Kong!. Maj:ts och Rikets Kammarkollegii

underdåniga betänkande

rörande

den till städerna och Arvika köping af
kronan donerade jord.

------

Stockholm

K. L. Beckmans Boktryckeri
1898.

Genom nådigt bref den 17 juni 1893 har Eders Kongl. Maj:t,
jemte det särskilda af stadsfullmäktige i Norrtelje, Sundsvall och Umeå
fattade och Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning understälda beslut
angående ordnande af förhållandena med afseende å enskildes innehaf

utaf till nämnda städer från kronan donerad jord förklarats icke böra
vinna nådig fastställelse, tillika — enär det för befordrande i allmänhet
af ett tjenligare tillgodogörande af städernas donationsjord, likasom för
befrämjande af enskildes trygghet i besittningen af stadsjord, som
kommit i deras värjo, af vigt syntes vara att åt städerna bereddes
möjlighet ej allenast att kunna med full eganderätt åt enskilde upplåta
jord, som blifvit till stad af kronan donerad, än äfven att, der sådan
jord under ett eller annat uppgifvet fång redan kommit i enskild besittning,
kunna bekräfta den gjorda upplåtelsen, så att den matte blifva
för framtiden fullt betryggande — anbefalt Kammar-Kollegium att,
efter nödig utredning af hithörande förhållanden, till Eders Kongl.
Maj:t inkomma med underdånigt betänkande, huruvida befogenhet i nu
angifna hänseenden kunde böra åt städerna inrymmas och i sådant fall
hvilka vilkor och förbehåll syntes böra dervid fästas.

Vidare och genom särskilda nådiga bref:

den 11 oktober 1893 angående sökt tillstånd för staden Kristianstad
att afhända sig eganderätten till vissa donationsjordar;

samma dag angående gjord framställning i fråga om tillstånd för
staden Gefle att till enskilde försälja obebygda tomter och tomtdelar
derstädes in. in.;

samma dag angående gjord framställning om försäljning af staden
Piteå tillhörig jord inom den s. k. nya stadsdelen;

den 24 maj 1895 i fråga om försäljning af vissa till tomter indelade
lotter utaf staden Simrishamns donationsjord;

den 19 juli samma år angående sökt tillstånd för staden Falköping
att försälja viss borgmästaren derstädes förut anslagen jord;

den 14 februari 1896 angående gjord framställning af stadsfullmäktige
i Sköfde om ändring i bestämmelserna angående rätt till förvärfvande
och bebyggande af s. k. stadsjord i nämnda stad;

den 4 september samma år angående sökt tillstånd för Söderköpings
stad att sälja den staden tillhöriga s. k. Bassängjorden:

den 11 i samma månad och år angående gjord framställning om
fastställelse å beslut om upplåtelse till aktiebolaget Jäderberg & C:o af
visst område af staden Söderhamns donationsjord;

den 18 september samma år angående stadsfullmäktiges i Sundsvall
ansökning om tillstånd för nämnda stad att afhända sig viss del af
stadens donationsjord; samt

den 6 november samma år angående stadsfullmäktiges i Södertelje
ansökning om tillstånd för staden att till enskild person upplåta ett
område af stadens donationsjord;

har Eders Kongl. Maj:t, med nådigt förklarande att de i dessa
ärenden gjorda framställningar icke bifallits, funnit godt öfverlemna
handlingarna i samma ärenden till kollegium för att vara att tillgå vid
behandlingen af ofvanförstnämnda fråga.

För fullgörande af förberörda genom nådiga brefvet den 17 juni
1893 kollegium gifna befallning har kollegium trott sig böra i ärendet
höra vederbörande, i hvithet afseende kollegium infordrat

dels, beträffande Stockholms stad, från drätselnämnden och magistraten
derstädes äfvensom öfverståthållareembetet ej mindre utredning
angående hvilka donationer i jordegendom staden af kronan undfått
samt de närvarande förhållandena i afseende å samma jords disposition
än äfven yttranden i de hänseenden, det nådiga brefvet angåfve;

dels ock, för öfriga städer — jemte det i fråga om några af dem
uttalanden afgifvits från enskilde jordinnehafvare — yttranden från vederbörande
stadsfullmäktige eller allmänna rådstugor, magistrater och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvarvid med afseende å hvarje
af dessa städer äskats:

A. Utredning, i den mån sådan kunde åstadkommas, angående:

I. hvilken jordegendom staden genom donation af kronan undfått
och innehade; dervid såsom donation icke finge afses beslut, som endast
innebure egendoms förläggande under stadens jurisdiktion eller försäkran
om rätt att oqvaldt, behålla viss staden enskildt tillhörig jordegendom,
utan endast sådan upplåtelse, hvarigenom egande- eller nyttjanderätt
till kronans jord blifvit staden förlänt;

II. de urkunder, som för donationerna läge till grund eller genom
hvilka desamma ändrats eller förklarats, och af hvilka urkunder tillika
borde företes afskrifter i tillämpliga delar, med särskild hänsyn till de
vid donationerna fästa vilkor;

III. donationsjordens hemmantal och areal;

IV. hvilka utskylder och onera det ålåge staden eller särskilda dess
invånare att för den donerade jorden utgöra till kronan;

V. jordens närvarande användning, och i sådant afseende

l:o) huru stor del deraf vore belägen inom stadsplan och disponerades
:

a) af staden sjelf:

aa) för gator, torg, publika byggnader, allmänna platser
eller eljest för stadens allmänna behof;
bb) såsom byggnadstomter, afsedda för upplåtelse, jemte
uppgift å antalet deraf; och

ce) på annat sätt;

b) af enskilde, såsom

aa) ofria tomter, med angifvande af:
antal och

upplåtelsevilkor, i fråga om
tomtören (grundlega, jordskyld o. s. v.);
rekognitionsafgifter (30:de penning, städja, käunelsepenningar,
friskilling o. s. v.);
öfriga utskylder och besvär till staden;
stadens lösningsrätt;
friköp jemte grunden derför;

öfriga förhållanden som reglerade tomtinnehafvarnes
besittningsrätt;

bb) fria tomter, med uppgift å:
antal;

grunden för tomternas egenskap af sjelfegande och
hvilka särskilda utskylder och besvär för dylika
tomter utgjordes till staden;
ce) under egande- eller nyttjanderätt på annat sätt upplåten,
med redogörelse dervid för de förhållanden,
på hvilka det enskilda innehafvet grundades, äfvensom
för de dermed följaktiga särskilda rättigheter
och skyldigheter gent emot staden;

2:o) huru stor areal, i särskilda egoslag fördelad, den utom stadsplanen
belägna donation sjorden omfattade och hvad deraf vore

a) indeladt på stadens hus och tomter, med uppgift om
grunden för denna indelning jemte derför i öfrigt gällande
bestämmelser;

b) anslaget till stadens borgerskap, med angifvande, huruvida
och i sådant fall enligt hvilken grund jorden vore
fördelad emellan borgerskapets medlemmar, eller om
densamma förvaltades för borgerskapets gemensamma
räkning;

c) af staden upplåtet till kyrkor, fromma stiftelser eller
allmänna inrättningar;

d) anslaget till ecklesiastik- och skolstaternas aflöning;

e) d:o till aflöning åt stadens embets- och tjenstemän
samt betjente;

f) d:o till ombesörjande af skjutsningsbestyret eller andra
allmänna besvär;

g) för stadskassans räkning utarrenderadt;

h) i enskildes värjo med eganderätt kommet eller, i andra
fäll än de i mom. a) och b) nyss förut här ofvan afsedda,
med nyttjanderätt upplåtet, hvarvid borde meddelas
enahanda uppgifter som under punkten 1 b,
mom. ce här ofvan angifvits;

i) på annat sätt disponeradt; och

VI. totalbeloppet af de inkomster, staden för närvarande af donationsjorden
åtnjöte; samt

B. yttrande:

I. huruvida befogenhet att, på sätt i det nådiga brefvet afsåges,
ej allenast under full eganderätt föryttra donationsjord utan ock bekräfta
redan gjord upplåtelse af dylik jord ansåges böra staden medgifvas;
samt i sådant fall

l:o) huruvida en dylik befogenhet borde afse all stadens jord af
ifrågavarande beskaffenhet eller endast de delar af samma
jord, hvilka folie inom det egentliga, af stadsplan bestämda
stadsområdet;

2:o) i hvilken ordning den ifrågastälda rättigheten, särskildt i afseende
å uppgörelse mellan staden och enskilde, som redan
innehade donationsjord, lämpligen borde utöfvas;

3:o) hvad vilkor och förbehåll i öfrigt lämpligen borde i fråga om
donationsjordens afhändande uppställas, och dervid särskildt

a) huruvida för den genom jordens förläning afsedda förmån
vederlag borde betingas genom viss köpe- eller
löseskilling, att betalas på en gång eller helt och hållet
eller delvis uttagas genom åsättande af årlig tomt- eller
jordskatt, derför i sådant fall beräkningsgrund skulle
angifvas; och

b) i hvad mån de genom donationsjordens föryttring staden
tillflytande medel ansåges böra, för donationsändamålets
behöriga tillgodoseende, särskildt förvaltas
och disponeras, samt hvilka föreskrifter i sådant hänseende
kunde finnas lämpliga;

II. huruvida, för det fall att den i det nådiga brefvet afsedda vidsträcktare
dispositionsrätt öfver donationsjorden funnes icke böra staden
medgifvas, annan ordning i syfte att befordra ett tjenligare tillgodogörande
af donationsjorden lika som att befrämja enskildes trygghet i
besittningen af dylik i deras värjo kommen jord ansåges kunna och

höra genomföras, i livilket afseende vederbörande lemnades öppet att,
med ledning af de i det nådiga brefvet omförmälda särskilda framställningar
och deröfver afgifna anmärkningar samt i öfrigt förhandenvarande
utredning, framlägga de förslag, hvartill fog ansåges förefinnas.

Sedan härefter ordföranden i Arvika köpings kommunalstämma
G. Olsén, jemlikt uppdrag af kommunalfullmäktige derstädes, uti underdånig
ansökning, med öfverlemnande af utredning i ämnet för så vidt
köpingen anginge, anhållit att, enär jemväl köpingen innehade jord,
som blifvit densamma af kronan donerad, samt de förhållanden, som
påkallat ofvanberörda åtgärder beträffande städernas donationsjordar,
syntes vara i lika mån förefintliga med afseende å nämnda, köpingen
förlänta jord, frågan om dispositionen af sistnämnda jord måtte behandlas
i sammanhang med den ofvanberörda om städernas jordar, har
Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 4 september 1896 funnit
godt förordna, att handlingarna jemväl i detta ärende skulle till kollegium
öfverlemnas, med nådigt uppdrag att, vid afgifvande af det genom
ofvanberörda nådiga bref den 17 juni 1893 infordrade underdåniga betänkande
angående förändrade bestämmelser rörande disposition af städernas
donationsjordar, i samma hänseende yttra sig äfven beträffande
Arvika köpings så beskaffade jord.

Med bifogande af samtliga från orterna i ifrågavarande ärende inbekonma
äfvensom till kollegium från Eders Kong]. Magt särskild!
öfverlenmade ofvanberörda handlingar jemte till stadsfullmäktiges i
Malmö och Sundsvall yttranden hörande kartor, får kollegium nu i underdånighet
afgifva sitt betänkande i ämnet, omfattande dels utredning,
i afseende hvarå kollegium efter några inledande allmänna anmärkningar
tillåtit sig följa hufvudsakligen samma ordning, som nyss härofvan
blifvit angifven, dels ock utlåtande och förslag.

De svenska stadssamhällenas utveckling synes särskild! under 15-och 1600-talen hafva utgjort föremål för statsmaktens synnerliga omvårdnad,
otvifvelaktigt af den anledning, att stadsväsendet, hvars betydelse
för statslifvet icke kunnat underskattas, här i Sverige under
förhandenvarande politiska och sociala förhållanden faktiskt icke kunnat
såsom i andra land genom egen kraft vinna styrka och blomstring.

Huruledes statsmakten för sådant ändamål ingripit genom lagstiftningsåtgärder
eller maktbud; huru så till exempel förbud mot landsköp
under århundraden genomgått näringslagstiftningen; huru handtverkare
och utöfvare af industrielt näringsfång tvungits att inflytta till städerna
för att der drifva sin rörelse; huru åtskilliga städer på regeringsmaktens
bud flyttats till andra platser, som ansetts erbjuda bättre betingelser
för deras förkofran, och huru en mängd andra städer blifvit på kronans
befallning anlagda — om sådana åtgärder i syfte att i städerna intvinga
den s. k. borgerliga näringen eller eljest förstärka stadsväsendet
torde här endast i förbigående böra erinras. Verksammare än dessa
åtgärder torde utan tvifvel ansetts ett direkt ekonomiskt understöd —
eftersom städerna i ganska vidsträckt mån blifvit med sådant af kronan
hugnade.

Bland de förmåner, som i detta sistnämnda hänseende från kronans
sida tillgodokommit olika städer, torde den vigtigaste hafva varit förläning
eller gåfva af jordegendom. I tider, då tillgång på reda penningar
varit ringa och statskassan knappast haft andra valutor att röra
sig med än fast egendom, måste väl också denna form för understödets
lemnande hafva legat närmast till hands eller varit den enda möjliga.
Till betryggande af ett stadssamhälles bestånd och utveckling har väl
ock i främsta rummet varit angeläget att bereda detsamma besittning
af ett tillräckligt jordområde till »utrymme» för stadsinvånarnes boplatser
samt till fält för drifvande af jordbruk och boskapsskötsel, som
i allmänhet länge och i den mån köpenskap och borgerliga handteringar
icke ensamma kunnat förskaffa sina idkare full bergning måst af borger -

skåpet anlitas såsom binäringar. Med rådande föreställningssätt, de der
bjödo förläning af jordagods såsom vederlag eller belöning för medverkan
i statens tjenst, torde jemväl hafva varit fullt öfverensstämmande
att städernas borgerskap såsom organ för en för statslifvet
vigtig ansedd funktion, utöfningen af de borgerliga näringarna, hvilken
i Sverige med der rådande brydsamma förhållanden länge och icke utan
skäl betraktats såsom ett onus, på lika sätt som andra förvaltningsorgan
gjordes till låntagare. Städerna hafva sålunda under tidernas
lopp af kronan i gåfva eller förläning erhållit betydande jordegendomar,
städernas donationsjordar såsom de numera allmänneligen benämnas.

Såsom ledande grundsats vid anordningen af här ifrågavarande
donationsinstitut synes åtminstone i regel hafva uppstälts fordran på
den förlänta egendomens oförytterlighet. Redan den statsrättsligt gällande
normen — landslagens förbud för en konung att minska kronans
hus, land och ingälder för efterträdaren — förbjöd egendomens afhändande
från kronan; men härförutom har sjelfva syftet med donationen
uppenbarligen ansetts skola motverkas eller omintetgöras i fall förläningen
utlemnats åt donatarien till fri dispositionsrätt, då i sådant
fall garanti skulle hafva saknats för, att förmånen af donationen skulle
åt donatarien fullt bevaras och sålunda hvarken af det enskilda intresset
obehörigen tillgodogöras ej heller öfverflyttas på andra samhällsklasser
än den för hvilken den var afsedd, nämligen städernas borgerskap.
Donationsjordens inalienabla karakter och dess bibehållande åt borgerskapet
utgöra alltså de mest framträdande dragen i den mångfald af
bestämmelser, som på detta område möter.

I öfrigt synas reglerna angående donationsjordarnes disposition
varit förestafvade antingen af hänsyn till vissa speciella ändamål, dem
donator funnit angeläget att betrygga, såsom uppehållande af städernas
municipala institutioner och dylikt, eller ock af de på skilda tider rådande
olika föreställningssätt om tjenligaste sättet för den förlänta egendomens
tillgodogörande i händerna på en donatarie, hvars hufvudsakliga
näringsfång ansetts böra vara ett annat än jordbrukarens.

Sedan genom den omedelbart efter nya statsskickets införande
vidtagna jemkning i borgerskapets privilegier ståndets uteslutande rätt
att innehafva stadsjord upphört, och förmånen af donationsjordens besittning,
der denna varit vederbörande borgerskap samfäldt bibehållen,
genom de i samband med nya kommunallagstiftningen åvägabragta likställighetsöfverenskommelser
i allmänhet jemväl blifvit Överflyttad på
stadskommunen i dess helhet, torde donationsinstitutets ursprungliga

ändamål: att premiera utofningen af stadsborgerlig näring, kunna sägas
hafva blifvit ett mera vidsträckt: att förstärka stadskommunernas ekonomiska
ställning i allmänhet. Nyare tiders utveckling har val också
otvifvelaktigt kräft andra former för donationsj ordens tjenliga tillgodogörande
än som i äldre föreskrifter anvisats. Hvarken det ena eller
det andra förhållandet synes emellertid hittills förmått verka någon
egentlig rubbning i den af ålder bestående grundsatsen om donationsjordens
oförytterlighet, hvilken grundsats sålunda formelt, i meddelande
af nya och tillämpningen af förut gällande bestämmelser på detta område,
alltjemt upprätthållits såsom regel.

Den faktiska utvecklingen torde dock kunna sägas sedan länge
hafva gått en annan väg, i det att inom många städer betydande delar
af donationsjorden, donators stränga, ofta upprepade abalienationsförbud
till trots, efter hand från äldre tider obehörigen kommit i enskild värjo
och nu af sina innehafvare besittas med anspråk på eganderätt. _ Orsakerna
till detta oegentliga förhållande må hafva varit flere: mindre
lyckliga dispositionsformer, som underhjelpt enskilda Övergrepp,, oförstånd
och godtycke hos lokala myndigheter vid donationsinstitutets
vårdnad under gångna tider, obenägenhet att rubba förhållandena sådana
de fått utveckla sig o. s. v. I senare tid hafva visserligen inom några
städer åtgärder vidtagits för återvinning af dem frånhänd donationsjord;
men förhållandet i sin allmänhet qyarstar dock fortfarande, och
att döma af såväl de förut omförmälda under nådig pröfning komna
förslagen angående städerna Norrtelje, Sundsvall och Umeå som de i
detta ärende afgifna yttranden från Övriga städer, för hvilka fragan i
denna del har betydelse, synes det vara ett så godt som allmänt eftertraktadt
önskemål att få det redan förhandenvarande enskilda innehafvet
betryggadt. Ur denna synpunkt sedd torde frågan hafva större intresse
än fallet synes vara med ett annat, genom högstberörda nådiga brefvet
den 17 juni 1893, deri inrymdt spörsmål, nämligen om lämpligheten
och behofvet af ett allmänt utlemnande åt städerna af fri förfoganderätt,
öfver sådan donationsj ord, som de sjelfve fortfarande innehafva,
ett spörsmål, till hvilket, städernas vederbörande målsmän synas ställa
sig mera likgiltiga.

En utredning om livilka donationer i jordegendom städerna af kronan
undfått och ännu innehafva, i hvilket sistnämnda hänseende här åsyftas
ett innehaf endast i den mening att något återbördande till donator
icke skett, synes i första rummet kräfva besvarande af frågan hvad
som här i allmänhet skall menas med donation och donationsjord.

Med afseende till en början å uttrycket donationskort/, föreställer
sig kollegium, i olikhet med åtskillige af de i ärendet hörde vederbörande,
att under den jordegendom, hvarom här är fråga, bör hänföras
all slags fastighet, sålunda jemväl verk och inrättningar, särskildt mjöloch
sågqvarnar, som ofta utgjort föremål för donation, tegelbruk, vattenfall
och strömmar, fisken, deraf likaledes många blifvit donerade; i vederlag
för servitutsrättigheter af mulbete och skogsfång utbrutna områden,
samt slutligen hus och byggnader, som i enstaka fall blifvit
gifna utan sammanhang med upplåtelse af annat jordområde än sjelfva
grunden, hvarå de befunnits. Äfvenså torde, der kronan medelst för
ändamålet lemnade reda penningar beredt någon stad tillfälle att förvärfva
fastighet, sålunda åtkommen dylik egendom vara att betrakta
såsom donationsjord.

Hvad sedermera angår termen donation, lärer densamma i det svenska
förläningsväsendet utvecklat sig till den specifika betydelsen af
ärftlig eller perpetuel förläning, om den också blifvit använd äfven för
betecknande af evärdelig (allodial) upplåtelse under gåfvotitel. Såsom
väsentliga kännemärken på en donation af här ifrågakomna slag anser
kollegium för sin del böra fasthållas, att upplåtelsen skall hafva afsett
åtminstone ständig nyttjanderätt till kronans jord och vidare, att upplåtelsen
skall hafva skett i form af gåfva, så att staden icke behöft för
jordbesittningen utgifva vederlag. Med afseende å den senare förutsättningen
bör dock genast erinras, hurusom under donationer af nu

ifrågavarande slag äfven sådana fall, der kronan vid upplåtelsen betingat
sig skatt eller afrad för den upplåtna jorden utan tvekan plägat
inrymmas, uppenbarligen derför att rånte- eller afradsprestationen funnits
vara af underordnadt värde i jemförelse med sjclfva förmånen af jordens
besittning, eller ock derför att ränteeganderätten varit att betrakta såsom
en sjelfständig rätt, hvilken icke utan vidare skolat åtfölja sjelfva
jordupplåtelsen. Den omständighet, att donationen egt rum med eller
utan skattefrihet för jorden, har sålunda ansetts vara utan betydelse för
afgörandet om tillvaron af ett donationsförhållande, ehuru helt naturligt
den skattefria jordbesittningen måst framstå såsom donation af mera
ypperlig beskaffenhet än det med skattskyldighet förbundna jordmnehafvet,
hvadan ock en senare gjord eftergift af en å donationsjorden
Infilande pålaga måst uppfattas såsom en mer eller mindie väsentlig

förbättring af donationens innehåll.

Vid en öfverblick af de transaktioner mellan kronan och städerna,
hvilka angått förvärfvande af jordbesittning åt de senare, möta emellertid
många fall, då vederbörande städer fått för den vunna förmånen
vidkännas vederlag på annat sätt än nyss är nämndt. _ Spörsmålet om
upplåtelsens karakter af gåfva eller ej lärer då få blifva beroende af
vederlagets storlek i förhållande till jordens verkliga värde, något hvarom
behörig utredning i de flesta fall måste blifva synnerligen svår att
åstadkomma. Förutsatt dock att bevisningen härom vore nöjaktig, så
och då upplåtelsen i dessa fall företer en blandning af gåfva och onerös!
fång, och då veterligen icke någonsin förekommit utbrytning på marken
af hvad som skall motsvara det ena eller det andra, måste det tydligen
blifva särdeles vanskligt att afgöra huru jordupplåtelsen i det särskilda
fallet bör ur donationssynpunkt anses och behandlas. I de nu inkomna
primäruppgiftema hafva vederbörande emellanåt accepterat donatiousegenskap
hos jorden äfven då förhållandena i nu angifna hänseendet
synts kollegium föranleda till ett antagande i motsatt riktning.

I fråga om fordran på eu verklig jordupplåtelse från kronan såsom
vilkor för donationens egenskap af sådan, förekommer åter, att
kronan icke blott sjelf åt städerna upplåtit jordegendom utan ock genom
sin medverkan eller sina dispositioner saväl i många fall föi mediat
jordförvärf åt städerna från tredje man som äfven i allmänhet uppträdt
hägnande och betryggande med afseende å deras jordbesittning, allt pa
ett sätt, som mången gång, helst när säker upplysning om första åtkomsten
till jorden saknas, kan hafva gifvit upphof till den föreställning
att kronan varit den egentlige upplåtaren.

Till belysning al'' hvad nu anförts torde böra i korthet redogoras

för livad handlingarne innehålla om de vigtigaste olika sätt och former,
i hvilka kronans medverkan med hänsyn till utvecklingen och befästandet
af städernas jordbesittning tagit sig uttryck och hvilka synts
kollegium af beskaffenhet att böra särskildt omförmälas.

Om härvid kamerala förhållanden tagas till utgångspunkt, så visar
det sig, att kronan åt städerna anordnat eller förmedlat upplåtelser af
såväl krono-, som skatte- eller frälsejord.

I fråga om kronojorden möta då först de vanliga och talrika upplåtelserna
af kronans under omedelbar disposition varande egendomar,
såsom kungs- och kungsladugårdar, kronoallmänningar, hemman i ödesmål,
fisken samt verk och inrättningar m. m. Hafva sådana egendomar
lemnats utan vederlag och med skattefrihet, föreligger en ren
och ypperlig donation; och äfven der skatt vid upplåtelsen betingats,
synes, på sätt i det föregående blifvit nämndt, tvekan ej af sådan anledning
råda om upplåtelsens donationsegenskap.

Vidare förekomma i många fall upplåtelser af kronoegendomar
under enskild disposition, egentligen sådana kronans hemman och lägenheter,
hvilka vid upplåtelsen varit med enskilda åboar eller landbönder
besatta. För så vidt staden dervid bekommit jorden utan förbehåll om
skattskyldighet till kronan eller annat vederlag, är förhållandet uppenbarligen
detsamma som det nyssnämnda: donationen är fullt klar och
tydlig. Ofta har emellertid staden vid en sådan upplåtelse fått sig ålagdt
att till kronan utgöra de vid egendomen häftande skatter och onera,
hvarför transaktionen i sådana fall egentligen endast skulle kunna anses
innebära ett vanligt åboombyte; men då staden i öfrigt utan särskildt
vederlag åtkommit jordbesittningen, har äfven sådan upplåtelse
allmänt ansetts hänförlig till donation. Har staden deremot, såsom
någon gång kan visas hafva varit förhållandet, jemväl fått godtgöra
den enskilde för åboskapets mistning, lärer upplåtelsens karakter af
donation kunna anses åtminstone i någon mån tvifvelaktig.

I något fall har upplåtelsen afsett kronojord, som varit till enskild
person förpantad, och dervid staden såsom vilkor för jordens öfvertagande
tillförbundits att förnöja panthafvaren medelst erläggande af
den behöriga löseskillingen, hvilket jemväl skett. Huru en upplåtelse
under så beskaffade omständigheter rättvisligen kan få namn af donation
förefaller svårt att inse — under annan förutsättning än att egendomen
haft ett betydligare värde än hvarför den stått i pant, något hvarom
utredning i här åsyftade fall icke förekommer.

Icke sällan finnas städer hafva fått skatteköpa kronans jord. Då
skatteköpeskillingen härvid åtminstone i åtskilliga fäll icke ens till -

närmelsevis uppgått till belopp motsvarande jordens verkliga värde,
samt kronan således i dylika fall må kunna anses hafva till vederbörande
städers förmån gjort eu verklig uppoffring, kunde transaktionen
ur sådan synpunkt möjligen finnas ega ett visst innehall af donation.
Men då dessa skatteköp näppeligen kunna annorledes betraktas än vanliga
sådana, der förhållandet i afseende å köpeskillingens belopp vant
detsamma men der vederbörande likafullt områda den skatteköpta jorden
utan inskränkning i dispositionsrätten, torde nu ifrågavarande skatteköp
här icke vidare böra komma i betraktande — på sätt jemväl vederbörande
sjelfve, med något undantag, i nu inkomna redogörelser ansett.

Vid frågan om donationerna af kronojord torde för fullständighetens
skull böra erinras, hurusom någon gång förekommit, att icke
kronan sjelf utan medlem af konungahuset personligen uppträdt såsom
donator och hugnat en eller annan stad med gåfva af honom enskildt
tillhörigt jordagods. Så har en stad blifvit- helt funderad på konung
Karl IX:s enskilda arfvegods och jemväl sedermera af samme konungs
arf och egna gårdar undfått ytterligare förläning; med afseende hvarå
vederbörande nu anmärkt, hurusom dessa upplåtelser icke vore att anse
såsom kronodonationer och följaktligen stode utom ämnet. Huru förhållandet
i detta hänseende än uppfattas, vill kollegium endast erinra,
att åtminstone ordalagen i de allmänna författningar, som reglera
dispositionen af städernas kronodonationsjordar, ej synts kollegium höra
utesluta tillämpning af samma författningar äfven på så beskaffade jordupplåtelser
som de nu omnämnda.

Äfvenså gifvas exempel på jordförläningar åt städerna så att säga
i andra hand, nämligen beträffande gods, som tillhört donators eget
från kronan undfångna län. Särskildt har konung Karl IX såsom hertig
i vidsträckt omfattning utöfvat en sådan sjelfständig föreningsrätt, och
till och med från grefskapen har någon gång gods på samma sätt upplåtits.
Någon tvekan om sådana upplåtelsers egenskap af kronodonationer
lärer ej behöfva ifrågakomma då, såsom det vill synas, desamma
sedermera af kronan antingen lemnats oantastade eller till och med
uttryckligen om ock med andra vilkor fastslagits såsom definitiva.

Såsom här ofvan blifvit nämndt, har jord äfven åt skatte eller
frälse natur genom kronans åtgärd kommit i städernas värjo. Der
behof af något med hänsyn till belägenhet eller andra omständigheter
lämpligt jordområde gjort sig särskildt gällande för någon stad, vare
sig i och för dess anläggning eller eljest, men detta område icke tillhört
kronan och således ej kunnat omedelbart af henne upplatas, halva
särskilda utvägar för dess förvärfvande åt staden mast anlitas. Van -

ligen lmr då kronan genom byte mot annan jord, eller eljest mot
vederlag, af skatte- eller frälsehemman, till ocii med tvångsvis, tillvunnit
sig egendomen för att sedermera kunna upplåta den åt staden,
dervid dock vederlagsfrågans ordnande för ingen de! alltid behöft föregå
denna upplåtelse, utan ofta lemnats åt framtiden, medan staden utan
vidare omgång fått taga egendomen i besittning.

Har vid sådana transaktioner godtgörelsen åt den enskilde, vare
sig förr eller senare, lemnats såsom utlofvadt blifvit af kronan utan
stadens betungande, är uppenbarligen förbållandet detsamma som om
kronans eget gods blifvit upplåtet, och något tvifvel om upplåtelsens
karakter af donation behöfver bär ej förekomma.

Exempel saknas dock icke på, att, ehuru kronan vid en så beskaffad
transaktion utfäst sig att ordna frågan om vederlaget, staden
sjelf, såvidt upplyst är, fått draga omsorgen härom. Förhållandet blir
då i sjelfva verket detsamma som i de rätt ofta återkommande fall, då
kronans ingripande inskränkt sig till att möjliggöra eller underhjelpa
transaktionen mellan staden och den enskilde jordegaren, med förbindelse
för staden sjelf att förnöja denne. Någon gång finues dervid en
enskild possessor hafva fått sig af kronan ålagdt att afstå sin jord till
staden mot lösen — ett expropriationsförhållande således — men i
allmänhet har jordegarens rätt fullt respekterats, så att det lemnats
beroende på vänlig öfverenskommelse mellan staden och honom, om
och på Indika vilkor staden kunde förvärfva jorden; hvaremot kronans
hägn och medverkan gifvit sig uttryck dels i det förvisso ej ovigtiga
medgifvande^ till egendomens förläggande under stadens jurisdiktion
och dess privilegier, dels ock i eftergift till stadens förmån af kronans
skatt och ränta från egendomen. Ehuru i dylika fall någon donation
af jorden från kronans sida uppenbarligen ej är för handen, saknas
emellertid icke regeringsurkunder, de der afhandla sådana dispositioner
med samma uttryck som annorstädes finnas använda i fråga om verkliga
jordförläningar. I en sådan urkund heter det till exempel, att
Kong!. Maj:t »midt donerat och beviljat» en viss stad evärdeligen till
dess utrymme och gemene bästa två uppgifna byar qvitt och fritt från
alla. deraf gående kronans utlagor, dock bördemännen deras skatterättighet
oförkränkt, hvilken staden skulle hafva tillstånd dem afhandla
»efter deras goda vilja och åtnöje».

Hvad angår förläning af ränta utan samband med upplåtelse af
sjelfva jorden, hvarifrån räntan utgått, lärer det vara uppenbart, att eu
sådan disposition — hvarpå exempel emellanåt förekommer — icke kan

föranleda till antagande af donationsegenskap hos jorden, med hvilken
staden såsom allenast räntetagare ju icke haft att taga befattning.

Likaså torde vara tydligt, att förläggande af egendom^ under, stadens
jurisdiktion, då staden icke på samma gång tillagts någon dispositionsrätt
öfver samma egendom, icke i och för sig får anses innebära
någon donationsakt, ehuru visserligen i allmänhet, egendomen genom
eller i följd af en sådan regleringsåtgärd kommit i åtnjutande af särskilda
förmåner såsom lindrigare beskattning, större frihet till delning
och klyfning och dylikt. Den privilegierade ställning stadsjorden genom
sådana extra förmåner vunnit framför landsbygdens jord och hvilken
genom mångahanda försäkringar, bref och resolutioner från regeringsmaktens
sida hägnats och bekräftats, torde emellertid nog hafva verkat
till utbildande af en viss föreställning om donationskarakter hos åtskilliga
stadsegor, för hvilkas egenskap af donerade någon bevisning i
öfrigt icke kunnat åberopas. Derjemte bör märkas, att regeringsurkundei
finnas, som icke med tydlighet utmärka, huruvida med derigenom anbefalda
dispositioner skolat afses endast en jurisdiktionsförflyttning eller
eu verklig upplåtelse af sjelfva jorden, och att afgörandet härom måste
förutsätta en noggrann kännedom om såväl det förutvarande som det
efterföljande förhållandet, hvilken kännedom icke alltid står. till buds.

Då kollegium, på sätt här otvan augifvits, såsom väsentligt kännemärke
på donation af stadsjord upptagit äfven den bestämmelse, att
jorden borde vara åt städerna upplåten åtminstone med ständig nyttjanderätt,
har kollegium, jemte det en sådan bestämning redan synts
kunna härledas ur donationstermens historiska betydelse, i öfrigt afsett,
att i nyare tid, eller efter tillkomsten af 1789 års försäkring, som åt
alla derförut gjorda donationer synes hafva gifvit helgden af orubbligt
bestånd, kunna hafva förekommit sådana jordupplåtelser åt städer, hvilka
uttryckligen förklarats skola gälla endast tills vidare. På sådana upplåtelser
lära bestämmelserna om städernas donationsjordar i ingen måtto
vara tillämpliga.

Men hafva städerna af kronan eller genom hennes förmedling på
fierchanda sätt åtkommit jordegendom, så möter a andra sidan icke sa
sällan det motsatta förhållande, att stad fatt till kronan eller, i följd
af någon från hennes sida anbefald åtgärd afstå områden af sitt joidinnohaf.
I detta hänseende förekommer, att egor blifvit vissa städer
fråntagna lör att disponeras för något statsändamal — såsom att läggas

under något närbeläget kronans slott, eller till anläggning af fästningsverk
eller dylikt — äfvensom att, då regeringsmakten förordnat om
flyttning af stad till annat ställe, sådant kan hafva för staden föranledt
mistning af jord, som på den gamla platsen innehafts. I dessa fall
synas emellertid vederbörande städer hafva bekommit annan jord i stället
för den afstådda. Har i sådana fall den afträdda jorden varit af donationsnatur,
måste jemväl den i dess ställe förvärfvade anses hafva iklädt
sig samma egenskap. Voro återigen de af staden lemnade egor dess
enskilda tillhörighet, lärer, beträffande vederlagsjorden, någon donation
icke kunna anses vara för handen i annan mån, än för så vidt denna
jord kan visas hafva varit af högre värde än den staden frångångna,
och det torde, på sätt redan här ofvan framhållits, blifva vanskligt att
afgöra, huru i dylikt fall upplåtelsen, med dess innebörd af på en gång
byte och gåfva, skall ur donationssynpunkt anses.

