Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
1
N:o 42.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående en väganläggning
inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen;
gifven Stockholms slott den 23 januari 189,9.
Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva,
att till anläggning af väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik
och riksgränsen anslag må under i statsrådsprotokollet angifna vilkor
och förutsättningar kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade
medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande
i allmänhet stadgade vilkor att statsbidraget icke må utgå med högre
belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade kostnaden.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF.
E. von Krusenstjerna.
BIL till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 30 Haft. (N:o 42.)
1
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i Statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari. 1899.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
friherre Rappe,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
Claéson och
Dyrssen.
82:o.
Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anförde härefter:
För främjande af samfärdseln mellan Norrbottens län och norsk
hamn vid Saltenfjord öfver Arjepluog med begagnande af den omkring
15 mil långa sträckan af lugnvattenytor, som bildas af Skellefteå elfs
källsjöar Storafvan, Uddjaur och Hornafvan, förordnades redan år 1868
undersökning af en väglinie från Jäckvik eller Löfmocks kapell till
riksgränsen mot Norge. Plan till en väg i denna rigtning upprättades
jemväl under år 1869 af dåvarande löjtnanten, numera majoren i
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42. 3
väg- och vattenbyggnadscorpsen J. F. Cornell, alternativt för en
landsväg och en vinterväg, som träffade riksgränsen vid röset n:o 232.
Af dessa alternativ kom äfven det senare till utförande på statsverkets
bekostnad, sedan 1873 års Riksdag, på framställning'' af Kongl. Maj:t,
beviljat derför! erforderligt anslag, 34,650 riksdaler. De för vintervägens
ordnande i öfverensstämmelse med Cornells förslag vidtagna åtgärder
bestodo emellertid endast uti en obetydlig rödjning af vägen å vissa
sträckor samt uppförande af tre fjellstugor med stallar vid Sädva,
Arrajokk och Merkinis, och behof af denna kommunikationsleds förbättrande
genom vintervägens ersättande af landsväg har alltjemt gjort
sig gällande.
Efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län förordnande
uppgjordes år 1890 af dåvarande distriktschefen i öfre norra
väg- |[och vattenbyggnadsdistriktet, majoren G. Lindequist förslag till
anläggning af landsväg dels från Arjepluogs kyrka till Jäckvik, dels
ock från Jäckvik till norska gränsen.
Enligt den af Lindequist uppgjorda planen skulle vägen Jäckvik—
riksgränsen till största delen framgå något sydligare än den af Cornell
utstakade vintervägen och, följande Skellefteå elfs öfre floddal utefter
sjöarne Ringselet, Sädvajaur, Vuoggatjolmejaur och Tjaktjaur, i närheten
af Merkinis fjellstuga, omkring 26 kilometer från riksgränsen,
förena sig med Cornells linie, som den derpå skulle följa fram till riksgränsen.
Längden af vägen beräknades af Lindequist till 85,118 kilometer
och kostnaden till 232,050 kronor. Som alternativ till denna
hufvudlinie hade Lindequist undersökt och uppgjort förslag till tre särskilda
förbiudelselinier mellan nämnda hufvudlinie och Cornells linie,
men då dessa alternativförslag, utan att afsevärdt minska kostnaden
för anläggningen, skulle medföra det ena en, om ock obetydlig, förlängning
af vägen och de båda öfriga väsentligen försämrade lutningsförhållanden,
samt hufvudlinien i öfrigt erbjöde fördelarne af att dels
genomgå jemförelsevis gräsbärande, skogbeväxt och beboeligt land,
dels att gå nära gruffältet vid Näsa, dels ock att vara under vintertid
jemförelsevis väl skyddad mot snö och oväder, ansåg Lindequist hufvudlinien
ega företräde framför alternativen och böra förordas till utförande.
Arjepluogs vägbyggnadsskyldige socknemän blefvo sedermera vid en
den 24 juli 1892 inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande hållen kommunalstämma
hörde, huruvida de vore villige åtaga sig att bygga och för
framtiden underhålla väg från Arjepluogs kyrkoplats till norska gränsen
i enlighet med Lindequists förslag; och beslöto de vägbyggnadsskyldige
dervid att förbinda sig att mot erhållande af statsanslag till två tredje
-
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
delar af kostnadsförslaget bygga och för framtiden underhålla vägen
från Arjepluogs kyrkoplats till byn Jäckvik i enlighet med nämnda
förslag, hvaremot de vägbyggnadsskyldige, under uttalande att de hvarken
med hänsyn till förmåga eller underhållsskyldighet ansåge sig kunna
åtaga sig byggandet och framtida underhållet af vägdelen Jäckvik—
riksgränsen, utsågo ombud att till Kongl. Mapts befallningshafvande
ingå med ansökan om erhållande af statsmedel till byggande af sistnämnda
vägdel.
Sedan ansökning i dylikt syfte jemväl blifvit af de utsedda sockneombuden
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven, gjorde Kongl.
Maj:ts befallningshafvande uti underdånig skrifvelse den 11 oktober
1892 framställning i ämnet hos Kongl Maj:t.
Med framhållande hurusom i följd af berörda kommunalstämmobeslut
landsvägarne från Piteå och Skellefteå öfver Arvidsjaur komme
att framdragas genom hela Arjepluogs socken så långt densamma vore
bebygd, eller till den närmast fjellen belägna byn Jäckvik, och att den
länge behandlade frågan om åvägabringande af en utfartsväg till den
närbelägna norska kusten och på samma gång åt en sammanhängande
landsvägsförbindelse mellan öster- och Vesterhafvet derigenom inträdt
i ett nytt skede och förts ett vigtigt steg fram mot sin lyckliga lösning,
erinrade Kongl. Mapts befallningshafvande att, då den ifrågasatta
landsvägen från Jäckvik till norska gränsen enligt Lindequists hufvudförslag
(af Kongl. Mapts befallningshafvande benämndt alternativ n:o 1)
upptoge en längd af 8,51 mil samt våglängden från gränsen till Saltdalen
utgjorde 6 mil, vägen från Saltdalen till Jäckvik blefve 14,5 mil
och från Saltdalen till Piteå omkring 42 mil.
T fråga om vägens sträckning anförde Kongl. Mapts befallningshafvande,
att den dalgång vägen följde vore liksom af naturen härför
danad och, med undantag af Köngäma elfs dalgång vid Kilpisjärvi,
saknade motstycke inom Norrbottens län och sannolikt jemväl inom
grannlänet. Skellefteåelfvens öfre floddal vore nemligen inom Arjepluog
jemförelsevis bebygd och odlad djupt in i fjellandet, dess höjd öfver
hafvet vore icke heller betydlig, nemligen från 418 till 424 meter för
de stora källsjöarne, och vägens högsta läge, då den passerade fjellets
kam något innanför riksgränsen, 700 meter. I följd häraf befunne sig
vägen, med jemförelsevis föga betydliga lutningar, inom barrskogsgränsen
ända till Hytteträskets vestra ända samt på sin återstående
sträckning, med undantag af sista milen i Junkerelfvens dalgång, inom
björkskogsregionen.
