Riksdagens Skrifvelse B:o 103.
1
N:o 103.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1899.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
ar 1898 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(Statsutskottets utlåtande n:o 37.)
Till Konungen.
Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkstad granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897 uti afgifven berättelse
anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter uti deröfver
afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen
i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l>ih. till liikod. Prut. ISO!). 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. (N:o 103.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
Jernvägsstyrelsen.
Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade jernvägsstyrelsen genom
skrifvelse den 11 juni 1897 bemyndigat trafikdirektören i Helsingborg
att med tullpersonalen derstädes, hvilken gjort anspråk på ersättning
för det öfvertidsarbete, som föranledts af ångfärjetrafiken mellan Helsingborg
och Helsingör, träffa aftal om dylik ersättning till ett belopp al
högst 2,423 kronor att från och med 1897 års början tills vidare
årligen utgå.
Revisorerne hafva -i anledning häraf uttalat den mening, att. vid
det förhållande, att sådana anspråk på ersättning kunde beräknas alltjemt
återkomma, statsverkets utgifter för ändamålet syntes böra erhålla varaktig
reglering genom general tullstyrelsens försorg i stället för att provisoriskt
bestämmas genom direkt underhandling mellan jernvägsstyrelsen
och tullmyndigheterna på platsen.
1 sitt den 18 sistlidne januari afgifna utlåtande med anledning af
revisorernes anmärkningar har jernvägsstyrelsen beträffande förevarande
fråga meddelat, att, sedan trafikdirektören i Helsingborg i början af år
1897 hos styrelsen anmält, det tullpersonalen i nämnda stad hos honom
gjort framställning om ersättning för öfvertidsarbete för ångfärjestationens
expedition, styrelsen hos generaltullstyrelsen imder hand inhemtat,
att tullpersonalen enligt de inom tullverket gällande bestämmelser endast
vore skyldig att tjenstgöra på viss del af dygnet, samt att tjenstgöring
å annan tid berodde på godvillig öfverenskommelse mellan personalen
och dem, som tjenstgöringen påkallade, äfvensom att, om ock i vissa
fall ersättningen'' för sådan extra tjenstgöring vore bestämd i. gällande
tullförfattningar, det likväl beträffande vissa slag af tjensteförrättningar
vore öfverlemnadt åt den enskilde att med tullförvaltningen a platsen
söka träffa öfverenskommelse om ersättning åt samma personal. På grund
häraf ansåge styrelsen- sig böra, delvis för undvikande af de ökade kostnader,
som skulle hafva uppkommit, derest ersättning för berörda arbete
skulle utgått efter de för vissa fall gällande bestämmelser, bemyndiga
trafikdirektören i Helsingborg att med tullpersonalen träffa aftal om er
sättning till högst ofvan angifna belopp att tills vidare årligen utgå.
Styrelsen ansåge sig alltså i förevarande afseende hafva iakttagit
det förfaringssätt, som enligt nu gällande författningar varit att följa,
men styrelsen funne sig med föranledande af revisorernes uttalande icke
3
Riksdagens Skrifvelse N;o 103.
kunna underlåta att ifrågasätta, huruvida icke genom ändring i de inom
tullverket nu gällande bestämmelser sådan anordning lämpligen kunde
träffas, att statens jernvägsförvaltning icke behöfde erlägga öfvertidsersättning
till tullverkets personal, vare sig för att denna vore tillstädes
och iakttoge hvad densamma ålåge vid de tider, då enligt internationella
trafiköfverenskommelser den reguliera trafiken från utlandet ankomme till
svenskt område, eller för att åtgärder af densamma vidtoges till vinnande
af skyndsammast möjliga tullbehandling.
Riksdagen delar revisorernes uppfattning derom, att, derest ersättning
till tullverkets personal för öfvertidsarbete bör från jernvägsförvaltningen
utgå, regleringen af sådana utgifter bör ske genom öfverenskommelse
mellan de båda centrala verken. Och skulle, på sätt jernvägsstyrelsen
ifrågasatt, sådan ersättning anses böra upphöra, torde jemväl
erfordras, att styrelserna för detta ändamål träffa öfverenskommelser
och vidtaga anordningar. Då emellertid af hvad i ärendet förekommit
icke framgår, huruvida rättelse eller ändring i det af revisorerne anmärkta
förhållandet är att emotse, får Riksdagen anhålla, att Eders Kong!
