Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

1

N:o 34.

Kongl. Majits nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension
af staten m. m.; gifven Stockholms slott den 24februari
1899.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att

dels antaga härvid fogade lag angående civile tjensteinnehafvares
rätt till pension af staten;

dels, med ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om sättet
för bestridande af pensioneringen af så väl embets- och tjenstemän samt
betjente vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjensteinnehafvare vid
postverket, medgifva, att samtlige till poststaten hörande tjensteinnehafvare,
livilka från och med det år, då sådan ny organisation af civilstatens
pensionsinrättning inträder, som i statsrådsprotokollet blifvit
omförmäld, afgå ur tjenst, ega att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen,
- derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor
blifvit behörigen uppfylda, äfvensom att från och med samma tidpunkt
de pensioner, som dittills blifvit tjensteinnehafvare vid postverket beviljade
från civilstatens pensionsinrättning att utgå jemte pension från
postverkets pensionsstat, må i stället utgå från sistnämnda pensionsstat;

dels för bildande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
anförda grunder, af ny enke- och pupillkassa för civilstaten
uppföra å nionde hufvudtiteln såsom ordinarie anslag ej mindre
35,000 kronor såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden
Bih. till liiksd. Prat. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 1

2

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 34.

för nämnda kassa än äfven 9,200 kronor till beredande af frihet från
befordringsafgifter för de till åttonde och nionde pensionsklasserna
hörande delegare i kassan;

dels och — under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad
Kongl. Maj:t i föregående punkter föreslagit — med uteslutande från
riksstaten för år 1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda
anslagen till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor, medgifva,
att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande
behållningar å det till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns
enkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor må användas
till bestridande af derifrån redan beviljade pensioner, samt att hvad
derutöfver kan blifva för samma ändamål erforderligt må af Kongl.
Maj:t af tillgängliga medel förskjutas för att sedermera hos Riksdagen
till ersättande anmälas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Hans Wachtrneister.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

8

Förslag

till

Lag

angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten.

§ 1.

Rätt till pension af staten enligt denna lag tillkommer, med de
inskränkningar och under de vilkor, som här nedan angifvas, hvarje
ordinarie innehafvare af civil befattning, med hvilken är förenad lön å
stat, som blifvit faststäld af Konungen och Riksdagen.

Med civil befattning förstås här hvarje befattning, som icke är
militär, civilmilitär eller uteslutande presterlig.

§ 2.

Från pensionsrätt enligt denna lag undantagas:

a) innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från
arméns pensionskassa, flottans pensionskassa, statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning eller telegrafverkets pensionsinrättning;

b) tjensteinnehafvare, som icke eger svensk medborgarerätt.

§ ä.

Pension är antingen hel eller afkortad och utgår med högst 8,000
kronor för år räknadt.

§ 4.

Med hel pension förstås, i de fall der aflöningsförmånerna äro fördelade
i lön och tjenstgöringspenningar, ett lönen motsvarande belopp.

4

Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Der sådan fördelning ej eger ruin, utgör hel pension den del af lönebeloppet,
hvilken tjensteinnehafvaren icke är skyldig att afstå under
tjenstledighet, som åtnjutes för sjukdom.

Hel pension utgör dock:

för häradshöfding 5,000 kronor;

för förste landtmätare 2,500 kronor; och

för provinsialläkare 4,000 kronor.

§ 5.

Rätt att afgå från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension
inträder:

a) vid 62 lefnads- och 25 tjenstår, deraf 20 år såsom provinsialläkare,

för provinsialläkare;

b) vid 62 lefnads- och 30 tjenstår, som tillbragts vid gymnastiska
centralinstitutet eller vid allmänt läroverk,

för gymnastiklärare;

c) vid 65 lefnads- och 35 tjenstår:

för bevakningspersonalen vid fångvården,

„ landtbruksingeniörer,

„ postvaktbetjente,

„ bevakningspersonalen vid tullverket,

„ tjenstemän och betjente vid skogsstaten,

„ lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af
gymnastiklärare, samt

„ läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke;

d) vid 65 lefnads- och 25 tjenstår:

* för professorer och e. o. professorer vid rikets universitet och
karolinska institutet,

„ professorer vid veterinärinstitutet, tekniska högskolan och
fria konsternas akademi,

„ lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium, samt
„ lärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna;

e) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom chef för jernvägsstyrelsen:
för chefen för j ernvägsstyrelsen;

/) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen
: ,

för chefen för medicinalstyrelsen;
g) vid 67 lefnads- och 35 tjenstår:

för alla öfrige tjensteinnehafvare, här ej särskildt nämnde.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Oberoende af nu stadgade lefnads- och tjenstår inträder rätt till
afgång från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension för tjensteinnehafvare,
som i eller för tjensten ådragit sig skada eller sjukdom af
så svår beskaffenhet, att enligt behörig läkares intyg utsigt icke förefinnes,
att den skadade eller sjuke någonsin kan återvinna tjenstbarhet.

§ 6.

Tjensteinnehafvare, hvilken uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder,
men icke räknar det i fråga om hans befattning bestämda antalet
tjenstår, vare jemväl, derest tjenståren icke understiga 20, berättigad
till afgång från tjensten mot åtnjutande af pension, som dock i sådant
fall utgår med ett i förhållande till det lägre tjenstårsantalet minskadt
belopp. Vid denna förvandling må endast hela tjenstår tagas i betraktande.
Faller det dervid uppkommande pensionsbeloppet mellan två
hela tiotal kronor, afjemnas det till närmast högre tiotal kronor.

Pension, hvarom här sägs, kallas afkortad.

§ t Skyldig

att från innehafvande tjenst afgå vare den, som uppnått
70 lefnadsår och enligt här ofvan meddelade bestämmelser befinnes vara
till hel pension berättigad.

Sådan skyldighet inträder dock redan efter uppnående af den i
§ 5 stadgade lefnads- och tjenstålder, derest tjensteinnehafvare af sjukdomsfall,
hvilket räckt mer än ett år, varit och fortfarande befinnes
vara förhindrad att bestrida sina tjensteåligganden.

§ 8.

Tjensteinnehafvare, hvilken ännu ej uppnått den i § 5 stadgade
lefnadsålder, men på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte under fem
på hvarandra följande år varit urståndsatt att sjelf bestrida sin tjenst,
vare skyldig att från tjensten afgå, derest genom behörig läkareattest
styrkes, att ingen utsigt förefinnes, att han någonsin kan i tjensteutöfning
åter inträda, och Konungen pröfvar det allmännas fördel kräfva, att
tjensten varder med annan innehafvare besatt.

Har tjensteinnehafvare, hvarom här säges, vid afgång från tjensten
uppnått det antal tjenstår, som i händelse af fulla lefnadsår skulle berättigat
honom till hel pension, utgår hel pension. I annat fall till -

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

kommer honom afkortad pension, der ej på grund af stadgandet i sista
stycket af § 5 hel pension skall utgå.

§ 9.

Med tjenstår förstås den tid, hvarunder tjensteinnehafvaren i ordinarie
eller extra ordinarie anställning eller på grund af särskildt förordnande
varit verksam i allmän tjenst; och må förty pensionssökande
icke tillgodoräknas den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande
tjenst, så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller
förorsakats af sjukdom, särskildt offentligt uppdrag eller resa för egen
utbildning. Den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller
ferier, ege dock att, utan afdrag, få sig tillgodoräknad den tid, hvarunder
han för enskilda angelägenheter varit tjenstledig, men detta endast
i den mån ledigheten ej öfverstigit en och en half månad under hvarje
kalenderår.

§ io.

Pension utgår från och med månaden näst efter den, hvari pensionär
erhållit afsked från statens tjenst, till och med den månad, hvari
han dör eller pensionsrätten eljest upphör.

Har pensionär efter erhållet afsked blifvit med stöd af 2 kap. 17 §
strafflagen, i stället för till mistning af embete eller tjenst på viss tid,
dömd till fängelse, ege han ej rätt att uppbära pension för den tid,
detta straff varar.

§ 11.

Pension må ej åtnjutas för mer än eu befattning eller utgå samtidigt
med lön af staten eller med pension, hvartill vederbörande på
grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt,
som af staten understödjes.

Genom hvad sålunda är stadgadt sker likväl ingen ändring i den
rätt, som enligt gällande bestämmelser kan under vissa omständigheter
tillkomma chefen för jern vägsstyrelsen att uppbära pension samtidigt
från allmänna indragningsstaten och statens jernvägstrafiks pensionsinrättning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

7

§ 12.

I fråga om påföljd för uraktlåtenhet att lyfta till utbetalning förfallet
pensionsbelopp galle hvad i sådant afseende nu är eller framdeles
må blifva stadgadt om uttagande inom viss tid af medel, som från
statens kassor anordnas.

§ 13.

Pensionsrätt förverkas:

a) af den, som upphör att vara svensk medborgare:

b) af den, som. blifvit afsatt från tjenstebefattning, med hvilken är
förenad rätt till pension enligt denna lag, eller som efter erhållet afsked
blifvit, i stället för till afsättning, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 §
strafflagen;

c) af den, som efter erhållet afsked blifvit dömd förlustig medborgerligt
förtroende.

I de i b) och c) omförmälda fall skall pensionsrätten anses förverkad
vid den tid, domstolens beslut vunnit laga kraft.

§ 14.

Pension enligt denna lag må endast af Konungen beviljas; och
skola törty alla frågor om rätt att komma i åtnjutande af pension,
hvarom i denna lag sägs, underställas Konungens pröfning och afgörande.

§ 15-

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900 och ega tillämpning
på hvar och en, som efter nämnda dag utnämnes till syssla, hvarmed
enligt ofvan angifna grunder pensionsrätt följer; och skall för den skull
allt hvad nu ma vara föreskrifvet i fråga om pensionsrätt, skyldighet
att vid viss ålder afgå från tjenst eller annat med åtnjutande af de å
lönestat uppförda förmåner förenadt vilkor, derest det befinnes strida
mot hvad i denna^lag är stadgadt, icke ega giltighet för sådan tjensteinnehafvare.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lisa års riks dagsskri/velse.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Mafit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari

1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,
friherre Rappe,

Annerstedt,

VON K RUSENST JERN A,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anförde i underdånighet :

Med föranledande af en vid 1889 års riksmöte inom andra kammaren
väckt motion, hvari — under erinran hurusom civilstatens pensionsinrättnings
tillgångar år efter år så högst betydligt ökats, att
samtliga inrättningens fonder och kassor vid 1887 års slut uppgått
till en summa af 11,104,597 kronor 35 öre — yrkande framstälts, att
Riksdagen måtte besluta, att statsbidragen till nämnda pensionsinrättning,
utgörande tillhopa 119,271 kronor, skulle i sin helhet eller till
de delar, som kunde indragas, statsverket besparas och således icke
under år 1890 tillfalla pensionsinrättningen, anhöll Riksdagen i sin den

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

16 maj 1889 aflåtna underdåniga skrifvelse angående regleringen af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes låta verkställa en utredning af civilstatens pensionsinrättnings
ställning ocli behof och i sammanhang dermed taga under öfvervägande,
huruvida icke genom förändrade bestämmelser angående samma pensionsinrättning
minskning i statens utgifter för pensionering af civile embetsoch
tjenstemän samt betjente skulle kunna beredas, samt till Riksdagen
snarast möjligt inkomma med det förslag, som af berörda utredning
kunde föranledas.

Den 19 augusti samma år uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt en komité
att verkställa den sålunda begärda utredningen af civilstatens pensionsinrättnings
ställning och behof samt att i sammanhang dermed taga
under öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående
berörda pensionsinrättning äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet
mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i
statens utgifter för pensionering af civile embets- och tjenstemän kunde
beredas.

Efter det komitén tagit del af berättelsen angående civilstatens
pensionsinrättnings ställning år 1888 samt förskaffat sig kännedom om
de omständigheter, hvarunder ej mindre pensionsinrättningen än äfven
allmänna indragningsstaten uppkommit och utvecklats, jemte hvad i
öfrigt för behandling af den till komitén öfverlemnade frågan ansågs
erforderligt, befans det nödvändigt för åstadkommande af den anbefalda
utredningen att erhålla på vetenskapliga grunder uppgjorda beräkningar
öfver pensionsinrättningens behof under följande olika förutsättningar,
nemligen dels om det i § 11 af reglementet för civilstatens pensionsinrättning
förekommande stadgande, att den, som afginge ur tjenst med
åtnjutande åt pension på rikets allmänna indragningsstat, ej egde rätt
att från nämnda pensionsinrättning undfå pension, borttoges, dels om
nämnda § borttoges och pensionsåldern i pensionsinrättningen derjemte
höjdes till 65 år, dels oclc om pensionsinrättningen skulle bestrida pensioneringen
från allmänna indragningsstaten för delegarne i pensionsinrättningen;
och erhöll professorn vid tekniska högskolan A. Lindstedt uppdrag
att verkställa dessa beräkningar.

Af professor Lindstedts i anledning deraf afgifna betänkanden
visade det sig: att pensionsinrättningen, i stället för att, såsom ansetts
sannolikt, ega öfverskott, från och med år 1887 varit i behof af en
ytterligare stadigvarande årsinkomst af 252,864 kronor eller med andra
ord vid 1886 ars slut lidit af en kapitalbrist, uppgående efter 31
procent räntefot till öfver 7,000,000 kronor; samt att den sålunda
Bih. till Piksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 2

Komitén s
föräta uppdrag.

10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förefintliga bristen, approximativt beräknadt, kunde anses hafva föror -

sakats :

dels till belopp af ........................................................ 2,104,000 kronor

af en år 1877 företagen höjning af samtliga pensionsbeloppen
;

dels till belopp af ........................................................ 646,000 „

af åtskilliga tjenstemäns samtidigt beslutade uppflyttning
i högre pensionsklass ;•

dels till belopp af ....................................................... 1,074,000 „

af nya embetsverks och tjensters upptagande i
inrättningen jemte brefbärarnes upptagande
i åttonde klassen;

och dels till belopp af.................................................. 3,401,000 „

af posttjenstemännens förändrade pensionering,

allt med inbegrepp af upplupna räntor å den vid de särskilda årens slut
befintliga bristen.

Af de verkstälda uträkningarne hade jemväl blifvit ådagalagdt
(sid. 485 pensionskomiténs betänkande):

l:o) att, om civilstatens pensionsinrättning skulle fortsätta sin verksamhet
såsom dittills, dess ställning vid 1890 års slut varit sådan, att
pensionsinrättningen utöfver de inkomster, som då stode den till buds,
behöft en ytterligare årsinkomst af minst 290,000 kronor, att utgå från
och med den 31 december 1891;

2:o) att, om pensionsinrättningen skulle fortfara med sin dittills
varande verksamhet med den förändring att 11 § borttoges ur reglementet,
pensionsinrättningen vid 1890 års slut behöft, utöfver sina dåvarande
inkomster, en ytterligare årsinkomst af 1,070,000 kronor;

3: o) att, om pensionsinrättningen skulle fortfara med sin dittills
varande verksamhet med den förändring att 11 § borttoges och derjemte
pensionsåldern för tjenstemännen faststäldes till densamma som för pensions
åtnjutande från allmänna indragningsstaten, den behöfliga årsinkomsten
utgjort 924,000 kronor;

4:o) att, om i fallet 2:o) tjenstemannapensionerna skolat utgå med de
för allmänna indragningsstaten bestämda belopp, den behöfliga årsinkomsten
utgjort 2,250,000 kronor; samt

5:o) att om i fallet 3:o) pensionsbeloppen blifvit lika med dem å
allmänna indragningsstaten, den behöfliga årsinkomsten utgjort 1,887,000
kronor.

Till grund för samtliga dessa beräkningar hade legat förutsättningarna,
dels att pensionsinrättningen derefter icke såsom delegare

11

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

upptoge innehafvare af nyinrättade tjänster eller hela nya embetsverk
utan att erhålla den tillökning i årsinkomst, som efter verkstäld utredning
befunnes svara mot de nya förbindelserna, dels och att ej heller
upp flyttningar af hela embetsverk eller delar deraf till högre pensionsklass
på andra vilkor finge ifrågakomma.

I underdånig skrifvelse den 7 februari 1891 anmälde komitén, att den
ansåge sig hafva fullgjort uppdraget att verkställa en utredning af pensionsinrättningens
ställning och behof, samt att komitén funne resultatet
af den verkstälda utredningen lägga hinder i vägen för att föreslå åtgärder,
hvilka, såvidt de skulle leda till minskning i statens utgifter
för den civila tjenstemannapensioneringen, ovilkorligen måste än ytterligare
försvåra pensionsinrättningens ställning.

Efter det direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning inkommit
med infordradt underdånigt utlåtande, anmäldes ärendet inför Eders
Kongl. Maj:t den 6 augusti 1891; och fann Eders Kongl. Maj:tdågodt
uppdraga åt komitén att

dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida
pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin nuvarande omfattning
och organisation eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning
af dess verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna
påkallad och i sammanhang dermed i öfrigt föreslå åtgärder till betryggande
af pensionsinrättningens ekonomiska ställning,

dels ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt, genom omorganisation
och förening af flere eller färre nu befintliga pensionsinrättningar
och indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande
bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civile embets- och
tjenstemän och af deras efterlemnade enkor och barn, ej mindre förenkling
i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande
härför erforderliga penningemedel än ock lindring i statsverkets utgifter
för sagda pensionering skulle kunna åstadkommas.

Med underdånig skrifvelse den 28 maj 1894 öfverlemnade komitén
Dbetänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civile
tjensteinnehafvare samt för deras enkor och barn»; innefattande detta
betänkande följande särskilda delar:

I. historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af statens
civile tjensteinnehafvare;

II. historisk-statistisk redogörelse angående pensionering af statens
civile tjensteinnehafvares enkor och barn;

III. grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet;

IV. förslag till pensionslag för civilstaten, jemte motiver;

Komitén» anmälan
i und.
skrifvelse d. 7
febr. 1X91.

Komitén» senare
uppdrag.

Komitébetänkandet
af d. DS
maj 189 j.

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

V. förslag till reglemente för civilstatens pensionskassa för enkor
och barn, jemte motiver;

VI. plan för afvecklingen af nuvarande pensionsinrättningars förbindelser
m. m.

Iärendet hörde Öfver komiténs betänkande, i dess helhet eller i särskilda delar

vederbörande, deraf, hafva sedermera underdåniga yttranden infordrats från inspektören
öfver försäkringsanstalterna, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
samtliga länen, fullmägtige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning,
direktionen för samma pensionsinrättning, telegrafstyrelsen, direktionen
öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning, generaltullstyrelsen,
medicinalstyrelsen, fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning,
direktionen öfver nämnda pensionsinrättning samt statskontoret;
hvarefter i anledning af statskontorets underdåniga utlåtande sistnämnda
så väl fullmägtige som direktion å nyo blifvit hörda samt generalpoststyrelsen
med underdånigt utlåtande inkommit.

Komitim I komitébetänkandets l:a afdelning lemnas en utförlig framställning

redogörelse. de okka och grunder, som här i landet tillämpats i fråga om

beredande af uppehälle åt ålderstigne och utarbetade civile tjensteinne a)

Allmänna häfvare i allmänhet (sid. 3—10). Hufvudinnehållet af denna redogörelse
bcsuZmciser. torde kuana så sammanfattas:

att i äldre tider civil tjensteinnehafvare icke egde rätt till pension,
men å andra sidan icke heller var pligtig att vid af ålder eller sjuklighet
uppkommen oförmåga att sköta tjensten derifrån afgå, utan kunde
till sin död bibehålla sysslan jemte dermed förenad aflöning;

att genom nådiga förordningen den 24 januari 1778 uttryckligen
stadgats, att en embetsman vid civilstaten, som uppnått 70 års ålder
samt länge och väl tjenat, kunde, om han det åstundade, få afsked med
hela lönen;

att — då härigenom icke afhjelptes det gamla missförhållandet,
att den afskedstagande fick behålla lönen, under det att efterträdaren
fortfarande måste tjena antingen utan lön eller ock, i händelse han förut
innehaft tjenst, mot den dertill hörande lön, intill dess den från tjensten
afgångne embete- eller tjenstemannens lön blifvit ledig — vid 1809-1810 årens riksdag beslut fattats, hvarigenom pensionsbeloppen för de
civile embete- och tjenstemän, hvilka erhållit afsked med fulla lönen i
pension, uppfördes å en särskild afdelning af riksstaten, benämnd allmänna
indragningsstaten;

13

Kongl. Majäs Nåd. Proposition N:o 34.

att, i enlighet med Rikets Ständers derom fattade beslut, genom
nådiga brefvet den 25 juni 1818 föreskrifvits, att civile löntagare, som
erhölle afsked, sedan de uppnått 70 år och varit i 30 års oafbruten
tjenst, skulle erhålla pension motsvarande lönens belopp;

att — sedan vid 1823 års riksdag uppmärksamheten blifvit fäst å
angelägenheten deraf, att civile embets- och tjenstemän berättigades att
vid en lägre ålder, än författningarne då bestämde, taga afsked ur rikets
tjenst med löneviikorens oafkortade bibehållande — Kongl. Maj:t, med
godkännande af en af Rikets Ständer gjord hemställan, i nådigt bref
den 12 november 1823 förordnat, att terminen för civile embets- och
tjenstemäns rätt att taga afsked med sina löneförmåner oafkortade skulle
nedsättas från 70 till 65 års ålder, då efter vid pass 40 års tjenstgöring
deras sjuklighet eller försvagade helsotillstånd genom laglig läkareattest
styrktes;

att genom nådigt bref den 16 mars 1858 pensionsbeloppen blifvit
sålunda bestämda, att de tjensteinnehafvare, som uppbure i lön 3,000
rdr eller derunder, skulle undfå hela beloppet i årlig pension, de, som
hade öfver 3,000 rdr, men mindre än 3,750 rdr, finge 3,000 rdr och
de, som hade 3,750 rdr eller derutöfver, finge 80 procent eller £ af hela
lönesumman, dock så att den årliga pensionen ej i något fall finge
öfverstiga 8,000 rdr;

samt att genom beslut vid 1877 års riksdag och nådiga brefvet
den 1 juni samma år förordnats, att, oberoende af hvad då gällande
stadganden innehölle om rätt till pension å allmänna indragningsstaten,
civile embets- och tjenstemän samt betjente, hvilkas aflöning på grund
af reglering, som skett vid 1876 och 1877 årens riksdagar eller vid
följande riksdagar kunde ega rum, vore fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,
berättigades — der ej för särskilda fall andra bestämmelser
vore eller blefve meddelade — att, då de uppnått 65 lefnads- och minst
35 tjenstår, vid afskedstagandet från tjensten å allmänna indragningsstaten
undfå pension till lönens hela belopp.

Jemte dessa allmänna föreskrifter hafva, såsom nyss antyddes, tid
efter annan och merendels i samband med verkstälda löneregleringar
för vissa tjenstemannakårer eller tjenstemän utfärdats särskilda dels af
tjensternas beskaffenhet, dels ock af andra förhållanden påkallade stadganden
angående tjensteinnehafvares rätt till pension vid afgång från
tjenst. Rörande dessa erinrar komitén (sid. 10—36) bland annat:

att genom nådiga kungörelsen den 7 juni 1878 häradshöfding ^förklarats
berättigad att efter fylda 65 lefnads- och 35 tjenstår uppbära
en årlig pension af 5,000 kronor eller 500 kronor mer än den lön, som

b) Speciel a
pensionsbestämmelser.

14 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

enligt vid 1874 års riksdag antagen lönereglering blifvit åt häradshöfding
anvisad;

att, sedan Eders Kongl. Maj:t, enär större delen af tjenstebefattningarne
vid fångvården vore af särdeles mödosam och svår samt kroppsoch
själskrafter hastigt medtagande beskaffenhet och för den skull här
förelåge sådana särskilda förhållanden, som i flere fall föranledt Riksdagen
att medgifva en nedsättning i pensionsåldern under den i allmänhet
antagna, i den till 1882 års riksdag aflåtna statsverkspropositionen
föreslagit, att pensionsrätt måtte tillerkännas en del af bevakningspersonalen
vid fångvårdsanstalterna, nemligen fanjunkare, underofficerare,
vaktmästare, förste vaktkonstaplar samt vaktkonstaplar, äfvensom fånggevaldigerna,
vid uppnådda 60 lefnads-och 30 tjenstår, derest löntagaren
minst 20 år innehaft ordinarie tjenst på fångvårdens stat, Riksdagen
bifallit denna framställning med den ändring, att pensionsrätten finge
inträda först vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjenstår;

att genom beslut vid 1884 års riksdag och nådiga brefvet den 30
maj samma år landshöfding förklarats berättigad att, efter uppnådda 65
lefnads- och minst 35 tjenstår, deraf minst 10 såsom landshöfding, uppbära
en årlig pension af 6,000 kronor;

att förste landtmätare, som vid afskedstagandet tjenat i minst 30
år och under sammanlagdt minst 25 år innehaft viss anställning inom
landtmäteristaten, genom nådiga brefvet den 7 juni 1878 tillagts rättighet
att vid uppnådda 60 lefnadsår undfå pension till belopp af 2,500 kronor
eller 1,000 kronor mer än den i samtidigt faststäld lönestat, upptagna lön;

att, med hufvudsakligt bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit,
1885 års Riksdag medgifvit, att, under förutsättning att kommissionslandtmätarnes
antal hölles inom bestämda gränser, å allmänna indragningsstaten
finge uppföras 48 pensioner till belopp af 1,600 kronor för
hvarje, att af Eders Kongl. Maj:t, i den mån nämnda antal pensionsrum
dertill lemnade tillfälle, tilldelas kommissionslandtmätare, som uppnått 65
lefnadsår och tjenat minst 30 år samt under sammanräknade 25 år innehaft
viss anställning inom landtmäteristaten och under dessa 25 år pröfvades
hafva varit verksamma såsom landtmäteritjenstemän;

att, enligt beslut vid 1875 års riksdag, storskiftes- och afvittringslandtrnätare,
som tjenat 30 år, deraf minst 25 år vid storskiftes- eller
afvittringsverken, skulle vid uppnådda 60 lefnadsår vara berättigad till
en årlig pension af 2,000 kronor;

att på grund af 1876 års riksdagsbeslut genom nådiga brefvet den
2 juni samma år landtbruksingeniör förklarats kunna redan vid 60 års
ålder komma i åtnjutande af pension, såvida han efter minst 30 års

15

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

anställning såsom landtbruksstipendiat eller landtbruksingeniör befunnes
vara till helsa och kroppskrafter så försvagad, att han icke längre kunde
sin befattning på tillfredsställande sätt utöfva;

att för den egentliga bevakningspersonalen vid tullverket, d. v. s. för
alla dem, som tillhöra kustbevakningen, samt för den stationära tullbevakningen
från och med roddaregraden till och med öfveruppsyningsmän
fortfarande tillämpas i nådiga förordningen den 18 november 1836
meddelade stadganden, enligt hvilka berättigats: l:o) till hel pension
eller åtnjutande af hela ordinarie lönebeloppet ej mindre de, som i och
för tjensten blifvit genom yttre våld eller andra styrkta olyckstillfälligheter
skadade till lemmar och helsa samt dymedelst oförmögne till
vidare tjenstgöring, än äfven de, hvilka efter redlig och trogen tjenst i
sammanräknadt 30 års tid hunnit öfver 60 års ålder; 2:6) till trefjerdedels
pension de, som antingen upphunnit 60 lefnadsår, men icke tjenat
i 30 år, eller tjenat i 30 år, men icke uppnått 60 års ålder; 3:o) till
half pension de, som före uppnådda 60 lefnadsår tjenat i minst 25 år,
och de, som vid en lägre ålder och efter kortare tjenstetid vore till erforderlig
tjenstgöring oförmögne samt tillika utmärkt sig genom skicklighet
och pålitlighet; och 4:o) till en fjerdedels pension de, som efter
kortare tjenstetid funnits till erforderlig tjenstgöring oförmögne, derest
i öfrigt icke skäl förekommit till deras lagliga skiljande från tullverket
utan pensionsförmån;

att — sedan i anledning af en vid 1873 års riksdag väckt motion
om universitetslärares pensionering Riksdagen för sin del medgifvit, att
universitetens professorer och adjunkter samt bibliotekarier och räntmästare
vid hvardera universitetet skulle vara berättigade att, om de
efter uppnådda 65 lefnadsår gjorde ansökan om afsked, å allmänna
indragningsstaten uppföras till åtnjutande af pension, för professor,
bibliotekarie och räntmästare af 4,500 kronor samt för adjunkt af 2,500
kronor, hvaremot de anslag till emeritilöner, som från statsverket till
universiteten utginge, borde vid inträffande ledighet upphöra — Eders
Kongl. Maj:t den 6 juni samma år faststält detta Riksdagens beslut till
efterrättelse;

att genom beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2
juni samma år dels vice bibliotekarier vid universiteten medgifvits under
enhahanda vilkor, som för bibliotekarie vid 1873 års riksdag bestämts,
pensionsrätt till belopp af 2,500 kronor, dels ock professorer, e. o. professorer
och adjunkter vid karolinska institutet erhållit rätt att efter
uppnådda 65 lefnadsår vid afskedstagandet ur tjensten å allmänna indragningsstaten
åtnjuta pension till belopp af 4,500 kronor för ordinarie

16 - Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

professor samt 2,500 kronor för e. o. professor och adjunkt; varande
pensionsrätt, lika med den, som sålunda tillkommer professorer vid
karolinska institutet, genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut
år 1886 tillerkänd innehafvaren af den på grund af gåfvobref af f. d.
provinsialläkaren Bottiger upprättade professur vid nämnda institut;

att gymnastiklärare, hvilka antingen vid gymnastiska centralinstitutet
eller elementarläroverk oförvitligen tjenstgjort. i 30 år och uppnått
60 års ålder, jemlikt nådiga brefvet den 16 mars 1858 berättigats att
uppföras på allmänna indragningsstaten med sin fulla lön såsom pension;

att genom sistnämnda nådiga bref, jemfördt med nådiga brefvet
den 11 december 1863, lärare vid rikets elementarläroverk förklarats skola
komma i åtnjutande af enahanda rättighet till pension å allmänna indragningsstaten,
som enligt gällande författningar tillkomme civile embets-
och tjenstemän, till följd hvaraf något anslag till emeritilöner vid
elementarläroverken ej vidare skulle å riksstaten uppföras;

att enligt beslut vid 1876 års riksdag och nådiga brefvet den 2
juni samma år dels professorer och lektorer vid tekniska högskolan tillerkänts
rätt att efter uppnådd ålder af 65 år och, hvad lektorer e beträffade,
20 års tjenstgöring vid institutet efter afskedstagandet uppbära
pension å allmänna indragningsstaten med de belopp, hvartill deras fasta
löner uppginge, dels ock lektorerne vid de tekniska elementarskolorna
tillerkänts rätt till pension å nämnda stat enligt de grunder, som för
sådan rättighets åtnjutande gälde för lektorer vid de allmänna läroverken
;

att, sedan Eders Kongl. Maj:t i den till 1884 års riksdag aflåtna
statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen medgifva provinsialläkare
rätt att vid fylda 60 år och efter 30 års tjenstgöring i statens tjenst
afgå med pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 4,000
kronor, men Riksdagen fattat det beslut, att provinsialläkare skulle ega
att vid fylda 60 år och efter 25 års tjenstgöring i statens tjenst, af
hvilka 20 år såsom provinsialläkare, afgå med pension till det af Eders
Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, detta beslut blifvit genom nådiga
brefvet den 10 juli 1884 till vederbörlig efterrättelse meddeladt;

att jemlikt nådiga brefvet den 20 juni 1879 professorerne och
lektorn vid veterinärinstitutet erhållit rätt att, då de uppnått 65 års ålder
och, hvad lektorn beträffar, då han i 20 år tjenstgjort vid institutet,
uppbära pension å allmänna indragningsstaten med det belopp, hvartill
lönen uppginge;

att lärarne vid akademiens för de fria konsterna läroverk genom
beslut vid 1878 års riksdag och nådiga brefvet den 31 maj samma år

17

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förklarats berättigade att, då de uppnått 65 års ålder, uppbära pension
från allmänna indragningsstaten med lönens belopp;

samt att lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium och
direktören för detsamma på grund af beslut vid 1884 års riksdag och
nådiga brefvet den 10 juli samma år berättigats att efter uppnådda 60
lefnadsår och minst 20 tjenstår undfå pension från allmänna indragningsstaten
med ett lönen motsvarande belopp.

