Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

1

N:o 139.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1899.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om upphörande af det
från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående
landgillet, äfven kalladt smörränta.

(Statsutskottets utlåtande n:o 100.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion har föreslagits, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärder till
en fullständig utredning angående det från viss jord, de s. k. halländska
kyrkohemmanen, i Halland äfvensom det från viss jord i Skåne och Blekinge
till kyrkor och presterskap utgående landgillet och smörräntan samt derefter till
Riksdagen afgifva det förslag angående deras fullständiga upphörande, hvartill
berörda utredning kunde föranleda.

Till stöd för sitt förslag har motionären hufvudsakligen anfört följande:

Genom lagen den 2 december 1892 om afskrifning af.grundskatterna
hade våra uråldriga skatteförhållanden underkastats en genomgripande förändring.
En vigtig grundsats hade fastslagits genom ifrågavarande lagstiftning,
nemligen att all jord, oberoende af natur, skulle efter lika och samma
grunder beskattas. Genom grundskatteafskrifningen hade väl i hufvudsak
Bill. till Riksd. Prot. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 35 Höft. (N:is 139, 140).

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

berörda syfte vunnits, men på grund af den olika historiska utvecklingen i
det egentliga Sverige och de fordom danska provinserna Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän hade i dessa provinser, trots afskrifningen, en hel
del oegentligheter i jordens beskattning kommit att qvarstå. Det vore naturligt,
att dessa förhållanden skulle ådraga sig lagstiftarnes uppmärksamhet.
Också hade på Eders Kongl. Maj:ts derom framstälda propositioner sistförflutne
Riksdag beslutat afskrifning af den på viss jord inom Skåne m. fl.
provinser livilande kyrkotionden och upphörande af den i Göteborgs och
Bohus län utgående landskylden äfvensom upphörande af den i Skåne, Halland
och Blekinge utgående helgonskylden. Härmed komme nämnda qvarlefvor
af ett urgammalt och föråldradt skattesystem att försvinna. I den mån
andra med nu nämnda pålagor likartade, från viss jord utgående afgifter
ännu qvarstode, borde åtgärder vidtagas för deras upphörande. Denna uppfattning
hade äfven Riksdagen förklarat sig hysa. I skrifvelsen om och i
hvad mån landskylden i Bohuslän måtte kunna upphöra, hade nemligen
Riksdagen yttrat, att Riksdagen hyste den åsigt, att de uråldriga skatteforhållandena
i vårt land, så vidt möjligt, borde ordnas, och det, vare sig
oegentligheter i skatteväsendet berörde större eller mindre delar af landet,
samt att Riksdagen i öfverensstämmelse med denna uppfattning ansåge önskvärdt,
att den under benämning landskyld inom vissa delar af Göteborgs
och Bohus län utgående skatt, som vore en qvarlefva af föråldrade skatteformer,
måtte kunna försvinna. Med stöd af detta Riksdagens eget uttalande
har motionären nu fästat Riksdagens uppmärksamhet på den från
viss jord i Halland under namn af landgille eller smörränta utgående skatten.
Att detta landgille vore af väsentligt samma natur som omförmälda afgifter,
om hvilkas upphörande beslut fattats, vore otvifvelaktigt.

Den med reformationen sammanhängande indragningen af kyrkans
egendom till kronan hade, enligt hvad motionären vidare anfört, olika omfattning
i Sverige och Danmark. I Sverige hade så väl biskoparnes
som kyrkornas öfverflödiga egendom äfvensom */3 af tionden indragits; i
Danmark hade reduktionen egentligen endast rigtats mot biskoparnes egendom
och den dem förbehållna Ys af tionden. För Danmarks del hade berörda
förhållanden ordnats genom 1537 års kyrkoordinans och Ribe artiklar af år
1542. Vid de fordom danska provinsernas afträdande till Sverige hade
ingen förändring skett i det genom omnämnda författningar ordnade förhållandet
mellan kronan och kyrkan. Härmed sammanhängde den olikhet i
de på jorden hvilande afgifter, som förefunnes mellan dessa landskap och
det egentliga Sverige. Ty då i det egentliga Sverige den från kyrkan indragna
tionden och räntorna inginge i grundskatten och med dennas afskrifning
komme att försvinna, vore i de fordom danska provinserna så väl

Riksdagens Skrifvelse N:o 139. 3

kyrkofonden som en del till kyrkorna anslagna räntor kyrkorna fortfarande
förbehållna, och berördes dessa från jorden utgående skatter icke .af grundskatteafskrifningen,
ehuru de eljest hade samma ursprung som grundskatten.

