synes nemligen
icke innebära full trygghet för att allmänheten i god tid får kännedom
om tiden för tings afslutande, och Riksdagen har sig bekant, att
till följd af långsam postgång fall inträffat, då kungörelse om slutting
kommit att uppläsas först en eller ett par dagar före detsamma. Visserligen
utgår vadetiden först en vecka efter det domen afkunnats, och
vederbörande parter torde derför, äfven om de till följd af kungörelsens
sena uppläsande icke hunnit infinna sig till sluttinget, ändock haft tid
12
Riksdagens Skrifvelse N;o 51.
att bevara sina fatalier; men uppenbart synes vara, att lagstiftaren bör
söka förebygga blotta möjligheten deraf, att tiden för sluttingen, låt vara
i undantagsfall, på sätt nu omförmälts, kungöres så sent, att rättsförluster
i följd deraf kunna uppkomma.
Beträffande frågan, huru den ifrågastälda lagändringen bör åvägabringas,
vill Riksdagen såsom sin åsigt framhålla, att något åläggande
för domaren att redan å sjelfva förhandlingsdagarne tillkännagifva dagen
för tingets afslutande icke är lämpligt eller ändamålsenligt. Först och
främst möter härvid det hinder, att tiden för uppsättande af alla de
handlingar, »om skola å sluttinget föreligga färdiga, icke kan beräknas,
förrän alla förhandlingarne äro afslutade, och att äfven då det icke med
bestämdhet kan sägas, hvilken dag arbetet kan blifva färdigt. Extra
förrättningar kunna vålla, att arbetet å sjelfva tinget för någon tid måste
läggas å sido. I fall domaren derför skulle vara skyldig att, så snart
handläggningen af de till ett ting eller tingssammanträde hörande mål
och ärenden vore afslutad, underrätta parterna om dagen för sluttinget,
skulle han, för att vara säker på att då hafva allt färdigt, nödgas utsätta
sluttinget till en långt senare dag, än eljest kunde ega rum. Härigenom
skulle ofta onödigt dröjsmål vållas för parterna, under det att sluttinget
nu, då domaren icke behöfver bestämma dagen för detsamma, förrän han
kan beräkna, när arbetet med tinget är färdigt, ofta kan hållas långt
tidigare.
Något hinder mot stadgande af skyldighet för domaren att senast
viss kortare tid före sluttinget derom utfärda kungörelse torde deremot
ej möta; och äfven synes det böra tagas under öfvervägande, huruvida
ej annonsering i lämplig tidning bör om tiden för sluttinget ega rum.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af tiden för afslutande af ting.
Stockholm den 19 april 1899.
Med undersåtlig vördnad.