Svårigheten att i särskilda fall afgöra stadsjordens egenskap af
donationsjord beror emellertid ingalunda alltid derpå, att tvekan kan
rada om karakteren af den upplåtelse, hvarigenom jorden kommit i
stadens värjo. Hvad särskildt beträffar de omkring 50 städer, som
redan från medeltiden egt bestånd såsom sådana, är det i många fall
icke möjligt att utröna, huru de åtkommit sin jord, och frågan blir då,
huruvida man må vara berättigad till det antagande, att innehafvet
härrör af någon upplåtelse från kronan. Här möter den uppfattning,
att en sådan upplåtelse får presumeras, så framt icke annat förhållande
kan styrkas. Så någon gång i de nu lemnade uppgifterna; så ock
t, ex. i åtskilliga ärenden, der vederbörande stadsfullmäktige anhållit
om nådig fastställelse å fattade beslut om föryttring af stadsjordsområden,
och der underställningsåtgärden finnes motiverad dermed, att det icke
kunnat ådagaläggas, att dessa områden icke vore att såsom donationsjord
anse. Från något håll har man antydt, att för denna anordning
af bevisskyldigheten, hvarigenom hela bevisbördan lägges på dens sida,
som påstår jordens sjelfegande natur, stöd skulle kunna finnas i ett
uttalande uti Hofrättens öfver Skåne och Blekinge den 5 juni 1891
meddelade dom, som i anledning af deremot fullföljd talan den 19 juli
1892 i nåder faststälts, angående af Malmö stad påstådd återvinning af
åtskilliga s. k. gårdejordar derstädes, och uti hvilken dom det heter, att
de ifrågavarande jordarne, i saknad af någon urkund, som angåfve
annat förhållande, måste antagas hafva ursprungligen kommit i stadens

besittning för användande till gemensam nytta. Och äfven der särskild
bevisning om donationsegenskapen ansetts böra kräfvas, synes man icke
sällan, åtminstone i äldre handlingar, hafva trott sig finna tillfyllestgörande
sådan bevisning uti det faktiska förhållandet, att jorden sedan
urminnes tider varit under stadens samfälda disposition samt städse
betraktats och behandlats såsom donationsjord, äfvensom vidare och
icke minst derutinnan att jordbesittningen af kronan konfirmerats.

Utan att tilltro sig afgörandet om det mer eller mindre berättigade
uti den nyssnämnda uppfattningen af bevisskyldigheten i fråga om stadsjordens
donationsnatur eller uti förfarandet att ensamt på grund af så
beskaffade indicier som de nyss angifna hänföra stadsegor till donationsjord,
anser sig kollegium dock härvid ega fog till några erinringar.
Om såsom ovedersägligt får antagas, att de äldre städerna uppvuxit ur
sjelfegande byalag, som vid sin öfvergång till stadssamhällen bibehållit
sina gamla, för jordbruk och boskapsskötsel använda områden, deruti
samfälligheter tydligen också i vidsträckt omfattning ingått, och att
utvecklingen först sedermera medfört utvidgning på hvarjehanda sätt
af stadens territorium, lärer deraf följa, att sådana städers egoinnehaf
till större eller mindre del kan vara urgammal sjelfegande odaljord,
som sålunda icke tillkommit dem genom någon kronans förläning, samt
att den omständighet, att vissa stadsjordar af gammalt innehafts under
samfäld disposition, icke heller behöfver föranleda till antagande om
sådan förläning, då bevisning derom i öfrigt brister. Hvad angår det
åberopade uttalandet i domen angående Malmö stads gårdejordar, synes
detsamma så mycket hellre här kunna lemnas å sido, som hvarken derigenom
eller genom domen i öfrigt blifvit förklarad!, att dessa jordar
egde donationsegenskap. Den omständighet slutligen, att jordbesittning,
som af stad sedan gammalt innehafts utan att någon donationsurkund
angående densamma är veterlig, finnes hafva blifvit af kronan
medelst flerehanda resolutioner, bref och försäkringar bekräftad, torde
ej heller böra tillerkännas afgörande betydelse, då nämligen under tidehvarf,
kännetecknade af en viss allmän osäkerhet i den enskildes rätt
gentemot statsmakten, kronans konfirmation kan hafva blifvit sökt och
meddelad icke allenast å verkliga af henne gifna jordförläningar, i fråga
om hvilka varit sed och pligt att sådana skulle sökas vid regentombyten,
utan jemväl å välfånget enskildt jordinnehaf. Vid sådant förhållande
torde åt de talrika konfirmationsurkunderna angående städernas
jordinnehaf, för såvidt de endast innehålla besegling af ett bestående
förhållande och icke derjemte upplysa huru detta ursprungligen uppkommit,
ej kunna tillmätas något värde såsom bevis i fråga om jordens natur,

äfven om ordalagen i desamma — t. ex. då Konungen förklarar sig af
synnerlig nåd unna och. efterlåta sina undersåtar i någon stad att behålla
förut innehafvande egor eller någon viss sådan — häntyda på
sådana egors upplåtande från kronan. Konfirmationsmeddelandet kan
för öfrigt hafva afsett icke uteslutande att stadfästa innehafvets oantastlighet
från kronans sida med hänsyn till egande- eller nyttjanderätten
till jorden utan jemväl att i jurisdiktionshänseende upprätthålla stadsområdets
integritet, i hvilken händelse detsammas betydelse ur donation
ssynpunkt varder ännu mindre.

Men äfven i de fall, då intet tvifvel råder vare sig om tillvaron
af en jordupplåtelse från kronan åt någon viss stad eller om denna
upplåtelses beskaffenhet att utgöra donation, kan svårighet med hänsyn
till utredningen om denna donation möta derutinnan att den donerade
jordens läge och gränser nu icke kunna på marken igenfinnas. Dels
hafva egorna vid donationstillfället icke alltid varit till sina gränser
fullt bestämda, dels hafva de gamla namnen å donerade hemman och
lägenheter samt dermed jemväl kännedomen om dit rätteligen lydande
egovälden flerestädes råkat i glömska och dels slutligen hafva de särskilda
jordarne inom hvarje stad undergått mångahanda skiften, egoutbyten
och förflyttningar, hvarom i brist på fullständiga kartor och
handlingar — många städers arkiv uppgifvas hafva under tidernas lopp
gått helt eller delvis förlorade — säker upplysning flerestädes icke
kunnat till vår tid bevaras. Af sådana anledningar är det beträffande
flere städer icke möjligt att på marken fullständigt särskilja den donerade
jorden från anuan sådan. Beträffande andra kräfves härom ofta
en särskild bevispröfning.

Af det nu anförda torde framgå, att en detaljerad och tillförlitlig
utredning om hvilka donationer i jordegendom städerna af kronan undfått
och innehafva i sjelfva verket knappast är möjlig. Den skulle i
hvarje fall förutsätta pröfning af frågorna om upplåtelsens bevislighet,
dess egenskap af donation och donationsjordens läge på marken, i
ettdera eller flere af hvilka hänseenden osäkerhet råder eller kan råda
beträffande åtminstone någon del af donation sjorden inom många af
rikets städer. Med afseende härå och då i händelse af tvist angående

donationsegenskapen hos en viss stadsega det icke tillkommer administrativ
myndighet att derom afgöra, och då vid den nu i utsigt stälda
regleringen af förhållandena i fråga om enskildes innehaf utaf donationsjord
tvistigheter i berörda hänseende kunna tänkas uppstå äfven
beträffande sådana egor, hvilkas egenskap af donerade uti vederbörande
stadsmyndigheters nu meddelade uppgifter förmenats klar och obestridlig,
torde det icke vara lämpligt, att kollegium nu inlåter sig i en detaljerad
granskning af städernas jordförhållanden i syfte att utreda de
särskilda jordarnes donationsnatur, så mycket mindre som kollega dervid
uttalade uppfattning om hvarje tvifvelaktigt fall möjligen skulle
kunna blifva för vederbörande intresserade parters åtgöranden bestämmande
men måhända sedermera vid frågans pröfning inför behörigt
forum komma att jäfvas. Kollegium måste derför inskränka sig till
återgifvande af vederbörandes egna uppgifter i hithörande hänseende;
dervid och då ett specifikt upptagande af hvarje särskild donation icke
lärer vara erforderligt för en allmän öfverblick öfver donationsinstitutets
omfattning, kollegium för utredning härom trott sig endast böra sammanställa
berörda uppgifter till en statistik öfver donationsjordarnes
hemmantal och areal, hvilken statistik återfinnes under afd. III här
nedan.

II.

Vid redogörelsen för donationsurkundernas innehåll med afseende å
de. vid donationerna fästa vilkor erbjuda sig olika synpunkter allt efter
som man afser:

a) beskaffenheten af den rätt, som kronan genom donationen afhändt
sig; eller

b) donatariens befogenhet i fråga om användningen af den donerade
egendomen.

Med afseende å den rättstitel, hvarunder jorden af kronan åt staden
upplåtits, torde donationerna enligt de egentliga upplåtelsebrefven, Indika
med inräknande af sådana konfirmationsurkunder, som särskildt i detta
fall synas vara af betydelse, utgöra omkring 200 stycken, kunna klassificeras
i följande tre hufvudgrupper, nämligen:

l:o) donationer under fullständig allodialrätt;

2:o) donationer till evärdelig ego; och

3:o) donationer med allenast nyttjanderätt till den förlänta jorden.

Till allodiala donationer, med hvilka kollegium afser sådana, der
donatarien erhållit uttrycklig befogenhet att afhända sig jorden eller
som eljest innehålla formligt medgifvande till dess dragande under enskild
värjo, är endast ett fåtal att hänföra. Kollegium har endast funnit
följande:

Stockholm.

Genom förmyndareregeringens bref den 28 februari 1639 förklaras,
att en del af Ladugårdsgärdet skulle evärdeligen höra och lyda under

stadens jurisdiktion, »så vida nämligen, att stadens magistrat må och
skall hafva makt att sälja deraf åt dem till evärdelig egendom som
mäkta och råd hafva derpå gode hus och gårdar fundera och bygga».

Genom samma myndighets bref den 5 mars 1640 unnas och efterlåtes
för bebyggande en del af Ladugårdsgärdet, och gifves magistraten
fullkomlig makt och tillstånd att der försälja byggnadsplatser.

Genom samma myndighets bref den 20 april 1644 beviljas, skänkes
och gifves åt staden till dess ytterligare utvidgande och byggningsplats
en del af Munklägret (Kungsholmen), af hvilken plats magistraten förklaras
hafva fullkomligt fri makt och tillstånd att efter öfverståthållarens
förordning och godtfinnande utdela och försälja tomter åt dem, som
derpå hus och jordar bygga ville och förmådde.

I bref den 27 mars 1647 skänker och gifver Drottning Kristina
åt staden för samma ändamål hela Kungsholmen med flere platser,
under enahanda rättighet.

Strengnäs.

I donationsbref den 20 december 1649 unnar, skänker och gifver
Drottning Kristina staden till evärdelig egendom Gårsinge by med tillhörigheter
»där med att giöra och låta, förpanta eller försällia till Borgerskapet
eller andre i staden som macht hafwe dem att inlösa och
dem sedan oprätt hålla och häffda», och heter det vidare: »men den
som ägorna och lägenheterna i så måtto sig tillhandla, skole de dem
för sig och sijne efterkommande erffwingar till ewärdelig oklandrat
ägendomb, såsom dheras wählfångne proprietet, man effter man till
Ewärdelige tijder owägerligen behålla».

Vener sborg.

Förmyndareregeringens förklaring den 1 februari 1644 innehåller,
att de, som från gamla staden Brätte flyttat till den nya staden Venersborg,
skalle undfå till evärdelig egendom de tomter, som de der med
vederbörligt tillstånd intagit. Alla andra tomter och platser, som till
stadens fundation förordnade vore, skänkte Kongl. Maj:t under staden
och gaf magistraten makt och tillstånd »att anten helt försälja bem:te
öfrige tompter för en billig lösen eller ock dem för åhrlig viss Tomptören
oplåta åt andra främmande».

Mariestad.

I konung Karl IX:s bref den 9 maj 1609 heter det: »Vij — —
unne och efterlåte — — våre undersåtar och borgerskap här i staden,
att dlie måge uptage och rödie åker och ängli, innan om statzens Råå
och röör, som vij stadenom tillförene tilldelt och efter låtit hafve, effter
som hvar och en kan och förmå rödie och upbruke, och dhet sedan

njute, bruke och behålle fritt för sigh och sine efterkommande, och
skall sedan ingen hafva macht till att klandre något dher oppå.»

Möjligen bör ock hit hänföras ett fall angående

Mariefred.

Genom bref den 27 juli 1624 efterlåter enkedrottning Kristina
stadens undersåtar två torp, Målaretorp och Furukulla, att till evärdelig
fri egendom behålla, dock så att egorna borde utdelas åt dem bland
stadens invånare, som dittills ingen lägenhet haft.

Talrikare äro de fall, då jorden förklaras vara upplåten åt staden
till evärdelig eg o, eller med andra ordalag i samma syfte, men utan
angifven befogenhet för staden att fritt disponera den donerade egendomen.

En specifikation af hithörande upplåtelser torde möjligen icke sakna
intresse, och kollegium har derför ansett sig böra i korthet angifva
dem sålunda:

Stockholm (enligt bref 1645 20/’n): åtskilliga kronans tomter och platser
»till en fast och oryggelig ägendom oklandrat för oss, våre efterkommande
och Sveriges krono till evärdelige tider att njuta, bruka och
behålla»;

Dito (1649 16/n): qvarnhus »för en fast och välfången evärdelig
egendom»;

Sigtuna (1591 7/e): ett torp, Pilshoda »till evärdelig egendom»;

Dito (1647 Vn): Herrehagen »till evärdelig, oklandrad egendom»;

Södertelje (1593 29/i): Lina gårdar »till evärdelig ägendom»;

Norrtelje (1625 ^As): två skattehemman »till evärdelig egendom»;

Upsala (1610 29A2): Kålgårdstomter »till evärdelig ägendom»;

Enköping (1628 6A>): tomt till rådhus »till everdelig egendom»;

Dito (1652 24/i2): Fauna mosse »till Evärdelig fri ägendom»;

Nyköping (1562 12/3): några öar och holmar »till ewärdelig eghe»;

Strengnäs (1584 28A): torpet Lundaqvarn »till stadzens rätte ägendom»
;

Linköping (1652 24 A 2): fem tunnland kronojord eller tomter »under
staden till evärdelig fri egendom»;

Norrköping (1650 31Ao): Kungsladugården »till everdelig egendom»;

Eksjö (1586 UU): hemmanen Storegården, Bondehy och Pukegården
till »evärdelig!! äghe»;

Dito (1668 9/io): hemmanen Bråthult och Byaqvarn »till en evärdeligh
egendom»;

Vexjö (1648 27/io): hyn Beckasin/ »till evärdeligh egendom!)»;

Dito (1650 29/i>): åtskilliga lyckor, åkrar och ängar »att niuta, bruka
och behålla under skattemanna bördh och rättikhet till ewerldelig egendom!)
och dermedh giöra och låta såsom laagh seger och skattemannarättighet
medgifver. Dock detta alt, så förståendes, att samma ägor
ingalunda skole staden abalieneras, uthan städze och alltijd derunder
förblifva»;

Kalmar (1651 2ä/4): ett åker g är de och Hagby hys eg or att »evärdelig^!
vara och blifva staden tillhöriga»; varande genom kongl. dom den 7
februari 1791 förklaradt, att donationen af Hagby by skett »till full
ägo för evärdeliga tider»;

Vimmerhy (1652 I2/7): hemmanen Snesnebo och Brännhult »till evärdelig
egendom»;

Malmö (1421 %): Henrikstorps gård »till ewerdhelick egse»;

Halmstad (1539): S:t Jörgens gård (en del af det s. k. Norra gärdet)
»för Evig Egendom til Evig tijd»;

Kongelf (1616 27/i): Ladugårdens mark in. in. »till Evindelig Eigendomb»; Venershorg

(1646 12/n): 5 gårdar (Amundared m. fl.) »till Evärdelige
ägor»;

Borås (1682 16/2): hemmanet Tokarp »till en evärdelig fast och oklandrad
ägendom nu och i tillkommande tider»;

Mariestad (1583 9/io): åtskillig jord öster om Tidaån »till evärdelig
ego»;

Hjo (1586 13/i2) : hemmanet Rörstorp »till evärdelige äghe»;

Skof de (1613 18/ io)• hemmanet Rxsagarden ellei Stola Litsa »till evärdelig
Egendom»;

Karlstad (1584 5A): Tingvallaön jemte tillhörigheter in. in. »till ewärdelige
egor»;

Askersund (1647 22/io): hemmanen Ullavi och Gälsjö (Prästebordet)
»till evärdelig Egendomb»;

Vesteräs (1583 23/i): en kronovret »till evärdelig ägho»;

Dito (1649 ie/7): en humlegård »till evärdelig välfången och oklandrad
egendom»;

Köping (1584 23/5): den s. k. Kolöten åt borgerskapet »till att bruke
och behålle för sig och sine efterkommande arfvingar till evärdelig eghe»;

Sala (1624 ls/4): under hvar tomt och gård i staden åker till två
tunnors utsäde samt tolf lass äng »till ewärdelig egendom»;

Gefle (1622 28/ö): Ålder holmen »till ewärdeligh Egendom»;

Luleå (1652 24/i2): flere egotrakter, hemman och Öar »till everdelig
egendom».

Huruvida de ofvan använda uttrycken »ego» eller »egendom» få
anses innebära en öfverflyttning utaf eganderätten, kan vara tvifvel
imderkastadt, då i förläningsspråket angående frälsedonationer enahanda
uttryck lära användts äfven för förläning, som skolat till kronan återgå.
Under antagande dock att uttrycken icke varit valda utan afsigt och
att orden få tolkas efter vanligt språkbruk, måste kollegium hålla före,
att kronan genom dessa upplåtelser verkligen afhändt sig eganderätten
till jorden, så att möjligheten till dess återtagande af kronan skulle
vara utesluten. Att emellertid skilnaden mellan egande- och nyttjanderättsdonationerna
ur denna synpunkt numera knappast eger praktisk
betydelse, får kollegium strax härnedan tillfälle anmärka. För donatariens
befogenhet att afyttra jorden synes nämnda skilnad icke hafva
varit bestämmande, i hvilket hänseende kan såsom särdeles betecknande
anföras den ofvan omförmälda donationen till Vexjö stad af år 1650,
der upplåtelsens egenskap af eganderättsdonation är oförtydbar men
der på samma gång meddelas uttryckligt förbud mot jordens föryttring.

Till den tredje och talrikaste gruppen (omkring 80 proc.) äro att
hänföra alla de öfriga donationerna d. v. s. sådana, genom hvilka jorden
upplåtits åt städerna endast under nyttjanderätt. Det vanligaste uttrycket
härvid är, att jorden »unnas och efterlåtes att njuta, bruka och behålla»,
dervid ordet »behålla» torde få anses utmärka nyttjanderättens
perpetuela beskaffenhet, ehuru uttrycket understundom förstärkes genom
tillägget »eväraeligen». Genom kongl. försäkringen den 23 februari
1789, hvarest stadgas, att de städerna donerade, förlän te och under
namn af stadsjord begrepne eg or skola orubbade vid städerna bibehållas,
kunna emellertid samtlige till denna grupp hörande donationer — med
undantag naturligen för sådana i senare tid tillkomna upplåtelser, hvilka
gälla endast tills vidare och derför icke heller torde kunna såsom donationer
erkännas — anses vara upphöjda till perpetuel giltighet, hvilket
förhållande i sjelfva verket synes ställa nyttjanderättsdonationerna jemnsides
med de under nästföregående grupp afsedda, som lemnats under
eganderätt.

Vigtigare än spörsmålet, huruvida staden i hvarje fall får anses
innehafva donationsjorden med egande- eller allenast under nyttjanderätt
är frågan, hvad befogenhet med afseende å jordens användning
donationsvilkoren åt staden kunna anses hafva inrymt.

Ehuru i detta hänseende donationsändamålen icke torde kunna tillmätas
annan betydelse än att, der uttryckliga föreskrifter om sättet för
jordens användning saknats* den faktiska abalienationen, bedömd endast
efter nämnda ändamål, kan sägas hafva varit i mångt och mycket förklarlig
och försvarlig, torde just med afseende härå några erinringar
om donationsändamålen här icke vara ur vägen.

Donationsändamålen, sådana de finnas i förläningsbrefven uttryckta,
synas vara antingen af en allmän eller ock af en mera speciel art,
ehuru i båda fallen ytterst afses detsamma: ekonomiskt understöd åt
städernas borgerskap. Från allmän synpunkt har man velat angifva
syftet med jorddonationerna åt städerna såsom tvåfaldigt, så att med
dem afsetts i första rummet att bereda städernas näringsidkare nödigt
utrymme till boningsplatser och i andra rummet att genom den till
bolstads-område ej använda jordens bruk förskaffa samhället inkomst.

Emot riktigheten af berörda uppfattning torde knappast något vara
att erinra. För stadens förkofran öfver hufvud har otvifvelaktigt varit
mest angeläget att bereda tillräcklig plats för dess bebyggande, och
hvad af donationsjorden för sådant ändamål tagits i anspråk torde derför
få anses hafva blifvit användt i full öfverensstämmelse med donationens
allmänna syfte. T öfrigt har jordens tillgodogörande uppenbarligen måst
afse att tillföra staden så stora ekonomiska fördelar som möjligt, dervid
och då idkande af den borgerliga näringen ursprungligen icke i allmänhet
kunnat deraf hemta sin fulla bergning, utan de hvar för sig måst
der bredvid för sitt uppehälle drifva jordbruk och boskapsskötsel eller
fiske, förmånen af donationen i äldre tider ansetts kunna komma samhället
bäst till godo derigenom att de särskilda burskapsegarne sattes
i tillfälle att hvar för sig bruka sådana bihandteringar.

På sådana föreställningssätt syftar det stora antal donationsbref,
som förklara att den donerade egendomen gifves »till utrymme och
mulbete» — dervid »utrymmet» torde kunna anses närmast syfta på
sjelfva stadsplaneområdet och »mulbetet» på marken utom detsamma.
Omvexlande med dessa uttryck, som emellertid äro de oftast använda,
finner man andra liknande ordalag såsom »till hjelp och utrymme», »till
utrymme och åkerbruk», »såväl till byggningsplats som andra tarfvor
och beqvämliglicter af mulbete och utrymme», »till utrymme, mulbete
och annan nödtorft», »till utrymme, fämark och bete», »till grund, ut 4 -

rymme och fiske», »till lägenhet både för mulbete och äng», »till skog,
fiskeri och annan stadens nytta», »till utrymme, vedbrand och mulbete»,
»på det staden med något utrymme måtte försörjd blifva», och — mera
fullständigt — »på det borgerskapet må hafva något utrymme till att
bygga på såsom ock till mulbete, ved och timmerskog, fiskevatten och
annan nödtorft», och så vidare. Der donationsändamålet blifvit endast
i sådana allmänna ordalag angifvet och sS framt icke några särskilda
föreskrifter om sättet för jordens användning derjemte meddelats, synes
ganska mycken frihet vid bestämmandet härom kunna hafva varit donatarien
medgifven, åtminstone så till vida, att han bort få afgöra, hvad
som skolat afses till det ena eller andra bruket, huru byggnadstomter
skulle utdelas bland stadsinvånarne, huru jemväl jorden utanför stadens
staket skulle dem emellan skiftas och huru utmarken borde bibehållas
såsom samfällighet — allt dispositionsformer, som hade sin motsvarighet
i den urgamla rättsordningen inom byalag. Frånsedt förbuden mot
jordens föryttring, hvilka i de flesta fall först sedermera tillkommit, vill
det till och med synas som om donator genom de i hvarje af nu afsedda
fall begagnade, här ofvan återgifna ordalag endast velat gifva
uttryck åt sitt antagande, att den antydda användningen af jorden skulle
af donatarien sjelf finnas mest lämplig och naturlig, helst donationen i
de flesta fall föranledts af donatariens derom gjorda framställning, deri
behofvet af mark för det eller det ändamålet framhållits; så att, derest
ett eller annat användningssätt skulle kunna finnas bättre tillgodose det
ytterst åsyftade målet att öfver hufvud befrämja stadens bästa, det icke
borde vara donatarien förmenadt att välja ett sådant. Följdriktigt
tillämpadt skulle detta innebära att donationsändamålet, uttryckt i så beskaffade
ordalag som nyss angifna, icke i sig sjelft behöfde innebära
regel om jordens ovilkorliga bibehållande i stadens egen värjo.

En annan grupp af donationsbref, som likaledes angifver ett allmänt
donationsändamål, antyder icke alls formen för jordens användning.
Så förlänas egendom »till stadens och horgerskapets gemene nytta»,
»till näring och bäring» för borgerskapet, »till stadens förbättring», åt
staden »till dess nytta i gemen», »publico dermed att understödja», »till
borgerskapets gemene gagn och nytta», »till hjelp och bistånd», »staden
och dess borgerskap — — — till dess allmänna bästa», »staden till
dess större förkofran», och så vidare. Bestämmandet om användningen
af sålunda donerad egendom, der ej särskilda föreskrifter derom jemväl
gifvits, har tydligen här varit ännu mera öfverlåtet åt donatarien sjelf,
och något absolut förbud mot jordens föryttring, der sådan kunde vara

för det allmänna mest gagnelig, lärer icke heller här kunna ur sjelfva
donationsändamålet härledas.

I något enstaka fall finnes donationens ändamål icke alls angifvet.
Hänsyn till detta ändamål skulle då icke alls behöfva hafva inskränkt
donatariens frihet att öfver jorden förfoga.

Hvad sedermera angår de mera speciella donationsändamålen, så
äro de af temligen mångskiftande beskaffenhet, men innebära uppenbarligen
alla, att den donerade egendomen skulle användas just för
dessa ändamål, hvadan vidare föreskrift i sådant afseende icke i allmänhet
funnits behöflig.

Så finnas — för att nämna några af hit hörande fall — områden
gifna:

1) för att utstakas till tomter och bebyggas;

2) till humlegårdars inrättande;

3) till tegelbruk;

4) till anläggning af vattenverk eller andra industriella inrättningar;

5) till aflöning åt stadens embets- och tjenstemän;

6) till tomter för stadens publika byggnader;

7) till bestridande af kostnader för uppförande och underhåll af
sådana byggnader;

8) till gästgifveri- eller skjutshåll och så vidare.

I allmänhet torde de speciella donationsändamålen kunna sägas
vara af beskaffenhet att icke behöfva äfventyras, om jorden blefve för
annat syfte tillgodogjord. Utom det att någonting sådant som till
exempel humlegårdars inrättande är för nutida hushållning främmande
och föråldradt, kunna sådana behof, som genom nu afsedda donationer
skolat fyllas, otvifvelaktigt tillgodoses på helt annat sätt och med anlitande
af andra medel, som numera, med den utveckling städerna vunnit,
i långt vidsträcktare omfattning än förr stå dem till buds. Uttryck
för en sådan uppfattning äro utan tvifvel de flere i nyare tid meddelade
nådiga beslut, hvarigenom åt municipala funktionärer anslagna
områden af donation^’orden mångenstädes förklarats skola indragas till
respektive stadskassör och ersättas med penningeaflöning.

Städernas befogenhet med afseende å användningen af donationsjorden
måste emellertid i första hand bedömas, icke efter donationsändamålen,
utan efter do i donationsbrefven eller sedermera meddelade
uttryckliga föreskrifter angående jordens disposition, Indika föreskrifter an -

tingen gälla särskilda städer och då lemnats uti sjelfva donationsurkunderna
eller genom senare nådiga beslut eller ock finnas inrymda i allmänna
föfattningar.

Beträffande först de för särskilda städer lemnade bestämmelser på
detta område, synes den, som dock borde vara den vigtigaste af dessa,
nämligen om förbud mot donationsjordens föryttring, endast undantagsvis
vara i sjelfva donationsbrefven såsom särskild klausul intagen. I
allmänhet synes jordens oförytterlighet icke vara på annat sätt uttryckt,
än genom utmärkandet af dess förläningskarakter och donationens ändamål
att komma hela stadssamhället till godo. Talrika fall förekomma
emellertid, då i anledning af försporda missförhållanden formligt förbud
mot jordens afhändande i senare urkund meddelats.

Att deremot i några få fall, beträffande nämligen de allodiala donationerna,
jordens tillgodogörande genom försäljning blifvit uttryckligen
medgifvet, är redan här ofvan omförmäldt.

I öfrigt hafva nu afsedda bestämmelser måst blifva af väsentligt
olika innehåll, allteftersom fråga varit om jorden inom eller utom det
egentliga, af så kalladt staket inneslutna stadsområdet eller stadsplanen.

Vidkommande till en början den inom stadsplan belägna donationsjorden
eller de egentliga byggnadstomterna, hvilkas upplåtande åt enskilde,
genom utdelning eller annorledes, måst vara den enda af sakens
natur påkallade dispositionsformen, hafva hithörande föreskrifter gått ut
på, att tomterna icke finge innehafvas af andre än borgare och att de
skulle ordentligen bebyggas.

I förstnämnda hänseendet torde de äldre föreskrifterna, hvilkas
behöriga tillämpning omgärdats med ingalunda overksamma garantier,
i främsta rummet genom bestämmelsen att borgerskapet egde ovilkorlig
lösningsrätt till hus och tomt, som skulle till annan än borgare
säljas, numera, efter det borgerskapets uteslutande rätt att besitta stadsjord
upphört, endast hafva historisk betydelse och lära derför här icke
vidare behöfva komma i betraktande.

Vigtigare kunde måhända anses vara de bestämmelser, som afsett
skyldighet för vederbörande enskilde att bebygga sina tomter. I sådant
syfte stadga flere donationsurkunder, att obebygda tomter skulle af
vederbörande inom viss tid bebyggas vid äfventyr att samma tomter
eljest skulle återfalla till stadens disposition för upplåtelse åt annan,
som ville bygga, eller att den enskilde finge vidkännas en särskild
afgift till staden eller till och med att tomten skulle anses förverkad
under kronan. I hvad mån dylika föreskrifter, hvilka delvis inskärpts
genom allmänt stadgande, att ödetomter inom städerna skulle bebyggas

inom tre år, ännu kunna anses gällande, tilltror sig kollegium icke att
afgöra. De torde dock, såvidt nu inbekomna redogörelser från städerna
gifva vid banden, icke så strängt upprätthållits, ehuru visserligen icke
saknas exempel på nyare byggnadsordningar, som uttryckligen fasthålla
den gamla regeln.

Slutligen är i donationsurkunderna om icke stadgadt så dock förutsatt,
att- den enskilde tomtinnehafvaren skulle vara skyldig att till staden
utgöra tomtören, utan att dock dessas belopp eller grunden för deras
beräknande närmare angifvits. På sätt af redogörelsen i det följande
torde ''framgå, har tomtöresinstitutet i verkligheten flerstädes fått alldeles
förfalla.

Nu angifna omständigheter, att de enskildes dispositionsrätt till
stadstomterna af gammalt varit begränsad genom förbud mot deras
föryttring utom borgerskapet, af skyldigheten att desamma vederbörligen
bebygga och att derför utgöra tomtören, hafva visserligen måst
gifva en viss ofrihet åt tomterna, men i öfrigt torde föreskrifterna om
stadstomternas disposition icke kunna sägas hafva ställt hinder i vägen
för utvecklingen af ett enskildt eganderättsförhållande. Redan äldre
donationsbref innehålla fastmera medgifvanden i sådant syfte. Så förutsättes
till exempel i åtskilliga urkunder från slutet af 1500-talet att
vederbörande icke ville begagna sig af lösningsrätten till en uppbuden
tomt, och fick då »rätte äganden» dermed handla som han ville. Privilegiebrefvet
för Norrtelje af år 1625 tillförsäkrar alla dem, som ville
sig nedsätta eller redan nedsatt sig i staden och der bygt eller bygga
ville, att få behålla sina tomter och gårdar »ärfveligen». Ett rätt stort
antal efter samma typ affattade andra privilegieurkunder från 1620-talet
hvilka i öfrigt häfda donationsjordens egenskap af kommunalegendom,
som icke får dragas under enskild possession, undantaga härifrån husrum,
trä- och humlegård — sålunda de egentliga stadstomterna —
hvilka skulle få ärftligen upplåtas. Åtskilliga i det föregående särskildt
anmärkta donationsbref för Stockholm, äfvensom ett för Venersborg,
tillstädja uttryckligen tomternas försäljning. Och genom flerehanda i
nyare tid meddelade nådiga beslut hafva flere städer hvar för sig erhållit
ett mer eller mindre allmänt bemyndigande i sådant afseende, på
sätt framgår af följande derom åberopade fall.

Göteborg: Genom särskilda nådiga bref den 16 augusti 1836, den
5 december 1856 och den 23 juli 1886 har staden erhållit rättighet att
antingen genom friköp eller eljest genom försäljning under eganderätt
föryttra till tomter indelad, inom stadsplanen belägen donationsjord.

Hernösand: Sedan stadsfullmäktige för sin del antagit ny byggnadsordning,
inrymmande i viss § bestämmelse, att staden tillhörig,
odisponerad och uti fastställda tomtregleringen ingående jord, som ej
erfordrades för allmänna behof, finge upplåtas antingen mot årliga
tomtören med flere vilkor eller ock, der dåvarande innehafvare af ofri
tomt det begärde, försäljas till evärdelig besittning mot viss köpesumma
eller, der jorden ännu icke blifvit till enskild person upplåten, mot viss
skälig löseskilling; samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande på häröfver
förd klagan meddelat beslut, deremot underdånig talan fullföljts, har
enligt nådigt bref den 5 juli 1872 Kongl. Maj:t, då stadsfullmäktiges
berörda beslut afsåge endast sådan stadens jord, som inginge i den
faststälda tomtregleringsplanen och försäljning till evärdelig besittning
af derinom befintliga ofria tomtdelar borde kunna tillåtas, funnit godt
medgifva att vid stadsfullmäktiges förslag till lydelse af ifrågakomna §
i byggnadsordningen finge bero.

Halmstad: På stadsfullmäktiges anhållan att få mot efter hand
stigande tomtöresafgift upplåta tomter å visst område af donationsjorden
har genom nådigt bref den 26 oktober 1877 medgifvits, att
stadsfullmäktige finge på sätt ifrågasatt blifvit öfver nämnda donationsjord
förfoga; varande det nådiga brefvet af stadsfullmäktige tolkadt och
tillämpadt såsom innefattande tillstånd till tomternas afhändande under
full eganderätt.

Helsingborg: Genom nådigt bref den 15 oktober 1867 har Kongl.
Maj:t, jemte fastställande af plan för tomtindelning å ett visst område,
tillåtit, att de genom samma reglering bildade så kallade villatomter
finge försäljas.

Eskilstuna: Förnyade nådiga reglementet för staden af den 28 mars
1879 innehåller, bland annat, att å jord, som anslagits till stadens utvidgande,
magistraten eger att för bebyggande utlemna tomter i öfverensstämmelse
med stadsplanen samt att tomt, som sålunda blifvit intagen
och bebygd, skall tillfalla bebyggaren eller hans rättsinne häfvare
med eganderätt.

Hudiksvall: Genom nådigt bref den 19 mars 1880 har medgifvits,
att inom stadens planlagda område belägen, i tomter indelad jord,
hvaröfver dispositionsrätt tillkomme staden, finge på det för staden
fördelaktigaste sätt försäljas.

Upsala: Nådiga brefvet den 6 juli 1883 medgifver, att inom ny
stadsdel belägen städs]ord, som enligt 1880 års regleringsplan blifvit
utlagd till byggnadstomter, må, äfven der den befinnes vara donationsjord,
försäljas för stadens räkning.

Vester ds: Enligt nådigt bref den 13 april 1886 har bifallits en af
stadsfullmäktige gjord ansökning om att få för genomförande af stadsplanen
försälja till byggnadstomter jord inom doneradt område.

Borgholm: Nådigt bref den 11 mars 1887 bemyndigar staden att
mot eu viss årlig afgift försälja tomter inom en viss ny stadsdel.