Bland vilkoren för åtnjutande af de aflöningsförmåner, som finnas
upptagna i de lönestater, hvilka blifvit vid 1876 års riksdag eller sedermera
antagna, förekommer i de flesta fall skyldighet för löntagaren
att vid uppnådd pensionsålder från tjensten afgå; och äfven för en del
andra löntagare finnes sådan skyldighet föreskrifven. För några embetsmän,
nemligen presidenter och ledamöter i hofrätterna och kammarrätten
samt ledamot i krigshofrätten och häradshöfdingar, inträder rätten att
taga afsked med pension vid 65 lefnads- och 35 tjenstår, men förpligtelse
att afgå först vid 70 år, detta dock vare sig den för erhållande
af pension bestämda tjenståldern då är uppnådd eller icke.

Enligt den af komitén (sid. 38—41) lemnade sammanfattning af
gällande bestämmelser i fråga om pensionsrätt samt skyldighet att vid
viss ålder från embete eller tjenst afgå finnes deremot för nedannämnda
tjensteinnehafvare för närvarande ingen lagstadgad förpligtelse till afgång
vid viss uppnådd lefnadsålder, nemligen statsråd, justitieråd, fångvårdens
å ordinarie stat uppförde tjenstemän (utom en del af bevakningspersonalen),
öfverståthållaren, underståthållaren samt tjenstemän vid öfverståthållareembetets
kansli, landshöfdingar äfvensom tjenstemän vid landsstaten,
länsveterinärer, tjenstemän vid stuteristaten, förste landtmätare,
kommissionslandtmätare, storskiftes- och afvittringslandtmätare, tullverkets
tjenstemän med undantag af dem, som tillhöra den egentliga
bevakningspersonalen, professorer, adjunkter, sekreterare, kamererare,
bibliotekarier, vice bibliotekarier och räntmästare vid universiteten, professorer,
e. o. professorer och adjunkter vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet, ämneslärare vid de allmänna läroverken, gymnastiklärare
vid gymnastiska centralinstitutet och de allmänna läroverken, professorer
och lektorer vid tekniska högskolan och veterinärinstitutet, lektorer vid
de tekniska elementarskolorna och Chalmers’ tekniska läroanstalt, lärare
vid farmaceutiska institutet, barnmorskeundervisningsanstalterna samt vid
akademiens för de fria konsterna läroverk, föreståndaren vid veterinärinrättningen
i Skara, läkare och sysslomän vid hospitalen, föreståndaren
för statens meteorologiska centralanstalt, intendenter vid naturhistoriska
Bill. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Raft. 3

r) A/gängsskyldighet.

d) Poststaten.r
ptntionering.

18 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

riksmuseum, riksautiqvarien och amanuenser vid vitterhets-, historieoch
antiqvitetsakademien, direktören vid institutet för blinda, musikaliska
akademiens tjensteman samt direktören och lärarne vid samma akademis
konservatorium.

Efter denna sammanfattning af de bestämmelser, som nu gälla
angående flertalet civile tjensteinnehafvares rätt till pension å allmänna
indragningsstaten, och innan jag öfvergår till komiténs utredning rörande
civilstatens pensionsinrättning, anhåller jag, med afseende å den särskilda
ställning postverkets tjensteman intaga i fråga om pensionering,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att bär, med ledning af komiténs
betänkande, få lemna en redogörelse för de olika sätt, hvarpå
denna pensionering egt rum, och anledningarne till deri vidtagna förändringar.
Å postverkets tjenstemän, såsom uppförda på rikets stat,
voro de äldre härofvan meddelade bestämmelserna om rätt till pension
för civile embets- och tjenstemän i allmänhet tillämpliga. De till posttjenstemän
utgående pensioner anvisades derföre också till en början å
allmänna indragningsstaten, men genom nådiga brefvet den 27 mars
1830 blef — i syfte att dymedelst vinna ordning och enkelhet i förvaltningen
— föreskrift meddelad derom, att alla postverkets utgifter,
pensionskostnaderna alltså deri inbegripna, skulle alföras direkt å postmedlen.
Genom berörda nådiga föreskrift afsågs tydligen ingen annan
förändring i dittills vedertaget sätt för posttjenstemännens pensionering
än den, att, då de i afseende å rättigheter och skyldigheter med hänsyn
till pensions åtnjutande fortfarande ansåges likstälde med andra å rikets
stat upptagne civile tjenstemän, postverkets tjenstemän skulle, i den
män de i fråga om lefnadsålder och tjenstetid uppfylt de för pensions
erhållande stadgade vilkor, i stället för å allmänna indragningsstaten
uppföras å postverkets indragnings- eller pensionsstat. I en senare tid kom
emellertid denna uteslutande i syftet af en förenklad bokföring beslutade
förändring i afseende å de statsmedel, från hvilka posttjenstemännens
pensioner borde utgå, att få eu för civilstatens pensionsinrättning synnerligen
stor betydelse.

Sedan vid 1868 års riksdag förslag till postverkets utgiftsstater
för första gången understälts Riksdagens pröfning, anhöll Riksdagen i
sammanhang med anmälan om sitt antagande af dylika stater för år
1869, att, enär det otvifvelaktigt skulle leda till reda och enkelhet, om
postverkets pensions- och indragningsstater blefve från sjunde till nionde
hufvudtiteln öfverflyttade, Kong!. Maj:t. vid aflåtande till nästföljande
riksdag af proposition om statsverkets tillstånd och behof täcktes taga
i öfvervägande, huruvida icke, sedan grunderna för posttjenstemännens

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

pensionering blifvit af Kongl. Maj:t. och Riksdagen faststälda, postverkets
pensions- och indragningsstater borde till riksstatens nionde
hufvudtitel öfverflyttas, så att nämnda verk för framtiden blefve från
utbetalning af dylika medel befriadt. I till 1869 års riksdag aflåten
proposition angående postverkets utgiftsstater för år 1870 förklarades
emellertid, att, då den ifrågasatta öfverflyttningen af postverkets pensionsoch
indragningsstater icke lämpligen kunde pröfvas annorledes än i
sammanhang med ett förväntadt, men då ännu ej inkommet förslag till
ny poststadga, Kongl. Maj:t icke vore i tillfälle att framlägga någon
normalstat för postverket, utan endast en stat för år 1870, uti hvilken
berörda pensions- och indragningsstater å sin dittills varande plats
bibehållits.

Någon sådan öfverflyttning till nionde hufvudtiteln af postverkets
pensionsutgifter som den af 1868 års Riksdag begärda kom dock ej
heller senare till stånd, ty efter det generalpoststyrelsen i underdånig
skrifvelse den 9 december 1871 med förslag till postverkets utgiftsstater
för år 1873, såsom dittills varit vanligt, å verkets pensionsstat uppfört
pensioner för fyra till pensioner berättigade kontorsskrifvare, förständigades
styrelsen genom nådiga brefvet den 24 maj 1872, att, då bemälde
fyra tjenstemän, för hvilka å pensionsstaten uppförts pensioner till belopp
af 2,200 kronor för hvardera, vore hvar för sig berättigade att,
efter erhållet afsked, i civilstatens pensionsinrättning uppbära pension
till belopp af 400 kronor, å postverkets pensionsstat borde för hvardera
af dem endast så stor summa uppföras, att den tillsammans med berörda
pension från civilstatens pensionsinrättning uppginge till förstnämnda
pensionsbelopp.

Enligt sålunda meddelad anvisning följdes sedermera i fråga om
pensionering af tjenstemän vid postanstalterna den praxis, att för dylika
tjenstemän, efter det de uppnått den ålder, som jemte stadgad tjenstetid
berättigade dem att afgå med lönens bibehållande, söktes och, såvidt
de fullgjort derför stadgade vilkor, erhölls pension af civilstatens
pensionsinrättning, hvarefter fyllnad i det belopp, de bort såsom statspension
åtnjuta, tillädes dem å postverkets pensionsstat af postmedlen,
från hvilka dessutom underhåll eller pensioner utbetaltes till otjenstbare
eller pensionsberättigade tjensteinneliafvare, som vid afskedstagande! ej
förvärfvat sig rätt till pension från civilstatens pensionsinrättning.

I den nådiga kungörelse, som den 6 december 1878 utfärdades
angående vilkoren för åtnjutande af de från 1879 års början faststälda
nya löneförmåner för generalpoststyrelsen, bland hvilka vilkor äfven
förekom förpligtelse för tjensteman hos styrelsen att, sedan han upp -

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

nått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, afgå från tjensten med oafkortad
lön såsom pension, förordnades, att dylik pension skulle utgå af »samma
medel, hvarifrån pensioner till postverkets tjensteman dittills utbetalts»;
och förfares numera i afseende å pensionering af tjensteman hos generalpoststyrelsen
på det sätt, att för den, som är berättigad till pension från
civilstatens pensionsinrättning, endast återstoden af det honom tillkommande
pensionsbelopp uppföres å postverkets pensionsstat.

Sedan vid 1886 års riksdag ny lönestat för postförvaltare samt
kontrollörer och postexpeditörer blifvit antagen, föreskrefs genom nådigt
bref den 4 juni samma år såsom vilkor för de nya löneförmånernas
åtnjutande, bland annat, att posttjensteman, då han uppnått 65 lefnadsår
och minst 35 år varit i statens tjenst, skulle vara förpligtad att afgå
med pension, hvilken skulle utgå af postmedel, i den mån den afskedade
icke enligt gällande bestämmelser egde erhålla pension från civilstatens
pensionsinrättning; och blefvo, sedan förslag att enahanda bestämmelser
måtte fastställas att gälla i fråga om postverkets vaktbetjentes pensionering
blifvit af generalpoststyrelsen framstäldt och 1889 års Riksdag
förelagdt, sådana bestämmelser genom nådiga brefvet den 31 maj samma
år af Eders Kongl. Maj:t utfärdade.

I komitébetänkandets första afdelning har jemväl i enlighet med
«) Civilstatens den åt komitén i sådant afseende lemnade nådiga föreskrift utförligen
inrättning'' redogjorts för civilstatens pensionsinrättning, dess uppkomst, utveckling
och närvarande ställning; och då en sådan utredning särskildt blifvit af
Riksdagen begärd och frågan i öfrigt med hänsyn till den stora brist,
som, enligt hvad redan här ofvan blifvit erinradt, i pensionsinrättningen
förefinnes, är af den största betydelse, tillåter jag mig nu i underdånighet
anhålla att inför Eders Kongl. Maj:t få återgifva det vigtigaste innehållet
i denna del af komitébetänkandet.

Ehuru redan i en den 19 oktober 1756 aflåten skrifvelse angående
inrättande af arméns pensionskassa Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t
anhållit, att plan till en liknande pensionskassa för civilstaten måtte
utarbetas, och ehuru »projekt till reglemente» för en dylik inrättning
jemväl blifvit vid 1761 års riksdag framlagdt, kunde dock först den 15
november 1826 »reglemente för civilstatens pensionsinrättning'')'') af Kongl.
Maj:t utfärdas. Enligt detta reglementes bestämmelser skulle pensionsinrättningens
tillgångar utgöras af:

l:o) Ränta af inrättningens samlade kapitalfond.

»Till början och grundläggning af en framtida fullständigare pensionsinrättning
för rikets civilstat» hade nemligen redan genom nådiga
kungörelsen af den 29 juni 1798 anslagits en summa af 10,000 rdr bko

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att dertill af statens medel årligen användas, hvarjemte föreskrifvits,
att besparingarne å detta anslag skulle fonderas. Enligt 1823 års riksdagsbeslut
skulle pensionsinrättningen såsom grundfond erhålla nämnda
besparingsfond, hvilken också den 30 juni 1825 med 264,676 rdr 8 sk.
7 rst. bko öfverlemnades af statskontoret till pensionsinrättningen.

2:o) Statsanslagen:

a) 10,000 rdr bko årligen enligt nådiga kungörelsen af den 29
juni 1798.

Mot det att inrättningen fick emottaga den i punkt l:o omförmälda
besparingsfond och detta årliga anslag, ikläddes pensionsinrättningen
förbindelse att ansvara för pensioneringen af dem, som från samma
anslag dittills njutit underhåll.

b) 15,000 rdr bko årligen såsom ersättning för den del af centonalen
af civilstatens löner, som från Vadstena krigsmanshus utgick till
arméns pensionskassa.

c) Den lönebesparing, hvilken under den s. k. vakans- och förslagsliggetiden
dittills tillkommit statsverket.

Vid civila staterna innehölls nemligen för statsverket 2 månaders
lön vid ledighet efter tromän och 3 månaders efter tjenstemän i allmänhet;
och hade denna lönebesparing under de år, som närmast föregingo
pensionsinrättningens stiftande, uppgått till 5- å 6,000 rdr bko årligen.

d) den löneinnehållning, som, då civil embete- eller tjensteman
tog afsked, egde rum för efterträdaren under namn af begrafningshjelp
och hvilken dittills kommit statsverket till godo.

Nämnda besparing å lönerna ansågs desto hellre böra tillgodokomma
pensionsinrättningen, som vid en pensionärs död begrafningshjelp
finge uppbäras från pensionsinrättningen.

3:o) De afgifter, som delegarne sjelfva erlade.

a) årligä afgifter:

4 procent af pensionsbeloppet för delegareklasserna I—VI.

3 procent af pensionsbeloppet för delegareklasserna VII och VIII.

b) befordringsafgifter för klasserna I—VI eller 5 procent af pen sionsbeloppet

för den klass, till hvilken befordran skett;

c) retroaktiva afgifter.

Jemte det i reglementet uppräknades de »verk och stater», som
skulle tillhöra pensionsinrättningen, bestämdes äfven, att delegarne skulle
indelas i 8 klasser med följande pensionsbelopp:

l:a klassen .................................................. 800 rdr bko

2:a „ ................................................... 600 „ „

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

4:e

klassen ..........................

5:e

11 ........................

......................... 200 „ „

6:e

11 ..........................

.......................... iso „ „

7:e

.......................... 80 „

8:e

11 ..........................

.......................... 60 » »

och skulle hvarje delegare vara förbunden att jemväl deltaga i »civilstatens
enke- och pupillkassa», för hvilken samtidigt faststäldes reglemente.

För att af inrättningen erhålla pension fordrades i allmänhet: att
hafva uppnått 55 års ålder och hafva varit i rikets tjenst 30 år, deraf
minst 20 uti ordinarie syssla vid något af de till pensionsinrättningen
hörande verk och stater, samt att hafva erlagt föreskrifna afgifter. Dock
berättigades delegare, som uppnått 50 lefnadsår och under föreskrifven
tid varit i statens tjenst samt erlagt stadgade afgifter, att, derest han
ville afgå från sin syssla, efter fylda 55 år tillträda pension, så framt
han behörigen fortfore med afgiftens erläggande under de år, som bruste
i sistnämnda ålder.

Enke- och pupillkassan sönderföll i två från hvarandra skilda afdelningar,
nemligen en, hvars fond skulle erhållas genom pensionsinrättningens
andel i ett å riksstatens dåvarande sjunde hufvudtitel
uppfördt anslag, gemensamt för militäre och civile embete- och tjenstemäns
enkor och barn och af hvilken fond alla enkor och barn, som
dittills varit berättigade till pension af statsverket, egde att undfå pension
— civilstatens allmänna enke- och pupillfond — och en annan, hvars
tillgångar skulle samlas genom delegarnes tillskott och från hvilken
pensionsrätt tillkomme endast enkor och barn efter de tjenstemän, som
varit delaktige i civilstatens pensionsinrättning — civilstatens enskilda
enke- och pupillfond.

Under den långa tid, som åtgått för förverkligande af den tanke,
som vid 1756 års riksdag framkastats, hade dock betydelsen af den
nya pensionsinrättningen väsentligen förändrats, särskildt genom de
beslut, som fattats åren 1818 och 1823 angående civile embets- och
tjenstemäns pensionering från allmänna indragningsstaten. Ifrån att
ursprungligen hafva varit afsedd att bereda pensioner åt samtlige tjensteinnehafvare
vid civilstaten, då de af ålder och sjuklighet icke vidare
kunde i tjenst qvarstå, blef denna pensionsinrättning sålunda redan ifrån
början af sin verksamhet inskränkt till att pensionera hufvudsakligen
sådana tjensteinnehafvare, som af en eller annan anledning önskade att
afgå vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna indragningsstaten
bestämda.

I ett den 27 oktober 1826 afgifvet utlåtande anförde också den

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

då fungerande interimsdirektionen, hvilken hade att uppgöra förslag till
reglementen så väl för pensionsinrättningen som för den tillämnade
pensionsanstalten för civile embetsmäns enkor och barn, att »ju färre
deras antal klafve, som vid 55 års ålder (vid hvilken lefnadsålder enligt
det då uppgjorda förslaget pensionsrätt skulle inträda) toge afsked, desto
tillräckligare blefve inrättningens fond och desto säkrare blcfve den i
tillfälle, icke blott att med pensioner förse de afskedstagande, utan ock
att derutöfver upplägga ett öfverskott, som kunde komma enke- och pupillkassan
tillgodo, eller ock i sinom tid öka pensionerna i hvarje klass
efter delegames egen pröfning och godtfinnande».

Dessa tankar funno äfven uttryck dels i det ofvanberörda första
reglementet för civilstatens pensionsinrättning af den 15 november 1826,
hvari stadgades, bland annat, att delegare, som afginge ur tjenst med
bibehållande af hela eller någon del af lönen på rikets allmänna indragningsstat,
ej skulle ega rätt att af inrättningen undfå pension, dels
ock i det samma dag för civilstatens enke- och pupillkassa utfärdade
reglemente, i hvilket bestämdes, att enskilda enke- och pupillfondens
inkomster skulle utgöras af, bland annat, det årliga understöd, som
delegarne i nämnda inrättning med Kongl. Maj:ts tillstånd kunde af
dess tillgångar för enskilda enke- och pupillfonden anvisa.

Enligt sistnämnda reglemente skulle delegare erlägga årlig afgift
till berörda fond med 2 procent af pensionsbeloppet för den pensionsklass,
delegaren tillhörde; och i afseende å de från fonden utgående
pensionsbelopp stadgades, att, då fonden vunnit erforderlig tillväxt,
pension för enka utan minderåriga barn skulle utgöra \ af den pension,
som enligt reglementet för civilstatens pensionsinrättning tillkommit
hennes man, samt för enka med ett eller flere minderåriga barn ^ af
mannens pension, äfvensom att pensioneringen skulle börja, då tillgångarna
med säkerhet medgåfve att bestämma enkepensionerna till 10
procent af männens pensioner. Pensioneringen började år 1830; men
redan i skrifvelse till 1832 års fullmägtige fann Kongl. Magt anledning
framhålla angelägenheten deraf, att delegares enkor och barn måtte
komma i åtnjutande af till minst 25 procent af mannens eller faderns
pensionsbelopp förhöjda pensioner; och fullmägtige beslöto också, med
förhöjande af pensionerna för enka jemte barn till hälften samt för enka
utan barn till i af mannens pensionsbelopp, att enskilda enke- och
pupillfonden skulle såsom tillgång till dessa ökade utgifter erhålla dels
hälften af delegarnes afgifter, dels ock af civilstatens pensionsinrättnings
behållna inkomst ett understöd af 20,000 rdr bko årligen från och
med år 1833; hvilket beslut jemväl erhöll Kongl. Maj:ts stadfästelse.

‘24

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

Då delegarnes årsafgifter till tjenstemannafonden för år 1833 sammanlagdt
icke uppgingo till 20,000 kronor, under det fonden hade att bestrida
dels pensionsutgifter och dels förvaltningskostnader för samma år
med tillhopa nära 30,000 kronor, inses lätt, i hvilken grad nämnda
beslut skulle hämmande inverka på nämnda fonds förkofran. Sedan
det sålunda anvisade bidraget visat sig för ändamålet otillräckligt, bemyndigades
genom nådiga brefvet den 21 februari 1844 pensionsinrättningens
direktion att tills vidare af tjenstemannafondens behållna
räntemedel tillskjuta hvad som för hvarje år kunde erfordras till fyllnad
i pensioneringen från enskilda enkefonden utöfver denna fonds årliga
inkomst; och efter det vid 1844—1845 årens riksdag proposition om
anslag till enskilda enke- och pupillfonden afslagits, samt Kongl. Maj:t
förklarat sig icke finna skäl att i anledning af en utaf 1847 års fullmäktige
derom gjord anhållan hos Riksdagen äska ett statsanslag till
samma fond af 26,500 rdr bko, medgafs genom nådiga brefvet den
9 november 1847, att tjenstemannafondens tillgångar finge än vidare och
intilldess annorlunda i nåder förordnades anlitas till fyllande af hvad som
bruste för pensionsutbetalningarne å enskilda enkefonden.

Samtidigt hade äfven frågan om förhållandet mellan tjenstemannafonden
och enskilda enke- och pupillfonden kommit att utgöra föremål
för öfverläggning inom Riksdagen. I en vid 1847—1848 årens riksdag
väckt motion hade nemligen yrkats, dels att Rikets Ständer ville
hos Kongl. Magt anhålla, att civilstatens pensionsinrättnings tillgångar
och inkomster derefter icke måtte till större eller mindre belopp till
enskilda enke- och pupillfonden disponeras, dels ock att, intill dess
rättelse deruti vunnits, det för pensionsinrättningen dittills utgående
årliga anslag måtte nedsättas med ett belopp, som motsvarade hvad till
enskilda fonden årligen utgått, eller ock alldeles indragas. Då emellertid
omförmälda från tjenstemannafonden utgående årliga bidrag bestredes
af de årsafgifter, som af pensionsinrättningens delegare erlades till
tjenstemannafonden, äfvensom af räntor å fondens samlade kapital,
öfver hvilka medels användande det måste vara bemälde delegare obetaget
att efter godtfinnande förfoga, funno Rikets Ständer motionen icke böra
till någon deras åtgärd föranleda.

Enskilda enke- och pupillfondens behof af understöd från tjenstemannafonden
fortfor dock att stiga i den grad, att 1852 års fullmägtige
sågo sig föranlåtne att af behållna inkomsten å tjenstemannafonden
anslå från och med år 1853 ett årligt belopp af 50,000 rdr bko såsom
bidrag till pensioneringen från enskilda fonden. Detta beslut vann dock
icke stadfästelse af Kongl. Maj:t, som ansåg, att de beräkningar, hvilka

25

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 34.

legat till grund för beslutet, icke lemnade visshet eller ens gåfve sannolikhet
åt det antagande, att genom de föreslagna åtgärderna — hvilka
jemväl gingo ut på en ökning och förändrad fördelning af delegarnes
årliga afgifter till pensionsinrättningen — alsigten att för all framtid
bringa enskilda enkefonden i en sjelfständig ställning kunde vinnas. I
dess ställe bemyndigade Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 11
juni 1853, i öfverensstämmelse med nådiga brefvet den 9 november 1847,
direktionen att tills vidare af tjenstemannafonden årligen till enskilda
enke- och pupillfonden anvisa för pensioneringen derifrån oundgängligen
erforderligt belopp.

Efter en erinran, hurusom förhållandena blifvit sådana, att rättigheten
att afgå med pension från tjenstemannafonden i allmänhet ickd
kunde begagnas af andra än innehafvare af några vissa slags tjenster
jemte sådana tjenstemän, som egde enskild förmögenhet eller ock annorledes
kunde påräkna fyllnad för sina lefnadsbehof, hvadan det stora
flertalet af delegare, hvilka af sina icke sällan nog inskränkta löneinkomster
till tjenstemannafonden lemnade bidrag, skulle blifva i saknad
af all fördel deraf, om de icke erhölle sådan i form af bidrag till enskilda
enke- och pupillfonden, anhöllo 1857 års fullmägtige om samma
bemyndigande för direktionen, som genom nådiga brefvon den 9 november
1847 och den 11 juni 1853 i detta afseende lemnats; och medgaf,
med bifall härtill, Kongl. Maj:t genom nådiga brefvet den 30 december
1858, att hvad utöfver enskilda enke- och pupillfondens inkomster erfordrades
för uppehållande af pensioneringen från denna fond äfven
framgent finge tillskjutas af tjenstemannafondens inkomster; på grund
af hvilket medgifvande sedermera årligen från tjenstemannafonden lemnats
erforderligt, bidrag till enskilda enke- och pupillfonden.

I hvad män sistnämnda fond blifvit beroende af detta tillskott från
tjenstemannafonden framgår bäst deraf, att då enskilda enke- och pupillfondens
hela kapitaltillgång utgöres af 286,178 kronor 34 öre samt delegarnes
bidrag till samma fond år 1897 uppgingo till 183,700 kronor
28 öre, så bestego sig pension,sutgifterna å fonden för samma år till
530,207 kronor 51 öre.

Utom de betydliga årliga tillskotten till enskilda enke- och pupillfondens
pensionsutgifter, hvilka tjenstemannafonden sålunda fått och
alltjemt får vidkännas, hafva jemväl, såsom i professor Lindstedts här
ofvan åberopade betänkanden närmare angifvits, andra omständigheter
bidragit att försämra tjenstemannafondens ställning. Oaktadt inrättningens
grundkapital och statsanslag voro beräknade endast för de verk
och stater, som vid inrättningens stiftande ansågos böra deri deltaga,
Bill. till liiksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 29 Käft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

hvarföre också redan i det utlåtande af den 27 oktober 1826, som, enligt
hvad ofvan anförts, afgafs af pensionsinrättningens interimsdirektion,
med all kraft framhölls vådan för ''pensionsinrättningens bestånd,
derest delegareantalet ökades utan motsvarande tillökning i statsanslagen,
hafva dock sedermera dels nya embetsverk och dels hela nya klasser af
tjensteman vunnit delaktighet utan att i flertalet fall särskilda tillskott
utöfver delegarebidragen erlagts; och der sådana tillskott undantagsvis
kommit inrättningen till del, hafva de icke blifvit efter matematiskttekniska
grunder beräknade. Likaledes har tjensteinnehafvarnes antal
å redan i inrättningen intagna stater kunnat mångdubblas utan att
sådant ledt till ökning af statens bidrag till tjenstemannafonden eller
till någon beräkning, huruvida en sådan ökning af delegareantalet vore
förenligt med pensionsinrättningens bestånd. Genom desse nye delegares
inträde i pensionsinrättningen likasom genom de tid efter annan
beslutade uppflyttningarne af vissa delegare till högre pensioneklasser
ökades visserligen inkomsterna af delegareafgifter, men då denna ökning
icke på långt när motsvarade de nya förbindelser, särskildt i afseende
å enke- och pupillpensioneringen, som inrättningen iklädt sig, kommo
nänmda förhållanden att i ej obetydlig mån, såsom professor Lindstedts
utredning gifver vid handen, försvagande inverka på inrättningens förmåga
att fullgöra dessa förbindelser. Efter komiténs jemväl i detta fall
på professor Lindstedts utredning stödda mening har dock förutom den
allmänna höjning af pensionsbeloppen, hvarom beslut år 1877 fattats,
det särskilda sätt för poststatens pensionering, som, enligt hvad ofvan
anförts, alltsedan år 1872 tillämpats, i synnerhet med denna stats starka
tillväxt, i betydande grad medverkat till pensionsinrättningens nuvarande
ogynsamma ekonomiska ställning; och såsom i detta hänseende belysande
har komitén ur 1892 års fullmägtiges underdåniga berättelse,
af hvilken vissa delar blifvit till komitén öfverlemnade för att tagas i
öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade uppdrag, anfört,
dels hurusom till 53 pensionärer tillhörande postverket, hvilka år 1891
uppburo pensioner från tjenstemannafonden, i pensioner utbetaltes 25,340
kronor, under det att bidragen till nämnda fond från de till ett antal
af 1,326 uppgående delegarne från postverket utgjorde endast 13,007
kronor 91 öre, dels ock hurusom till enkor och barn efter tjensteinnehafvare
vid postverket samma år af enskilda enke- och pupillfonden
utbetaltes 46,315 kronor 91 öre mot en sammanlagd afgift af 32,519
kronor 79 öre. Detta missförhållande mellan pensionsinrättningens utgifter
för och dess bidrag från poststaten komme emellertid, enligt hvad
i den åberopade underdåniga berättelsen erinrats, att väsentligen ökas

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

för hvarje år, i det att bidragen endast långsamt stege, medan utgifterna
ännu under en lång följd af år komme att i mångdubbelt starkare
proportion växa i följd af tillökningen i pensionstagarnes antal.
Derföre hade också fullmägtige, under anförande

att befattningshafvande vid postverket i stadgad ordning varit,
berättigade till statspension å allmänna indragningsstaten, hvithet utgjort
förutsättningen för deras upptagande i civilstatens pensionsinrältning,

att denna deras rätt till full pension af statsmedel icke torde
undergått någon förändring genom föreskriften, att pensionen skulle
direkt påföras postinkomsten, eller, derest någon väsentlig förändring
af poststatens ställning skulle åsyftats, samma stat bort från pensionsinrättningen
uteslutas,

att enligt Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut, uttryckt i
nådiga brefvet till statskontoret den 1 juni 1877, civile embets- och
tjenstemän, hvilkas aflöning vore fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,
i allmänhet förklarats berättigade till pension å allmänna
indragningsstaten, samt aflöningen för befattningshafvande vid postverket
vore på nämnda sätt fördelad,

att det strede mot grunderna för civilstatens pensionsinrättning,
att tjensteman, tillhörande de i inrättningen upptagna verk och stater,
samtidigt tillerkändes pension af inrättningen och af statsmedel,

att det nuvarande sättet för pensionerandet af befattningshafvande
vid postverket rubbat likställigheten mellan delegarne i civilstatens
pensionsinrättning samt undergräft vilkoren för dess bestånd och förmåga
att fullgöra dess reglementsenliga, med stiftelsens grunder förenliga
åligganden,

att andra åtgärder till förbättrande af inrättningens finansiela läge
vare sig genom förhöjning af delegarebidragen eller annorledes, så länge
postverkets ifrågavarande undantagsställning icke blifvit undanröjd,
väsentligen skulle komma att främja ett för inrättningen främmande
syfte utan gagn för dess egentliga ändamål,

och att det således för inrättningen vore en verklig lifsfråga, att
den grundsats, som innehölles i § 11 i reglementet för civilstatens
pensionsinrättning: »Afgå:- någon ur tjenst med åtnjutande af pension
på rikets allmänna indragningsstat, ege ej rätt af denna inrättning undfå
pension», gjordes uttryckligen tillämplig jemväl i afseende å de till inrättningen
hörande delegare af poststaten,

hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, att civilstatens pensionsinrättning
måtte varda befriad från ofvannämnda vidsträcktare pensionering af
befattningshafvande vid postverket, i sammanhang hvarmed fullmägtige

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3i.

för sin del beslutit, att till berörda § 11 skulle göras ett så lydande
tillägg: »Sådan rätt hafve ej heller den, som eljest af statsmedel åtnjuter
honom författningsenligt tillkommande pension».

Sin redogörelse för civilstatens pensionsinrättning har komitén
afslutat med att framhålla, hurusom genom nedsättning af lefnadsåldern
för erhållande af pension från allmänna indragningsstaten till 65
år pensionsinrättningen redan från början kommit i en skef ställning,
hvilken icke genom förändringen af pensionsåldern inom inrättningen
från den ursprungligen afsedda af 60 år till 55 år kunnat väsentligen
rättas, samt hurusom hufvudändamålet med pensionsinrättningen i verkligheten
allt mer blifvit pensionering af delegarnes enkor och barn,
hvarom vittnade dels de från år 1833 utgående och sedan år 1843 årligen
växande bidragen från tjenstemannafonden till enskilda enke- och
pupillfonden, dels den ökning af afgifterna till sistnämnda fond, som
skett jemsides med minskande af afgifterna till tjenstemannafonden,
dels ock slutligen den ofta förekommande höjningen af pensionsbeloppen,
delegares uppflyttning till högre pensionsldass och inträdet af nya
delegare.

Nu gällande nådiga reglementen för civilstatens pensionsinrättning
och för civilstatens enke- och pupillkassa äro begge utfärdade den 23
november 1888.

