Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

4

N:o 31.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 mars 1899.
— — — — Andra Kammaren den 21 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående förbud mot försäljning
af spirituösa drycker mot postförskott.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 7.)

Till Konungen.

Gällande förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af
bränvin att låta vare sig mot efterkraf för köpeskillingen eller genom
ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrättighet utöfvar,
till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter, hvarom finnes
stadgadt i 4 § 2 mom. af kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker
den 24 maj 1895, sådant detta lagrum lyder enligt kongl. kungörelsen
den 25 september 1897, har, enligt hvad uti eu vid innevarande riksdag
väckt motion erinrats, börjat kringgås på det sätt, att vid försäljning af
spritdrycker till någon å annan ort bosatt reqvirent varan adresseras i
afsändarens eget namn, hvarjemte fullmagt mot postförskott, motsvarande
det belopp, reqvirenten har att för varan betala, tillsändes denne, som
derefter utlöser fullmagten samt under åberopande af densamma utqvitterar
varan. Om icke förbud blefve stadgadt häremot, komme enligt
motionärens påstående försäljningen af spirituösa drycker mot postförskott
att tilltaga, och dryckenskapen att i hög grad befrämjas synnerligast bland
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 10 Sand. 1 Afd. 2 Häjt. (N:is 31-45). 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 31.

den arbetande klassen på större arbetsplatser. Det lär ock, enligt Riksdagens
åsigt, icke kunna bestridas, att försäljningen af spirituösa drycker
mot postförskott innebär ett uppenbart kringgående af bränvinsförsäljningsförordningens
ofvan omförmälda föreskrifter, med bvilka tydligen åsyftats
att i möjligaste mån främja de enskilda kommunernas sträfvan att hvar
inom sitt område motarbeta missbruket af spirituösa. Efter motionärens
uppgifter att döma, synes ock användningen af det anmärkta tillvägagåendet
redan hafva, åtminstone på vissa orter, vunnit en betänklig utsträckning.
Det torde emellertid vara tvifvelaktigt, huruvida ett enkelt
förbud mot försäljning af spirituösa i mindre qvantiteter mot postförskott
skulle kunna göras effektivt. Möjligen skulle deremot det afsedda målet
kunna vinnas på annan väg, då den, som på grund af fullmagt uttager
ett i afsändarens namn afsändt parti spirituösa, i sjelfva verket torde
vara att anse såsom afsändarens ombud för varans utlemnande. Utan
att dock vilja härutinnan uttala någon bestämd åsigt, får Riksdagen hos
Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
undersökning rörande ofvan omförmälda missförhållanden samt till
Riksdagen inkomma med förslag till den ändring i kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker, hvartill berörda undersökning möjligen
kan gifva anledning.

Stockholm den 21 mars 1899.

Med undersåtlig vördnad.