Luleå: Sedan stadsfullmäktige anhållit om tillstånd att till enskilde
försälja sådan mark, som vid blifvande reglering af gator och allmänna
platser kunde komma att af staden inköpas, men hvars bibehållande ej
ansåges vara af behofvet påkalladt; samt kollegium i afgifvet underdånigt
utlåtande, med erinran att den städs]ord, om hvars försäljande
nu vore fråga, blifvit. af kronan till staden donerad och inginge i den
faststälda regleringsplanen för staden, vidare yttrat, att samma jord
följaktligen egde sitt egentliga värde just såsom byggnadsområde, och
att, då ingen anledning förekomme till antagande att jorden, med eganderätt
upplåten till enskilde, skulle komma att ligga obebygd till men
för bostadsbehofvet inom staden, genom nådigt bifall till den underdåniga
ansökningen alltså icke något med donationen afsedt ändamål
skulle motverkas, så har enligt nådigt bref den 7 juni 1889, i öfverensstämmelse
med kollegii berörda hemställan, stadsfullmäktiges ansökan
bifallits.

Sundsvall: Stadsfullmäktige hade anhållit om tillstånd att genom
försäljning eller byte afhända staden sådana delar af gator, gränder
eller allmänna platser samt af annan kommunen tillhörig donationsjord,
som erfordrades för genomförande af den för staden gällande regleringsplan;
och har enligt nådigt bref den 9 maj 1890 berörda ansökning
bifallits så vidt den afsåge jord, som blifvit af kronan till staden
donerad.

Jemväl staden Norrköping skall, enligt hvad af stadsfullmäktige
derstädes uppgifvits, i sammanhang med fastställandet af nya stadsplaner,
erhållit nådigt bemyndigande att med full eganderätt till enskilde
personer upplåta och försälja tomter af donations]orden, dock
med vilkor att försäljningssumman användes till inköp af för stadens
allmänna behof erforderlig annan jord.

Hvad derefter angår de särskilda föreskrifterna angående disposition
af donationsjord utom stadsplan, hafva dessa föreskrifter afsett endera
af två hufvudformer: antingen jordens fördelning mellan borgerskapet,
så att hvar och en af dess medlemmar skulle få draga omedelbar nytta

af donationen, eller ock jordens utarrendering för samhällets gemensamma
räkning.

Af dessa båda former synes fördelningen egentligen vara den i
äldre urkunder afsedda, men har äfven sedermera, under medverkan af
respektive stadsmyndigheter och jemväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
i vidsträckt omfattning blifvit anlitad. Grundtanken vid fördelningens
genomförande sjmes i allmänhet hafva varit, att alla skulle
hafva lika rätt. Så heter det uti ett bref angående Strengnäs af år
1583 att alla, som ville hålla stadens tunga och vara under rätt borgerskap,
skulle hafva lika mycken åker, den fattige som den rike; och
skulle borgmästare och råd alltid laga så att detta blefve förhållandet.
I ett bref angående staden Hjo af år 1610 förständigas Konungens
befallningsman att dela egorna »hvar]’om och enom sin del utaf så att
den ene icke må hafva till att klaga mer än den andre». Ett bref
från Söderköping af år 1596 innehåller, att alldenstund de åkrar och
ängar, som under staden lydde, vore olika delte borgarne emellan, så
ville Kongl. Maj:t låta lägga till hvar gård i staden lika mycket af
samma egor; och Sala stads privilegier af år 1624 utsätta till och med,
huru många tunnland åker och lass äng, lika för alla tomterna, skulle
utläggas till hvar af dem. Någon gång antydes dock, att olikhet vid
fördelningen kunde komma i fråga såsom i ett bref åt år 1580 angående
Skeninge, der det heter, att borgarne skulle sig emellan byta
stadens jord eftersom hvar och en kunde hafva råd till att bruka; så
jemväl i 1693 års privilegier för Grenna, hvarest förordnas, att tomternas
åkrar, hagar och andra lägenheter skulle så fördelas, refvas och
proportioneras som hvar och ens rätt kunde fordra; så ock i bref för
Kristinehamn af år 1686, innehållande bestämmelse, att stadens jord i
åker och äng skulle proportionaliter reparteras på hvar och en stadens
tomt.

Fördelningen, som endast undantagsvis finnes i sjelfva donationsbrefven
påbjuden men som, enligt hvad en mängd senare urkunder
oförtydbart gifva vid handen, allmänneligen uppfattats såsom eu med
donationsändamålet fullt öfverensstämmande och lämplig form för jordens
tillgodogörande, kunde ske antingen på det sätt att borgerskapets
medlemmar personligen finge hvar sin lott till bruk och nyttjande eller
så att egorna skiftades på sjelfva tomterna.

Om förhållandena i afseende å det förra fördelningssättet, hvilket
icke synes hafva vunnit någon allmännare användning, äro endast få
upplysningar att hemta ur vederbörandes nu afgifna redogörelser. Emellertid
vill det synas, som om härvid så tillgått, att de särskilda jord -

lotterna gått i tur mellan borgarne eller tillträdts af dem antingen efter
åldern af innehafvande burskap eller i annan ordning, hvarjemte besittningsrätten
för de enskilde lottinnehafvarne varit personlig och ej
ärftlig.

Så mycket vanligare har varit donationsjordens fördelning på stadstomterna.
Den synes ock i sjelfva verket varit bäst öfverensstämmande
med den gamla ordningen inom byalag, att byns odlade egor
voro emellan byamännen skiftade efter grundsatsen att tomt är åkers
moder. Till denna anordning hörde den vigtiga bestämmelsen, att den
till hvarje tomt utlagda jordlott icke finge skiljas från sin tomt. Åtskilliga
donationsbref inskärpa detta uttryckligen. Så stadgar det nyss
anförda brefvet för Söderköping af år 1596, att hvad af åker och ängen,
som blifvit lagdt till hvarje gård, det skulle ock sedan stadigt
derunder blifva och lyda. Åberopade privilegiebrefvet för Grenna af
år 1693 förklarar, att, sedan jordens fördelning vore vederbörligen
verkstäld, egorna borde följa tomterna i staden och ingen vara efterlåtet
något af egorna från hus och tomter genom köp, byte, förpantning
eller på annat sätt abalienera, och så vidare. Denna grundsats,
hvilken jemväl fått ett allmänt stöd genom den här nedan anmärkta
resolutionen på städernas besvär af år 1647, upprätthålles äfven i senare
urkunder. Så innehåller Kollegii bref till landshöfdingen i Vestmaulands
län den 7 juli 1675 angående staden Köping, att det som af
egorna en tomt tilldelt vore ej finge från densamma söndras »till dess
och conseqventer stadsens oundvikerliga derpå följande ruin». Kong],
resolutionen den 12 mars 1762 angående staden Säter fastställer fördelning
af donationsj orden »att följa tomterna och ej borgerskapet personligen
åt». Genom nådig resolution den 30 oktober 1821 för staden
Sölvesborg har föreskrifvits, att en del af stadens betesmark skulle fördelas
på stadens tomter och dem ^värdeligen tillhöra. Kong], brefvet
den 19 februari 1846 angående Östersund förklarar, att de tomterna
anslagna vret- och skogslotter derefter icke finge från sina tomter skiljas.
Och vid åtskilliga under sistförfluten och början af innevarande
århundrade verkstälda, ehuru ej i donationsbrefven föreskrifna och ej
heller genom nådiga beslut fastställa förrättningar, afseende fördelning
af donationsjord på vederbörande stadstomter, har vilkor om oskiljaktig
samhörighet mellan tomter och jordegor varit stadgadt.

En gifven följd af nämnda anordning har varit, att besittningen
till egolotten blifvit i alla hänseenden beroende af vilkoren för innehafvet
af sjelfva tomten, hvilket också fått ett särdeles tydligt uttryck
uti ofvanåberopade brefvet för Kristinehamn af år 1686, hvari för k luft -

rats, att enär tomt och egor följdes åt, så måste den som egorna ville
åtnjuta också vara pligtig att bebygga tomten eller tåla att bägge
skulle tillkännas staden efter den vanliga treårsterminen. Har jordens
fördelning på tomterna med vilkor om oskiljaktigt samband mellan
tomt och egor grundats å föreskrift i donationsbref eller senare meddeladt
nådigt beslut, och bär derjemte nämnda oskiljaktighet alltjemt
upprätthållits, lärer det enskilda innehafvet af egojorden vara från stadens
sida oantastligt, så att denna dispositionsform i sjelfva verket i
sig kan sägas hafva inneslutit eu verklig och berättigad abalienation.
Vilkoret om eu sådan definitiv fördelning af donationsjorden på tomter
torde till och med kunna sägas föranleda dertill, att de donationer, vid
hvilka sådant vilkor blifvit fäst, icke egentligen skett till förmån för
stadssamhället i gemen utan till gagn endast för de särskilde tomtegarne
hvar för sig, och att den donerade jorden i ty fall icke kan
tillerkännas egenskap af kommunalegendom såsom förhållandet bör vara
med donationsjord i egentlig mening.

Jemväl i fall då fördelningen, med vilkor om egolotternas oskiljaktiga
samhörighet hvar med sin tomt, egt rum utan att denna anordning
varit i donationsbrefvet eller senare meddeladt nådigt beslut anvisad,
men eljest under iakttagande af laga former för frågor om användande
af donationsjord, har, under förutsättning att nämnda vilkor
ej blifvit åsidosatt, stadens anspråk på återtagande af sådana jordar
afvisats, hvarom kan åberopas Kongl. Maj:ts nådiga dom den 8 maj
1872 angående staden Kristianstad, genom hvilken nådiga dom ogillats
stadens talan om återbördande af vissa på tomter indelade utmarkslotter,
till hvilka vederbörande innehafvare, under åberopande af på
nyssnämnda sätt och vilkor verkstäld fördelning, påstått fortfarande
ständig besittningsrätt.

Å andra sidan har, då donationsj ordens fördelning på tomterna
icke varit i donationsbrefvet anbefald, en sådan fördelning likväl alltid
kunnat göras utan att blifva definitiv, derigenom nämligen att vilkor
om ständig besittningsrätt för tomtegarne till de -åt deras tomter utlagda
lotter icke blifvit vid fördelningen fäst. Att i sådant fall staden
utan hinder af det enskilda besittningsförliållandet. kan ega om jordens
användning på annat sätt förordna, synes af de den 6 oktober 1880
meddelade nådiga domar i särskilda mål rörande af Örebro stad påstådd
återvinning af egor å den så kallade sjettedel^]orden.

Då städs]ordens fördelning på tomterna uppenbarligen icke kunnat
hafva fullt berättigande under annan förutsättning än att tomtegarne
ensamme representerat stadskommunen i dess helhet, kan denna dis -

positionsform tydligen hädanefter ej komma i fråga. Men äfven med
afseende å redan vidtagna äldre fördelningar liar densamma befunnits
olämplig och af sådan anledning flerestädes blifvit upphäfd sålunda att,
på särskild gjord framställning, nådigt medgifvande lemnats dertill, att
de till tomterna hörande jordar finge från tomterna skiljas. Såsom af
motiven till de i sådant afseende gjorda ansökningar framgår, hade
nämnda hushållningssätt visat sig förenadt med flerehanda olägenheter:
tomtegaren var ofta icke i tillfälle att nedlägga kostnad eller arbete
på sin egolotts behöriga häfd, dertill häri för öfrigt icke alltid kunde
förutsättas eg a intresse; egolottens brukning försvårades derigenom att
lotten, hvilken vore utlagd på skilda ställen i olika egoslag, kunde utgöras
af flere spridda småstycken, hvilkas infredande genom stängsel
jemväl kräfde stor kostnad; ett lönande jordbruk på dessa egor kräfde
deras sammandragande i större enheter och det vore derför nödvändigt
att utväg härtill bereddes, och så vidare. På sådana framställningar
har Kongl. Magt genom särskilda nådiga bref medgifvit, dels den 11
mars 1817 för Karlstad och den 30 juli 1831 för Kristinehamn, att donationsjorden
inom hvardera staden finge fritt försäljas och transporteras
från tomt på tomt stadens tomtegare emellan utan afseende på
det större eller mindre tunnlandtal, som derigenom kunde komma att
tillhöra den ena tomten framför den andra, dels den 5 november 1831
för Halmstad, att en på tomterna indelad utmark»] ord derefter finge försäljas
och transporteras från tomt på tomt stadens tomtegare emellan,
dock så att icke någon af ifrågavarande utmarkslotter finge innehafvas
af annan än den, som tillika vore tomtegare i staden, dels den 10
oktober 1851 för Sala, att gårdarne i staden finge skiljas från de dem
dittills åtföljande jordegorna, dels den 21 februari 1852 för Mariestad,
att tomtegarne finge från tomterna afyttra större eller mindre del af
dithörande jord under iakttagande, att någon egolott icke kunde iunehafvas
af annan än den, som vore tomtegare i staden, dels den 9 november
1854 för Skof de, att det skulle stå en hvar af stadens tomteller
jordegare fritt att från innehafvande tomter söndra eller afyttra
större eller mindre del af dithörande egolotter, dock med nyssnämnda
förbehåll, och dels den 8 december 1855 för Östersund, att de på tomterna
indelade så kallade vret- och skogslotter finge från tomterna afsöndra»
och försäljas dock ej till annan än tomtegare. Sedermera har
enligt särskilda nådiga bref stadgats, den 24 maj 1877 för Karlstad, angående
fastställelse af förslag till öfverenskommelse angående kommunalutskylder
derstädes, att så länge öfverenskommelsen vore gällande
den tomtegare tillkommande rättigheten att besitta stadsjord utsträck -

tes till kommunens alla medlemmar, den 12 juni 1863 för Halmstad, att
lotter i norra utmarken linge äfven af andra personer än egare af tomt
i staden förvärfvas och innehafvas, och den 30 december 1862 för
Östersund, att äfven den, som icke vore tomtegare, men för sin tjenst
eller näring bosatt i staden, skulle vara berättigad att förvärfva och
besitta så kallade vret- och skogslotter. t

Vid nu omförmälda medgifvanden har emellertid förutom andra
förbehåll fästs det uttryckliga vilkor, att alla der afsedda egolotter alltid
komme att bibehålla egenskapen af donerad jord och såsom sådan
vara underkastade alla de vilkor och förbindelser, som för den städerna
donerade jord i allmänhet redan vore eller framdeles kunde varda föreskrifna.
Om vid sådant förhållande den friare dispositionsrätten till
ifrågakomna egojordar får anses innebära samma trygghet för den på
grund deraf uppkomna enskilda besittningen, som om jordarne fortfarande
varit med sina tomter förenade, synes kunna vara tvifvelaktigt.
Det saknas emellertid icke målsmän för den mening, att i dessa fall
det enskilda förvärfvet, der det eljest vore lagligt och hållit sig inom
gränserna för berörda medgifvanden, borde vara från stadens återvinningskraf
fredadt, och att nämnda medgifvanden i sjelfva verket innefattat
tillstånd till jordarnes föryttring.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, hurusom dels staden
Malmö beträffande de på tomter indelade så kallade gårdejordarne derstädes
— hvilka visserligen nu uppgifvits icke utgöra bevislig donationsjord
men dock städse lära betraktats såsom sådan — erhållit rättighet,
ej mindre, enligt nådigt bref den 2 november 1877, att från staden
tillhöriga tomter skilja dithörande gårdejordar, än äfven omvändt, jemlikt
nådigt bref den 17 januari 1879, att från enskilde förvärfva gårdejordar
utan samband med tomter, dels ock staden Köping, jemlikt nådigt
bref den 26 augusti 1892, undfått tillstånd att för reglering af
tomter i viss stadsdel afyttra tomtmark utan samband med dithörande
å donationsjorden belägna så kallade lötlotter och kålgårdar.

Vid de fördelningar af donationsjorden, hvarom här ofvan förmälts,
har ofta utmarken icke ingått i delningen, utan, såsom inom de gamla
bysamfälligheterna, bibehållits gemensam till mulbete, skogsfång och
dylikt. Deremot bär utmarken i sådana fall icke sällan varit föremål
för intagor till uppodling. Föreskrifter, berättigande till sådana intagor,
synas emellertid i donationsurkunderna endast sparsamt förekomma,
och det förut anförda brefvet för Mariestad af 1609 synes vara det
enda, som tillstädjer att sådana uppodlingar må utgöra enskild egendom.
Emellertid har man, någon gång med åberopadt stöd af den för

landsbygden gällande förordningen af den 30 augusti 1731, inom flere
städer i vidsträckt omfattning tillåtit sådana intagor å donerad utmark
efter så kallad insyning af vederbörande stadsmyndigheter, hvarefter
de intagna egorna ansetts vara de enskildes rätta egendom, och uti ett
fall, nämligen beträffande Kalmar, har Kongl. Maj:t genom nådig resolution
den 8 augusti 1775 fasts tält en förening, hvarigenom de platser
å intagna stadsmarken, på hvilka hus och byggnader, träd- eller kålgårdar
funnes, icke skulle till stadens samfälda disposition återgå utan
förblifva i innehafvarnes händer.

Den andra hufvudformen för disposition af donationsjorden utom
stadsplan, nämligen dess utarrendering för gemensam räkning, hvilken
dispositionsform väl får anses hafva bäst tillgodosett donationens ändamål
att bereda hela samhället inkomst af den donerade marken, synes
egentligen först hafva blifvit påbjuden uti de på 1620-talet för åtskilliga
städer utfärdade privilegiebref, hvilka innehålla att, med undantag
af tomter och trädgårdar, intet af donationsjorden finge ärftligen upplåtas
utan endast till bruk och häfdande på viss tid mot bestämdt och
i kontrakt upptaget arrende, som skulle afses för stadens gemensamma
behof. Arrendesystemet, hvars tillämpning jemväl sedermera i flere
urkunder anbefalts, har visserligen faktiskt vunnit ganska allmän utbredning,
men de på detta område gifna föreskrifter hafva icke alltid
behörigen upprätthållits, utan åtskillig jord, som skolat på detta sätt
disponeras, dragits under enskild eganderätt.

De allmänna författningar, som reglera dispositionen af städernas
donationsjordar, synas, hvad de äldre af dem angår, hufvudsakligen
hafva varit föranledda af rådande oegentlighetor i afseende å hushållningen
med så beskaffad jord, särskildt derutinnan att jorden blifvit
obehörigen städerna frånhänd eller att förmånen af hvarje donation icke
i lika mån kommit vederbörande till godo, hvarom allt mångahanda
klagomål försports. Deras allmänna syfte torde utan tvifvel kunna sägas
hafva varit att till full verkan återställa donationsurkundernas egna
föreskrifter och att utgöra eu tolkning af dessas rätta innebörd, hvarför
vid skiljaktighet emellan berörda författningar och sjelfva donationsbrefven
de sistnämnda i första hand torde böra ega vitsord, ett förhållande,
som i 1745 års bref jemväl uttryckligen medgifves..

Ibland ifrågavarande författningar har emellanåt åberopats äfven
stadgan angående städernas administration och uppkomst i riket af den

26 december 1619. Denna stadga lärer emellertid icke någonsin blifvit
utfärdad utan endast utgöra ett förslag. Såsom belysande för ämnet i
sin allmänhet, och då de grundsatser om hushållningen med städernas
donationsjord, som i 16:e punkten af nämnda förslag uttalats, vunnit
uttryck i flere under den närmast följande tiden utfärdade donationsurkunder,
torde detta författningsförslag likväl icke sakna intresse, och
har nämnda 16:de punkt fördenskull ansetts lämpligen här kunna intagas,
så lydande:

»Så skole och alle städer niute och beholle till gemene stadzens
bestha den uthmark, åker, eng, skog, strömar, quarnar, fiskevatn och
andre tiläger, som hvar och en serdeles nu innehaffuer och hans
däropå undfongne och afl" oss confirmerede privilegia honom tilägner.
Men efter för:ne ägor som atf våre förfäder, framfahrne Sveriges
konungar, till gemene stadzens gagn och tillvegst unte ähre, blijffve
mestedeels anvende och hefdede till privat personers njdto, uthan det
gemenes förkofring och förbettring, därföre skall härefter sådane ägor
således förestås, att de som som vele bruka och nyttia stadzens uthmark
med fäbeett, vedehygge, fiskeri], åkerbruk, att de åhrligen giffua för hvart
nött en viss lege i penninger; så och accordera med stadhen om ett vist
att giffua för ded andhre brukedt, aefter som ded ähr stortt eller nyttigt
till, och där någon efterlathes härefter att taga vretar och teppor
in på stadzens uthmark, att ded bliffver i Stadzens Tenckeboock inschreffuedt,
och vretens lägenheet, lengd och bred förtecknett, och att
där afl" åhrligen göres skatt och rättigheet till stadhen. Item hvar Miöleller
Sågeqvarner ähre, att de till visse Borgare förpachtas på visse åhrs
tidher och hvar strömer finnes, som bygninger, ded vare sig qvarner,
hambrar, ålefisken &c. kone setties uthij, och stadhen tilhöre, att de
måge i lijke mötte anten byggies aff stadhen och sedhan förpachtas,
eller och att strömen under visse condicioner uthfåås, borgere att byggies
och ded däraff giffs, komer stadhen till bestha.»

I öfrigt äro hithörande författningar — bland hvilka här torde böra
upptagas äfven sådana äldre stadganden, som, ehuru numera icke gällande,
dock kunna tjena till belysning af donationsinstitutets utveckling
eller vara af betydelse för bedömande af frågor om behörigheten af i
äldre tider gjorda upplåtelser af donationsjord åt enskilde — hufvudsakligen
följande:

1) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 29 mars 1647, 14:e
punkten.

Häri har stadgats, att den åker, som en eller annan stad kunde
vara förundt och hörde in particulari till vissa tomter i städerna, icke

{inge derifrån antingen genom köp eller byte efter hvars och ens privat
borgares godtycke afhändas.

Detta författningsrum synes gifva stöd för fortbeståndet af åtminstone
dessförinnan, genom fördelning på tomter, gjorda upplåtelser af
donationsjord åt enskilde, der ej sambandet mellan tomt och jordegor
sedermera af en eller annan anledning upphört.

2) Kongl. plakatet den 16 november 1650 och Kongl. resolutionen pa
städernas besvär den 3 oktober 1615, 21:a punkten.

Genom dessa författningar har föreskrifvits, att öde tomter i stad
skulle bebyggas inom 3 år eller i annat fall vara förverkade till staden.

3) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 10 december 1672,
27:e punkten.

Häri har meddelats förbud att från städerna afsöndra jord och
draga densamma undan den skatt, som deraf borde utgöras.

4) Kongl. resolutionen på städernas bevar den 3 oktober 1675, 22:a
punkten, så lydande:

»Såsom dhet är heelt. skähligt, att dhen åker elL Jordh, som ähr
lagdh till Städerne, må till ingen annan än borgerskappet allena förpanttas
och aballieneras; Så kan icke eller förneekas Städerne, att emoth een
skähligh betahlningh tillösa sigh den Åker och Jordh, som af andre
societeter för tijden häfdes, och under Städerne medh rätta liggia borde,
hwar widh Landzhöfdingarne dem uppå ansökning!! handhafwa skole.»

5) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 13 juli 1719, 21:a
punkten.

Häri stadgas: »åt alt hvad af förre Konungar til Städerne vid deras
första fundation och sedermera är donerat och förlänt, bör efter privilegiernes
och donationsbrefwens innehåld, til de derutinnan anslagnc
usus förblifwa, och icke till någon, utan i högsta nöden förpantas, då
det först Borgerskapet bör hembiudas, och där Borgerskapet ej gitter,
då af stadsens medel inlösas, men aldrig ewärdeligen abalieneras, hwarken
till Borgare eller främmande, utan äga Städerne i gemen altid
makt samma Egor til sig åt inlösa, dock så åt wederbörande, som lagligen
sig dem förskaffat, för all nödig och nyttig förbättring fullkomligen
förnögde blifwa».

Denna författning, liksom den näst följande af år 1745, åberopas
ännu alltjemt såsom giltig i hvad den afser förbud mot donationsjordens
föryttring till enskild man. Nämnda förbud torde emellertid icke få
fattas såsom så ovilkorlig^ att icke alla sådana upplåtelser måste respekteras,
som stått i öfverensstämmelse med sjelfva donat.ionsbrefvons
innehåll, hvartill paragrafen jemväl ytterst hänvisar. Hvad angår den

lösningsrätt, hvarom här stadgas, så och då borgerskapets uteslutande
rätt att besitta donationsjord numera genom 1810 års författning upphört,
torde nämnda lösningsrätt icke vidare kunna grundas endast på
den omständigheten att jorden besittes af annan än borgare, utan må
väl endast innebära, att staden, der jorden blifvit obehörigen afyttrad,
eger återkräfva densamma, och detta, för den händelse något vederlagför
första upplåtelsen icke kommit staden till godo, utan annan lösen
än godtgörelse för nödig och nyttig förbättring.

6) Kongl. bref vet den 25 september 1745, jemte deri åberopade och
anmärkta Ländsköfdinrjeinstruktionen den 4 november 1734, § 18; lydande
det Kongl. brefvet i hithörande del sålunda:

»Hos Oss är, i anledning af ett förekommit mål, underdånig förfrågan
gjord, huruvida på then jord, som af framfarne konungar blifvit
Städerna donerad, må antingen meddelas uppbud och fasta, såsom uppå
donerad frälsejord, och the therom uppkomne twister, gå igenom Domstolarna,
eller ock om sådane twister höra till Landshöfdingens uptagan-
och rättande enligt 18 § i Landsh. Instruktionen af År 1734.
Och all then stund uti then Resolution och Förklaring, som uppå åtskilliga
af Borgerskapets uti Upsala stad iugifna besvvär, then 6 april 1064,
utfärdad blifwit, förordnadt är, att the Åkrar, som äro af framfarne
Konungar Staden till thes allmänna nytta skänkte och thes Borgerskap
förundte till att häfda och bruka, icke kunna dragas under sådana wilkor,
att hwar och en, som hafwer them undfångit, må öfwer them
hafwa sådan förwaltning, som öfwer sin egen grund och egendom, eftersom
thertill uti Gåfwobrefwen icke finnes något fundament och thes
utan på sådant sätt följa skulle, thet bemälte Åkrar efter handen och i
längden kunde lända Staden och Borgerskapet till liten eller ingen
fördel, utan androm, som på aflägsna orter hafwa sitt tillhåll, komma till
godo, och Borgerskapet, som borgerlig tunga och beswär måst utstå,
undandrages, i anseende hwartill afsikten warit, att Staden i gemen,
efter Brefwens lydelse skulle njuta afkomsten, och Borgerskapet samt
inwånarne, helst the, som icke med handel eller handtwerk förmå sig
underhålla, och dock kunna hafwa förstånd att idka åkerbruk, skola
sådana af Oss och Kronan Staden förundta åkrar för afrad och skälig
afgift häfda och besittja, dock så,. att ingen tillstädjes therigenom, och
af åkommen häfd tillwälla sig någon egendom och äganderätt theraf,
mindre sådane försälja, bortbyta eller förpanta; vitan när en antingen
dör eller eljest öfwergifwer åkerbruket, eller ock för skäliga orsaker
skiljes therifrån, så skall thet stå Landshöfdingen med Magistratens
tillhjelp, fritt, samma Åker till en annan för wiss afgift, och föregången

städsla att öfwerlåta; Wi jemväl uti Landshöfdinge-Instructionen af d.
4 Nov. 1734 och thes 18 § förordnat att Landshöfdingen åligger, hindra
och förekomma, att thet, som framfarne Konungar samt Städernas fundatorer,
eller andre hafwa till Borgerskapets allmänna bruk och nytta
gifwit och förordnat, icke må ryckas therifrån, och emot privilegier och
resolutioner dragas under några särskilta personer, them till egen nytta
och the öfriga till förfång, såsom särdeles vid Åker- och ängslotter samt
betesmark och annan stadsens allmänna tarf och fördel, Indika på somliga
orter spörjas hafva blifvit försålde, och kommit i andra ståndspersoners
händer än theras, som Borgaretunga och last draga, eller ock
theruppå blifvit gjord en så olika fördelning Borgerskapet emellan, att
en de! hafwa fått för-mycket, och en del för-litet, eller ock alls intet,
hwilket strider emot öfverhetens goda upsåt, som Staden i gemen med
sådan gåfwa och förmån benådat, hwarföre slik oordning och olikhet af
Landshöfdingen och Magistraten bör ändras och rättas, när en eller
annan af Borgerskapet med skäl och sanning therpå talar, eller Landshöfdingen
eljest får kunskap therom; förthenskull bör sjelfwa Gåfwobrefwet,
hwarigenom sådan jord blifvit till Staden gifwen, hwilket ock
utwisar ändamålet och wilkoren till sådan gåfwa, then må wara gjord
af framfarne Konungar, eller någon annan, i att wara en noga regel
och rättesnöre, huru och på hvad sätt samma gåfva är att anse. Och
om någon jord eller egendom blifwit Staden gifwen, att therunder nyttjas
och brukas, och ther icke utsatt finnes, att visse personer eller någon
wiss stat thermed bör understödjas, tå kommer en sådan jord, som till
stadsens allmänna nytta skänkt är, att aktas och anses på thet sätt, som
förenämnda § i Landsh. Instructionen innehåller, så att Landshöfdingen
och Magistraten therå inseende hafwer — — —.»

Detta Kongl. bref, såsom senare tillkommet än 1719 års resolution,
torde utan tvifvel kunna tillerkännas ett visst företräde af giltighet i
hvad dess bestämmelser icke sammanfalla med nämnda resolution, något
som synes vara fallet åtminstone så till vida, som gåfvobrefvet och
ändamålet med donationen i tydliga ordalag här förklaras vara den i
första hand gällande normen för frågan om disposition af donationsjorden,
hvarför denna författning måste anses än mera än 1719 års
resolution gifva stöd för behörigheten af sådana upplåtelser, hvilka
kunna visas öfverensstämma med föreskrifterna i vederbörande donationsbref
och deri uttryckta ändamål med jordens förläning. Slutligen
torde böra uppmärksammas, att författningen med deri stadgade abalienationsförbud
angifver sig afse endast sådan jord, som blifvit donerad
till staden i gemen eller till borgerskapets allmänna bruk och nytta,

något som icke torde kunna sägas vara fallet med de donationsegor,
hvilkas fördelning på stadstomterna och oskiljaktiga samband med
dessa donator sjelf föreskrifvit.

7) Kongl. bref vet den 21 april 1750 och Kongl. resolutionen på städernas
besvär den 7 juli 1752, § 45.

Genom dessa stadganden har i anslutning till 1745 års bref förklarats,
att frågor om rättelse i förelupna oordningar med hushållningen
af städernas donationsjord samt om fördelning »invånare emellan af
den jord i städerna, som af kronan kunde vara förlänt och ännu icke
likmätigt privilegierne och donationsbrefven torde vara i en eller annan
stad behörigen skiftad», skulle upptagas och afgöras af vederbörande
landshöfding gemensamt med magistraten.

8) Kongl. brefven den 25 juni 1745, den 14 september 1752 och den
4 november 1772, innehållande bestämmelser, att donerad och odisponerad
stadsjord icke borde öfverlåtas till andra än dem, som visat sig
vilja anlägga planteringar af lin, hampa, tobaksblad, färgstofter och
kardborrar.

9) Kongl. försäkringen den 23 februari 1789, §§ 1 och 4, så lydande: §

1: »Kongl. Maj:t lofwar och försäkrar härigenom Rikets Borgerskap
och Städerne i allmänhet, åt wid deras innehafvande i äldre och
senare tider erhållne privilegier, fri- och rättigheter, grundade på Kongl.
Resolutioner, Donationer, Gåfvvobref eller andre med dem lika eller laglig
kraft ägande handlingar och stadganden, sådane, som de dem af ålder innehaft
eller nu innehafwa, oqwalt och orubbadt, nu och i everldeliga tider
bibehållne och skyddade warda, så att ingen dem, hwarken i anseende
til deras innehafwande jord, hus, tomter, hemman, skogar, utmarker,
strömar, arrenden, fisken, qvarnar, sågar eller andre inrättningar ej
heller i anseende till deras handel och sjöfart, näringar och rörelser
minsta hinder eller förfång Bifoga skal.»

§ 4: »De städerna donerade, förlänte och under namn af stadsjord
begrepne ägor, skola orubbade wid Städerna bibehållas och förblifva
samt icke förändra sin natur, i hwars hand de komma måge.»

Om betydelsen af denna författning får kollegium i utlåtande här
nedan tillfälle att yttra sig.

10) Kongl. kungörelsen angående förändringar och jemkning ar i riksståndens
privilegier den 6 april 1810:

Härigenom har medgifvits hvarje svensk man, till hvilken klass af
medborgare han räknas må, att förvärfva och besitta fast egendom och
jord, af hvad natur som helst, jemväl i stad, och åtnjuta densamma till -

hörande förmåner mot uppfyllande af dermed förknippade eller framdeles
åtagande skyldigheter.

Betydelsen af denna författning torde vara, att städernas rätt till
återvinning af abalienerad donationsjord icke får grundas ensamt på besittarens
egenskap af icke burskapsegare utan måste förutsätta, att jordens
afhändande varit i sig sjelft obehörigt. De förutvarande förbuden
mot donation sjordens dragande under enskild värjo torde icke hafva
genom denna författning på något sätt rubbats.

11) Kong!, förordningen angående kommunalstyrelse i stad den 21
mars 1862.

a) 5 §: »Den egendom, som särskildt tillhör det burskapsegande
borgerskapet, skall, till dess annorlunda varder förordnadt, förvaltas
och användas i enlighet med de föreskrifter, hvilka härutinnan gällande
äro.»

Här torde böra anmärkas, hurusom, genom de i sammanhang med
nya kommunallagstiftningen åvägabragta så kallade likställighetsöfverenskommelser,
vederbörande borgerskaps rättigheter till donationsjorden
såsom* dess tillhörighet i allmänhet blifvit öfverflyttade på hela stadskommunen
i dess genom nämnda lagstiftning utstakade mera vidsträckta
omfattning.

b) 47 §: »Magistraten såsom stadens styrelse eger att vaka deröfver,
att den åt staden donerade fasta egendom varder till sina bestämda
ändamål behörigen använd.»

c) 74 §: »För att vinna bindande kraft skola stadsfullmäktiges äfvensom
allmänna rådstugans beslut underställas Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
och fastställelse då de angå försäljning, pantförskrifning eller utbyte
af sådan staden tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma
nytta afseende ändamål genom gåfva eller testamente staden
tillfallit, äfvensom öfverenskommelse, som medför förändring i de rättigheter,
staden till sådan fastighet eger.»

Ehuru vid det förhållande, att donationsjorden i allmänhet icke
kan sägas hafva »genom gåfva tillfallit» städerna, då den nämligen i
de flesta fall är upplåten endast under nyttjanderätt, har detta stadgande
dock, så vidt kollegium har sig bekant, städse antagits vara
tillämpligt jemväl å här ifrågavarande slags jord, desto hellre som inhemtande
af nådigt samtycke till föryttring deraf måst påkallas redan
af den anledning att kronan, såsom nämndt, i allmänhet icke uppgifvit
sin nominella eganderätt till denna jord. Men visserligen lärer ej, såsom
en och annan af de i ärendet hörde vederbörande synes förestält sig,
i paragrafen få inläggas den betydelsen, att derigenom utväg anvisats för

eu föryttring, som icke stode i öfverensstämmelse med förut gällande
bestämmelser om donations jordens disposition.

d) 75 §: »Konungens Befallningshafvandes godkännande erfordras
för att gifva gällande kraft åt ''bland annat’ af staden upprättade allmänna
planer för hushållningen med stadens donationsjord;»
i sammanhang med hvilket stadgande kan anmärkas:

12) Nådiga instruktionen för landshöfdingarne i rikets län den 10
november 1855, § 31 mom. 11, som stadgar, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skola hafva tillsyn öfver god hushållning med och ändamålsenligt
användande af städernas donationsjord.

