4
Riksdagens Skrifvelse N.-o 121.
N:o 121.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1899.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag
angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af
staten m. m.
(Särskilda Utskottets utlåtande n:o 1.)
Till Konungen.
Uti en den 24 nästlidne februari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 84) har Eders Kongl. Maj:t, under åberopande af dervid fogadt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att
dels antaga lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension
af staten;
dels, med ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om sättet för
bestridande af pensioneringen af såväl embets- och tjensteman samt betjente
vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjensteinnehafvare vid postverket,
medgifva, att samtlige till poststaten hörande tjensteinnehafvare, hvilka
från och med det år, då sådan ny organisation af civilstatens pensionsinrättning
inträdde, som i statsrådsprotokollet blifvit omförmäld, afginge
ur tjenst, skulle ega att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen,
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
5
derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor blifvit behörigen
uppfylda, äfvensom att från och med samma tidpunkt de pensioner, som
dittills blifvit tjensteinnehafvare vid postverket beviljade från civilstatens
pensionsinrättning, att utgå jemte pension från postverkets pensionsstat,
finge i stället utgå från sistnämnda pensionsstat;
dels för bildande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
anförda grunder, af ny enke- och pupillkassa för civilstaten
uppföra å nionde hufvudtiteln såsom ordinarie anslag ej mindre 35,000
kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden för nämnda
kassa, än äfven 9,200 kronor till beredande af frihet från befordringsafgifter
för de till åttonde och nionde pensionsklasserna hörande delegare
i kassan; ''
dels ock — under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad Eders
Kong]. Maj:t i föregående punkter föreslagit —- med uteslutande från riksstaten
för år 1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda anslagen
till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor, medgifva, att
från och med år 1893 uppkomna och. härefter uppkommande behållningar
å det till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns enkor och
omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor finge användas till bestridande
af derifrån redan beviljade pensioner, samt att hvad derutöfver kunde
blifva för samma ändamål erforderligt, finge af Eders Kongl. Maj:t af tillgängliga
medel förskjutas för att sedermera hos Riksdagen till ersättande
anmälas.
Liksom det förslag till pensionslag för civilstaten, hvilket finnes intaget
i det af utsedde komiterade med skrifvelse den 28 maj 1894 till
Eders Kongl. Maj:t afgifna »betänkande angående ordnande af pensionsväsendet
för statens civile tjensteinnehafvare, samt för deras enkor och
barn», hvilar äfven det nu framlagda förslaget till pensionslag på den princip,
att de tjensteinnehafvare, om hvilka der är fråga, skulle erhålla pensionsrätt
utan att hafva till pensionskostnadens bestridande bidragit med egna
afgifter.
Bland utvägar, som erbjöde sig för vinnande af minskning i statens
utgifter för pensionering af civile tjensteinnehafvare, hade bemälde komiterade
visserligen icke förbisett den, att låta tjenstemännen med egna afgifter
deltaga i pensionskostnaden, men komiterade hade vid närmare öfvervägande
af denna fråga funnit, att redan do pensionsafgiftcr, som erfordrades för
Pensions
lagen.
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
upprätthållande utan statsbidrag af eu enke- och pupillkassa för de civile
tjensteinnehafvarne, skulle uppgå till det maximibelopp, som nuvarande
aflöningsförbållanden medgåfve tjensteinnehafvarne att afsätta för pensionsändamål,
och de hade derför ansett sig böra välja andra utvägar till nedbringande
af statens pensionskostnader och såsom sådana förordat nedsättning
af pensionsbeloppen, pensionsålderns framflyttande m. m.
Äfven vid ärendets behandling bos Eders Kongl. Maj:t bar denna
vigtiga principfråga blifvit af föredragande departementschefen uppmärksammad,
och detta särskildt med anledning af de uttalanden, som förekommit
i skrivelser från Eiksdagen till Eders Kongl. Maj:t under såväl
år 1897 som nästlidet år.
Dessa uttalanden äro af den betydelse, att Riksdagen ansett sig böra
här i minnet återkalla deras hufvudsakliga innehåll.
Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts till 1897 års Riksdag gjorda
framställning, att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
anstäld ordinarie rektor, ordinarie adjunkt och ordinarie lärarinna med
adjunkts tjenstgöring finge åtnjuta rätt till pension å allmänna indragningsstaten
enligt samma grunder, som då vore eller framdeles blefve stadgade
för ordinarie ämneslärare vid de allmänna läroverken, förband Riksdagen,
enligt skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 17 maj samma år, det uttalande,
att, derest, såsom Riksdagen ansåge synnerligen önskvärdt, sådan
förändring i afseende på pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken
vidtoges, att de blefve förpligtade att bidraga till sin egen pensionering,
deraf torde följa, att samma skyldighet komme att åläggas äfven''dessa
seminarielärare.
Ännu tydligare betonade Riksdagen behofvet af den ifrågasatta åtgärden,
då Riksdagen i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 11 maj 1898 yttrade
sig beträffande det då framlagda förslaget till aflöningsstat för patent- och
registreringsverkets ordinarie personal. I denna skrifvelse erinrade nemligen
Riksdagen, i fråga om det vid nämnda förslag fogade vilkoret om tjenstemans
och vaktbetjents skyldighet att vid viss lefnads- och tjensteålder afgå
med pension från verkets medel, att en sådan föreskrift icke uteslöte, att
dylik tjenstinnebafvare skulle kunna blifva berättigad att vid uppnådd
pensionsålder erhålla pension af embetsverkets medel utan att dessförinnan
hafva för sagda ändamål behöft vidkännas något afdrag å de honom i
aflöningsstaten tillerkända aflöningsförmåner. Då emellertid den i Riksdagens
ofvan åberopade skrifvelse den 17 maj 1897 antydda synpunkten
i fråga om tjensteinnekafvares skyldighet att lemna bidrag till bestridande
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
7
af kostnaderna för egen pensionering, enligt Riksdagens mening, borde
göras gällande äfven vid bestämmandet af pensionsrätten för patent- och
registreringsverkets personal, förklarade Riksdagen, under medgifvande af
det berättigade deri, att nämnda personal i likhet med öfriga å ordinarie
stat uppförda tjensteman och vaktbetjente tillerkändes pensionsrätt, att
Riksdagen, som funne det vara mindre lämpligt att vid en tidpunkt, då
på Eders Kongl. Maj:ts pröfning vore beroende frågan om det civila
pensionsväsendets omreglering, bestämma de för pensionsrätts åtnjutande i
antydda syfte erforderliga grunder, för det dåvarande endast från de för
löneförmånernas åtnjutande uppställa vilkor och förbehåll uteslutit den af
Eders Kong!. Maj:t föreslagna bestämmelsen i fråga om afsked från tjensten.
Såsom sådant vilkor uppstälde Riksdagen derjemte uttryckligen, att i
allmänhet gällande bestämmelser i fråga om tjenstemäns och vaktbetj entes
rätt till pension icke skulle vara tillämpliga på de å patent- och registreringsverkets
stat upptagna tjenstinnehafvarne.
Samma ståndpunkt intog Riksdagen, då den i sin skrifvelse till Eders
Kongl. Maj:t den 14 maj 1898 angående regleringen af utgifterna under
riksstatens 8: de Imfvu dtitel punkt 14, beträffande förslaget till löne- och
pensionsreglering för lärarne vid de allmänna läroverken, yttrade, att, som
detta förslag vore uppgjordt utan tagen hänsyn till det i Riksdagens
skrifvelse den 17 maj 1897 gjorda uttalande om önskvärdheten af sådan
förändring i afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken,
att de blefve förpligtade att bidraga till sin pensionering, förslaget icke
ansetts böra af Riksdagen, i strid med dess i frågan uttalade åsigt, godkännas;
och blef på denna grund Eders Ivongl. Maj:ts framställning i
fråga om definitivt ordnande af lärarnes aflöning och pensionering af Riksdagen
afslagen.
Särskildt inom Andra Kammaren har vid 1897 års riksmöte detta
ämne utgjort föremål för öfverläggning och beslut. I anledning af en inom
nämnda kammare väckt motion beslöt nemligen Andra Kammaren, att
Riksdagen skulle i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t vid utarbetande af det förslag, som förväntades komma att
framläggas för Riksdagen på grund af pensionskomiténs den 28 maj 1894
afgifna betänkande, måtte, bland andra grunder för pensioneringen, äfven
upptaga den, att alla statens tjensteinnehafvare skulle lemna bidrag till
bestridande af kostnaden för sin egen pensionering.