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas
för ifrågavarande angelägenheters ordnande.
I skrifvelse den 22 februari 1894 både jernvägsstyrelsen, enligt hvad
i förevarande revisionsberättelse vidare meddelas, till Eders Kongl. Maj:t
afgifvit förslag till anläggning af en bibana från norra stambanan vid
Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt dervid till stöd för förslaget
om banans utsträckning till Storsandskär i hufvudsak anfört följande.
Enär under dåvarande förhållanden mera djupgående fartyg icke
kunde uppgå till Umeå stad, utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds
lastageplats, och en påtänkt reglering af Ume eif från staden till
den närmare elfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit till
utförande, hade erfordrats att utdraga den undersökta jernvägslinien från
Umeå till lämpligt ställe vid elfmynningen, hvarest tillräckligt vattendjup
för djupgående fartyg förefunnes. Vid förut verkstäld undersökning
från Vännäs till hafvet hade linien framdragits utmed Ume elfs
norra strand till Holmsund, men då jernvägen till sistnämnda ställe
skulle komma att genomgå Sandviks stora brädgård samt inkräkta på
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
den redan då för trävaruskeppningen derstädes trånga lastplatsen, och
svårighet derjemte funnes att vid Holmsund erhålla tillräckligt utrymme
för upplag, samt högst betydlig och dyrbar expropriation derstädes
måste ega rum, hade vid de af jernvägsstyrelsen föranstaltade undersökningarna
Holmsund ej ansetts såsom lämplig slutpunkt för bibanan.
Den nu utstakade linien följde från staden norra elfgrenens norra strand,
men vore dragen öfver en i det närmaste igengrundad mindre elfgren
fram till den stora och för upplag särdeles lämpliga, i elfmjmningen
liggande ön Storsandskär.
Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af elfven
utmed dervarande kaj och lastbrygga, så att intill tolf fot djupgående
fartyg kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än djupare
liggande fartyg erfordrades uppmuddring af segelränna genom eu
nedanför stationen af elfvens afsättningar bildad vidsträckt sandbank,
men till dess en sådan blifvit upptagen, kunde öfverförandet af gods
till de mera djupgående fartygen ske i pråmar. Kostnaden för de elfarbeten,
som blefve nödvändiga för att bereda en farled af 20 fots djup,
hade af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats komma att uppgå
till 500,000 kronor; och ehuru denna reglering icke behöfde omedelbart
utföras, vore det dock önskligt, att den komme till stånd inom en icke
alltför aflägsen tid.
Domänstyrelsen, t. f. chefen för generalstaben och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Vesterbottens län, hvilka hörts i ärendet, hade alla tillstyrkt
banans utförande; och hade härvid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i utlåtande den 17 mars 1894 anfört, att frågan om förläggande
af en sidobana från Vännäs till Umeå och hafvet, om ock med något
längre sträckning till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge
utgjort ett önskningsmål för länets befolkning, ehuru åtskilliga svårigheter
och olägenheter varit förknippade med att förlägga banans slutpunkt
till Holmsund, samt att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge dessa olägenheter vara till största delen afhjelpta genom förslaget
att förlägga banans slutpunkt till Storsandskär. Af en beskrifning
öfver farleden mellan Storsandskär och Storfjärden, som Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande infordrat från ordföranden i Umeå stads
hamndirektion och lotsåldermannen vid Bredskärs lotsstation, framginge,
att året 1893 farledens minsta djup vid lägsta vattenstånd utgjort 3,5
meter, och detta på en sträcka af endast 450 meter, samt att bottnen
vore så lös, att farleden genom muddring utan nämnvärda kostnader
med lätthet borde kunna fördjupas till 4,5 meter. Vid sådant förhållande
kunde nästan alla större kustbåtar, af hvilka en del redan då
Riksdagens Skrifvelse N:o 103. 5
alltid ginge upp till staden, lasta och lossa vid Storsandskär. Hvad
åter vidkomme mera djupgående fartyg, kunde lastningen lämpligen
verkställas genom pråmar, hvilka äfven vid Holmsund och Djupviken
i allmänhet användes vid inlastning af trävaror, emedan lastningen derigenom
ansåges gå lättare och bättre. Den sträcka, som pråmarne
behöfde bogseras, vore också, såsom utgörande endast 2,400 å 3,000
meter, af ringa betydenhet. I öfrigt hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
velat bemärka, att, enligt hvad ett bifogadt utdrag ur
lotsjournalen vid ofvannämnda lotsplats utvisade, jemförelsevis få lastade
fartyg varit 5,5 meter djupgående, i följd hvaraf farledens fördjupande
till 6 meter för närvarande syntes vara obehöfligt, helst som vattenståndet
under vanliga förhallanden vore omkring en meter högre, än
när det vore lägst.