Smörräntan utgjordes i allmänhet till kyrkorna, men stundom också
till presterskapet med olika belopp på olika hemman. Den utginge både
från krono-, skatte- och frälsehemman. Numera erlades den icke in natura,
utan löstes efter medelmarkegångspriset. Huru denna från viss jord i Halland,
de s. k. halländska kyrkohemmanen, under namn af landgille eller smörränta
utgående skatten uppkommit, kunde svårligen med full säkerhet utredas.
Med landgille förstodes ju i allmänhet den afgift, som brukaren af annans
jord hade att till jordegaren erlägga. Och landgillet, så fattadt, sammanfölle
med den från viss jord i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden,
som ju närmast vore en afgift till kyrkan från densamma tillhörigt
jordområde. Kammarkollegium hade i sitt utlåtande i fråga om upphörande
af landskylden erinrat, att den företedde åtskilliga beröringspunkter med
landgillet i Skåne, Halland och Blekinge. Detta vore rigtigt endast i den
mån landgillet utginge såsom ersättning för ett oftast till läge och storlek
okändt, kyrkan tillhörigt jordområde, som vanligen benämndes »fästa».
Emellertid kunde det genom Falkmans undersökning om de s. k. halländska
kyrkohemmanen anses vara till fullo bevisadt, att rätt till landgille icke
nödvändigt grundade sig på eganderätt till den jord, från hvilken landgillet
utginge. På ett öfvertygande sätt hade han nemligen visat, att i Lunds
Landebok, som upprättades för att lemna upplysning om kyrkornas och presterskapets
egendom, beskrifning alltid lemnades på jorden, om kyrkan hade
eganderätt både till jorden och det derifrån utgående landgillet, samt att,
då endast landgillet omnämndes, kyrkan ej heller gjorde anspråk på den
jord, från hvilken detsamma utgick. Hvad den s. k. smörräntan anginge,
så erlades den också i de flesta fall, utan att såsom grund för dess utgörande
kunde åberopas någon som helst eganderätt till hemmanet i dess helhet, på
hvilket den hvilade, eller visst inom detsamma beläget område, s. k. »fästa».
I sjelfva verket borde en närmare undersökning kunna visa, att smörräntan
oftast hade samma ursprung som tionden. I förut omnämnda 1537 års
kyrkoordinans hette det nemligen, då föreskrift lemnades om tiondens utgörande:
»dock skola de uti Halland, Blekinge och Lister, som icke gifva
sädestionde, betala smörränta eller annat, som de af gammal tid gjort hafva».
Af denna föreskrift framginge, enligt motionärens förmenande, otvetydigt, att
smörräntan vore att likställa med tionden.

Möjligen kunde äfven smörräntan i vissa fall vara likartad med den i
det öfriga Sverige frän jorden utgående gamla liemmansräntan, hvilken utgick
in natura och stundom äfven erlades i smör. 1 så fall hade denna ränta

Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

4

blifvit kyrkan förlänad antingen af kronan eller enskilda. Det var icke
ovanligt, .att hemmansräntor anslogos till kyrkan, och särskildt i Danmark
vid reformationens införande hade en del kyrkor fått sina inkomster ökade
derigenom, att de försågos med hemmansräntor. Kristian III hade nemligen,
som det heter, låtit »rikligen försörja kyrkor, skolor, hospitaler och prester med
tillbörligt underhåll, och njöto dessa icke allenast hvad de haft i biskoparnes
tid, men de, som icke förr voro tillbörligen försörjde, blefve nu med mera
räntor och underhåll försedde».

Denna kortfattade öfversigt gåfve, enligt motionärens åsigt, vid handen,
att den från de s. k. halländska kyrkohemmanen utgående smörräntan stundom
vore ersättning för brukandet af en kyrkan tillhörig fästa, men att dock i
de flesta fall ingen som helst kyrkans eganderätt förefunnes till den jord,
från hvilken smörräntan utginge; och borde den då vara att betrakta såsom
en af jorden utgående skatt, i intet afseende olik den vanliga hemmansräntan
eller tionden. Endast i det fallet, att smörräntan berodde på eganderätt
till jord, hade, enligt hvad motionären vidare anför, genom kong!, kungörelsen
den 22 oktober 1886, angående försäljning af vissa kyrk olägenhet er,
möjlighet beredts den jordegare, inom hvars område en dylik till läge okänd
fästa förefunnes, att på vissa vilkor befria sig från erläggande af det från
detsamma utgående landgillet.

Dessa under olika namn från viss jord utgående afgifter vore efter
motionärens mening föråldrade. De uppbures ej längre af det allmänna
rättsmedvetandet. De gåfve ofta anledning till tvister; den till utgifvande
af landgille pligtige, som med full eganderätt kommit i besittning af sin jord,
kunde icke förlika sig med eller finna rättvist, att å hans jord skulle hvila
andra och större bördor än å annan i öfrigt fullkomligt likstäld jord.