Äfven departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
erkänt, att den af Riksdagen sålunda påyrkade förpligtelsen för de civile
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
tj ensteinnehafvarne att bidraga till sin egen pensionering grundade sig på
en i och för sig fullkomligt rigtig princip, och det synes hufvudsakligen
varit farhågan för ett alltför långt uppskof med ärendets lösning, som hållit
departementschefen tillbaka från att föreslå Eders Kongl. Maj:t att på grund
af Riksdagens här ofvan angifna åsigt återförvisa ärendet till ny komitébehandling
för erhållande jemväl af ett förslag, bygdt på grundvalen af
tj ensteinnehafvarne åliggande skyldighet att erlägga utgifter till sin pensionering.
Dessa uttalanden från både Riksdagens och regeringens sida hafva
icke kunnat annat än göra Riksdagen tveksam, huruvida det nu framlagda
lagförslaget, hvarigenom för all framtid skulle fastslås principer, hvilka
skulle blifva af största betydelse icke blott för pensioneringen af de tjensteinnehafvare,
om hvilka det nu är fråga, utan äfven genom sina konseqvenser
för ordnandet af pensionsväsendet för öfriga statens tjensteman, föregåtts
af all den utredning, som ärendets vigt krafvel’. Vid sådant förhållande
har Riksdagen, som visserligen icke förbisett, att genom pensionsålderns
höjande för flertalet af de tjensteinnehafvare, hvarom här är fråga, på sätt
i det framlagda lagförslaget egt rum, Riksdagens önskan, att statens pensionskostnader
måtte minskas, skulle i viss mån gå i uppfyllelse, funnit
såväl klokast som ock för ernående af ett lyckligt resultat bäst, i fall
frågan angående det civila pensionsväsendets omreglering finge till slutligt
afgörande anstå under den tid, som må erfordras för verkställande af eu
utredning jemväl i det nyss antydda syftet.
Det synes Riksdagen, som skulle det vara att gå eu sådan utredning
i förväg, derest Riksdagen nu skulle närmare inlåta sig på något bestämdare
uttalande i fråga om storleken af de afgifter, som må kunna
tj ensteinnehafvarne för egen pensionering åläggas; men Riksdagen har
dock af de verkstälda utredningarne rörande de afgifter, som af delegarne
i civilstatens enke- och pupillkassa, enligt de i den kongl. propositionen
åberopade grunder för reglemente för en sådan kassa, behöfde uttagas,
trott sig finna, att nuvarande aflöningsförhållanden åtminstone för de lägst
aflönade tjenstemännen näppeligen skulle medgifva dessa delegare att, utöfver
berörda afgifter, till sin egen pensionering afsätta några afsevärdt större
belopp. På den blifvande utredningen torde äfven få bero, huruvida
pensioneringen bör bestridas genom en med erforderligt statsbidrag understödd
pensionskassa, till hvilken tjensteinnehafvarnes afgifter i så fall skulle
ingå, eller om, med bibehållande af nu gängse sätt för pensionernas utbetalning,
dessa afgifter skulle ingå till statskassan.
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
9
På samma gång Riksdagen icke velat underlåta eu erinran om önskvärdheten
deraf, att utredningen äfven denna gång må ske med aktgifvande
derpå, att statens utgifter för pensioneringen i möjligaste mån inskränkas,
har dock Riksdagen naturligtvis icke kunnat förbise den inverkan på
pensionskostnadens totalbelopp, hvartill förvaltningens behof af ökade
arbetskrafter kan gifva anledning, eller som kan följa af pensioneringens
utsträckande till innehafvare af befattningar, med hvilka pensionsrätt ännu
icke är förenad.
Med hittills följda grundsatser bär Riksdagen jemväl funnit öfverensstämma,
att de nya bestämmelser i fråga oss pensionsväsendet, som må
komma att föreslås, och således äfven ett eventuelt stadgande, som förpligtade
till erläggande af afgift för egen pensionering, skulle ega tilllämplighet
endast på tjensteinnehafvare, som efter de nya bestämmelsernas
trädande i kraft erhölle syssla, med hvars innehafvande sådan förpligtelse
vore förbunden, så framt icke tidigare erhållen befordran skett med uttryckligt
förbehåll att vara pensionsreglering underkastad.