På framställning af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade
härefter Vesterbottens läns landsting enligt skrifvelse den 5 oktober
1894 beslutit, att, under förutsättning, att Riksdagen 1895 beslöte
anläggande af omförmälda sidobana från Vännäs till Umeå och vidare
till Storsandskär, bland annat upplåta all mark till banbyggnaden, der
den ej ginge öfver Umeå stads område, hvarjemte stadsfullmägtige i
Umeå den 2 november 1894 beslutit, att Umeå stad under enahanda
förutsättning som länets landsting skulle åtaga sig samma förpligtelser
för den del af banan, som ginge öfver stadens områden.
Sedan jern vägsstyrelsen i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den
22 december 1894 förnyat sin hemställan om aflåtande af proposition
till Riksdagen rörande anläggning af sagda bana, hade ärendet den 8
mars 1895 föredragits i statsrådet, hvarvid dåvarande departementschefen
bland annat anfört följande:
»Hvad beträffar upptagandet af en djupare segelränna från Storsandskär
till Storfjärden, hvilken fråga jernvägsstyrelsen i sin skrifvelse
den 22 februari 1894 berört, så torde genom hvad Eders Kongl. Majrts
befallningshafvande anfört vara utredt, att några vidlyftiga arbeten i
detta afseende icke på länge lära erfordras; och för öfrigt torde hela
denna fråga i första hand vidkomma Umeå stad»;
och hade departementschefen med stöd af den i ärendet förebragta
utredning hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att,
under förbehåll, att ofvan angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af
mark m. m. iakttoges, bevilja för anläggning af en bibana från norra
stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt denna
banas utrustning med trafikm åt eriel 2,600,000 kronor.
Proposition i ärendet hade samma dag till Riksdagen aflåtits; och
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
sedan statsutskottet hemstält om bifall till propositionen, hade hvad
utskottet sålunda hemstält af Riksdagen bifallits.
Arbetena å banan hade påbörjats i juni 1895 och bandelen Vännäs—Umeå
öppnats för allmän trafik den 29 september 1896.
Bandelen Umeå—Storsandskär åter vore ännu ej fullbordad. Den
i förslaget upptagna bron öfver norra elfgrenen vore färdigbyggd och
jernvägsspåret utlagdt fram till Storsandskär, der jemväl kajbyggnad
påbörjats. Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade arbetena å bandelen
numera afbrutits i anledning af från fjerde jernvägsdistriktets förvaltning
inkommen anmälan, att kajens fullbordande äfvensom uppförandet af
de å Storsandskär afsedda byggnaderna tills vidare vore utan ändamål,
enär elfven ej ännu uppmuddrats på sätt, förslaget förutsatt, och fartygen
sålunda ej kunde ingå.
Den utanför de påbörjade kaj byggnaderna varande sandbanken
hade under de senare åren tillväxt så betydligt, att kajen ej vidare
vore tillgänglig ens för mindre fartyg. Umeå stad hade för betydande
kostnad inköpt ett större mudderverk och dermed påbörjat muddring
utanför elfmynningen, utan att dock vid af jernvägsstyrelsen framstäld
förfrågan fullt tillförlitliga meddelanden kunnat erhållas rörande arbetets
fortgång och utsigterna för detsammas afsilande. Enligt meddelande
från jernvägsstyrelsen belöpte sig ungefärliga kostnaden för de å bandelen
mellan Umeå och Storsandskär hittills verkstälda arbeten till
285,800 kronor, och beräknades återstående kostnaden för bandelens
fullbordande till omkring 105,000 kronor.