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 42.
5
Ingen annan dalgång inom länets fjelltrakter erbjöde ett så gräsbärande,
skogbeväxt och beboeligt land som trakterna omkring Hytteträsket
eller hade blifvit af ålder så pröfvad såsom bostadsort för en
bofast befolkning, enär derstädes under 1600- och 1700-talen vid tiden
för grufdriften i Nasafjell en befolkning af omkring 800 personer varit
bosatt vid sjöns vestra strand såsom särskild församling med egen
kyrka. Vid grufdriftens upphörande hade denna befolkning försvunnit,
nästan utan att efter sig lemna några märkbara spår af odling, bland
annat i följd af den fullständiga bristen på vägförbindelser både med
Sverige och Norge. Den omfattande renskötsel, som här fordom bedrifvits,
hade numera aftagit. Under de senaste 30 åren ansåges renantalet
hafva förminskats till hälften. Stora fjelltrakter funnes till och
med, som numera aldrig besöktes af lappar och renar. Möjlighet att
lifnära sig och tillräckligt utrymme funnes således derstädes för en
befolkning, som drefve boskapsskötsel och grufdrift, hvilken sannolikt
ännu en gång skulle uppstå i trakterna ofvan Hytteträsket, hvarest de
af ålder kända silfvergrufvorna vid Nasafjell och kalkbrotten vore belägna.
Dessa trakters mineralrikedom var sedan äldre tider delvis
känd, ehuru ännu icke närmare geologiskt undersökt; men af de geologiska
besigtningar, som gjorts på senare tiden, framginge, att anledning
ansåges förefinnas antaga, att nya fynd af olika mineral sannolikt
skulle vid närmare forskning anträffas. Sedan numera två ångbåtar
satts i gång på Storafvan och Uddjaur, mellan hvilka sundet vid
Kasker nyligen upprensats, och då den ena af dessa vore afsedd för
trafiken på Hornafvan, skulle genom den nu föreslagna landsvägen
öfver fjellet en beqväm och billig transportled för gods och resande
såväl sommar- som vintertid åvägabringas, hvilken derjemte för vintertransporten
skulle förbättras genom de beslutade landsvägarnes samtidiga
byggande inom Arjepluog, men som kunde och borde, oberoende af
dessa vägar, beslutas och utföras.
Då af verkstäld undersökning för en gemensam utfartsväg för
Vesterbottens och Norrbottens län öfver Sorsele det, bland annat, ådagalagts,
att länens olika behof af utfartsväg öfver fjellen till norsk hamn
icke kunde fyllas genom en förmedlingslinie, utan endast på det sätt,
att hvarje hufvudort försåges med sin af naturen utstakade kortaste
vägförbindelse, der sådan pröfvades nödig och nyttig, hyste Kongl. Maj:ts
befallningshafvande den öfvertygelsen att, om en vägförbindelse till Norge
funnes nödig för Norrbottens län, densamma borde, oberoende af den
väg, som för Vesterbotten kunde vara tjenligast, i främsta rummet förläggas
genom Arjepluog enligt den föreslagna linien alternativ 1, ehuru
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
densamma vore något dyrare och längre än de öfrige alternativen,
som förlagts högre upp i fjellet.
Att — yttrade Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare — behofvet,
af denna utfartsväg mot vester varit djupt kändt af befolkningen,
framginge med synnerlig tydlighet af dess beslut att åtaga sig byggande
och underhåll af de långa vägarne genom socknen, uppgående
till omkring 12 mil, hvilket beslut i förhållande till för handen varande
krafter innefattade en icke vanlig offervillighet, som derjemte åsyftade
att, i hvad på befolkningen ankomme, söka fortskynda utförandet af
den önskade utfartsvägen till Norge, som kraftigt skulle befrämja den
för dem nödiga tillförseln och afsättningen af deras produkter, livilka
i grannlandet betingade vida högre pris än härstädes.
Men den befintliga befolkningen vore icke blott fåtalig och gles,
utan den vore äfven fattig och tryckt af den osäkerhet i besittningen
af jorden, som följde af ännu oafslutad afvittring. Utom de då beslutade
vägarne kräfdes flere dylika i olika rigtningar, hvaraf befolkningens
förmåga blefve så ansträngd, att dess krafter och medel icke
räckte till att åvägabringa och underhålla den eftersträfvade internationella
vägen öfver de kronan tillhöriga fjelltrakterna invid riksgränsen.
Till stöd för sin framställning framhöll Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vidare, att vägen i fråga vore af största vigt icke blott såsom
en utfartsväg för närliggande orter till norsk hamn, utan äfven såsom
en sammanhängande transitoväg mellan de till hvarandra gränsande
län och am t i de båda unionsrikena, i följd hvaraf den äfven torde ega
någon betydelse i strategiskt afseende vid öfre Norrlands försvar. Såsom
utfartsväg till Norge hade den nu befintliga så kallade vintervägen,
som icke blifvit bruten eller försedd med nödiga broar, utan
blott röjd på några kortare sträckor och försedd med tre fjellstugor,
hittills användts af den del af närboende befolkning, som årligen plägade
finna lönande arbetsförtjenst vid Lofotens fiskerier eller annan
sysselsättning i Norge. Det gods, som plägade fraktas denna väg,
utgjordes till väsentligaste del af spanmål, salt, fisk, tran samt vissa
kolonialvaror. Från Sverige utfördes efter leden smör, kött, skogsfågel,
hudar, skinn, tjära, svartsmiden, särskild!, liar, samt en del husgeråd
såsom enklare möbler och spinnrockar med flere alster af ortens
hemslöjd. För att sådan transport efter den nuvarande vintervägen
öfver de obrutna fjellmarkerna skulle kunna försiggå utan våda, måste
emellertid resorna företagas i stort sällskap, som kunde bereda deltagarne
deri ömsesidig hjelp vid behof och som kunde vara i stånd
Kongl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 42.
7
att vid färden öfver vattendrag och oländigare sträckor med förenade
krafter bana framkomlig väg. Transporterna verkstäldes i följd häraf
vanligen med 30 till 50 hästar i hvarje sällskap, bestående oftast af
norrmän, som bodde tätare och derför hade lättare att öfverenskomma
om lärden, hvilken upprepades några gånger hvarje vinter och ej sällan
vore förenad med lidanden och faror. Det kunde häraf lätt inses, huru
stora svårigheter måste möta för den glest boende svenska befolkningen
att träffa nödig öfverenskommelse om lämplig tid med tillräckligt
antal deltagare i färderna på den nu befintliga så kallade vintervägen.
Ehuru således de åtgärder, som hittills vidtagits för samfärdseln mellan
Arjepluog och Norge, varit och vore af stort värde, då desamma synnerligast
genom fjellstugornas och stallarnes anläggning gjort en transport
möjlig, som förut endast kunnat ske under ögonskenlig fara, syntes
det likväl af det ofvan anförda vara uppenbart, att den nuvarande
vintervägen icke vore sådan, att dess trafikerande kunde motsvara
billiga anspråk på en regelbunden och billig samfärdsel.
