Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

1

N:o 53.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lagar om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
den 12 juni 1874 samt af 18 § i lagen angående bankaktiebolag
den 19 november 1886; gifven Stockholms slott
den 1 mars 1899.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlikt § 87 regeringsformen
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen angående enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874; och
2:o) lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen angående bankaktiebolag
den 19 november 1886.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.

OSCAR.

Hans Wachtmeister.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 37 Höft.

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen angående enskilda banker med
rätt att utgifxia egna banksedlar den 12 juni 1874.

Härigenom förordnas, att § 31 i kungörelsen angående enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Mom. 1. Enskild banks räntebärande förbindelse, stäld till innehafvaren
eller till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre belopp
än femhundra kronor.

Mom. 2. Insättningsbevis med eller utan ränta skall ställas till
viss man och innehålla, att öfverlåtelse deraf bör till nye egarens
säkerhet i banken anmälas.

Mom. 3. Å medel, som på så kallad sparkasseräkning eller dermed
likartad räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp
än tretusen kronor af en insättares tillgodohafvande. Ej heller må
bank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka,
efter uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen
dock Öppet lemnadt att, då sadant utan olägenhet kan ske, medgifva
utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 18 § i lagen angående bankaktiebolag
den 19 november 1886.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen angående bankaktiebolag
den 19 november 1886 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Varda penningar hos bankaktiebolag insatta att viss tid der innestå,
mot eller utan ränta, skall bevis, som bolaget derom utfärdar,
ställas till viss man och innehålla, att öfverlåtelse må ske endast till
viss man.

I öfrig! må af bankaktiebolag utfärdadt bevis, att medel blifvit
der insatte eller dit inbetaide, icke genom öfverlåtelse användas som
betalningsmedel, utan gälle det endast såsom bevisningsmedel i fråga
om inbetalningen eller insättningen.

Å medel, som på så kallad sparkasseräkning eller dermed likartad
räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än tretusen
kronor af en insättares tillgodohafvande. Ej heller må bankaktiebolag
ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter
uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock
öppet lemnadt att, då sådant utan olägenhet kan ske, medgifva utbetalning
utan afvaktan på uppsägningstidens utgång. \

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.

4

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

Utdrag af protokollet öfver jinansärenden, hållet inför Hans Kongl.

Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet ä Stockholms
slott den 27 januari 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Annerstedt,
von Krusenstjerna,

Claéson,

Dyrssen.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde tillförordnade departementschefen, herr statsministern Boström:

Den för våra sparbanker kännetecknande inlåning, dervid insatta
medel jemte vid årsskifte upplupna räntor godtskrifvas och gjorda uttagningar
paföras i motbok med räkningshafvaren, har jemväl drifvits
af de s. k. solidariska folkbankerna, som mot slutet af 1860-talet
började uppstå. Äfven de folkbanker, som valt aktiebolagsformen,
hafva idkat sådan inlåning under benämning sparkasserörelse, och efter
hand hafva jemväl flera större bankaktiebolag samt enskilda sedelutgifvande
banker öppnat sparkasseräkning eller, såsom den i vissa fall
blifvit benämnd, sparbanksräkning eller hushållsräkning. Samtliga de
enskilda bankinrättningar, rörande hvilka öfversigter genom finansdepartementet
månatligen offentliggöras, hade på dylik räkning inne -

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

stående, i runda tal, den 31 december 1897 34,4 millioner kronor (de
enskilda bankerna 5,9 samt aktiebankerna 28,5 millioner kronor) och
samma dag 1898 icke mindre än 64,5 millioner kronor (de enskilda
bankerna 24,5 och aktiebankerna 40 millioner kronor). Af sistnämnda
belopp komma på en enskild bank 10 millioner och på fyra aktiebanker
tillhopa 16,5 millioner kronor.

Det kan redan ifrågasättas, huruvida denna låneform, som bör
afse uppsamlande af de små besparingarne för att i regeln under
något längre tid förräntas, öfverhufvud hör hemma hos de institut,
som drifva vanlig bankverksamhet. Men då nu flera af dessa institut,
med eller utan särskilt medgifvande i de af Kongl. Maj:t faststälda
bolagsordningar, kastat sig på denna låneform och deras kunder blifvit
vana att begagna sig af densamma, torde ett förbud för bankerna att
drifva sparkasserörelse icke lämpligen böra ifrågasättas.

Denna lånerörelse har emellertid, särskild! i vissa af de större
bankinrättningarne, förts in på sådana afvägar, att jag anser ett ingripande
af lagstiftningen vara af behofvet påkalladt.

Obegränsade belopp, stundom uppgående till femtio-, ja etthundratusen
kronor och deröfver, mottagas på en motbok, ränta, som
är lika hög och stundom högre än bankens högsta depositionsränta,
godtgöres räkningshafvaren, och banken tillförbinder sig att utbetala
betydande belopp, ända till ettusen kronor, utan föregående uppsägning.
Det kan icke väcka förvåning, att den penningplacerande allmänheten
med begärlighet begagnar en sådan kombinerad depositionsoch
giroräkning, hvarigenom icke blott den för depositionsräkningen
faststälda stämpelskatten undvikes, utan ock giroråkningens fördelar
förenas med förmånen att åtnjuta högsta depositionsränta eller derutöfver.