Revisorerne hade fäst sin uppmärksamhet vid hvad sålunda förekommit,
och hade det dervid förefallit dem, som om de undersökningar
och beräkningar, hvilka legat till grund för förslaget om banans utsträckande
till Storsandskär, icke varit af den fullständighet, som man
i betraktande af frågans betydenhet haft anledning antaga.
Revisorerne förmenade, att försigtigheten fordrat, att man i förväg
förskaffat sig tillförlitliga garantier för att Umeå stad komme att verkställa
erforderlig muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden.
Något aftal med staden angående elfvens muddring hade emellertid
icke träffats, ehuru det oförtydbart förutsatts, att staden skulle bestrida
kostnaderna för detta arbete. En sådan förutsättning syntes enligt
chefens för civildepartementet ofvan angifna yttrande till statsrådsprotokollet
hafva förelegat vid ärendets föredragning i statsrådet, samt framginge
jemväl af kostnadsförslaget för banans utförande, hvilket upptoge
allenast en post å 36,000 kronor för muddring vid kajerna.
Enligt revisorerne tillhandakommen uppgift hade Umeå stad nu -
7
Rilcsdagens Skrifvelse N:o 103.
mera beslutat att låta uppmuddra en ränna af 14 fots djup genom
elfven direkt fram till stadens hamn. Sattes ett sådant företag i verket,
måste, enligt revisorernes förmenande, banans utsträckande till Storsandskär
komma att för trafiken blifva af ganska ringa betydelse. Det
torde nemligen icke kunna betviflas, att under sådana förhållanden
Umeå komme att blifva den hufvudsakliga slutstationen för banans
såväl person- som varutrafik.
Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att Storsandskär i allt fall
vore en behöflig slutstation, i det att för den trävarutrafik, som efter
banan kunde väntas uppkomma, vid Umeå stad med dess relativt trånga
stationsområde icke skulle finnas erforderligt utrymme för virkesupplag
m. m. Revisorerne hölle emellertid före, att trävarutrafiken på banan
svårligen kunde blifva af synnerligen stor omfattning.
Under nuvarande förhållanden, då på grund af konkurrensen
produktionskostnaderna måste nedbringas till det yttersta, hade det alltmer
visat sig såsom en nödvändighet att för virket så långt som möjligt
använda den billigaste transportformen, eller detsammas framflottande i
oförädladt skick, och följden häraf hade blifvit, att, såsom erfarenheten
gåfve vid handen, trävaruförädlingsindustrien mer och mer dragit sig
ned till kusterna. Det vore visserligen icke revisorerne obekant, att på
öfriga bibanor, hvilka förenade norra stambanan med städer utefter
kusten, jemförelsevis ansenliga partier försågadt virke årligen transporterats,
men revisorerne förestälde sig, att, för så vidt detta förhållande
komme att för framtiden fortfara, sådant måste bero på säregna omständigheter,
hvilka vid här ifrågavarande bibana icke hade någon
motsvarighet. Enligt hvad revisorerne inhemtat, funnes för närvarande
utefter Ume elfs öfre lopp endast ett sågverk af betydenhet, och försågningen
jemväl vid detta verk hade under de senare åren alltjemt
förminskats, hvaremot de stora sågverk, genom hvilka virket i skogarne
utefter elfven hufvudsakligen tillgodogjordes, samtliga vore belägna vid
eller i närheten af elfvens mynning. Under sådana förhållanden och
då föga anledning funnes att förmoda, att sågverk eller andra förädlingsverk
framdeles mer än hittills skulle komma att i afsevärd utsträckning
förläggas utefter elfvens öfre lopp, syntes det revisorerne
svårligen kunna antagas, att trävarutransporten utefter banan skulle
blifva af större omfattning, än att vid Umeå station tillfredsställande
utrymme för upplagsplatser m. m. skulle kunna beredas.