Då i sydligare delar af riket den föreställningen gjort sig gällande,
att obrutna vintervägar öfver öde trakter i de snörika norrländska
länen vore för dessa fullt lämpliga och tillräckliga för behofvet, och
då samma omdöme gjort sig gällande vid första anläggningen af vintervägen
Jäckvik—riksgränsen, syntes deras beskaffenhet i fjell- och ödetrakter
enligt den erfarenhet, som derstädes derom vunnits, böra med
några ord beröras. Det vore nemligen obestridligt, att kölden genom
att slå isens brygga öfver vattendrag och mossar på billigaste sätt beredde
en jemn och farbar väg, om snön samtidigt så fylde den skogbeväxta
eller steniga markens ojemnheter, att färden öfver dem möjliggjordes.
Men härtill erfordrades, att dessa gynnsamma omständigheter
samtidigt inträffade längs hela vägen, hvilket, då det gälde afstånd på
10 å 20 mil, icke alltid vore händelsen, särdeles vid en väg som den
här ifrågavarande, hvilken framginge både öfver fjell, lågland och Norges
mot vesterhafvet vända sluttningar med dess mildare klimat. På obruten
mark och särdeles i fjell blefve vägen delvis tung, brant och sned
samt i fjellsluttningar ofta vådlig. Stormen igensopade hastigt vägspåren
i villsamma trakter, på de stora sjöarne, der utfinnandet af rätta
vägen äfven försvårades deraf, att dagsljuset under högvintern endast
rådde under några få af dygnets timmar. I följd af djup snö eller
dämning af issörja stege vattnet understundom hastigt upp på isen
under snöns yta och gjorde färden svår, ibland omöjlig och till och med
lifsfarlig. Vid tillfällen, då isvägarne vore goda, befunnes de steniga
sträckorna på land ofta besvärliga eller oframkomliga af brist på snö,
8
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
och då snön vore rik, inträffade esomoftast ofvannämnde »uppstöp» eller
vatten på isarne, hvilket lätt kunde stänga färden. De stora djupa
fjellsjöarne tillfröse vanligen sent och blott delvis och rätt ofta endast
så mycket, att de förhindrade all trafik både för gående, dragare och
båtar, hvarigenom all samfärdsel blefve afspärrad under två ända till sex
veckors tid. Liknande afspärrning inträffade jemväl vårtiden, då isen
hvarken bure eller bruste, och befolkningen vore afstängd från beröring
med utomboende, så länge brutna vägar saknades. Hvad sålunda
anförts rörande vintervägen i fjell- och ödetrakter i allmänhet
gälde, efter hvad lång erfarenhet visat, i hög grad i fråga om vintervägen
Jäckvik—norska gränsen, hvadan densamma för att motsvara
behofvet af en utfarts- och transitoväg måste anläggas såsom bruten
landsväg med god körbana och fullständiga broar och trummor.
Den transitotrafik, som komme att framgå efter meranämnda mellanriksväg,
blefve framdeles sannolikt delvis af samma art som den,
hvilken från början framkallat det långvariga sträfvandet att åstadkomma
denna kommunikationsled. Det hade nemligen varit behofvet
att hemta frökorn från Norge och att derifrån, vid missväxt och samtidigt
inträffande hastig afstängning genom ishinder i länets hamnar,
fylla länets spanmålsbrist, hvilket af ålder hållit denna vägfråga
vid lif.
Sedan stambanan blifvit beslutad att byggas till Boden, vore derigenom
beredd den billigaste och snabbast möjliga tillförsel af lifsförnödenheter
till länet, hvadan mjöl hädanefter icke behöfde hemtas från
Norge. Men deremot kunde behofvet af frökorn icke af jernvägarne
fyllas, då, såsom kändt, kornet från sydligare orter icke ofta under
länets korta somrar utan acklimatisering hunne till mognad. Då upprepad
missväxt af frost i länet inträffade och vanligen samtidigt
härjade i grannlandet Finland, måste länets behof af frökorn alltid
fyllas med norskt utsäde, hvilket hittills årligen plägat användas af
närboende och äfven af en del af kustlandets jordbrukare, som ansåge
detta korn särdeles lämpligt och gifvande såsom frösäd.
Det gods, som i öfrigt kunde blifva föremål för transitotrafik, utgjordes
af en del af de förnödenheter, hvilka hittills varit föremål för
en inskränktare lokaltrafik öfver riksgränsen och hvaraf utbytet genom
vägens förbättring säkerligen skulle ökas och vinna vidsträcktare
marknad. Färsk och torr fisk, som redan nu infördes i afsevärd myckenhet,
komme antagligen framdeles att i större omfattning nedfraktas till
stambanan, som derefter kunde bereda densamma en god marknad inom
en stor del af länet, liksom andra förnödenheter, hvilka redan utbyttes
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
9
och på samma sätt kunde på kortare och billigare sätt än förut vinna
en vidsträcktare spridning. I omvänd rigtning skulle ladugårdsprodukter
på samma säl! i ökad mängd söka sig till den norska marknaden med
dess högre pris. Slutligen vore det anledning antaga, att den turisttrafik,
som man efter denna väg länge väntat, men som hittills visat
sig obetydlig i anseende till fjellresans afskräckande faror och besvär,
skulle med de öfriga förbättrade anordningarna för samfärdseln till
lands och sjös under sommartid väckas till lif af den föreslagna mellanriksvägen,
som framginge genom ett af rikets högsta och naturskönaste
fjellpartier, vid foten af Sulitelmas södra utgreningar, Saolofjellen samt
Tjidtjacks glacierer, och som i Norge passerade genom en af detta
lands mest pittoreska fjelltrakter.
Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl påpekat nu
ifrågavarande vägförbindelses betydelse för Norrlands försvar, anförde
Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare, att det för att bringa vägen
Jäckvik—norska gränsen till stånd emellertid icke funnes annan utväg,
än att staten trädde emellan och sjelf läte utföra och jemväl tillsvidare
underhölle densamma, på sätt för liknande ändamål förut skett inom
andra delar af landet, senast beträffande landsvägen Vistträsk—Glommersträsk
inom Norrbottens län, till hvars hela anläggningskostnad
Riksdagen år 1891 anvisat medel. Arjepluogs befolkning hade, såsom
ofvan antydts, genom att åtaga sig byggande af en 12 mils landsväg
genom socknen, i förening med andra snart erforderliga vägar uppenbarligen
hunnit gränsen af sin yttersta förmåga. Denna befolkning
uppginge nemligen blott till 1,771 personer, deraf 403 lappar. Den vore
spridd på en yta af 146,841 qvadratmil, hvars afvittring ännu icke vore
afslutad, men enligt hvad då kunde utrönas komme af detta storartade
område endast omkring en sjundedel eller 19,5 qvadratmil att tillfalla
befolkningen, under det att omkring sex sjundedelar eller 127,3 qvadratmil
fortfarande förblefve kronans tillhörighet. Den ifrågasatta landsvägen
komme ock att till hela sin längd framgå på kronans mark, utom på
en ringa sträcka vid utgångspunkten Jäckvik. De vägbyggnadsskyldige,
hörda på kommunalstämma den 24 juli 1892, huruvida de vore villiga
att åtaga sig att bygga och underhålla ifrågavarande landsväg enligt
den utarbetade planen, hade också förklarat, att de till följd af fattigdom
och oförmåga vore fullkomligt urståndsätta att förbinda sig till ett
sådant åtagande rörande denna vägförbindelse, hvilken vore af internationel
betydelse, såsom gagnelig för större delen af länet och medelbart
för båda grannländerna, i följd hvaraf det icke heller syntes dem
rättvist eller ens rimligt, att kostnaden för vägen skulle ensamt fördelas
Bih. till Rihd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 30 Höft. 2
1
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
på en af de fattigaste lappmarkssocknarne i länet. Då fråga uppstått
om den nuvarande vintervägens byggnad och underhåll, hade yttrande
inhemtats af länets landsting, huruvida detsamma ville åtaga sig sagda
vägs underhåll, men landstinget hade ansett sig förhindradt, jemväl enligt
gällande landstingsförordning, att härtill samtycka. Det funnes ingen
anledning antaga, att landstinget hädanefter skulle förändra denna sin
uppfattning.
De anmärkningar, som på angifna sätt af befolkningen framstälts
mot dess belastande med byggnads- och underhållsskyldigheten af denna
väg, syntes Kongl. Majrts befallningshafvande icke sakna berättigande.
Kong!. Maj:ts befallningshafvande hade härom redan tillförene uttalat
sin mening i den underdåniga framställningen rörande byggandet af
Vistträsk—Glommersträskvägen samt i sådant hänseende framhållit, att
Norrbottens befolkning måste vara och än mera i framtiden blefve
svårare betungad med vägunderhållskostnad än andra rikets inbyggare
redan i följd af det förhållande, att länets folkmängd, som utgjorde
V«8 af rikets, måste anlägga och underhålla vägnätet å V* af rikets
areal, hvilket vägnät då omfattade omkring 200 mil allmänna vägar.
Då stora brister i detta vägnät återstode att fylla, syntes deraf såväl
att bördan redan vore mycket tung som ock att den i längden måste
blifva omöjlig att bära, derest vägnätet hastigt, i mån af behofvet, skulle
utvecklas utan understöd från staten. Det kunde derjemte icke förnekas,
att befolkningen i Norrbotten, trots länets jemförelsevis rika
odlingstillfällen och ymniga näringskällor, likväl arbetade under ogynnsammare
vilkor än befolkningen i det öfriga riket, enär utom de ökade
svårigheterna, som ett hårdt klimat och en karg natur uppstälde, befolkningen
i Norrbotten trycktes af den undantagsställning, länet intoge
i afseende på kronans dervarande jordegendom, hvilken omfattade
större delen af länets yta och bibehölles såsom öde skogsmarker, hvilka
hvarken tillförde orten direkta inkomster, oberäknadt export och arbetsförtjenst
för enskilde, eller deltoge i någon kommunalbeskattning och
särskildt icke uti väghållet, hvarigenom den fåtaliga befolkningen
bringades att utan bidrag af den störste jordegaren inom kommunen
fylla kommunalbehofven in. in. Genom befintligheten af dessa skogsmarker
blefve obestridligen afstånden och derigenom vägbehofven för
de odlade bygderna större, befolkningstätheten ringare och skattetalen
mindre samt i följd häraf beskattningen i allmänhet i alla afseenden
större, än hvad fallet vore i andra landsdelar, hvarest befolkningen
egde och brukade största delen af jorden samt sjelf njöte hela dess
afkastning. Vägbördan förökades inom länet på det känbaraste jemväl
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
11
till följd deraf, att de väghållningsskyldige oftast bodde på stora afstånd,
ibland ända till fem å tio mil från sina vägskiften, till hvilka de vanligen
saknade bruten väg att begagna vid färderna i och för väglagningsarbetena.
I afseende på anskaffande af medel till anläggning och underhåll
af landsvägar mellan Sverige och Norge, så kallade mellanriksvägar,
samt öfver aflägsna och öde fjelltrakter saknades särskilda bestämmelser
i den svenska väglagstiftningen. Denna brist trädde synnerligen
skarpt i dagen vid jemförelse med Norges väglag, som rörande fortsättningen
inom detta land af samma vägar stadgade, att alla mellanriksvägar
skulle bekostas med dertill af Stortinget anslagna medel,
samt att alla högfjellsvägar jemväl i regeln skulle på till anläggning
som underhåll bekostas af statskassan. Rörande underhållet af mellanriksvägarne
saknades uttryckligt stadgande jemväl i den norska väglagen;
men praxis vore emellertid, att de närmast riksgränsen belägna
delarne af desamma underhölles på statskassans bekostnad, när de ledde
genom så afsides liggande trakter, att underhållet skulle blifva för
tryckande för distrikten. Hvad som för dylika vägar erfordrades i
grannlandet utginge på ett en gång för alla bestämdt sätt, men måste
i vårt land i hvarje fall af statsmakterna pröfvas. Vid öfvervägande af
alla nu anförda omständigheter syntes det Kongl. Maj:ts befallningshafvande
såsom ostridigt, att det måste vara såväl med rättvisa som
med statens fördel och ställning mest öfverensstämmande, att staten
ensam bekostade anläggningen och tillsvidare äfven underhållet af
ifrågavarande mellanriksväg.
Derest denna vägs byggande på statsverkets bekostnad skulle beslutas,
syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen böra bemyndigas
att genom distriktstjensten*Lännen öfvervaka arbetet, men, om
hinder härför skulle möta, vore Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som
ombesörjt anläggningen af nu befintliga vintervägen, oförhindrad att
genom sakkunnig man öfvervaka anläggningen. På liknande sätt syntes
jemväl underhållet böra ordnas, nemligen genom entreprenader, som
inom länet vore vanliga och som i laga ordning borde öfvervakas af
kronobetjeningen, men ställas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kontroll och tekniska öfverinseende. Hvad åter anginge beloppet af
underhållskostnaden af omförmälda väg, mötte visserligen stor svårighet
att med visshet på siffran förutsäga detsamma, men med ledning af
den icke obetydliga erfarenhet, som inom länet vunnits rörande dylik
kostnad vid vägar, som underhållits på entreprenad, ansåge sig Kongl.
Majrts befallningshafvande kunna uppgifva, att den årliga underhålls
-
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
kostnaden i gynnsammaste fall torde uppgå till 600 kronor för mil, och
att den antagligen icke komme att öfverstiga 800 kronor för mil.
