Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

1

N:o 54.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad
lydelse af § 9 mom. 1 c) tulltaxeunderrättelserna;
gifven Stockholms slott den 24 februari 1899.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att besluta, att § 9 mom. 1 c) tulltaxeunderrättelserna skall erhålla
följande förändrade lydelse:

c) att utförseln verificeras genom intyg af vederbörande embetsmyndighet
å lossningsorten, det varan derstädes blifvit lossad, hvilket
intyg bör vara af svensk konsul eller vice konsul, derest sådan å
berörda ort finnes anetäld, behörigen legaliseradt; dock att, derest
utförseln skett i fartyg af 30 tons drägtighet eller derutöfver och vid
utförseln iakttagits den kontroll, som i § 42 tullstadgan för reexportgods
finnes föreskrifven, något bevis om varans ankomst till den utländska
lossningsorten ej må för restitutiouens beviljande erfordras;
äfvensom att, derest utförseln skett i passagerareängfartyg, som efter
förut kungjord turlista gör reguliera resor och eger en drägtighet af
30 tons eller derutöfver, utförseln må anses behörigen styrkt, då
densamma verificeras genom anteckning å fartygets tullpass samt
vederbörande tullbetjents intyg, att exportvaran med orubbad tullförsegling
blifvit under hans tillsyn i fartyget iulastad och fartyget af
honom bevakadt intill dess afgång; skolande, derest annan svensk
tullplats under resan anlupits, jemväl intyg af dervarande tullbevakning
bifogas, att fartyget derstädes bevakats och att varan med orubbad
tull försegling derifrån afgått.

Bih. till Riksd. Frot. 1899. 1 Sami. 1 Afl. 38 Raft. (N:o 54.)

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Hans Wachtmeister.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

3

Vtdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari

1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,
friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anförde:

I underdånig skrifvelse den 12 maj 1898 har Riksdagen med
anledning af en inom Riksdagen väckt motion anhållit, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, om icke, för att underlätta
exporten på Norge, restitution af här i riket erlagd tulljor varor,
som dit utföras, skulle kunna medgifvas under enklare, men lika betrygg311^
vilkor som de nu gällande, och i sådant fall derom inkomma
med förslag till innevarande års Riksdag.

I anledning af denna | Riksdagens skrifvelse hafva kommerskollegium
och generaltullstyrelsen efter nådig remiss gemensamt afgifvit
underdånigt utlåtande; och hafva embetsverken deri anfört
följande.

4

Kong1. Maj ds Nåd. Proposition N:o 54.

Då af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse uppenbarligen framginge,
att densamma afsåge förenkling i nu föreskrifna kontroller för
erhållande af tullrestitution vid utförsel till Norge af i Sverige utaf
utländskt råämne tillverkade varor, ansåge sig embetsverken böra i
första rummet omnämna de kontrollföreskrifter, som vid utförsel under
restitutionsanspråk i allmänhet vore gällande och som funnes upptagna
i § 9 tulltaxeunderrättelserua.

Mom. 1 af nämnda § innehölle uppgift på vissa varor, för livilka
vid utförsel sjöledes från stapelstad restitution med bestämdt belopp
per kilogram beviljades. Härvid skulle iakttagas: a) att minst 50
kilogram af hvardera artikeln skulle till export angifvas och på eu
gäng afsändas, b) att vid angifningsinlagan skulle bifogas tillverkarens
under edlig förpligtelse afgifna och med två vittnen bestyrkta försäkran,
att varan vore svensk tillverkning och af utländskt råämne, för hvilket
full införseltull blifvit erlagd, och c) att utförseln verificerades genom
intyg af vederbörande embetsmyndighet å lossningsorten, det varan
derstädes blifvit lossad, hvilket intyg borde vara af svensk konsul
eller vice konsul, derest sådan å berörda ort funnes anstäld, behörigen
legaliseradt; dock att, derest utförseln skett i fartyg af 30 tons drägtighet
eller derutöfver och vid utförseln iakttagits den kontroll, som i
§ 42 tullstadgan för reexportgods funnes föreskrifven, något bevis om
varans ankomst till den utländska lossningsorten ej skulle för restitutionens
beviljande erfordras. Dessa bestämmelser gälde i hufvudsak
äfven vid utförsel under restitutionsanspråk af andra utaf utländskt
råämne tillverkade varor; dock skulle den minsta utförselsqvantiteten
för spannmål utgöra 2,000 kilogram och för andra ej särskildt upptagna
varor bestämmas af Generaltullstyrelsen i hvarje särskildt fall. Härjemte
funnes för andra än de i § 9 mom. 1 och 2 tulltaxeunderrättelser.
ua
i riket anmälan om afsigten med införseln skriftligen skulle göras, att
den förädlade varan skulle utföras inom viss tid efter råvarans införsel,
hvilken tid vore bestämd för spannmål till 6 månader och för andra
varor till ett år, samt att in- och utförseln skulle ske vid samma
tullkammare; dock kunde Generaltullstyrelsen för andra varor än
spannmål medgifva undantag från sistnämnda föreskrift. Vid utförsel
med jernväg till Norge funnes derjemte föreskrifvet i 4 mom. af nyssnämnda
§, att exportvaran skulle förpassas till norsk tullkammare samt
att varans framkomst skulle styrkas medelst attest från samma tullkammare.
I öfrigt skulle vid utförsel af alla varor under restitutionsanspråk
varornas beskaffenhet och myckenhet af vederbörande tullför -