III.

Angående donationsjordens hemmantal och areal får kollegium åberopa
följande sammandrag af från städerna derom nu lemnade uppgifter:

	Donationsjordens
Stadens namn.	hem-	areal i liektar	Anmärkningar.
	mantal.	och rundt
		tal.
Stockholm ............			(Uppgift ej meddelad.) ( All stadens jord antages vara donerad. Upp-

Sigtuna ..................	'' : <	150	gift angående mantal saknas. Arealuppgiften < afser endast den del af stadsjorden, som ännu finnes i stadens egen värjo. För den öfriga

			l delen är upplysning om areal ej meddelad.
Öregrund...............	—	75	/ Härjemte upptages ett ecklesiastikt lönings-( hemman om 3/8 mantal.
			Mantalet, å donationsjorden särskildt är ej upp-
Södertelje ............		200	gifvet. Stadsj orden, som antagits vara i dess helhet donerad, ehuru sådant blifvit af stads-
	\| fullmäktige bestrida är skattlagd till lls/8 mantal och håller i areal ungefärligen 1,855

			( hektar.
Norrtelje ...............	6 i	425
östhammar............	3 T	95
Vaxholm ...............	—	—	Ingen donationsjord. ( Om mantalet å donationsjorden särskildt saknas
			upplysning. Utom den jord, som här uppgifna
Upsala ..................	—	325	< arealen afser, gifvas äfven andra donations- egor, för hvilka, delvis -sammanblandade med l annan jord, exakt arealuppgift icke förekommer.
Enköping............... Nyköping:...............	—	835 485	Mantalet å donationsjorden ej uppgifvet. Donationsjorden ej i mantal satt.

Eskilstuna ...........	21	260	( En del af donationsjorden ej i mantal satt. Till
Strengnäs ............	6	680	\ uppgifna arealen kommer andel i en samfällig- j het, om storleken af hvilken andel upplysning
1	''		I saknas.

	Donationsjordens
Stadens namn.	hem- mantal.	areal i hektar och rundt tal.	Anmärkningar.
Torshälla...............		495	Mantalet för hela stadsjorden utgör 121/s. men hvad deraf belöper på donationsjorden är ej uppgifvet. För arealuppgiften åberopas hand-lingar insända till 1852 års komité till under-sökning af grunderna för städernas beskatt-ning, men samtidigt uppgifves, att donations-jord och annan jord i flera fall äro samman-blandade, så att de numera ej kunna åtskiljas från hvarandra.

Mariefred...............	41	1,515
Trosa .....................	51	380	I mantalet ingår ej en skogstrakt.
Linköping ............	—	280	( Uppgift angående mantalet saknas. Arealupp-< giften osäker i anseende till svårigheten att å [ marken återfinna donationsjorden.
Norrköping: ........		345	/ Uppgift angående mantalet å donationsjorden
		1 saknas.
Söderköping.........	—	305	Uppgift angående mantalet å donationsjorden saknas. Huru mycket af stadsjorden, som hlifvit af kronan doneradt, anses af stadsfull-mäktige vara åtminstone delvis obekant, men åberopas äldre handlingar, upptagande mot-stående areal såsom donerad.
Vadstena...............	—	—	( Hvarken mantal eller areal kan uppgifvas för 1 donationsjorden, hvilken genom skifte samman- 1 blandats med annan stadsjord.
Skeninge............... Motala....	—	425	Mantal donationsjorden ej åsatt. Ingen donationsjord.

Jönköping ...........	21	210
Eksjö .....................	3	1,940	I mantalet ingår ej en qvarnlägenhet.
Grenna..................	7 2	405	/ I mantalet ingå ej åtskilliga egor och lägen-1 heter.
Vexjö .....................	7	435	En del af donationsjorden ej åsatt mantal.
Kalmar..................	15	735
Vestervik...............	91	385	Arealen synes ej afse hela donationsjorden.
Vimmerby ............	9 2	2,305	i Motstående uppgifter afse hela stadsjorden, 1 hvilken af stadsfullmäktige anses otvifvelaktigt j utgöra donationsjord, hvaremot magistraten i i viss mån ifrågasätter detta.

	Donationsjordens
Stadens namn.	hem- mantal.	areal i hektar och rundt tal.	Anmärkningar.
Borgholm...............	1	65	Mantalet afser endast utmarken.
Oskarshamn .........	—	—	Ingen donationsjord.
Visby ..................... Karlskrona............	41	680	Ingen donationsjord.
Karlshamn............	2	315	/ Två lägenheter ingå ej i motstående mantal; t den ena af dem ej heller i arealuppgiften.
Sölvesborg...........	61	815	1 Inga donationsurkunder. Donationsegenskapen t grundad endast på antagande.
Ronneby ...............	—	—	Ingen donationsjord.
Kristianstad .........	3 IT	890	Endast en del af donationsjorden satt i mantal.
Engelholm ............	—	—	( Någon jord har ej blifvit staden donerad, men i 1 vederlag för, i privilegier staden tillförsäkrad, mulbetesrätt hafva bekommits vissa egoom-l råden om tillsammans ungefär 200 hektar.
Simrishamn .........	—	195	Uppgift angående mantal saknas.
Malmö...................	—	340	j Mantal ej åsatt donationsjorden särskildt. Till sådan jord har icke hänförts annan än den ( som medelst giltiga handlingar visats vara donerad, men icke de s. k. gårdejordarne, ehuru t äfven dessa vanligen benämnas donationsjord.
Landskrona .........	—	—	1 I saknad af skriftliga handlingar angående den 1 donerade jordens storlek och belägenhet har tillförlitlig utredning i hithörande hänseenden '' ej kunnat lemnas.
Ystad ...................		800	f Åtkomsten till stadsjorden är obevislig, men 1 stadsfullmäktige, likasom magistratens plura-
		litet, antaga, att en del deraf, den i motstående l arealuppgift afsedda, får anses donerad.
Lund ....................	—	—	Ingen donationsjord.
Helsingborg ......... Skanör med Fal-	—	25	f Mantal ej åsatt donationsjorden särskildt. Upp-giften afser ej annan jord än sådan, hvars [ donationsnatur ansetts fullt bevislig.
sterbo ...............	—		1 Ingen bevislig donationsjord.
Trelleborg ............	—		Ingen donationsjord.

	Donationsjordens
Stadens namn.	hem- mantal.	areal i hektar och rundt tal.	Anmärkningar.
Halmstad..............	7	410	Arealuppgitten afser endast sådan donationsjord, som bestämdt kan särskiljas från annan jord. Härföratom gifvas betydliga områden, tillsam-mans 735 hektar, hvilka blifvit vid skiften mellan staden och angränsande byar utlagde åt staden; men som ej med visshet kan på-stås, att all den jord, hvarför staden ingått i dessa skiften, blifvit donerad, är för närvarande ej möjligt afgöra, hvad eller huru mycket af nämnda områden tillhör staden såsom dona-tionsjord. Bland donationerna ingå äfven lax-fisken. Bland desamma upptagas jemväl två ecklesiastika löningshemman, hvilka ej afses i motstående uppgifter.
Vurberg................	1		f Mantalsuppgiften afser endast en del af dona-! tionsjorden. Om arealen har icke någon upp-l lysning kunnat lemnas.

Laholm ..................	—	—	/ Osäkert, huruvida stadens jord ens till någon \ del hlifvit donerad.
Falkenberg............	—	—	Ingen donationsjord.
Kungsbacka ........	—	—	/ Ovisshet råder, om och i hvad mån stadens egor ( äro att anse såsom donerade.
Göteborg................	17	1,385	1 Endast en del af donationsjorden satt i mantal. : Bland donationerna ingå äfven ål- och lax- { fisken.
Uddevalla..............	—	—	1 Ingen donationsjord; men omförmälas såsom J donerade en hamnplats och ett hemman, till hvilket senare staden numera ej anser sig t kunna göra gällande något anspråk.
Marstrand ...........	1	630
Knngelf.................	7	730
Strömstad ............	2	420	1 I arealen ej inberäknade några holmar och l småskär.
Venersborg ........	71	1,420
Borås .....................	7	—	I mantalet ingår ej en lägenhet. Angående are-alen har ej uppgift kunnat lemnas i vidare mån än att donationsj orden tillsammans med ett stadens enskilda hemman, hvars egor icke kunna från de donerade särskiljas, omfattar ungefär 1,300 hektar.

	Donationsjordens
Stadens namn.	hem-	areal i hektar	Anmärkningar.
	mantal.	och rundt
		tal.
			1 Härförutom donerade 2 andra hemman, men
Ulricehamn...........	1	35	) hvarest dessa varit belägna eller hvilka af
		stadens nuvarande egor motsvara dessa hem-1 man, kan numera icke utredas.

			Till stöd för arealuppgiften åberopas en år 1783
			hållen jordransakning. Donationsjorden nu-
Alinnsås ...............	5 i	250	mera så sammanblandad med annan mark, att det skulle blifva svårt, om ej omöjligt, att be-
o
	stämma några gränser mellan den ena och
	den andra.
Åmål .....................	61	1,535	I mantalet ej inbegripna några öar. Donationsjorden till dess hufvudsakliga del anses
Mariestad...............		1,265	icke vara af krononatur, enär densamma blifvit staden skänkt från konung Karl IX:s privata
4	gods. Arealen säges ej kunna med full visshet
			angifvas, men skall enligt en i ekonomiska kartverket år 1883 upprättad karta utgöra mot-stående belopp.
			Olika meningar råda om hvad af stadsjorden
Lidköping ...........			skall anses såsom doneradt eller ej. Enligt inom magistraten uttalad uppfattning skall dona-tionsegenskap tillkomma stadsjorden i dess
—	—	helhet, hvilken är åsatt 163/* mantal och håller
			i areal 1,485 hektar. Stadsfullmäktige, som deremot såsom donerad upptagit endast en del af stadsjorden, förklara sig icke kunna
			exakt uppgifva donationsjordens areal.
Skara.....................	—	—	Ingen donationsjord.
Hjo ........................	0 1		( Areal kan ej uppgifvas, enär de donerade
0 4		j egornas läge å marken nu ej kan återfinnas.
			f Särskildt mantal å donationsjorden ej satt. Areal-
Sköfde ..................	—	40	uppgiften efter äldre skifteshandlingar. En af de donerade åkrarna kan numera ej till sitt l läge bestämmas.

Falköping ............	1	85
Karlstad ..............	51	1,760
Kristinehamn ......	81	1,965
Filipstad ...............	—	—	Ingen donationsjord. < Mantalet uppgifvet efter 1852 års komitéhand-
Örebro ..................	71	1,225	\| lingar. (Motstående arealuppgift afser det i minimum, som af stadsfullmäktiges utredning

\| synes kunna framgå.)

	Donationsjordens
Stadens namn.	hem- mantal.	areal i hektar och rundt tal.	Anmärkningar.
A åker sund ............	n	895
Nora........................	3	515	/ Såsom donationsföremål omnämnes äfven mul-( betesrätt å en allmänning.
Lindesberg............	i	—	i Utom den i mantal satta jorden, hvars areal ej '' nppgifvits, innehar staden såsom donations- ( jord »fem tunnland åkerjord och 52 lass äng».
Vesterås ...............	3	890	f Endast en del af donationsjorden har särskildt mantal. Något olika meningar mellan stads-\ fullmäktige och magistraten angående dona-tionsjordens omfattning. Arealuppgiften en-1 ligt magistratens utredning.
Arboga ..................	91	240	I enlighet med stadsfullmäktiges uppgifter. En-ligt magistratens uppfattning bör äfven annan mark än den i motstående uppgifter afsedda j räknas till donationsjorden, ehuru densamma nu ej kan i anseende till egoblandning ur-l skiljas.
Köping .................	«S	635	( Mantalet beräknadt för boskapspenningarnas ( utgörande.
Sala .......................	161	9,510	i I arealuppgiften ingår ej stadsplanen, men väl vägar, sjöar och impedimenter till vidd af i omkring 2,070 hektar. Såsom donationsföremål omnämnas jemväl åtskilliga vattenverk äfven-'' som ett fiske. •
Falun ....................	—	—	Ingen donationsjord.
Hedemora ............	•—	—	Ingen donationsjord.
Säter ..........	4	970
Gefle ....................	Öl 9 04 0	4,030	Utom den i mantal satta jorden äfven tre öar.
Hudiksvall ...........	7105 1 T •2''S	835	Till staden donerade öar ej i mantal satta. Areal-uppgiften afser endast sådan donationsjord, som bestämdt kan särskiljas från annan jord. Härförutom gifves ett betydligt område, som omfattar både donations- och andra egor, sammanblandade med hvarandra.
Söderhamn...........	m	—	( Att exakt bestämma, hvad som af stadens om-! råde är donationsjord eller icke, är för när-( varande omöjligt.
Hernösand ........	21f	585

	Donationsjordens
Stadens namn.	hem- mantal.	areal i hektar och rundt tal.	Anmärkningar. %
Sundsvall...............	4tVj	2,070	Till här afsedda donationsjorden äro äfven hän-förda två hyar, som »donerats till staden på så sätt att staden skulle vara berättigad att i af hemmansegarne tillösa sig jorden, af hvilken rättighet staden begagnat sig endast i fråga 1 om ett hemman».

Örnsköldsvik.........	—	—	Ingen donationsjord.
Östersund ..........	f	360	I mantalet ingå ej afradsland. f Mantalet beräknadt efter beloppet af utgående \ boskapspenningar.
Umeå ....................	11	990

Skellefteå,			Ingen donationsjord. Såsom donationsföremål uppgifves äfven ett fiske. / I mantalet ingå ej några öar och lägenheter. \ Bland donationerna upptages äfven ett fiske.
Luleå .....................	1	1,255
Piteå......................	3	4,935

Haparanda ............	It	1,350
Summa	266AVo	61,035

Såsom af förestående sammandrag framgår äro slutsummorna beträffande
såväl mantal som areal endast att betrakta såsom minimala,
så till vida nämligen som deri endast innefattas hvad vederbörande
uppgifvit och ansett sig kunna med någorlunda säkerhet uppgifva såsom
donationsjord.

Hvad mantalet beträffar, torde detta såsom uttryck för jordens
storlek icke ega vidare betydelse, helst en stor del af donationsj orden
icke haft sig särskildt mantal åsatt. Vid sådant förhållande och då
från några städer uppgift i detta hänseende icke meddelats, tjenar slutsiffran
i mantalskolumnen i sjelfva verket icke till mycken ledning vid
bedömande af donationsjordens omfattning. För jemförelscs skull torde
måhända böra meddelas, hurusom enligt de handlingar, hvilka blifvit
insända till den af Kongl. Magt den 3 mars 1852 förordnade komité
till undersökning af grunderna för städernas beskattning, summan af
då uppgifna mantal å städernas donationsjordar utgör något öfver 500,
hvarvid dock bör märkas att i primäruppgifterna ofta icke så noga
skiljts emellan donationsjord och städs]ord. Uti tabell, som åtföljer

en inom skatteregleringskomitén utarbetad promemoria (n:r 23) angående
stadsjorden, upptages städernas samtliga egoinnehaf med tillhopa
900 hela mantal.

Ett säkrare mått för donationsjordens betydenhet är uppenbarligen
arealen, men uppgift derom har, såsom af anmärkningarna i sammandraget
framgår, på många ställen icke kunnat åstadkommas, särskildt
af den anledning, att donationsjorden icke kunnat från annan stadsjord
särskiljas. Antages emellertid sammandragets slutsiffra 61,035 hektar
såsom ett någorlunda tillförlitligt minimum, och sammanställes denna
med den i nyss åberopade tabell till skatteregleringskomiténs promemoria
meddelade uppgift, att städernas hela jordinnehaf utgör omkring
246,000 tunnland eller ungefär 121,000 hektar, skulle resultatet blifva
att minst halfva arealen af städernas samtliga jordområden eger donationsnatur.

För egen del kan kollegium visserligen, då flere af de i arealkolumnen
här ofvan införda primäruppgifter hvila på grunder, som icke
sammanfalla med dem, hvilka, på sätt här ofvan i afd. I blifvit närmare
utveckladt, synts kollegium böra vara bestämmande för frågan om hvad
som i allmänhet skall anses vara donationsjord eller ej, icke godkänna
den anförda slutsiffran 61,035 hektar såsom ett fullt tillförlitligt minimalbelopp;
men då de nu antydda afvikelserna i allt fall icke äro större
än att vid en i enlighet med berörda af kollegium angifna grunder
företagen revision af de nu lemnade primäruppgifterna, dervid i vissa
fall 1852 års komitéhandlingar jemväl fått tjena till ledning, såsom slutresultat
framgått en siffra af inemot 58,000 hektar, så och under förutsättning
att den nyss åberopade totalsiffran för hela stadsjorden må
anses riktig, torde med temligen stor säkerhet kunna påstås, att ett
sådant antagande, som det nyss nämnda, eller att donationsjorden torde
utgöra minst hälften af städernas hela egoinnehaf, icke innebär någon
öfverdrift.

Rörande donationsjordens fördelning på de särskilda städerna framgår
af sammandraget, att af rikets 92 städer 17 (Vaxholm, Motala,
Oskarshamn, Visby, Ronneby, Engelholm, Lund, Skanör med Falsterbo,
Trelleborg, Falkenberg, Uddevalla, Skara, Filipstad, Falun, Hedemora,
Örnsköldsvik och Skellefteå) anse sig vara i saknad af donationsjord;
att förhållandet ställer sig tvifvelaktigt för 2 städer (Laholm och Kungsbacka)
samt att i fråga om öfriga 73 städer arealen af sådan jord varierar
högst betydligt: såsom synes är latitudens maximum ungefär
9,500 hektar (Sala) och dess minimum 25 hektar (Helsingborg). Det

kan sålunda långt ifrån sägas, att donationsförmånen i lika grad kommit
städerna till godo. Anmärkningsvärd! är för öfrig!, hurusom åtskilliga
af de mindre städerna innehafva mycket stora vidder af donationsjord,
ett förhållande, som nog i sin mån torde kunna bära vittne
derom att städernas utveckling alldeles icke stått i direkt förhållande
till storleken af det understöd stadsjordsdonationerna hafva afsett att
lemna.

IV.

Hvad beträffar de af vederbörande meddelade uppgifter om de af
donationsjorden utgående utskylder och onera till kronan hafva dessa, der
de till siffran ängifvits, i allmänhet hemtats från städernas kronoräkenskaper
för år 1894. Härigenom hafva dock i de fall, då till en stad
lyder jemväl jord, som icke blifvit af kronan donerad och hvilken i
räkenskaperna icke upptages skild från donationsjorden, de uppgifna
utskylderna kommit att omfatta äfven icke donerad jord. Att i sådana
fall enligt här tillgängliga handlingar bestämma, huru mycket belöper
särskilt på hvartdera slaget af en stads jord låter sig ej heller göra
i fråga om sådan utskyld, som blifvit åsatt med ett för all till staden
lydande jord gemensamt belopp, såsom i allmänhet boskapspenningarna,
kronotionden för vissa städer samt vakansafgiften för båtsmanshåll,
äfvensom den några städer åliggande ständiga inqvarteringsafgiften.
Enär beloppen af hvardera utaf sistnämnda båda afgifter, enligt hvad
af den skatteregleringskomiténs underdåniga utlåtanden och förslag angående
skatteförhållandena i riket af den 13 september 1882 tillhörande
tabell n:o 4, ser. C, inhemtas, för det stora flertalet af städer omfatta,
utom jordbruks- och annan fastighet, jemväl, och detta i vida större
mån, andra beskattningsföremål, vid hvilket förhållande en redogörelse
för desamma torde vara utan något gagn för nu förevarande fråga, har
kollegium ansett sig kunna inskränka uppgifterna i nedanstående tabell
till boskapspenningarne och den öfriga grundskatten för de städer,
som innehafva donationsjord. Till grund för dessa uppgifter hafva
lagts kronoräkenskaperna för städerna och för donationsjord å landet
jordeböckerna, hvarvid dock, då dessa utskylder enligt nämnda kronoräkenskaper
icke för alla städer utgått med den nedsättning, som medgifvits
i nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december
1892, kollegium för erhållande af en lika beräkningsgrund upptagit
beloppen af utskylderna utan någon nedsättning; varande dessa
belopp med afseende å hvad här ofvan om deras olika omfattning blifvit
anfördt att anse såsom maxima.

	Boskaps- penningar.	— förutom ranta lör sär- skilda hemman eller lägen-heter — åkerskatt, vret-skatt, utsädes- och åker- städselpenningar m. m.	Annan grundränta såsom	Kronotionde.	Summa.
	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
Stockholm.....	195		—	—	—		195
Sigtuna............	5	87	—	—	—		5	87
Öregrund ......	4	25	18	97	—	—	23	22
Södertelje ......	11	37	—	—	505	88	517	25
Norrtelje........	6	50	50	—	—	—	56	50
Östhammar ...	—	25	—	—	—	—	—	25
Upsala ...........	40	50	44	12	2,461	26	2,545	88
Enköping ......	16	88	—	—	—	—	16	88
Nyköping ......	8	50	264	40	—	—	272	90
Eskilstuna......	1	37	230	34	108	04	339	75
Strongnäs ......	14	62	156	87	755	46	926	95

Utgår af stadskassa!!.

Enl. vederbörandes uppgift
betalar staden boskapspenningar^
och
jordinnehafvarne lösen
för kronotiondespan.
målen.

För trenne staden underlydande
lagenheter särskildt
åsatt båtsmansrotering
belöper vakansafgift
med 41 kronor
46 öre, utan beräkning
af författningsenlig
lindring.

För ett kronodonationshemman
i Fors socken
utgöres effektiv rotering
efter 8/i7 soldatrote.
För genom särskilda
kongl. bref upplåten
mark från Eskilstuna
kungsladugård
erläggas arrenden till
kronan med tillsammans
603 kronor 73
öre samt afgäld för
lustparken Djurgården
med omkring 80 kro ■

nor.

	Boskaps- penningar.	Annan grundränta såsom — förutom ränta för sär- skilda hemman eller lägen-heter — åkerskatt, vret-skatt, utsädes- och åker- städselpenningar m. m.	Kronotionde.	Summa.
	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre''
Torshälla ......	9	37	639	65	573	07	1,222	09
Mariefred ......	4	50	213	11	102	82	320	43
Trosa...............	5	25	—	—	—	—	5	25
Linköping .....	16		908	61	456	83	1,381	44
Norrköping ...	fr it t	—	—	—	—	—	—
Söderköping...	13	44	4	03	203	51	220	98
Vadstena.........	21	25	428	42	634	40	1,084	07
Skeninge ......	21	75	790	80	363	10	1,175	65
Jönköping......	5	—	—	—	—	—	5	—
Eksjö..............	2	50	—	—	—	—	2	50
Grenna...........	6	—	—	—	—	—	6	—
Vexjö...............	10	—	162	95	—		172	95
Kalmar............	15	—	—	—	1,361	68	1,376	68

''Enl. vederbörandes uppgift
betalas endast boskapspenningarna
och
86 kronor 87 öre i
annan grundränta af
stadskassan. Soldatvakans
afgift af trenne till
staden öfverförda hemman
utgör 97 kronor
48 öre.

''Af en frälseutjord genom
kongl. bref den
2 oktober 1885 Överflyttad
till staden utgår
soldatvakansafgift
för */24 rote.

Enl. vederbörandes uppgift
utgöras boskapspenningarna
af stadskassan
och kronotionden
af jordinnehafvame,
bland dem staden
för dess innehafvande
jordar.

Annan grundränta såsom — förutom ränta för sär-	Kronotionde.	Summa.
öro	Kronor	öre	Kronor	öre	\|
—	—	—	9	87
—	1	—	9	50
—	_	—		—	fFör trenne kronodona-tionshemman om till-
''	*	—	~		sammans 1 1/ii mantal i Lösens socken utgö-res båtsmansrustning.
	—	—1	—		fFör ett kronohemman i Skepparslöfs socken ut-
02	14	72	14	74	göres ordinarie soldat-ro tering efter 6/le an-del i viss rote.
				j	Den här upptagna Malmö stadsjord åsätta krono-tionden, förut Malmö hospital anslagen, ut-
:	2,705	20	2,705	26	göres efter medelmar-kegåpg; motstående be-lopp är värdet efter 1894 års medelmarke-gångspris.
—	58	53	58	53
55	—	—	26	55
—	—	—i	—
_	ce O 1	03 65	3 5	03 65
—	l	35	1	35

Boskaps penningar.

% s-;

Oj ct- »
M -

S-ö

CD » ,

g g;

B. ® t
B *5 w ,

£ o

tj1 ct- CD

P°

** HJ tf,

CD CD

*-!

. • £3

Vestervik
Vim mer by

Kronor

9
9

öre

Borgholm fritt

Karlskrona ... fritt

Karlshamn fritt

Sölvesborg ... fritt

Kristianstad... fritt
Simrishamn ... fritt

Malmö ............ fritt

Landskrona ... j fritt

Ystad ...........| fritt

Helsingborg...! fritt

Halmstad fritt

Varborg ......... fritt

Laholm............I fritt

Kungsbacka., fritt

Kronor

			i — IOl'' skilda heter skatt, städs	> 2-,
			CD . . 5“ ö
	Boskaps-	CD w 3 3 B ^ po a 3 g. o £ P -	Ö C5 Oj	Kronotionde.	Summa.
	penningar.		!
				c-*- JO
			3 " 2
			EL C ps B 2 3 ■ S 7	CO §
	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre1	För Gamla Elfsborgs
									kungsladugård, som
								1	kronan jemlikt kongl.
Göteborg ......	frit	t							brefvet den 1 februari 1867 till staden afträda erläggas i årlig ersätt-ning till kronan 16,000 kronor.
Marstrand.....	frit	t 1	—	—	—	—		-1	fFör ett kronodonations-
									\| hemman i Ytterby soc-
Kungelf .........	frit	t	4	50	7	17	il	67	1 ken af Inlands Södra \| härad utgöres vakans-I afgift för */» båtsmans-l rote.
									För ett staden underly-
									dande kronodonations-hemman utgöres ordi-narie rotering till 8/25 andel i viss båtsmans-
Strömstad......	frii	t	12	35	9	50	21	85	rote. Enligt vederbö-randes uppgift utgöra innehafvarne af jord-lotterna å nämnda hem-
									man den detsamma åsätta grundskatt och rotering.
									(För ett kronodonations-
									hemman i Frendefors
Venersborg ...	7	37	22	46	—	—	29	83	socken, Sundals härad, utgöres ordinarie rote-ring till 4 dalers andel i viss soldatrote.
Borås...............	7	—	—		—	—	7	—
Ulricehamn ...	5	25	_	—	—	—	5	25
Alingsås ........	6	—	—	—	—	—	6	—	rEnl. vederbörandes upp-
									gift uttaxeras »ordina-
Åmål ..............	6		59	55	3	24	68	79	rie räntan» och båts-
		mansvakansafgiften å jordbruksfastighet.

	Boskaps- penningar.	— iorutom ranta ior sär- skilda hemman eller lägen-heter — åkerskatt, vret-skatt, utsädes- och åker- städselpenningar m. m.	Annan grundränta såsom	Kronotionde.	Summa.
	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre i
Mariestad ......	4	—	—		—	—	4
Lidköping......	16	75	—		—	-v	16	75
Hjo.................	3	25	—		—		3	25
Sköfde..........	2	—	—	—	—	—	2	—
Falköping.....	24	67	99	52	10	03	134	22
Karlstad.......	5	37	—		504	94	510	31
Kristinehamn	8	87	—	—	355	97	364	84
Örebro ...........	29	38	272	98	1,088	64	1,391
Askorsund......	1	25	22	81	—	—	24	06
Nora ............	3	—	—		167 84	170	84
Lindesberg .	4	33	—	—	—		4	33
Vesterås.......	15	50	473	52		_	489	021

För tvänne staden underlydande
kronodonationshemman
utgöres
ordinarie rotering för
12/25 andel i viss soldatrote,
hvilken rotering
jemte hemmanens
grundskatt (motstående
99,52 + 10,03) bestridts
ur stadskassan.

[Enl. vederbörandes uppgift
utgöra »staden eller
jordinnehafvarne»
för donerade jorden
grundskatt och båtsmansvakansafgift.

Enl. vederbörandes uppgift
utgjordes för år
1894 ränta till Upsala
akademi för ett hemman
om 1 mantal med
63 kronor 74 öre.

Enl. vederbörandes uppgift
erlades för år 1894
till kronan dels af staden
och dels af enskilde
lösen för jernoch
sädesafradsspanmål
samt ränteafrad
efter markegång med
tillhopa 362 kr. 21 öre.

	Boskaps- penningar.	— lörutom ranta lör sär- skilda hemman eller lägen-heter — åkerskatt, vret-skatt, utsädes- och åker- städselpenningar m. m.	Annan grundränta såsom	Kronotionde.	Summa
	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor
Arboga...........	27	—	244	90	771	02	1,042
Köping............	15	25	194	80	643	80	853
Sala..................	fritt
Säter...............	frit	t	—		—	—	—
G olle...............	8	47	538	14	—		546
Hudiksvall......	7	82	_	_	—	—	7
Söderhamn ...	5	61	8	36	—	—	13
Hernösand.....	7	91		—	—	—	7
Sundsvall ......	4	42	47	—	—	—	51
Östersund......	fr il	t	12	42	18	48	30
Umeå.............	1	50		—	79	—	so
Luleå..............	1	—	—	50	54	94	56

(Enl. vederbörandes upp!
gift utgöres grundskati
tenaflottinnehafvarne.

Enl. vederbörandes uppgift
betalas boskapspenningarna
af stadens
allmänna kassa, hvaremot
den öfriga grundskatten
utgöres af vederbörande
egare eller
innehafvare af donationsjorden.

Enl. vederbörandes uppgift
erlägga stadens in61
vånare ej någon grundI
skatt för donationsjorl
den.

(Enl. vederbörandes uppQC)j)
gift utgå boskapspen*
ningarna af stadskas.
san.

97
91
42

Ordinarie rotering utgöres
till 8/19 °eh V3 andel
i tvänne särskilda
soldatrotar samt till
2V3« andel utan indelning
i viss soldatrote.

| (Enl. vederbörandes upp50
\ gift utgår grundskat|
ten ur stadskassan.

Enl. vederbörandes uppgift
utgöras boskapspenningar^
och kronotionden
af staden.

Boskaps penningar.

■ E

® CL

: P° g
, ** B

® p

3 3
CD M

I ^

1 cs
g» P

s §

c+-

o er; !

B 3

_ d

P ps ''

Kronotionde.

3 O 3

Summa.

Kronor

Piteå

Haparanda.

Summa

Kronor

fritt

686,511 5,995

Kronor

50 109

Kronor

114

/För tvänne holmar i Piteå
I socken utgöres ordina<
rie rotering till3/**roteandel
utan indelning i
viss rote.

Enl. vederbörandes uppgift
erlägges jemväl
arrende för andel i
Torneå elfs regala laxfiske
med 10 kronor
; 85 öre.

20,88054

—| 14,199 03

Beträffande boskapspenningar^, från utgörande af hvilka, såsom
af tabellen framgår, städerna i Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Hallands
samt Göteborgs och Bohus län, äfvensom städerna Norrköping,
Borgholm, Sala, Säter, Östersund och Haparanda äro fria, utgår denna
afgift med 1 krona för hvarje af de en stads jordar åsätta mantal, utom
för Stockholm, som erlägger ett belopp innefattande jemte boskapspenningarne
äfven åkerskatt.

Förutom den, såsom ofvan antydts, städerna åliggande båtsmansvakansafgiften
för visst antal rotar för hvarje stad, hvilken afgift dock
icke utgår af de donationsjord innehafvande städerna Marstrand och Sala,
utgöres ordinarie rotering för vissa städerna donerade hemman och lägenheter;
varande sådan särskild rotering härofvan i tabellen angifven.

Den ständiga inqvarteringsafgiften, som icke finnes i städernas
kronoräkenskaper redovisad, utgöres, enligt af kollegium inhemtad upplysning,
af följande städer, som innehafva donationsjord, nämligen Stockholm,
Kristianstad, Malmö, Landskrona, Helsingborg och Göteborg.

Då nu nämnda utskylder och onera icke äro af någon jemförelsevis
större betydenhet och de för öfrigt omfatta icke endast donationsjorden,
samt dertill kommer, att inom få år afskrifning af grundskatterna
till fulla beloppet egt rum och jemväl full ersättning för roteringcn
erhållits, torde berörda donationsjorden åliggande utskylder och
onera icke i skattehänseende ega någon betydelse.

Vid redogörelse för förhållandena med afseende å donationsjordens
nuvarande disposition, torde böra skiljas mellan de delar af samma jord,
livilka äro belägna inom de egentliga stadsplaneområdena å ena sidan
och jorden utanför stadsplan å den andra.

Hvad angår jorden inom stadsplan, torde till eu början förtjena
anmärkas, hurusom af de 73 städer, hvilka enligt tabellen i afd. III äro
i besittning af donerad jord, 15 stycken hafva denna jord belägen hel
och hållen utom samt 57, hvartill kommer Stockholm, för hvilken stad
upplysning i detta hänseende saknas, delvis inom och delvis utom stadsplanen.
Af totalarealen å samtlige donationsjordarne, sådan denna areal
tinnes angifven i slutsumman åt nämnda tabell, synes, såvidt förhållandet
kan af tillgängliga uppgifter utredas, endast en ringa del, högst 6
procent, belöpa på området inom stadsplan.

Hvad städerna sjelfva häraf disponera för gator, torg, publika byggnader,
allmänna platser eller eljest för allmänt behof synes, för så vidt
uppgifter derom af vederbörande meddelats, icke i afseende å storleken
vara af någon mera afsevärd betydenhet i jemförelse med de områden,
som upptagas af byggnadstomter och qvarter.

Hvad beträffar dessa tomter, förekommer visserligen, att några
städer under egen disposition uppgifvits innehafva till och med ett betydande
antal för upplåtelse afsedda, å donationsjorden utlagda byggnadstomter:
så Enköping (omkring 80 st.), Kalmar (200 st.), Vestervik
(98 st,), Karlskrona (197 st.), Kristianstad (omkr. 200 st. förutom tomtdelar),
Göteborg (765 st.), Gefle (1,734 st.), Hudiksvall (378 st.), Söderhamn
(551 st.), Sundsvall (38 hela och delar af 63 andra tomter jemte
32 ej tomtindelade qvarter eller delar deraf) och Luleå (150 st.) med
flere. Men i allmänhet befinnas de till tomter afsedda områden redan
vara åt enskilde upplåtna. Härvid är dock att märka, att beträffande
sådana jordegor, som först genom nyare regleringar infagits i stadsplanen,
derå befintliga tomter i många fall icke blifvit förvärfvade såsom

sådana utan endast utgöra delar af hvad de enskilda tillförene kunnat för
användning på annat sätt åtkomma. I hvilken omfattning detta förhållande
är för handen, är kollegium emellertid icke i tillfälle att upplysa. — I öfrig!.,
eller hvad angår tomter, hvilka blifvit. i sådan egenskap af städerna åt
enskilde utlemnade, skiljes emellan två klasser deraf: de ofria och de
fria. Grunden för denna åtskilnad borde i sjelfva verket icke kunna
vara någon annan än den, att i fråga om de ofria tomterna staden
sjelf — eller här rätteligen kronan — i fråga om de fria återigen de
enskilde innehafvarne hade eganderätt till marken, ehuru i förra fallet
innehafvarne, jemte det de vore egare af å tomterna uppförda
^byggnader, hade en viss ständig besittningsrätt till sjelfva grunden.
Nu är emellertid förhållandet, att vederbörande vid klassificeringen af
tomterna ofta fäst sig endast vid den omständigheten, huruvida tomtören
utgå eller ej, och alltså till ofria tomter hänfört dem, af hvilka
dylika tomtören utgöras, till de fria återigen sådana, hvilka icke draga
något dylikt onus. Tomtöresskyldigheten uppfattas dock icke allestädes
såsom uttryck för ofrihetsförhållandet; faktiskt är nämligen å ena sidan,
att i eu och annan stad (såsom Sigtuna, Vestervik) tomtören icke utgå
af de såsom ofria uppgifna tomterna, men deremot å andra sidan att i
flere städer (Vestervik, Vimmerby, Halmstad, Göteborg, Askersund,
Nora, Hudiksvall) sådan afgäld utgöres för de tomter, hvilka anses fria
och sjelfegande. Egendomligt är också, att för ett par städer uppgifva
ett rätt betydande antal tomter såsom ofria, ehuru på samma gång
uttryckligen förklarats, att samtliga dessa tomter äro upplåtna med full
eganderätt. I allmänhet, då tomter angifvits vara på grund af tomtöresskyldighet
ofria, har lemuats oafgjordt om och i sådant fall under
hvilka förutsättningar vederbörande städer skulle kunna återfå besittningen
af desse tomter. Icke ens tomtörenas riktiga erläggande säges
i allmänhet vara vilkor för fortfarande besittning af tomterna. Bestämmelser
om skyldighet att vederbörligen bebygga tomt eller i annat fall
afstå den till staden åberopas och tillämpas likaledes endast i sällsynta
undantagsfall. Jemväl lösningsrätt till ofri tomt säges tillkomma endast
några få städer, ehuru eu dylik rätt väl borde på grund af allmän lag
vara för handen allestädes der tomter å ofri och stadens grund finnas.