Enligt det förra utgöras civilstatens pensionsinrättnings tillgångar af:
l:o. Räntan af inrättningens samlade kapitalfond;

2:o. Statsanslagen, som för närvarande äro följande:
a) enligt riksstaten å nionde hufvudtiteln:

pensionsstaten för civile embete- och tjensteman ... kronor 37,500

ersättning för mistade löneinnehållningar
dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar
för pensionering af kommissionslandtmätare jemte
deras enkor och barn
för dito af tjenstemän och betjente vid skogsstaten

och skogsskolorna..................................................

för dito af föreståndare, lärare och betjente vid

tekniska högskolan ..............................................

för dito af embete- och tjenstemän samt betjente vid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilka upp -

2,246

6,540

7,200: —
9,000: —
3,500: —

Transport kronor 65,986:

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Transport kronor 65,986: —
bära lön på ordinarie stat, äfvensom af deras

enkor och barn .................................................. „ 1,300: —

b) enligt nådiga brefvet den 11 juni 1853 till fyllnad i
ersättningen för ofvanberörda löneinnehållningar
å andra, fjerde, sjette, sjunde och åttonde hufvud titlarnes

besparingar anvisade .............................. „ 6,985: 5 o

Summa kronor 74,271: 5 0.

3:o. De afgifter, hvilka delegarne sjelfve erlägga;

4:o. Enskilda bidrag, hvarmed inrättningen kan blifva ihågkommen.

De till pensionsinrättningen ingående delegareafgifterna utgöras af
dels en årlig afgift, motsvarande två procent af pensionsbeloppet i den
klass, till hvilken tjensten hör, och dels, inom de sju första klasserna,
befordringsafgift, motsvarande fem procent af pensionsbeloppet. Dessutom
kan i vissa fall förekomma erläggande af retroaktivafgift.

Delegarne äro indelade i nio klasser; och utgör pensionssumman

för delegare i

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

11

ii

ii

ii

ii

ii

l:a klassen

2:a

dito

3:e

dito

4:e

dito

5:e

dito

6:e

dito

7:e

dito

8:e

dito

9:e

dito

kronor

2,400

ii

1,800

ii

1,500

ii

1,200

ii

900

ii

600

ii

450

ii

300

ii

200

Enligt reglementet för civilstatens enke- och pupillkassa består denna
af två från hvarandra skilda afdelningar, nemligen:

l:o) Allmänna enke- och pupillfonden, hvars tillgångar för det närvarande
utgöras af ett till 45,000 kronor bestämdt, å riksstatens nionde
hufvudtitel uppfördt årligt statsanslag, hvarmed åtföljer förbindelse för
fonden att, i afseende på civile embets- och tjenstemäns enkor och barn,
uppfylla den pensioneringsskyldighet, som enligt nådiga kungörelsen den
29 juni 1798 förut ålegat statsverket; ,

2:o) Enskilda enke- och pupillfonden, hvars inkomster utgöras af:
a) de afgifter, hvilka enligt reglementet delegarne i civilstatens
pensionsinrättning äro pligtige att till denna fond erlägga;

30

Komiténs förslag
till grunder
för det
civila pension
sv ds endels
ordnande.

Kongl. Maj.is Nåd. ''Proposition N:o 34.

b) det årliga understöd, som delegarne i nämnda inrättning med
Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd kunna af dess tillgångar anvisa;

c) enskilda bidrag, hvarmed fonden kan blifva ihågkommen.

Till allmänna enke- och pupillfonden erläggas inga afgifter, men
till civilstatens enskilda enke- och pupillfond är hvarje delegare förbunden
att erlägga dels en årlig afgift af fem procent af det pensionsbelopp,
för hvilket lian till civilstatens pensionsinrättning bidrager, dels
ock i alla de fall, der enligt reglementet för pensionginrättningen befor
dringsaf gift eger rum, sådan afgift med enahanda belopp.

Då vid 1892 års sammanträde med fullmägtige för delegarne i civilstatens
pensionsinrättning fråga förekom om vidtagande af åtgärder för
upphjelpande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning, fattade fullmägtige
för sin del beslut om vissa ändringar i de för pensionsinrättningen
samt enke- och pupillkassan gällande reglementen i syfte att
derigenom, såvidt möjligt vore, återställa den rubbade jemvigten mellan
inkomster och utgifter. För ett af dessa beslut eller det, som rörde
upphörandet af den särskilda pensioneringen af befattningshafvande vid
postverket, har redan blifvit redogjordt. Under förutsättning af nådigt
bifall till den gjorda hemställan om godkännande af nyssnämnda ändring
i reglementet, hade fullmägtige vidare beslutit: att års- och befordringsafgifterna
till enskilda enke- och pupillfonden skulle höjas med två procent
af det pensionsbelopp, för hvilket afgifter erlades till pensionsinrättningen;
att utdelandet af pensioner till delegares sjukliga döttrar,
hvilka öfverskridit pensionsåldern, borde inskränkas till fall af svårare
sjukdom; att den till redogörarne utgående provision borde nedsättas
och begränsas; samt att rättigheten att från pensionsinrättningen erhålla
pension borde framflyttas från 55 till 60 års ålder; hvarjemte fullmägtige
i sammanhang härmed hemstält, att till enskilda enke- och pupillfonden
måtte få öfverflyttas det nu till allmänna enke- och pupillfonden utgående
anslag å 45,000 kronor, i den mån detta anslag blefve tillgängligt
efter upphörande af redan från allmänna fonden beviljade pensioner
och efter det civilstatens pensionsinrättning godtgjorts för sina förskott
till samma fond jemte ränta derå.

I betänkandets 3:e afdelning har komitén angifvit de grunder, efter
hvilka det civila pensionsväsendet borde ordnas; och då redan genom
den i komiténs underdåniga skrifvelse den 7 februari 1891 lemnade utredning
af civilstatens pensionsinrättnings ställning blifvit ådagalagdt, att
man måste öfvergifva hvarje tanke på att genom dess anlitande i vidsträcktare
grad än förut vinna någon minskning i statens utgifter för
det civila pensionsväsendet, samt denna utredning genom ny, på för -

31

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

hållandena vid 1891 års slut grundad undersökning vunnit ytterligare
bekräftelse, har komitén, som ansåge de af 1892 års fullmägtige för
deras del beslutade åtgärder i syfte att dymedelst fylla det behof af en
ökad årsinkomst af omkring 340,000 kronor, som enligt professor Lindstedts
beräkning skulle vid 1893 års slut förefinnas, visserligen vara
eguade att i någon mån upphjelpa, men icke att för framtiden betrygga
pensionsinrättningens ställning, såsom sin åsigt uttalat, att det numera
icke förefunnes så stort behof af pensionering af civile tjensteinnehafvare
vid tidigare ålder än den för rätt till pension från allmänna
indragningsstaten bestämda, att någon särskild anstalt för sådan pensionerings
bestridande erfordrades, och att det alltså icke kunde vara lämpligt
att för sådant ändamål låta staten bidraga med afsevärda årliga
anslag och delegarne med icke oväsentliga afgilter.

Då komitén jemväl vore af den uppfattning, att civilstatens pensionsinrättnings
andra uppgift eller beredandet af pensioner åt delegarnes
enkor och barn icke kunde ändamålsenligt och betryggande lösas, med
mindre de för enke- och pupillkassan gällande bestämmelser blefve helt
och hållet omarbetade, hvilket i sjelfva verket blefve detsamma som att
skapa en ny kassa, så har komitén på grund af allt detta ansett, att
civilstatens pensionsinrättning icke borde bibehållas. Förändrad anordning
af pensionsväsendet för de civile tjensteinnehafvare, hvilka för
närvarande tillhörde civilstatens pensionsinrättning, borde alltså, enligt
komiténs åsigt, ega rum och dervid iakttagas, att, på samma gång
som behofven af enhet och likformighet i bestämmelserna, billighet i
förvaltningen och trygghet i afseende å pensionsförbindelsemas uppfyllande
tillgodosåges, jemväl erforderlig minskning i statens utgifter
för det civila pensionsväsendet i dess helhet ernåddes. Beträffande det
sistnämnda ändamålet bär komitén framhållit, hurusom detsamma skulle
kunna vinnas dels genom att inskränka statens pensionsförbindelser och
dels genom att öka tjensteinnehafvarnes bidrag för pensionsväsendet i
dess helhet. Komitén har i sådant hänseende funnit uppenbart, att,
hvilka löneförmåner än tjenstemännen tillgodonjöte, derå dock icke kunde,
utan men för statsförvaltningen, för pensionsväsendet göras afdrag i
större mån, än att återstoden blefve tillräcklig för en anständig, om ock
torftig bergning; och då komitén genom de förslag, den framstält, ansett
sig hafva ålagt tjenstemännen det bidragsmaximum, som med nuvarande
aflöningsförhållanden skäligen kunde af dem fordras, skulle, enligt hvad
komitén erinrat, ett öfverskridande deraf kunna framkalla anspråk på
ökade löner, genom hvilkas tillgodoseende visserligen statens utgifter
för pensionsväsendet kunde minekas, men i stället dess utgifter för tjenste -

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

männens aflöning sannolikt komma att ökas ocli således i det hela någon
besparing för staten ej skulle vinnas.

Om nämnda bidragsmaximum från tjenstemännen uttoges och i
öfrigt erforderligt statsbidrag vore att påräkna, kunde, fortsätter komitén,
det civila pensionsväsendet ordnas på flera sätt. Ett sådant nära till
hands liggande sätt vore att med upptagande af den tanke, som legat
till grund för inrättande af civilstatens pensionsinrättning, bilda en ny
stor anstalt för pensionering af så väl civile tjensteinnehafvare som deras
enkor och barn, hvars utgifter skulle bestridas dels genom tjenstemännens
bidrag, dels ock i öfrigt af staten. De ändamål, en sådan
anstalt skulle tjena, vore emellertid icke likartade; de beräkningar,
hvarpå en inrättning för pensionering af civile tjensteinnehafvare måste
byggas, blefve också mer invecklade och delvis osäkrare än de, som
borde läggas till grund för en pensionskassa för enkor och barn.

Fördelades åter tjenstemännens bidragsmaximum så, att en mer
eller mindre godtyckligt bestämd del deraf skulle, såsom bidrag till
deras egen pensionering, återgå till staten, som i öfrigt bestrede kostnaderna
för denna pensionering, samt återstoden användas för att med
bidrag af statsmedel besörja pensionering af deras enkor och barn,
komme, efter komiténs mening, en sådan anordning icke att för staten
medföra besparing eller blifva ur annan synpunkt fördelaktig. Ungefärligen
lika mycket, som tillflöte staten genom tjenstemännens bidrag till
egen pensionering, skulle det nemligen, till följd deraf att tjenstemännens
bidrag till enke- och barnpensioneringen i sådant fall blefve för ändamålet
otillräckligt, blifva för staten nödigt att tillskjuta till upprätthållande
af sistnämnda pensionering, och en sådan anordning skulle för
staten alltså icke medföra någon vinst. Då pensionering af statens
civile tjensteinnehafvare hittills i vårt land, liksom i öfriga kulturländer,
ansetts hufvudsakligen vara ett statens åliggande, i det att pensionen
betraktats såsom en del af den ersättning, staten utfäst för fullgörande
af tjensten, så hade också i enlighet med denna uppfattning vid de
senast genomförda löneregleringarne pensionsförmånerna i allmänhet
blifvit på samma gång som löneförmånerna bestämda och tjenstemännen
berättigats att från allmänna indragningsstaten utan utgifter bekomma
pension. Beträffande statens ställning till pensionsväsendet för civile
tjensteinnehafvares enkor och barn anmärker komitén, att staten icke
oväsentligt bidragit till denna pensionering samt att Riksdagen, särskildt
vid fråga om inrättande af elementarlärarnes enke- och pupillkassa,
uttalat, att denna fråga vore af den vigt för det allmänna, att staten
icke borde undandraga sig att lemna det direkta bidrag, som för

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

en sådan inrättning vore oundgängligen nödigt. Kunde också, enligt
komiténs uppfattning, pensionering af civile tjensteinnehafvares enkor
och barn icke anses vara en statens angelägenhet på samma sätt som
pensionering af tjensteinnehafvarne sjelfve, vore dock för staten af vigt,
att en anstalt för pensionering af tjenstemännens enkor och barn funnes
på tillfredsställande sätt upprättad och för framtiden betryggad.

På grund af hvad komitén sålunda anfört har komitén ansett det
vara så väl prineipielt rigtigast som ur rent praktisk synpunkt enklast
och lämpligast att låta det bidragsmaximum, som ansåges böra för det
civila pensionsväsendets upprätthållande åläggas tjenstemännen, uteslutande
användas för pensionering af deras enkor och barn, för b vilket,
ändamål detta bidrag också vore i sin helhet erforderligt, samt låta
staten, med befrielse från bidrag till denna pensionering, i stället uteslutande
bestrida kostnaderna för pensionering af tjensteinnehafvarne.
Minskningen af statens utgifter för det civila pensionsväsendet borde
dock, fortsätter komitén vidare, åstadkommas icke blott genom upphörande
af bidrag till enke- och pupillpensioneringen, utan jemväl och framlör
allt genom införande af strängare pensionsvilkor för tjenstemännen.

Efter att hafva uttalat sig för lämpligheten af utfärdandet af en
allmänt gällande pensionslag, stiftad af Konung och Riksdag samfäldt,
i hvilken lag borde sammanföras alla .det civila pensionsväsendet rörande
bestämmelser, har komitén såsom grundtankar för detta lagstiftningsarbete
angifvit: enhet och likformighet i bestämmelserna, skärpning af
pensionsvilkoren, meddelande af föreskrifter om tjenstetidens beräkning
och om skyldighet att afgå från tjensten vid viss lefnadsålder, pensionsbeloppens
bringande i visst förhållande till aflöningen äfvensom minskning
och jemkning af dessa belopp samt införande af afkortade pensioner.
Pensionskostnaderna borde lämpligast bestridas från ett enda anslag,
det till allmänna indragningsstaten, samt pensioneringen verkställas
genom statskontoret; hvarjemte komitén tillkännagifvit, att någon rubbning
i deras rätt till pension af staten, hvilka blifvit utnämnda innan
den föreslagna lagen skulle träda i kraft, icke vore åsyftad.

Angående Irågan om ordnande af pensionsväsendet för civile
tjensteinnehafvares enkor och barn har komitén, med anslutning till
förut gjorda uttalanden, förklarat sig anse denna fråga icke kunna för
framtiden på annat sätt tillfredsställande och betryggande lösas än
genom bildande af en ny, med hänsyn till nuvarande utsigter för räntefot
och dödlighet på matematiskt-tekniska grunder bygd, under statens
kontroll stående, allenast med tillskott af delegarne uppehållen pensionsBih.
till Jliksd. Prof. 1898. 1 Samt. 1 Afä. 25 Raft. 5

34

JConyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

kassa, hvilken, från den nya pensionslagen fristående, borde omfatta
väsentligen samma delegare som dem, för hvilka nämnda lag skulle
gälla. Vidare har komitén, då det för staten vore af synnerlig vigt,
att denna pensionskassa handhades så, att ständig trygghet förefunnes,
att kassan skulle kunna fullgöra sina förbindelser, ansett, att kassan
borde af staten genom en af Eders Kongl. Maj:t utsedd styrelse förvaltas;
vid hvilket förhållande och då staten gjorde delaktigheten i kassan
obligatorisk, förvaltningskostnaderna billigtvis borde af staten bestridas.
Och har komitén tillagt, att icke heller här meningen vore att rubba
den rätt, som tillkomme pensionärer och delegare i nuvarande enkeoch
pupillkassor.

Slutligen har komitén lemnat en redogörelse för den ekonomiska
innebörden af sina framlagda förslag, jemförda med nuvarande bestämmelser.
Enligt komiténs beräkningar skulle, derest ingen ändring i nu
gällande bestämmelser vidtoges, statens årliga kostnader för det civila
pensionsväsendet komma att efter omkring 30 år växa till 3,862,563
kronor. Med tillämpning af de utaf komitén uppgjorda förslag skulle
deremot efter samma tids förlopp denna årliga kostnad nedbringas till
omkring 2,748,000 kronor. Antagandet af nämnda förslag kunde alltså
anses innebära en besparing för framtiden i statens utgifter, hvilken,
delvis begynnande redan vid afYecklingens början, skulle komma att
växa upp till öfver 1,000,000 kronor om året.

Komiténs allmänna
motiv er
till pensionslagen.

a) Hvilka
tjensteflicka/vare
böra
under lagen
inbegripas f

I de allmänna motiver, som åtfölja det i betänkandets 4:e afdelning
intagna förslag till pensionslag för civilstaten, har komitén (sid.
231—244) till en början i fråga om hvilka tjensteinnehafvare, som borde
inbegripas under den nya pensionslagen, uttalat såsom sin mening, att
derunder borde hänföras icke allenast de, som tillhörde civilstatens pensionsinrättning,
utan äfven tjensteinnehafvare vid tullverket och telegrafverket,
hvilka uppenbarligen lika väl som de vid postverket anstälde
vore att anse såsom civile. Tvekan i berörda hänseende kunde deremot,
enligt komiténs mening, råda beträffande flertalet af de tjensteinnehafvare,
som vore anställa vid statens undervisningsanstalter. Då emellertid
så väl ämneslärarne vid de allmänna läroverken som lärarne vid
rikets universitet, oaktadt de fortfarande kunde i vissa fall för sig
åberopa presterskapets privilegier och räknade presterliga tjenstår, i
flera hänseenden och särskildt i fråga om pensionsrätt vore likstälde med

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

civile tjensteinnehafvare, har komitén, då det här endast gälde att ordna
deras pensionsförhållanden, ansett äfven nämnda lärare böra inbegripas
under den nya pensionslagen; och borde hufvudsakligen af samma skäl
jemväl lärarne vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och folkskolelärareseminarierna
lyda derunder.

Oaktadt tjensteinnehafvarne vid statens jernvägstrafik otvifvelaktigt
vore att anse såsom civile, har komitén dock icke funnit lämpligt,
att här upptaga dem. Dels skilde sig nemligen statens jernvägstrafik i
flera afseenden från statens öfriga förvaltningsgrenar och liknade närmast
ett omfattande privat industrielt företag. Dels voro särskilda bestämmelser
nödvändiga i afseende på aflöning och jemväl, på grund af den
oftast mycket utslitande tjenstgöringen, för pensionering, helt olika dem,
som vore erforderliga beträffande andra civile tjensteinnehafvare. Dels
hade också för denna grupp af tjensteinnehafvare redan bildats en särskild
pensionsinrättning, som vid 1892 års utgång vunnit sådan utsträckning,
att den omfattade ej mindre än 5,611 delegare med en kapitaltillgång
af 6,374,390 kronor.

Äfven å några andra civile tjensteinnehafvare har komitén af skäl,
som i den speeiela motiveringen angifvits, funnit den föreslagna pensionslagen
icke böra ega tillämpning.

Oaktadt denna lag således icke skulle komma att gälla alla statens
civile tjensteinnehafvare, har komitén dock, enär, vid det förhållande
att lagen sjelf angåfve dem, för hvilka den icke gälde, tvekan derutinnan
icke kunde uppstå, ansett lagen lämpligen för korthetens skull
böra benämnas Dpensionslag för civilstaten».

Bland de redan förut antydda åtgärderna för beredande af minskning
i statens utgifter för det civila pensionsväsendet vore, enligt komiténs
mening, den otvifvelaktigt verksammaste att höja pensionsåldern
eller med andra ord att förkorta den tid, hvarunder pension finge uppbäras.
Verkan af en dylik åtgärd insåges lätt, då det genom utredning,
som komitén låtit sakkunnig person verkställa, visat sig, att kapitalvärdet,
hänfördt till en ålder af 25 år — den ungefärliga vid inträde
i statens tjenst — af en pension å 1,000 kronor, som skulle utbetalas
från och med fylda 65 år, vore nära dubbelt så stort som kapitalvärdet,
äfvenledes hänfördt till åldern 25 år, af en pension å lika stort belopp,
som skulle utbetalas från och med fylda 70 år. Komitén hade derföre
först tagit i öfvervägande, huruvida någon höjning af pensionsåldern
för nu ifrågavarande tjensteinnehafvare kunde och borde genomföras.

Då af den förut lemnade redogörelsen för gällande bestämmelser
i afseende å tjensteinnehafvares rätt och dermed i flera fall samman -

bj Pensionsåldern.

c) Invaliditetspensionerimg.

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 34.

hängande skyldighet, att vid viss lefnadsålder afgå från tjensten, enligt
hvad komitén erinrat, framgått, att dessa bestämmelser vore skiftande,
syntes det vara af nöden att i flera afseenden vidtaga förändring i dessa
bestämmelser. Sålunda har komitén, på det att staten alltid måtte vara
försäkrad om icke blott pröfvad erfarenhet, utan äfven friska arbetskrafter
vid statsförvaltningen, funnit det vara nödvändigt att för alla
civile tjensteinnehafvare i lagen föreskrifva skyldighet att vid en viss,
om ock för olika förvaltningsgrenar något olika tidpunkt afgå från
tjensten. Att, såsom i de fall, der obligatoriskt afskedstagande nu vore
föreskrifvet, i allmänhet låta tidpunkten derför bero af så väl lefnadsålder
som antal tjenstår vore dock i komiténs tanke icke lämpligt, enär de
civile ^tjensteinnehafvarne vid mycket olika ålder inträdde i statens tjenst
och således vid olika lefnadsålder uppnådde det föreskrifna antalet tjenstår
— några först vid så sen lefnadsålder, att tjensteförmågan då för
länge sedan kunde vara förbrukad. Lefnadsåldern borde derföre, enligt
komiténs åsigt, ensam bestämmas såsom mätare för tjensteinnehafvarens
förmåga af fortsätt tjensteverksamhet och tidpunkten för det obligatoriska
afskedstagandet således häntöras uteslutande till lefnadsåldern.
Tjensteårens antal borde endast inverka på storleken af den pension,
den afskedstagande skulle erhålla.

Efter att hafva med statistiska tabeller visat, hurusom förbättrade
förhållanden i afseende å männens medellifslängd under de senare åren
inträdt. i Sverige, har komitén uttalat den mening att, för vinnande af
besparing i statens utgifter för det civila pensionsväsendet, den lefnadsålder,
da i allmänhet statens civile tjensteinnehafvare skulle vara skyldige
att från tjensten afgå och dermed erhålla rätt till pension, kunde,
utan fara för att förvaltningen deraf skulle taga skada, bestämmas till
70 år. Då emellertid redan nu vissa civile tjensteinnehafvare, hvilka
bestridde tjänster, som vore af mera ansträngande beskaffenhet eller
fordrade större jnått af spänstighet, vore berättigade eller förpligtade
att vid tidigare ålder än de öfrige afgå från tjensten med pension, så
har komitén i enlighet härmed föreslagit, att för vissa sådana, i den
speciela motiveringen närmare om förmälda tjensteinnehafvare skulle föreskrifva
s skyldighet att vid 65 år afgå från tjensten med rätt till pension.
Dock innebure komiténs förslag äfven i afseende å flere af sistnämnda
tjensteinnehafvare en af de förbättrade dödlighetsförhållandena betingad
höjning af den för dem nu föreskrifna pensionsålder.

Utginge man från den regel, att pensionsrätt skulle inträda först
vid tiden för det obligatoriska afskedstagandet, måste dock för tillgodoseendet
af förvaltningens kraf på friska arbetskrafter derifrån göras

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

undantag för det fall, då tjensteinnehafvare till följd af sjukdom, vanförhet
eller lyte blefve oförmögen att vidare bestrida sina tjensteåligganden.
Då det i sådan händelse icke kunde vara till fördel för förvaltningen,
att tjensten under längre tid uppebölles af vikarie, men det å
andra sidan icke läte sig göra att från tjensten skilja en af dylik olycka
drabbad tjensteinnehafvare utan att bereda honom någon pensionsrätt,
har komitén derföre och jemväl af andra i den speciela motiveringen
närmare angifna skäl föreslagit, att tjensteinnehafvare, som drabbats af
sådan svårare invaliditet, skulle vara berättigad att erhålla pension vid
en fem år lägre lefnadsålder än den för obligatoriskt afskedstagande
förutsatta.

Då det numera Unge anses i princip allmänt erkändt, att den, som
genom olycksfall i och för sitt arbete lidit skada, som gjorde honom
oförmögen att sig sjelf försörja, borde i en eller annan form erhålla
understöd af arbetsgivare^ och då giltigheten af denna princip vore
minst lika stor i fråga om staten och dess tjenare som i fråga om den
enskilde arbetsgivaren och hans arbetare, har komitén — under erinran
hurusom i flere andra länder bestämmelser i sådan rigtning blifvit gifna
och att, hvad Sverige anginge, grundsatsen vunnit tillämpning redan i
den här förut åberopade nådiga förordningen den 18 november 1836
angående tullverkets pensionsväsen och jemväl i reglementena för statens
jern vägstrafiks och telegrafverkets af staten understödda pensionsinrättningar,
men att emellertid något allmänt stadgande om pension för de
civile tjensteinnehafvarne i händelse af olycksfall i och för tjensten icke
funnes, hvithet haft till följd, att i sådana fall särskilda framställningar
derom måst hos Riksdagen göras — ansett sig icke böra underlåta att i
det framlagda lagförslaget intaga stadgande äfven om olycksf allspensioner,
såsom till sin princip lika berättigade och af statens eget intresse lika
påkallade som ålderdomspensionerna.

I enlighet med den så väl i vårt lands som i flere främmande
länders pensionsväsen allmänt gällande grundsats, att pension för statskonst
skulle utgå icke blott på grund af viss uppnådd lefnadsålder, utan
äfven med hänsyn till tjenstetiden, bär komitén ansett, att såsom vilkor
för erhållande af det högsta pensionsbelopp, hvartill tjenstemannen kunde
på grund af innehafvande lön blifva berättigad, fortfarande borde föreskrifvas
ett visst större antal tjenstår; men då komitén funnit nödigt, att
i peusionslagen infördes stadgande om ovilkorlig förpligtelse för tjensteinnehafvare,
som uppnått viss lefnadsålder, att, afgå från tjensten, har
komitén tillika, på det att en sådan till afgång förpiigtad tjensteinnehafvare
icke till äfventyrs på grund af bristande antal tjenstår skulle komma

d) Olycksfallspensionering.

e) Af kor tade
pensioner.

f) Pension!-teloppen.

KesnMmUt.

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att helt och hållet stå utan pension, föreslagit, att tjensteinnehafvare, som
icke vid afgång från tjensten innehade det för erhållande af hel pension
föreskrifna antalet tjenstår, skulle vara berättigad att erhålla en i mån
af den kortare tjenstetiden afkortad pension, så att »för hvarje år, tjensteinnehafvaren
tjenat, han också intjenat en viss del af den högsta pension,
han för sin tjenst kunde undfå».

I den allmänna motiveringen till lagförslaget har äfven anförts,
att komitén för vinnande af likformighet och rättvisa ansett pensionerna
böra beräknas å den samfälda aflön ingen och icke, såsom nu oftast vore
fallet, utgå med samma belopp som sjelfva lönen, hvars för olika tjenster
vexlande förhållande till aflöningen i dess helhet blifvit bestämdt jemväl
af andra hänsyn än blifvande pensionsrätt, hvarjemte komitén framhållit,
hurusom den genom minskning och jemkning af sjelfva pensionsbeloppen
samt särskildt genom nedsättning af nu gällande pensionsmaximum
jemväl sökt att vinna besparing i pensionsutgifterna.

Slutligen har komitén lemnat den upplysning, att af verkstäld
utredning i ämnet framgått, bland annat, att samtliga de af komitén
föreslagna åtgärder beträffande pensionering af de statens civile tjensteinnehafvare,
för hvilka den nya pensionslagen vore ämnad att gälla,
innebure en framtida minskning med omkring 24 procent i kostnaderna
för denna pensionering enligt nu gällande bestämmelser.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täckts af det anförda finna, utgår det
af komitén framlagda lagförslaget från följande allmänna förutsättningar:

l:o) tjensteinnehafvarnes frihet från afgifter för egen pensionering
mot skyldighet för dem att ensamma vidkännas alla med enke- och
barnpensionering förenade utgifter med undantag af kostnaden för
kassans förvaltning;

2:o) upphörande af vidare tjenstemannapensionering från civilstatens
pensionsinrättning och telegrafverkets pensionsinrättning;

3:o) statens öfvertagande af den framtida pensioneringsskyldighet,
som eljest skolat åligga dels civilstatens pensionsinrättning för tjensteinnehafvare
vid postverket och dels telegrafverkets pensionsinrättning
för de vid detta verk anstälde embets- och tjenstemän samt betjente;

4:o) bibehållande af nuvarande pensioneringssät.t ej mindre för den
vid statens jern vägstrafik anstälda personal än äfven för civile delegare
i arméns och flottans pensionskassor.

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Sjelfva lagförslagets grundtankar torde kunna sammanfattas i följandemufvudpunkter: l:o)

pensionsrätt för en hvar ordinarie innehafvare af civil befattning
med lön å stat, som faststälts af Konungen och Riksdagen;

2:o) pensionsålder i regel 70 år — för vissa tjensteinnehafvare
65 år — dock med rätt för invalid att fem år tidigare än eljest erhålla
pension;

3:o) afgångsskyldighet vid uppnående af den för pensionsrätt bestämda
lefnadsåldern utan afseende å tjensteårens antal;

4:o) fördelning af pensionerna i hela och afkortade, beroende på
huruvida vederbörande uppnått fullt tjenstårsantal eller icke;

5:o) bibehållande af det nu i regel bestämda antalet af 35 tjenstår
såsom vilkor för hel pension, men borttagande af alla för närvarande
gällande bestämmelser om qvalificerade tjenstår såsom pensionsvilkor;

6: o) rätt att vid olycksfall i tj ensten erhålla hel pension utan
afseende å lefnads- och tjensteålder;

7:o) tjenstetidens beräknande enligt vissa i lagen bestämda grunder;

8:o) pensionens beräknande å samtlige tjensteinnehafvaren enligt
ordinarie stat tillkommande aflöningsförmåner; intet minimum, men 6,000
kronor såsom maximum för pensionsbeloppet, hvilket i de fall, der aflöningssumman
icke öfverstege 600 kronor, skulle utgöra 80 procent,
samt för högre aflöningssummor, hvilka indelats i 25 olika serier, skulle
tixeras till ett lika stort belopp för alla inom samma serie fallande
aflöningssummor;

9:o) lagens tillämpning endast på dem, som efter dess trädande
i kraft utnämndes till syssla, med hvilken pensionsrätt enligt de i lagen
intagna stadganden följde.

Sedan jag sålunda antydt innebörden af det föreliggande lagförslaget,
anhåller jag att få öfvergå till ett närmare skärskådande af
detsamma, och täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att i sammanhang
med denna granskning få upptaga de väsentligaste erinringar, som blifvit
af de i ärendet hörda myndigheterna mot detta förslag framstälda.

Komiterade hafva till en början förordat, att de civile tjensteinnehafvare,
hvilka hittills åtnjutit förmånen af statspension utan skyldighet
att derför erlägga särskild afgift, skulle fortfarande vid denna
förmån bibehållas.

Frihet frän
afgift er för
tj en eternell
af v ar nes egen
pensionering.

40

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 34.

En annan uppfattning i detta afseende har emellertid tagit sig
uttryck i särskilda af Riksdagen på senare tiden gjorda uttalanden. Då
sålunda Riksdagen i underdånig skrifvelse den 17 maj 1897 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel tillkännagaf,
att Riksdagen bifallit en af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning
om rätt till pension å allmänna indragningsstaten för lärarne vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarierna, framhöll Riksdagen tilllika,
att derest, såsom Riksdagen ansåge synnerligen önskvärdt, sådan
förändring i afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken
vidtoges, att de blefve förpligtade att bidraga till sin egen
pensionering, deraf borde följa, att samma skyldighet komme att åläggas
äfven ifrågavarande seminarielärare. Och då Riksdagen i underdåniga
skrivelser den 11 och den 14 maj 1898 yttrade sig i anledning af
särskilda, af Eders Kongl. Maj:t gjorda framställningar rörande dels
lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken och dels lönereglering
för patent- och registreringsverket, förklarade sig Riksdagen
vidhålla sin nyssberörda åsigt rörande tjenstemännens bidragsskyldighet.

Beträffande förevarande vigtiga fråga tillåter jag mig anföra
följande.