Med stöd af hvad sålunda anförts anhöll Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
det Kongl. Maj:t täcktes bereda nödigt statsanslag såväl för
byggande af landsväg från Jäckvik till norska gränsen enligt förberörda
förslag alternativ 1, som ock för samma vägs underhåll, intilldess detsamma
kunde i laga ordning på de vägbyggnadsskyldige fördelas.
Öfver denna framställning afgaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 12 november 1892 infordradt underdånigt utlåtande, deruti styrelsen,
med instämmande uti hvad som anförts om önskvärdheten och äfven
det stora behofvet för ortens inbyggare af förbättrad samfärdsel med
såväl landets öfriga delar som Norge, likväl ansåg det kunna med skäl
ifrågasättas, huruvida, då så många andra mera befolkade och kultiverade
delar af landet och äfven i inskränktare mening länet saknade behöfliga
kommunikationer, en så stor penningeuppofifring, som blifvit ifrågasatt,
borde i den närmaste framtiden göras för dessa glest befolkade trakter;
och ansåg sig styrelsen derför icke kunna för sin del tillstyrka, att
proposition till Riksdagen då gjordes i det syfte, som Kongl. Maj:ts
befallningshafvande afsett.
Efter det jemväl domän styrelsen och tillförordnade chefen för
generalstaben blifvit i frågan hörde, föredrogs ärendet den 22 december
1893 inför Kongl. Maj:t, som, ehuru önskvärdt måste anses att ifrågavarande
väg kunde komma till stånd, likväl och då anslag till betydliga
belopp under senare år beviljats till anläggning af väg i trakter,
der bidrag från de enskilde icke kunnat påräknas, och anslag under
enahanda förhållanden till samma vägbyggnads fullbordande fortfarande
erfordrades, fann förevarande framställning icke för det dåvarande till
någon åtgärd föranleda, vederbörande obetaget att framdeles inkomma
med förnyad framställning i ämnet.
Frågan blef emellertid icke under någon längre tid hyllande. Redan
uti underdånig skrifvelse den 23 december 1896 understälde nemligen
Kongl. Maj:ts befallningshafvande densamma ånyo Kongl. Maj:ts pröfning,
dervid Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med framhållande hurusom
genom fullbordandet under år 1895 af den med statsmedel bekostade väganläggningen
Vistträsk—Glommersträsk det skäl syntes hafva bortfallit,
på grund af hvilket Kongl. Maj:t ansett sig icke kunna tillmötesgå
Kongl. Maj:ts befallningshafvandets föregående ansökning, åberopade
den motivering och utredning, som i samma ansökning lemnats.
Denna Kong!. Maj:ts befallningshafvandes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ingifna förnyade framställning blef af nämnda styrelse med
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 42.
13
eget underdånigt utlåtande af den 30 november 1897 till Kongl. Maj:t
öfverlemnad, dervid styrelsen för egen del framhöll, hurusom efter tiden
för 1892 års framställning i ämnet åtskilliga förändringar egt rum i
de kommunikationsförhållanden, som kunde sägas stå i sammanhang
med förevarande vägfråga, hvilken ytterst afsåge landsvägsförbindelse
mellan svensk och norsk kustort. Från Arvidsjaurs kyrka utginge
visserligen endast eu landsväg, men den förgrenade sig först vid Aborrträsk
i Arvidsjaurs socken samt derefter vid Siksjö i Piteå socken, så
att för närvarande direkta vägförbindelser funnes mellan å ena sidan
Arvidsjaurs kyrkplats och å den andra Skellefteå, Byske och Piteåhamnar
vid Bottniska viken. Å hvar och eu af dessa vägar passerades
jernvägsstation vid norra stambanan, hvarjemte vid Glommersträsk och
Siksjö vägarna skures af den på statens bekostnad bygda vägen mellan
Vistträsk och Glommersträsk. Vesterut utginge från Arvidsjaurs kyrka
väg till Afvaviken vid sjön Storafvan, som jemte den ofvanliggande
sjön Uddjaur, efter upprensning af
sammanhängande, af ångelupar trafikerad farled på omkring 65 kilometers
längd. Mellan Uddjaur och den der ofvan vidtagande sjön
Hornafvan mötte forsar, hvilka endast med forsbåtar trafikerades, på
grund hvaraf för tung trafik anlagts landsväg mellan Uddjaur och sjön
Hornafvan vid Arjepluogs kyrka, men då det ansetts vara af vigt att
få äfven sist sagda sjö intagen i farleden, hvilken då mellan Afvaviken
och Jäckvik blefve omkring 130 kilometer lång, påginge för närvarande
undersökningar beträffande kanalisering af sträckan mellan Uddjaur och
Hornafvan, å hvilken sistnämnda endast roddbåtar begagnats. Men
derjemte påginge med bidrag af statsmedel väganläggning mellan Arvidsjaurs
och Arjepluogs kyrkor, och för dennas utsträckning fram till
Jäckvik vore statsbidrag sökt af de vägbyggnadsskyldige under förklaring,
att de ansvarade ej mindre för den utöfver sedvanligt statsbidrag
erforderliga byggnadskostnaden än ock för vägens framtida
underhåll.
Kostnaden för de till Arjepluogs socken hörande landsvägar, som
med sedvanligt statsbidrag och tillskott af kommunen dels redan bygts,
dels vore under byggnad, dels enligt inkomna ansökningshandlingar
under närmaste framtid tillämnades, hade enligt granskade förslag beräknats
uppgå till sammanlagdt 275,870 kronor, och skulle således enligt
denna beräkning kommunen härtill tillskjuta ej fullt 92,000 kronor, men
i verkligheten blefve tillskottet antagligen något högre, enär vid de
fullbordade arbetena kostnaderna öfverstigit de beräknade. Samma
vägars längd uppginge sammanlagdt till 115 kilometer, hvilka skulle
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
af kommunen underhållas oberäknad! ofvan berörda väg från Afvaviken
till Sorsele samt andra tilltänkta väganläggningar.
I fråga om planen för väganläggningen Jäckvik—riksgränsen erinrade
styrelsen, att för vägen föreslagits 4,2 meters krönbredd med tillökning
å myrar till 4,7 meters bredd, men minskning i doserande bergland
till 3,0 meters bredd och med lutningar uppgående ända till 66
på 1,000. Derjemte upptoge förslaget broar af trä, i allmänhet på
landfästen af sten, men i undantagsfall på pålok. Styrelsen ansåge
emellertid arbetsplanen böra på det sätt förändras, att dels vägbredden
bestämdes till det för den här motsedda trafiken tillräckliga måttet af
4 meter, utan jemkning för olika slag af mark, dels att tre broar borde
utföras med plankdäck på stålreglar och de öfriga såsom hvälfda stenbroar,
dels ock att trummor för bäckar i starkt doserande mark borde
utföras med minst 1 qvadratmeters rör.