Under sådana förhållanden synas vederbörandes uppgifter, enligt
hvilka ofria tomter skulle förekomma i ett jemförelsevis stort antal
städer, knappast kunna lemna ledning för bedömande i hvad mån en
verklig ofrihet bland stadstomterna å donationsjorden faktiskt är för
handen. En sammanställning af dessa uppgifter gifver emellertid hufvudsakligen
följande resultat:

Ofria tomter förekomma i 28 städer, dock endast i fråga om 14
till något afsevärdt, antal, nämligen i Sigtuna (24 st.), Linköping (164
hela och delar af 35 st.), Kalmar (90 st.), Vestervik (25 st. till större
eller mindre del ofria), Karlskrona (1,174 st.) Malmö (50 st.), Göteborg
(59 st.), Gefle (518 st.), Hudiksvall (458 st.), Söderhamn (138 st,.),
Hernösand (60 st. helt eller delvis ofria), Sundsvall (110 st. jemte ett
ej i tomter indeladt qvarter), Östersund (249 st. hela och delar af 10 st.),
Luleå (alla tomter; antal ej uppgifvet) och Piteå (284 st.).

Jemväl i Stockholm, hvarifrån någon uppgift i detta hänseende icke
föreligger, gifvas, efter hvad kollegium emellertid har sig bekant, helt
eller delvis ofria tomter till betydande antal.

Om beloppet af från ofria tomter utgående tomtören har meddelats
följande:

Upsala: högst 32 och lägst 12 sk. b:co per kappland;

Enköping: 50 öre pr st.;

Kalmar: 7«> öre pr qv.-fot;

Karlskrona: 0,78 öre pr qv.-famn för gammal och 10 öre pr qv\-stång för ny tomt;

Sölvesborg: högst 3 och lägst IV2 öre pr qv.-meter;

Malmö: 272 öre pr qv.-fot;

Ystad: 1 öre pr qv.-aln;

Göteborg: grundlega, som beräknas eller bestämmes på olika sätt
för olika tomter, beroende på dessas storlek och belägenhet;

Strömstad: grundlega vexlande från 50 öre till 10 kronor för tomt;

Lidköping: 30 öre pr qv.-fot (den sammanlagda ofria arealen uppgifves
endast innehålla 1 ar);

Gefle: högst 11,3 öre och lägst 0,4 öre pr qv.-meter;

Hudiksvall: 6 öre pr 10 qv.-meter;

Söderhamn: högst 10,2 öre och lägst 3,4 öre pr qv.-meter;

Hernösand: 1 öre pr qv.-aln;

Sundsvall: för ett qvarter 5 proc. af taxeringsvärdet samt i öfrigt
7io öre pr qv.-fot;

Östersund: 1 kr. för bebyggd och 50 öre för obebyggd tomt;

Umeå: 1 öre pr qv.-meter;

Piteå: högst 8 sk. b:co och lägst 2 sk. 8 rst. b:co pr tomt.

Att döma af dessa uppgifter äro således tomtörena af de ofria
tomterna i allmänhet temligen obetydliga.

I några städer utgå af de ofria tomterna rekognitionsafgifter vid
köp. Så i

Stockholm: 30:de penning,

Kalmar: 1 öre pr qv.-fot,

Karlskrona: friskilling, 1 proc. af köpeskillingen, och
Göteborg: gårdaköpsafgift, 1 proc. af köpeskillingen för tomtens
^byggnader.

Några särskilda utskylder och besvär till städerna, med undantag för
tomtören, synas, såvidt uppgift derom lemnats, icke åligga de ofria
tomterna till skilnad från de fria. På sätt nyss här ofvan blifvit antydt,
sy nes. icke heller innehafvet af de ofria tomterna i allmänhet bundet
vid vilkor om skyldighet att hålla desamma bebygda. Bestämmelser i
sådant syfte åberopas endast för 3 städer, nämligen:

Gefle: bebygges ej tomt inom två år från upplåtelsen, utgör denna
ej hinder för staden att utan ersättning för inbetalda tomtören eller på
tomten nedlagdt arbete återtaga tomten eller upplåta den till annan
person;

Söderhamn: enligt af stadsfullmäktige åren 1877 och 1885 fattade
beslut upplåtes tomt med skyldighet för innehafvaren att inom 3 år från
den dag beslutet om upplåtelsen vunnit laga kraft bebygga tomten i
enlighet med af byggnadsnämnden godkänd plan äfvensom att sedermera
hålla densamma bebygd samt i händelse af eldsvåda inom 3 år
efter det han blifvit i tillfälle att öfver tomten fritt disponera densamma
återbygga, allt vid äfventyr att stadsfullmäktige, om de så för godt
finna, kunna återtaga tomten;

Umeå: enligt åberopade handlingar, insända till 1852 års komité,
innehades tomterna å den till stadens utvidgning afsätta jord under
häfd vunnet vilkor att, der någon annan än jordegaren ville bebygga
denna jord, egaren vore skyldig att, om ej godvillig öfverenskommelse
träffades, émot lösen efter mätismanna ordom afträda jorden åt den
som derpå ville bygga.

De städer, för hvilka, efter hvad ofvan är nämndt, lösningsrätt till
ofri tomt uppgifvits ega rum, äro:

Sölvesborg: staden eger lösningsrätt till de ofria tomternas åbyggnader;

Ystad: de ofria tomterna äro upplåtna med skyldighet för innehafvarne
att under vissa vilkor mot lösen efter värdering afstå desamma;

Göteborg: staden har förbehållit sig rätt att, då ofri tomt af innehafvaren
öfverlåtes på annan än barn och arfvingar, tillösa sig besittningsrätten
till tomten mot ersättning för derå gjorda förbättringar,
hvilken ersättning i allmänhet ansetts böra uppgå till samma belopp
som den köpeskilling, hvartill tomten med derå varande åbyggnader
afyttrats från en innehafvare till en annan;

Söderhamn: genom stadsfullmäktiges år 1877 fattade beslut är i
afseende å upplåtelse af ofria tomter bestämdt, att i händelse staden
vid inträffande reglering skulle blifva i behof af sådan tomt, densamma
skulle till staden återlemnas mot ersättning för derå nedlagda kostnader
efter värdering af gode män;

Hernösand: kommer staden i behof af ofri tomt, är innehafvaren
skyldig att afstå densamma emot lösen efter mätismanna ordom eller laga
värdering af derå uppförda byggnader äfvensom ersättning för den
kostnad, som blifvit använd för platsens försättande i det skick att den
kunnat till byggnadstomt användas.

Efter hvad för kollegium är kändt tillämpas äfven i Stockholm, på
grund af stadgande i 1636 års privilegier, ifrågavarande slags lösningsrätt.

Friköp af ofria tomter uppgifves endast förekomma i 3 städer och
meddelas härom:

Karlskrona: friköpet — som egentligen synes utgöra aflösen af
tomtörena — kan ske mot erläggande af tjugo gånger dessas belopp;

Göteborg: på grund af nådiga bref den 16 augusti 1836 och den
5 december 1856 kan friköp af behörigen reglerade tomter medgifvas;
och

Hernösand: på grund af nådigt bref den 5 juli 1872 får ofri tomt
friköpas för belopp, som uppkommer vid tomtöresafgiftens kapitalisering
efter vid hvarje tillfälle fastställande räntefot.

Jemväl i Stockholm förekommer, efter hvad kollegium har sig bekant,
friköp af sådana tomter, hvilka ej för stadens allmänna behof
erfordras och dervid köpeskillingen för hvarje fall bestämmes af stadsfullmäktige.

I fråga om de fria tomterna å donationsjorden hafva meddelats de
uppgifter, som innefattas i följande sammandrag:

Stadens namn.	Antal fria tomter.	Anmärkningar,
Sigtuna ...........................	47
Södertelje ..................	355	/ Åtskilliga af dem äro af staden under senare \| tid med eganderätt försålda.
Norrtelje .......................	135	( Fria på grund af 1625 års privilegier för sta-\ den.
Upsala............................		( Antalet och grunden för innehafvet kan ej be-\ stämdt angifvas.
	■
Enköping........................	_	(Uppgift ej meddelad).
Eskilstuna ...................	353	»Karl IX:s donation af år 1606 måste antagas hafva afsett fria tomter, då ju sjelfva ända-målet, stadsanläggningen, annars svårligen kunnat så hastigt uppnås som nu skedde.» Jemlikt förnyade nådiga reglementet för sta-den den 28 mars 1879 tillfaller tomt, som blif-vit å den till stadens utvidgande anslagna jord intagen och bebygd, bebyggaren eller hans rättsinnehafvare med eganderätt.
Mariefred.....................	91	1 Anses sjelfegande på grund af de för staden åren 1590 och 1605 utfärdade privilegier. De S hafva fördelats genom vederbörligen faststäld landtmäteriförrättning, och hafva alla tomt-'' egarne å sina tomter erhållit lagfart.
Trosa ..............................	185	1 Det antages, att denna jord strax efter dona-< tionen delats mellan dåvarande stadsinvånarne \ och sedan gått i arf och salu. Alla lagfarna.
Linköping ....................	42	( Någon rättslig grund för innehafvet synes ej ( förefinnas.
Norrköping..................	—	Alla tomterna äro fria, men antalet ej uppgifvet. Staden eger på grund af såväl 20:de punkten af Konung Gustaf II Adolfs bref af den 26 \| april 1620 som i senare tid meddelade nådiga beslut rätt att till enskilde med full egande-j rätt upplåta tomter å donationsjorden.
Söderköping................		1 144 fria tomter finnas i staden, men huruvidt de ; äro belägna på kronodonationsjord, derom sak-j nas upplysning.
Eksjö ...........................	134	i De gamla tomterna förmodas hafva haft egen-skap af fria alltifrån första upplåtelsen. — I .senare tid genom stadens utvidgande tillkomna tomter inköpta från enskilde egare till de jord-l områden, der tomterna utlagts. Alla lagfarna.
Grenna...........................	194	1 Alla anses innehafvas med eganderätt på grund { af lagfart.

Stadens namn.	Antal fria tomter.	Anmärkningar.
Kalmar........................	1,064	( Utgöras dels af sådana som år 1686 efter Kalmar gamla stads ödeläggelse och invånarnes öfver-1 flyttning till nya staden uppläts till dem att \| fritt begagna m. fl., och dels af sådana som uppstått genom bebyggande af den enligt i 1620 års privilegier sjelfegande jorden m. m.
Vestervik....................	549	f Grunden för sjelfegandeegenskapen kan i saknad J af urkunder från äldsta tider ej angifvas. \| Hafva emellertid från urminnes tider ansetts l fria.
Vimmerby .....................	—	/ Antalet ej uppgifvet. Den fria naturen får till-1 skrifvas uråldrig häfd.
Karlshamn.....................	570	Hafva städse ansetts såsom fria, och den enskildes eganderätt är med lagfart befäst. Den san-nolika rättsgrunden torde vara att söka uti upplåtelser dels före och dels efter jordens donerande, hvilka upplåtelser blifvit i sam-manhang med stadsplanens ordnande behörigen stadfästa.
Sölvesborg....................	142	i Grunden för den sedan längre tid tillbaka upp-\ komna enskilda eganderätten är icke känd.
Kristianstad .................	62	Härtill komma cirka 30 tomtdelar. Ifrågavarande tomter äro med full eganderätt afyttrade till enskilda, i de flesta fall på grund af dertill särskild! lemnade nådiga medgifvanden, men i några utan sådant, då den mark som sålts icke ostridigt haft donationsjordsnatur. Alla lagfarna.
Malmö..............................	—	Antal ej uppgifvet. Upplåtna med eganderätt.
Ystad .............................	—	/ 181 st. fria tomter finnas i staden. Donations-l egenskapen hos jorden omtvistad.
Halmstad.......................	50	1 Upplåtna med full eganderätt på grund af nådigt \ bref den 26 oktober 1877.
Göteborg........................	1,465	Grunden för tomternas egenskap af sjelfegande är, med undantag för de tomter, som vid sta-dens grundläggning fördelats mellan dess förste bebyggare, samt det fåtal tomter, som kan hafva af kronan öfverlåtits på enskilda, att söka i stadens öfverlåtelse eller försäljning af tomt till enskild, vare sig i form af friköp eller genom vanlig försäljning till gängse pris. Bemyndigande i dessa hänseenden är staden meddeladt genom nådiga bref den 16 augusti 1836, den 5 december 1866 och den 23 juli 1886.
Kungelf..........................	164	( Härförutom del af en tomt. Antagligen blefvo < dessa tomter vid stadens första grundläggning 1 sjelfegande.

Stadens namn.	Antal fria tomter.	Anmärkningar.
Strömstad .....................	252	Äro dels urgamla, upptagna vid stadens första bebyggande, dels utan ersättning upplåtna af magistrat och borgerskap på allmän rådstuga och dels under senare tid af stadsfullmäktige försålda.
Venersborg ..................	4861	På grund af kongl. förklaringen den 1 februari 1644 har staden ansetts ega fritt disponera öfver densamma tillhöriga tomter inom det planlagda området. Till tomtförsäljningar un-der sistförflutna åren har dock nådigt tillstånd inhemtats.
Borås ..............................	444	r Härjemte åtskilliga tomtplatser, hvilkas indelning J ej ännu verkstälts. Tomterna af ålder sjelf-S egande; fasta eller lagfart å desamma städse ( meddelad.
Alingsås ........................	911	r Lagfaras och intecknas såsom annan enskild 1 egendom. Den enskilda eganderätten går så i långt tillbaka i tiden, att grunden derför nu-1 mera icke kan uppgifvas.
Åmål ..............................	1491	1 Eganderätten sedan urminnes tid erkänd såsom < ostridig. Sedan långliga tider tillbaka beviljas å tomtköp lagfart.
Mariestad.......................	192
Lidköping: .....................	184 A	t Grunden för eganderätten är numera okänd. < Alla lagfarna. Några af dem i senare tid för- \| sålda af staden under full eganderätt.

Karlstad ......................	157	f Härjemte delar af 16 tomter. Annan grund för tomternas egenskap af sjelfegande kan icke i med bestämdhet uppgifvas, än att fasta och ( lagfart å desamma städse plägat meddelas.
Kristinehamn ...............	2901	Grunden för tomternas frihet är antagligen att söka deruti, att en hvar som ville i staden sig nedsätta och bebygga en tomt, dermed ansetts hafva blifvit. egare till tomten med tillhörande jordegor och skog. Lagfart å och inteckning i tomterna har städse meddelats.
Askersund .....................	186H
Nora...............................	in	Sjelfegande på grund af laga fång och lagfart.
Lindesberg...................	_	Antal ej uppgifvet.

Vesterås ........................	14	1 Häraf 11 försålda på grund af nådigt bref den \ 13 april 1886.
Arboga ...........................	—	Antalet har ej kunnat utrönas.

Stadens namn.	Antal fria tomter.	Anmärkningar.
Köping.........................	107	t All donerad jord har ända från donationens be-J gynnelse befunnits i enskildes värjo och äfven från samma tid såsom enskild förvärfvad egen-l dom behandlats vid lagfart.
Sala................................	216	1 Hafva alltid innehafts under full eganderätt, gått < i handel samt lagfarits och intecknats såsom 1 annan enskild egendom.
Säter ............................	981	i Anses tillhöra innehafvarne med fullständig, f ostridig eganderätt och har lagfart sedan ur- 1 minnes tider meddelats.
Hudiksvall ....................	163	/ Upplåtna med eganderätt på grund af nådiga V brefvet den 19 mars 1880.
Söderhamn....................	254	( Intill 1876 hafva tomter föryttrats till enskilde . på grund af beslut af stadens äldste eller i stadsfullmäktige.
Hernösand .....................	232	Tomterna inom den äldsta stadsplanen betraktas numera såsom fria, ehuru någon laglig grund härför svårligen torde kunna anföras. Inom de nyare stadsdelame hafva tomterna erhållit sin egenskap af sjelfegande antingen på grund deraf, att marken förut varit i enskild mans värjo, eller ock derigenom att staden jemlikt nådigt bref den 5 juli 1872 erhållit bemyn-digande att försälja tomter af dessa områden.
Sundsvall........................	444	Härförutom delar af 43 tomter samt 14 hela och delar i 15 qvarter. Grunden för dessa tomters frihet säges endast vara den att de af staden på senare tider börjat att betraktas och be-handlas såsom fria. Något medgifvande af Kongl. Maj:t kan icke åberopas såsom stöd för den enskilda eganderätten.
Summa	9,676H	’

Af uppgifterna angående grunden för tomternas sjelfegande natur
visar det sig, att man, der icke privilegier eller särskilda nådiga beslut
kunnat åberopas såsom uttryckligt stöd för den privata eganderättens
behörighet, i allmänhet endast hänvisat på det faktiska och häfdvunna
förhållandet såsom uttryck för den uppfattning att enskildt eganderättsinnehaf
till tomter inom stadsplan varit fullt försvarligt och med sakens
natur förenligt.

De till städerna utgående särskilda utskylder och onera af de fria
tomterna äro, så vidt uppgift derom meddelats, följande:

Södertelje: hus- och tomtskatt med 1 krona 25 öre pro mille af
taxeringsvärdet såsom aflösen för åtskilliga besvär, jemlikt likställighetsöfverenskommelse; Eskilstuna:

gaturenhållning äfvensom, på grund af likställighetsförening,
årlig afgift till stadskassan af 75 öre för hvarje 1,000 kronors
taxeringsvärde såsom aflösen för dittills varande särskilda onera;

Mariefred: gatuunderhållsskyldighet;

Eksjö: endast kommunalskatt;

Vestervik: för tomterna på malmarna tomtören med 25 öre årligen,
äfvensom för all försåld fastighet stadens friskilling med 1 proc. af köpesumman
;

Vimmerby: tomtören till ej angifvet belopp;

Karlshamn: gaturenhållning och gatuunderhåll;

Sölvesborg: tomtöresafgift med 16 kronor för hel tomt;

Kristianstad: skyldighet att underhålla angränsande gatudelar;

Malmö: skyldighet att bekosta anläggning af gata.

Halmstad: för 35 försålda tomter en efter hand i 50 år stigande
tomtöresafgift, beräknad efter 5 proc. af tomternas i viss progression
faststälda värden, så att tomtören för bebygda tomter beräknas under
de 10 första åren efter ett värde af 700 kronor, under derpå följande
10 år efter 1,400 kronor, under derpå följande 10 år efter 2,100 kronor,
under derpå följande 10 år efter 2,800 kronor och derefter för
alltid efter 3,500 kronor för hvarje tunnland, samt hälften för obebygd
tomt;

Göteborg: tomtören till belopp, vexlande för olika stadsdelar och
olika klasser af tomter; derjemte gårdaköpsafgift med 1 proc. af
köpeskillingen;

Strömstad: endast tomtören, vexlande efter tomternas storlek från
25 öre till — för en tomt — 10 kronor;

Venersborg: gaturenhållning och snöskottning; hvarjemte husegarne
bestrida aflöning åt stadens sotare;

Borås: inga årliga afgifter, men vid köp och byte har af ålder utgjorts
30:e-penning, numera bestämd att utgå för köp med 3 proc. af
köpeskillingen;

Alingsås: gaturenhållning;

Amål: gaturenhållning samt vid köp 60:e-penning;

Mariestad: underhåll af en viss bro, gatläggning, inqvartering samt
aflöning af sotare;

Lidköping: väg- och brobyggnad samt gatuunderhåll;

Karlstad: jemlikt faststäld öfverenskommelse angående kommunalutskylders
utgörande, grundskatt 2 kronor 25 öre för hvarje tusental
kronor af taxeringsvärdet, så ock gaturenhållning;

Kristinehamn: inga utskylder, men inqvartering samt byggnad och
underhåll af gator och vägar;

Askersund: tomtören med 12 öre för hvarje;

Nora: väghållning och tomtöre till ett belopp af 22 kronor 59 öre
för alla tomterna;

Arboga: inga utskylder eller besvär;

Köping: gatuskatt;

Sala: endast gatuunderhåll;

Säter: väg- och tomtafgift;

Hudiksvall: tomtören, 6 öre pr 10 qv.-meter.

Såsom särskild! egendomliga förhållanden i fråga om de fria tomterna
torde böra anmärkas, att vid försäljning af en del sådana i Halmstad
åt staden förbehållits rätt att vid uppgörande af förslag till ny
stadsplan kostnadsfritt af tomterna taga den jord, som staden ansåge
nödig för utläggning och rätning af gator och vägar; samt att vid försäljning
af tomter i Hudiksvall föreskrifvits skyldighet för köparen att
inom fyra år efter tiden för upplåtelsen hafva tomten bebygd samt i
händelse af eldsvåda inom fyra år efter det köparen kommit i tillfälle
att öfver tomten fritt förfoga densamma åter bebygga, allt vid
äfventyr att tomten eljest blefve å offentlig auktion för egarens räkning
till den mestbjudande försåld.

Inom stadsplanen förekomma slutligen dels åtskilliga områden, som
äro upplåtna för diverse särskilda ändamål, såsom till jernvägslinier, upplagsplatser
m. m., dels ock egor, hvilka först genom nyare reglering
blifvit intagna uti stadsplan och, då denna nya stadsplan ännu icke
genomförts, icke för närvarande disponeras för gator och tomter utan
fortfarande begagnas för jordbruk eller annat för stadsplaneregleringen
främmande ändamål.

Såsom redan i det föregående är vidrördt, faller den allra största
delen af donationsjorden utom stadsplanerna. I fråga om användningen
af denna del har man till en början att uppmärksamma den gamla formen,

jordens fördelning på tomterna i staden. Denna fördelningsform synes
numera qvarstå endast uti tolf städer, hvilka hafva sin donationsjord
delvis disponerad på detta sätt, hvarvid tillika är att märka, att då beträffande
åtskilliga af dessa städer de på tomter utdelade egolotter icke
blott äro med tomterna oskiljaktigt förenade utan jemväl och i följd
häraf gemensamt med tomterna utgjort föremål för lagfart och inteckning,
berörda egolotter synas hafva betraktats såsom de der under
eganderätt tillhörde vederbörande tomtinnehafvare, hvarför dessa områden
i uppgifterna redovisats under den här nedan omförmälda kategori,
som upptager den i enskild värjo komna donationsjorden. I betraktande
häraf och då, på sätt af nedan intagna uppgifter angående den i
enskild värjo komna donationsjorden torde framgå, i flere andra städer,
der fördelning af donationsjorden på tomterna ursprungligen varit gällande,
jordlotterna just till följd häraf kommit att betraktas såsom enskild
egendom, synes kunna med allt skäl sägas, att denna dispositionsform
faktiskt i vidsträckt omfattning befrämjat den abalienation, som donationsurkunderna
velat förekomma.

Fördelad mellan borgerskapets medlemmar eller eljest anslagen borgerskapet
är numera endast en mycket ringa del af donationsjorden, och
hvad i sådant afseende återstår lärer jemväl vara föremål för indragning.
Endast i åtta städer synes numera återstå någon jord på detta sätt disponerad.

På några ställen uppgifves den på borgerskapet ursprungligen fördelade
jorden hafva, likasom annorstädes den på tomterna utskiftade,
öfvergått i enskild värjo, så att den kommit att betraktas såsom innehafvarnes
egen tillhörighet, och kan således äfven denna dispositionsform,
ehuru visserligen endast i ringare omfattning, sägas hafva befordrat
jordens förryckande från det med donationen afsedda ändamål
att gagna staden i gemen.

Af donationsjorden uppgifvas vara upplåtna:

till kyrkor och fromma stiftelser eller allmänna inrättningar: inom 27
städer några obetydliga områden;

till ecklesiastik- och skolstaternas aflöning: inom 40 städer likaledes
egor af i allmänhet föga betydande omfattning;

till aflöning åt städernas magistratsp er soner eller andra municipala funktionärer:
numera — efter det dylika löningsjordar blifvit på öfriga ställen
vid nyare löneregleringar indragna till respektive stadskassör —
endast inom 21 städer jordområden, äfven de af i allmänhet ringa
areal; och

till skjutsningsbestyret och andra allmänna besvär: inom 4 städer
några äfvenledes obetydliga områden.

Betydliga äro deremot de delar af donationsjorden, hvilka äro bibehållna
under städernas egen disposition och tillgodogöras genom utarrendering
för vederbörande stadskassörs räkning. Åtminstone 60 städer
hafva sålunda mer eller mindre ansenliga delar af sin donationsjord
pa detta sätt disponerade: arealen, så vidt den kunnat uppgifvas, varierar
emellan högst ungefär 1,100 hektar (Eksjö) och lägst 13 hektar
(Arboga). Härförutom hafva åtskilliga städer under sin omedelbara
disposition icke obetydliga skogs- och betesmarker, från hvilka afsevärda
inkomster härflyta. I fråga om beloppet af ej mindre dessa inkomster
än äfven dem, som upphemtas genom utarrendering af nyssberörda
jordområden, får kollegium hänvisa till sammandraget under afd. VI
här nedan.

Betydande äro jemväl de delar af donationsjorden utom stadsplan,
hvilka befinna sig i enskild värjo. För upplysning om, i hvilken omfattning
ett dylikt enskildt besittnings förhållande beträffande de olika
städerna är för handen, får kollegium hänvisa till nedan intagna sammandrag
af vederbörande städers uppgifter, dervid anmärkningsvis äfven
upptagits det väsentliga af hvad som meddelats rörande innehafvets
första uppkomst och den rätt, egande- eller nyttjande-, som faktiskt har
ansetts vara med detsamma förenad.

A. Städer, inom hvilka icke något afsevärdt afhändande af donationsjord
förekommit:

Öregrund,

östhammar,

Upsala,

Nyköping,

Linköping,

Norrköping,

Söderköping,

Skeninge (den afhända jorden återvunnen genom rättegång),
Jönköping,

Vexjö,

Borgholm,

Karlskrona,

Karlshamn,

Kristianstad,

Simrishamn,

Malmö,

Landskrona,

Helsingborg,

Göteborg,

Marstrand,

Ulricehamn,

Sköfde,

Arboga,

Gefle.

Summa 24 städer.

B. Städer, hvilkas donationsjord i mer eller mindre af sevärd omfattning
kommit i enskildes hand:

Stadens namn.	Areal i hektar.	Anmärkningar.
Sigtuna.........................		Areal ej uppgifven. Lagfart å jorden meddelad. Arealen uppgifven till omkring 1,100 hektar, men har härvid tagits i betraktande hela stads-jorden, hvaraf endast en del anses vara ostri-dig donationsjord. Hvad å denna del belöper af nyssnämnda areal är ej uppgifvet. Jorden innehafves med af lagfart bekräftad eganderätt och är för närvarande intecknad för omkring 765,000 kronor.
Södertelje ...................

Areal
i hektar.

Anmärkningar

Stadens namn

Norrtelje

Enköping.

Eskilstuna

Strengnäs

j Torshälla

205

340

Mariefred.

1,480

Grunden för innehafvet kan ej alltid afgöras. I
många fall har magistraten upplåtit ouppodlade
områden för besittning mot afgift och »med
vilkor i öfrigt som stadens privilegier förmå
och innehålla», hvarefter dessa områden gått
i arf och köp samt jemväl understundom varit
föremål för lagfart, hvaremellertid äfven obehöriga
inkräktningar förekommit. — Stadsfullmäktige
anse det icke lida tvifvel, att innehafvame
endast ega nyttjanderätt.

Området utgöres af de s. k. Humlegårdarno och
Myrtegarne. De förra uppgifvas hafva tillkommit
genom utdelning af mark bland borgerskapet
för befrämjande af humleodling och
Myrtegarne genom upplåtande af mark under
frihetsår till deltagare i ett visst vattenafledningsföretag.
Sedermera hafva dessa lotter
icke till staden återlemnats utan bibehållits
af sine brukare och öfvergått till deras rättsinnehafvare.
Få emellertid hvarken lagfaras
eller intecknas. Åtgärder numera vidtagna
för jordens återvinning till staden.

Jorden synes från början varit delad mellan stadstomterna.
Sedan urminnes tider hafva lotterna
gått i köp samt lagfarits och intecknats såsom
annan enskild egendom.

Jorden, som innehafves under full eganderätt
och alltså kan lagfaras och intecknas, är förvärfvad
från staden genom köp.

Om arealen saknas upplysning. Åtminstone sedan
omkring år 1820 har rådstufvurätten meddelat
lagfart å och inteckning i donationsjorden.
Under hvilka förhållanden sådant från
början skett är obekant. För närvarande ega
alla enskilde innehafvare af donationsjord lagfart
å sina lotter. Tomtplatser å en del af
donationsjorden hafva i senare tid af staden
upplåtits med full eganderätt, men beträffande
den öfriga jorden anse stadsfullmäktige de eni
skilde innehafvarne sakna dylik rätt.

Hela denna jord säges vara till enskilda personer
upplåten med eganderätt »på grund af donationsbref»,
hvilka så tolkats, att dylik upplåtelse
skulle vara tillåten. Till vidare stöd
för behörigheten af innehafvet åberopas åtskilliga
delningsförrättningar.

Stadens namn.	Areal i hektar.	Anmärkningar.
Trosa ..............................	230	En del af denna jord kar frän början varit an-slagen till stadens borgerskap men sedan lång tid befunnit sig i enskilda händer. Den öfriga delen antages hafva strax efter donationen de-lats mellan de dåvarande stadsinvåname, hvar-efter lotterna gått i arf och köp. Alla de en-skilde jordinnehafvarne hafva hvar å sin lott erhållit lagfart.

Vadstena .......................	—	Säker uppgift angående arealen kan ej meddelas, men den antages till omkring 300 hektar. Hit-hörande områden hafva förr utgjort s. k. bor-garjord som innehafvarne företagit sig att åren 1824—1826 utan stadens medgifvande sins emellan skifta. Rättegångar om återvinning till staden af denna jord pågå.
Eksjö...........................	695	Det anses högst antagligt, att en del af jorden i äldre tider frångått staden genom s. k. intag, hvarå sedermera med åberopande af gammal häfd innehafvaren sökt och erhållit fastebref, samt att frivillig försäljning varit det vanli-gaste sättet, på hvilket jorden hlifvit staden afhänd. Sådan försäljning anses hafva i äldre tider egt rum i betydande omfattning. Fasta eller lagfart å och inteckning i jorden med-delad.

Grenna ..........................	325	1 Jorden, som ursprungligen varit fördelad på stadstomterna men sannolikt tidigt hlifvit skild 1 från dessa, innehafves »på grund af lagfart».
Kalmar..........................	no	'' Enligt uppgiften skall denna jord innehafvas med eganderätt och afse dels den enligt 1620 års privilegier sjelfegande jorden, eller den som genom en år 1709 verkstäld skattläggning an-setts hafva erhållit samma natur som den sjelf-egande, dels ock åtskilliga intagor å utmarken, hvilka genom en af Kongl. Maj:t år 1775 fast-stäld förening tillagts innehafvarne. »Under årens lopp hafva dock sedan 1775 intagor och uppodlingar dels med och dels utan tillstånd hlifvit gjorda och skatte- eller sjelfegande jorden genom laga stånd och fasta förökats.»

Vestervik.......................		Arealen kan ej uppgifvas. Betydliga egor hafva af ålder innehafts såsom arf och egen jord. Å utmarken hafva områden upplåtits för od-ling efter utsyning. Ända från äldsta tider
		har lagfart beviljats å intagor på stadsjorden. Under senare tider förekomma ofta perpe-tuel^ arrendeupplåtelser.

Stadens namn.

Areal
i hektar.

Anmärkningar.

Vimmerby

Sölvesborg

I Ystad

Halmstad

Varberg

Kungelf.

Strömstad

1,240

145

Innehafves enligt magistratens uppgift »på grund
af fång, som innefatta upplåtelse under eganderätt».

Stadsfullmäktige antaga, att den enskilda
besittningen i allmänhet uppkommit derigenom,
att de s. k. borgaretunnlanden behållits såsom
arf och eget gods. Fasta eller lagfart har
sedan länge beviljats vederbörande enskilde,
men i lagfartsbevisen inrymmes förbehåll om
»Kongl. Maj:ts och kronans samt stadens rätt».

I Innehafves enligt magistratens uppgift med egan\
rätt. Grunden härför är icke känd.

Arealen uppgifven till omkring 150 hektar, utgörande
den s. k. gårdejorden, men donationsegenskapen
hos detta område är omtvistad.
Timehafvel af nämnda s. k. gårdejord, å hvilken
lagfart alltsedan år 1817 skall hafva meddelats,
uppgifves härröra utaf en årl758jemlikt
borgerskapets beslut verkstäld fördelning
af jorden på stadens bebygda gårdar.

Ganska betydliga delar af donationsjorden —
arealen upptagen till omkring 475 hektar, ehuru
ej med visshet kan sägas att alltsammans är
donationsjord — uppgifvas hafva frångått staden.
Dessa jordar hafva under en mycket lång
följd af år gått i arf och köp, och flertalet
innehafvare hafva jemväl å sina områden fasta
eller lagfart. Beträffande en del af hithörande
jord har det enskilda innehafvet först uppkommit
af en genom Landshöfdinge-Embetets utslag
år 1806 anbefald fördelning på tomterna
i staden.

(Uppgift om arealen har ej kunnat meddelas. Det
enskilda innehafvet omfattar emellertid större
delen af utmarken, hvilken jemlikt år 1809 af
staden fattadt beslut blifvit på tomterna utskiftad.
Utmarkslottema lagfaras och intecknas
tillsammans med dessa.

Utgöres af åkrar och intagor. Jorden anses
sjelfegande. Innehafvet hvad angår åkrarna
antages hafva uppkommit genom jordens fördelning
borgarene emellan, hvarefter en del
jordlotter öfverlåtits till icke-borgare. Intagorna
skola hafva skett med stadens begifvande.

En del af jorden har fordom varit indelad på
tomter, men dessa egolotter hafva för länge
sedan särskildt för sig gjorts till föremål för
öfverlåtelse såsom enskild egendom. I öfrigt
grundas innehafvet å af magistraten gjorda
upplåtelser. •— Af uppgifterna framgår ej huruvida
sistnämnda del af donationsjorden besittes
med egande- eller nyttjanderätt.