Såsom det af jernvägsstyrelsen upprättade förslaget till ifrågavarande
jernvägsanläggning antydde, hade planen att omedelbart utsträcka
banan till Storsandskär väsentligen varit byggd på nödvändig
-
B Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
heten att, medan det ännu utan några afsevärda kostnader kunde ske,
för jernvägens räkning försäkra sig om ön Storsandskär såsom en
synnerligen vidsträckt och lämplig lastageplats, hvilken, om ock ej för
det dåvarande af behofvet påkallad, framdeles möjligen kunde blifva
behöflig; och hade det, enligt hvad för revisorerne uppgifvits, förutsatts,
att hela denna ö skulle ingå i Vesterbottens läns landstings blifvande
upplåtelse af jord till jernvägen. Så hade emellertid icke skett. Enligt
hvad ofvanberörda skrifvelse af den 5 oktober 1894 utvisade, hade
landstinget i hufvudsak endast upplåtit mark till banbyggnaden samt
till bevakningsområden, hållplatser, bangårdar och dylikt. Ej heller
sedermera hade, så vidt revisorerne hade sig bekant, någon framställning
gjofts om förvärfvande för jernvägens räkning af ön i dess helhet;
och kunde med anledning häraf, enligt revisorernes förmenande,
antagas, att en förändrad uppfattning hos myndigheterna uppstått
rörande behofvet af Storsandskär såsom lastageplats samt att det ofvan
angifna skälet ej längre kunde anses innebära tillräcklig grund för
jernvägsbvggnadens framdragande dit.
Revisorerne, som ansåge, att under nuvarande förhållanden Storsandskär
icke vore lämplig slutpunkt för denna jernväg, och som bestämdt
hölle före, att vid en eventuel uppmuddring af elfven direkt fram till
Umeå stad ifrågavarande jernvägslinie komme att blifva ännu mer betydelselös,
hade derför velat uttala den mening, att arbeten å denna handels
fullbordande borde inställas, åtminstone intill dess visshet vunnits,
när och i hvilken utsträckning elfvens uppmuddring vore att emotse.
Jernvägsstyrelsen, hvars yttrande infordrats med anledning af
revisorernes förevarande anmärkning, har uti afgifvet utlåtande den 18
januari innevarande år anfört, att hvad anginge revisorernes uttalande,
att tillförlitliga garantier för att Umeå stad komme att verkställa erforderlig
muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden bort i
förväg förskaffas, ville styrelsen fästa uppmärksamheten derå, att af
det utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län,
efter verkstäld utredning om farledens mellan Storsandskär och Storfjärden
beskaffenhet, den 17 mars 1894 afgifna utlåtande öfver förslaget
om ifrågavarande banas anläggande syntes framgå, att vid tiden för
afgifvande af berörda förslag andra arbeten för elfvens upprensning,
än hvad styrelsen i förslaget beräknat för uppmuddring af elfven utmed
Storsandskärs kaj och lastbrygga, icke varit behöfliga för att derstädes
kunna mottaga ända intill 3,5 meter djupgående fartyg eller nästan
alla större kustbåtar. I allt fall skulle icke hafva erfordrats några
nämnvärda kostnader för att få farleden mellan Storsandskär och Stor
-
9
Riksdagens Skrifvélse N:o 103.
fjärden uppmuddrad till 4,5 meters djup, och enär lastningen af de
mest djupgående fartygen lämpligen ansetts kunna, på sätt annorstädes
med fördel egt rum, verkställas genom pråmar, hade allenast uttalats
såsom ett önskningsmål elfvens uppmuddring till ett för dessa fartyg
erforderligt djup.
Efter denna genom Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes försorg
yerkstälda utredning rörande farledens beskaffenhet och särskildt vattendjupet
hade, enligt styrelsens förmenande, icke förefunnits någon anledning
att ifrågasätta de af revisorerne nu antydda garantier. Vid tidpunkten
för uppgörandet af förslaget till ifrågavarande bansträcka
måste, såsom ock framginge af chefens för civildepartementet af revisorerne
åberopade uttalande till statsrådsprotokollet den 8 mars 1895,
frågan om den ifrågasatta uppmuddringen, åtminstone hvad beträffade
de mera djupgående fartygen, i första hand vidkomma Umeå stad.