Kostnadsberäkningen, i hvilken ej inginge någon ersättning för
erforderlig jord, skulle, med iakttagande af dessa ändringar och under
förutsättning att erforderligt trävirke finge afhemtas utan ersättning
till skogsegaren, sluta på ett belopp af........................ kr. 306,000: —
hvarjemte för renstaknings- och kontrollkostnader borde
tilläggas ................................................................................ » 20,000: —
så att hela kostnaden skulle blifva.................................. kr. 326,000: —
Under åberopande vidare af de skäl för vägens anläggande på
statsverkets bekostnad, hvilka af Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförts,
framhöll styrelsen derjemte, att i Österrike, Italien, Schweiz och,
såvidt styrelsen hade sig bekant, jemväl i alla andra europeiska länder
utom Sverige, inom hvilka fjell- och alpkedjor förefunnes, det i lag
vore bestämdt, att högfjellsvägarna skulle anläggas och underhållas af
statsverket. Styrelsen funne i denna öfverensstämmelse mellan främmande
länders lagstiftning om anläggning och underhåll af högfjellsvägar
ett ytterligare stöd för sin åsigt att rättvisa, billighet och statens egen
fördel kräfde, att sådana vägar som den här ifrågavarande borde på
statens bekostnad anläggas och tills vidare äfven underhållas på sträckor
öfver öde fjell, hvarest vägarna af denna anledning icke derförutan
kunde bringas till stånd.
Å vägen mellan Jäckvik och riksgränsen kunde slitningen icke
varda synnerligen stor, men dess läge i trakt, der tillsynen medförde
vissa svårigheter och der flödena vid snösmältning mångenstädes angrepe
såväl vägbank som konstarbeten, föranledde dertill, att årliga
underhållskostnaden icke kunde beräknas lägre än till 700 kronor per
mil eller i afrundadt tal för hela den 81 kilometer långa sträckan till
Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
15
5,600 kronor, hvartill ungefär hvarje femtonde år skulle komma kostnaden
för förnyelse af virke i trummor och broar, hvilken dock blefve
obetydlig, om broarna bygdes så, som styrelsen ansett lämpligt.
Beträffande medel för vägens byggnad erinrade styrelsen om Riksdagens
i skrifvelse af den 14 mars 1891 gjorda uttalande derom att, om
någon eller några särskilda väganläggningar funnes, till hvilkas utförande
de enskilde skulle för mycket betungas genom att bidraga med
en tredjedel af kostnaden, såsom föreskrifvet vore för erhållande af
bidrag från vägbyggnadsfonden, framställning af Kongl. Maj:t lämpligen
kunde göras till Riksdagen derom, att för viss sådan anläggning
finge af denna fond användas till siffran uppgifvet belopp utan iakttagande
af den i allmänhet gällande bestämmelsen om statsbidragets
förhållande till byggnadssumman.
Utöfver det år, som åtginge för arbetsutstakning och arbetsaftals
uppgörande med mera, torde arbetstiden böra beräknas till fyra år och
under förutsättning att från det vid anslagets beviljande löpande årets
vägbyggnadsfond finge anvisas det mindre belopp, som då kunde komma
till användning, skulle under hvart af de fyra nästföljande åren erfordras
i medeltal omkring 75,000 kronor. Arbetsutstakning syntes böra
ega rum genom styrelsens försorg, och för byggnaden syntes kunna
användas entreprenad under styrelsens kontroll.
På grund af hvad sålunda anförts hemstälde styrelsen, att Kongl. Maj:t
täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen besluta, att af vägbyggnadsmedel,
som dels redan vore anslagna, dels under närmaste framtid
kunde varda stälda till Kongl. Maj:ts disposition, finge utan fordran på
tillskott från andra medel användas för väganläggning i Norrbottens
län mellan Jäckvik i Arjepluogs socken och riksgränsen vid Junkerelfven
ett belopp af 326,000 kronor, under förbehåll att kostnadsfritt
till förfogande stäldes den för vägarbetet erforderliga mark, som ej af
kronan disponerades, äfvensom att samma väg skulle underhållas på
statsverkets bekostnad, intilldess vägunderhållet kunde varda å de väghållningsskyldige
i laga ordning fördeladt.
Vidare hemstälde styrelsen att, derest Riksdagen i hufvudsak skulle
bifalla detta förslag, Kongl. Maj:t täcktes dels fastställa den af Lindequist
uppgjorda arbetsplanen med de af styrelsen föreslagna ändringar, dock
med styrelsen medgifven rätt att deri vidtaga de förbättringar, som
vid arbetsutstakningen eller arbetets utförande funnes möjliga, dels anbefalla
styrelsen att vidtaga de åtgärder, som af Kongl. Maj:ts beslut
i öfrigt påkallades.
IG
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om afgifvande af
berörda utlåtande i ämnet var emellertid vederbörande föredragande
skiljaktig i så måtto, att han, då Arjepluogs kommun egde fördelen af
ej mindre bidrag till sitt vägunderhåll från dithörande kronoparker, än
ock en kontant tillgång i sin skogsmedelsfond, ansåg fordran på underhåll
genom de väghållningsskyldiges försorg böra utgöra vilkor för
vägens anläggning på bekostnad uteslutande af statsmedel.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen öfverlemnade sedermera med
skrifvelse till mig af den 17 december 1897 en af Jäckviks byamän
den 1 i samma månad afgifven förbindelse att kostnadsfritt upplåta
erforderlig, inom nämnda bys område fallande mark af hvad namn och
beskaffenhet den vara månde för anläggande af en landsväg, enligt
majoren Lindequists förslag, från Jäckvik till norska gränsen.
Årendet blef derefter den 11 mars 1898 anmäldt inför Kongl.
Maj:t, som — efter det jag på grund af inhemtade upplysningar haft tillfälle
meddela, att å norska sidan i anslutning till den ifrågasatta vägen
funnes på en sträcka af 19 kilometer närmast riksgränsen endast en
närmast för vintertrafiken afsedd väg, som dock vore farbar äfven om
sommaren för arbetsåkdon med mindre lass — icke heller då fann skäl
att till Riksdagen aflåta proposition i det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
angifna hänseende.
Redan uti underdånig skrifvelse den 17 november 1898, med förslag
å anslag att af innevarande års Riksdag äskas, väckte väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ånyo fråga om anläggning på statsverkets
bekostnad af vägen Jäckvik—norska gränsen. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län hade nemligen uti sitt afgifna förslag å
vägarbeten, hvilka borde ifrågakomma till utförande genom statsanslag
af 1899 års vägbyggnadsfond, upptagit anläggning af väg från Arjepluog
till Jäckvik, hvilken sträcka utgjorde fortsättning af vägen från
Arvidsjaur till Arjepluog, oeh dervid anmält, att de vägbyggnadsskyldige
åtagit sig denna vägdels byggnad och underhåll endast under förutsättning
att af statsmedel bekostades byggandet och underhållet, tills
annorledes förordnades, af väg från Jäckvik fram till norska gränsen;
och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, huruvida icke vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ville förnya sin framställning i detta ärende.