Stadens namn.	Areal i hektar.	Anmärkningar.
Venersborg ..................	520	Enligt drätselkammarens uppgift innehafves jor-den »under full eganderätt af enskilda, hvilkas fång dertill allmänneligen blifvit med lagfart bekräftade.» Kammaren anser emellertid san-nolikt att staden ännu eger befogenhet till återvinning af åtskilliga områden, som ännu befinna sig i enskild ego.
;i • ! • 1 ''••• ,r ii*. Borås.............................	—	’ Arealen uppgifven till 520 hektar, men som do-nationsjorden icke kan särskiljas från egoma till ett staden enskildt tillhörande hemman, är ovisst hvad af denna areal belöper på dona-tionsj orden. Den enskilda eganderätten hvilar på grundvalen af gammal häfd. Lagfart å och inteckning i jorden städse meddelad. Hvad angår den del af området, som tagits i anspråk för uppförande af byggnader, verk och inrätt-ningar, anses den enskilda eganderätten ega stöd i sjelfva donationsurkundernas innehåll.
Alingsås ........................	—	Uppgiften, som beträffande inegojorden upptager en areal af 455 hektar, synes afse hela stads-jorden, hvaraf endast en del är donationsjord. Inegojorden säges innehafvas under fullegande-rätt och har lagfart derå och inteckning deri alltsedan år 1791 obehindradt meddelats. Aba-lienationen, som emellertid af stadsmyndig-heterna anses obehörig, tillskrifves den s. k. manufaktursocieteten, hvilken på grund af sin privilegierade ställning, den der upphäfdes år 1766, skall hafva slagit under sig den på borgerskapet förut indelade donationsjorden. Skogsmarken skiftad på tomterna samt gemen-samt med dem lagfaren och intecknad. Ett af de donerade hemmanen af staden försåldt.
Åmål ............................	1,035	1 Innehafvet anses härröra af jordens fördelning emellan borgerskapet eller på tomtema. Ur 1 den nyttjanderätt, som med denna fördelning afsetts, har så småningom utvecklat sig ett '' med lagfart bekräftadt eganderättsförhållande.
Mariestad.....................	1,130	Utgöres af dels å utmarken upptagna odlingar, hvilka innehafvame jemlikt konung Karl IX:s bref år 1609 tillförsäkrats att oqvaldt behålla, och dels den på tomtema förr indelade jor-den, hvilken på grund af 1852 års nådiga bref, hvarigenom densamma förklarats kunna gå i köp och salu tomtegare emellan, anses utgöra ^ föremål för enskild eganderätt.
Lidköping ....................	30	/ Innehafves, enligt stadsfullmäktiges uppgift, med \ eganderätt.

Stadens namn.	Areal i hektar.	Anmärkningar.
Iljo .............................		Arealen uppgifven till 650 hektar, men afser denna uppgift stadsjorden i allmänhet, och kan ej utredas hvad deraf belöper på donations-jorden. De enskilde jordinnehafvarne hafva
		till större delen erhållit fasta eller lagfart å sina lotter, hvilka af stadsmyndigheterna anses innehafda med full eganderätt.
Falköping .................	45	Innehafvet härrör dels af laga skifte å stads-egorna, dervid äfven donationshemmanenberäk-nats i vederlag, och dels af utmarkens fördel-ning på stadens tomter. Magistraten påpekar, att åtminstone ett stort antal af de enskilde jordinnehafvarne vid jordens förvärfvande haft sig bekant densammas egenskap af donerad och sålunda icke kunna anses innehafva jorden '' i god tro.
Karlstad .....................	1,320	Genom åren 1787—1792 verkstäld förrättning skiftades jorden på stadens tomter, med vilkor att den icke Unge från tomterna skiljas men i öfrigt skulle anses »såsom all annor lag- och väl-fången egendom». Till följd häraf och då genom senare meddelade nådiga beslut medgifvits att jordlotterna finge gå i köp, äfven icke tomtegare emellan, innehafvas jordlotterna med anspråk på eganderätt. Lagfart har sedan äldre tider å lotterna meddelats. Stadsfullmäktige anse emellertid eganderätt icke tillkomma jordinne-hafvarne.
Kristinehamn ...............	—	Af den utom stadsplanen belägna donationsjorden, hvars areal utgör omkring 1,930 hektar, har sedan gammalt största delen varit skiftad på byggnadstomterna, ehuru genom senare nådigt beslut medgifvits jordens skiljande från dessa. Denna jord besittes, efter hvad stadsfullmäk-tiges yttrande föranleder, af innehafvame med anspråk på eganderätt; och har lagfart å och inteckning i jorden beviljats.
Örebro ...........................	715	Utgöres hufvudsakligen af på tomterna indelad s. k. sjettedelsjord. En här ej afsedd del af den så benämnda jorden återvunnen till staden genom rättegångar, och en annan del, utgö-rande tillsammans med öfrig af staden dispo-nerad jord omkring 350 hektar, uppgifves vara till staden återlöst för omkring 140,000 kronor. Magistraten upplyser, att lagfart å sjettedels-jorden icke under de sista 60 åren meddelats utan tvärtom förklarats icke kunna beviljas.

Stadens namn.	Areal i hektar.	Anmärkningar.
Askersund .....................	835	Utgöres dels af skogsmarken, hvilken blifvit åren 1806 och 1807 fördelad på tomterna med vilkor att derifrån ej få afyttras, och dels af annan jord, hvilken anses hafva blifvit vid stadens grundläggning bland stadsinvånarne delad och sedermera betraktad såsom sjelfegande, så att, fasta och lagfart derå meddelats.

Nora.................................	375	< Innehafves under med lagfart bekräftad egande-\| rätt. Två af de uppgifna donationshemmanens 1 utmark har blifvit enligt formliga beslut af [ staden försåld.

Lindesberg.................... Vesterås .......................	370	Arealen kan ej uppgifvas. ( Innehafves med påstådd eganderätt på grund af \| fasta eller lagfart, ehuru behörig upplåtelse i från första början, så vidt visadt blifvit, ej l meddelad.

Köping:.........................	200	En del af jorden, jemlikt nådigt tillstånd, upp-låten med den rätt somtillkommerinnehafvare af ofri tomt. Den öfriga jorden anses redan före donationen varit under enskild nyttjanderätt och sedermera betraktad såsom innehafvarnes egendom, hvarå lagfart jemväl meddelats.
r ö
Sala .............................	4,995	'' Utgöres af dels den på 160 bergsmanstomter förut indelade skogsmark, hvilken numera upp-hört att vara med tomterna förenad, dels ock för Sala Bergslags gemensamma räkning afsatt skog med derå till stort antal befintliga små lägenheter och intagor, till hvilka innehafvarne icke skola ega stadgad besittningsrätt. Om återvinning af såväl tomtjordarne som berörda gemensamma skogsmark har staden anhängig-gjort rättegångar, deraf tre till stadens förmån afgjorts genom nådiga domar den 15 oktober 1895 och alla de öfriga fått hvila i afbidan på slutliga domen i nämnda tre mål. Med af-seende å den utgång dessa vunnit, anses sta-'' dens rätt till hela området vara »ostridig».

Säter ..............................	650	Jorden är fördelad på tomterna och med dem oskiljaktigt förenad jemlikt nådig resolution den 12 mars 1762 samt anses af stadsmyndig-heterna tillhöra innehafvarne med fullständig, ostridig eganderätt. Sedan urminnes tider har fasta eller lagfart meddelats å tomt »med tillydande kronodonationsjord och skog».

Hudiksvall..................	105	Innehafves med påstådd eganderätt samt har i de flesta fall lagfarits och inteclcnats. Jorden har kommit i enskild ego genom uppodling af rödjningsmark och, efter hvad magistraten meddelar, i allmänhet på grund af formliga, jemväl under eganderätt gjorda upplåtelser > från stadens myndigheter.

Stadens namn.

Söderhamn............

Hernösand

Areal

hektar.

170

Sundsvall...

190

Östersund ....

150

Umeå

Luleå

470

590

A n m ä r k n

Arealen uppgifven till omkring 310 hektar, men
afses här stadsjord i allmänhet. Af donationsjorden
hafva magistraten och stadens äldste
tid efter annan till enskilde upplåtit för evärdlig
tid ganska stora arealer mot köpeskilling
med eller utan vretskatt eller afgäld.

Utgöres af vretar, hvilka ursprungligen upptagits
å den donerade utmarken. Tillstånd härtill af
magistraten i äldre tider meddeladt. Vretarne
lagfaras såsom enskild egendom.

Så kallade kronolotter och vretar. Sedan äldre
urkunder gått förlorade saknas bestämd upplysning,
huru jorden kommit i enskildes ego.
Vretarne antagas emellertid i många fall hafva
upplåtits af stadens myndigheter, »stadens rätt
dock förbehållen», hvarefter de sedermera gått
i arf samt börjat betraktas såsom enskild
egendom, hvarå jemväl lagfart efter hand meddelats.
I några fall härrör dock innehafvet
endast af inkräktning. Spridda mindre delar
af vretområdet återvunna till staden genom
rättegångar, afgjorda genom nådiga domar den
10 december 1889 och den 9 maj 1890. Stadsfullmäktige
hålla före, att hela vretområdet
rätteligen är stadens egendom, hvartill de enskilde
således endast innehafva nyttjanderätt
tills vidare.

Utgöres af s. k. vret- och skogslotter, hvilka
fordom varit på tomterna indelade och jemte
dessa blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
upplåtna i sammanhang med burbrefs
utfärdande. Sambandet med tomterna har numera,
till följd af nådiga medgifvanden fullständigt
upphört, och betraktas samtliga lotterna
såsom enskild egendom samt lagfaras
och intecknas.

Innehafvet har ansetts innebära fullständig
eganderätt så att lotterna lagfarits och intecknats.
Det antages, att den odlade delen af
donationsjorden strax efter stadens anläggning
blifvit fördelad mellan borgerskapets medlemmar
och såmedelst efter hand blifvit sjelfegande.
Efter år 1714 och ända in på 1880-talet skola områden å den ouppodlade marken
blifvit åt enskilde i och för odling upplåtna
till full ego.

Innehafvet grundas från början derå, att magistraten
efter så kallad insyning för odling
upplåtit områden, till hvilka de enskilde sedermera
betraktats såsom egare och hvarå lagfart
beviljats. Sedan år 1888 har emellertid lagfart
på grund af insyning ej meddelats.

Stadens namn.	Areal i hektar.	Anmärkningar.
Piteå ............................	565	Utgöres af l:o) hela den så kallade mantals-jorden, hvilken antages hafva blifvit mellan de första borgame fördelad, och 2:o) vissa delar af den så kallade nybruksjorden m. m., hvarå ända till de sista årtiondena magistraten med-delat upplåtelse af områden för odling. Lag-fart å sålunda upplåtna områden likasom å mantalsjorden meddelad. / Utgöres af 11 lotter, hvilka på grund af stads-invånarnes derom fattade beslut, faststäldt af < Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 31 ok-
Haparanda....................	15
		tober 1859, blifvit å offentlig auktion under v full eganderätt försålda.
Summa	19,450

Vid sammanställning af uppgifterna i anmärkningskolumnerna här
ofvan visar det sig, att de enskildes innehaf af donationsjord utom
stadsplan i stor omfattning härflutit från den enligt forna föreställningar
fullt riktiga och lofgifna form för jordens disposition, som bestått i dess
utdelning på tomterna eller på borgerskapets medlemmar, dervid den
enskildes besittning fått med stadsmyndigheternas begifvande så småningom
urarta till ett faktiskt eganderättsförhållande, der ej ett sådant
redan från början ansetts vara behörigt och med donationsurkunderna
förenligt. I öfrigt föranleda uppgifterna derhän, att städerna sjelfva i
många andra fall formligen bortlåtit jorden till enskilde jemväl genom
försäljning eller annorledes under eganderätt. Endast i undantagsfall
har kunnat bestämdt påstås, att rent obehöriga inkräktningar grundlagt
det första innehafvet och att detta icke heller sedermera blifvit från
stadens sida erkändt såsom behörigt.

Med afseende härå och om nu angifna förhållanden må analogiskt
tillämpas på de ganska talrika fall, då säker kännedom saknas om sättet
för uppkomsten af den enskilda besittningen från början, torde abalienationen
i sin allmänhet kunna sägas vara till största delen tillkommen
genom städernas egna förvållanden eller åtgärder.

De särskilda onera och utskylder, som till vederbörande städer utgå
af den i enskilda händer komna donationsjorden utom stadsplan, äro,
såvidt uppgift derom meddelats, följande nämligen:
i Sigtuna: för en del af jorden årlig afrad;

i Södertelje: jordskatt enligt likställighetsöfverenskommelse med 1
krona 25 öre pro mille af taxeringsvärdet, i stället för jorden förut
åliggande särskilda besvär;
i Norrtelje: inga;

i Eskilstuna: gaturenhållning samt, på grund af likställighetsförening,
årlig afgift af 75 öre pro mille af taxeringsvärdet, såsom aflösen för
dittills varande onera;
i Strengnäs: inga;
i Trosa: inga;

i Vimmerby: egoskatt, för år 1894 uppgående till sammanlagdt 474
kronor 98 öre;

i Sölvesborg: inga;

i Halmstad: enligt reglering af kommunala fastighetsonera derstädes
jordskatt af 2 kronor för inegojord och 1 krona för utmark, allt på
hvarje 1,000 kronors taxeringsvärde;

i Kungelf: åkerjordspenningar, 75 öre för hvarje af 277 åkrar samt
inqvarteringspenningar med 20 öre för hvarje sådan; för intagor årliga
afgifter;

i Strömstad: skjutsningsskvldighet af vissa jordinnehafvare;
i Venersborg: inga;
i Alingsås: inga;

i Mariestad: för en del af jorden väghållning, tionde till kyrkan
och möjligen blifvande bidrag till skjutsningsanstalten;

i Hjo: sommar- och vinterväghållning samt dagsverksskyldighet;
i Karlstad: grundskatt för jordbruksfastighet med 4 kronor 50 öre
pro mille af taxeringsvärdet samt väghåll;

i Kristinehamn: särskilt bidrag till fattigvården;
i Askersund: inga;

i Nora: vretskatt tillsammans 111 kronor 39 öre samt vägunderhåll; i

Lindesberg: ingå;
i Vester ds: inga;
i Köping: ingå;

i Sala: tomtören, tillsammans omkring 90 kronor;
i Hudiksvall: jordskatt m. m., tillsammans 5 kronor 80 öre per hektar;

i Söderhamn: vretskatt, tillsammans omkring 850 kronor;

i Hernösand: 75 öre per tunnland;

i Östersund: jordskatt med 2 kronor 25 öre för hvarje s. k. vretlott
och 1 krona för hvarje s. k. skogslott;

i Umeå: vretpenningar eller jordskatt högst 6 kronor och lägst 50
öre per hektar;

i Luleå: jordskatt med 50 öre per tunnland;

i Piteå: jordskatt, 75 öre per tunnland för en viss del af jorden
och för den öfriga delen, hvilken anses utgöra 3 mantal, 24 kronor per
mantal; samt

i Haparanda: afgäld med 7* tunna korn för hvarje af 11 lotter.

Slutligen förekomma utom stadsplan donationsjordområden, hvilka
disponeras på åtskilliga andra sätt än de här ofvan angifna, hufvudsakligen
för stadens egna ändamål, hvartill i främsta rummet höra för flere
städer betydliga skogsområden och vidare grustag, vägar, parkanläggningar,
marknads-, upplags- och lastplatser m. m., hvarjemte kollegium
hit hänför enstaka egoområden, som blifvit antingen genom expropriation
för allmänt ändamål eller eljest med behörigt tillstånd afyttrade.
Någon närmare redogörelse för hithörande förhållanden torde icke vara
af nöden.

VI.

Om beloppet och beskaffenheten af städernas inkomster af donationsjorden
äro meddelade de uppgifter, som innefattas i nedan följande tabell;
afseende de deri upptagna poster, hvilka afrundats till jemna tiotal kronor,
i allmänhet inkomsterna sådana de utgått under år 1894.

För jemförelses skull angifves vid hvarje stads namn inom parentes
den areal i heklar, som enligt tabellen uti afd. III bär ofvan upptagits
såsom säker donationsjord, dervid dock anmärkes, att vederbörande
ansett sig oförhindrade upptaga en bestämd inkomst af donationsjorden
oaktadt dennas särskiljande från annan jord flerestädes förklarats
icke vara möjligt, och att det icke låter sig utredas, huru mycket
af uppgifna inkomsten skall anses belöpa på den till arealen med
visshet kända jorden i det fall att inkomsten afser äfven andra egor,
om hvilkas donationsegenskap osäkerhet förekommer.

Stadens namn.	Tomtören eller grundlega ^	Egoskatt, jordskatt, vretpenningar eller ^ dylikt.	► ►i cd P P- cd B CD p- o Kr.	Skogsmedel ^	£ O* CD ct- 00 P *5» era. CD >-s Kr.	Diverse eller ^ j obestämda titlar ^	ce p B B p Kr.	Anmärkningar.
1. Stockholm ............	_	_	_	_				(Uppgift ej meddelad.)
2. Sigtuna (150) .........	—	—	G80	—	—	—	680
								( Hela donationsjorden dis-
3. Öregrund (75).........	—	—	—	—	—	—	—	•v ponerad magistraten på
								\| lön.
								Uppgifna inkomsten, 2,340
								kronor, afser hela stads-
4. Södertelje (200) .....	—	—	—	—	—	—	—	jorden, dock icke den
								som innehafves af en-
								skilde.
5. Norrtelje (425).........	—	—	—	—	—	1,190	1,190
6. Östhammar (95)......	—	'' —	1,820	—	—	—	1,820
7. Upsala (325)............	—	—	11,350	—	—	-	11,350
8. Enköping (835) ......	—	—	—	—	—	13,000	13.000
9. Nyköping (485) ......	—	-	1,385	700	—	—	2,085

		< M
	o	►ö ®	>		B	O §f ö
Stadens namn.	« B P C* P >-i p, ® sr P	katt, jorc enningai dylikt.	>-i a P pi cd B	tf 0 CTQ 1 CD	O* CD ce p i?	* < a: cd 3 2 CD p ^	CO p 3 3	Anmärkningar.
	P	V?	P- CD	CD		P" CD* !-■ >-i	p
		& CD £ >-l -			>-!	P ►i
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
								( Arrende af vattenverk upp-
								i taget efter afdrag af drift-
10. Eskiltuna (260).........			3,770				3,770	{ kostnader samt ränta och amortering å anlägg-v ningskapitalet.
11. Strengnäs (680) ......	—	—	1,010	—	—	—	1,010	/ Härtill komma ej uppgifna ^ skogsmedel.
12. Torshälla (495).........	80	—	3G0	—	—	—	440
13. Mariefred (1,515)......	—	—	—	—	—	—	—	i Inga inkomster utöfver van-\ liga kommunalutskylder.
14. Trosa (380) .............	_	_	1,230	_			1,230 8,800
15. Linköping (280) ......	—	—		—	—	8,800
16. Norrköping (345)......	—	—	15,200	—	—	—	15,200	( Uppgifna inkomsten, 4,560
17. Söderköping (305) ...	—	—	—	—	—	—	—	J kronor, afser hela stads-^ jorden, hvaraf icke allt [ anses doneradt.
18. Vadstena ...............	—	—	2,210	--	—	—	2,210
19. Skeninge (425).........	—	—	3,460	—	—	—	3,460
20. Jönköping (210) ......	—		4,400	—	—	—	4,400
21. Eksjö (1,940)............ 22. Grenna (405)............	—	—	3,500 760	4,000	600	—	8,100
				90	850	göras af »planpenningar ^ och intägter».

23. Vexjö (435) ............	—	—	—	—	—	3,600	3,600	/ Härförutom inkomster af ( vedhygge och skogsfång.
								( Arrendeafgifter, tomtören,
24. Kalmar (735)..''..........
					10,460	10,460	-v ningar m. m. Beloppen j för hvarje titel ej spe- cificerade.


25. Vestervik (385).........	—	—	—	—	—	6,950	6,950
26. Vimmerby (2,305) ...	no	470	3,340	14,080	—	‘ —	18,000
27. Borgholm (65).........	1,030			~	80	—	1,110	( I tomtöresbeloppet ingå
28. Karlskrona (680) .....	5,210							äfven åtskilliga plan-
	8,130	2,000	“	—	15,340	v hyror. Bland skogsmed-j len äfven inkomst af hö

				1	1			v och bete.

Stadens namn.	Tomtören eller grund lega	Egoskatt, jordskatt, vretpenningar eller dylikt.	Arrendemédel	Skogsmedel	g C? CD C+- m P 3? 5 CD ►i	Diverse eller ! obestämda titlar	Summa	Anmärkningar. *
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
29. Karlshamn (315)......	_	_	4,080	300	_	_	4,380
30. Sölvesborg (815)......	'' —	750	1,470	3,000	970	—	6,190	( I arrendemedlen ingå äfven tomtören till ej uppgif-^ vet belopp.
31. Kristianstad (890) ...	—	—	26,950	—	—	—	26,950
32. Simrishamn (195) ...	—	-	—	—	—	11,610	11,610
33. Malmö (340)............	9,650	—	26,350	—	—	—	36,000
			11,710				11,710 13,270
35. Ystad (800) ............		—	—	—	13,270	/ Olika meningar om jordens \ donationsegenskap.
36. Helsingborg (25)......	—	—	640	—	—	—	640	( Härförutom upptages ränta 1 å köpeskillingar för för- sålda tomter med 1,550 v kronor.
37. Halmstad (410).........	—	—	—	—	—	4,630	4,630
38. Yarberg..................	—	—	—	—	—	—	—	( I anseende till svårigheten af donationsjordens sär-I skiljande från andra \ stadsegor har uppgift i hithörande hänseende y icke kunnat lemnas.
39. Göteborg (1,385)......	10,520	—	10,170 »	—	—	—	20,690	Härförutom upptagas dels ersättning för indragna räntor, äfvensom skogs-räntor med tillsammans 4,120 kronor och dels omkring 200,000 kronor såsom inkomst af dona-tionsj orden i »mera vid-sträcktbemärkelse», dock med anmärkning att sist-nämnda inkomst hufvud-sakligen härflyter af så-dana anordningar, som staden af egna medel på-kostat.
40. Marstrand (630) ......	890	—	5,030	—	290	—	6,210
41. Kungelf (730) .........	; _	_	8,620 850	_	_	_	8,620
42. Strömstad (420) ......	660	—	—	330	100	1,940
43. Venersborg (1,420)...	—	—	—	—	—	4,410	4,410

			—	—	—
Stadens namn. •	Tomtören eller grundlega	goskatt, jordska retpenningar ell dylikt.	Arrendemedel	Skogsmedel	Mulbetsafgifter	Diverse eller obestämda titta	Summa	Anmärkningar.
		s f
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
								\| I detta belopp ingår ej in-
44. Borås............								komst af tomtförsäljning och dylikt. Trettionde-
—	—	2,000	—	—	1,290	3,290	penning vid tomtköp i
								annat sammanhang upp-gifven till 9,000 kronor för ett år.
45. Ulricehamn (35) ......	—	—	—	—	—	—	—	/ Jorden disponeras till bo-( ställe åt borgmästaren.
46. Alingsås (250).........	—	—	—	—	—	—	—	/ Ingen inkomst utöfver kom-l munalskatten.
47. Åmål (1,535)............	340	—	2,300	—	—	2,000	4,640	( Härtill kommer hvad som \|
48. Mariestad (1,265)......			1,580		"	—	1,580	t utgår i prestlönebidrag, j kommunalskatt, gatuun-1 derhåll o. s. v.
								j Skogsmedel, omkring 8,850
49. Lidköping...............	.-	—	2,060	—	—	—	2,060	kronor, tillfalla tornt-[ egarne.
50. Hjo.........	—	—	1,350	—	—	—	1,350
51. Sköfde (40) ...........	—	—	800	—	—	—	800
52. Falköping (85).........	—		50	—	—	—	50	Motstående 3.920 kronor
								afse grundskatt för tom-ter, byggnadsplatser utom
53. Karlstad (1,760) ......		3,920	3,500		''		7,420	stadsplan och jordbruks-fastighet. Härförutom upptages grundskatt af byggnader, tillsammans omkring 19,700 kronor.
								\| Af arrenden och hyror för
54. Kristinehamn (1,965)						4,180	4,180	inköpta eller eljest på
					andelar af donationsjor-den med byggnader har staden dessutom en årlig


								inkomst af 5,100 kronor.
								i Härförutom 13,110 kronor
55. Örebro (1,225).........
1		630				630	sjettedelsjorden, som sta-den inlöst för ett belopp i af omkring 144,000 kr. !

i

Stadens namn.	1 Tomtören eller grundlega	Egoskatt, jordskatt, vretpenningar eller dylikt.	Arrendemedel '' _‘_	t» K O ''K CD B a> P* rt	Mull) etsa fgifter	Diverse eller \| obestämda titlar	Summa	Anmärkningar.
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
56. Askersund (895)......	_	_	350	_	_	_	350
57. Nora (515)..............	20	no	—	—	100	—	230	/ Härförutom bidrag till väg-^ underhåll och prestlön.
58. Lindesberg ............	—	—	50	—	—	—	50
59. Vesterås (890).........	—	—	5,740	—	—	—	5,740	( Härjemte inkomst af plats-< afgifter vid lastageplat- [ sen Borgås udde.
60. Arboga (240) .........	—	—	2,780	—	—	—	2,780
61. Köping (635)............	280	—	540	—	—	500	1,320	( Härjemte upptages ersätt-) ning af statsverket för andel i donerad åker-in skatt.
62. Sala (9,510) ............	80	—	5,750	—	—	—	5,830
63. Säter (970)..............	—	—	—	—	-	—	—	(Uppgift saknas.)
64. Gefle (4,030)...........	10,650	—	22,310	—	—	16,630	49,590	/ Härförutom skogsmedel till \ årligen vexlande belopp.
65. Hudiksvall (835)......	—	—	—	—	—	9,280	9,280	( Häri ingå tomtören och l kålhagsalgifter till ej 1 specificerade belopp.
66. Söderhamn ............	7,180	850	10,520	—	—	26,950	45,500
67. Hemösand (585)......	1,060	350	2,470	—	70	—	3,950
68. Sundsvall (2.070)......	—	—	—	—	—	10,420	10,420
69. Östersund (360) ......	—	—	—	—	—	700	700	( Utgöres af tomtören och l vretskatt, till belopp ej ( åtskilda.
70. Umeå (990) ............	—	—	—	—	—	—		(Upplysning saknas.)
71. Luleå (1255)............	—	540	1,080	—	80	—	1,700
72. Piteå (4,935)............	—	—	—	2,500	—	4,570	7,070	( Skogsmedlen upptagna ef-•v ter medium för de sista ( 25 åren.
73. Haparanda (1,350) ...	—	—	2,850	—	—	—	2,850
Summa	47,760	6,990	227,185	26,580	2,520	154,630	465,665

VII.

I sammanhang med förestående utredning angående städernas donationsjordar,
får kollegium, med föranledande af föreskriften i nådiga
brefvet den 4 september 1896, bär upptaga följande redogörelse för
förhållandena med afseende å den åt Arvika köping af kronan förinta
jord.

Genom nådigt bref den 27 februari 1811 medgafs att, till befrämjande
af landtmannanäringarnas uppkomst och trefnad i Vermland, der
endast få och från hvarandra aflägsna städer funnes och hvarest svårigheten
att afsätta hvad landtmannen kunde framalstra medtoge mycken
tid, kostnad och möda, en köping finge anläggas vid Arvika på dertill
föreslagen plats å hemmanet Solberga område; och förordnades, att V4
mantal af nämnda hemman, hvilken hemmansdel beräknats gifva utrymme
för omkring 200 större och mindre gårdstomter, skulle för en
summa af 2,666 rdr 32 sk. banko för kronans räkning till köpingens
anläggande inköpas.

Genom det för köpingen den 29 augusti 1843 i nåder faststälda
reglemente bestämdes bland annat,

i § 18: att ansökning om erhållande af tomt till bebyggande och
beboende skulle pröfvas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, sedan
köpingens municipalstyrelse blifvit hörd;

i § 28: att tomt, som vid burbrefs utfärdande blefve invånare i
köpingen tilldelad, skulle af honom vara inom två år derefter bebygd,
dock att på ansökning ytterligare två års anstånd med bebyggandet
kunde beviljas, men försummade »tomtegaren» hvad sålunda blifvit föreskrifvet,
egde Kongl. Maj:ts befallningshafvande upplåta tomten åt annan
till erhållande af tomt i köpingen berättigad person, som i sådant fall
borde, efter mätismanna ordom, ersätta förre innehafvaren den å tomten
nedlagda kostnad;

i § 29: att från den dag tomt till bebyggande upplätes innehafvaren
deraf skulle för densamma till köpingens kassa erlägga faststälda tomtören
— hvilka genom nådigt bref den 29 augusti 1843 förklarats böra
utgöras af tomtegaro som idkade borgerlig näring med 24 sk. banko

och af annan tomtegare med 1 rdr 16 sk. samma mynt, allt för hel
tomt och i förhållande derefter för andel af sådan;

och i § 30: att innehafvare af tomt eller jord i köpingen icke finge
densamma obebygd till annan person uthyra, förpanta eller försälja
förr än han dertill hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande sökt och
vunnit tillstånd, och skulle, der annorlunda skedde, öfverlåtelsen, förpantningen
eller. handeln vara ogild; samt att, på det okunnighet om
föreskrifterna i sistberörda tre §§ icke måtte förebäras, i de tomtebref,
som af Kongl. Mapts befallningshafvande meddelades dem, hvilka erhölle
tomter i Arvika till bebyggande sig anvisade, innehållet af dessa
§§ borde intagas.

Enligt vederbörande kommunalmyndigheters nu afgifna utredning
omfattar . förenämnda, till köpingens anläggning inköpta hemmansdel,
hvilken i jordeboken. finnes uppförd såsom ett särskildt kronohemman
under enskild disposition, en areal af 28,8617 hektar; och utgöras för
hemmanet till kronan grundskatt och rotering.

Af berörda egoareal är enligt åberopade utredning ett område af
20,4561 hektar beläget inom köpingens faststälda stadsplan, och disponeras
deraf utaf köpingen sjelf, hufvudsakligen för gator, torg, allmänna
platser och publika byggnader, tillsammans 7,7469 hektar, samt af enskilde
såsom fria tomter återstoden 12,7092 hektar.

dill dessa tomter, för hvilka tomtören icke någonsin utgjorts, hafva
vederbörande innehafvare städse antagits innehafva full eganderätt,
hvadan ock fasta eller lagfart å dem alltjemt meddelats.

Af den utom stadsplanen belägna jorden, 8,4056 hektar, disponeras:
af köpingen sjelf dels för gator och andra allmänna behof tillsammans
3,4469 hektar, dels såsom delar af byggnadstomter intagna i föreslagen
ny stadsplan 0,3582 hektar; af statens jernvägar 3,4320 hektar samt af
enskilde återstoden, deraf 0,9207 hektar såsom tomter, s. k. utlagsplatser,
hvilka blifvit af köpingen försålda eller skänkta och hittills ansetts vara
upplåtna med full eganderätt, och det öfriga under nyttjanderätt.

Efter det i senare tid tvekan yppats, huruvida köpingen vore befogad
att med eganderätt upplåta de s. k. utlagsplatserna, gjordes å
köpingens vägnar underdånig ansökning, att eganderätten till dessa
platser, 13 till antalet, måtte, för att samma platser skulle kunna till
byggnadsplatser åt enskilde indelas, till köpingen öfverlåtas; men sedan
kollegium i infordradt underdånigt utlåtande erinrat, bland annat, att de
ifrågavarande platserna läge inom den för köpingen faststälda rågång och
således blifvit till köpingen upplåtna på samma vilkor som dess öfriga
område samt det tillkomme Kongl. Majrts befallningshafvande att om

platsernas utdelning till byggnudsplatser förfoga, blef genom nådigt
bref den 24 november 1882, med afseende å hvad kollegium sålunda
anfört och i enlighet med dess hemställan, förklaradt, att ansökningen
icke föranledde till vidare nådig åtgärd.

Sedan härefter en enskild person hos Kong]. Maj:ts befallningshafvande
gjort ansökning, att en viss af de s. k. utlagsplatserna måtte
till sökanden för evärdelig ego och besittning samt till bebyggande och
beboende upplåtas, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom utslag
den 18 april 1883, deremot talan ej fullföljts, sig utlåtit, att som enligt
1 § af de den 23 februari 1866 faststälda kommunalstadgar för Arvika
köping nämnda köping utgjorde för sig en särskild kommun, hvars
medlemmar egde att sjelfva, efter hvad desse stadgar närmare bestämde,
vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, så
vidt icke enligt gällande författningar det tillkomme offentlig embetsmyndighet
att dem handhafva, alltså och då frågan om upplåtelse till
sökanden af ifrågavarande s. k. utlagsplats vore en köpingens gemensamma
hushållningsangelägenhet, derom kommunen egde i vederbörlig
ordning besluta, funne Kongl. Maj:ts befallningshafvande sig icke kunna
upptaga ansökningen till pröfning. Af detta utslag hafva kommunalmyndigheterna
dragit den slutsats, att åtminstone köpingen hade full
eganderätt till den förlänta jorden.

Af ifrågavarande jord uppgifves köpingen för närvarande hafva en
inkomst af tillhopa omkring 235 kronor i platspenningar och afgifter
för virkesupplag.

Den föreliggande frågan torde till en början böra betraktas med
hänsyn till den ställning kronan såsom jordegare bör till densamma
anses intaga.

Den gängse uppfattningen, att donationsjord är kronans jord, och
att kronan således aldrig afsagt sig eganderätten dertill, synes visserligen
icke eg a sin riktighet i fråga om alla donationsjordarne, i det
nämligen, på sätt i utredningen här ofvan anmärkts, kronan i åtskilliga
fall måste anses hafva efterlåta jemväl sin eganderätt till jorden; men
sådana fall höra dock till undantagen, och eganderättsdonationerna,
bortsedt från de få verkligt allodiala upplåtelserna, torde med hänsyn
till städernas rättighet att förfoga öfver jorden icke vara af förnämligare
beskaffenhet än upplåtelserna under ständig nyttjanderätt. Men äfven
med afseende å frågan om möjligheten för kronan att återbörda donationsjorden
äro städerna utan tvifvel lika skyddade vare sig denna jord
af dem innehafves under den ena eller den andra rättstiteln. Genom
kongl. försäkringen den 23 Februari 1789, som stadgar, att stadsjorden
skall bibehållas orubbad vid städerna, synes nämligen kronan otvifvelaktigt
hafva för all tid frånsagt sig rättigheten att återtaga den donerade
jorden, hvarigenom, på sätt redan i det föregående framhållits,
äfven sådana donationsupplåtelser, vid hvilka tillförene kan hafva vant
fäst egenskap af behaglig tids förläning, blifvit upphöjda till oåterkalleliga
förläningar. Visserligen lärer, der jorden finnes hafva blifvit
ryckt från sina ändamål, kronan såsom donator vara behörig att härpå
grunda talan, men endast derhän att förhållandet återbringas till öfverensstämmelse
med donationsbrefvets föreskrifter och icke så, att öfverträdelsen
äfven skulle medföra donationens återgång. Och då säkerheten
för utfående af å jorden hvilande utskylder och besvär till kronan
— hvilka utskylder och besvär i hvad de afse onera af grundskatteoch
indelningsnatur, till största delen äro stälda på afskrifning eller
ersättning — väl icke äfventyras derigenom, att samma jord kommer
ur stadens hand i enskild värjo, lärer kronan i sin egenskap af jordegare
icke hafva något egentligt intresse af ett ingripande i nämnda syfte.

