Riksdagens Skrifvelse N:o 124.
1
N:o 124.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1899.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för att
bereda säkrare förvaring af de under pastors uppsigt och
vård stående arkivalier.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 11.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n.o 18.)
Till Konungen.
Genom en inom Riksdagen väckt motion har Riksdagens uppmärksamhet
blifvit fäst å behofvet af åtgärder för att bereda säkrare förvaring
af de under pastors uppsigt och vård stående arkivalier.
I likhet med motionären anser Riksdagen, att kyrkoarkiven, hvilka
hafva stor praktisk betydelse för arfsfrågor eller eljest vid bevisande af slägtskapsförhållanden
samt dessutom innehålla mycket af värde för vår kulturhistoria
— helst till dessa arkiv äfven kunna hänföras de af pastor förvarade
sockenstämmo- samt kyrko- och skolrådsprotokollen med dithörande räkenskapsböcker
— i allmänhet äro i behof af bättre omvårdnad, än som hittills
egnats dem. Äfven om i de större städerna samt inom en och annan landsförsamling
särskilda anstalter träffats för att bereda erforderlig trygghet åt
de under pastors vård stående arkivalierna, torde dock, såsom motionären
anmärkt, dessa i de flesta fall förvaras i prest gårdarne eller i kyrkornas
sakristior och dervid vara utsatta för att förderfvas af eld eller af fukt.
Bill. till Bifall. Prof. 1899. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 27 Höft. (N:o 121.)
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 124.
Många församlingar hafva tyvärr redan fått sina kyrkoarkiv härjade af eldsolycka
eller skingrade genom bristande vård.
Att söka bevara hvad som ännu återstår af de dyrbara kyrkoarkiven
är, enligt riksdagens mening, en mycket vigtig angelägenhet. Flera åtgärder
hafva också i senare tider vidtagits i dylikt syfte.
Genom de uti kongl. förordningen den 4 november 1859 meddelade föreskrifter
rörande insändande till statistiska centralbyrån af vissa utdrag ur
kyrkoböckerna för tiden från år 1860 kan den vigtigaste delen af församlingarnas
minist erialböcker från denna tid sägas vara räddad undan förgängelsen.
För en tryggare förvaring åter af äldre kyrkoarkivalier har utsigt
yppats genom upprättadt förslag till bestämmelser angående öfverlemnande af
arkivhandlingar till de tre landsarkiv, som på grund af Riksdagens beslut
åren 1897 och 1898 skola anordnas. Enligt detta förslag skulle nemligen
• till omförmälda institutioner öfverlåtas, bland annat, kyrkoarkivens embetshandlingar
— ministerialböcker m. m. — från äldre tid än år 1801. Bäfver
en föreskrift härom i vederbörlig ordning utfärdad, måste det naturligen,
sedan landsarkiven hunnit träda i verksamhet , anses vara väl sörj dt för
ifrågavarande äldre handlingars säkerhet.
För sådana, kyrkoarkiven tillhörande handlingar, som förskrifva sig
från åren 1801 till 1860, har deremot hittills ej på verksamt sätt blifvit
sörjdt. Den i 26 kap. 8 § kyrkolagen förekommande föreskrift angående
kyrkokista till förvarande af kyrkans dyrbarheter, räkenskapsbok m. m. kunde
dock tjena till en utgångspunkt för åtgärder i syfte att erhålla någorlunda
säkra förvaringsrum äfven för kyrkoböckerna.
Emellertid finner Riksdagen, som lifligt behjertat motionärens framställning,
att man ej bör stanna vid de redan vidtagna eller åtminstone förberedda
åtgärderna för kyrkoarkivens bevarande i afseende å deras äldre och
yngsta delar, utan att det äfven bör tillses, hvad som lämpligen kan och bör
åtgöras till skyddande af dem bland nämnda arkivs handlingar, som tillhöra
det ur praktisk synpunkt vigtiga tidsskedet 1801—1860.
I detta afseende torde närmast böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke en större del af kyrkoarkivens handlingar, än som hittills satts i fråga,
skulle kunna öfverlåtas till landsarkiven och sålunda för framtiden tryggas mot
förstöring. Att så bör kunna ske med handlingar, som äro äldre än 60 eller
70 år, synes mycket antagligt; och om man tager hänsyn till det af motionären
omförmälda förhållandet, att i Danmark alla kyrkoarkivens handlingar,
som äro äldre än 30 år, öfverlemnas till landsarkiven, skulle möjligen hos
oss de kyrkoböcker, som äro äldre än 1860, kunna öfverlåtas till de nyupprättade
landsarkiven, hvarifrån på skriftlig förfrågan vid förefallande behof
upplysningar utan svårighet kunna meddelas till pastorsembetena. Visserligen
Riksdagens Skrifvelse N:o 124.
hafva åtskilliga kyrkliga myndigheter framstäf invändningar mot öfverlemnande
till landsarkiven af kyrkoarkivshandlingar äfven från tiden före år
1801, men då Riksdagen antager, att sådana invändningar i åtskilliga fall
kunna bero på, att man ännu ej gjort sig rätt förtrogen med den tanken,
huru lätt upplysningar från dylika arkiv med våra dagars utvecklade postoch
kommunikationsväsen stå att erhålla, torde en närmare utredning i nämnda
syfte vara lämplig.
På grund af hvad nu anförts får Riksdagen, som föreställer sig, att
en utredning möjligen kan gifva vid handen, att äfven andra åtgärder än
den ofvan antydda kunna vara erforderliga, anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om hvad som
lämpligen bör åtgöras för att bereda säkrare förvaring åt de arkivalier, som
stå under pastors uppsigt och vård, samt vidtaga eller, derest omständigheterna
sådant föranleda, inför Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder,
hvartill den verkstälda utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 13 maj 1899.
Med undersåtlig vördnad.