Med anmälan härom och under åberopande af de talande skäl för denna
internationella förbindelseleds åvägabringande, som funnes anförda i
styrelsens skrifvelse den 30 november 1897, har styrelsen sålunda förnyat
sin hemställan i afseende å väganläggningen mellan Jäckvik och
riksgränsen.
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
Åt ''ven Kongl. Majrts befallningshafvande har uti underdånig skrifvelse
den 30 november 1898 gjort förnyad framställning i ämnet och
dervid till de skäl,- hvilka tidigare anförts till framhållande af ifrågavarande
vägs betydelse, lagt den omständigheten, att de trakter, genom
hvilka vägen komme att dragas, vore rika på metaller af flera olika
slag, hvilka i saknad af kommunikationer icke kunde tillgodogöras.
Såsom redan af vederbörande myndigheter framhållits, skulle här
ifrågasatta väganläggning Jäckvik—riksgränsen utgöra en länk uti en
ny samfärdsled, förbindande Bottniska viken med norska kusten. Utgående
i Norge från Saltdalen vid Skjasrstadsfjorden, som utgör den inre delen
af Saltenfjord och som jemväl bildar en del af trafikleden mellan Bodö
och Sulitelma kopparverk, skulle denna samfärdsled i Sverige genomgå
Arjepluogs och Arvidsjaurs socknar till Aborrträsk i sistnämnda socken,
der den förgrenar sig dels till Piteå och Byske och dels till Skellefteå.
Åt denna förbindelseled återstår numera, sedan sträckan Arvidsjaur—
Arjepluog med bidrag af statsmedel är under anläggning, endast sträckan
Arjepluog—riksgränsen å den svenska sidan. Enligt meddelande
från norske vägdirektören finnes å norska sidan närmast Saltenfjord å
25 kilometer en äldre, delvis något backig bygdeväg, som dock hålles
i ganska godt stånd och å hvilken de värsta backarne komma att med
snaraste på vederbörande kommuns bekostnad omläggas, vidare å 18
kilometer god körväg samt slutligen å sträckan 19 kilometer närmast riksgränsen
den åt mig förut omnämnda, för vintertrafik närmast afsedda vägen.
Att den ifrågavarande förbindelseleden med norska kusten är för
en stor del af Norrbottens län af verkligt behof påkallad, synas de
skilda förslag och framställningar i syfte att åstadkomma densamma,
som på olika tider framkommit, gifva vid handen, och äfven för det
allmänna synes mig denna mellanriksväg vara af så stort intresse att,
då invånarne i de orter, genom hvilka den ännu ofullbordade delen af
vägen inom Sverige skulle framdragas, såsom af hvad Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i ärendet anfört lärer få anses framgå, icke kunna
tänkas ega tillräcklig ekonomisk kraft för att i dess helhet utföra
det återstående vägarbetet, fullgoda skäl måste anses förefinnas
för statens mellankomst för möjliggörande af förbindelseledens åstadkommande.
Jag anser mig derför ock böra förorda framställning till Riksdagen
i sylte att — på sätt vid flere föregående tillfällen skett, senast
på grund åt nästlidna års Riksdags medgifvande i fråga om anläggning
af en med den nu ifrågavarande synnerligen likartad väg, nemligen
vägen inom Vesterbottens län mellan Tärna och sjön Öfveruman
Bih. till Riksd. Prat. 1829. 1 Sami. I Afd. 30 Håft. 3
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
och mellan Stora Umevattnet och riksgränsen — till anläggning af väg
från Jäckvik till riksgränsen anslag från vägbyggnadsfonden må kunna
beviljas utan iakttagande af vilkoret att statsbidraget ej må öfverstiga
två tredjedelar af kostnaden.
Deremot finner jag mig böra beträffande underhållet af vägen
i fråga ansluta mig till den af vederbörande föredragande i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen uttalade åsigt, att vid beslut om medgifvande
af högre anslag än vanligt till densammas byggande förbehåll bör göras
derom, att vederbörande väghållningsskyldige ikläda sig ansvar för
vägens framtida underhåll. Då nemligen numera, efter det nya väglagen
trädt i tillämpning, staten för sina skogar deltager i vägunderhållet,
samt dertill kommer, att — på sätt uti ett nyligen af Kongl.
Maj:t afgjordt ärende rörande ifrågasatt afskrifning af visst belopp af
ett Arjepluogs socknemän beviljadt undsättningslån blifvit upplyst —
från socknens allmänning försålts ett större parti timmer för ett belopp
af 337,868 kronor 90 öre, hvilka medel skulle under åren 1897 och 1898
inflyta till socknens allmänningsfond, att denna fond dessutom tillföres årliga
intägter genom försäljning af torr och vindfäld skog samt år 1906
ytterligare kommer att ökas med omkring 300,000 kronor genom försäljning
af då till afverkning enligt faststäld hushållningsplan bestämda
timmerpartier, äfvensom att, enligt det för fonden gällande reglemente,
en del af fondens årsafkastning får — om ock först sedan åtskilliga
andra behof tillgodosetts — användas till kommunikationsväsendets utveckling,
synas mig tillräckliga skäl saknas för frångående af principen
om att med statsbidrag understödda allmänna arbeten böra af vederbörande
intressenter för framtiden underhållas.
I öfrigt torde såsom vilkor för det af mig förordade medgifvande!
böra, såsom förut i liknande fall städse skett och Jäckviks byamän
äfven erbjudit, föreskrifva®, att all för anläggningen behöflig, enskilde
tillhörig eller af enskilde brukad jord skall utan ersättning upplåtas.
Vidare och då vägen Jäckvik—riksgränsen, derest densamma komme
till utförande utan att samtidigt dels vägen Arjepluog—Jäckvik anlades
dels ock vägens fortsättning inom Norge sattes i stånd att förmedla
äfven sommartrafik, skulle blifva för den allmänna samfärdseln af ringa
betydelse, synes statsbidrag till vägen Jäckvik—riksgränsen icke heller
böra beviljas, förr än visshet vunnits, att jemväl öfriga nyssnämnda
arbeten komma till utförande.
I fråga om anläggningen af vägen Arjepluog—Jäckvik har, såsom
redan nämnts, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upplyst, att bidrag
till densamma från vägbyggnadsfonden är sökt, och att Arjepluogs väg
-
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
byggnadsskyldige socknemän åtagit sig denna vägdels byggnad och
underhåll, dock endast under förutsättning att af statsmedel bekostades
byggandet och underhållet, tills annorledes förordnades, af vägen Jäckvik—riksgränsen.
Då jag emellertid, enligt hvad ofvan anförts, anser
underhållet af sistnämnda väg icke höra bekostas af statsmedel, torde
uttryckligt förbehåll böra stadgas om åtagande från de vägbyggnadsskyldiges
sida att, utan anspråk på bidrag till nämnda underhåll, mot
åtnjutande af statsunderstöd på vanliga vilkor bygga vägen Arjepluog—
Jäckvik.