I den man allt derå banker genom konkurrensen nödgas öppna
sparkasseräkniDg på vilkor, liknande dem jag ofvan antydt — och att
derå banker, som nu icke drifva sparkasserörelse, ämna öppna sådan,
är kändt — komma tydligen de rent bankmessiga inlåningsräkningarne,
depositions- och giroräkning, att lida motsvarande afbräck samt bankernas
inlåningsrörelse att förryckas; och häraf skulle olägenhet i mer
än ett afseende uppstå.

Då stämpelskatt blifvit lagd på depositionsrörelsen, synas statsmagterna
icke böra stillatigande åse, huruledes dessa beslut kringgås
genom att depositionsrörelsen indyttas under en annan, för densamma
till sin natur främmande lånerörelse, hvilken är fri från stämpelskatt.
Så länge en sådan stämpelskatt dnnes, bör den tydligen drabba det

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

kapital, den afser. Den utväg, som kunde synas ligga nära till hands
att råda bot för det missbruk af sparkasserörelsen, hvarigenom den
göres till uppsamla^ af de större kapitalbehållningarne, vore att med
stämpelskatt belägga de å sparkasseräkning verkstälda insättningar,
som öfverstiga ett visst belopp. Men utom det att det skulle vara
förenadt med betydande praktiska svårigheter att med stämpel belägga
de särskilda insättningarne i en motbok, synes det mig vara
riktigare att söka återföra sparkasserörelsen till dess naturliga omfattning
och allt fortfarande lemna den, likasom den af sparbankerna
drifna inlåning, fri från stämpelskatt. För sådant ändamål synes en
i lag stadgad begränsning af det belopp, bank eger af en person
mottaga till förräntande å sparkasseräkning, vara af behofvet påkallad;
och ett stadgande i sådan syftning kan så mycket mindre anses olämpligt,
som det eger sin motsvarighet dels i den för postsparbanken,
som ju äfven drifver en med den ifrågavarande jemförlig rörelse,
gällande lagstiftning, dels i hvarje för sparbank faststäldt reglemente.

I fråga om den siffra, som sålunda bör bestämmas såsom maximum
för hvarje insättares tillgodohafvande, måste den ju alltid blifva i viss
mån godtycklig, men synes böra fastställas mera med hänsyn till
förhållandena i de smärre bankerna än i de större, der sparkasseräkningen
bör spela en xmderordnad roll. För postsparbanken är
motsvarande siffra faststäld till 2,000 kronor; och jag föreställer mig,
att det är för sparkasseräkningens ändamål fullt tillfyllest, om en insättare
får på en gång hafva innestående 3,000 kronor. Der i nu
gällande bankbolagsordningar ett dylikt maximum är satt för tillgodohafvande
å sådan räkning, är sistnämnda siffra ock den högsta.

Men det synes äfven vara af vigt, att lagen fastställer någon norm
i afseende å tidpunkten för medels lyftande å sparkasseräkning, om
denna räkning skall få behålla sin natur och icke, helt eller delvis,
förvandlas till giroräkning.

Sparbankslagen stadgar, att sparbank icke må ikläda sig skyldighet
att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala
insatta medel; och i samtliga de af Kongl. Maj:t faststälda
bankbolagsordningar, der föreskrifter för sparkasserörelsen förekomma,
liksom i förordningen angående postsparbanken finnes en motsvarande
bestämmelse.

Detta vigtiga moment i sparkasserörelsen hafva emellertid, såsom
jag ofvan antydt, flera bankbolag kastat öfver bord såsom alltför besvärande,
i det de uti det lånekontrakt, som finnes i hvarje motbok
ntaget, uttryckligen förbundit sig att utan föregående uppsägning till -

7

Kongi. Majds Nåd,. Proposition N:o 53.

handahålla ett visst belopp, intill 1,000 kronor, i månaden. Dessa
bankbolag uppträda sålunda allt för starkt rustade i konkurrensen icke
blott med de bankbolag, som drifva en sparkasserörelse under mera
egentliga former, utan ock med sparbankerna, hvilka, såsom jag redan
nämnt, äro af lag förhindrade att göra en dylik utfästelse. Också
spörjas från vissa landsändar klagomål deröfver, att sparbanksmedel i
betydande omfattning öfverflyttas till bankbolagens s.^k. sparkassor.
Sparbankerna synas ega berättigade anspråk derpå, att, då bankbolagen
vilja på sig inympa den form af inlåning, som af ålder hört sparbankerna
till och är för dem typisk, lagstiftningen tillser, attTdenna
form verkligen iakttages af bankbolagen, så att vägen icke öppnas för
en illojal konkurrens.