På grund af hvad Riksdagen sålunda, beträffande denna del af den
föreliggande frågan, anfört, har Riksdagen alltså funnit sig icke kunna
antaga lag om civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten, förrän
en sådan ytterligare utredning i ämnet vunnits som den, hvilken Riksdagen
här ofvan till dess hufvudsynpunkter antydt. Riksdagen har derför funnit
sig böra afstå Eders Kong], Maj:ts nu framlagda förslag till lag angående
civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten. Och får Riksdagen,
med tillkännagifvande häraf, hos Eders Ivongl. Maj:t anhålla, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om sådant ordnande af det
civila pensionsväsendet, att tjensteinnehafvarne lemna bidrag äfven till sin
egen pensionering, samt för Riksdagen framlägga det förnyade förslag till
pensionering af civile embets- och tjensteman, som efter dylik utredning
må finnas af förhållandena påkalladt.
Af sakkunnig person verkstälda undersökningar, i hvad mån den nu- Civilstatens
varande civilstatens pension,shirättnimrs och den dermed förenade enke- och . Pe^Si?m
1
n • i in inrättning och
pupillkassans ekonomiska ställning kunde anses motsvara de kraf, som dermed
dom åliggande förpligtelser betingade, hafva visat bland annat: alt vidhä^™defrå
J.89G års slut kassans aktiva understigit passiva med ett belopp af 7,670,000 gor.
Bill. till Riksd. Prot. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 26 Käft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
kronor, att den sålunda förefintliga bristen, approximativt beräknadt, kunde
anses vara intill ett belopp af 3,500,000 kronor förorsakad af det särskilda
sätt, på hvilket pensioneringen af tjensteinnehafvarne vid postverket
verkstäldes, att, för den händelse icke snar hjelp vore att förvänta, det
skulle blifva nödvändigt att afstånga och afveckla kassan, d. v. s. inskränka
dess verksamhet till nuvarande delegare, samt att äfven i sådant
fall kassans inkomster i längden icke skulle förslå till utgifternas bestridande,
utan brist uppstå, hvars kapitalvärde blifvit beräknadt till något
öfver 3,000,000 kronor.
För kassans framtida bestånd skulle derför enligt den gjorda utredningen
blifva af nöden att dels minska kassans förpligtelse!- och dels betydligt
höja såväl nuvarande som i synnerhet blifvande delegares afgifter
till kassan. Bland de förpligtelse!-, från hvilka kassan ansetts böra befrias,
intages det främsta rummet af den s. k. postpensioneringen eller
kassans skyldighet att, i olikhet med hvad förhållandet är med sådana
delegare, som erhålla afsked med pension å allmänna indragningsstaten,
till de vid afskedstagande! med pension från postmedlen afgående delegarne
utbetala pensioner, och har upphörandet af denna posttjenstemännens
undantagsställning betraktats såsom ett oeftergiflig! vilkor för kassans
upprätthållande, enär i annat fall öfriga i sådant syfte föreslagna åtgärder
skulle befinnas alldeles otillräckliga.
Då Riksdagen redan i fråga om lagförslaget angifvit såsom sin uppfattning,
att äfven den utvägen att genom en pensionskassa bestrida pensioneringen
af civile tjensteinnehafvare borde hållas öppen, följer deraf,
att Riksdagen funnit frågan om den föreslagna ombildningen af civilstatens
pensionsinrättning till en uteslutande för enkor och barn afsedd pensionsanstalt
böra tillsvidare hvila; hvadan alltså Eders Kongl. Maj:ts framställning,
i hvad den afser anvisande ej mindre af 35,000 kronor såsom förvaltningsbidrag
till en ny enke- och pupillkassa för civilstaten än äfven
af 9,200 kronor till beredande af frihet för vissa delegare i samma kassa
från befordringsafgifter till kassan icke kunnat af Riksdagen bifallas. Men
då det torde vara äfven från det allmännas sida af vigt, att den nuvarande
kassans redan undergräfda ställning icke under anståndstiden än
vidare så försämras, att möjligheten af dess användning i antydda syfte
helt och hållet uteslutes; och då det i allt fall torde kunna anses såsom
högst sannolikt, att merberörda kassa genom Eders Kongl. Maj:ts äfven
af Riksdagen godkända beslut ålagda särskilda skyldighet i afseende å
posttjenstemännens pensionering aldrig blifvit ifrågasatt, derest man haft
Riksdagens Skrifvelse N:o 121.