Enligt hvad styrelsen inhemtat, hade jemväl stadsfullmägtige i Umeå
den 10 juli 1896 fattat beslut om uppmuddring af Ume eif till den
omfattning, hamndirektionen kunde finna för samfärdseln nödig och
nyttig, samt om inköp af ett mudderverk och en elevator. I anledning
häraf hade ock hamndirektionen beslutit dels den 27 augusti 1897 »att
muddra intill 14 fots djup efter nuvarande vattenstånd» och dels den 23
maj 1898. »att muddringen för året skulle börja nedanför Öfisket och
bedrifvas mot staden, dock endast till mindre djup, för att vinna erfarenhet,
huruvida icke strömmen visade benägenhet att uppskära rännan vidare,
och att på grundet midt emot Tufvan åtgärder skulle vidtagas för
uppläggande af mudder, då muddringen komme att der bedrifvas längre
fram på sommaren. Muddringsarbeten hade också, enligt hvad styrelsen
inhemtat, utförts i farleden, i det att under år 1897 upptagits omkring
28,000 kubikmeter utanför stadens kaj och under år 1898 20,000
kubikmeter från det stora grundet vid elfvens mynning ute vid Storfjärden.
I anledning af hvad revisorerne i öfrigt framhållit, tilläte sig
styrelsen anföra, att, äfven om utrymmet vid Umeå station och hamn
skulle kunna under de närmaste åren medgifva anordnandet af upplagsplats
derstädes för den väntade trafiken af, bland annat, trävaror och
tjära, denna trafik dock, enligt styrelsens förmenande, inom fä år kunde
förväntas hafva uppnått den betydenhet, att utrymmet vid Umeå blefve
otillräckligt. Härför kunde åberopas erfarenheter från andra sidobanor
till Norrlands kuststäder. Enligt senast tillgängliga uppgifter angående
trävarutransporter å jernväg till dessa kuststäder, hade under år 1897
Bih till Riksd. Prot. 1899. 10 8aml. 1 Afd. 1 Band. 23 Käft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
befordrats till Söderhamn ej mindre än 241,702,3 ton trävaror, till
Hudiksvall 90,687,5 ton, till Sundsvall 35,018,7 ton och till Örnsköldsvik
15,455,5 ton, hvilket gods afsändts från stationer belägna ända till
100 kilometer eller derutöfver från utskeppningsorten. Några säregna
förhållanden vid dessa sidobanor, hvilka i fråga om bansträckan Vännäs
-—Storsandskär icke skulle hafva någon motsvarighet, ansåge styrelsen
ej förefinnas. Vid de andra sidobanorna hade virkesegarne funnit med
sitt intresse förenligt att för ett bättre tillgodogörande af de mindre
virkesdimensionerna anlägga sågverk och andra förädlingsverk invid
vattendragen inuti landet. All anledning vore nu att antaga, att en
likartad utveckling af träförädlingsindustrien vore att förvänta äfven i
trakten norr och söder om Vännäs, i det att, när virkesegarne, så att
säga, inpassat sig i de förändrade förhållanden, som genom jernvägens
anläggning uppstått, sågverk och andra industriella anläggningar för
virkets förädling med all sannolikhet skulle komma att uppföras utefter
den del af stambanan, som genom ifrågavarande sidobanas tillkomst
nu erhållit en utfartsled. Redan nu vore anlagda mindre sågverk i
närheten af Hörnsjö och Vindelns stationer, och vid Nyåker vore ett
dylikt under byggnad.
Vidare ville styrelsen påpeka, att den utmed sidobanan genom
en tätt befolkad bygd framflytande Ume eif bildade både vid Norrfors
och Baggböle storartade vattenfall, invid hvilka funnes plats för betydande
industriella verk, för hvilka Storsandskär med sitt stora utrymme
för upplag skulle blifva den mest lämpliga utskeppningsort.
Äfven från statens egen synpunkt vore, enligt styrelsens mening,
jernvägsförbindelsens utsträckning till Storsandskär af behofvet påkallad,
i det att nemligen å den omkring 400 kilometer långa sträckan
från Örnsköldsvik till Luleå nu icke funnes någon punkt, hvarest för
stambanan behöfligt kol kunde lossas. Denna brist skulle med sidobanans
fullbordande och farledens erforderliga uppmuddring komma
att afhjelpas genom anordnande af upplag för stenkol vid Storsandskär.
Då emellertid med de af Umeå stad vidtagna åtgärder för elfvens
uppmuddring ännu ej syntes hafva uppnåtts tillfredsställande resultat
samt det enligt styrelsens förmenande vore tydligt, att genom de förändrade
förhållanden, som i afseende å elfvens uppmuddring under
senaste tid i ej väntad utsträckning inträdt, frågan om upptagande af
en ränna i farleden från Storfjärden åtminstone till Storsandskär inträdt
i ett nytt skede, funne styrelsen, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med revisorerne, att arbetet å bansträckan Umeå—Storsandskär
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
icke borde återupptagas, förrän visshet vunnits, om och när elfvens
uppmuddring vore att motse; och hade styrelsen för afsigt att för
sådant ändamål inleda underhandlingar med stadsfullmägtige i Umeå
i syfte att åstadkomma en planmessig reglering och uppmuddring till
erforderligt djup af Ume eif mellan Storsandskär och Storfjärden.