Redan i det underdåniga betänkande och förslag angående lönereglering
m. in. vid rikets hofrätter och krigshofrätten, som den 12
december 1874 afgafs, erinrade de för ändamålet förordnade komiterade,
att pensionsrätten vore en af de vigtigaste med fast anställning i statens
tjenst förenade förmåner, hvilken derför också vid de af dem framlagda
förslag till löneregleringar tagits i synnerligt öfvervägande. Att vid denna
förmån fästats enahanda afseende jemväl vid upprättande af öfriga, efter
nämnda tidpunkt afgifna löneregleringsförslag, torde icke lida något
tvifvel. Men förhåller det sig så, torde det å andra sidan vara uppenbart,
att den inskränkning i nämnda förmån, som skulle uppstå, derest
löntagaren nu ålades att sjelf i större eller mindre mån bidraga till
bestridande af kostnaderna för sin pensionering, måste verka motsvarande
minskning i de reglerade aflönings- och pensionsförmånerna och dymedelst
framkalla en ingalunda oberättigad fordran på omreglering
jemväl af afföningsförmånerna, i syfte att det ursprungliga förhållandet
mellan begge dessa förmåner måtte blifva återstäldt. Endast under
den förutsättning att de reglerade afföningsförmånerna skulle kunna
betraktas såsom i och för sig för höga, skulle nemligen en dylik inskränkning
af dem rättvisligen kunna ega rum. Med allt erkännande
af den väsentligt förbättrade ekonomiska ställning, som genom de nya
löneregleringarne beredts åt statens tjensteman, torde dock kunna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 41

anses såsom ganska säkert, att denna förutsättning icke — utom möiJ1^11
} något undantagsfall — är för handen. Under sådana förhalianden
skulle det derföre innebära en verklig obillighet, om staten
åt aflomngen mnebölle någon större eller mindre del till betäckande af
sm kostnad för blifvande pensionering af löntagaren; och denna obillighet
skulle framträda synnerligen påtagligt i alla de fall, der tjenstemnehafvaren
aflede före uppnåendet af pensionsåldern och der afdraget
å löneförmånerna således hvarken skulle komma honom sjelf eller
hans efterlefvande till något det minsta gagn.

Då kostnaden för pensioneringen af desse tjensteman bestrides
direkt af statsmedlen, skulle alltså de bidrag till egen pensionering, som
man ville ålägga tjenstemännen, ingå direkt till statskassan och uppbäras
antingen genom innehållning af pensionsafgiften vid aflöningsmedlens
utbetalning eller ock genom anlitande af annat uppbördssätt.
Det har dock tydligen varit ett sådant mindre praktiskt tillvägagående
man velat undvika genom att vid bestämmandet af aflönings- och
pensionsförmånens inbördes förhållande redan ifrån början så afväga
dessa förmåner, att någon dylik omgång icke skulle blifva erforderlig
Anses nämnda förmåner för stora eller origtigt afvägda, torde alltså
rättelse härutinnan böra eg a rum genom lämpligare åtgärd än att, så
att säga, med den ena handen omedelbart återtaga en del af hvad som
med den andra gifvits.

,™an Påyrkat, att tjenstemännen sjelfva borde förpligtas att
bidraga till sin egen pensionering, har naturligtvis till grund för detta
yrkande legat den i och för sig fullkomligt rigtiga satsen, att hvar och
en bör under sin krafts dagar gorå afsättningar af sina inkomster för
att trygga sitt uppehälle vid den tid då arbetsförmågan sviker, hvilken
sats man ansett böra eg a tillämplighet för statens tjenstemän så väl
som för andra. Det lär emellertid svårligen kunna bestridas, att för-»*
hallandena i detta utseende gestalta sig på ett särskildt sätt, då fråga
ar om pensioner, som af statsverket omedelbart och således utan förmedling
af någon pensionskassa utbetalas till afskedade tjenstemän. På
satt jag nyss framhållit, skulle under sådana omständigheter ett åläggande
för tjenstemännen att till statsverket inbetala vissa pensionsafgifter för
stats\ erket allenast medföra en med ett vidlyftigt redovisningsväsende
förbunden omgång, som kan undvikas, derest, på sätt äfven här i Sverige
måste antagas hafva egt rum, aflöningen bestämmes till det lägre belopp,
hvartill densamma kan begränsas, då hänsyn icke tages till behofvet för
tjenstemännen att bestrida den utgiftspost, som består i afsättningar för
Bih. till liilcsd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 6

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

framtida pension. För staten sjelf måste det anses likgiltigt, om löneafdraget
sker en gång för alla''—vid löneregleringen — eller om det
uttages årligen i form af innehållningar vid löneutbetalningarna. Företrädet
bos den senare formen för pensionsbidragens uttagande skulle då
ligga deruti, att den tjenstemannen likasom hvarje annan medborgare
åliggande förpligtelsen att i tid sörja för sitt uppehälle pa ålderdomen
derigenom skulle ställas mera lefvande för honom, äfvensom deruti att
man undveke skenet af en vid jemförelse med öfriga samhällsklasser
obehörigt gynnad ställning för tjenstemännen, hvilkas ålderdomsförsörjning
staten vid en ytlig betraktelse kan synas hafva utan bidrag från
deras sida öfvertagit. Dessa skäl förlora dock större delen af sin vigt,
derest, på sätt komitén föreslagit, tjenstemännen förpligta^ att ensamma
och utan bidrag af statsverket bestrida kostnaderna för sina enkors och
barns pensionering. Om än denna pensionering icke i lika mån som
tjenstemannapensioneringen är ett statsintresse, har staten dock erkänt
den vara ett sådant, då densamma ålagts tjenstemännen som en skyldighet,
hvilken de icke ega undandraga sig, och staten bidrager faktiskt
för närvarande till densamma dels genom direkta anslag, dels och hufvudsakligen
derigenom att större delen af civilstatens pensionsinrättnings
årliga tillgångar användas för enke- och barnpensioneringen. Då, enligt
hvad de verkstälda utredningarna af civilstatens pensionsinrättning gifva
vid handen, de tjensteinnehafvare, som äro eller blifva skyldige att tillhöra
denna pensionsinrättning, måste, ensamt för uppehållandet af pensionsväsendet
för enkor och barn, för framtiden ikläda sig förpligtelse^
hvilka för flertalet komma att taga i anspråk allt hvad de af sina aflöningsförmåner
utan verklig afsaknad kunna för sådant ändamål undvara,
torde man icke behöfva befara, att vederbörande tjensteinnehafvare icke
i tillbörlig mån skola röna den uppfostrande inflytelse, som ligger i
tvånget att göra årliga afsättningar för framtida behof.

Det sagda gäller under förutsättning, att de eventuel bidragen
till egen pensionering skulle, på sätt exempelvis sker i Holland, ingå
direkt till statsverket och således i sjelfva verket utgöra en skatt,
hvilken liksom andra sådana komme att utgöra bidrag till bestridande
af statens utgifter i allmänhet, utan att specielt disponeras för pensionsväsendet.
Annorlunda skulle visserligen förhållandet gestalta sig, om
pensionsafgifterna fonderades och användes såsom tillgång för pensioneringen,
i livilket fall den naturligaste och ändamålsenligaste
anordningen väl blefve den, att en ny pensionskassa bildades, till hvilken
inginge ej mindre tjenstemännens bidrag än äfven ett statsanslag till

43

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 34.

erforderligt belopp, då i stället anslaget till allmänna indragningsstaten,
i den mån detta användes till pensionering af civile tjensteman, skulle
bortfalla, Med en sådan anordning för de civile tjenstemännens pensionering
blefve, så länge skyldigheten att bidraga till enkors och barns
pensionering är för tjenstemännen obligatorisk och någon löneförhöjning
af denna anledning icke vidtages, utan tvifvel nödvändigt, att staten
äfven bidroge till enke- och barnpensioneringen under form af statsanslag
till den nja enke- och pupillkassan.

Då en nydaning af det civila pensionsväsendet skall ega rum,
lärer under nuvarande förhållanden valet stå mellan dessa båda alternativ:
en utskiftning af pensioneringskostnaden sålunda, att staten ensam
bestrider kostnaderna för tjenstemannapensioneringen och tjenstemännen
ensamma kostnaden för enke- och barnpensioneringen eller ock bildandet
af en ny pensionskassa och en ny enke- och pupillkassa för civilstaten,
båda med bidrag ej mindre af tjenstemännen än af staten.
Komitén har, såsom redan nämndt, uttalat sig för det förra alternativet.
Detta har ock, såsom mig synes, derutinnan ett gifvet företräde framför
det senare, att man vid det förra undgår tillskapandet af en ny, betydande
kassa med deraf följande fondbildning. Med den täflan, som numera i
sådant afseende råder, torde icke sällan svårighet komma att möta för
en fördelaktig placering af en eventuel dylik kassas fonder, och likaså
förefaller det mig icke önskvärd!, att staten utan mera tvingande nödvändighet
vidtager åtgärder, genom hvilka kapital till icke obetydligt
belopp dragés från den allmänna rörelsen och fastläses i en pensionsfond.

Härmed må nu förhålla sig huru som helst; gifvet är, att ett
förslag till en dylik genomgripande förändring af det civila pensionsväsendet,
enligt hvilket detta skulle öfvertagas af en nytillskapad pensionskassa,
måste byggas på en omfattande utredning, hvilken för närvarande
icke föreligger, då komiténs arbete är grundad! på förutsättningen af
tjenstemannapensioneringens bestridande af staten ensam. Väl kunde
i den omständigheten, att Riksdagen vid särskilda tillfällen under den
senare tiden angifvit såsom sin åsigt, att tjenstemännen borde bidraga
till sin egen pensionering, ligga en anledning att återförvisa ärendet
rörande det civila pensionsväsendets omgestaltning till ny komitébehandling,
på det att ett på sagda grund bygdt, i detalj utarbetadt förslag
måtte föreligga såsom alternativ till ett förslag, bygdt på de af komitén
angifna liufvudgrunder. Då emellertid ett sådan tillvägagående skulle
föranleda ett tilläfventyrs ganska långt uppskof med den vigtiga frågans
lösning och, enligt hvad jag redan anfört, öfvervägande skäl synas mig

De vid postoch
telegrafverken
anstöt''
de tjensteinnehafvames

pensionering
uteslutande
genom statsmedel
m. m.

Ny utredning
ang. civilstatens
pensionsinrättnings

ställning.

44 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

tala för valet af den af komitén förordade utväg, anser jag mig böra
förorda, att på grundvalen af den redan verkställa, omfattande utredningen
må till innevarande Riksdags pröfning framläggas ett förslag
till ordnande af det civila pensionsväsendet med utgångspunkt från den
förutsättning, att staten ensam bestrider kostnaden för tjenstemannapensioneringen
samt tjenstemännen ensamma kostnaden för pensioneringen
af deras enkor och barn.

Den andra af de förutsättningar, under hvilka komiterade framlagt
sitt förslag till reglering af det civila pensionsväsendet, var den,
att staten skulle öfvertaga den pensioneringsskyldighet, som nu åligger
dels civilstatens pensionsinrättning gent emot tjensteinnehafvarne vid
postverket, dels ock telegrafverkets pensionsinrättning gent emot de
vid detta verk anstälde embets- och tjenstemän samt betjente, äfvensom
att nuvarande pensioneringssätt skulle bibehållas för den vid statens
jern vägstrafik anstälda personal samt för civile delegare i arméns och
flottans pensionskassor.

Den senast verkstälda''utredningen af civilstatens pension sinrättnings
ekonomiska ställning företogs af professor Lindstedt på hösten
1897; och hafva i denna på förhållandena vid 1896 års slut och en
räntefot af 3J- procent grundade utredning (se fullmägtiges underdåniga
utlåtande den 13 november 1897 sid. 13—20) framlagts följande beräkningar.

Pensionsfonder:

Enkepensionsfonden eller kapitalvärdet af utgående pensioner till de vid
nämnda tidpunkt, 1896 års slut, lefvande enkor kronor 4,503,000: —
Barnpensionsfonden eller kapitalvärdet af redan då
eller framdeles utgående pensioner till faderlösa
söner under 21 år och till faderlösa döttrar

under 25 år.................................................................. „ 675,000: —

Sjukliglietspensionsfonden eller kapitalvärdet af beviljade
sjukligbetspensioner, till ogifta döttrar
öfver 25 år .................................................................. „ 280,000: —

45

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

Delegarepensionsf''onden eller kapitalvärdet af utgående pensioner till
delegare, deri inberäknade posttjenstemän och kassans egna f. d.
tjensteman, ................................................................. kronor 772,000: —

Begrafningshjelp.

För nuvarande pensionärer, kapitalvärde
„ „ delegare, „

„ framtida „ „

Enke- och barnpensioner.

För i tjenst varande delegares enkor och barn,

kapitalvärde ..................................................................

För icke längre i tjenst varande delegares enkor

och barn, kapitalvärde ...........................................

För framtida delegares enkor och barn, kapitalvärde
......................................................................... ...

För nuvarande delegares ogifta döttrar mellan 21

och 25 år, kapitalvärde .......................................

För framtida delegares ogifta döttrar mellan 21
och 25 år, kapitalvärde ..........................................

Sjuklighetspensioner.

För delegares ogifta döttrar öfver 25 år, kapitalvärde
..............................................................................

kronor

36,000: —

11

113,000: —

11

81,000: —

kronor

5,883,000: —

ii

1,014,000: —

ii

7,500,000: —

ii

100,000: —

ii

100,000: —

kronor

645,000: —

Anmärkning. Om denna summa fördelas på aflidne, nuvarande
och framtida delegare, komme på hvardera en tredjedel eller 215,000
kronor.

Tjenstemannapensionering.

För nuvarande delegare, utom posttjenstemän, kapital -

värde ................................................................................ kronor 960,000: —

För framtida delegare, utom posttjenstemän, kapitalvärde
................................................................................ „ 640,000: —

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Postpensioneringen.

För nuvarande delegare, tillhörande poststaten, kapitalvärde
.................................................................................kronor 2,100,000: —

För framtida delegare, tillhörande poststaten, kapitalvärde
............................................................................ „ 1,400,000: —

Förvaltningskostnader.

Kapitalvärde (pensionskostnad oberäknad).............. kronor 1,600,000: —

Anmärkning. Derest endast fullmägtiges sammanträden skulle bekostas
af kassan, men förvaltningen i öfrigt genom statsmedel, har för
denna utgift antagits ett kapitalvärde af rundt 75,000 kronor.

Inkomster.

Nuvarande delegares årsafgifter, kapitalvärde ......... kronor 2,340,000: —

Framtida „ „ „ ......... „ 4,166,000: —

Nuvarande statsanslaget (74,271 kr.) „ ......... „ 2,122,000: —

Ofriga oregelbundna „ ......... „ 800,000: —

Med tillhjelp af nu anförda kapitalvärden har på följande sätt
beräknats:

Kassansjställning vid 1896 års slut.

Passiva.

Pensionsfonderna, tillsammans ................................. kronor

Kapitalvärdet af begrafningshjelp ........................... „

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare „

n n ii ii k _ ii ii

ii m ii ii i» framtida ,, ,,

Pensionsrätt för ogifta döttrar 21—25 år ............ „

Sjuklighetspensioner för döttrar .............................. „

Tjenstemannapensioneringen .................................... „

Postpensioneringen ...................................................... „

Förvaltningskostnader.................................................. „

6,230,000: —
230,000: —
5,883,000: —
1,014,000: —
7,500,000: -200,000: —
645,000: —
1,600,000: —
3,500,000: —
1,600,000: —

Summa passiva kronor 28,402,000: —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

47

Aktiva.

Delegarnes årsafgifter.....

Statsanslaget ...................

Oregelbundna inkomster
Kassans kapital.................

............. kronor 6,506,000: —

......................... „ 2,122,000: —

........................... „ 800,000: —

................ „ 11,304,000: —

Summa aktiva kronor 20,732,000: —

Och skulle alltså enligt denna beräkning vid 1896 års slut aktiva

understigit passiva med ett belopp af..................... kronor 7,670,000: —

För den händelse att kassan afstängdes och afvecklades — hvilket
professor Lindstedt ansett blifva af nöden, derest icke snar hjelp vore
att förvänta — d. v. s. inskränkte sin verksamhet till nuvarande delegare
samt icke upptoge nya delegare eller ens tilläte nuvarande delegare
uppflyttning till den högre klass, som eljest vid befordran skulle
vara fallet, beräknades ställningen blifva följande:

Passiva.

Pensionsfonderna, tillsammans.................................... kronor 6,230,000: —

Begrafningshjelp för nuvarande delegare och pensionärer.
...................................................................... „ 149,000: —

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare „ 5,883,000: —

„ _ „ „ „ f. d. _ „ „ 1,014,000: -

Pensionsrätt för nuvarande delegares ogifta döttrar

från 21—25 år ......................................................... „ 100,000: —

Sjuklighetspensioner för aflidne och nuvarande

delegares döttrar ...................................................... „ 430,000: —

Tjenstemannapensionering för nuvarande delegare „ 960,000: —

Postpensioneringen ............... „ 2,100,000: —

Summa passiva utom förvaltningskostnader kronor 16,866,000: —

Hvaremot svarade först och främst följande

Aktiva.

Årsafgifter af nuvarande delegare............................ kronor 2,340,000: —

Kapital ........................................................................... » 11,304,000: —

Summa aktiva kronor 13,644,000: —

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

% Hvad vidare anginge de »oregelbundna inkomsterna» komrae dessa
i följd af sin natur till väsentlig del att upphöra, och då statsbidraget
icke betydligt öfverstege förvaltningskostnaden, skulle alltså äfven i
sådant fall inkomsterna i längden ej förslå till täckande af utgifterna,
utan slutligen skulle en brist uppstå, hvars kapitalvärde för närvarande
uppginge till något öfver 3,000,000 kronor.

Genom de företagna undersökningarna torde alltså få anses vara
till fullo ådagalagdt, att civilstatens pension sinrättning, icke ens om
dess verksamhet inskränktes till nuvarande delegare, längre kan uppfylla
sin ursprungliga bestämmelse att dels bereda åt sina delegare tillfälle
till tidigare afgång från innehafvande tjenstebefattningar än den
för erhållande af pension från allmänna indragningsstaten bestämda
genom att till dem utbetala årliga pensioner och dels vid delegarnes
frånfälle lemna åt deras enkor och barn det pensionsunderstöd, som med
enke- och pupillkassans stiftande afsetts.

Orsakerna till denna kassans oförmåga synas förnämligast vara
att söka derutinnan, att det hvarken vid pensionsinrättningens stiftande
eller sedermera vid det tid efter annan skeende upptagandet af nya
delegaregrupper eller vid ökandet af delegareantalet inom vissa inrättningen
redan förut tillhörande tjenstemannagrupper, ej heller vid besluten
om förhöjning af pensionsbeloppen ansetts nödigt låta verkställa
tillförlitliga beräkningar öfver de tillskott från statens eller delegarnes
eller beggederas sida, som kräfdes för att sätta pensionsinrättningen i
stånd att uppfylla sina nya eller ökade förbindelser.

I hvad mån delegarnes antal vuxit under de senare årtiondena
framgår deraf, att då hela detta antal vid 1871 års slut utgjorde 2,903,
deraf 2,788 i tjenst varande och 115 pensionärer, uppgick det i oktober
1897 till 4,674, deraf 4,003 i tjenst varande och 671 pensionärer, alltså
en ökning under dessa 26 år af 1,771 delegare. Genom det vid 1897
års riksdag fattade beslutet om inrättande af 75 nya postexpeditörs- och
150 nya postvaktbetjentsbefattningar har delegareantalet från och med
år 1898 ökats med.ytterligare 225 eller till omkring 4,900 personer, af
hvilka inemot tredjedelen tillhöra postverket. Vid kassans grundande
beräknades hela delegareantalet komma att uppgå till 2,105, deraf 176
eller endast en tolftedel tillhörande poststaten.

Jag^ bör vidare erinra, att Eders Kongl. Maj:t i den till innevarande
års riksdag aflatna nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof föreslagit inrättande af ytterligare 293 postexpeditörsoch
112 postvaktbetjentbefattningar.

Äfven den vid omreglering af de centrala embetsverken företagna

49

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

indragningen af ett stort antal ordinarie tjenstår ledde dertill, att åldern
för tjenstemännens befordran till ordinarie tjenst eller med andra ord
åldern för deras inträde i pensionsinrättningen framflyttades, hvarigenom
pensionsinrättningen kom att gå i mistning af delegareafgifter för ett
deremot svarande antal år.

Hade alla dessa förändringar föregåtts af eller föranledt till erforderliga
undersökningar, skulle deras resultat naturligen haft till följd,
att så väl staten som delegarne sjelfva nödgats högst betydligt höja sina
bidrag till pensionsinrättningen i dess helhet. Då numera icke kan
vara tänkbart att godtgöra hvad i berörda afseenden brustit, torde det
icke återstå annan utväg till lösning af denna fråga än den af pensionskomitén
föreslagna, d. v. s. att inskränka pensionsinrättningens förbindelser
genom att låta tjenstemannapensioneringen helt och hållet upphöra
samt att ålägga delegarne att, i regel utan bidrag från statsverkets
sida, genom egna tillskott upprätthålla pensioneringen af enkor
och barn.

Härigenom skulle staten visserligen å ena sidan göra den besparing,
som komme att ligga i indragning af de till pensionsinrättningen
nu utgående anslagen, för närvarande 74,271 kronor 50 öre eller, om
anslaget till allmänna enke- och pupillfonden, 45,000 kronor, medräknas,
119,271 kronor 50 öre om året, men å den andra sidan dels gå i
mistning af den minskning i pensionskostnaden, som, om ock i jemförelsevis
. ringa mån, eljest skulle uppstått i de fall, då någon tjensteman
funnit sig böra afgå med pension endast från civilstatens pensionsinrättning,
dels få vidkännas ökade utgifter för posttjenstemännens
pensionering, motsvarande hvad till blifvande pensionärer eljest skolat
utgå från civilstatens pensionsinrättning, dels ock, efter hvad som torde
visa sig blifva nödvändigt, träda bispringande emellan, på det att delegarne
i de begge lägsta pensionsklasserna af civilstatens pensionsinrättning,
hvilka redan nu med hänsyn till deras ringa löneförmåner
befriats från erläggande af befordringsafgifter, måtte kunna förskonas
från _ de _ dryga retroaktivafgifter, som enligt nu framlagdt förslag till
pensionsinrättningens ombildning skulle af dem fordras.

Hvad beträffar delegarne i civilstatens pensionsinrättning, så skulle
dessa, på samma gång de komme att mista den förmån, som måste
anses ligga i möjligheten att, vid tidigare lefnadsålder än den för rätt
till pension af staten bestämda, kunna afgå med pension från pensionsinrättningen,
det oaktadt nödgas icke obetydligt höja sina bidrag till
pensionsinrättningen för att sätta denna i stånd att till delegarnes efterBih.
tillRiksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 7

50 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 84.

lemnade enkor och barn utbetala enahanda pensionsbelopp som de nu
utgående. Enligt det förslag till pensionsinrättningens omdaning, som
föreligger i fullmägtiges redan åberopade underdåniga utlåtande af
den 13 november 1897, skulle nemligen t. ex. en 35-årig tjensteman
(denna ålder utgör enligt professor Lindstedts undersökning, se komitébetänkandet
sid. 488, den ungefärliga medelåldern för inträdet i pensionsinrättningen),
i stället för att han efter nu gällande reglemente bar att
till pensionsinrättningen och enkekassan tillsammans erlägga inträdesafgift
eller s. k. befordringsafgift: i l:a klassen ett belopp af 240 kronor,
nödgas till den nya enkekassan inbetala en retroaktivafgift af 1,344
kronor; i andra klassen resp. 180 kronor och 1,008 kronor; i 3:e klassen
resp. 75 kronor och 840 kronor; i 4:e klassen resp. 60 kronor och 672
kronor; i 5:e klassen resp. 45 kronor och 504 kronor o. s. v., under
det att årsafgiften skulle blifva densamma som nu.

I sin den 13 november 1897 till Eders Kongl. Maj:t, afgifna underdåniga
berättelse angående civilstatens pensionsinrättnings förvaltning
m. m. hafva civilstatens fullmägtige erinrat:

att det af verkstäld utredning visat sig, att pensionsinrättningen,
såsom ett helt betraktad, befunnits för det dåvarande lida af en kapitalbrist
till belopp af omkring 8,000,000 kronor, hvaraf 3,500,000 kronor
kunde anses härröra från den särskilda pensionering af postverkets tjensteman
och vakthetjente, som på senare tid och särskildt genom nådiga
brefvet den 4 juni 1886 ålagts pensionsinrättningen;

att redan 1887 års fullmägtige ansett, att det genom nådiga
brefvet den 4 juni 1886 stadgade sättet för pensionering af befattningshafvande
vid postverket kunde, helst pensionsinrättningens årliga inkomster
syntes betydligt minskas genom räntans nedsättning, komma
att medföra en verklig fara för pensionsinrättningens förmåga att uppfylla
sina egentliga ändamål, hvarföre fullmägtige i underdånighet anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes för framtiden meddela sådan föreskrift
beträffande sättet för posttjenstemäns pensionering, att tillämpning
af 11 § i reglementet för pensionsinrättningen måtte, äfven hvad
desse tjensteman anginge, bringas till öfverensstämmelse med samma
§:s rätta mening;

att dervid af fullmägtige särskildt framhållits, att beslutet af den
4 juni 1886 om sättet för poststatens pensionering blifvit fattadt utan
att, enligt 62 § i reglementet för pensionsinrättningen, åt fullmägtige
beredts tillfälle att yttra sig i denna fråga, hvilken dock måste anses
angå hufvudgrundema för pensionsinrättningen, hvarjemte såsom stöd
för den uppfattningen att bestämmelsen i 11 § af reglementet vore

Öl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tillämplig på posttjenstemän, som efter uppnådda 65 lefnads- och 35
tjenstår erhölle afsked med rätt till pension från postverkets indragningsstat,
åberopats, att en sådan tolkning öfverensstämde med nådiga brefvet
till pensionsinrättningens direktion den 21 november 1879, hvari förklarats,
att den omständigheten, att en vid 65 års ålder afskedad posttjensteman
erhållit pension från postverkets indragningsstat, icke borde
för honom medföra den påföljd, att han för åtnjutande af rätt till delaktighet
i civilstatens enskilda enke- och pupill fond skulle vara underkastad
andra vilkor, än om han fått afsked med lönens åtnjutande från
allmänna indragningsstaten;

att den af 1887 års fullmägtige uttalade farhågan, att pensionsinrättningen,
derest fullmägtiges hemställan i afseende å sättet för pensioneringen
af poststaten ej bifölles, förr eller senare skulle blifva urståndsatt
att fullgöra sina förbindelser, öfvergått till visshet, sedan en
af nämnde fullmägtige beslutad fondräkning blifvit fullbordad samt vid
fullmägtiges ordinarie sammanträde år 1892 framlagd;

att 1892 års fullmägtige derföre och af andra skäl ytterligare betonat,
hurusom det för pensionsinrättningen vore en verklig lifsfråga,
att den i 11 § af reglementet omförmälda grundsats gjordes uttryckligen
tillämplig jemväl i afseende å de till inrättningen hörande delegare
af poststaten, i hvilket syfte hemstälts om nådig fastställelse å
uppgjordt förslag till ändrad lydelse af nämnda §;

att fullmägtiges föregående framställningar i ämnet endast afsett,
att pensionsinrättningen skulle befrias från den särskilda och vidsträcktare
pensioneringen af sådana poststaten tillhörande personer, som komme
att tillträda pension, efter det den begärda ändringen af 11 § vunnit
nådig fastställelse; samt

att, då emellertid poststatens pensionering från civilstatens pensionsinrättning
jemväl efter år 1892 fortgått och alltjemt fortginge på
enahanda sätt som förut, hvarigenom pensionsinrättningens ställning till
följd af de ökade förbindelser, som sålunda ådroges densamma, blifvit
alltmera betänklig, fullmägtige funnit det vara angeläget, att pensionsinrättningen
snarast möjligt vunne befrielse från den betungande särskilda
postpensioneringen äfven i hvad anginge de pensioner, som redan
beviljats.

Fullmägtige hafva derföre i underdånighet anhållit, att Eders Kongl.
Magt täcktes föreslå Riksdagen, att den särskilda pensionering af postverkets
tjenstemän och vaktbetjente, som genom nådiga brefvet den 4
juni 1886 blifvit civilstatens pensionsinrättning ålagd, måtte, jemväl
beträffande redan beviljade pensioner, öfvertagas af statsverket; i sam -

52 Köngl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

manhang hvarmed fullmägtige anmält, att, då en af direktionen föreslagen
ändrad lydelse af 11 § i reglementet för civilstatens pensionsinrättning
syntes i fråga om tydlighet och bestämdhet eg a företräde
framför den lydelse, som af 1892 års fullmägtige ifrågasatts, fullmägtige
för sin del beslutat, att 11 § i reglementet för pensionsinrättningen
skulle erhålla följande ändrade lydelse: »afgår någon ur tjenst med
åtnjutande af pension eller annat underhåll på rikets allmänna indragningsstat
eller eljest af statsmedel, ege ej rätt att af civilstatens pensionsinrättning
undfå eller uppbära pension eller underhåll.»

I det underdåniga utlåtande, som af generalpoststyrelsen den 21
mars 1898 på grund af nådig befallning afgifvits öfver pensionskomiténs
betänkande, har styrelsen, beträffande frågan om fortvaron
af den särskilda ställning poststaten på senare tid kommit att intaga,
då det gällt pensionering af dess tjenstemän och betjente, erinrat,
hurusom bland alla de tjensteinnehafvare, som vore delegare i civilstatens
pensionsinrättning, tjensteinnehafvarne i postverket ensamme
intoge en sådan undantagsställning, enligt hvilken pension utginge i
första rummet från nämnda pensionsinrättning och det vederbörande
tillkommande pensionsbelopp sedermera fyldes af statsmedel; och derest
det visade sig, att de bidrag, tjensteinnehafvarne i postverket genom
årliga utgifter lemnade till tjenstemannapensioneringen vid inrättningen,
tillhopa med belöpande del af statsanslaget icke försloge till de årliga
utgifter, som af nämnda undantagsställning föranleddes för pensionsinrättningen,
har styrelsen funnit det böra rättvisligen erkännas, att delegarne
från andra embetsverk med en del af sina årliga afgifter bidroge
till poststatens pensionering, ett förhållande, som svårligen skulle
kunna försvaras, åtminstone icke med mindre än att alldeles särskilda
omständigheter påkallat detsammas tillkomst och nödvändiggjorde dess
fortvaro.

Sökte man anledningen till att denna undantagsställning för postpersonalen
tillkommit, vore det enligt styrelsens åsigt sannolikt, att densamma,
då frågan år 1872 förelåg, hade sin egentliga orsak i den
mindre goda ekonomiska ställning, som då hotade postverket. Med
1871 års ingång hade nemligen postverket genom posthemmansskjutsens
skiljande från jordbruket samt inskränkning i postverkets rätt att för
postbefordringen anlita gästgifveri-, håll- eller reservskjuts fått för denna
befordring ökade förpligtelser, som antogos komma att verka menligt
på dess finansiela ställning och som, i sammanhang med den redan då
ifrågastälda, vid 1873 års utgång genomförda öfverflyttningen på postverket
af den ordinarie kronobrefbäringen samt efter det ytterligare

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

med utgången af år 1874 för postverket upphört all rätt att för ordinarie
postföring anlita gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, också i verkligheten
under åtskilliga år vållade, att årsinkomsterna icke förslogo till
årsutgiftemas bestridande.

En bidragande orsak till det nådiga beslutet af den 24 maj 1872
antager styrelsen också hafva varit, att civilstatens pensionsinrättning
då allmänt ansågs disponera stora tillgångar utöfver behofvet och för
den skull kunna utan någon som helst olägenhet bära den vidsträcktare
postpensioneringsskyldigheten.

Bestämmelserna i de nådiga brefven den 24 maj 1872 och den
4 juni 1886, hvarigenom stadgats, att pension till tjensteinnehafvare
hos generalpoststyrelsen skulle utgå af postmedel, i den mån den afskedade
icke enligt gällande föreskrifter egde erhålla pension från civilstatens
pensionsinrättning, innebure enligt styrelsens åsigt allenast ett
konseqvent fullföljande af den för postpersonalens pensionering redan
inslagna nya vägen och hade antagligen också tillkommit under den
föreställningen, att bördan väl kunde af civilstatens pensionsinrättning
bäras. Att den uppfattningen då fortfarande var rådande, har styrelsen
ansett så mycket sannolikare, som till och med pensionsinrättningens
egen direktion så sent som år 1888 ännu hyste den föreställningen,
att det ökade åliggandet icke öfverstege pensionsinrättningens krafter;
och erinrar styrelsen såsom bevis härpå, hurusom bemälda direktion,
med föranledande af en af 1887 års fullmägtige beslutad underdånig
hemställan till Eders Kongl. Maj:t om meddelande för framtiden af
sådan föreskrift beträffande sättet för posttjenstemännens pensionering,
att deras undantagsställning komme att upphöra, i underdånigt yttrande
den 8 juni 1888 förmält, bland annat, att »det visserligen icke funnes
någon anledning till farhåga att, äfven med tillämpning af bestämmelserna
i nådiga brefvet den 4 juni 1886, någon svårighet för civilstatens
pensionsinrättning att fullgöra åtagna förbindelser skulle i eu närmare
framtid uppstå.»