Till den del smörräntan vore af samma natur som vanliga hemmansräntan
eller tionden, fastän kyrkan och presterskapet förbehållen, syntes
det motionären, som om rättvisan och billigheten fordrade, att denna ränta
afskrefves i likhet med hvad redan skett med grundskatten och kyrkotionden,
eller att åtminstone någon utväg anvisades, hvarigenom berörda ränta kunde
upphöra att utgå. Och syntes det motionären, som om man härvid äfven
borde undersöka, huruvida icke beträffande upphörande af den ränta, till grund
för hvilken en verklig jord eganderätt förefunnes, mera effektiva bestämmelser
kunde uppställas än de i nyss berörda kongl. kungörelse den 22 oktober
1886 angifna; och förestälde sig motionären, att de rörande landskyldens
i Göteborgs och Bohus län upphörande antagna grunder äfven i detta fall
borde kunna finna tillämpning.

Då emellertid en fullständig utredning vore af nöden för ett rätt bedömande
af detta skatteförhållande, och denna utredning, som för en enskild person

Riksdagens Skrifvelse N:o 139.

5

erbjöde nästan oöfverstigliga svårigheter, endast kunde vinnas genom myndigheternas
försorg, så ville motionären framställa det förslag, förevarande
motion innefattar.

Till en början har Riksdagen velat erinra, att ifrågavarande, frivilligt
åtagna skatt icke, på sätt motionären antydt, kan vara att hänföra till det
slags onera, som inbegripes under benämningen grundskatter, der de med
hänsyn till deras uppkomst och beskaffenhet ansetts böra afskrifvas.

Landgillet eller smörräntan kan anses vara af två slag. En del utgår
från inom visst hemmans egoområde befintlig jordlägenhet, hvars läge i öfrigt
numera icke är kändt. I afseende å denna afgäld är tillfälle beredt till dess
upphörande genom att mellan församlingen och egaren af det hemman, inom
hvars område lägenheten finnes, aftal kan uppgöras om lägenhetens försäljning
enligt kongl. kungörelsen den 22 oktober 1886.

Det andra slaget af dessa räntor är en afgäld, som ursprungligen vid
särskilda tillfällen förlänats kyrkor att utgå af viss jord och som fortfarande
qvarstår. Denna afgäld synes närmast vara att förlikna med den från hemman
och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående landskylden, om hvilken
kammarkollegium i skrifvelse den 21 december 1894 yttrat, bland annat,
att, då den icke utgjorde någon af kronan på kyrkor och presterskap öfverlåten
rättighet, hvarken rättvisa eller billighet syntes kräfva, att den skulle
indragas till statsverket mot ersättning af statsmedel, ej heller att staten
eljest för dess afskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar, men
att vid sådant förhållande, och då vederbörande kyrkor och presterskap måste
anses berättigade att allt fortfarande åtnjuta den inkomst, landskylden för
dem innebure, annan utväg ej syntes kollegium vara att anlita för landskyldens
upphörande, än att möjlighet bereddes vederbörande landskyldsgifvare
att friköpa sig från skyldigheten att utgöra landskyld mot erläggande
af ett belopp, som motsvarade denna, kapitaliserad.

Eders Kongl. Maj:ts i enlighet härmed till nästlidet års Riksdag
aflåtna proposition angående landskyldens upphörande blef ock af Riksdagen
bifallen.

Anledning till åtgärd från statens sida i fråga om upphörande af
landgillet och smörräntan synes för närvarande egentligen ej förefinnas annat
än beträffande det sistnämnda slaget af denna afgäld; och en utredning i
detta afseende anser Riksdagen böra åvägabringas för utrönande, hvilka
åtgärder lämpligen böra vidtagas för upphörande af detta slag af landgille
och smörränta. Då emellertid vid en sådan utredning äfven det andra slaget
af förenämnda afgäld måste komma att beröras, torde utredningen böra omfatta
äfven dessa räntor, för den händelse deras upphörande skulle kunna

6

Biksdagens Skrifvelse N:o 139.

befrämjas och särskildt den i ofvannämnda kungörelse af den 22 oktober
1886 omförmälda försäljning af vissa kyrkolägenheter skulle kunna underlättas.

Riksdagen får derför, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående det från viss jord
i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgillet eller smörräntan och
derefter vidtaga de åtgärder, som till befrämjande af denna afgälds upphörande
må befinnas vara af förhållandena påkallade.

Stockholm den 14 maj 1899.

Med undersåtlig vördnad.