Enligt Riksdagens förmenande är Storsandskär en lämplig och
naturlig utskeppningsplats för ortens produkter; och synes vid sådant
förhållande jernvägens utsträckning till denna plats vara af omständigheterna
påkallad, helst utrymmet invid Umeå icke lärer medgifva anordnandet
derstädes af större upplagsplatser för sådana skrymmande produkter
som trävaror och tjära m. m.
Arbetet å bandelen Umeå—Storsandskär anser Riksdagen dock
ej böra återupptagas förr, än, efter det fullständiga undersökningar
af vattenförhållandena i Ume eif omkring ön Storsandskär och i den
närmare elfmynningen belägna Storfjärden blifvit genom sakkunniga
personer verkstälda, fullt betryggande aftal blifvit med Umeå stad träffadt
angående segelrännas öppenhållande till erforderligt djup emellan Storsandskärs
kaj och elfmynningen; och synes så mycket större skäl härtill
förefinnas, som bandelens trafikerande är helt och hållet beroende af
sjökommunikationernas ordnande, men å andra sidan, sedan staden
Umeås hamnområde numera så utvidgats, att det sträcker sig långt
utanför Storsandskär, stadens skyldighet i afseende å segelrännans
öppenhållande för trafiken synes vara stäld utom allt tvifvel.
^Vidare har Riksdagen velat framhålla, att det torde vara nödvändigt
att före arbetenas återupptagande å ifrågavarande handel åtgärder
vidtagas för att staten må vara tillförsäkrad eganderätten till
så stor del af ön Storsandskär, som för jernvägsanläggningen samt
dertill hörande anstalter och upplagsplatser må kunna anses blifva
erforderlig.
Då emellertid det synes ligga vigt deruppå, att ofvannämnda förhållanden
varda, så fort ske kan, ordnade, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes dels låta verkställa utredning angående
vattenförhållandena i Ume eif i hvad de kunna inverka på öppenhållandet
af en segelränna från Storsandskär till hafvet samt derefter
bringa till stånd en bestämd öfverenskommelse med Umeå stad angående
en sådan rännas upptagande och underhållande, dels ock meddela
föreskrift, att arbetena å bandelen Umeå—Storsandskär icke må
återupptagas, förr än berörda utredning och öfverenskommelse åvägabragts.
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
Öfverintendentsembetet.
Sedan förste landtmätaren i Vesternorrlands län i skrifvelse till
landsköfdingen i länet framhållit, att den för närvarande till landtmäterikontor
upplåtna lokal vore alltför inskränkt och att således behofvet
af större utrymme för förvaring af landtmäterikontorets handlingar
vore en tvingande nödvändighet, samt landshöfdingen i skrifvelse till
Eders Kongl. Maj:t den 30 oktober 1895, förutom yttrande angående
andra embetslokaler, derom nu ej vore fråga, vitsordat den af förste
landtmätaren anmärkta brist på utrymme i hans embetslokal, hade,
enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, öfverintendentsembetet efter
erhållen remiss i skrifvelse den 12 november 1896 till Eders Kongl.
Maj:t afgifvit utlåtande i detta ämne och anfört, bland annat, att de
till landtmäterikontoret upplåtna rummen i landsstatshusets i Hernösand
bottenvåning, hvilka rum sammanlagdt innehölle en ytvidd af allenast
39,04 qvadratmeter, vore för kontorets behof otillräckliga och tillika,
såsom saknande brandfritt förvaringsrum för de vigtigare bland de
kartor och andra handlingar af i många fall oersättligt värde, hvilka
måste finnas att tillgå uti länets landtmäterikontor, för ändamålet icke
fullt lämpliga.