Vid fattandet af det Riksdagens beslut, som föranledde det nådiga
brefvet af den 4 juni 1886, anser generalpoststyrelsen möjligt att äfven
den föreställning medverkat, att det funnes anledning söka bespara
postverket utgifter, enär portoafgifterna för inrikes bref och brefkort då
nyligen blifvit nedsatta.

Men om, såsom generalpoststyrelsen ansåge antagligt, nämnda
synpunkter’; varit bestämmande för de beslut, som ledt till ofvan omförmälda
undantagsställning för postpersonalen i pensionsfrågor, då borde,
menar styrelsen, det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida denna undan -

54 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tagsställning rättvisligen fortfarande borde bibehållas, äfven om de anledningar,
som föranledt densamma, icke vidare förefunnes.

Då nu den föreställningen, att civilstatens pensionsinrättning utan
någon svårighet kunde bära den vidsträcktare postpensioneringen, enligt
hvad styrelsen af komitébetänkandet funnit, ostridigt grundat sig på ett
öfverskattande af pensionsinrättningens förmåga i finansielt hänseende
och ett underskattande af de förpligtelser, inrättningen redan förut hade
sig ålagda, har styrelsen såsom sin åsigt uttalat, att det skäl, som för
pensionsinrättningens medverkan till den särskilda postpensioneringen
tilläfventyrs förut med rätta hemtats från inrättningens goda ekonomiska
ställning, numera måste anses sakna all giltighet.

Beträffande åter det andra skälet, som kunnat till denna särskilda
postpensionering gifva anledning, nemligen att hela posttjenstemannapensioneringens
besörjande med postmedel skulle för postverket blifvit
alltför betungande, så anser generalpoststyrelsen detta skäl hafva egt
sin giltighet i medio och slutet af 1870-talet, då alldeles särskilda omständigheter,
enligt hvad ofvan omförmälts, åsamkade postverket skulder.
Numera borde dock icke behöfva befaras, att postverket ej skulle mägta
bestrida pensioneringen af dess tjenstemän och betjente, äfven om erfarenheten
skulle komma att besanna rigtigheten af den beräkning,
komitén anfört rörande den kostnad, hvartill pensioneringen af poststaten
skulle efter trettio år växa.

Skulle, såsom komitén föreslagit, civilstatens pensionsinrättnings
verksamhet för tjenstemäns och betjentes pensionering komma att upphöra,
syntes det styrelsen mest öfverensstämmande med eljest tillämpade
principer, att postverket, som hade egen drätsel, besörjde pensioneringen
af sin personal med postmedlen, liksom också ett sådant tillvägagångssätt
syntes vida enklare och för pensionstagarne beqvämare, än om,
såsom komitén ansett, pensionsutbetalningarne skulle verkställas af statskontoret,
af hvilket verk ett sådant åliggande tydligen icke skulle kunna
utan svårighet besörjas.

Men äfven om civilstatens pensionsinrättning skulle komma att
fortfara med pensionering af tjenstemän och betjente, ansåge styrelsen
af det anförda framgå, att billighet och rättvisa numera borde föranleda
upphörande för framtiden af den särskilda postpensioneringen, helst det
icke borde kunna bestridas, att — då denna saknade motsvarighet i
fråga om andra delegares pensionering och sådan motsvarighet icke
heller för framtiden torde kunna uppstå, enär inrättningens ekonomiska
ställning derför lade bestämda hinder i vägen — öfrige delegare eljest

55

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

kunde komma att få med sina afgifter bidraga till pensionering af postverkets
tjensteman och betjente.

Då det måste antagas, att så väl beslutet af den 24 maj 1872 —
att posttjenstemän, oaktadt de uppfylt de vilkor, som dittills berättigat
dem till fulla pensionsbeloppets uppbärande af postmedlen, ändock skulle
erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning och endast fyllnadspension
utgå af postmedlen — som senare i samma rigtning fattade
beslut grundat sig på den förutsättning, att nämnda inrättnings ekonomiska
ställning, utan delegarnes alltför stora betungande och utan intrång
i öfrige delegares välfångna rättigheter, medgåfve en sådan utgift,
men det numera och särskilt till följd af den stora utvidgning, postverket
under de senare åren undergått och i jemnbredd hvarmed äfven
dess befattningshafvandes antal vuxit, visat sig vara oförenligt med
pensionsiurättningens bestånd att vidare taga dess tillgångar i anspråk
för en sådan pensionering af posttjenstemännen som den, hvilken nu
eger rum, synes det vara en af så väl billighet som behof påkallad åtgärd
att genom förändrade bestämmelser härutinnan å ena sidan bereda
posttjenstemännen den trygghet i pensionshänseende, hvarpå de lika väl
som andre statens tjenstemän torde kunna göra anspråk, och å den andra
sidan möjliggöra en sådan ombildning af civilstatens pensionsinrättning,
att åtminstone den ena af dess uppgifter ma kunna af densamma på
ett så väl för delegarne betryggande som för staten tillfredsställande
sätt ombesörjas. På grund af det nu anförda anser jag mig böra understödja
fullmägtiges anhållan, att civilstatens pensionsinrättning måtte
befrias från de skyldigheter i afseende å pensionering af tjenstemän
och betjente vid poststaten, som nu åligga nämnda pensionsinrättning,
och detta äfven i afseende å pensioner, som redan blifvit beviljade
sådane tjenstemän och betjente från civilstatens pensionsinrättning.
Beloppet af sistnämnda pensioner utgjorde år 1897 sammanlagdt 30,711
kronor. Befrias pensionsinrättningen från skyldigheten att utgifva dessa
pensioner, torde Eders Kongl. Maj:t framdeles vilja taga i nådigt öfvervägande,
huruvida möjlighet må kunna beredas till lindring i de synnerligen
betungande afgifter, som, enligt hvad jag strax får tillfälle nämna,
skulle utkräfvas af de civile tjenstemännen vid inträdet i den nybildade
enke- och pupillkassan.

Hvad angår den af komitén föreslagna förändringen i pensioneringen
af den vid telegrafverket anstälda personal, i det att staten
skulle öfvertaga den pensioneringsskyldigliet, som nu åligger telegrafverkets
pensionsinrättning gent emot denna personal, så torde genom
de utredningar af på frågan inverkande omständigheter, som föreligga

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

i de af fullmägtige för delegarne i telegrafverkets pensionsinrättning
och af direktionen öfver nämnda pensionsinrättning afgifna underdåniga
yttranden, vara tydligen ådagalagdt, att bibehållandet af telegrafverkets
pensionsinrättning skulle medföra väsentliga fördelar så väl för delegarne
sjelfva som, och måhända icke mindre, för statsverket. Den
enerverande och derigenom utslitande tjenstgöringen vid telegraf- och
telefonapparaterna medför med nödvändighet hos den dermed sysselsatta
personalen ett tidigare inträdande af nedsatt arbetsförmåga och
ett tidigare behof af hvila än för civile tjensteinnehafvare i allmänhet.
Och oaktadt telegrafstyrelsen uttalat sin anslutning till komiténs förslagom
upphäfvandet af telegrafverkets pensionsinrättning och telegrafpersonalens
pensionering enligt den föreslagna nya lagen, skulle dock,
äfven enligt telegrafstyrelsens mening, lagförslaget i flera punkter kräfva
undantagsbestämmelser till förmån för telegrafpersonalen.

Vid öfvervägande af hvad å den ena och andra sidan blifvit anfördt
torde det vara svårt att förneka, att ju icke enahanda eller liknande
skäl som de, hvilka med rätta föranledt komiterade att förorda
undantagsställningens bibehållande för personalen vid statens jernvägstrafik,
jemväl tala för det äfven af personalen åstundade bibehållandet
af telegrafverkets pensionsinrättning, hvilken dessutom enligt gjorda
undersökningar synes befinna sig i en så pass betryggad ekonomisk
ställning, att af denna anledning skäl till förändring icke förefinnes.

Komiterades förslag att bibehålla nuvarande pensionsbestämmelser
för de civile delegarne i arméns och flottans pensionskassor synes vara
välbetänkt och torde icke påkalla vidare yttrande.

Såsom allmänna förutsättningar för den nya lagen torde alltså böra
uppställas:

tjensteinnehafvarnes frihet från. afgifter för egen pensionering;

upphörande af vidare tjenstemannapensionering från civilstatens
pensionsinrättning;

postverkets öfvertagande af pensionsinrättningens skyldighet att
utbetala pensioner till posttjenstemän;

bibehållande af så väl statens jernvägstrafiks som telegrafverkets
pensionsinrättningar; samt

bibehållande af nu gällande pensionsbestämmelser för civile delegare
i arméns och flottans pensionskassor.

Då den nya lagen hufvudsakligen skulle komma att ersätta de all -

Rubrik.

57

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

manna bestämmelser angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension
af statsmedel, Indika nu äro gällande, synes det, med jemväl fästadt afseende
å önskvärdheten att undvika förvexling med de reglementen för
civilstatens pensionsinrättning, som ännu äro och jemväl under en framtid
komma att åtminstone delvis vara i kraft, lämpligare, att lagen benämnes:
T>Lag angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af statens,
än såsom komiterade föreslagit: »Pensionslag för civilstaten».

Den i § 1 mom. 1 föreslagna begränsningen af pensionsrätten till
»ordinarie innehafvare af civil befattning med lön å stat, som blifvit af
Konungen och Riksdagen faststäld», torde, såsom grundad på de principer,
hvilka hittills i detta hänseende städse tillämpats, böra bibehållas.
Enligt hvad komitén anmärkt, tarfvar dock uttrycket »civil befattning»
en förklaring för att icke missförstås, och då den för sådant ändamål
föreslagna synes vara tillfredsställande, torde detta mom. kunna affattas
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslaget.

Deremot synes det mig tvifvelaktigt, huruvida den i § 1 mom. 2
införda bestämmelsen om pensionsrätt för vissa professorer och e. o.
professorer vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet
samt för kommissionslandtmätarne, hvilken bestämmelse utgör en afvikelse
från den i föregående mom. uppstälda regeln, bör i den nya
lagen inflyta. De tjensteinnehafvare, hvilka icke på grund af stadgandet

1 mom. 1 komme att inbegripas under lagens bestämmelser, skulle uppenbarligen,
intill dess annorlunda kunde varda i behörig ordning beslutadt,
qvarstå vid den pensionsrätt, som nu må vara dem tillförsäkrad. Och
då samtlige i mom. 2 nämnde tjensteinnehafvare i flera afseenden intaga
en så säregen ställning, att å den ena gruppen af en och å den
andra af en annan anledning nu gällande särskilda pensionsbestämmelser
synas fortfarande böra för dem bibehållas, torde detta mom. ur den
blifvande pensionslagen uteslutas.

Af förut anförda skäl anser jag mig böra förorda, att till de i §

2 från pensionsrätt enligt lagen undantagna grupper af tjensteinnehafvare
jemväl måtte läggas »innehafvare af befattning, som medför rätt
till pension från telegrafverkets pensionsinrättning».

Hvilka tjensteinnehafvare

böra under
pensionsligen
inbegripas t
Lagförslaget
§§ 1 och 2.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft.

8

58

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Pensiom- I sin allmänna motivering har komitén framhållit den ur besparings Lagförslaget

synpunkt stora betydelse, som skulle ligga i en förhöjning af den för
§§ 3, 4 och 6. pensionsrätter inträdande bestämda lefnadsåldern; och då statistiken
utvisar, att i vårt land medellifslängden för män under detta århundrade
väsentligen ökats, såsom exempel hvarpå, bland annat, anförts, att af
30-åringar nästan lika många nu uppnådde 70 år, som under åren 1861
—1870 hade utsigt att uppnå 65 år, har komitén ansett sig kunna i §

3 föreslå, att 70 år bestämdes såsom den ålder, då rätt att afgå från
tjensten med pension skulle inträda för de civile tjenstemännen i allmänhet.
En lägre pensionsålder eller 65 år har föreslagits för nedannämnda
grupper af tjenstemän, nemligen för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna,
landtbruksingeniörer, tjenstemän och betjente vid skogsstaten,
bevakningspersonalen vid tullverket med undantag af öfveruppsyningsmän,
kommissarier, assistenter och telegrafister vid telegrafverkets stationer,
lärare vid musikaliska akademiens konservatorium, provinsialläkare
samt läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke.

Undantag från den sålunda uppstäda regeln borde dock enligt §

4 eg a rum så väl i det fall, då en tjensteinnehafvare någon tid före den
stadgade pensionsåldern angrepes af sådan sjukdom, att fortsatt tjenstgöring
antagligen skulle medföra eller påskynda hans död, som ock i
det fall att tjensteinnehafvaren blefve af sjukdom, om än icke lifsfarlig,
vanförhet eller lyte oförmögen att vidare fullgöra sin tjenst. I begge
dessa fall skulle det enligt § 4 vara tjensteinnehafvaren medgifvet att

5 år tidigare, än i § 3 stadgats, afgå från tjensten med pension.

Slutligen borde enligt § 6 rätt till afgång från tjensten med pension
inträda vid hvilken lefnadsålder som helst, derest någon i och för
tjensten lidit sådan kroppsskada, att den för framtiden medförde oförmögenhet
till vidare tjenstgöring.

Såsom den historiska utredningen af pensionsförhållandena ådagalagt,
är inom vårt land den civile tjenstemannens pensionsrätt icke någon
förmån af ny datum. Den torde i sjelfva verket alltid hafva existerat,
om den ock under tidernas lopp förändrat form. Ursprungligen utgjordes
den af rättigheten för tjensteinnehafvaren att till sin död qvarsitta vid
de med tjensten förenade förmåner, äfven om till följd af ålder eller
sjuklighet göromålen måste mot ringa eller ingen godtgörelse bestridas
af person, som på detta sätt önskade meritera sig till ordinarie befattning
och som hoppades att sedermera i sin tur efter vunnen befordran
en gång komma i åtnjutande af enahanda förmån. Efter band som
samhällsförhållandena mera utvecklades, visade sig dock ett dylikt pensioneringssätt
vara mindre tillfredsställande så väl för staten som för den

59

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition%N:o 34.

enskilde, och anvisandet af särskilda medel för bestridande af pensionskostnaden
blef derföre alltmer af behofvet påkalladt. Rätten att vid viss
ålder afgå med pension ingår för den skull, såsom tidigare erinrats, i
de nyare löneregleringarne såsom en tjensten åtföljande lika oomtvistlig
som värdefull förmån.

Frågan om den tidpunkt, då nämnda rättighet skall inträda, eger
onekligen, så som aflönings- och pensionsväsendet. numera hos oss utvecklat
sig, i de flesta fall mindre betydelse för tjenstemannen än för
det allmänna. Vid bestämmandet af denna tidpunkt torde alltså hufvudsaken
blifva att tillse, det icke genom att framskjuta den alltför mycket
statens behof af fullt arbetsdugliga organ för utförandet af dess mer
och mindre ansvarsfulla och vigtiga värf åsidosättes för vinnande af en
besparing, den der under sådana förhållanden kan blifva ganska tvifvelaktig.

I betraktande häraf och med hänsyn till de erinringar mot komiténs
förslag, hvilka framställe af de i ärendet hörde vederbörande, måste
derföre tvekan uppstå, huruvida det må anses ligga i statens sannskyldiga
intresse att vidtaga en så långt gående förändring i nuvarande bestämmelser
som att till 70 år framflytta rätten att från tjensten afgå med
pension. Äfven om de statistiska siffrorna utvisa en betydlig förhöjning
af medellifslängden, utgör dock detta faktum icke i och för sig tillräckligt
stöd för att nu på en gång med 5 år höja pensionsåldern för de
civile tjenstemännen i allmänhet. Erfarenheten synes mig då vara en
säkrare måttstock i detta hänseende; och denna erfarenhet torde väl
knappt jäfva påståendet, att regeln synes vara den, att, om också vid
65 års ålder verksamhetsintresset och förmågan af ett för kropp eller
själ mera ansträngande arbete förefinnes i någorlunda oförminskad grad,
detta intresse och denna förmåga icke i erforderlig grad äro att påräkna
intill 70 års ålder.

För närvarande och intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, torde
man derföre, i enlighet med hvad [statskontoret ifrågasatt, böra stanna
vid en förhöjning med 2 år af pensionsåldern i allmänhet, alltså bestämma
den till 67 år. Detta anser jag mig så mycket hellre kunna
tillstyrka, som jag i olikhet mot komitén håller före, att icke i något
fall den föreskrifna lefnadsåldern ensam må kunna berättiga till pensions
erhållande, utan att härför skall, liksom nu utom i några få undantagsfall
är bestämdt, fordras jemväl en viss längre tjenstetid, till hvilken
frågas vidare utveckling jag dock torde få anledning återkomma i sammanhang
med granskning af bestämmelserna om tjensteåldern och dess
inflytande på pensionsbeloppet.

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

En tidigare pensionsålder eller 65 år liar komitén föreslagit för
åtskilliga här förut uppräknade grupper af tjensteinnehafvare. Beträffande
detta förslag har jag, under förutsättning att telegrafverkets personal
bibehålies vid sin nuvarande pensionsställning, endast följande
erinringar att framställa. För provinsialläkare torde den föreslagna
förhöjningen af pensionsåldern med 5 år vara för stor; de synas nemligen
äfven fortfarande böra kunna påräkna pension 5 år tidigare än civile
tjenstemän i allmänhet, alltså vid 62 år, hvaremot den nu såsom vilkor
för tidigare inträdande pensionsrätt meddelade bestämmelsen om 25
tjenstår, deraf 20 års tjenstgöring såsom provinsialläkare, tydligen i
sådant fall bör qvarstå. För en annan grupp af tjenstemän eller de vid
allmänna läroverken anstälde gymnastiklärarne innebär komiténs förslag
en förhöjning af lefnadsåldern med 10 år eller från 60 till 70 år. Då
med afseende å arten af gymnastiklärarens verksamhet äfven denna
höjning synes vara alltför stor, torde någon annan ändring i nu gällande
bestämmelser härutinnan icke böra eg a rum, än att jemväl för gymnastiklärarne
tidpunkten för pensionsrättens inträdande framflyttas 2 år
eller till 62 år.

På grund af de upplysningar, generaltullstyrelsen lemnat angående
beskaffenheten af öfveruppsyningsmännens vid tullverket tjenstegöromål,
lärer den för dem föreslagna undantagsställning böra förfalla och de,
likasom uppsyningsmännen, blifva vid 65 år berättigade till erhållande
af pension.

Utom de tjenstemannagrupper, för hvilka komitén föreslagit pensionsrättens
inträdande vid tidigare lefnadsålder än den i allmänhet
bestämda, synes dock äfven en annan stor grupp af tjenstemän eller de
vid rikets högre och lägre undervisningsanstalter anstälde lärare påkalla
undantagsställning i nämnda hänseende. Sjelf har komitén icke velat
förneka, att desse lärares upptagande bland dem, för hvilka pensionsrätt
vid 65 lefnadsår skulle inträda, borde lända så väl det vetenskapliga
lifvet inom landet som ock undervisningsväsendet i allmänhet till gagn,
men då det ålegat komitén tillse, det icke de föreslagna bestämmelserna
komme att leda till alltför stora utgifter, har i betraktande af den ifrågavarande
personalens stora talrikhet komitén ansett sig hindrad att i sitt
förslag hänföra denna personal till dem, som redan vid 65 lefnadsår
skulle ega att afgå med pension. Enligt nådiga stadgan för elementarläroverken
den 14 augusti 1856 var lärare vid fylda 60 år, sedan han 35
år varit i allmän tjenst och deraf minst 30 vid elementarläroverk anstäld,
berättigad till afsked med åtnjutande af emeritilön eller, om tillgång till
sådan lön saknades, med bibehållande af £ af lönen, då efterträdaren fick

61

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34

åtnöja^ med Under behandling af en vid 1856—1858 årens riksdag
väckt motion om beredande af pensionsrätt å allmänna indragningsstaten
för dessa lärare uttalade Rikets Ständer den åsigt, att det vore obestridligt,
att elementarlärarens kall i högre grad än de flesta andra tjenster
toge så väl själs- som kroppskrafter i anspråk, hvarföre det vore önskvärd^
om lärarne vid elementarläroverken kunde vid en tidigare ålder
än den för tjenstemän i allmänhet föreskrifna komma i åtnjutande af
tillräckliga pensioner, men då Rikets Ständer på grund af då rådande
förhållanden funne det vara mindre vigtigt, om denna fråga erhölle en
fullt tillfredsställande lösning under då pågående riksmöte, ansåge Rikets
Ständer annat stadgande i detta hänseende då icke erfordras, än att
lärare vid elementarläroverk tillförsäkrades enahanda rättighet till pension,
som tillkomme civile embets- och tjenstemän. På grund af detta
Riksdagens beslut och nådiga brefvet den 16 mars 1858 erhöllo alltså
elementarlärarne rätt till pension antingen vid 70 lefnadsår och 30 års
oafbruten tjenstetid eller ock vid 65 lefnads- och vid pass 40 tjenstår,
derest i senare fallet sjuklighet eller försvagadt helsotillstånd styrktes
genom vederbörlig läkares intyg. Ännu har emellertid den rätt att tidigare
erhålla pension, som vid 1856—1858 årens riksmöte stäldes i utsigt för
desse lärare, icke blifvit dem tillerkänd, utan fortfarande gälla nyssnämnda
bestämmelser. Med bifall till hvad Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende
föreslagit, medgaf visserligen 1890 års Riksdag, att samtlige ordinarie
lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken skulle ega rätt och
äfven skyldighet att vid 65 lefnads- och minst 35 tjenstår afgå från
tjensten med pension, samt att gymnastiklärares pensionsrätt skulle
inträda redan vid 60 lefnads- och 30 tjenstår, men detta Riksdagens
beslut har icke kunnat vinna nådig fastställelse, enär det anslöt sig till
en lönestat. för lärarne, hvilken deremot icke blef af Riksdagen godkänd.
Då ej heller senare framlagda förslag till lönereglering för lärarne
vid de allmänna läroverken ledt till något resultat, står alltså frågan
om en tidigare pensionsålder för berörde lärare fortfarande sedan 40
år olöst, under det att folkskolelärarne, som enligt nådiga reglementet
angående folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 november 1866
§ 14 blefvo berättigade till hel pension vid 60 lefnads- och 30 tjenstår,
numera på grund af nådiga kungörelsen den 24 november 1876 ega
denna rätt redan vid 55 lefnads- och 30 tjenstår.

Ett antagande af komiténs förslag, hvarigenom för de vid elementarläroverken
anstälde lärarne skulle gälla de allmänna bestämmelserna i
pensionslagen, innebär, såsom statskontoret erinrat, i sj elfva verket en
skärpning af nu för dem gällande pensionsvilkor, och detta skulle dock

Tjenstålder.
Lagförslaget
§§ 5, 6 och 7.

62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

enligt min tanke stå alltför mycket i strid så väl med de äfven inom
Riksdagen i detta ämne uttalade åsigter som ock framför allt med ett
behörigt iakttagande af de vigtiga intressen, de allmänna läroverken
afse att främja. I betraktande af allt detta och då hvad här blifvit
anfördt till förmån för en undantagsställning för lärarne vid elementarläroverken
på det hela taget gäller äfven för lärarne vid universiteten
och öfriga dermed jemförliga högre undervisningsanstalter, anser jag
mig böra för alla dessa lärare med undantag af gymnastiklärarne, om
hvilka redan förut blifvit taladt, förorda pensionsålderns fastställande
till 65 år eller den ålder, vid hvilken redan nu många af dem ovilkorligt
och de öfriga med företeende af intyg om försvagadt helsotillstånd
kunna erhålla pension.

I likhet med en reservant inom komitén har statskontoret uttalat
sig för bibehållande af den nu bestämda pensionsåldern 65 år för postvaktbetj
ente; och uti sitt underdåniga utlåtande har generalpoststyrelsen
erinrat, att, då komitén föreslagit tidigare pensionsålder för innehafvare
af mer än vanligt ansträngande fenster, goda skäl förefunnits för att
bland dessa fenster äfven inräkna postvaktbetjentes. Delande denna
uppfattning, anser jag mig böra tillstyrka pensionsrättens inträdande
för postvaktbetj ente vid 65 år.

Det torde ligga i sakens egen natur, att såsom pensionsvilkor för
den, som till följd af i tjensten ådragen obotlig skada blifvit till vidare
tjenstgöring oförmögen, icke bör uppställas fordran på att viss lefnadsålder
skulle vara uppnådd.

Med några få undantag uppställa nuvarande pensionsbestämmelser
såsom vilkor för pensions erhållande, utom en viss lefnadsålder, äfven
en viss tjenstetid. Enligt komiténs förslag skulle lefnadsåldern ensam
komma att afgöra frågan om pensionsrätter inträdande, under det att
tjenstetidens längd endast skulle komma att hafva inflytande på pensionsbeloppets
storlek eller, såsom lagförslaget uttrycker det, på frågan huruvida
pensionen skulle utgå med helt eller afkortadt belopp. Hvarje tjensteinnehafvare,
som uppnått den för pensionsrätts inträdande bestämda
lefnadsåldern, skulle enligt komiténs mening alltid vara till någon
pension berättigad, äfven om tjenstetiden vore aldrig så kort. Väl må
det vara sant, att tjensteinnehafvarens anspråk på pension vid afskedstagandet
kan anses ökas med hvarje i tjensteutöfning tillryggalagdt år,

63

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

men häraf bör dock icke få dragas den slutsats, att hvarje sådant tjenstår
skulle i och för sig medföra rätt till motsvarande del af den såsom ett
erkännande för lifslångt, pligttroget arbete afsedda pensionsförmån.
Redan för erhållande af en minimipension synes alltså böra såsom vilkor
uppställas icke blott viss lefnadsålder, utan äfven en under längre följd
af år utöfvad verksamhet, d. v. s. en minimitjenstålder. Hvar gränsen
för denna tjenstålder bör sättas, torde kanske'' icke vara så lätt att bestämma,
men då redan för närvarande i ett par fall, nemligen för
tekniska högskolans och veterinärinstitutets lektorer samt för lärarne
vid musikaliska akademiens konservatorium, finnes stadgadt ett antal af
minst 20 tjenstår såsom vilkor för pensions erhållande, har jag ansett
mig böra föreslå detta tjenstårsantal såsom minimum för erhållande af
pension till afkortadt belopp.

För närvarande utgör, kan man säga, 35 tjenstår det för pensionsrättens
inträde faststälda normala antalet; och då det äfven af komitén,
oaktadt den föreslagna höjningen af lefnadsåldern med 5 år, blifvit
såsom sådant bibehållet utom i några få fall, synes mig anledning
icke törefinnas att frångå detta tjenstårsantal såsom regel. Det torde
dock vara gifvet att, der man med särskilt fästadt afseende å tjenstens
ansträngande beskaffenhet funnit sig böra låta pensionsrätt inträda vid
väsentligt tidigare lefnadsålder, än eljest skulle varit händelsen, der
synes det äfven vara anledning för handen att rätta tjenstårens antal
efter det lägre antalet lefnadsår. På grund häraf och då provinsialläkare
och gymnastiklärare skulle fortfarande vid 5 år tidigare lefnadsålder
än flertalet öfriga tjensteinnehafvare erhålla pensionsrätt, torde
jemväl de för denna tidigare pensionsrätts inträdande nu gifna föreskrifter
i afseende å tjenstetidens längd och beskaffenhet böra för dem
qvarstå.

Såsom redan i den lemnade redogörelsen för nu gällande pensionsvilkor
meddelats, är i afseende å tjenstålder intet vilkor fästadt vid den
pensionsrätt, som tillkommer universitetens professorer och adjunkter,
räntmästare, bibliotekarier och vice bibliotekarier, karolinska institutets
professorer, e. o. professorer och adjunkter, tekniska högskolans professorer,
barnmorskelärarne, veterinärinstitutets professorer samt lärarne
vid akademiens för de fria konsterna läroverk. För att desse tjensteinnehafvare
skulle kunna komma i åtnjutande af hel pension enligt
komiténs förslag erfordras en tjenstålder af 35 år; och i afseende å så
väl räntmästare som bibliotekarierna och vice bibliotekarierna svnes mig
denna förändring vara fullt befogad. Beträffande åter de akademiska
lärarne och öfrige här ofvan uppräknade lärare torde väl å ena sidan

64 Kong/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

skäl förefinnas att icke helt och hållet eftergifva hvarje fordran i afseende
å tjenstetid, men å andra sidan torde den längre förberedelsetiden
för ett värdigt fyllande af de vigtigaste lärareplatserna vid rikets
högsta undervisnings- och bildningsanstalter och den derigenom någon
gång mera mogna lefnadsålder, vid hvilken de i statens tjenst inträda,
kräfva jemkning vid fastställande af det antal tjenstår, som för hel
pension skulle erfordras. Såsom ett lämpligt minimiantal synes för dem
höra bestämmas 25 år, hvilket skulle innebära, att dylik lärare äfven i
det mera sällsynta fall, att han först vid 40 års ålder inträdde i sådan
verksamhet, att den vid tjenstålderns beräkning finge komma honom
till godo, kunde vid uppnådda 65 lefnadsår tillträda den pension, som
nu, utan hänsyn till viss tjenstetid, vid nämnda lefnadsålder skulle
komma honom till del.

I fråga om tjenstålder såsom vilkor för pensions erhållande intaga
cheferna för jernvägs- och medicinalstyrelserna enligt nådiga skrifvelsen
den 15 oktober 1897 och nådiga kungörelsen den 2 september 1898 eu
undantagsställning, som tydligen fortfarande bör för dem bibehållas.

Då någon viss lefnadsålder icke kan bestämmas såsom vilkor för
pension åt den, som genom olycksfall i tjensteutöfning eller för tjenstens
skull ådragit sig obotlig skada af beskaffenhet att hindra vidare
tjenstgöring, torde deraf gifvet följa, att i sådant fall icke heller någon
viss tjenstålder kan såsom vilkor för pensions erhållande uppställas.

Då för närvarande saknas bestämd föreskrift beträffande frågan,
hvilken tid skall i pensionshänseende betraktas vara »tjenstetid» och
såsom sådan grundlägga rätt till pensions erhållande, har komitén i § 7
intagit förslag till bestämmelse härom. Obestridligt torde vara, å ena
sidan, att till tjenstetid, då fråga är om pensionsrätt, icke bör hänföras
annan tid än den, hvarunder vederbörande varit på ett eller annat sätt
verksam för statens räkning eller hvarunder hans arbetskraft åtminstone
stått till statens förfogande, samt, å andra sidan, att semester, ferier
eller af sjukdom förvållad overksamhet icke böra föranleda till afdrag
vid tjenstetidens beräknande. Likaledes synes det vara billigt, att den
som innehar tjenst, med hvilken icke följer rätt till begagnande af
semester eller ferier, må kunna, utan att afdrag derför eger rum, åtnjuta
för helsans eller andra egna angelägenheters vårdande tjenstledighet
under tid, som ungefärligen kan anses motsvara den semesterförmån,
hvaraf andra kunna ega att sig begagna, helst med dylik tjenstledighet
följer skyldighet att sjelf aflöna vikarie. Deremot torde tillräcklig
''anledning saknas, att, på sätt komitén föreslagit, tjensteinnehafvare
skulle kunna, utan afdrag å tjenstetiden, i andra fall åtnjuta

65

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tjenstledighet ända till tre månader under hvarje år. Utom det att en
sådan bestämmelse kunde, såsom anmärkt bhfvit, leda till oegentligheter,
synes en så vidsträckt förmån icke heller vara af omständigheterna
påkallad. Med afseende å hvad jag sålunda anfört anser jag
mig kunna biträda det förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande §,
hvilket blifvit af statskontoret framstäldt.