5

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 54.

vältning undersökas och attesteras, hvarjemte varorna efter behörig
tullförsegling skulle under tullbevakning inlastas.

Några eftergifter i hvad nu vore bestämdt rörande exportvarans
undersökning, försegling och bevakning under inlastningen kunde
enligt embetsverkens åsigt icke, utan åsidosättande af en för statsverket
betryggande kontroll, medgifvas. Icke heller syntes föreskriften om
tillverkarens under edspligt afgifna och af två vittnen bestyrkta försäkran
angående tillverkningen kunna efterskänkas. Nu gällande bestämmelse
om skyldighet för varuegaren att ej allenast vid råvarans
införsel skriftligen anmäla afsigten härmed, utan äfven att inom viss
tid efter införseln utföra den förädlade varan funno embetsverken jemväl
böra bibehållas, enär endast härigenom vore för tullverket möjligt
att i och för kontroll föra afräkningsdiarium öfver in- och utförseln.
Visserligen funnes för de i nyssberörda §:s 1 och 2 mom. upptagna
varor icke meddelade några bestämmelser i nyssnämnda hänseenden,
hvarigenom vid utförsel af dessa varor ej från tullverkets
sida kunde utöfvas någon kontroll öfver motsvarande införsel af råvaror,
men enär en sådan kontroll näppeligen kunde anses obehöflig,
hölle embetsverken före, att de lättnader, som således medgifvits vid
utförsel af vissa varor, ej borde utsträckas till andra af utländskt råmaterial
tillverkade artiklar, som kunde blifva föremål för utförsel
under restitutionsanspråk, helst nyssnämnda stadgande ej kunde antagas
för varuegaren vålla några afsevärda olägenheter.

Hvad beträffade den i mom. 5 c) af meranämnda § upptagna
bestämmelse att utförseln skulle ske vid samma tullkammare, der införseln
egt rum, såvida icke Generaltullstyrelsen i särskildt fall annorlunda
medgifvit, kunde det synas som om denna bestämmelse skulle
utgöra hinder för restitutionens åtnjutande i det fall, att importorten,
hvarifrån den förädlade varan således äfven borde utföras, ej egde direkt
förbindelse med den ort, dit utförseln skulle ske. Så vore dock
ej förhållandet. Nyssnämnda bestämmelse innefattade endast, att kontrollen
öfver så väl den införda råvarans som den förädlade exportvarans
beskaffenhet och myckenhet borde ske på en och samma tullplats,
hvilket obestridligen vore för statsverket mera betryggande och
i de fall, der afräkningsdiarium skulle af tullförvaltningen töras, äfven
nödvändigt. Denna bestämmelse innebure ej något hinder för tillverkaren
att, efter det exportvaran blifvit undersökt af tullförvaltningen
i importorten och derstädes försedd med vederbörlig tullförsegling,
afsända varan till annan svensk tullplats, hvarifrån utförseln under
behöriga tullkontroller kunde ske. Visserligen fordrades härtill general -

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

tullstyrelsens medgifvande, men sådant medgifvande hade styrelsen
aldrig vägrat, och de kontrollföreskrifter, som medgifvits i syfte att
vid utförseln konstatera exportvarans identitet, kunde ej anses vara
för afsändaren på något sätt betungande. En ändring af nyssnämnda
bestämmelse vore således icke erforderlig och borde icke heller göras.