11
anledning befara, att kassans ställning derigenom skulle äfventyras och
öfrige delegare alltså utan eget förvållande lida intrång i sina reglementsenliga
rättigheter, har Riksdagen velat i sin mån på det sätt bidraga till
upprätthållande af civilstatens pensionsinrättning, att Riksdagen nu, då
postverkets ställning är och under en följd af år varit sådan, att den lemnat
ej obetydliga årliga öfverskott, under det att pensionsinrättningen befinner
sig i en brydsam ekonomisk belägenhet, med bifall delvis till Eders Kongl.
Maj:ts förslag om öfverflyttning på postverket af den pensionsinrättningen
gent emot posttjenstemännen åliggande särskilda pensioneringsskyldigheten,
befriat pensionsinrättningen från denna skyldighet beträffande sådane tjensteinnehafvare
vid postverket, hvilka komme att efter ingången af år 1900
från tjenst afgå, och medgifvit att desse tjensteinnehafvare — under förutsättning
att de uppfylt vilkoren för rätt till pension af staten — må,
med bibehållande i öfrigt af samma ställning gent emot civilstatens pensionsinrättning
som posttjenstemännen hittills intagit, af postmedlen uppbära
jemväl den del af pensionsbeloppet, som eljest skolat från pensionsinrättningen
till dem utgå.
Att sträcka medgifvandet så långt, som Eders Kongl. Maj:t föreslagit,
eller befria kassan från pensionsutbetalning till sådane f. d. posttjenstemän,
hvilka redan afgått eller intill slutet af innevarande år komme att afgå
med pensioner dels å postverkets pensionsstat och dels från civilstatens
tjenstemannafond, har Riksdagen icke funnit vara af förhållandena med
nödvändighet påkalladt, enär pensionsinrättningen äfven med bibehållande
af denna sin skyldighet skulle, enligt de verkstälda undersökningarne,
kunna bestå efter vidtagande af de åtgärder, som i det framlagda förslaget
till kassans ombildning närmare angifvas; helst, såsom Riksdagen föreställer
sig, det icke torde vara omöjligt, att utöfver de af delegarne beslutade
åtgärderna äfven andra sådana skulle, för beredande åt kassan af
en tryggad ställning, kunna vidtagas.
Riksdagen har alltså på det sätt bifallit Eders Kongl. Maj:ts förslag
angående förändradt sätt för bestridande af pensioneringen af tjensteinnehafvarne
vid postverket, att Riksdagen medgifvit, att till poststaten hörande
tjensteinnehafvare, hvilken efter ingången afår 1900 afgår ur tjenst,
må, derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor blifvit behörigen
uppfylda, af postmedlen utbekomna jemväl den del af pensionsbeloppet,
hvilken enligt nu gällande bestämmelser eljest bort erhållas från civilstatens
pensionsinrättning.
Alldenstund hvad Eders Kongl. Maj:t i sista punkten af den fram -
12
Riksdagens Skrifvelse N\o 121
lagda propositionen hemstält — dels om uteslutande från riksstaten för år
1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda anslagen till civilstatens
pensionskassa å tillhopa 112,286 kronor, dels ock om medgifvande att
från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande behållningar
å det i nämnda summa ingående, till pensionsstaten för civile embets- och
tjestemäns enkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor finge
användas till bestridande af derifrån redan beviljade pensioner, äfvensom
att hvad derutöfver kunde blifva för samma ändamål erforderligt finge af
Eders Kong!. Maj:t af tillgängliga medel förskjutas för att sedermera hos Riksdagen
till ersättande ''anmälas — skett under förutsättning af bifall till hvad
Eders Kongl. Maj:t i propositionens föregående punkter föreslagit, har
Riksdagen, som afslagit lagförslaget, endast delvis bifallit förslaget om posttjenstemännens
pensionering samt likaledes afslagit de för den nya enkeoch
pupillkassan begärda anslagshelopp, beslutat, att de nu å riksstatens
nionde hufvndtitel anvisade ordinarie anslag till civilstatens pensionskassa,
tillhopa 112,286 kronor, skola jemväl för år 1900 med oförändrade belopp
derstädes uppföras.
Stockholm den 10 maj 1899.
Med undersåtlig vördnad.