Med rätten att vid afskedstagande från tjenst erhålla pension skyldighet till
sammanhänger enligt komiténs förslag i § 8 på det allra närmaste afg^ng frän
skyldighet för den till pension berättigade att från tjensten afgå med Lagförslaget
den pension, hel eller afkortad, som uppnådd tjenstetid medför. Jemlikt § 8
boetämmelserna i nyssnämnda § skulle sd väl rätt som skyldighet att afgå
inträda:

dels och under vissa förutsättningar antingen vid 60 eller 65 års
ålder och

dels under alla förhållanden \*id 70 lefnadsår samt vid svårare
olycksfall i eller för tjensten.

Att på detta sätt låta pensionsrätt och afgångspligt med hvarandra
sammanfalla är i och för sig fullt rigtigt och blir äfven helt naturligt,
då man, såsom komitén, bestämt den höga åldern af 70 år för pensionsrättens
inträdande i de allra flesta fall. Anser man sig deremot
böra uppställa en något lägre lefnadsålder såsom den, vid hvilken pension
må stå den tjensteinnehafvare till buds, som efter lång tjenstetid
känner sig, i saknad af önskvärd spänstighet och arbetsförmåga, vara
i behof af hvila från arbetet, då bör likväl detta kunna ske, utan att
man på samma gång beröfvar sådana pensionsberättigade, som längre
äro i stånd till gagnelig verksamhet, tillfälle att genom fortsatt tjensteutöfning
under ännu någon tid bereda både sig sjelfva och det allmänna
en fördel. Den åter, som uppfylt vilkoren för rätt till afgång från tjensten
med pension och befinnes oförmögen att genom vidare tjenstgöring
gagna det allmänna, bör tydligen icke heller tillåtas att i tjensten
qvarstå, utan skall vara skyldig att afgå. Men äfven långt före den
tid, då pensionsrätt hunnit förvärfvas, kan det, såsom erfarenheten visat,
inträffa, att en tjensteinnehafvare af sjukdom blir för alltid urståndsatt
att tjenstgöra. Då det torde vara af vigt, att äfven för dylikt fall
Bih. till Bifcsd. Vrot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 9

Hel och
itfkortad ''pension.

Lagförslaget
§§ 5, 6 och 10.

66 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

någon allmänt gällande bestämmelse om skyldighet att afgå med pension
kunde komma till stånd, och då faran för missbruk af en sådan
bestämmelse torde kunna anses undanröjd, om såsom vilkor för sådan
skyldighets inträdande föreskrefves, dels att sjukdomen skulle hafva varat
under någon längre tid, såsom t. ex. fem på hvarandra följande år, dels
att genom behörig läkares intyg borde vara ådagalagdt, att utsigt icke
förefunnes, att den sjuke någonsin skulle kunna i tjensteutöfning åter inträda,
dels och slutligen att Konungen skulle pröfva det allmännas fördel
kräfva, att tjensten blefve besatt med annan till dess utöfvande duglig
innehafvare, så synes mig i den nya pensionslagen böra införas stadgande
af nu antydt innehåll.

Pensionslagens bestämmelser om skyldighet att från tjenst afgå
torde alltså böra så affattas, att dylik skyldighet komme att inträda:

a) vid 70 lefnadsår och det för hel pension bestämda antalet
tjenstår;

b) vid 62, resp. 65, resp. 67 lefnadsår och det i hvarje af des^a
fall för hel pension bestämda antalet tjenstår, derest tjensteinnehafvaren
minst ett år varit och fortfarande befunnes vara oförmögen till tjenstgöring; c)

vid sådant långvarigt och obotligt sjukdomsfall, som härofvan
nämndes, derest alla de angifna förutsättningarne förefunnes.

Enligt komiténs förslag i § 5 skulle pension, allt efter tjenstetidens
längd, utgå såsom antingen hel eller af kortad; och hel pension skulle
enligt §§ 5 och 6 tillkomma:

l:o) i allmänhet den, som vid den för pensionsrätts inträdande
bestämda lefnadsålder räknade 35 tjenstår;

2:o) provinsialläkare, läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke
samt lärare vid musikaliska akademiens konservatorium, som vid berörda
lefnadsålder räknade 30 tjenstår;

3:o) hvar och en tjensteinnehafvare, som i och för tjensten genom
olycksfall lidit sådan kroppsskada, att den för framtiden medförde oförmögenhet
till vidare tjenstgöring, utan afseende å lefnadsålder och tjenstetid.

Af kortad pension skulle enligt § 5 tillkomma tjensteinnehafvare, som
vid den för pensions erhållande stadgade lefnadsålder icke innehade det
för hel pension bestämda antalet tjenstår, vare sig afgången från tjensteu
berodde på egen önskan eller på i lagen stadgad skyldighet.

67

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Den sålunda föreslagna indelningen af pensionerna i hela och
afkortade synes mig, såsom till sin princip rigtig, böra vinna godkännande.
Då emellertid, enligt hvad förut erinrats, vilkoren för erhållande
af rätt till afkortad pension borde icke oväsentligt skärpas, skulle
häraf blifva en följd, att det endast blefve mera sällan som afkortad
pension komme till användning. Detta borde blifva händelsen dels
då tjensteinnehafvare, som uppnått föreskrifven lefnadsålder, icke räknade
det för hel pensions erhållande stadgade antalet tjenstår, men
ändock efter minst 20-årig tjenstetid önskade att få från tjensten afgå,
dels ock då Konungen pröfvade det allmännas fördel kräfva, att en
tjensteinnehafvare, som ännu icke uppnått hvarken den lefnadsålder
eller den tjenstetid, hvilka föreskrifvits såsom vilkor för hel pensions
utgående, borde på grund af otjenstbarhet lemna sin tjenst.

Då komitén bland utvägarne till nedbringande af statens utgifter
för pensionsväsendet ansett sig böra föreslå äfven den direkta eller nedsättning
af pensionernas belopp och då det för vinnande af detta ändamål
visade sig nödvändigt att antaga en annan beräkningsgrund än den
nuvarande för pensionsbeloppens bestämmande, så har komitén, med
afvikande från den vid senare tiders löne- och pensionsregleringar allmänt
följda grundsatsen, att pensionen skulle hänföra sig endast till
lönen, i § 9 mom. 1 föreslagit, att pensionen skulle beräknas i förhållande
till tjensteinnehafvarens alla aflöningsförmåner enligt gällande lönestat.
Der värdet af dessa förmåner icke öfverstege 600 kronor, skulle
pensionen utgå med 80 procent deraf, men i öfrigt enligt särskilt för
detta ändamål uppstäld tariff, upptagande inom 25 olika aflöningsserier
ett för hvarje sådan serie fixeradt pensionsbelopp. Maximipension skulle
utgöra 6,000 kronor.

Ingen af de i ärendet hörde vederbörande har ansett sig kunna
förorda antagandet af den af komitén sålunda föreslagna beräkningsgrunden,
hvilken, såsom tydligen påvisats, skulle medföra väsentliga
oegentligheter af mångahanda slag, och de försök, som af vissa vederbörande
gjorts i afsigt att genom en förändrad uppställning af pensionstariffen
göra densamma mera användbar, hafva endast än ytterligare
ådagalagt vanskligheten af en sådan uppgift. Sjelf har komitén genom
de i § 9 mom. 2 och 3 intagna många och betydande undantagsbestämmelserna
från den i mom. 1 uppstäda regeln gifvit ytterligare stöd åt

Pensions belopp.

Lagförslaget

§ 9.

68

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

den uppfattning, att pensionslagen icke är rätta platsen för införande
af några specialbestämmelser i afseende å pensionsbeloppen.

Om man fortfarande såsom hittills vid löneregleringarne fäster behörigt
afseende jemväl å pensionsförhållandena, så synes det deremot
vara både lämpligt och möjligt att i pensionslagen fastslå den allmänna
grundsats, enligt hvilken pensionsbeloppen skola utgå; och då det redan
af hvad jag vid frågan om tjensteinnehafvares skyldighet att utgöra
pensionsbidrag för egen pensionering anfört torde hafva framgått, att
en pensionsreglering, som skulle väsentligen inverka på värdet af nu
bestämda pensionsförmåner, rättvisligen icke bör vidtagas utan i samband
med en omreglering jemväl af aflöningsförmånerna, anser jag mig
alltså icke nu kunna tillstyrka någon ändring i pensionsbeloppen, sådana
de framgått ur de regleringar, der aflöningsförmånerna fördelats i lön
och tjenstgöringspenningar. Hvad åter angår pensionsbeloppen i öfriga
fall, så synes mig rigtigast vara att jemväl der tillämpa samma princip
eller clen, att pension bör utgå med så stor del af aflöningsbeloppet, som
den för sjukdom tjenstledige tjensteinnehafvaren icke är skyldig att
till vikariens aflönande afstå.

Da jag icke ansett mig böra förorda de af komitén föreslagna
förändringar i de i sammanhang med vidtagna löneregleringar faststälda
pensionsbeloppen, har jag icke heller ansett tillräcklig anledning förefinnas
att, på sätt komitén föreslagit, nedsätta nuvarande pensionsmaximum
från 8,000 kronor till 6,000 kronor.

Från den härofvan i afseende å pensionsberäkning angifna grunden
påkallas dock i ett par fall undantagsbestämmelser. Oaktadt vid löneregleringen
för häradshöfdingarne lönens belopp faststäldes till 4,500
kronor, blef dock pensionen i enlighet med af Eders Kongl. Maj:t derom
framlagdt förslag vid 1878 års riksdag faststäld till 5,000 kronor.
Då de förhållanden, som påkallade detta undantag från den eljest
gällande regeln, att pensionen icke finge öfverstiga lönens belopp,
fortfarande ega samma betydelse för det allmänna som vid nämnda
pensionsbelopps fastställande, torde häradshöfding äfven framgent få
uppbära pension med 5,000 kronor. Likaledes böra de pensionsbelopp
af resp. 2,500 och 4,000. kronor, som för närvarande tillkomma förste
landtmätare och provinsialläkare, oförändrade bibehållas, oaktadt de
icke obetydligt öfverstiga vederbörandes löner med ålderstillägg, utgörande
för de förre 1,900 kronor och för de senare 2,875 kronor.
Äfven i fråga om desse tjenstemäns pensionsbelopp gälla nemligen nu
samma skäl, som vid tiden för pensionernas bestämmande föranledde
afvikelse från den i allmänhet tillämpade regeln i afseende å pensions
beräknande.

69

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 34.

I § 11 har komitén intagit förslag till bestämmelse om den tid, vftcoren för
hvarunder beviljad pension skulle utgå; och då komitén här endast aj^plmion.
gifvit uttryck åt nu gällande praxis, är härvid intet att erinra. Lagförslaget

I nämnda § har jemväl intagits bestämmelse derom, att beviljad ^ 11—U''
pension skulle genom statskontoret utbetalas. Då emellertid frågan,
genom hvilken myndighet pension skall utbetalas, lika väl som den dermed
nära sammanhängande frågan, af hvilka medel pension bör utgå,
är af beskaffenhet att icke lämpligen böra utgöra föremål för lagstadgande,
torde berörda bestämmelse icke böra här inrymmas.

Komitén har i §12 af gifvit förslag till stadgande, att pension
enligt de i lagförslaget bestämda grunder icke skulle få åtnjutas för
mera än en befattning eller af den, som uppbure pension från anstalt,
som af staten understöddes, ej heller af den, som innehade tjenst med
lön af staten.

Med anledning häraf yttrar statskontoret, som vid granskningen
af denna § jemväl på grund af nådig remiss haft att taga i öfvervägande
en af Riksdagen i underdånig skrifvelse den 7 maj i894 gjord framställning
om vidtagande af åtgärder i samma syfte som de af komitén
här föreslagna, att de sålunda ifrågasatta åtgärderna syntes vara af
behofvet påkallade; och då ett stadgande, affavtadt i öfverensstämmelse
med det af komitén i förevarande § föreslagna, enligt statskontorets
mening skulle vara egnadt att förebygga förening af så väl pension å
allmänna indragningsstaten med lön af statsmedel som pension å samma
indragningsstat med pension från pensionsinrättning, som åtnjöte statens
understöd, så skulle, så vidt det rörde de civile tjensteinnehafvare, å hvilka
förevarande lag skulle komma att tillämpas, det af Riksdagen åsyftade
målet i hufvudsak uppnås genom antagande af en sådan bestämmelse
som den af komitén föreslagna. Statskontoret ansåge sig dock böra
fasta uppmärksamheten å det förhållande, att statsurderstöd kunde i en
eller annan form utgå äfven till sådan pensionsanstalt, som icke afsåge
pensionering af innehafvare af statst j enst, såsom exempel hvarå anförts
det till svenska lärarinnornas pensionskassa utgående bidrag. Enligt
statskontorets åsigt kunde det nemligen icke anses billigt, att, derest
en vid något statens läroverk anstäld lärarinna åtnjöte pension från
nämnda enskilda pensionskassa, denna omständighet skulle utgöra hinder
för henne att komma i åtnjutande af en statspension, till hvilken hon
i annat fall skulle varit berättigad. Så blefve dock händelsen, derest
komiténs förslag i denna § antoges oförändradt, hvarföre det syntes
statskontoret önskligt, att åt stadgandet gåfves sådan lydelse, att deraf
framginge, att det endast vore åtnjutande af pension, som åtföljde an -

70

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3i.

ställning i stats t jemt, som uteslöte från rätt till pension enligt denna
lag; och statskontoret hade tänkt sig, att detta ändamål skulle vinnas
genom följande omredigering: »Pension enligt här ofvan stadgade

grunder må ej åtnjutas för mer än en befattning eller utgå samtidigt
med lön af statsmedel eller med pension, hvartill vederbörande på
grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt,
som af staten understöd]es.»

Då komiténs förslag i denna punkt med den affattning deraf,
som af statskontoret förordats, synes motsvara dermed afsedt ändamål,
torde alltså en bestämmelse i enlighet med ofvan anförda redaktionsförslag
få i den nya lagen intagas.

Enligt nådiga skrifvelsen den 15 oktober 1897 tillerkännes generaldirektören
och chefen för jern vägsstyrelsen rätt att vid viss uppnådd
lefnads- och tjensteålder å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension af 6,000 kronor, dock att, äfven om han är delegare i statens
jernvägstrafiks pensionsinrättning, hans pension icke må sammanlagdt
öfverstiga nämnda summa samt under vilkor ad; det från allmänna indragningsstaten
utgående beloppet skall minskas med hvad han kan
vara berättigad att i pension uppbära från berörda pensionsinrättning.
Ändring i det sålunda förutsatta förhållandet, att chefen för jernvägsstyrelsen
kan under vissa omständigheter uppbära pension dels från
allmänna indragningsstaten och dels från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning,
lärer icke böra ega rum; och bör förty genom hänvisning
till gällande särskilda bestämmelser undantag för detta fall göras från
tillämpning af den i förevarande § innefattade allmänna regel.

Enligt hvad komitén i § 13 föreslagit, skulle pensionär, som
tre på hvarandra följande år underlåtit uttaga sin pension, gå förlustig
densamma äfvensom framtida pensionsrätt, der ej styrktes, att laga
förfall hindrat beloppens uttagande.

I sitt åberopade underdåniga utlåtande har statskontoret, i likhet
med en reservant inom direktionen för civilstatens pensionsinrättning,
förklarat sig anse, att för preskription å pension, hvarom här vore fråga,
borde gälla hvad som nu vore eller framdeles kunde blifva stadgadt
med afseende å outtagna pensioner från statsverket. Beträffande den
tid, inom hvilken den, som efter stat för aflöningar och underhåll m. m.
egde fordran hos statsverket, vore skyldig sådan fordran anmäla, skulle,
enligt hvad statskontoret erinrat, jemlikt nådiga kungörelsen den 4
november 1887 lända till efterrättelse hvad allmän lag innehölle; och
vore, i fråga om preskriptionstid för uttagande af i statskontoret
anordnade medel, i nådiga kungörelsen den 23 september 1834 för -

71

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 34.

ordnadt, att medel, som i statskontoret anordnades, ovilkorligen borde
lyftas inom året efter det, då anordning derå funnes utfärdad, vid
påföljd i annat fall att fråga om betalning af samma medel förfölle.

Deremot funnes icke någon särskild preskriptionstid stadgad för
lyftande af å ränteri anordnade medel, hvadan derom gälde allmän lag.

Då äfven efter min tanke giltig anledning saknas att i fråga om
preskriptionstid för uttagande af statspension afvika från hvad i sådant
afseende är stadgadt om aflönings- eller andra från statens kassor anordnade
medel, torde den här ifrågasatta bestämmelsen böra i nämnda
syfte omredigeras.

I § 14 är af komitén föreslaget, att pensionsrätt skulle förverkas:

а) af den, som upphör att vara svensk medborgare;

б) af den, som dömes sin tjenst förlustig eller till annat straff, hvarmed
följer förlust af medborgerligt förtroende.

Under erinran hurusom i § 26 af gällande reglemente för civilstatens
pensionsinrättning stadgades, dels att om någon för begången
förbrytelse dömdes sin syssla förlustig eller efter erhållet afsked genom
laga kraft vunnet beslut förklarades hafva gjort sig till sådan påföljd förfallen,
skulle han hafva förlorat rättigheten att af inrättningen undfå
pension, dels ock att delegare, som efter erhållet afsked blifvit för begången
förbrytelse dömd medborgerligt förtroende förlustig, skulle hafva,
för den Hd berörda påföljd varade, pensionsrättigheten förlorat, har statskontoret
vidare anfört, att, då de åberopade bestämmelserna innebure
å ena sidan ett fullständigande, som visat sig vara af behof påkalladt,
och å den andra en modifikation, hvilken syntes grundad på billighet,
statskontoret ansåge sig böra hemställa, huruvida icke mom. b i här
omhandlade § borde utbytas mot ett stadgande af hufvudsakligen
samma innehåll som det i § 26 af reglementet för civilstatens pensionsinrättning
förekommande.

Då rätt till pension, hvarom här är fråga, kan sägas vara liktydig
med en tillåtelse att få uppbära viss del af aflöningen efter arbetstidens
slut, synes det mig ligga i sakens natur, att hvarje sådan omständighet,
som skulle för tjensteinnehafvaren hafva medfört förlust för alltid eller
för viss tid af tjenst och dermed förenade aflöningsförmåner, jemväl
bör för pensionären hafva samma påföljd i afsende å pensionen.

Af denna min uppfattning följer, att jag icke kan biträda statskontorets
hemställan, såvidt den afser införande af bestämmelse derom,
att den, som efter erhållet afsked blifvit för begången förbrytelse dömd
till förlust af medborgerligt förtroende för viss tid, endast under samma
tid skulle förlora rätten att uppbära pension. Genom ett sådant stad -

72

Tjensteman•
kel och underrättelser
för
pensionssökande.

Lagförslaget
§§ 15-18.

Lagens
tillämpning.
Lagförslaget
§ 19.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34

gande skulle den brottslige i och med afskedet försättas i en förmånligare
ställning, än om lian vid sakfällandet qvarstått i tjenst, enär
förlust af medborgerligt förtroende äfven för viss tid enligt gällande
lag alltid medför förlust af innehafvande embete eller tjenst.

Likaledes följer af mitt här ofvan gjorda uttalande, att jag delar
statskontorets åsigt, att denna § bör erhålla sådan affattning, att pensionsrätt
skall anses förverkad äfven af den, som efter erhållet afsked
blifvit förvunnen att hafva i embete eller tjenst begått brott, som, derest
afsked ej mellankommit, skulle för honom hafva medfört embetets eller
tjenstens förlust. Skulle åter i sistnämnda fall brottet vara af den beskaffenhet,
att det för den i tjenst varande endast skulle hafva medfört
mistning af embete eller tjenst på viss tid, synes tiden för pensionsrätter”
förlust icke böra sträckas utöfver den tid, hvarunder han, om
han ännu varit i tjenst, skulle hafva mistat de med tjensten förenade
förmåner. I de fall, der pensionsrätter förlust grundas på domstols
beslut, bör dock denna förlust icke inträda förr än vid den tid, laga
kraft egande beslut föreligger.

I lagförslagets senare del §§ 15—18 har komitén intagit åtskilliga
föreskrifter, afsedda dels att underlätta kontrollen å pensionssökandes
uppgifter om tjenstetid, dels att upplysa pensionssökande om hvad han
för vinnande af sitt syfte har att iakttaga, dels ock att åstadkomma
öfversigt öfver statens förbindelser gent emot de civile pensionärerne
samt att tjena till underlag vid upprättande af pensionsstatistiska tabeller.
Dylika ordningsstadganden synas i allmänhet icke vara af den vigt, att
de böra i sjelfva pensionslagen inrymmas. Visserligen torde der böra
inflyta uttrycklig bestämmelse derom, att pension beviljas af Konungen
och att för den skull alla frågor om pensionsrätt skola före afskeds
beviljande underställas Konungens pröfning och afgörande; men de öfriga
föreskrifter, som i berörda hänseende må blifva erforderliga, torde lämpligen
öfverlemnas åt Eders Kongl. Maj:t att i administrativ väg utfärda.

Den nya lagen lärer böra träda i kraft den 1 januari året näst
efter det, hvarunder den kommer att utfärdas, och, på sätt komitén
föreslagit, vinna tillämpning på alla och en hvar, som efter nämnda
dag utnämnas till syssla, hvarmed pensionsrätt enligt lagen är förenad,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 73

således äfven på den, som efter ansökning vinner transport från en befattning
till annan.

Då bland vilkoren för åtnjutande af de å en stor del lönestater
uppförda förmåner förekomma, i afseende å pensionsrätt, skyldighet att
vid viss ålder afgå från tjenst m. m., åtskilliga bestämmelser, som stå i
strid med de i denna lag intagna, torde det tillika vara nödigt uttryckligen
föreskrifva, att alla dylika stadganden icke skola ega giltighet för
sådan tjensteinnehafvare, som är skyldig underkasta sig den nya lagens
föreskrifter.

Då jag alltså icke kunnat tillstyrka komiténs förslag till pensionslag
för civilstaten i oförändradt skick, har detsamma blifvit i ofvan angifna
mer eller mindre väsentliga delar omarbetadt i den rigtning, mina
förut gjorda uttalanden angifva.

Redan i det föregående har erinrats, hurusom komitén funnit sina CiviUta^n>
undersökningar leda till den slutsats, att civilstatens pensionsinrättning ning* ombudicke
borde bibehållas. nin| m <jn

Komiténs åsigt om obehöfligheten af en särskild pensionsaustalt pupillkassa
för tidigare pensionering af tjensteinnehafvare vid de till civilstatens f°r civilstatenpensionsinrättning
hörande verk och stater har delats af så väl fullmägtige
för delegarne i nämnda pensionsinrättning och denna pensionsinrättnings
direktion som ock statskontoret. Hvad deremot angår komiténs
förslag till förändrade anordningar i afseende å pensionsväsendet för
civile tjensteinnehafvares enkor och barn, så hafva samtlige vederbörande,
som haft att yttra sig öfver detta förslag, funnit sig böra afstyrka detsamma
antingen helt och hållet eller åtminstone i icke oväsentliga delar.

Sålunda hafva fullmägtige för delegarne i civilstatens pensionsinrättning
och pensionsinrättningens direktion visserligen, i likhet med komitén,
ansett, att de grunder, på hvilka pensioneringen af enkor och barn nu
bestriddes genom civilstatens enke- och pupillkassa, icke vore lämpliga,
utan borde omarbetas, men på samma gång hafva de uttalat, att ett
sammanförande af de verk och stater, som tillhörde civilstatens pensionsinrättning,
med tjensteinnehafvarne vid tull- och telegrafverken i fråga
om pensionsväsendet för enkor och barn icke skulle vara rättvist mot
dem, som nu hatva delaktighet i civilstatens pensionsinrättnings fonder,

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 10

74

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34. m.

enär ett betydande antal af personalen vid tull- och telegrafverken lefde
under väsentligt olika förhållanden mot civile tjensteinnehafvare i allmänhet.
Å andra sidan hafva icke blott fullmägtige för delegarne i
telegrafverkets pensionsinrättning, utan äfven direktionerna öfver sistnämnda
pensionsinrättning samt öfver tullstatens enskilda pensionsinrättning
och öfver lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa
ansett sig böra på det bestämdaste motsätta sig den förändring
i afseende å nämnda enke- och pupillkassor, som genom komiténs förslag
åsyftats, enär dessa kassors ekonomiska ställning vore jemförelsevis god
och beredde delegarne större förmåner, än den nya kassan skulle skänka
dem, utan att derför ådraga statsverket särdeles stora utgifter. Hvad
särskildt vidkommer lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa,
så har denna kassas direktion erinrat, hurusom större delen af
det till kassan utgående statsanslag utgjorde det uppskattade värdet af
den på grund af presterskapets privilegier den 16 oktober 1723 lärarnes
vid de allmänna läroverken enkor och barn tillkommande nådårsrätten,
hvilkens upphörande af Riksdagen (jemför Riksdagens underdåniga
skrifvelse n:o 40 år 1874 angående reglering af utgifterna under
riksstatens nionde hufvudtitel) gjordes till vilkor för statsanslaget och
hvilken nådårsrätt kyrkomötet år 1878 för nämnde lärare frånträdde.

På grund af dessa bestridanden och då någon mera afsevärd besparing
i förvaltningskostnaderna icke syntes vara att påräkna genom
den af komitén förordade sammanslagningen af berörda enkekassor har
icke heller statskontoret ansett sig böra tillstyrka åtgärder, hvilka, utan
att tillskynda delegarne i den nu varande civilstatens enke- och pupillkassa
väsentliga fördelar, skulle försätta delegarne i öfriga här omförmälda
enke- och pupillkassor i eu afgjordt ogynsammare ställning.
Då de vid 1892 års sammanträde med fullmägtige för delegarne i civilstatens
pensionsinrättning fattade beslut, för hvilka jag här ofvan redogjort
och hvilka afse att stärka pension sinrättningens ekonomiska ställning,
enligt statskontorets mening skulle blifva af stor betydelse för
denna pensionsinrättnings framtida bestånd, isynnerhet om en i alla
händelser behöflig minskning af pensionsinrättningens förvaltningskostnader
jemväl blefve vidtagen och all pensionering af tjenstemän derifrån
komme att upphöra, förklarade sig statskontoret anse, att en förändring
af civilstatens pensionsinrättning i sådan rigtning borde kunna med
fördel vidtagas samt att då jemväl borde tillses, huruvida icke åtskilliga
till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, hvilka nu icke egde tillträde
hvarken till civilstatens pensionsinrättning eller annan af staten understödd
pensionskassa, skulle kunna beredas tillfälle att ingå såsom del -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 75

egare i den ombildade kassan. Men alldenstund komiténs förslag till
reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa blifvit uppgjordt under
helt andra förutsättningar och för den skull kräfde en fullständig omarbetning,
hemstälde statskontoret, att det borde öfverlemnas åt fullmägtige
för delegame i civilstatens pensionsinrättning att taga frågan
i förnyadt öfvervägande och derefter till Eders, Kongl. Maj:t inkomma
med ett nytt och i detalj utarbetadt förslag till reglemente för en i det
af statskontoret antydda syftet omdanad civilstatens enke- och pupillkassa,
hvilken utan statsbidrag skulle upprätthållas uteslutande genom
delegarnes afgifter samt såsom grundfond erhålla jemväl den del af
tjenstemannafondens tillgångar, som icke erfordrades för fullgörande af
de förbindelser, hvilka vid tiden för den ombildade kassans trädande i
verksamhet kunde åligga civilstatens pensionsinrättning.

Sedan genom nådig remiss den 23 juli 1897 civilstatens fullmägtige
erhållit befallning att med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört
afgifva föroyadt underdånigt utlåtande och dervid inkomma med förslag
till reglemente för en i enlighet med de af statskontoret angifna grunder
organiserad enke- och pupillkassa för civilstaten, samt direktionen öfver
civilstatens pensionsinrättning undfått nådig föreskrift att, efter det
fullmägtige afgifvit sitt utlåtande, med samma utlåtande jemte eget
underdånigt yttrande till Eders Kongl. Maj:t inkomma, hafva fullmägtige,
som låtit genom professor Lindstedt utföra beräkningar dels angående
civilstatens pensionsinrättnings ställning vid 1896 års slut och
dels angående verkan af vissa till förbättrande af ställningen ifrågasatta
åtgärder, under den 13 november 1897 afgifvit sitt redan här förut omförmälda
förnyade underdåniga utlåtande, hvari jemväl intagits det af
professor Lindstedt afgifna yttrande, för hvilket, så vidt det rör pensionsinrättningens
ställning vid nyssnämnda tidpunkt, en redogörelse här ofvan
blifvit af mig lemnad. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, utvisade
denna beräkning, att, derest kassan blefve afstängd, så att hvarken
nya delegare deri upptoges och ej heller de gamle delegarne finge uppflyttas
till högre klasser, skulle, om eljest inga ändringar i reglementet
förekomme, ändock slutligen uppstå en brist, hvars kapitalvärde vid tiden
för beräkningens verkställande ansetts komma att uppgå till något öfver
3,000,000 kronor.

Professor Lindstedt har i senare delen af sitt yttrande redogjort
för ett förslag till omgestaltning af pensionsinrättningen i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de af statskontoret angifna grunder; och täcktes
Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att derur få återgifva följande.

Förutom borttagande af tjenstemannapensioneringen vore enligt

Prof. Lindstedts
förslag
till ombildning
of civilstatens
pensionsinrättning.

76 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34-

professor Lindstedts mening äfven nödigt att vidtaga andra förändringar
i nu gällande reglemente dels för att icke göra de för den återstående
bristens täckande erforderliga afgifterna alltför betungande, dels för att
befria kassan från förbindelser af mera oberäkneligt inflytande, dels oek
slutligen för att undanrödja vissa nu föreskrifna inskränkningar i pensionsrätten
och bringa reglementet i närmare öfverensstämmelse med reglementena
för andra nyare liknande kassor. Sådana förändringar vore:
l:o) borttagandet af rätt till sjuklighetspension för ogifta • döttrar efter
delegare, som icke redan vid förändringens vidtagande aflidit; 2:6) inskränkning
af pensionsrätten för ogifta döttrar från 25 till 21 år, dock
endast i fråga om framtida delegare samt i fråga om de nuvarande
endast beträffande den höjning af delaktighetsbeloppet, som framdeles
genom uppflyttning till högre klass kunde ega rum; 3:o) borttagandet
af bestämmelsen att, derest ej 15 års afgifter hunnit att af delegare
erläggas, resterande afgifter skulle afdragas å enkans eller barnens
pension; och 4:o) borttagandet af rätt till begrafningshjelp för kassans
manlige pensionärer utom de nuvarande.

I fråga om tjenstemannapensioneringen har professor Lindstedt,
som antoge, att postpensioneringen i alla händelser borde genast upphöra,
utgått derifrån att nuvarande delegare skulle behålla sin rätt till
pension för den klass, han vid det nya reglementets trädande i kraft
tillhörde. Om öfriga ifrågasatta mindre väsentliga ändringar i eller
tillägg till reglementet anmärkes, att de ej hade sådan verkan på resultatet
af beräkningarne, att den kunde tillnärmelsevis beräknas, men att
de vore af betydelse för att skydda kassan mot missbruk.

Beträffande delegarnes afgifter ansåge professor Lindstedt, att de,
i öfverensstämmelse så väl med komiténs förslag som ock med den nuvarande
kassans och flertalet dylika kassors reglementen, borde bestämmas
utan afseende på delegarens civilstånd och fördelas på årsafgifter och
afgifter vid inträdet samt vid sedermera skeende uppflyttning till högre
klass. Enligt komiténs förslag skulle årsafgiften bestämmas till olika
procent af delaktighetsbeloppet allt efter åldern vid inträdet eller vid
upplysningen till högre klass, under det att inträdes- och befordringsafgifterna
borde sättas till samma belopp för alla åldrar. Om också denna
fördelning af afgifterna i visst afseende erbjöde många fördelar, hvilka
af komitén framhållits, funnes dock, efter professor Lindstedts mening,
skäl jemväl för en fördelning, enligt hvilken årsafgiften bestämdes till
en för alla lika procent, men inträdes- och befordringsafgifternas belopp
rättades efter delegarens ålder, och detta så mycket hellre som det
endast skulle gälla en omdaning af kassan utan att väsentligt utvidga

77

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition No 34.

dess verksamhetsområde till äfven andra kategorier af tjensteman, hvarföre
det kunde vara af betydelse att i möjligaste mån bibehålla likheten med
de redan gifna förhållandena. Då det derjemte vore för förvaltningen
af betydande fördel, att för årsafgiften bibehölles samma procent för
alla åldrar, har professor Lindstedt utgått från detta antagande och i
enlighet dermed undersökt, hvilka inträdes- och befordringsafgifter ytterligare
skulle erfordras, om den procentsats för årsafgiften bibehölles,
som för närvarande gälde.