Det återstode således att tillse, huruvida några förenklingar kunde
göras i afseende å sättet för verificering af utförseln, och vore det
uteslutande i bemälda hänseende, som klagomål öfver betungande kontrolltöreskrifter
hittills hade försports. I fråga om nämnda verificering
funnes, såsom förut blifvit nämndt, i § 9 mom. 1 c) tulltaxeunderrättelserna
stadgadt, att vid utförsel sjöledes densamma skulle styrkas
medelst behörigt intyg från lossningsorten öfver varans framkomst,
s. k. ruckattest, för så vidt ej utförseln skett i fartyg af minst 30
tons drägtighet och vid utförseln iakttagits den kontroll, som funnes
föreskrifven i § 42 tullstadgan. Denna kontroll bestode, bland annat,
deruti, att af tullförvaltningen beordrad tullbetjent åtföljde fartyget till
öppen sjö och, derest ej tullstation funnes vid utloppsort, som fartyget
passerade, afgåfve intyg om godsets riktiga utförsel. För verificerande
af utförsel sjöledes fordrades således antingen anskaffande af s. k.
ruckattest eller, derest fartyget, med hvilket utförseln skedde, hade
en drägtighet af minst 30 tons, bevakning till öppen sjö, och så väl
det ena som det andra alternativet kunde i vissa fall finnas betungande
för exportören. Anskaffandet af s. k. ruckattest vore vanligen
förenadt med utgifter, hvilka, äfven om de ej kunde anses vara synnerligen
stora, dock vid mindre sändningar vore afsevärda. Till följd
häraf anordnades också i allmänhet vid utförsel med fartvg af minst
30 tons drägtighet bevakning till öppen sjö, för så vidt detta vore
möjligt. Några svårigheter att anordna dylik bevakning från stapelstad,
som vore belägen invid hafvet, funnes ej heller, men från annan
sjöstad, som ej hade utloppsstation, vore det mången gång svårt och
stundom omöjligt att anordna sådan bevakning. Särskilt hade det
visat sig, att vid utförsel från Göteborg, hvarifrån exporten till Norge
vore betydande, svårigheter mötte för anordnande af bevakning till
öppen sjö. Exportörer i Göteborg vore derföre i allmänhet nödsakade
att för erhållande af tullrestitution anskaffa riickattester, och att detta
i någon mån verkade hämmande för utförsel af mindre partier, kunde
ej förnekas.

Ifrågasättas kunde, huruvida ej någon lindring i uyssnämnda bestämmelser
för verificering af utförseln skulle kunna göras. För sin
del funne embetsverken en sådan lindring i dessa bestämmelser kunna

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

utan risk för statsverket medgifvas, att vid utförsel med passagerareångfartyg,
som efter förut kungjorda turlistor gjorde reguliera resor
och egde en drägtighet af minst 30 tons, nu gällande föreskrift
om anskaffande af s. k. riickattest eller eventuelt bevakning till öppen
sjö eftergåfvee. Det syntes nemligen vid utförsel med dylika fartyg
näppeligen kunna befaras, att missbruk skulle ega rum; och embetsverken
ansåge derföre, att vid dylik utförsel erforderlig trygghet för
att en under restitutionsanspräk till utförsel angifven vara verkligen
ur riket utfördes vunnes redan derigenom, att varan under vederbörlig
tullbevakning inlastades i fartyget och detsamma bevakades till dess
afgång samt, derest fartyget under resan anlöpte annan svensk tullplats,
intyg afgåfves från densamma, att varan derifrån med orubbad
tullförsegling utförts. Dä den bufvudsakligaste utförseln skedde med
dylika fartyg, skulle nu omnämnda eftergift i gällande kontrollföreskrifter
antagligen blifva af betydelse. Några eftergifter vid utförsel
med andra fartyg kunde embetsverken deremot ej tillstyrka, enär en
export med dylika fartyg erbjöde mindre trygghet mot underslef.