Beträffande derefter vägens fortsättning inom Norge har jag, med
stöd af mig vid denna vägfrågas föredragning inför Kongl. Maj:t den
11 mars 1898 lemnadt bemyndigande, uti skrifvelse samma dag till
norska regeringens departement för de allmänna arbetena, med framhållande
att en förbindelseled i dessa trakter med Norge vore af
betydelse och sedan länge varit ifrågasatt, anhållit om upplysning,
huruvida utsigt förefunnes att, derest sommarväg från Jäckvik till riksgränsen
anlades, den å norska sidan befintliga vägen komme att samtidigt
sättas i stånd att förmedla vanlig sommartrafik.
Härå har det norska departementet den 10 innevarande månad
meddelat svar, hvaraf framgår, att af departementet i ärendet infordradt
utlåtande från vederbörande ännu ej inkommit men väntades blifva
afgifvet så tidigt, att frågan skulle kunna göras till föremål för behandling
i den proposition angående anslag till vägväsendet, som
komme att aflåtas till det i oktober månad detta år sammanträdande
Storting.
Då emellertid frågan i Norge sålunda ännu är oafgjord, torde vid
det af mig förordade medgifvandet böra göras beroende deraf, att från
norsk sida beslut fattas om den inom Norge förefintliga vägens försättande
i sådant skick, att vanlig sommartrafik må kunna derå förmedlas.
Emot den af majoren Lindequist uppgjorda planen för ifrågavarande
vägföretag, sådan samma plan af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förordats, har jag icke något att erinra, likasom icke heller mot
den af nämnda styrelse beräknade kostnaden för arbetets utförande.
På sätt samma styrelse föreslagit torde, förutom det mindre belopp,
som, för arbetenas påbörjande, under innevarande år kan komma att
anvisas, arbetskostnaden lämpligen kunna fördelas till utgående under
fyra år, i hvilket fall vägen torde kunna blifva färdig inom 1903 års
utgång.
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
I händelse hvad jag nedan går att föreslå vinner bifall, torde jag
framdeles få underställa Kongl. Maj:ts pröfning frågan om fastställelse
af plan för företaget samt om de närmare bestämmelser, som böra i
afseende å arbetets utförande meddelas.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,
att till anläggning af väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik
och riksgränsen anslag må — under ofvan angifna vilkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark samt under förutsättning derjemte dels att vederbörande
väghållningsskyldige förbinda sig ej mindre att underhålla
nämnda väg, än äfven att mot åtnjutande af statsbidrag från vägbyggnadsfonden
på vanliga vilkor utföra väganläggningen Arjepluog—
Jäckvik, dels ock att från norsk sida beslut fattas om den inom Norge
mötande vägens försättande i sådant skick, att vanlig sommartrafik
kan derå förmedlas — kunna från af Riksdagen till vägbyggnader
beviljade medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens
anlitande i allmänhet stadgade vilkor att statsbidraget''’icke må utgå
med högre belopp än tva tredjedelar af den för väganläggninffen beräknade
kostnaden.
Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti
Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade Hans
Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten gilla samt förordnade,
att i enlighet dermed nådig proposition skulle
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Hj. Bennich.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1899.
YTikodanmä afl
S? Tärenäö
SfTårt
Kria
lAlkavare N{!
l+<x^ i
- Jk
‘&Aa
Qj V ci\GVo»u *.
Omnejöy^—^
■f Bejem
-W ‘T
* ''% *
♦ G31i" Silpakvare i X
tx x .. ^ 4 i r
StaikajFj
5l77j\ X
-v.......c
'',4''
Lommi
v si au r
''an4ol*Y,
LöflUOC
K Vetta fjär''*-
olåt''
öros ,1
i«r*V
1''Juliin/.»•-fors
O ordrik
Gnida
Garde Fj. \ Bast a ii.%}d
/osund
(rån sträck
ssju*
3anr
G«utnijaivr
, <1''ahajärri
ir\Etmajärvi \
f thtstafsberg >
Olvfr Juklun ./
.o ^ ’* /
^ •Blackna
locksjo'''',^
■» V o
ef Abacka/
/.
N ./ ...
Hussförs l & _
~\s dX&ardsjötuis tf
— r\ -—- i i-:
Föreslagen väg mellan
JÄCKVIK och RIKSGRÄNSEN
mot NORGE
för
, m dmgabr ing ande af förbindelse mellan
Bodö is Norge d ena sidan samt Piteås,
Bvske och Shellef teå ds derb ändras.
vattmC
/(änn,
\Nfitvattnel
. Wiknmds\ \ /i. \S\SVs^Uj Sj
o-i Sv
SliHfinöy fy
s o
9 ±0 lyrmzt
-n
Skala’>
(l, Helig Fj. xjTn-Wi
Wästn,
Könnäs
Vjll Ilo
\ Sk evvo ii
NpV
A
X
Mf.rik K",. /
Snorra
Qvickjo ck * ^
N*^lvun mat*
1 J j>r ''■
, SjimuntlsosVsa \( Ko isprängd) JJ Nv Uno,loa
\ f ia\\''\ i te % V)
A''//ro
\jtakisrare
^VwosVtOT»jawr Kasanj
Komik
''stort] till
VdUsj
n° Johannis
Allvis Fjäll
?s / ''
„„wnl.>yu.>ndn^ j
.*■ * „ f l &* i 1\
\ VMuod* * v Y ‘ -
Pa/erinrS
J Studie ,
Storbacken
rf liden
■____
MajtuTnk*\ _ MuosVj
Vaksnät
Lofnns
Kedjelod
udden
önjnas A
GkVtiijauT v**
Sr,mot
s }^>
yjorrhohn •)
/jertö
Suddig,mr
Kö,iudden
V] Tjapso/ve /\
Sandrik
Pilträsk t
Kaynäs\
lörshuckd''. *
Hisna.
hus! no
Krrtrcisl
Backtnisk
Kilben]
/,'', !, i,
Kdkträsk
Mollberg
j \
L*- / \
irtrnsk
Bär t rask
r,i '' T...
%Storkiujetrfuk \
\ , ..
MtiKlX&n \ ^s-L nimrfrsk
\s Jhmu/finarie* t )
Frostkiige tf. \Östrik ) ^S,Homel*dn
Turrall^L \ Enrninik^sjt
lfait niis
\\Unindö
yjÖf. Lånt fors ^
Tliorvikécl''
jSf/ ^tdndffö
Xornial . \ .
Guld,trask''^ Vf’ i,f
\f
sLVrd. Lön, förs
Lom nns *''0
iphotnf
Lits flen
1 “Sten
■''* TFA ^
/Yhujwphed ö |
" ^^fanjiin |
Jv eller*** i
j>ii Bandän ^ ^
- \ fYi''IVedgriörs Hr.
.Alna} Y^. igf5
, ml/asmark ''% 7. lä fre
i . X ^
finträsk * VT-^Y^1^* ''f a \
I
^ Huskon
Törne //t r
G-en. Stab.lLit. Aast. Stockh.