Sedan denna undersökning gifvit vid handen, dels att för hvilket
delaktighetsbelopp som helst inträdes- resp. befordringsafgiftens eller
med ett gemensamt namn retroaktivaf''giftens belopp borde utgå med en
procent af delaktighetsbeloppet, resp. vid uppflyttning till högre klass af
detta belopps ökning, för hvarje månad, som förflutit sedan delegaren
fylt 21 år, dels ock att årsafgiften borde erläggas intill en uppnådd
ålder af 68 år, så har professor Lindstedt meddelat följande tabell öfver
årsafgiftens och retroaktivafgiftens belopp i olika fall:

Klass.

I.

1

II.

1

III.

IV.

V.

VI.

VII.

VIII.

Delaktighetsbeloppet....

800

600

500

400

300

200

150

100

Årsafgift........................

168

126

105

84

63

42

31: fiO

21

Ålder:

Retroaktiv afgift:

25....................................

384

28S

240

192

144

96

72

48

30....................................

864

648

540

432

324

216

162

108

35....................................

1,344

1,00S

840

672

504

336

252

168

40....................................

1,824

1,368

1,140

912

684

456

342

228

45..................................

2,304

1,728

1,440

1,152

864

576

432

288

50....................................

2,784

2,088

1,740

1,392

1,044

696

522

348

55...................................

3,264

2,448

2,040

1,632

1,224

816

612

408

60...................................

3,744

2,808 j

2,340

1,872

1,404

936

702

468

78

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Med dessa förändringar i den nuvarande kassans organisation
skulle kassans ställning, motsvarande förhållandena vid 1896 års slut,
blifva följande:

Passiva.

Pensionsfonderna............................................................

Begrafningshjelp för nuvarande pensionärer.........

Enke- och barnpensioner för nuvarande delegare
ii ii n ii ^

Ogifta döttrar från 21—25 år för nuvarande delegare
.......................................................................

Sjuklighetspensioner för aflidne delegares döttrar
Tjenstemannapensionering för nuvarande delegare
Enke- och barnpensioner för framtida delegare...
Förvaltningskostnad för kassan.................................

kronor 6,230,000: —
„ 36,000: —

,, 5,883,000: —

„ 1,014,000: —

1)

11

11

11

7

100,000

215.000

960.000
,500,000

75,000

Summa passiva kronor 22,013,000

A diva.

Årsafgifter för nuvarande delegare ....................... kronor

Års- och retroaktivafgifter för framtida delegare „

Kapital..................................................... „

Summa activa kronor

2,340,000: —
7,500,000: —
11,304,000: —

21,144,0007 —

hvaraf syntes, att ytterligare ett kapitalvärde af 869,000 kronor återstode
att täcka.

För att fylla denna brist funnes enligt professor Lindstedts mening
ingen annan utväg än att höja de nuvarande delegarnes bidrag, alldenstund
de framtida delegarnes afgifter blifvit bestämda till så höga belopp,
att derigenom hela den motsvarande pensionsförbindelsen täcktes. Den
enklaste, om också ej den rättvisaste formen för en dylik tilläggsafgift
vore att för alla de nuvarande delegarne öka den hittills utgående afgiften
af 21 procent af delaktighetsbeloppet till en högre procent. Höjde
man afgiften t. ex. till 30 procent af delaktighetsbeloppet, så att höjningen
skulle blifva 3/7, skulle derigenom activa ökas med ett kapitalvärde
af

3/7 . 2,340,000 == 1,003,000 kronor,

79

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

således med 134,000 kronor mer, än som vore direkt behöflig! Då det
emellertid af nära liggande skäl vore mindre lämpligt att betunga jemväl
delegarne i de nu varande två lägsta klasserna med en dylik tilläggsafgift,
har professor Lindstedt antagit, att höjningen endast skulle träffa
de sju högsta klasserna, i hvilket fall dess kapitalvärde endast blefve
875,000 kronor och således knappast mer än tillräckligt för att fylla
den anförda återstående bristen.

Förutom en del bestämmelser af mindre betydelse för kassans
ekonomiska ställning återstode det, fortsätter professor Lindstedt, att
angifva de bestämmelser, som erfordrades för att kassan icke skulle
lida förlust genom delegarnes afgång ur kassan eller tjensters uppflyttning
till högre klass eller nya tjensters intagande i kassan m. m., utan
att delegarnes rätt derigenom träddes för nära.

Hvad först anginge de fall, då tjensteman af någon anledning
lemnade den befattning, som medfört delaktighet, så gälde för närvarande
såsom allmän regel, att delegaren i sådant fall egde valfrihet
att qvarstå såsom delegare för enka och barn, under vilkor att han bortföre
att erlägga de sedvanliga afgifterna. Det vore tydligt, att detta
medgifvande innebure en källa till förluster för kassan, alldenstund
naturligtvis endast de gifte begagnade sig af denna rättighet, men de
ogifte i regeln icke fortfore att betala, hvarigenom kassan ginge miste
om deras afgifter. Det vore derföre alldeles nödvändigt att i det nya
reglementet intaga betryggande bestämmelser i detta afseende.

Man hade härvidlag, enligt professor Lindstedts mening, endast
att betrakta följande tre möjligheter: 1) att delegaren afginge ur tjensten,
utan att öfvergå till annan statens tjenst (naturligtvis de fäll undantagna,
då delegaren erhölle pension af statsmedel, i hvilket fall han
bibehölle sin delaktighet under i öfrigt stadgade vilkor); 2) att delegaren
öfverginge från tjenst, som tillhörde kassan, till annan statstjenst, med
hvilken delaktighet i annan enke- och pupillkassa vore förbunden; samt
3) att delegaren öfverginge till annan statstjenst, med hvilken dylik
delaktighet icke vore förbunden.

I det första fallet lemnade delegaren kassan för att öfvergå till
privat tjenst eller för att egna sig åt privatlifvet i öfrigt eller ock i
följd af afsättning från tjensten. Att i dessa fall antingen tvinga honom
att under alla förhållanden, vare sig han vore gift eller ogift, qvarstå
i kassan eller att medgifva enskilda sådana f. d. delegare rätt att mot
den förhöjning af afgifterna, som erfordrades för att hålla kassan skadeslös,
qvarstå i kassan vore icke lämpligt. Den senare utvägen, hvilken
väl skulle vara den enda tänkbara, skulle för öfrigt öka kassans besvär

80

Konql. Maj:ts ''Nåd. Proposition N:o 34.

med dessa afgifters indrifvande ocli hvad dermed sammanhängde. Enklast
och följdrigtigast vore utan tvifvel i detta fall att behandla alla lika och
efter de principer, som läge till grund för kassan, således utan afseende
å civilstånd m. m. Deremot ville det synas rättvist, att kassan i alla
dylika fall återbetalte eller, i vissa fall, för familjens räkning disponerade
öfver den del af de redan erlagda afgifterna jemte upplupen ränta, som
kassan, utan att göra förlust, kunde undvara och hvilken utgjordes af
dessa afgifters s. k. matematiska värde. Hvad detta matematiska värde
beträffade, så erhölles dess belopp enligt de för kassan gällande försäkringstekniska
grunder genom följande öfverläggning. Vid den ålder
då utträdet skedde, antoges motsvarande retroaktivafgift vara Ru och
årsafgiften vid tillfället Au. Kapitalvärdet af en årsafgift af 1 krona,
som erlades till fylda 68 år, betecknades med Lu. Då vore kassans skuld
till delegaren lika med kapitalvärdet af den eventuela pensionen till
hans efterlefvande, således lika med retroaktivafgiften Eu tillsammans
med kapitalvärdet af de årsafgifter, han ännu hade att erlägga, d. v. s.
Au . Lu. Delegaren å sin sida häftade i skuld till kassan för dessa
senare afgifter, hvadan kassans skuld till delegaren, efter afdrag af
dennes skuld till kassan, helt enkelt blefve J?„. Det matematiska värdet
vid utträdet ur kassan, hvilket skulle utgöra hvad kassan borde hafva
att återbetala, vore således lika med beloppet af den retroaktivafgift,
delegaren skulle haft att erlägga, om han vid den åldern, då han utträdde,
i stället hade inträdt i kassan. I de undantagsfall, då delegaren
afginge under loppet af de två första åren, d. v. s. innan stadgad
retroaktivafgift kunnat till fullo erläggas, blefve regeln något mera
komplicerad.

Jemväl för de fall, att delegaren öfverginge till statskonst, hvarmed
delaktighet i annan kassa vore förbunden, syntes samma regel,
som nu anförts, böra följas. Deremot borde detta icke vara fallet, i
händelse med den nya statstjensten delaktighet i särskild kassa icke
vore förenad. I detta fall vore enklast och i allmänhet för delegaren
förmånligast, att delegaren vore skyldig att qvarstå i den gamla kassan
i den klass, han vid afgången från sin tjenst tillhörde.

Slutligen återstode de fall att betrakta, då genom reglementsförändring
eller genom upptagande af tjenster i kassan, hvilka förut ej
tillhört densamma, nya delegare inträdde eller höjning af delaktighetsbelopp
egde rum. Då retroaktivafgifterna under här gifna förutsättningar
skulle blifva särdeles betungande, har professor Lindstedt ansett,
att man icke borde följa den praxis, som för närvarande tillämpades
och hvilken för öfrigt under nuvarande förhållande i regel medförde för -

81

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lust för kassan, nemligen att ålägga de vid ändringens trädande i kraft
för handen varande tjensteinnehafvarne obligatoriskt inträde, utan syntes
detta först kunna komma i fråga beträffande deras efterträdare. Då
det emellertid vore antagligt, att flertalet af de gifte dåvarande tjensteinnehafvarne
skulle önska att ingå i kassan, borde detta, då ju deras
fenster tillhörde kassan, icke förmenas dem. Det vore dock äfven i
detta fall tydligt, att de eljest stadgade afgifterna icke för alla fall försloge
till att hålla kassan skadeslös, då man ju icke hade att påräkna
motsvarande afgifter från de ogifte. Det blefve derföre nödvändigt
att för dessa fall fastslå, att delegaren skulle vara skyldig att, utöfver
de eljest stadgade afgifterna, derjemte erlägga den tilläggsafgift, som
kunde pröfvas erforderlig. Vid denna pröfning måste äfven tagas hänsyn
till sökandens helsotillstånd, så att endast friska personer kunde
vinna den ifrågavarande förmånen. Derjemte borde det, i likhet med
förhållandet vid andra anstalter, bestämmas, att delegarens ålder vid
tillfället ej finge öfverstiga 60 år.

Läraren vid Stockholms högskola E. Phragmén och lektorn vid
tekniska högskolan Edv. Jäderin hafva på anmodan af professor Lindstedt.
verkstält granskning af de försäkringstekniska grunderna för det
af professor Lindstedt afgifna yttrandet samt förklarat, att de dervid
icke funnit något som helst vara att anmärka mot dessa grunder, hvarjemte
de instämt i hvad som i öfrigt i samma yttrande anförts.

För egen del hafva fullmägtige anfört, hurusom den verkstälda
utredningen gåfve vid handen, att, derest civilstatens pensionsinrättning
öfverginge till att efter hand blifva uteslutande en enke- och pupillkassa
och den sålunda ombildade kassan öfvertoge fullgörandet af alla
de skyldigheter, som vid tiden för dess trädande i verksamhet ålåge
civilstatens pensionsinrättning i afseende å pensionering af så väl tjenstemännen
som deras enkor och barn, dessa skyldigheter icke kunde af
kassan fullgöras ensamt med civilstatens pensionsinrättnings samtliga
tillgångar. För ändamålet skulle ytterligare erfordras ett icke obetydligt
belopp, och fullmägtige skulle längre fram återkomma till frågan,
huru delegarne borde bidraga till bristens täckande. %

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft.

Sakkunniges
granskning aj
professor
Lindstedts förslag.

Fullmugtiges

yttrande.

11

82

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Då emellertid civilstatens pensionsinrättnings tillgångar åtginge
för fullgörande af dess förbindelser, vore derifrån någon grundfond för
den ombildade enke- och pupillkassan icke, såsom statskontoret antagit,
att påräkna.

Till följd deraf och vid tillämpningen af grundsatsen att icke
någon del af afgifterna för pensioneringen borde bestridas af statsmedel
skulle ej annan utväg återstå än att pålägga delegarne att sjelfva i
afgifter till kassan erlägga hvad som motsvarade fulla värdet af pensionsrätten
för deras enkor och barn.

Dessa afgifter, beräknade efter försäkringstekniska grunder, blefve,
på sätt i professor Lindstedts beräkningar uppvisats, högst betydande
och måste komma att tungt drabba tjenstemännen, hvilkas aflöningar i
allmänhet icke vore större, än som för en nödtorftig utkomst erfordrades.
För att afgifterna icke skulle blifva än större hade likväl vidtagits den
förändring, att i fråga om framtida delegare pensionsrätten för ogifta
döttrar, hvilken nu fortfore till 25 års ålder, inskränkts till 21 år och
att rätten för ogifta döttrar att äfven efter fylda 25 år kunna erhålla
pension för sjukdom borttagits.

I fråga om sättet för afgifternas utgörande hade fullmägtige ansett
lämpligast, att afgifterna, såsom föreslaget blifvit, fördelades dels i en
inträdes- eller retroaktivafgift och dels i årsafgifter. Uttoges de erforderliga
bidragen uteslutande i form af årsafgifter, hvilka i sådant fall
måste ställa sig mycket höga, skulle dessa, i anseende dertill att utgifterna
för familjen vanligen efter hand tillväxte, blifva alltför betungande.
För dem, som först vid framskriden ålder vunne delaktighet i
kassan eller förhöjning i delaktighetsbeloppet, skulle årsafgifterna blifva
synnerligen höga. Vid tillträdet af en befattning eller uppflyttning i
högre lönegrad kunde tjenstemännen med jemförelsevis mindre svårighet
afstå en gång för alla någon större andel af sin inkomst till grundläggande
af sina efterlefvandes försörjning. En sådan anordning medförde
för tjensteinnehafvaren samma verkan, som om han till en början
komme i åtnjutande af en lägre aflöning än den, som enligt stat åtföljde
hans befattning.

Vid bestämmandet af retroaktivafgifternas storlek skulle hänsyn
tagas icke blott till delaktighetsbeloppet, utan äfven till den lefnadsålder,
tjenstemännen innehade vid inträdet i kassan eller uppflyttning till högre
klass. Derigenom att härvid hela den tillökning i afgift, som betingades
af högre ålder vid inträde eller uppflyttning, lades på retroaktivafgiften
ernåddes den fördel, att årsafgifterna deremot kunde bestämmas uteslutande
med hänsyn till delaktiglietsbeloppens storlek och således blifva

83

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 34.

lika för alla till samma klass hörande delegare, hvilket jemväl måste
leda till förenkling i förvaltningen.

Till beredande af lindring åt delegarne i och för retroaktivafgifternas
erläggande hade fullmägtige tillika velat förorda afgifternas fördelning
på två år.

Det funnes emellertid ett stort antal tjensteinnehafvare, som icke
kunde vidkännas ett sådant afdrag å sina löner, som erläggande af
retroaktivafgifterna skulle medföra, nemligen de lägst aflönade, hvilkas
knappt tillmätta inkomster försloge endast till de mest oundgängliga
lefnadsbehofven. Redan nu vore delegarne i de begge lägsta pensionsklasserna
med hänsyn till deras ringa löneinkomster befriade från erläggande
af befordringsafgifter, och då det ansetts med billighet förenligt
att befria dem från dessa afgifter, som vore jemförelsevis små,
syntes förhållandena i ännu högre grad påkalla deras förskonande från
de föreslagna dryga retroaktivafgifterna. Då likväl delegarne i öfriga
klasser skulle betala fullt hvad pensioneringen af deras enkor och
barn vore värd, ansåges det icke kunna åläggas desse delegare att erlägga
jemväl de afgifter, som de svagast aflönade borde, men icke
mäktade betala. Så framt pensionsrätt ur ifrågavarande kassa skulle
kunna beredas de sistnämnde för deras familjer, blefve derföre statens
mellankomst alldeles nödvändig. Den hjelp, som kunde komma att
lemnas i detta hänseende, vore naturligtvis att betrakta såsom löneförbättring
uteslutande för de lägst aflönade i och för pensioneringen
af deras familjer, ej såsom anslag till kassan, och fullmägtige hade
antagit, att Eders Kongl. Maj:t icke skulle underlåta taga under öfvervägande,
huruvida anslag af statsmedel kunde ifrågasättas för att bereda
här ifrågavarande tjensteinnehafvare möjlighet att erlägga sina retroaktivafgifter
till kassan.

Med tillämpning af här angifna hufvudgrunder och med bibehållande,
på sätt statskontoret tillstyrkt, af delegarnes indelning i klasser
efter pensionernas olika storlek hade fullmägtige uppgjort det förslag
till förnyadt reglemente för civilstatens enke- och pupillkassa, som
öfverlemnats.

Fullmägtige hafva derefter redogjort för grunderna till förslagets
bestämmelser i öfrigt, i den mån dessa grunder icke utan vidare förklaring
framginge af bestämmelsernas eget innehåll; och då fullmägtige
på grund af den nådiga remissen ansett sig böra taga i öfvervägande,
huruvida icke åtskilliga till civilstaten hörande tjensteinnehafvare, som
nu icke vore delegare vare sig i civilstatens pensionsinrättning eller i
annan af staten understödd pensionskassa, kunde erhålla tillträde till

Motiver till del
aj jullmägtige
uppgjorda
reglementsförslaget.

84

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

den ombildade kassan, hafva fullmägtige med anledning häraf föreslagit,
att följande verk och stater skulle till delaktighet upptagas, nemligen
akademien för de fria konsterna, hospitalen, landtbruksakademien, landtbruksstyrelsen
med landtbruksingeniörer, instruktörer och undervisare i
särskilda-,delar af landthushållningen samt fiskeriassistenter, meteorologiska
centralanstalten, musikaliska akademien, nationalmuseum, naturhistoriska
riksmuseum, skogsläroverken,*, veterinärinstitutet samt vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademien, af hvilka hospitalen och veterinärinstitutet
i reglementsförslagets § 2 innefattades under begreppet
medicinalstaten.

Då fullmägtige funnit hittills följda grunder för bestämmande af
den klass, delegare skulle tillhöra, vara i allmänhet lämpliga, hafva fullmägtige
ansett den i gällande reglemente faststälda klassindelning böra
i hufvudsak bibehållas, endast med de förändringar, som betingats dels
af nya delegares upptagande i kassan och dels deraf att de tjensteinnehafvare,
som i afseende å löneförmåner och tjenstemannapension vore
med hvarandra ungefärligen likstälda, borde, så vidt möjligt, sammanföras
i samma klass. Vid granskning af nu gällande klassindelning
hade tillf följd häraf endast följande förändringar ansetts böra ega rum,
nemligen att enligt förslaget skulle flyttas dels postdirektörer, professorer
vid tekniska högskolan, provinsialläkare och sekreteraren vid öfverståthållareembetets
kansli från andra till första klassen, dels advokatfiskal
vid hofrätterna och krigshofrättsrådet från första till andra klassen, dels
barnmorskeläraren i Stockholm, direktörer vid vissa straffanstalter, förste
landtmätare, kronofogdar och myntkamereraren från tredje till andra
klassen, dels häradsskrifvare, lektorer vid tekniska högskolan, postmästare
af andra löneklassen och postkontrollörer af första lönegraden från fjerde
till tredje pensionsklassen, dels jägmästare, postmästare af fjerde löneklassen
och postkontrollörer af andra lönegraden från femte till fjerde
pensionsklasssen samt dels kommissionslandtmätare och postexpeditörer,
nu tillhörande sjette, jemte underläraren vid Ombergs skogsskola, nu
upptagen i sjunde pensionsklassen, till den femte. Af direktörerna vid
länscellfängeiserna, hvilka tjenstemän nu tillhörde femte pensionsklassen,
hade de, hvilkas lön och ålderstillägg understege 1,800 kronor, flyttats
till sjette klassen.

Då det understundom kunde inträffa, att vid verk eller stat, der
tjensteinnehafvarne i allmänhet hade skyldighet att deltaga i kassan,
inrättades ny tjenst, med hvilken delaktighet i kassan icke vore förenad,
hade fullmägtige trott, att det i sådant fall borde tillkomma Eders Kongl.
Maj:t att pröfva, huruvida tjensten borde medföra sådan delaktighet.

85

Kongl. Maj:ts NAd. Proposition N:o 34.

Hade Eders Kongl. Maj:t funnit delaktighet skola ega rum, borde vidare
af fullmägtige bestämmas, hvilken klass tjensteinnehafvaren skulle tillhöra.
Det kunde emellertid hända, att fullmägtiges nästa möte icke
infölle förr än efter någon längre tidrymd. Derföre syntes åt kassans
stvrelse kunna öfverlemnas att besluta om tj enstens klassificering och
detta beslut böra lända till efterrättelse i fråga om den, som sålunda
upptagits till delegare i kassan, innan erforderligt tillägg eller ändring
i reglementet af fullmägtige beslutats, så att, äfven om fullmägtige
möjligen skulle finna den nyinrättade tj ensten lämpligen böra i reglementet
hänföras till högre eller lägre klass än den af styrelsen bestämda,
detta i allt fall icke komme att inverka på den tjensteinnehafvares
rätt, som redan upptagits till delegare och hvilkens ställning
i annat fall måste omregleras genom någon särskild liqvid mellan
honom och kassan.

I reglementsförslaget hade såsom pensionsberättigade betecknats
delegares enka och äkta barn; och hafva fullmägtige, i öfverensstämmelse
med den praxis, som hittills inom kassan blifvit följd, ansett, att
pensionsrätt icke skulle under några förhållanden kunna tillkomma delegares
barn med qvinna, som ej blifvit med honom förenad genom
fullbordadt äktenskap.

_Rätt, att genom utsedde fullmägtige yttra sig och besluta ej blott
angående ändring i reglementet, utan ock beträffande andra pensionsanstaltens
angelägenheter hade äfven statskontoret ansett böra fortfarande
förbehållas delegarne. Detta syntes fullmägtige ock så mycket mer
naturligt, som enligt förslaget pensioneringen skulle hädanefter, utan
annat statsbidrag än till de egentliga förvaltningsomkostnaderna, upprätthållas
uteslutande genom delegarnes afgifter.

Antalet fullmägtige hade emellertid i enlighet med den åsigt, som
vid 1895 års sammankomst uttrycktes, antagits kunna utan olägenhet
minskas till sexton, helst som omfattningen af fullmägtiges göromål
skulle enligt förslaget blifva icke obetydligt mindre än nu. Ytterligare
nedsättning af detta antal ansåges icke vara möjlig utan att uppgifva
det syfte, som med representationen afsåges.

Vid fråga om valkretsarnes bestämmande hade ansetts af vigt att,
med bibehållande af hufvudstaden såsom en särskild valkrets, så begränsa
de öfriga, att de till hvarje valkrets hörande röstberättigade kunde
antagas hafva om der boende valbare delegare den kännedom, som för
erhållande af lämpligt val vore behöflig. Fullmägtige hade derföre icke
velat låta någon valkrets omfatta mer än två län. Att deremot låta
hvart län för sig utgöra en särskild valkrets hade, med den begränsning

86

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

af fullmägtiges antal, som till förekommande af alltför dryga omkostnader
för mötena funnits nödig, icke varit möjligt utan att derigenom
betaga delegarne den vida vigtigare fördelen att vid hvarje möte hafva
alla valkretsarne representerade. För vinnande af denna fördel och för
att i sammanhang dermed kunna beträffande fullmägtiges sammansättning
erhålla önskvärd kontinuitet hade fullmägtige trott nödvändigt
att uppgifva tanken på att genom särskilda bestämmelser försäkra sig
om erhållande för hvart möte af representanter för olika tjensteklasser.
Detta ansåge fullmägtige ej heller vara af vidare betydelse vid en
anstalt, der, såsom i den förevarande, de intressen, hvilka skulle vid
fullmägtiges möten bevakas, vore för alla delegarne väsentligen lika.
Den hänsyn, som skäligen bort tagas dertill, att delegarne bidroge med
sinsemellan betydligt olika afgiftsbelopp, hade deremot synts höra
föranleda, att vid valen hvarje röstberättigad erhölle en röst för hvart
fullt hundratal af delaktighetsbeloppet i den klass han tillhörde. Då
förslaget vore grundadt på förutsättning, att erforderliga retroaktivafgifter
för 8:de och 9:de klasserna skulle betalas af statsmedel, hade
man ansett rösträtt och valbarhet böra tillkomma endast de sju första
klassernas delegare. En ännu större begränsning af rösträtt och valbarhet
egde för närvarande rum enligt 54 och 55 §§ i det för civilstatens
pensionsinrättning gällande reglemente.

Tiden för fullmägtiges möten hade, med afseende derå att deras
göromål skulle enligt förslaget blifva mindre omfattande än hittills,
ansetts kunna i allmänhet begränsas till femton dagar, men föreskrift
hade tillagts, enligt hvilken Eders Kongl. Maj:t skulle kunna, när
omständigheterna sådant fordrade, lemna tillstånd till mötes förlängning.

Med anledning af bestämmelsen, att fullmägtiges möte ej finge
utan nådigt tillstånd fortvara längre än femton dagar, hade tillika föreslagits
förändradt stadgande i fråga om den tid, inom hvilken förslag
af fullmägtig till ändring i reglementet skulle vara väckt.

Då pensionsinrättningens bekymmersamma ekonomiska ställning
till väsentlig del berott på underlåtenhet att tid efter annan verkställa
undersökningar för utrönande, om kassans tillgångar motsvarade dess
förbindelser, hade pensionskomitén föreslagit, att försäkringstekniska
beräkningar skulle ega rum dels hvart femte år i ändamål att vinna
en noggrann och fullständig utredning öfver pensionsinrättningens tillstånd
och förmåga att fullgöra sina förbindelser och dels årligen angående
beloppen af kassans fonder, samt att dessa beräkningar skulle
iedas och öfvervakas af en bland styrelsens medlemmar, hvilken följaktligen
borde i sådant hänseende eg a särskild fackkunskap.

87

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Vid den granskning, som egnades detta förslag af de år 1895
församlade fullmägtige, anmärktes, att, då fackmännen inom nämnda
område vore ganska få och det måhända icke alltid blefve möjligt att
bland dem finna någon, som med den särskilda fackkunskapen förenade
öfriga för en ledamot af styrelsen nödiga egenskaper och tillika vore
villig och oförhindrad att åtaga sig uppdraget, det syntes fullmägtige
vida lämpligare, att, på förslag af styrelsen, Eders Kongl. Maj:t förordnade
till styrelsens biträde en konsulent, med åliggande att verkställa
ofvan omförmälda beräkningar, att på kallelse öfvervara styrelsens
förhandlingar, dervid han skulle ega rätt att deltaga i öfverläggningarne,
men icke i besluten, samt att till styrelsen eller, om han funne det
erforderligt., hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om de åtgärder,
hvilka han kunde finna, behöfliga eller nyttiga för kassans bestånd och
förkofran.

Fullmägtige ansåge emellertid nu, att de årligen återkommande
beräkningarna angående kassans fonder kunde utan olägenhet undvaras
samt att, om inom styrelsen funnes någon ledamot med nödig fackkunskap
för utförande af försäkringstekniska beräkningar, sådan ledamot
kunde af Eders Kongl. Maj:t till konsulent förordnas, men i öfrigt
anslöte sig fullmägtige till hvad 1895 års fullmägtige anfört.

Då kassan komme att träda i verksamhet, skulle densamma icke
allenast öfvertaga civilstatens pensionsinrättnings alla förbindelser till
dåvarande pensionärer och delegare, utan äfven bestrida de nya och
tillökade göromål, som betingades dels af förändrade grunder för pensioneringen
och dels af det inträde i kassan, som beredts ett stort
antal nya delegare. Att under sådana förhållanden och innan någon
erfarenhet vunnits om det sätt, hvarpå kassans i synnerhet i början af
dess verksamhet mycket skiftande åligganden lämpligast kunde ordnas,
uppgöra någon fast stat för kassan hade fullmägtige ansett icke böra
ske och af sådan anledning i reglementet intagit endast den allmänna
bestämmelsen,. att till biträde vid förvaltningen skulle anställas tjenstemän
och vaktmästare enligt stat, som komme att särskildt uppgöras.

De nu föreslagna års- och retroaktivafgifterna komme att blifva
för delegarne synnerligen betungande, för mången måhända i mycket
hög grad, och ansåges icke kunna ytterligare stegras. Det hade ock
antagits, att kassans förvaltningskostnader skulle bestridas af staten
med undantag af kostnaderna för fullmägtiges sammanträden, hvilka
kostnader delegarne ansetts böra sjelfve vidkännas. Förvaltningskostnadernas
belopp kunde visserligen icke för närvarande tillförlitligen
beräknas, men med afseende å hvad i sistnämnda hänseende anförts syntes

88

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

vara uppenbart, att desamma under de första åren efter det kassan trädt
i verksamhet icke kunde beräknas till lägre belopp än det, som för
ändamålet nu utginge, med tillägg af arfvode till konsulenten, men med
afdrag af kostnaderna för fullmägtiges sammanträden samt redogörareprovisionerna,
hvilka senare skulle komma att upphöra. För de sista
fem åren både förvaltningskostnaderna efter nyssnämnda afdrag i medeltal
uppgått till 39,840 kronor. Lades härtill konsulentens arfvode, hvilket
icke borde sättas lägre än till 1,500 kronor årligen, skulle det nödiga
bidraget från statsverket uppgå till omkring 42,000 kronor årligen.

Fullmägtige hafva derefter öfVergått till den plan, enligt hvilken
civilstatens pensionsinrättnings verksamhet för pensionering af tjenstemän
skulle efter hand upphöra samt den ombildade enke- och pupillkassan
öfvertaga fullgörandet af alla de skyldigheter, som vid tiden,
när reglementet trädde i kraft, ålåge civilstatens pensionsinrättning i
afseende å pensionering af så väl tjensteman som deras enkor och barn.

Den förut åberopade utredningen hade ådagalagt, hurusom nämnda
pensionsinrättnings samtliga tillgångar icke försloge till fullgörandet af
dessa förbindelser, ehuru vid beräkningarna förutsatts, att pensioneringen
af tjensteman och vaktbetjente vid postverket komme att inskränkas
till en omfattning, som öfverensstämde med rätta meningen af 11 §
i reglementet för civilstatens pensionsinrättning.

Vid öfvervägande, huru den betydande kapitalbrist, som i allt fall
enligt utredningen förefunnes, skulle kunna täckas, hade fullmägtige
kommit till den åsigt, att för ändamålet borde af dem, som vore delegare
i civilstatens pensionsinrättning, när reglementet för den ombildade
kassan trädde i kraft, årligen lemnas bidrag.

I sådant afseende hade föreslagits, att desse delegare, med bibehållande
af eventuel rätt till tjenstemannapension, skulle till kassan
utgöra, förutom de i reglementet stadgade årsafgifterna, en särskild
tilläggsafgift, motsvarande 3 procent af deras tjenstemannapension från
civilstatens pensionsinrättning eller, hvilket vore detsamma, 9 procent
af deras delaktighetsbelopp i den ombildade kassan. För de lägste
befattningshafvande skulle dock denna tilläggsafgift blifva för mycket
betungande, hvarföre fullmägtige trott skyldigheten att utgifva sådan
böra inskränkas till delegare inom de sju första klasserna. Denna
tilläggsafgift skulle erläggas i oskiljaktigt sammanhang med årsafgiften

Kanyl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 34. 89

till den ombildade enke- och pupillkassan, men om det delaktighetsbelopp,
hvarmed tjensteinnehafvare ursprungligen inträdt i den ombildade kassan,
blefve förhöjdt, skulle tilläggsafgiften fortfarande beräknas endast å det
ursprungliga delaktighetsbeloppet, så att tjensteinnehafvaren i afseende
å förhöjningen betraktades såsom ny delegare.

Pensioneringen af tjensteman skulle vid denna anordning upphöra
först i mån af de tjenstemäns afgång, hvilka vore delegare den tid, då
den ombildade kassan trädde i verksamhet, och det skulle icke lemnas
åt delegarens eget val att mot befrielse från afgift i och för egen pensionering
afstå från denna pensionsrätt. Härigenom skulle ock undvikas
svårigheten att, derest blott en del ville bibehålla sin eventuela pensionsrätt,
få frågan om anordnandet af denna pensionering löst på tillfredsställande
sätt och utan att nödgas pålägga desse delegare så höga afgifter
för pensioneringen, att deras valfrihet endast blefve skenbar.