Det bör för öfrigt erinras, att dessa bankbolags tillvägagående
att tillförbinda sig utbetalning vid anfordran af medel, för hvilka godtgöres
depositionsränta, väl kan ur konkurrenssynpunkt förklaras, men
likafullt innebär en afvikelse från en sådan rationel bankverksamhet,
som af lagstiftningen bör befordras.

Jag anser följaktligen, att för utbetalning å bankbolagens sparkasseräkning
böra lemnas enahanda föreskrifter, som gällande sparbankslag
innehåller i fråga om återbetalning af de Ixos sparbank insatta
medel; och synas de särskilda bestämmelser, jag härofvan föreslagit
beträffande bankbolagens sparkasserörelse, lämpiigast få sin plats såsom
tillägg till § 31 i kungörelsen angående enskilda banker med rätt att
utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874 och 18 § i lagen angående
bankaktiebolag den 19 november 1886.

Herr statsministern uppläste härpå två i öfverensstämmelse med
de af honom nu uttalade åsigter upprättade, detta protokoll bilagda
förslag till lagar om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874
samt af 18 § i lagen angående bankaktiebolag den 19 november 1886;
och täcktes, pa statsrådets hemställan, Hans Kongl. Höghet Kronprinsen
Regenten i nåder förordna, att öfver berörda förslag högsta domstolens
yttrande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom note ur protokollet inhemtas.

Ex protocollo:
Richard Hägglöf.

8

Kongl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 53.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen angående enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874.

Härigenom förordnas, att § 31 i kungörelsen angående enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12 juni 1874 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Mom. 1. Enskild banks räntebärande förbindelse, stäld till inneha
fvaren eller till viss man eller ordres, må ej lyda å mindre belopp
än femhundra kronor.

Mom. 2. Insättningsbevis med eller utan ränta skall ställas till
viss man och innehålla, att öfverlåtelse deraf bör till nye egarens
säkerhet i banken anmälas.

Mom. 3. Å medel, som på så kallad sparkasseräkning eller dermed
likartad räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp
än tretusen kronor af en insättares tillgodohafvande. Ej heller må
bank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka,
efter uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen
dock öppet lemnadt att, då sådant utan olägenhet kan ske, medgifva
utbetalning utan afvaktan på uppsägningstidens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 18 § i lagen angående bankaktiebolag
den 19 november 1886.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen angående bankaktiebolag
den 19 november 1886 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Varda penningar hos bankaktiebolag insatt^ lätt viss tid der
innestå, mot eller utan ränta, skall bevis, som bolaget derom utfärdar,
ställas till viss man och innehålla, att öfverlåtelse må eke endast till
viss man.

I öfrigt må af bankaktiebolag utfärdadt bevis, att medel blifvit
der insatte eller dit inbetaide, icke genom öfverlåtelse användas som
betalningsmedel, utan gälle det endast såsom bevisningsmedel i fråga
om inbetalningen eller insättningen.

Å medel, som på så kallad sparkasseräkning eller dermed likartad
räkning insättas, må icke godtgöras ränta för högre belopp än tretusen
kronor af en insättares tillgodohafvande. Ej heller må bankaktiebolag
ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter
uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock
öppet lemnadt att, då sådant utan olägenhet kan ske, medgifva utbetalning
utan afvaktan på uppsägningstidens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1900.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Samt. 1 Afd. 37 Höft.

2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 14 februari 1899.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden Herslow,

Skarin,

Norberg,

Billing,

Ramstedt,

Westring,

Grefberg.

T. f. byråchefen för lagärenden, revisionssekreteraren Hammarskjöld
föredrog i underdånighet:

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kongl.
Höghet Kronprinsen Regenten i statsrådet den 27 nästlidne januari,
hvarmedelst, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmälde, förordnats,
att högsta domstolens yttrande skulle inhemtas öfver upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen angående
enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12
juni 1874 samt till lag om ändrad lydelse af 18 § i lagen angående
bankaktiebolag den 19 november 1886; varande förslagen under bilagor
B och C fogade vid detta protokoll.

Högsta domstolen lemnade förslagen utan anmärkning.

Ex protocollo:

Erik Öländer.

Konyl. Maj ds b åd. Proposition N:o 53.

11

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i närvaro af Hans Kongl. Höghet Kronprinsen
i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars 1899.

Närvarande statsrådsledamöter:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,
friherre Rappe,

Annerstedt,

von Ivrusenstjerna,

grefve Wachtm bister,

Claéson,

Dyrssen.

Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister anmälde härefter
högsta domstolens yttrande öfver de enligt statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 27 sistlidne januari till högsta domstolen remitterade
förslag till lagar om ändrad lydelse af § 31 i kungörelsen
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar den 12
juni 1874 samt af 18 § i lagen angående bankaktiebolag den 19 november
1886;

Och hemstälde föredragande departementschefen, att ifrågavarande
förslag, som af högsta domstolen lemnats utan anmärkning, måtte, jemlikt
§ 87 regeringsformen, för Riksdagen till antagande framläggas.

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan, täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition af den lydelse, bilagan litt. — vid detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Sven Köliler.

TSTOCKHOLM, ISAAO MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1809.