Å andra sidan torde deremot kunna sägas, att ett utlemnande af
donationsjordarne åt städernas fria förfogande för upplåtelse åt enskilde

jemväl under eganderätt skulle medelbarligen tillföra kronan förmåner,
i det hänseende nemligen, att, i den mån den enskilda företagsamheten
finge under hägn af en trygg eganderätt till jorden blifva fullt verksam
i tillgodogörandet af dess hjelpmedel, tillskapandet af nya kapitalvärden
med deraf följande ökad skatteförmåga hos en god del af städernas
befolkning med säkerhet icke skulle uteblifva. Tillämpadt på
det redan skedda afhändandet af donationsjord från många städer skulle
detta innebära, att kronans intägter af sådan donationsjord faktiskt
blifvit större än om jorden bibehållits under vederbörande städers egen
disposition, hvarför det ock uti flere nu afgifna yttranden med en viss
styrka framhållits, hurusom kronan, hvilken under långa tider af sådan
jord dragit en inkomst, som icke skolat under andra förhållanden henne
tillfalla, borde hafva en särskild anledning att erkänna och bekräfta det
bestående förhållandet såsom från hennes åtal fredadt. Ernåendet af
behörig stadga och säkerhet i eganderättsförhållandena till jord inom
städerna, hvilken stadga och säkerhet emellertid nu,. just till följd af
donationsjordsfrågans uppkomst, i icke ringa'' omfattning saknas, torde
ock kunna anses vara med hänsyn till kronans intresse öfver hufvud
ett angeläget önskemål.

Det återstår då att tillse, i hvad mån upplåtandet åt städerna af
en fri förfoganderätt öfver donationsj orden må vara ur allmän administrativ
synpunkt lämpligt och med omsorgen om städernas egen fördel
förenligt. Då undersökningen i detta hänseende synes kunna leda till
olika resultat, allt eftersom fråga är om tillstånd till bekräftelse af
redan, fast utan behörigt tillstånd, gjorda upplåtelser af donationsjord
eller om befogenhet till framtida föryttring af i städernas värjo ännu
befintlig dylik jord, torde det vara lämpligt, att hvartdera af de båda
moment, hvari frågan sålunda sönderfaller, betraktas särskildt för sig,
dervid kollegium tillåter sig till en början behandla spörsmålet om befogenhet
till bekräftelse å redan gjorda upplåtelser af donationsjord.

Såsom i det föregående är utredt, hafva ansenliga områden af donationsjorden
under tidernas lopp frångått städerna och tillfallit enskilde
som nu besitta jorden med anspråk på eganderätt.

I åtskilliga, om ock ej så talrika fall anses tvifvel ej råda derom,
att detta afhändande vant fullt behörigt, och gäller detta naturligen i
främsta rummet de upplåtelser, som grundats på uttryckliga medgifvanden
i sjelfva donationsbrefven.

Men äfven i de fall, då för behörigheten af redan skedda upp -

låtelser af donationsjord åt enskilde icke kan åberopas uttryckligt stöd
af donationsbref eller senare nådiga beslut, bär man ifrågasatt, huruvida
giltigheten hos ett enskildt eganderättsanspråk med afseende å
donationsjord fördenskull alltid borde underkännas. De förhållanden,
under hvilka jorden donerats, förmenas understundom kunna hafva varit
sådana, att dess dragande under privat eg o kunnat med de enklaste
billighetsskäl försvaras och alltså måste anses hafva varit af donator
afsedt, äfven om donationsurkunden icke innehållit formligt medgifvande
dertill, såsom då i och för en stads anläggning kringboende
näringsidkare tvungits att flytta samman till det för ändamålet anvisade
området och der söka sin utkomst. Vidare har man velat göra gällande,
att då donationsbrefvet icke innehållit något förbud mot jordens föryttring
ett förhållande, som ofta för att icke säga oftast återkommer
denna omständighet bort få tolkas såsom innebärande ett medgifvande
till sådan föryttring. Slutligen synes den föreställning vara
temligen allmän, att de enskildes eganderätt till tomter inom de egentliga
stadsplaneomradena icke bör kunna ifrågasättas, hvilken uppfattning
äfven fått sitt uttryck deri, att vid hittills anhängiggjorda rättegångar,
i syfte att återvinna städer franhänd donationsjord, icke någonsin synes
varit fråga om återkräfvande af dylika tomter.

I hvad mån det redan förhandenvarande enskilda innehafvet af
donationsjord, för så vidt det är förenadt med anspråk på eganderätt,
må vara behörigt och rätteligen försvarligt kan emellertid, då frågan
härom i hvarje särskilt, fall måste tillhöra domstols pröfning, icke på
förhand beräknas. I betraktande likväl deraf, att vissa donationsurkunder
eller i tillämpning deraf meddelade senare nådiga beslut oförtydbart
medgifvit den donerade jordens föryttring, medgifvanden, som icke
kunnat rubbas genom senare tillkomna abalienationsförbud, att äfven i
åtskilliga andra fall donationsvilkoren, sedda i belysning af de förhållanden,
under hvilka donationen gifvits, möjligen kunna berättiga till en
sådan tolkning, att befogenhet till jordens afhändande icke varit för
donatarien utesluten, och att donationsjorden mångenstädes icke låter sig
med hänsyn till omfattning och läge på marken bestämmas, hvarförutom
bevisningen om jordens donationsegenskap äfven i andra hänseenden
mången gång lärer blifva vansklig att åstadkomma, torde med
skäl kunna antagas, att möjligheten till en allmän reduktion af städernas
i enskild besittning komna donationsjord skulle, om försök dertill gjordes,
visa sig inskränkt till ett icke så obetydligt mindre område än
hvartill vederbörandes nu lemnade uppgifter angående den bortmista
jordens omfattning kunde tänkas föranleda.

Särskilt torde härvid böra uppmärksammas förhållandet med ett
visst slag af donation^ ord, nämligen tomter inom städernas egentliga
områden. Sådana tomters upplåtande under enskild eganderätt torde
nämligen kunna sägas icke allenast icke hafva motverkat, utan fast
mera verksamt befrämjat donationernas allmänna syfte att framkalla
städernas bebyggande. För nutida uppfattning torde åtminstone ställa
sig temligen otvifvelaktigt, att systemet af ofria grunder med dit hörande
brist på full trygghet i den enskildes besittning och deraf följande
mera inskränkta kreditförhållanden icke är egnadt att befordra ett fullt
rationel tillgodogörande af byggnadstomterna såsom sådana. Erinringar
hafva ej heller saknats derom, att städerna icke skulle blifvit i den
omfattning och så ändamålsenligt bebygda, derest de enskilde innehafvarne
antagit sig vara från eganderätt till tomtplatserna uteslutna.
Den stadga och säkerhet i besittningen af stadstomterna i allmänhet,
som den faktiska utvecklingen på detta område skapat, torde äfven för
borgerskapet sjelft, som främst skolat med donationen gynnas, varit af
en icke ringa betydelse, då derigenom dess sociala ställning blifvit
understödd och stärkt, hvartill kommer, att behofvet af realkredit, ett
tvifvelsutan vigtig!, vilkor för ett framgångsrikt bedrifvande äfven af
stadsmannanäringen, hvars befrämjande framför allt legat donator om
hjertat, knappast skulle kunnat erforderligen tillgodoses derest det varit
borgerskapets medlemmar förmenadt att i sådant afseende anlita sina
innehafvande gårdar. Nu gifves visserligen, på sätt i utredningen
blifvit anmärkt, en mängd äldre föreskrifter af innehåll, att enskilde
innehafvare af tomter icke finge deröfver fritt förfoga och till och med
under vissa förutsättningar skulle gå helt och hållet förlustiga desamma,
likasom i enstaka fall sådana förklaringar gifvits, att äfven tomterna
vore stadens grund; men då nämnda föreskrifter hufvudsakligen betingats
antingen af omsorgen att bibehålla all städernas jord i borgerskapets
hand, i hvilket afseende de i senare tider blifvit fullständigt
upphäfda, eller ock af intresset att befordra städernas bebyggande, ett
önskemål, hvars vinnande utan tvifvel bättre befrämjas om den enskilda
företagsamheten lemnas att verka utan hämsko af reglementariskt
tvång, eller slutligen af städernas behof utaf inkomst från jorden,
hvilket behof numera på annat och bättre sätt fylles än genom do
gamla, i de flesta fall föga ansenliga tomtöresafgifterna, Indika å många
ställen numera upphört, böra, efter kollegii uppfattning, alla sådana
föreskrifter icke. kunna jäfva den mening, att grundsatsen om full
och fri eganderätt till tomter inom stadsplan är med det allmänna
donationsändamålet, mest och bäst öfverensstämmande. Riktigheten af

nämnda uppfattning synes också hafva blifvit till fullo erkänd genom
de flerahanda i nyare tid meddelade nådiga beslut, hvarigenom, på sätt
den föregående utredningen visar, åtskilliga städer formligen bemjmdigats
att af donationsjorden till enskilde försälja dylika tomter.

Under sådana förhållanden vill det för kollegium synas, som om
de enskildes eganderätt till de å donationsjorden utlagda egentliga stadstomterna
icke borde kunna ensamt på grund af markens donationsegenskap
rubbas, äfven om samma eganderätt icke skulle kunna med beskrifven
lags uttryckliga medgifvanden försvaras.

Huru vidsträckt nu emellertid en allmän reduktion af städernas i
enskild värjo komna donationsjord, om en sådan reduktion sattes i
verket, än skulle kunna genomföras, har man velat göra gällande, att
fördelarne deraf för städerna sjelfva icke borde öfverskattas.

Det har i sådant afseende först och främst erinrats, att staden vid
jordens återbördande vore lagligen skyldig att återbära det vederlag,
som vid jordens föryttring kommit staden till godo, och vidare att godtgöra
den enskilde innehafvaren ersättning för all å jorden nedlagd nödig
och nyttig förbättring, hvarförutom, på sätt i åtskilliga domslut uti mål
angående återvinning af donationsjord blifvit förklarad!,, den enskilde
innehafvaren skulle vara berättigad att bortflytta å jorden befintliga
hus, hägnader och planteringar, så framt ej staden ville sådant lösa.
Vidare bär påpekats, att staden icke under alla förhållanden skulle
kunna undgå att åtminstone i första hand ansvara för gäldandet af de
inteckningar, hvaraf jorden redan vore besvärad. Slutligen har, och
det med mycken styrka, framhållits, hvilka betänkliga följder det skulle
medföra, om den i många små lotter utskiftade donationsjorden blefve
de nuvarande innehafvarue beröfvad, och desse, hvilkas hufvudsakliga
tillgång bestode uti jorden med derå uppförda åbyggnader, på sådant
sätt skulle blifva bragta på ekonomiskt obestånd. Då jorden derjemte
i stor omfattning vore intecknad, skulle äfven långifvarne, i den mån
staden ej komme att hålla dem skadeslösa, drabbas af förlust. I betraktande
häraf skulle, enligt hvad många stadsmyndigheter uttalat, en
allmän återvinning af de bortmista donationsjordarne blifva för vederbörande
städers egen lugna utveckling så ödesdiger, att all tanke derpå
borde uppgifvas. Jemväl har anmärkts, att det redan för handen varande
enskilda innehafvet under långa tider tillfört och än vidare måste,
om det lemnas orubbadt, komma att tillföra städerna betydande inkomster
genom skattebidrag efter det högre värde, hvartill jorden genom

enskild företagsamhet och odlingsflit blifvit och ytterligare måste blifva
uppbragt.

För de i ärendet hörde vederbörande, Indika med ganska stor samstämmighet
uttalat sig emot ett uppridande åt det bestående förhållandet,
synas emellertid billighetsskäl fått vara de hufvudsakligen bestämmande.
Donationsjorden hade frångått städerna genom dessas egna
åtgöranden, antingen på det sätt, att jorden af städerna åt enskilda
formligen öfverlåtits med eganderätt eller ock så, att, äfven om en
upplåtelse endast med nyttjanderätt från början varit afsedd, innehafvet
så småningom bekräftats med lagfart och å städernas sida såmedelst
erkänts vara förenadt med eganderätt, hvarefter jorden sedermera alltjemt
betraktats och behandlats såsom enskild välfången egendom, gått
i arf och köp o. s. v. utan någon gensaga från stadsmyndigheternas
sida. Städerna sjelfve måste derför anse sig medansvariga för det
rådande missförhållandet. De enskilde jordinnehafvarne borde icke rättvisligen
få lida för, att staden öfverskridit, sin befogenhet med afseende
å jordens föryttring, och det vore mot dem, som förvärfvat jorden i
god tro och efter dess fulla värde, i hög grad obilligt, om staden,
stödd på sin formela rätt till jordens återkräfvande, hvilken rätt icke
kunde vara inskränkt af den nyss berörda omständigheten att staden
sjelf medgifvit abalienationen, skulle genomdrifva en återvinning och
dermed våldsamt rubba ett stundom af århundradens häfd befäst förhållande,
som haft de mest vidtgående privaträttsliga verkningar. Härigenom
skulle på den nuvarande generationen hvälfvas ansvaret för
gångna tiders öfvergrepp. Flere städer hafva dessutom från enskilde
återköpt i desses värjo kommen donationsjord, hvarför ett återbördande
af sådan jord från andra enskilde skulle innebära en orättvisa mot desse.
Och till följd af det oskäligt långa dröjsmålet med anhängiggöra!^
af återvinningstalan, derest en sådan nu skulle anställas, hade de enskilde
jordinnehafvarne betagits både anledning och möjlighet till anskaffande
af utredning till stöd för den möjliga behörigheten af deras innehaf.

För egen del anser kollegium olägenheterna af den i enskild värjo
komna donationsjordens återtagande visserligen icke behöfva blifva så
afsevärda, att tanken på dem i och för sig borde afskräcka från en
dylik åtgärd. Do blefve väl nämligen endast af öfvergående art och
skulle väl utan tvifvel mer än uppvägas af de förmåner, städerna genom
jordens återtagande skulle kunna bereda sig. Ur denna synpunkt torde
den nu ifrågastälda befogenheten alls icke kunna sägas innebära någon
utvidgning af städernas privilegier och friheter utan fastmera motsatsen,
hvithet måhända icke bör lemnas ur sigte.

100

Men det torde dock få anses otvifvelaktigt, att en allmän reduktion
åt, städerna af den abalienerade donationsjorden icke skulle aflöpa utan
att för städerna sjelfva medföra svårigheter och uppoffringar, hvilka,
sådane de nyss här ofvan framhållits, skulle kunna icke så litet förringa
förmånen af jordens återvinning, i all synnerhet som det förhanden
varande enskilda intresset icke skulle alldeles hänsynslöst uppoffras utan
af staden hållas skadeslöst.

Med afseende härå och i betraktande framför allt af de utaf vederbörande
åberopade billighetsskäl, hvilkas befogenhet kollegium icke
kan undgå att fullt erkänna, samt då, på sätt ofvan blifvit vidrördt,
det för närvarande måste anses osäkert, i hvad mån en återvinning af
donationsjorden verkligen kan genomdrifvas, och då kollegium dertill
vågar hysa den föreställning att donationsj ordens bortlemnande till fri
omsättning icke för städernas utveckling i allmänhet verkat så ofördelaktigt,
att förhållandet härutinnan borde ensamt för sig påkalla jordens
reduktion, anser sig kollegium hafva tillräckliga skäl att förorda nådigt
tillmötesgående af den från vederbörandes sida så godt som enhälligt
uttalade önskan, att möjlighet måtte städerna beredas till bekräftelse,
i den mån sådan må vara erforderlig, å redan gjorda upplåtelser af
donationsjord, så att de måtte blifva för framtiden fullt betryggande.

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida för ändamålets vinnande skulle
oundgängligen erfordras, att bekräftelsen måste afse meddelande af
eganderätt till jorden, eller om icke det kunde vara tillräckligt att
vederbörande tillförsäkrades ständig besittningsrätt, så anordnad, att
lagfart å och inteckning i jorden finge sökas och erhållas. Syftet med
den senare anordningen skulle då vara att på samma gång genom särskilda
förbehåll bereda utväg för städerna såväl att utan oskälig kostnad
kunna komma i besittning af hvad utaf donationsjorden framdeles blefve
för deras allmänna behof erforderligt som ock att kunna förhindra
jordens tillgodogörande på ett för deras egen utveckling menligt sätt
— förbehåll, som vore oförenliga med nu gällande lag angående öfverlåtelse
af jord med eganderätt. Häremot erbjuder sig emellertid den
väsentliga invändning, att gällande lagstiftning å andra sidan icke medgifver
lagfart å eller inteckning i egendom å ofri grund i vidare mån
än beträffande byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt
till tomten, att den ej må af egaren återtagas så länge tomtören erläggas
eller utan att lösen för byggnaderna gifves, förutsättningar,
som icke kunna vara för handen i fråga om de måhända största delarne
af donationsjorden, hvilka användas såsom jordbrukslägenheter och äro
obebygda. En anordning i berörda syfte skulle alltså för donations -

101

jorden förutsätta en från den vanliga civila rättsgrundsatsen om eganderätt
såsom nödvändigt vilkor för lagfart å och inteckning i jorden afvikande
undantagslagstiftning, hvilken äfven i det hänseende komme
att strida mot gällande allmän civillag, att derigenom skulle tillskapas
en hel klass af nya ständiga besittningsrätter, ett i princip redan utdömdt
institut. Men äfven om betänkligheter af sådan art ej mötte,
skulle i allt fall en ständig nyttjanderätt, hvilken, så framt syftet med
ifrågakomna anordning skulle uppnås, måste vara underkastad inskränkning
såväl genom förbud mot styckning och bebyggande af jorden,
såvidt den läge utom stadsplan, som ock genom möjligheten för staden
att återtaga jorden för ett mindre lösningspris än densamma i en egares
hand kunnat betinga, uppenbarligen icke kunna förläna samma värde
och trygghet som eganderätt, hvartill kommer att, af enahanda anledning,
inteckning i sådan jord stadie anses komma att erbjuda relativt
ringare säkerhet, hvarigenom ock förmånen att kunna inteckna jorden
blefve för innehafvaren i samma mån mindre värdefull. Verkliga förhållandet
lärer redan nu vara, att kreditgifvare hysa obenägenhet mot
belåning af realhypotek i egendomar å ofri grund. Under sådana förhållanden
skulle den nu afsedda anordningen komma att försätta de
nuvarande jordinnehafvarne, hvilka faktiskt varit i åtnjutande af alla
med eganderätt förenade förmåner, i en så väsentligen sämre ställning
att dermed icke skäligen kunde anses uppnådd den stadga och trygghet
i redan förvärfvad enskild rätt, som det nådiga brefvet i denna
del synes hafva afsett att bereda. För sådant ändamål är efter kollega
föreställning nödvändigt att fullt erkänna eganderättsförhållandet såsom
sådant, och kollega uppfattning härutinnan delas, på mycket få undantag
när, af samtliga stadsmyndigheter och länsstyrelser, som härom sig yttrat.

I fråga om de vilkor och förbehåll, som borde fästas vid befogenheten
för städerna att bekräfta enskildes besittning till donationsjord,
vill kollegium till en början erinra, hurusom enligt kollega föreställning
den reglering af nu förhandenvarande oegentligheter, som medelst
eu sådan befogenhet afsetts skola vinnas, icke lärer kunna anordnas
på ett sätt, som öfver hufvud innebure något tvång för städerna att
efterlåta sitt anspråk på jorden eller att på lindrigare vilkor, än de
sjelfva kunde önska, afstå från samma anspråk. En fakultativ reglering
skulle visserligen för olika städer kunna med hänsyn till omfattning
och vilkor utfalla ganska ojcmnt; men någon enhet i detta afseende
kan icke rimligen fordras, i betraktande af de skiljaktiga förhållanden,

102

som råda inom olika städer. Med afseende på förhållandet emellan
olika jo ^innehafvare inom en och samma stad lärer deremot böra
sörjas för att icke förmånen af bekräftelse medgifves den ene men
under samma omständigheter vägras eller endast på hårdare vilkor
förunnas den andre jordinnehafvaren; och med denna anordning, som
kollegium tänkt sig såsom den lämpligaste för afvecklingen i ifrågavarande
hänseende, nämligen att det skulle åligga hvarje stad för sig
att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med regleringsförslag, upptagande
närmare vilkor och bestämmelser för bekräftelserättens utöfning, torde
ett missförhållande sådant som det nyssnämnda, kunna förebyggas derigenom
att fastställelse vägrades å sådana förslag, som pröfvades hvila
på orättvis grund. Någon allmän bestämmelse i syfte att härutinnan
åstadkomma likformighet torde derför icke vara behöflig.

Återstår då frågan, huruvida icke bekräftelserätten borde inskränkas
genom sådana vilkor och förbehåll, som afsåge att förhindra städerna
från ett alltför frikostigt begagnande åf nämnda befogenhet, så
att de icke derigenom afliände sig mera än skäligt och billigt vore, och
huruvida några allmänna bestämmelser i detta syfte må vara lämpliga
eller möjliga. Till underlag för en sådan undersökning tillåter sig kollegium
begagna vederbörandes egna yttranden.

Det synes vara en allmänt fasthållen fordran, att bekräftelse å enskildt
innehaf af donationsjord icke bör komma i fråga under annan
förutsättning än att den enskilde genom ett, frånsedt jordens donationsegenskap,
lagligt fång åtkommit jorden och derå antingen för sig sjelf
eller sina fångesmän kan visa fasta eller lagfart, hvadan således alla
anspråk skulle afvisas, der jordinnehafvet härrörde af obehörig inkräktning
eller eljest saknade det erkännande af eganderättsinnebörd, som läge
i meddelandet af fastebref eller lagfartsbevis. Deremot synes icke oeftergifligen
påfordras att en verklig upplåtelse från början skall kunna styrkas.

Uti denna uppfattning får kollegium för sin del instämma. Ordalagen
i det ifrågavarande nådiga brefvet kunna visserligen gifva anledning
till den föreställning, att bekräftelsen endast finge afse en från
stadens sida formligen gjord upplåtelse, men i betraktande af det så
ofta återkommande förhållandet, att all kännedom saknas om besittningens
första uppkomst, och att således någon första upplåtelse icke kan
ådagaläggas, torde, då presumtionen för en sådan kan vara lika berättigad
som motsatsen, saknaden af bevislig upplåtelse icke skäligen
böra i och för sig utesluta förmånen af bekräftelse. Lämpligast vore,
enligt kollega åsigt, ett stadgande af innehåll, att endast sådan besittning,
som, med bortseende från jordens donationsegenskap, uppfylde de

103

i gällande allmän lag stadgade betingelser för grundläggande af tjugoårig
häfd — sålunda laga fång i god tro och vunnen lagfart — finge
blifva föremål för här ifrågasatta bekräftelse, ett stadgande, som tillika
synes vara af natur att kunna inrymmas i allmän författning, så framt en
sådan öfver hufvud taget skulle finnas i den föreliggande frågan lämplig.

Men det har ock förmenats, att städerna för behörigt tillvaratagande
af det allmänna stadskommunala intresset borde förhindras att
meddela bekräftelse å innehafvet af sådana områden, som antingen vore
eller blefve för städernas egna ändamål behöfliga eller hvilkas frigifvande
eljest skulle bereda städerna svårigheter med hänsyn till deras
framtida utveckling. I sådant afseende framställas flerehanda förslag,
åsyftande hufvudsakligen att från bekräftelsen skulle undantagas endera
eller båda af följande områdeskategorier, nämligen:

a) hela den utom stadsplanen belägna donationsjorden; och

b) sådana delar af i stadsplan intagna donationsegor, som till gator,
torg och andra allmänna platser eller eljest för stadsplanens genomförande
erfordras.

Donationsjorden utom stadsplanerna kunde nämligen, heter det,
blifva för städerna i framtiden behöflig i en omfattning, som nu icke
kunde på förhand beräknas, och dessutom vore denna jord, der den
kommit i enskild värjo, icke använd i öfverensstämmelse med donationsändamålet.
Städerna borde derför söka genom öfverenskommelse
eller rättegång återbringa denna jord under sin egen disposition eller
ock endast under form af nyttjanderätt medgifva fortbeståndet af det
enskilda innehafvet.

Beträffande åter den donationsjord, som inginge i stadsplan, vore
det angeläget för städerna att kunna utan afsevärd uppoffring komma i
besittning af hvad derutaf erfordrades till planens genomförande, nämligen
till gator, torg och andra allmänna ändamål. Sådana delar af de
enskildes egolotter borde följaktligen icke ingå i bekräftelsen — hvilken
alltså endast skidle afse i plan utlagda byggnadstomter eller delar af
sådana — utan till städerna afträdas, antingen utan ersättning, enär
nämligen innehafvet i öfrigt genom den med planen åsyftade reglering
borde anses vinna ett väsentligen högre värde än förut, eller ock af
städerna lösas vare sig efter ett visst på förhand faststäldt pris per
enhet af ytmått, i hvilket afseende föreslagits exempelvis för Sundsvall
högst 3,000 kronor per tunnland, motsvarande ungefär 6,000 kronor per
hektar, och för Vimmerby högst 800 kronor per hektar, eller efter
gällande taxeringsvärde, eller ock efter belopp, som borde bestämmas
af eu skiljemannanämnd.

104

Ett och annat regleringsförslag är med hänsyn till frågan om bekräftelsens
omfattning särskildt egendomligt. Ett sådant afser t. ex.,
att jemväl de områden inom gammal stadsplan, som kunde finnas vara
för stadens egna byggnadsföretag eller eljest för något dess allmänna
ändamål erforderliga, borde från bekräftelsen undantagas och af staden
inlösas; ett annat, att bekräftelsen, hvad anginge jorden utom stadsplan,
borde omfatta endast de områden, som vore bebygda; ett tredje, att
undantag från bekräftelsen borde göras beträffande skogsmark, samt ett
fjerde, att både skog eller till skogsbörd tjenlig mark samt vattenfall
borde härvid afskiljas.

Emellertid äro de vederbörande, som ansett bekräftelsen å enskildes
innehaf böra inskränkas till viss del af donatiousjorden, icke många.
Ett vida öfvervägande flertal förordar jordens digifvande utan hänsyn
till dess belägenhet eller beskaffenhet. För egen del får kollegium så
till vida häri instämma som kollegium — utgående från den förutsättning
att det i hvarje fall måste blifva beroende på de särskilda städernas
eget bestämmande, i hvad mån de vilja medgifva den här ifrågastälda
regleringen — anser dem böra beredas möjlighet att der de så önska
låta bekräftelsen omfatta hela den i enskild värjo komna donatiousjorden.
Om, såsom flere regleringsförslag efter hvad nyss är nämndt åsyfta,
från bekräftelserätten ovilkorligen skulle undantagas jorden utom stadsplan,
så och i betraktande af, dels att, på sätt i utredningen omförmälts,
endast eu mycket ringa del af donationsjorden är belägen inom
stadsplan och dels att de redan skedda upplåtelserna af tomter derinom
såsom i sig sjelfva behöriga icke borde tarfva någon vidare bekräftelse,
blefve det uppenbarligen icke mycket bevändt med förmånen af den
friare befogenhet som nu afses, utan komme då frågan om ett tillfredsställande
ordnande af hithörande förhållanden att till sin hufvudsakligaste
del qvarstå olöst. De lämplighets- och billighetshänsyn, som öfver
hufvud taget kunna tala för önskvärdheten att lemna det bestående enskilda
eganderättsförhållandet oantastad^ synas för öfrigt gälla hufvudsakligen
lika mycket för jorden utom som inom stadsplan, hvarförutom
det knappast vore med rättvisa och billighet förenligt om t. ex. å ena
sidan de, Indika genom stadsplanens utvidgning händelsevis fått sina
egolotter förlagda derinom, skulle ensamt på grund häraf och sålunda
utan egen förskyllan komma i åtnjutande af förmånen att få sitt innehaf
bekräftadt, medan å andra, sidan de, som fortfarande hade sin jord utanför
det planlagda området, skulle vara utestängda från nämnda förmån, ehuru
de icke mindre än de förre kunde åberopa ordentligt förvärf i god tro.

Hvad åter angår frågan om ett allmänt förbehåll i syfte att vid

105

bekräftelse af enskildes innehaf utaf donationsjord inom stadsplan ovilkorligen
skulle undantagas de för gator eller eljest för allmänna ändamål
erforderliga delar af sådan jord, så och för den händelse ett dylikt
förbehåll skulle förknippas med rätt för den enskilde att bekomma lösen
efter fulla värdet ej blott för hvad han finge afstå utan ock derjemte för
hvad af återstoden utaf hans innehaf kunde blifva för honom onyttigt
eller mindre användbart, komme staden egentligen icke i bättre ställning
än hvaraf den på grund af gällande expropriationsstadganden
redan torde få anses vara i besittning. Fritoges återigen staden helt
eller delvis från en så beskaffad ersättning, skulle, så länge icke det
föreställningssätt trängt igenom, att en ordentlig gatureglering åt
bredvidliggande mark förskaffar så mycket högre värde, att gatujorden
derför fritt borde af de enskilde lemnas, nu afsedda anordning säkerligen
uppfattas såsom innebärande en uppoffring från de enskildes sida
— en uppoffring, hvilken derigenom att den icke drabbade alla jordinnehafvare
utan endast dem, hvilkas egolotter afl stadsplanen berördes,
och icke heller dessa i lika mån, utan högst ojemnt, beroende på den
större eller mindre jordrymd som af hvars och ens lott till gator m. m.
åtginge, kunde frånkännas stöd af rättvisa och billighet.

I betraktande häraf och då enligt kollega föreställning det icke
kan vara alldeles oberättigadt att antaga, det städerna inom en måhända
ej så långt aflägsen framtid skola i afseende å genomförandet af
sina nya stadsplaner blifva understödda af särskild lagstiftning, hvilken,
fotad på en mera allmänt utbredd uppfattning om att den enskilde jordegaren
i eget välförstådt intresse borde med staden på detta område
samverka, åt städerna skulle anvisa möjlighet att vinna ändamålet med
långt mindre uppoffring än hvartill nu gällande bestämmelser i ämnet
föranleda, vill det för kollegium synas som om ett obligatoriskt återtagande
åt städerna af de delar utaf i enskild besittning varande donationsjord,
hvilka erfordras för nämnda ändamål, icke skulle vara så
lämpligt och angeläget, att det förty borde emot hvad flere af vederbörande
städers målsmän sjelfve uttalat, såsom allmänt vilkor vid den
här ifrågasatta befogenheten uppställas.

En annan fråga är, huruvida städerna böra tillförbindas att vid uppgifvande
af sitt anspråk på återbördande af den i enskild värjo komna
donationsjorden betinga sig vederlag eller icke och, i förra fallet, under
hvilken form sådant vederlag lämpligen bör uttagas. Härom hafva från
städernas egen sida uttalats ganska olika meningar. Från somliga håll

106

har man, påverkad af hufvudsakligen samma slags hänsyn, som bjudit
tillstyrkande af en allmän bekräftelse å det enskilda besittningsförhållandet,
ansett städerna icke böra fordra någon som helst särskild vedergällning
för afstående af sitt anspråk på jorden: sådant vederlag vore
obilligt emot de nuvarande jordinnehafvarne, bvilka förvärfvat jorden
efter dess fulla värde och efter samma grund fått utgöra skattebidrag
till fyllande af städernas allmänna behof; jorden vore redan nu så bårdt
betungad med pålagor, att den icke förmådde bära några ytterligare
bördor; ersättningsanspråk från stadens sida skulle förhindra eller försvåra
uppgörelsen o. s. v. Andra åter finna vederlag berättigadt endast
så till vida som man förmenar sig kunna antaga, att städerna sjelfva
vid jordens afhändande icke erhållit någon valuta eller ock icke haft
någon direkt skälig inkomst af jorden under den tid densamma varit i
enskild besittning; men som förhållandena i dessa hänseenden anses
ställa sig olika för olika städer och jemväl olika för olika delar af donation^
orden, hafva de vederbörande, som betraktat frågan ur nämnda
synpunkt, hvar för sin stad kommit till olika resultat. En tredje och
som det vill synas mera allmänt företrädd åsigt antager, att städerna
icke böra eftergifva sin rätt till jorden utan någon godtgörelse, dervid
och i den mån skäl härför anföras det heter, att å ena sidan den enskilde,
som får sitt innehaf fullt betryggadt, derigenom vinner en så
stor förmån att han i gengäld derför billigtvis bör underkasta sig någon
uppoffring, och å andra sidan, att, då donationsjorden gifvits för att
gagna stadssamhället i gemen, staden måste vara betänkt på att genom
uttagande af ersättning för jorden bereda äfven andra af sina invånare
än donationsjordsinnehafvarne någon förmån af donationen.

Ännu flera meningar framträda vid spörsmålet om vederlagets storlek
och beskaffenhet. Anspråken härutinnan afse, under mycken olikhet för
olika städer, ettdera eller flere af nedannämnda förbehåll angående

a) löseskilling, om hvars belopp och beräkning flerehanda olika
förslag framställas;

b) årlig afgäld (tomt- eller jordskatt), hvilken vederlagsform af
flertalet anses lämpligare än löseskilling och fördenskull tillstyrkes
framför denna, ehuru förslag icke saknas, som förorda antingen löseskilling
och årlig afgäld jemte hvarandra eller det .ena alternativet mot
det andra; varande i afseende å afgäldens beräkning föreslagna en mängd
skiljaktiga bestämmelser;

c) rättighet för staden att af jorden återlösa hvad för stadens allmänna
ändamål framdeles kan erfordras, i sammanhang hvarmed understundom
föreslås bestämmelser om hembudsskyldighet för den enskilde

107

när jorden annorledes än genom arf eller giftorätt öfvergår till annan
egare samt, å andra sidan, i något förslag, om förpligtelse för staden
att, der för dess ändamål erfordrades att blott en del af jord eller lägenhet
afstodes och återstoden blefve för innehafvaren onyttig eller
mindre användbar, lösa jorden eller lägenheten i dess helhet; hvarjemte,
enligt ett annat förslag, lösningsrätten endast skulle ifrågakomma
med afseende å tomter, hvars åbyggnader afbrunnit och hvilka vore
underkastade ny reglering;

d) skyldighet för den enskilde att inom viss tid bebygga tomt;

e) förbud att utan särskilt medgifvande bebygga jord utom stadsplanen,
ett förbehåll, hvarpå i hithörande förslag lägges synnerlig vigt
och hvarom i förslaget för Sundsvall — hvilket synes härutinnan mest
belysande — hufvudsakligen anförts, att i stadens närhet uppstått många
oregelbundna byggnadskomplex, medförande för samhället olägenheter af
mångahanda slag, sanitära vådor, fara för eld, svårigheter för belysning,
bevakning, reglering m. m.; hvarjemte den egentliga staden, som ännu
stode till mera än hälften obebygd, fördröjdes i sin utveckling, då en
fjerdedel af befolkningen vore bofast på stadens utmark; att, med anledning
häraf borde stadgas, att jorden utom reglerade stadsplanen ej
finge bebyggas utan dertill af stadsfullmäktige för hvarje gång lemnadt
medgifvande vid risk att påbörjad eller uppförd byggnad kunde rifvas
omedelbart efter af domstol eller öfverexekutor utfärdadt vräkningsutslag;
samt att denna bestämmelse vore ett oeftergifligt vilkor för att donationsjorden
icke skulle blifva anledning till obotlig skada för stadens
sunda utveckling;

f) förbud mot eller begränsning af den utom stadsplanen belägna
donationsjordens styckning; och

g) jordens hemfallande under vissa förutsättningar till staden såsom
danaarf.