Beträffande frågan om anskaffande åt landtmäterikontoret af annan
tillräckligt rymlig och för ändamålet tjenlig lokal, ansåge sig öfverintendentsembetet
böra omnämna, att en för landtmäterikontorets inrymmande
i alla afseenden synnerligen passande dylik funnes uti det i
närheten af landsstatshuset belägna, kronan jemväl tillhöriga länsresidenset.
I bottenvåningen af sistnämnda byggnad, som vore helt och
hållet till boställe åt landshöfdingen i länet anslagen, funnes nemligen
en lägenhet, bestående af fem rum jemte ett af nuvarande boställshafvaren
inredt kassahvalf, hvilken lägenhet, som innehölle en sammanlagd
ytvidd af omkring 124 qvadratmeter, vore af boställshafvaren till
kontorslokal uthyrd samt således och med hänsyn jemväl dertill, att
landshöfdingebostället, nämnda lägenhet oräknad, innehölle i bottenvåningen
2 rum, kök och tvättstuga, i våningen en trappa upp 11 rum
och tambur samt i våningen 2 trappor upp likaledes 11 rum eller tillhopa
24 rum, syntes vara för landshöfdingen obehöflig.
I häröfver till Eders Kongl. Maj:t afgifvet utlåtande hade Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet, med anmälan att den af
öfverintendentsembetet omförmälda lägenhet jemte ett rum å norra
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
sidan af den genom residenset löpande förstuga och ett förvaringsrum
för upplag af ved vore af nuvarande landshöfdingen under hans tjenstetid
för en hyra af 1,800 kronor uthyrd till två enskilde personer, förklarat,
hvad den af öfverintendentsembetet föreslagna lägenhetens lämplighet
till lokal för landtmäterikontoret beträffade, att Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, lika med öfverintendentsembetet, ansåge
densamma dertill vara i alla afseenden synnerligen passande.
Efter inhemtande af hvad sålunda i detta ärende förekommit,
hade revisorerne vid det besök, som revisorerne, enligt hvad förut i
berättelsen finnes meddeladt, aflagt i staden Hernösand, tagit i betraktande
den af landtmäterikontoret disponerade lokal och funnit densamma,
på sätt af myndigheterna vitsordats, vara synnerligen inskränkt
och för ändamålet otjenlig.
Med afseende härå hade revisorerne velat uttala den mening, att
ofvannämnda lägenhet i länsresidenset, hvilken icke syntes vara för
landshöfdingen i länet behöflig, måtte efter nuvarande tjensteinnehafvarens
afgång tagas i anspråk för kronans räkning för att till länets
landtmäterikontor upplåtas.
I fråga om hvad revisorerne sålunda andragit rörande beredande
af ny lokal för landtmäterikontoret i Vesternorrlands län har öfverintendentsembetet
uti utlåtande den 3 sistlidne januari förmält sig så
mycket mindre hafva något att för sin del erinra, som, på sätt äfven
revisionsberättelsen framginge, embetet inför Eders Kongl. Maj:t förordat
att för ändamålet i fråga måtte anordnas just den lägenhet, som
jemväl revisorerne funnit härför tjenlig.
Då, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst, de till landtmäterikontor
upplåtna rummen i landsstatshuset i Hernösand äro för kontorets behof
otillräckliga och då den af revisorerne omförmälda lägenhet inom länsresidenset,
som är af landshöfdingen i länet till enskild person uthyrd,
icke kan anses vara för landshöfdingen behöflig, har Riksdagen funnit
att sistnämnda lägenhet, på sätt revisorerna framhållit, bör, när sådant
kan ske utan förnärmande af annans rätt, upplåtas till landtmäterikontor,
dertill densamma med fördel lärer kunna användas.
Med afseende härå och under erinran, att lägenheter uti landshöfdingeresidensen
i Stockholm och Nyköping, som förut varit af landsliöfdingarne
uthyrde, sedermera blifvit vid boställsinnehafvarnes afgång
från landshöfdingebeställningarna frånskilda från boställena, får RiksBih.
till Rilcsd. Prot. 1899. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Häft. 3
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 103.
dagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t vid nuvarande laudshöfdingens
i Vesternorrlands län afgång från befattningen må taga i ompröfning,
huruvida ifrågavarande, inom landshöfdingeresidenset i Hernösand belägna,
till enskild person uthyrda lokal må tagas i anspråk för kronans
räkning till annat ändamål.
Stockholm den 10 maj 1899.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1899