Embetsverken ansåge sig emellertid böra framhålla, att för verificering
vid utförsel af restitutionsgods samma kontrollföreskrifter hittills
i allmänhet vidtagits som vid utförsel af oförtulladt utländskt
gods och bränvin, som utfördes under anspråk på återbetalning af
erlagd tillverkningsafgift. I händelse förenklingar gjordes för bestyrkande
af utförseln utaf restitutionsgods, skulle således fråga möjligen kunna
uppstå om vidtagande af samma förenklingar vid utförsel af oförtulladt
utländskt gods och bränvin, hvarigenom ändringar af så väl § 42 tullstadgan
som kungörelsen den 8 december 1882 angående restitution af
bränvinstillverkningsskatt vid utförsel af bränvin till utrikes ort och
till Norge skulle kunna ifrågakomma. Något sådant omedelbart samband
emellan bestämmelserna i tulltaxeunderrättelserna och i de nyssnämnda
författningsrummen funnes dock ej, att dessa ovilkorligen
borde vara samstämmande, och ehuru embetsverken, till befrämjande
af exporten utaf inom landet af utländskt råämne tillverkade varor,
ansåge, att nyss nämnda lättnader kunde ifrågasättas, ville embetsverken
dock icke tillstyrka, att samma lättnader skulle vinna tillämpning
vid utförsel af oförtulladt utländskt gods och af bränvin, för bvilket
återbetalning af erlagd tillverkningsafgift ifrågasattes, enär vid utförseln
af dessa artiklar större betänkligheter emot medgifvande af lättnader
i nu gällande kontrollbestämmelser förefunnes.

Vid utförsel med jernväg till Norge syntes någon förändring icke
hafva biifvit af Riksdagen ifrågasatt, och enär norska tullmyndigheter,

8

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

jemlikt, Lov af den 10 juli 1897 § 6, vore pligtiga att vid landväga
försändelse från Sverige af varor, för hvilka återbetalning af erlagd
tull ifrågasattes, utan kostnad eller besvär för exportören till tullkammaren
i den svenska afsändningsorten öfversända bevis, huruvida
varorna i behörigt skick framkommit, samt några klagomål öfver betungande
kontrollföreskrifter vid dylik utförsel ej försports, ansåge
embetsverken, att några ändringar i nu gällande bestämmelser angående
utförseln med jernväg till Norge ej borde vidtagas.

Den af Riksdagen begärda utredningen åsyftade åstadkommande
af lättnader vid utförsel af restitutionsgods endast till Norge. Derest
den af embetsverken nu ifrågasatta förenklingen i afseende å verificering
af utförseln med passagerareångfartyg skulle vinna godkännande, ansåge
sig embetsverken emellertid böra hemställa, att densamma måtte
få vinna tillämpning vid utförsel äfven till andra länder. Kunde denna
förenkling anses vara betryggande vid utförsel sjöledes till Norge,
måste den vara lika betryggande vid utförsel till ''hvilket annat land
som helst, och i så fall syntes det embetsverken orättvist att för export
till andra länder än Norge föreskrifva öfverflödiga och mera betungande
kontrollbestämmelser.

På grund af hvad sålunda anförts hafva derföre embetsverken, i
syfte att underlätta utförseln sjöledes till så val Norge som andra länder
af inom riket af utländska tullpligtiga råämnen tillverkade varor, gjort
framställning om ändrad lydelse af § 9 mom. 1 c) tulltaxeunderrättelserna.

Med afseende å hvad embetsverken i ämnet anfört hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
att besluta, att § 9 mom. 1 c) tulltaxeunderättelserna skall erhålla
följande förändrade. lydelse:

c) att utförseln verificeras genom intyg af vederbörande embetsmyndighet
å lossningsorten, det varan derstädes blifvit lossad, hvilket
intyg bör vara af svensk konsul eller vice konsul, derest sådan å berörda
ort finnes austäld, behörigen legaliseradt; dock att, derest utförseln
skett i fartyg af 30 tons drägtighet eller derutöfver och vid
utförseln iakttagits den kontroll, som i § 42 tullstadgan för reexportgods
finnes föreskrifven, något bevis om varans ankomst till den
utländska lossningsorten ej må för restitutionens beviljande erfordras;
äfvensom att, derest utförseln skett i passagerareångfartyg, som efter
förut kungjord turlista gör reguliera resor och eger eu drägtighet af
30 tons eller derutöfver, utförseln må anses behörigen styrkt, då densamma
verificeras genom anteckning ä fartygets tullpass samt veder -

9

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 54.

börande tullbetjents intyg, att exportvaran med orubbad tullförsegling
blifvit under hans tillsyn i fartyget inlastad och fartyget af honom
bevakadt intill dess afgång; skolande, derest annan svensk tullplats
under resan anlupits, jemväl intyg af dervarande tullbevakning bifogas,
att fartyget derstädes bevakats och att varan med orubbad tullförsegling
derifrån afgått.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hjalmar Benig.

Bill. titt Biksd. Prof. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 38 Eäft.

2