För kollegium vill det synas som om en bestämmelse i syfte att
städerna icke utan vederlag finge afhända sig sin rätt till jorden icke
borde göras så allmän och ovilkorlig, att icke undantag härifrån skulle
i särskilda fall få ega rum. Det måste väl ur allmän principiel synpunkt
vara riktigt och vigtigt att fasthålla, det omsorgen om den enskildes
rätt icke får uttränga tanken på stadens egen fördel, och städerna
i allmänhet torde icke underlåta att vid den här ifrågastälda
regleringen söka tillvarataga sitt intresse i berörda hänseende. Men
förhållandena på detta område äro i sjelfva verket af så mångskiftande
beskaffenhet, känslan af städernas egen medansvarighet för den rådande
oegentligheten flerestädes så starkt framträdande, det sätt hvarpå aba -

108

lienationen i sina följder återverkat på stadssamhällenas utveckling ingalunda
så ofördelaktigt att icke den största hänsyn synes böra tagas
äfven till den mening, som, hvad angår eu eller annan stad, förordat
ett fullständigt eftergifvande af dess anspråk. Och utom det att krafvet
på vederlag för jordens mistning, bedömdt efter billighetsgrunder,
icke blott icke öfverallt kan framstå med samma grad af behörighet
utan till och med understundom måste rent underkännas, gifvas ej så
få fall, då äfven från rättslig synpunkt tanken på dylikt vederlag synes
böra vara utesluten, nämligen då städerna afhändt sig donationsjord
genom formlig försäljning och såmedelst få anses hafva redan en gång
för jorden förskaffat sig full valuta.

Möjligheterna till utkräfvande af ett verkligen effektivt vederlag
torde dessutom vara väsentligen mindre än vederbörande sjelfve synas
hafva förestält sig. Den pekuniära godtgörelse i form af löseskilling,
städerna i sådant afseende skulle kunna betinga sig och hvars storlek
väl otvifvelaktigt måste lemnas beroende på inom olika städer rådande
vidt skiljaktiga förhållanden, kunde i många fall knappast blifva afsevärd
— åtminstone så framt icke tyngre bördor skulle påläggas den
enskilde än som vore förenligt med önskan om förhållandenas ordnande
utan svårare rubbning i den enskildes ekonomi. — I öfrigt synas de
föreslagna vederlagsformerna delvis olämpliga eller för staden foga betryggande,
delvis åter af beskaffenhet att icke lagligen kunna stå tillsammans
med jordens bortlåtande under eganderätt. Hvad nämligen
först angår det af flertalet städer förordade åsättandet af årlig afgäld
å den frigifna jorden vore det enligt kollegii åsigt, som härutinnan
delas af flera stadsmyndigheter och länsstyrelser, föga på sin plats att
i en tid, som sträfvar att frigöra sig från alla grundskatter, tillskapa
ett nytt afgäldsinstitut, hvarförutom det lärer kunna ifrågasättas, huruvida
staden lagligen kunde ega förmånsrätt till utbekommande af sådan
afgäld utan inteckning, hvilken åter icke kunde erhållas under annan
förutsättning än att afgälden vore för all framtid bestämd till fixt belopp
och sålunda ej, på sätt dock allmännast föreslagits, skulle vexla
efter taxeringsvärdet eller annan grund, hvartill slutligen kommer, att
äfven en inteckningssäkerhet måste blifva tvifvelaktig i samma män
nämligen som jorden redan förut vore med inteckningar besvärad. —
Förbehåll om stadens lösningsrätt till den del af jorden, som framdeles
skulle erfordras till stadens allmänna ändamål, lärer icke emot stadgandet
i 1 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum lyder enligt nådiga
förordningen den 1 maj 1810, kunna med laga verkan uppställas; och
i allt fall blefve förmånen af en dylik lösningsrätt, så framt den skulle

109

förbindas med skyldighet för staden att godtgöra den enskilde fulla
värdet af hvad som afstodes, icke synnerligen afsevärd i jemförelse med
den expropriationsrätt, städerna i och för genomförande af sina nya
stadsplaner antingen redan ega eller lära kunna åt sig utverka. — Vidkommande
den från någon stad föreslagna bestämmelsen om skyldighet
för den enskilde att inom viss tid bebygga tomt inom stadsplan, så,
äfven om ett sådant förbehåll kunde genom inteckning tryggas, må väl
stadens dermed åsyftade intresse, åtminstone i allmänhet, kunna anses
lika säkert vinnas, om den enskilda företagsamheten lemnades att verka
utan sådant tvång. — Huru åter det för Sundsvall och några andra
städer såsom oeftergifligt påyrkade förbehåll om förbud mot den utom
stadsplanen belägna donationsjordens bebyggande utan särskildt medgifvande
skulle kunna i form af vilkor vid en eganderättsöfverlåtelse
undfå varaktig verkan, förefaller svårt att inse, likasom det synes kollegium
tvifvelaktigt, huruvida, på sätt någon länsstyrelse förestält sig,
den enskilda eganderätten skulle kunna genom ändring i gällande byggnadsstadga
för rikets städer på detta sätt inskränkas. — Icke heller ett
förbud mot jordens obegränsade styckning lärer vara af beskaffenhet
att deråt lagligen kunde förskaffas bindande verkan. — Och ett förbehåll
om jordens återvinning under form af danaarf synes äfven det
strida mot härutinnan nu gällande bestämmelser. — I allmänhet skulle
alltså, enligt kollegii åsigt, nu påyrkade vilkor, för att kunna göras
fullt verksamma och möjliga, hvart för sig förutsätta ändring i allmän
lag eller författning; men frågan om en sådan undantagslagstiftning för
donationsjorden anser sig kollegium hafva så mycket mindre anledning
upptaga, som här vidrörda önskemål långt ifrån gälla städerna i gemen,
utan hvart för sig endast vissa enstaka städer.

Under sådana förhållanden vill det för kollegium synas, som om
vid här ifrågastälda befogenhet till bekräftelse å enskildes eganderätt
till donationsjord icke borde fästas något allmänt och ©vilkorligt förbehåll
i syfte att tillförbinda städerna att utkräfva vederlag för jordens
afstående. Hvad angår formen för ett dylikt vederlag, i de fall då
sådant skulle uttagas, hvilket i första hand borde ankomma på ompröfning
af hvarje stad för sig, framgår visserligen af det nyss anförda,
att kollegium för sin del obetingadt föredrager utfordrande af löseskilling
såsom den af härutinnan föreslagna olika vederlagsformer öfver
hufvud enda lämpliga eller möjliga; men då löseskillingens belopp samt
sättet för dess bestämmande och betalning uppenbarligen måste afpassas
efter olika förhållanden i olika städer, och då dessutom andra utvägar
än de nyss angifna för tillgodoseende af stadens intresse vid en upp -

görelee kunna i särskilda fall yppas, vore det säkerligen icke lämpligt
att härutinnan meddela några allmänna bestämmelser, hvilka endast
skulle binda vederbörandes händer och kanske förhindra eller försvåra
en uppgörelse, utan torde alltså vederlagsvilkoren böra komma i betraktande
vid särskild pröfning för hvarje stad antingen i ett sammanhang
beträffande alla derinom varande enskilda donationsjordsinnehaf eller
måhända i fråga om hvarje sådant särskildt för sig.

Icke heller frågan om disposition af inflytande vederlagsmedel torde
lämpligen böra göras till föremål för något allmänt stadgande. Visserligen
synes en föreskrift derom, att sådana medel borde särskildt förvaltas
och redovisas samt endast räntan deraf få för städernas behof
anlitas, kunna vara i allmänhet helsosam och med donationsändamålet
öfverensstämmande, men då medlens användning äfven på annat sätt
skulle i särskilda fall kunna gagna berörda ändamål, i hvilket afseende
t. ex. för vissa städer föreslagits, att medlen skulle få tagas i anspråk
för inköp af annan jord, till kommunala nybyggnader, regleringsplaners
genomförande och dylika särskildt angelägna extra behof, vore väl tjenligast
att härutinnan för hvarje stad meddelades bestämmelser lämpade
efter dess särskilda anspråk och förhållanden.

Men om sålunda vilkoren för befogenhet till bekräftelse å enskildes
innehaf utaf donationsjord icke kunna blifva lika för alla städer och
således icke kunna göras till föremål för allmänna författningsbestämmelser,
lärer det å andra sidan icke böra öfverlåtas åt städerna sjelfva att dem
på egen hand afgöra. Med en sådan frihet skulle nämligen uppoffras
hvarje garanti för vinnande af någorlunda enhet och likformighet i den här
åsyftade regleringen likasom mot ett obehörigt eftergifvande af stadens
rätt, och ett sådant förfarande vore jemväl otvifvelaktigt i strid med
den grundsats, som fått sitt uttryck i stadgandet uti 74 § af gällande
förordning om kommunalstyrelse i stad. Då förutsättningarna för tilllämpning
af detta stadgande på sätt och vis kunna anses vara äfven
här för handen, föreställer sig kollegium, att ett likDande förfarande
med det der anbefalda borde äfven här föreskrifvas, ehuru det visserligen
här torde kunna ganska mycket förenklas.

Lämpligast borde, enligt kollegii åsigt, vid här ifrågavarande reglering
så tillgå, att, sedan i allmän författning principielt medgifvande

lemnats städerna att bekräfta enskildes eganderätt till donationsjord, det
skulle åligga hvarje stad för sig att till Eders Kongl. Maj:t inkomma
med underdånigt förslag till alla de vilkor och förbehåll med afseende
å befogenhetens utöfning, om hvilka författningen ej lemnade föreskrift
och hvilka emellertid ansåges böra för den staden blifva gällande, hvarefter
och sedan grunderna för regleringen sålunda blifvit. af Eders Kongl.
Maj:t beträffande hvarje stad för sig i nåder faststälda, tillämpningen
deraf skulle ankomma på beslut af vederbörande stadsfullmäktige eller
allmän rådstuga, vare sig sådant beslut meddelades generelt för alla
donationslägenheterna eller särskildt för en hvar af dem, i hvarje fall
med rätt för den med beslutet missnöjde att deremot i vanlig ordning
fullfölja talan. Det vore väl nämligen icke nödigt, att underställningsförfarandet
skulle så anordnas, att särskildt aftal om uppgörelse med
hvarje enskild donationsjordsinnehafvare skulle först träffas och stadsfullmäktiges
eller allmänna rådstugans beslut om godkännande af sådant
aftal derefter hemställas till nådigt skärskådande. En sådan anordning
vore åtminstone i det hänseende mindre lämplig, att derigenom Eders
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet skulle behöfva tagas i anspråk
för en massa ärenden, af hvilka många sinsemellan vore af alldeles lika
beskaffenhet.

Huru i öfrigt sjelfva bekräftelseakten skulle formbindas — genom
särskild öfverlåtelsehandling, utfärdad efter fullgörandet af stipulerade
vederlagsvilkor, der sådana förekommit, eller genom anteckning i vederbörande
rådstufvurätts lagfartsprotokoll och fastighetsbok m. m., hvarom
åtskilliga förslag framstälts — kunde visserligen blifva föremål för en
allmän reglementarisk föreskrift, men lära bestämmelserna härom, hvilka
i alla fall torde få anses vara af underordnad vigt, lika gerna kunna
meddelas i sammanhang med pröfningen af hvart och ett särskildt regleringsförslag.

Huru emellertid regleringsförfarandet än anordnas, lärer vara tydligt
att vederbörande enskilde å sin sida icke kunna tvingas till en uppgörelse,
hvarför, om någon förmenar sig innehafva donationsjord med
sådan rätt att han icke vore skyldig ingå på föreslagna uppgörelsevilkor
i ty att dessa ålade honom någon särskild uppoffring, vederbörande hade
att vid domstol derom tvista. Särskildt den förutsättning för regleringens
tillämpning, att jorden i sjelfva verket hade donationsegenskap,
torde, då utredning härom ofta kan vara förbunden med särdeles stora
svårigheter, icke sällan blifva föremål för bestridande. Af sådan anledning
och för att förekomma en långvarig och kostsam rättsprocedur

112

för vinnande af klarhet härutinnan samt då det tillika vore angeläget
att så fort som möjligt bringa förhållandena på redig fot, har från några
håll föreslagits, att förmånen af bekräftelsen skulle tillgodokomma endast
den, som inom viss lämplig tid dertill anmälde sig och erkände jordens
donationsegenskap. Någon allmän föreskrift i detta syfte lärer dock
icke behöfva uppställas, då nämligen vederbörande enskilde, äfven der
endast ringa anledning till misstanke om innehafvets obehörighet skäligen
kan vara för handen, otvifvelaktigt icke skulle underlåta att söka
åt sin besittning vinna full trygghet och för sådant ändamål jemväl
vidkännas all den uppoffring, som vore rimlig eller billig.

I detta sammanhang torde lämpligen böra beröras spörsmålet, huruvida
med hänsyn till bestämmelserna i nådiga förordningen om tjuguårig
häfd den 22 april 1881 en reglering i här afsedda syfte, så framt
nämligen städernas intresse dervid skulle genom särskilda vilkor tillvaratagas,
skulle behöfva inom den närmaste framtiden genomföras.
Härom torde emellertid endast behöfva erinras, att, äfven om berörda
nådiga förordning skulle vara å kronodonationsjordarne tillämplig, något
hvarom meningarna lära vara delade, den utväg alltid torde stå städerna
öppen att genom stämning å de enskilde donationsjordsinnehafvarne få
preskriptionstiden afbruten och derigenom bereda sig rådrum att genomföra
regleringen i den mån sådan icke förut medhunnits. Hänsyn till
nämnda bestämmelser skulle alltså enligt kollegii föreställning icke behöfva
påkalla ett skyndsammare afgörande af den här föreliggande frågan.

Nu återstår att behandla frågan om befogenhet för städerna att föryttra
sådan jord, som finnes i deras egen besittning.

Såsom redan i inledningen är omnämndt synes denna fråga icke
för vederbörande sjelfve ega samma grad af intresse, som den om möjlighet
till bekräftelse å enskild eganderätt till redan afhänd donationsjord.
I ett afseende förspörjes dock en allmän önskan om ändring i
nu gällande bestämmelser på detta område, den nämligen, att städerna
måtte utrustas med rättighet att fritt förfoga öfver sådana delar af
donationsjorden, hvilka falla inom behörigen faststälda stadsplaner och
deri ingå såsom byggnadstomter eller delar af sådana.

För egen del kan kollegium icke finna någon betänklighet emot
att förorda tillmötesgående af denna önskan. Redan i det föregående
har kollegium sökt framhålla, hurusom upplåtande under eganderätt åt
enskilde af tomter inom stadsplan icke kan vara mot donationsändamålet
stridande, och att detta ändamål, så vidt det afser städernas be -

113

byggande på fullt lämpligt och tidsenligt sätt, icke kan verksammare
vinnas än genom tomternas utlemnande till fri omsättning. Ett allmänt
stadgande i nu afsedda syftet torde för öfrigt kunna sägas endast vara
en utveckling af hvad för rätt många städer redan blifvit genom särskilda
nådiga beslut medgifvet.

Att den nu åsyftade befogenheten äfven skulle innefatta rättighet
till medgifvande af friköp utaf nuvarande ofria tomter, torde ej behöfva
särskildt framhållas.

Befogenheten torde ej heller böra inskränkas endast till föryttring
af hela tomter utan äfven afse tomtdelar, då nämligen städerna genom
försäljning eller utbyte af sådana vid lämpliga tillfällen skulle kunna
bereda sig lättnader för tomt- och gaturegleringars genomförande, hvartill
kommer, att sådana olägenheter derigenom kunde afhjelpas, som nu
understundom äro för handen derigenom, att tomter kunna bestå åt
dels fri och dels ofri grund.

Då vid en sådan föryttring som den nu om förmälda städerna i
eget välförstådt intresse väl icke skulle underlåta att betinga sig så förmånliga
vilkor som möjligt, torde några särskilda förbehåll och vilkor
till tryggande af detta ändamål icke heller behöfva uppställas. För att
emellertid till det yttersta tillgodose donationsändamålet torde måhända
med afseende å dispositionen af inflytande försäljningsmedel böra meddelas
föreskrifter i syfte att medlen begagnades på ett sådant sätt, att
förmånen deraf komme städerna på möjligast varaktiga sätt till godo,
hvarför och då emellertid förhållandena inom olika städer kunna påkalla
olika sådana stadganden det lämpligen torde böra ankomma på
nådig pröfning för hvarje stad, efter derom afgifvet förslag, huruledes
berörda medel skulle disponeras.

Någon allmän befogenhet för städerna till föryttring af utom stadsplan
belägen donationsjord synes deremot icke kunna med skäl tillstyrkas.
Donationsändamålet i fråga om denna jord torde nämligen få
anses påfordra, att densamma bibehålies såsom en god och säker inkomstkälla
för vederbörande stadskommuner och icke förvandlas till ett
rörligt penningekapital, hvilket, äfven om fullt betryggande garantier
mot dess förskingring uppstäldes, dock icke i längden kunde gifva
samma afkastning som sjelfva jorden med dess efter hand stigande
värde. En allmän fri försäljningsrätt, utöfvad utan nödig måtta och
urskiljning, skulle derjemte kunna gifva upphof till allvarsamma olägenheter
för städerna, särskildt af den art, som för åtskilliga af dem redan
uppgifvits vara för handen, nämligen att utanför sjelfva stadsplanerna,
till följd af jordens planlösa styckning och bebyggande, uppvuxit forte -

114

städer, Indika obesvärade af ordnings-, byggnads-, kelsovårds- och brandstadgar,
utgjorde en ständig fara för de egentliga städerna och hämmade
dessas utveckling. Härtill kommer den omständighet, att på förhand
icke kan beräknas, i hvad mån donationsjorden utom stadsplan kan blifva
behöflig för stadens egna ändamål och såsom sådan icke bör afhändas.

Emellertid torde fall kunna förekomma, då en försäljning af ett
donationsjordsområde äfven utom stadsplan får anses vara det tjenligaste
sättet för jordens tillgodogörande, såsom för sådana industriella eller
andra inrättningar och företag eller eljest för ändamål af sådan art,
som pröfvas lända hela stadskommunen till gagn, likasom ock då tillfälle
eljest yppas att på för staden särskildt förmånliga vilkor kunna
afyttra något visst dylikt område, och för sådana fall må det kunna
anses angeläget, att möjlighet till en dylik föryttring icke saknas, men
då pröfningen, när sådana förutsättningar skola anses vara för handen,
icke lämpligen torde böra öfverlåtas åt de stadskommunala myndigheterna
sjelfva, vore det enligt kollega föreställning tjenligast om, i
öfverensstämmelse med hittills iakttagna ordning, giltigheten af stadsfullmäktiges
eller allmän rådstugas beslut om afhändande af donationsjord
utom stadsplan i hvarje fall gjordes beroende af Eders Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Någon allmän uttrycklig bestämmelse
härom lärer emellertid icke erfordras.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt., får kollegium i underdånighet
hemställa

att genom allmän författning måtte stadgas, det gällande bestämmelser
i afseende på dispositionen af städernas donationsjordar icke utgöra
hinder för städerna att, under de vilkor och förbehåll, som Eders
Kongl. Maj:t uppå derom skeende framställning särskildt för hvarje
stad täcktes i nåder bestämma, vare sig bekräfta sådant redan förhandenvarande
enskildt innehaf utaf donationsjord, som frånsedt jordens donationsegenskap
uppfyller vilkoren för grundläggande af tjuguårig häfd
enligt nådiga förordningen den 22 april 1881, i den mån dylik bekräftelse
må vara erforderlig, eller med eganderätt föryttra sådan i städernas
egen värjo befintlig jord af omförmälta beskaffenhet, hvilken uti
behörigen faststälda stadsplaner ingår såsom tomter eller delar af sådana.

Hvad slutligen angår Arvika köping, har, på sätt af utredningen
(afd. VII) framgår, den af kronan förlänta jorden äfven här till en del

115

kommit i enskildes värjo. Med afseende å vilkoren för jordens upplåtande
åt enskilde, sådana dessa vilkor blifvit bestämda genom nådiga
reglementet den 29 augusti 1843, hvilket efter kollegii åsigt icke, på
sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshsfvande uti sitt den 18 april 1883
gifna, i utredningen anmärkta utslag synes hafva antagit, blifvit genom
köpingens kommunalstadgar i berörda hänseende upphäfdt, torde tvekan
kunna råda, huruvida det enskilda innehafvet i sjelfva verket må vara,
såsom det antages, förenadt med full eganderätt. Som emellertid den
redan skedda abalienationen, med undantag för något obetydligt område,
här afsett endast tomter inom stadsplan, hvilkas föryttring lika litet här
som i fråga om städerna kan anses hafva motverkat syftet med jordens
förläning, anser sig kollegium äfven här hafva anledning förorda en
reglering i syfte att vederbörande må tillförsäkras full eganderätt till
sina innehafvande tomter, hvilken reglering kommunalmyndigheterna
för egen del påyrkat såsom billig och önskvärd. Med afseende å sättet
för en sådan reglerings genomförande likasom beträffande frågan om
befogenhet för köpiugen att föryttra sådana områden af den förbulta
jorden, hvilka köpingen sjelf ännu innehar, torde i allt hufvudsakligt
kunna tillämpas hvad här ofvan blifvit för städerna anfördt, hvarför
kollegium vidare hemställer,

att hvad i afseende å städerna i allmänhet blifvit af kollegium här
ofvan föreslaget måtte blifva gällande äfven för Arvika köping.

Protokollsutdrag, innefattande undertecknad presidents särskilda
mening, bifogas härjemte.

Stockholm den 30 december 1897.

Underdånigst

	HANS FORSSELL.
STEN FORSBERG.	KARL RYDIN.	EDV.	ÅBERGH.
HJ. NEHRMAN.	A. BJÖRKMAN.	C. H.	SCHILDT.
Föredragande.		J.	L. Hedén.

116

Utdrag af Kongl. Maj ds och Rikets Kammar-Collega
Protokoll, hållet i Stockholm den 30 December 1897.

Närvarande:

Herr Presidenten m. m.
Herrar Kammarråden m. m.

Herr Kammarrådet
Herr t. f. Kammarrådet
Adjungerade ledamoten, Notarien Schildt.

Forssell,
Forsberg,
Rydin,
Abergh,
Nehrman,
Björkman,

S. D. På föredragning af Herr Kammarrådet Nehrman beslöts,
såsom registraturet utvisar, underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t. i
fråga om förändrade bestämmelser rörande disposition af den till städerna
och Arvika köping af kronan donerade jord.

Från beslutet var Herr Presidenten Forssell skiljaktig och anförde:

»Hvad först beträffar sjelfva hufvudfrågan, eller huruvida och under
hvilka vilkor åt städer må inrymmas befogenhet att åt enskilde med
full eganderätt upplåta jord som blifvit till stad af kronan donerad,
vill det synas som om svaret skulle kunna utfalla något skiljaktigt alltefter
som man afser donationsjord belägen inom eller utom området
för stadsplan.

Upplåtelse till stad af kronojord har afsett att åt staden i gemen
bereda vissa förmåner, bland andra äfven den att främja stadens bebyggande.
Men byggnadsverksamhetens utveckling beror numera, helt
annorlunda än förr, på samverkan mellan fastighetsinnehafvare och kapitalister,
och det kan alltså för en stads bebyggande, särdeles efter
större eldsvådor eller vid hastig utveckling af näringslifvet, vara af

117

någon vigt, att fastighetsinnehafvarne sättas i tillfälle att för sina byggnadsföretag
använda fastighetskrediten i största möjliga utsträckning,
att få sina lånta kapital intecknade ej blott i de uppförda husen utan
äfven i tomterna. Ur denna synpunkt kan det således möjligen sägas,
att ett af donationsändamålen numera kan främjas genom tomts upplåtande
under eganderätt af enskilde, och att eftergifvandet af kronans
eganderätt eller af de förbehåll som hindra staden att egendomen afyttra,
kunde befordra ett tjenligare tillgodogörande af donationsjorden.
För de särskilda fall, der sådana omständigheter kunna göras gällande,
torde dylika medgifvanden hädanefter såsom hittills kunna lemnas till
donationsjords föryttring.

Men för städernas bebyggande är det af vigt ej blott att hus varda
uppförda, utan att de uppföras så som stadsplan och byggnadsordning
fordra. Upplåtelse till enskilde under eganderätt af sådana städs]’ordsdelar,
å hvilka gator, öppna platser eller allmänna byggnader skola förläggas,
skulle åt de enskilde blott bereda den större makt gentemot
staden som eganderätten förlänar, och således kunna försätta staden i
nödvändighet att framdeles till sig inlösa hvad den en gång föryttrat,
och till en dylik mot donationsändamålet stridande anordning torde
staten icke böra medverka. Ett oeftergifligt vilkor för dylikt medgifvande
från statens sida torde derför böra vara, att upplåtelse under
enskild eganderätt afser endast sådan inom stadsområdet belägen donationsjord
som är enligt faststäld stadsplan afsedd till byggnadstomt.

Helt annorlunda synes svaret böra utfalla i fråga om den donationsjord,
som ligger utom området för stadsplan. Sådan jords upplåtande
åt enskilde under eganderätt är för stadens bebyggande icke främjande,
utan tvärtom menligt och hotande. Från mer än ett stadssamhälle
har vitsordats, att, der dylika egor i närheten af stadsplanens område
kommit i enskild ego, har der snart utvecklats en oordnad byggnadsverksamhet,
som täflat med och hämmat den ordnade byggnadsverksamheten
inom stadsplanen; hus hafva uppförts utan iakttagande af försigtighetsmått
mot eldfara, utan nödigt utrymme för gator, gränder och
tomtplatser, utan aflopp för orenlighet, och dylika förstäder, der byggnadskostnaden
kunnat nedbringas till det minsta mått, och der en fattig
befolkning gerna inrymmes, hota att varda en verklig olägenhet och
fara för sjelfva stadssamhället. När sedermera, för byggnads-, brandoch
sundhetsordningens tillämpning, stadsplanen måste vidgas ut öfver
det redan bebygda området, uppstår för staden nödvändigheten att till
regleringens genomförande tilllösa sig mark som redan blifvit bebygd,

118

och uppoffringarne blifva naturligtvis mera betydande, om marken blifva
till enskilde upplåten under lagligt befästad eganderätt.

Redan ur denna synpunkt måste det vara af vigt att den utom
stadsplanens område belägna donationsjord i allmänhet icke upplåtes åt
enskilde under eganderätt, med hvilken icke torde kunna förenas något
verksamt förbehåll emot jordens styckning och bebyggande.

Den donationsjord som icke faller inom stadsplanens område var
ursprungligen afsedd till jordbruk och skogstillgång för ett borgerskap
som efter tidens lägenhet ej ansågs kunna hemta sin bergning af stadsmannanäring
allena; jorden blef också för sådant ändamål vanligen upplåten
i lotter till nyttjande åt borgerskapets ledamöter, men under förbehåll
af stadens gemensamma rätt. Sedan förhållandena härutinnan
förändrat sig, så att landtmannanäring ej längre kan anses som oundgänglig
binäring för städers invånare, och sedan alla särskilda företrädesrättigheter
för vissa klasser af stadsbefolkningen upphört, återstår
att på annat sätt tillgodogöra dessa jordar till stadens gemensamma
nytta. Det, lär svårligen kunna bevisas och det har ej heller från städernas
sida yrkats, att denna stadens gemensamma tillgång skulle bäst
tillgodogöras genom jordarnes försäljning till enskilde under eganderätt.
Tvärtom har det ganska allmänt erkänts, att städerna genom sådan föryttring
skulle vinna blott en tillfällig kapitalinkomst, som troligen snart
skulle för löpande utgifter förbrukas, men förlora en tillgång som både
är varaktig och för framtiden sannolikt bereder växande årsinkomster.
Icke heller är det ådagalagdt, att för dessa jordars tjenliga tillgodogörande
skulle kräfvas andra nyttjanderättsformer än de som anses
ändamålsenliga för nyttjande af annan jord. Den till skogsbruk och
jordbruk tjenliga marken lär i städernas närhet såsom annorstädes kunna
tillgodogöras vare sig genom indelning till skogsparker under stadens
förvaltning eller genom afsöndring å viss tid eller utarrendering i
ändamålsenligt afpassade lotter till personer, som ega nog kapital och
duglighet för att der drifva lönande näring.

Derest åter någon del af donationsjorden med dess herrligheter,
såsom vattenfall eller skogsfång, funnes särskildt egnad t. ex. för industriel
anläggning, hvaraf staden hade att vänta fördel och utveckling,
och derest sådan anläggning icke kunde komma till stånd utan under
förutsättning att marken blefve under eganderättsvilkor upplåten, då
torde icke möta någon svårighet att med donationens syfte förlika en
dylik upplåtelse, hvartill i hvarje sådant särskildt fall finge sökas vederbörligt
tillstånd, utan att någon allmän förändring af vilkoren för donationsjords
disposition behöfver i fråga sättas.

119

Hvad derefter beträffar den i andra rummet framstälda frågan,
huruvida och under hvilka vilkor åt städerna bör inrymmas befogenhet
att, der donationsjord under ett eller annat uppgifvet fång redan kommit
i enskild besittning, bekräfta den gjorda upplåtelsen så att den må
blifva för framtiden fullt betryggande, bär densamma af de hörda myndigheterna
allmänt ansetts syfta å en upplåtelse under eganderätt och
nästan enstämmigt besvarats derhän, att enskilde som på god tro kommit
i besittning af donationsjord och derå vunnit lagfart, borde erkännas
hafva full eganderätt till samma jord, och att för sådant ändamål alla
de mot dylik bekräftelse stridande förbehåll, hvarunder jorden till städerna
donerats eller som genom allmänna författningar fäststälts, borde
genom allmän lagbestämmelse undanrödjas och der så erfordras kronans
eganderätt till den donerade jorden eftergifvas.

Så vida en dylik lagbestämmelse påkallas i rättssäkerhetens namn
och för att bereda de enskilde jordinnehafvarne tillfälle att någon gång
få sin rättstitel bestämd och tryggad mot framtida klander, torde blott
behöfva erinras derom, att rättssäkerhetens kraf härutinnan lära vara
tillfyllestgörande genom lagen af den 22 April 1881 om tjuguårig häfd,
och att innehafvarne af städers donationsjord icke med skäl kunna göra
anspråk på kraftigare eller vidsträcktare rättsskydd än innehafvare af
annan jord i riket.

Så vida åter med yrkandet afses, att underlätta överenskommelser
mellan städerna och donationsjordarnes innehafvare vare sig före den
tid då lagen om tjuguårig häfd utöfvar rättsverkan eller för sådana
mer eller mindre talrika fäll, der lagens verkan kan varda af mellankommande
klander afbruten eller de i densamma stadgade vilkor för
häfden eljest icke kunna tillräckligt fyllas, så synes svaret bero derå,
från hvilken synpunkt frågan uppfattas och hvilken uppgift till följd
deraf anses vara den för öfverenskommelsen hufvudsakliga.

Betraktas frågan främst ur de enskilde jordinnehafvarnes synpunkt,
med antagande att flere eller färre nuvarande innehafvares samfälda intresse
är liktydigt med stadssamhällets gemensamma intresse, då är det
naturligt nog, att öfverenskommelsens förnämsta uppgift skall anses
vara tryggandet af dessa innehafvares jordbesittning. Då framstår såsom
hufvudsak, att den faktiska besittningen under kortare eller längre tid
oklandrad bestått och i transaktioner mellan enskilde betingat ett derefter
lämpadt värde, och att ett inom innehafvarnes krets rådande föreställningssätt
betraktar stadens anspråk såsom en inkräktares. Då yrkas
i detta s. k. rättsmedvetandes och i billighetens namn, att den uppdagade
bristen i innehafvarnes fång måtte utfyllas genom en åtgärd,

120

hvilken benämnes bekräftelse, ehuru den i sjelfva verket är en öfverflyttning
och förläning af den för innehafvarne bristande eganderätten.
Under sådan förutsättning kommer också underhandlingen om en uppgörelse
att väsentligen afse allenast den godtgörelse som må af jordinnehafvarne
till staden erläggas för erhållandet af sådan bekräftelse,
eller de vilkor som må kunna vid bekräftelsen fästas.

Uppfattas åter frågan främst ur det allmännas synpunkt och med
iakttagande, att stadssamhällets gemensamma nytta hvarken vid tiden
för donationsupplåtelsen eller sedermera kunnat anses sammanfalla med
enskilde jordinnehafvares nytta, då är det lika naturligt, att en sådan
öfverenskommelse skall anses hafva till främsta uppgift att häfda stadens
oförytterliga rätt till den donerade jorden. Då framstår såsom hufvudsak,
att denna jord blifvit mot tydlig lag »ryckt och dragen under särskilda
personer till deras nytta och de öfriga till förfång», och att derom
förda och lagfarna transaktioner varit lagstridiga och jemlikt JordaBalkens
kap. 10 § 1 ogiltiga, såsom gällande kronans eller stadens oförytterliga
egendom. Då yrkas i lagens och stadsintressets namn, att
den stadens rätt som icke kunnat genom enskildes och myndigheters
olagliga handlingar förverkas, må åt staden bevaras och alldeles icke
åt de enskilde afträdas eller bekräftas utom möjligen i sådana undantagsfall,
om hvilka här förut särskildt ordats. Uppgiften för en under
sådan förutsättning förd underhandling med jordinnehafvarne blifver då
blott att bestämma det skadestånd som billigtvis må tillerkännas innehafvarne
för den missräkning de få vidkännas derigenom att deras ogiltiga
anspråk på eganderätt afvisas, eller för den uppoffring de lida
genom att till staden afstå sjelfva besittningen.

Vare sig nu en sådan underhandling mellan stad och jordinnehafvare
skulle afse att med häfdande och stärkande af den enskildes besittning
bestämma godtgörelse åt staden för eganderättsupplåtelsen eller
tvärtom att med häfdande af stadens eganderätt bestämma godtgörelse
åt den enskilde för mistning af förmenta rättigheter eller faktisk besittning,
blefve den naturligtvis alltid förknippad med åtskilliga tvistigheter,
för hvilkas lösning i nödfall måste påkallas domstols afgörande.
Af de i målet afgifna yttranden och förklaringar framgår tydligt nog,
att, äfven under förutsättning af jordbesittningens bekräftelse med
eganderätt, stadsmyndigheter och jordinnehafvare dock hysa vidt skilda
föreställningar om städernas befogenhet att för sådan bekräftelse kräfva
vederlag eller dervid fästa vilkor. Likaledes torde det vara klart, att
äfven en sådan öfverenskommelse förutsätter ganska noggranna och vid -

121

lyftiga undersökningar för att bestämma, för bvilka särskilda jordinnehaf
en dylik bekräftelse kunde vara behöflig eller tillåtlig.

Ännu mindre torde det kunna pastas att den af de hörda myndigheternafförordade
lösning är den enda, som medgifver en hänsynsfull
behandling af de nuvarande jordinnehafvarne och deras intressen.
Äfven vid en sådan uppgörelse, der stadens eganderätt till donationsjorden
fasthålles såsom oafytterlig, kunna de nuvarande jordinnehafvarnes
billiga anspråk fullständigt tillgodoses genom frikostig godtgörelse
för hvad de anses förlora, vare sig i form af penningersättning, hvartill
en förståndig disposition af jordarne bör kunna bereda tillgång, eller
ock i form af kostnadsfri upplåtelse af nyttjanderätten under viss tid,
och under sådan förutsättning är hvarje stad fullkomligt oförhindrad
att på egen bekostnad ådagalägga sitt deltagande för jordarnes innehafvare
utan att för ändamålet behöfva taga statens medverkan i anspråk
eller begära någon myndighets medgifvande.

Vid sådant förhållande synes den omständigheten, att vissa städers
donationsjord genom ett eller annat slags fång kommit i enskildes besittning
icke i och för sig kunna utgöra någon anledning för staten att
afstå kronans eganderätt till sådan jord eller eftergifva någon af de
bestämmelser, som afsett att bevara jorden under stadens disposition
till dess inbyggares gemensamma nytta, allrahelst som dylikt medgifvande
endast skulle bidraga till att vid underhandling mellan stadsmyndigheter
och jordinnehafvare försvaga de förras och förstärka de
senares ställning.))

Som ofvan.

In fidem

J. L. Hedén.