Jemväl på ett annat sätt än genom direkta afgifter borde delegarne
lämpligen kunna medverka till fyllande af den befintliga bristen, nemligen
genom att åstadkomma minskning i viss mån af kassans förbindelser.
I detta afseende innefattade förslaget, att delegarne skulle dels
afstå från den hittills med tjenstemannapension förbundna rätten till
begrafningshjelp, deras rätt dock förbehållen, som redan åtnjöte pension,
dels ock medgifva borttagande helt och hållet af den i 33 § af reglementet
för civilstatens enke- och pupillkassa stadgade och för kassan
betungande rätten för delegares ogifta döttrar att äfven efter fylda
tjugufem år under vissa förhållanden komma i åtnjutande af s. k. sjuklighetspension.
Gällande bestämmelser i sistnämnda hänseende skulle
dock tillämpas på dem, som redan vore pensionstagare.

Godkändes denna plan, skulle bestämmelse blifva erforderlig derom,
att pensionering af tjenstemän från civilstatens pensionsinrättning skulle
inskränkas till dem, som vid den tid den ombildade kassans verksamhet
begynte vore pensionstagare eller delegare i inrättningen, och efter deras
afgång upphöra. I sammanhang dermed borde jemväl, enär den ombildade
kassan skulle öfvertaga fullgörandet af tjenstemannapensioneringen, nu
gällande reglemente för civilstatens pensionsinrättning af den 23 november
1888 förklaras skola med undantag af vissa delar upphöra att gälla,
hvarjemte erfordrades stadgande om begrafningshjelpens upphörande
beträffande delegare, som icke redan tillträdt pension från inrättningen.

Af det i förslaget till nytt reglemente intagna stadgande, att reglementet
från det detsamma trädde i kraft skulle ega tillämpning jemväl
på den, som enligt reglementet den 23 november 1888 vore delegare i
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 12

90 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

kassans enskilda enke- och pupillfond, följde, att rätt för sådan delegares
ogifta dotter till den i 33 § af sistnämnda reglemente medgifna s. k.
sjuklighetspension skulle bortfalla. Deremot hade vid stadgandet gjorts
förbehåll, att för dotter efter sådan delegare rätt att uppbära pension
skulle fortfara, tills hon uppnått 25 års ålder eller dessförinnan trädde
i äktenskap.

Jemväl hade bestämmelser intagits i fråga om det sätt, hvarpå
den egentliga afvecklingen af civilstatens pensionsinrättnings förbindelser
skulle försiggå, äfvensom angående den erforderliga tilläggsafgiften.

Det hade af statskontoret blifvit anmärkt, att pensionskomiténs
framställning icke innefattade förslag om användning af möjligen uppkommande
öfverskott å den med civilstatens pensionsinrättning förenade
kapital- och lifränteförsäkringsanstalten, hvarom särskilda bestämmelser
syntes så mycket mera vara af nöden, som, enligt hvad af den utaf
komitén lemnade historiska utredningen framginge, såsom grundfond för
denna anstalt användts två till förvaltning af direktionen för pensionsinrättningen
öfverlemnade donationsfonder. Med anledning häraf ansåge
sig fullmägtige böra meddela, att de å kapital- och lifränteförsäkringsanstalten
uppkommande vinster fördelades å anstaltens delegare år för
år enligt bestämmelserna i anstaltens reglemente, men att, i händelse
anstaltens verksamhet komme att efter hand upphöra, dock slutligen
skulle såsom öfverskott kunna återstå medel, som tillförts grundfonden.

Sådant eller på annat sätt möjligen uppkommet öfverskott syntes
fullmägtige böra tillfalla civilstatens enke- och pupillkassa, enär medlen
då skulle tillgodokomma de civile tjensteinnehafvarnes hustrur och barn
samt följaktligen blifva använda för samma ändamål, för hvilket försäkringsanstalten
verkade.

Hvad särskild! anginge de två donationsfonder, af Tunelds pensionsfond
och Törnqvists donationsfond, hvilka blifvit använda till grundfond
för kapital- och lifränteförsäkringsanstalten, ansåges dessa två fonder,
hvilka ursprungligen gifvits till enskilda enke- och pupillfonden, skola,
så framt försäkringsanstaltens verksamhet upphörde, återfalla till sagda
fond, hvarjemte äfven eljest förefintliga donationsmedel borde öfverlemnas
till den ombildade kassan att förvaltas och användas i enlighet med de
af gifvarne meddelade föreskrifter.

91

Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 34.

På sätt redan vore anfördt, kunde den förvaltningskostnad, till
hvilken bidrag måste påräknas från statsverket, skattas till ett belopp
af 42,000 kronor årligen; och hafva fullmägtige hos Eders Kongl. Maj:t
i underdånighet hemstält, att anslag till detta belopp måtte den ombildade
kassan beredas.

Fullmägtige hafva slutligen erinrat,''*dels att, då de beräkningar,
efter hvilka den framlagda afvecklingsplanen blifvit uppgjord, grundat
sig på förhållandena vid 1896 års slut samt det måste befaras, att för
hvarje år, som derefter förflöte, pensionsinrättningens ställning icke
oväsentligt försämrades, möjligheten af nämnda plans genomförande vore
beroende derpå, att pensionsinrättningens omdanande verkstäldes under
den närmaste tiden, så att den nya anordningen kunde snarast möjligt
träda i verket, dels ock att, då den utarbetade planen, såsom ofvan
blifvit anfördt, utginge från den förutsättningen, att pensionsinrättningen
befriades från den år 1886 pensionsinrättningen ålagda särskilda skyldigheten
i afseende å pensionering af tjenstemän och vaktbetjente vid postverket,
planen icke egde tillämpning, derest icke denna särskilda postpensionering
öfvertoges af staten.

Jemte reglementsförslaget har af fullmägtige jemväl öfverlemnats
ett förslag till nådig kungörelse om upphörande efter hand af civilstatens
pensionsinrättnings verksamhet, i hvad den afser pensionering
af tjenstemän m. m.

Mot dessa begge förlättningsförslag har direktionen i sitt underdåniga
yttrande förklarat sig icke hafva något att erinra och jemväl i
allo förordat det af fullmägtige afgifna förslag till afveckling af den
nuvarande pensionsinrättningen och till täckande åt bristen i dess tillgångar.

På det att sjelfva pensioneringen för framtiden måtte kunna bestridas
utan bidrag af statsmedel, hade, erinrar direktionen, delegarnes
afgifter vid inträdet i kassan och vid befordran till högre tjenst betydligt
ökats. Under sådana förhållanden och då pensionskassan således
skulle afstå från de statsanslag, som nu utginge till betydliga belopp,
afsedda för pensionering icke blott af tjenstemän, utan ock af deras
enkor och barn, syntes det skäligt, att åtminstone pensionskassans förvaltningskostnader,
såsom statskontoret förutsatt och äfven fullmägtige
föreslagit, bestriddes af statsverket.

Då förvaltningskostnaderna under de år, då kassans ombildning
skulle pågå, säkerligen komme att stiga ej obetydligt högre än medelbeloppet
för de sista fem åren och desamma äfven för framtiden ej
kunde lägre beräknas, helst antalet i pensionskassan delaktiga verk

Direktionens
öfver pensionsinrättningen

yttrande.

92 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

c^ch stater skulle enligt det nya reglementet betydligt ökas och jemväl af
andra anledningar delegarnes antal alltjemt vore i stigande, har direktionen
hemstält, att ett statsanslag af 42,000 kronor årligen måtte
såsom bidrag till förvaltningskostnaderna beredas den blifvande pensionskassan,
hvaremot de nu för särskilda ändamål civilstatens pensionsinrättning
beviljade statsanslag, tillhopa 74,271 kronor 50 öre, skulle
upphöra att utgå.

Till Eders Kongl. Maj:ts behjertande har direktionen derjemte
hemstält, huruvida icke, på sätt fullmägtige ifrågasatt, genom anslag
af statsmedel kunde beredas lättad utväg för delegare i de två lägsta
pensionsklasserna att erlägga retroaktiva afgifter till kassan. Ett sådant
anslag skulle, enligt en af professor Lindstedt uppgjord beräkning, för
närvarande uppgå till omkring 9,200 kronor årligen, hvilket belopp för
ändamålet syntes böra pensionsinrättningen anvisas.

Slutligen har direktionen fäst Eders Kongl. Maj:ts synnerliga
uppmärksamhet vid hvad fullmägtige i slutet af sitt utlåtande anfört
derom, att det nu atgifna förslaget till pensionskassans omdaning hvilade
på den förutsättning, att eu sådan åtgärd vidtoges under den närmaste
tiden, och att således förslaget, om detta ej kunde ske, förlorade sin
tillämplighet.

Af det nu anförda torde hafva framgått, hurusom det af fullmägtige
uppgjorda regleraentsförslaget utgår från följande allmänna förutsättningar,
nemligen

l:o) att civilstatens pensionsinrättning efter hand öfvergår till att
blifva uteslutande eu enke- och pupillkassa, i det att pensionering af
tjensteman inskränkes till sådana, som vid den tid, då kassans nya verksamhet
inträder, äro pensionstagare eller delegare i civilstatens pensionsinrättning,
och upphör efter deras afgång;

2:o) att den sålunda ombildade kassan öfvertager fullgörandet af
alla de skyldigheter, hvilka vid tiden för kassans trädande i verksamhet
åligga civilstatens pensionsinrättning i afseende å ej mindre tjenstemännen
sjelfva än äfven deras enkor och barn;

3:o) att, enär civilstatens pensionsinrättnings samtliga tillgångar
icke förslå till fullgörande af de i föregående punkt omförmälda skyldigheter,
den nya kassan, jemte det att till densamma öfverlemnas berörda
tillgångar, beredes ytterligare medel derigenom att de, som äro delegare i

93

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

civilstatens pensionsinrättning, när reglementet för den nya kassan träder
i kraft, dels åtaga sig att årligen utgöra en särskild tilläggsafgift, motsvarande
9 procent af delaktighetsbeloppet, dels ock afstå ej blott från
den med tjenstemannapensions uppbärande förbundna rätten till begrafningshjelp,
utan äfven från den ogift dotter eventuelt tillkommande förmånen
af s. k. sjuklighetspension efter fylda 25 år;

4: o) att pensionsinrättningens omdanande enligt nu föreliggande
lörslag verkställes under den närmaste tiden och den s. k. postpensioneringen
öfvertages af staten;

5:o) att staten bidrager till förvaltningskostnaden medelst ett årsanslag
af 42,000 kronor; samt

6:o) att staten träder emellan, på det att delegare, tillhörande de
två lägsta pensionsklassema. må vinna befrielse från erläggandet afbefordringsafgifter.

Dessa nu angifna förutsättningar synas mig i hufvudsak böra
vinna godkännande och endast i följande delar gifva anledning till särskildt
uttalande från min sida.

Hvad förvaltningskostnaderna angår, har det förutsatts, att dessa,
med undantag af utgifterna för fullmägtiges sammanträden, skulle bestridas
af staten; och fullmägtige så väl som direktionen hafva hemstält,
att ett statsanslag af 42,000 kronor om året måtte för detta ändamål
åt kassan beredas. För den styrelse, som enligt komiténs förslag skulle
handhafva den stora, för den nuvarande civilstaten, telegrafstaten, tullstaten
och lärarne vid elementarläroverken gemensamma enke- och
pupillkassan, beräknades kostnaden, deri inbegripna utgifterna för den
årliga revisionen, till 40,000 kronor. Då kostnaden för den nu föreslagna
kassans revision genom af delegarne sjelfve utsedde revisorer
icke kan anses vara af den beskaffenhet, att den bör drabba statsverket,
och då härtill kommer, att denna kassa skulle få en vida mindre omfattning
än den af komitén föreslagna, kan jag icke föreställa mig annat,
än att förvaltningskostnaden, i den mån den bör af staten bestridas,
skulle kunna något nedsättas under det begärda beloppet. Innan erfarenhet
om göromålens omfattning vunnits, torde visserligen fullt tillförlitlig
beräkning af nämnda utgift icke kunna ske, men för närvarande synes
det mig dock, som skulle anslaget till kassans förvaltning kunna begränsas
till 35,000 kronor.

Lika med fullmägtige anser jag, att de tjensteinnehafvare, hvilka
skulle komma att tillhöra enke- och pupillkassans två lägsta klasser,
icke skulle kunna af egna medel bestrida erforderliga retroaktivafgifter
till kassan; och då de öfrige delegarne tydligen icke kunna anses skyl -

94 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

dige att betacka den brist i kassans beräknade inkomster, som skulle
uppkomma, derest de förre utan något vederlag befriades från utgörande
af nämnda afgifter, torde det icke återstå annan utväg än den, att staten
träder emellan för att bispringa desse sina lägst aflönade tjensteinnehafvare
vid fullgörande af nämnda betalningsskyldighet, hvarföre, i sammanhang
med framställningen om anslag till bestridande af kassans
förvaltningskostnader, jemväl af Riksdagen torde böra äskas det för sistnämnda
ändamål erforderliga anslagsbelopp, utgörande, såvidt detta nu
kunnat beräknas, 9,200 kronor.

Samtidigt med att nämnda begge anslagsbelopp å tillhopa 44,200
kronor blefve å riksstatens nionde hufvudtitel uppförda, skulle från
samma hufvudtitel kunna uteslutas 67,286 kronor, utgörande summan
af de nu till civilstatens pensionsinrättning utgående anslag, hvarförutom
de från hufvudtitlarnes besparingar pensionsinrättningen tillkommande
ersättningar för mistade löneinnehållningar icke vidare skulle komma
att utbetalas. Då dessa ersättningar utgöra tillsammans 6,985 kronor
50 öre, skulle alltså den sammanlagda minskningen i utgifter belöpa
sig till 74,271 kronor 50 öre.

Beträffande det å nionde hufvudtiteln uppförda anslag af 45,000
kronor till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns enkor
och omyndiga barn, hvilket anslag ingår till civilstatens allmänna enkeoch
pupillfond, ega enligt gällande reglemente för civilstatens enke- och
pupillkassa alla till rikets civilstat hörande tjenstemäns i fattigdom
efterlemnade enkor och barn, som enligt nådiga kungörelsen den 29
juni 1798 varit berättigade till pension af det för sådant ändamål afsätta
anslag, att, utan afseende derå om mannen eller fadren varit delegare
i civilstatens pensionsinrättning eller icke, undfå pension af denna
allmänna enke- och pupillfond, när med lagligen upprättad och godkänd
bouppteckning styrkes, att qvarlåtenskapen icke lemnat så stor
kapitalbehållning, att räntan deraf, till tre procent beräknad, uppgår till
lika belopp med pensionen i den klass, hvartill enkan eller barnen höra.
I reglementet är äfven stadgadt, att direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning
skall inom den 15 april hvarje år till Eders Kongl. Maj:t
insända icke allenast de under näst föregående året inkomna ansökningar
om pension af allmänna enke- och pupillfonden tillika med sitt
betänkande öfver desamma, utan ock förslag öfver fondens tillgångar
och utgifter för det löpande året, hvarefter Eders Kongl. Maj:t låter
berörda ansökningar sig föredragas och bestämmer de sökandes pensionsrätt.
Då emellertid det vid 1881 års slut å allmänna enke- och pupillfonden
befintliga öfverskott visade sig otillräckligt att fylla hvad ut -

95

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

öfver årsanslaget erfordrades till uppehållande af fondens pensionering,
bemyndigade Eders Kongl. Maj:t den 5 maj 1882 direktionen öfver
civilstatens pensionsinrättning att af pensionsinrättningens medel förskjuta
hvad till fullgörande af pensioneringen för år 1882 kunde erfordras,
och förklarade Eders Kongl. Maj:t derjemte, att ansökningar till
erhållande af pension från denna fond tills vidare icke komme att mottagas.
Sedan pensionsinrättningens fordran hos allmänna enke- och
pupillfonden på grund af lemnade förskott vid 1886 års slut stigit till
25,341 kronor 83 öre, erhöll pensionsinrättningen under åren 1887—1893
full godtgörelse för denna sin fordran till så väl kapital som räntor;
och hafva, enligt de senast församlade fullmägtiges den 13 november
1897 afgifna underdåniga berättelse, fondens tillgångar, sedan dess skuld
blifvit återbetald, lemnat öfverskott, år 1893 med 12,193 kronor 63 öre,
år 1894 med 14,993 kronor 55 öre, år 1895 med 16,469 kronor 54 öre
och år 1896 med 18,698 kronor 1 öre, eller tillhopa 62,354 kronor
73 öre; utgörande pensionärernas antal sistnämnda år 627 med ett sammanlagdt
pensionsbelopp af 28,146 kronor 50 öre mot 765 för år 1892
med ett pensionsbelopp af 34,859 kronor 33 öre.

I sin den 22 oktober 1892 till Eders Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga
berättelse anförde då församlade fullmägtige, att kapitalvärdet
af de då från denna fond beviljade pensionerna blifvit af professor Lindstedt
beräknadt till omkring 400,000 kronor, i följd hvaraf fondens
öfverflyttande till enskilda enke- och pupillfonden skulle hafva samma
verkan, som om sistnämnda fond vid 1893 års slut erhölle ett anslag af
31,000 kronor årligen. Med afseende härå och då af de embeten och
tjänster, hvilkas innehafvares enkor och barn varit berättigade till pension
å allmänna enke- och pupillfonden, ett ej ringa antal indragits och
af återstoden de flesta blifvit i civilstatens pensionsinrättning upptagna
samt utvägar ej ansåges saknas att på lämpligare sätt än genom de
obetydliga pensionerna från allmänna fonden bereda understöd åt möjligen
i behof varande enkor och barn efter fåtalet af öfriga ifrågavarande
embets- och tjenstemän, anhöllo fullmägtige hos Eders Kongl. Maj:t,
att till civilstatens enskilda enke- och pupillfond finge öfverflyttas det
nu till allmänna enke- och pupillfonden utgående anslag å 45,000 kronor,
i den mån detta anslag blefve tillgängligt efter upphörande af redan
från allmänna fonden beviljade pensioner och efter det civilstatens
pensionsinrättning godtgjorts för sina förskott till samma fond jemte
ränta derå.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 18 maj 1894
förordnat, att uppkommande behållning å allmänna enke- och pupill -

90

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No H4.

fonden skulle af direktionen särskildt uppläggas och förräntas, intill dess
Eders Kongl. Maj:t fattat beslut i anledning af fullmägtiges sålunda
gjorda hemställan angående fondens användande, hafva 1897 års fullmägtige
i sin här ofvan åberopade underdåniga berättelse anhållit, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att det till allmänna enkeoch
pupillfonden nu utgående anslag, 45,000 kronor, finge jemte derå
upplupna behållningar öfverflyttas till civilstatens enskilda enke- och
pupillfond, i den mån detta anslag blefve tillgängligt efter upphörande
af redan från allmänna fonden beviljade pensioner, samt att anslaget
finge till understödjande af enskilda enke- och pupillfonden användas,
intill dess på grund af den ifrågasatta ombildningen af civilstatens pensionsinrättning
annorlunda bestämdes.

Såsom redan blifvit anmärkt, hafva nya pensioner från allmänna
enke- och pupillfonden icke beviljats sedan år 1882; och derest Riksdagen
genom anvisande af ofvan omförmälda anslagsbelopp å 44,200
kronor möjliggör sådan ombildning af civilstatens pensionsinrättning,
att derigenom pensionsförhållandena för civile tjensteinnehafvares enkor
och barn kunna anses blifva på ett betryggande sätt för framtiden ordnade,
torde någon särskild pensionering af i fattigdom aflidne civile
tjensteinnehafvares enkor och barn icke vidare blifva erforderlig. Till
bestridande af pensionsutgifterna för nuvarande pensionärer äro dock
medel af nöden; och härtill böra tydligen i första rummet användas de
behållningar å ifrågavarande anslag, hvilka uppkommit och hädanefter
uppkomma. Sådana behållningar funnos vid 1897 års slut till samrnanlagdt
belopp af 83,499 kronor 60 öre; läggas härtill behållningarne för
åren 1898 och 1899, hvilka icke torde komma att understiga 42,000
kronor, torde, då i betraktande tages, att pensionärernas antal, som vid
1897 års slut utgjorde 550, allt hastigare förminskas, sålunda befintliga
medel komma att förslå för utgifternas bestridande under en följd af
år. Under förutsättning att det civila pensionsväsendet varder på nu
föreslaget sätt ordnadt, synes derföre skäl icke förefinnas att nu hos
Riksdagen begära anvisande af särskildt anslag till detta ändamål,
utan torde i stället böra äskas Riksdagens medgifvande för Eders Kongl.
Maj:t att af tillgängliga medel förskjuta hvad som utöfver omförmälda
tillgångar å anslaget må blifva af nöden för upprätthållande af pensioneringen
af nu befintliga pensionstagare.

Att för närvarande ingå i någon fullt detaljerad pröfning af regleinentsför
slagets alla bestämmelser torde Eders Kong]. Maj:t icke finna
lämpligt, alldenstund fastställelsen af reglementet i allt fall kommer
att blifva beroende af Riksdagens beslut rörande vissa redan omför -

97

Kong}.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

mälda nödvändiga förutsättningar för genomförande af de föreslagna
förändringarne i civilstatens pensionsinrättnings verksamhet. Jag anser
mig emellertid böra uttala, att det af fullmägtige framlagda förslaget
till reglemente för kassan synes mig vara af beskaffenhet att kunna
i dess bufvudpunkter antagas, dock med sådan förändring i 19 §, att
rätt till delaktighet i kassan skulle anses förverkad jemväl af den,
som efter erhållet afsked blifvit, i stället för till afsättning, dömd till
straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen. Den nuvarande civilstatens pensionsinrättning
skulle alltså ombildas till en enke- och pupillkassa för
civilstaten enligt hufvudsakligen följande grunder:

i afseende d kassans ändamål och delegare,

att kassan skall hafva till ändamål att bereda pensioner åt enkor
och barn efter tjensteinnehafvare, hvilka enligt reglementet äro skyldiga
att vara delegare i kassan;

att skyldighet att deltaga i kassan skall ega rum inom följande
verk och stater, nemligen akademien för de fria konsterna, arméförvaltningen
för dertill hörande civile embets- och tjenstemän, bergsstaten,
civilstatens pensionsrättning samt enke- och pupillkassa, domänstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen med fångvårdsstaten, generalpoststyrelsen
med poststaten, hofrätterna med häradshöfdingarne, högsta domstolen,
justitiekanslersembetet, kammarkollegium, kammarrätten, karolinska
mediko-kirurgiska institutet, kommerskollegium, kongl. biblioteket,
kontrollverket, krigshofrätten, landsstaten, landtbruksakademien, landtbruksstyrelsen
jemte landtbruksingeniörer, instruktörer och undervisare
äfvensom fiskeriassistenter, landtmäteristyrelsen med förste landtmätare
och kommissionslandtmätare, länsveterinärstaten, medicinalstyrelsen med
medicinalstaten, meteorologiska centralanstalten, musikaliska akademien,
myntverket, nationalmuseum, naturhistoriska riksmuseum, nedre justitierevisionen,
riksarkivet, skogsläroverken, skogsstaten, statistiska centralbyrån,
statsdepartementen utom utrikesdepartementet, statskontoret,
tekniska högskolan, vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen jemte distriktscheferna, öfverintendentsembetet
samt öfverståthållareembetet;

att ordinarie tjensteinnehafvare vid nu uppräknade verk och stater,
qvinnor undantagna, skola vara skyldige att vara delegare i kassan:

att delegarne med afseende på delaktighetsbeloppen skola indelas
i nio klasser med följande delaktighetsbelopp i hvarje klass, nemligen
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 13

98

Kongl. Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

l:a klassen 800 kronor, 2:a klassen 600 kronor, 3:e klassen 500 kronor,
4:e klassen 400 kronor, 5:e klassen 300 kronor, 6:e klassen 200 kronor,
7:e klassen 150 kronor, 8:e klassen 100 kronor och 9:e klassen 66
kronor 67 öre;

i afseende å de pensionsberättigade samt pensionernas belopp

och fördelning,

att pensionsberättigade skola vara delegares enka, så länge hon
lefver ogift, samt delegares äkta barn, till dess det uppnår 21 års
ålder eller dessförinnan träder i äktenskap;

att pension skall utgå: a) för enka ensam, med delaktighetsbeloppet
för den klass, mannen vid dödsfallet tillhör; b) för enka med
ett eller flera pensionsberättigade barn, med den enka ensam tillkommande
pension, förhöjd med femtio procent; c) för pensionsberättigade
barn, då enka ej finnes: om barnen äro tre eller flera, med den för
enka med barn bestämda pension; om barnen äro två, med den enka
ensam tillkommande pension; om endast ett barn finnes, med hälften
af sist omförmälda pension;

i afseende å afgifter till kassan,

att delegare skall såsom årsafgift erlägga 21 procent af delaktiglietsbeloppet
för den klass han tillhör, intill dess han uppnår 68 års
ålder eller ock derförinnan aflider eller förlorar sin delegarerätt;

att retroaktivafgift skall betalas till kassan för en hvar, hvilken,
efter det han fy It 21 år, erhåller tjenst, som medför antingen skyldighet
för honom att inträda såsom delegare i kassan eller förhöjning af
hans delaktighetsbelopp;

att denna afgift skall beräknas å delaktighetsbeloppet eller den
vunna förhöjningen och utgå med en procent derå för hvarje full
kalendermånad, som förflutit från det delegaren fy It 21 år, till dess
han vunnit delegarerätt eller förhöjning i sitt delaktighetsbelopp;

att retroaktivafgiften skall betalas under två år, räknade från
sistnämnda tidpunkt;

i afseende å delegarnes inseende öfver kassan,

att delegarne skola vara berättigade att genom valde fullmägtige
utse styrelse för kassan, med undantag af ordföranden, hvilken skall

99

Kongl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

af Kongl. Maj:t förordnas, samt revisorer, antaga instruktion för
styrelsen och besluta i andra frågor rörande kassans förvaltning eller
ändringar i reglementet, dock att beslut om ändring i reglementet eller
instruktionen ej må blifva gällande utan att Kongl. Maj:ts fastställelse
derå erhålles;

i afseende d kassans förvaltning,

att kassan skall förvaltas af en styrelse, bestående af en ordförande,
som förordnas af Kongl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka
jemte ett lika antal suppleanter väljas af fullmägtige;

att Kongl. Maj:t på styrelsens förslag inom eller utom densamma
för fem år i sender förordnar en i bedömandet af pensionsfrågor från
försäkringsteknisk synpunkt skicklig och förfaren man (konsulent),
hvilken det skall åligga: att före hvarje lagtima möte af fullmägtige
verkställa en på försäkringstekniska beräkningar grundad fullständig
och noggrann utredning angående kassans tillstånd och förmåga att
fullgöra sina förbindelser, att utföra de öfriga försäkringstekniska beräkningar,
som styrelsen pröfvar erforderliga, samt att till styrelsen eller,
om han finner förhållandena dertill föranleda, hos Kongl. Maj:t göra
framställning om de åtgärder, som han anser vara för kassans bestånd
och förkofran nödiga eller nyttiga;

att kassans räkenskaper och förvaltning skola hvarje år granskas
af tre af fullmägtige utsedde revisorer, af hvilka minst två skola vara
delegare;

att, sedan styrelsen med sin egen och revisorernas berättelse till
Kongl. Maj:t inkommit, Kongl. Maj:t meddelar styrelsen ansvarsfrihet
för dess förvaltning eller låter vidtaga de åtgärder, till hvilka omständigheterna
föranleda;

att kostnaden för fullmägtiges och revisorernas sammanträden
skall utgå af kassans medel, men öfriga förvaltningskostnader bestridas
af staten;

i afseende å öfvergängen från den nuvarande till den nya organisationen,

att kassan skall från den tid, då reglementet träder i kraft, fullgöra,
utom egna förbindelser, jemväl samtliga de skyldigheter i afseende
på pensionering af tjenstemän, hvilka enligt gifna bestämmelser åligga
civilstatens pensionsinrättning;

100

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

att kassan till fullgörande af nämnda åligganden skall eg a dels
att såsom sin egendom mottaga omförmälda pensionsinrättnings samtliga
tillgångar, dels ock, enär dessa tillgångar och kassans enskilda fond
icke äro för ändamålet tillräckliga, att uppbära en särskild afgift af dem,
hvilka, då reglementet träder i kraft, redan äro delegare i kassan; samt
att det i nämnda hänseende skall åligga en hvar sådan delegare,
som tillhör någon af de sju första klasserna och icke enligt äldre stadganden
vunnit befrielse från årsafgift, att årligen till kassan betala en
särskild tilläggsafgift af 9 procent å delaktighetsbeloppet för den klass,
i hvilken han, när reglementet blir gällande, skall erlägga årsafgift,
skolande dock, derest detta delaktighetsbelopp förhöj es, tilläggsafgift
icke utgå för förhöjningen.

Under åberopande af hvad jag nu anfört, får jag alltså i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition
föreslå Riksdagen att

dels antaga följande

Lag

angående civile tjensteinnehafvares rätt till pension af staten.

§ 1.

Rätt till pension af staten enligt denna lag tillkommer, med de
inskränkningar och under de vilkor, som här nedan angifvas, hvarje
ordinarie innehafvare af civil befattning, med hvilken är förenad lön å
stat, som blifvit faststäld af Konungen och Riksdagen.

Med civil befattning förstås här hvarje befattning, som icke är
militär, civilmilitär eller uteslutande presterlig.

§ 2.

Från pensionsrätt enligt denna lag undantagas:

a) innehafvare af befattning, som medför rätt till pension från

101

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

arméns pensionskassa, flottans pensionskassa, statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning eller telegrafverkets pensionsinrättning;

b) tjensteinnehafvare, som icke eger svensk medborgarerätt.

§ 3.

Pension är antingen hd eller afkortad och utgår med högst 8,000
kronor för år räknadt.

§ 4.

Med hel pension förstås, i de fall der aflöningsförmånerna äro
fördelade i lön och tjenstgöringspenningar, ett lönen motsvarande belopp.
Der sådan fördelning ej eger rum, utgör hel pension den del af lönebeloppet,
hvilken tjensteinnehafvaren icke är skyldig att afstå under
tjenstledighet, som åtnjutes för sjukdom.

Hel pension utgör dock:

för häradshöfding 5,000 kronor;

för förste landtmätare 2,500 kronor; och

för provinsialläkare 4,000 kronor.

§ 5.

Rätt att afgå från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension
inträder:

a) vid 62 lefnads- och 25 tjenstår, deraf 20 år såsom provinsialläkare,

för provinsialläkare;

b) vid 62 lefnads- och 30 tjenstår, som tillbragts vid gymnastiska
centralinstitutet eller vid allmänt läroverk,

för gymnastiklärare;

c) vid 65 lefnads- och 35 tjenstår:

för bevakningspersonalen vid fångvården,

„ landtbruk singeniörer,

„ postvaktbetjente,

„ bevakningspersonalen vid tullverket,

„ tjensteman och betjente vid skogsstaten,

„ lärarne vid de allmänna läroverken, med undantag af
gymnastiklärare, samt

„ läkare vid hospital och asyler för sinnessjuke;

102

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

d) vid 65 lefnads- och 25 tjenstår:

för professorer och e. o. professorer vid rikets universitet och
karolinska institutet,

„ professorer vid veterinärinstitutet, tekniska högskolan och
fria konsternas akademi,

„ lärarne vid musikaliska akademiens konservatorium, samt
„ lärarne vid barnmorskeundervisningsanstalterna;
é) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom chef för jernvägsstyrelsen:
för chefen för jernvägsstyrelsen;

/) vid 65 lefnads- och 10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen
:

för chefen för medicinalstyrelsen;

g) vid 67 lefnads- och 35 tjenstår:

för alla öfrige tjensteinnehafvare, här ej särskild! nämnde.

Oberoende af nu stadgade lefnads- och tjenstår inträder rätt till
afgång från tjenstebefattning med åtnjutande af hel pension för tjensteinnehafvare,
som i eller för tjensten ådragit sig skada eller sjukdom af
så svår beskaffenhet, att enligt behörig läkares intyg utsigt icke förefinnes,
att den skadade eller sjuke någonsin kan återvinna tjenstbarhet.

§6.

Tjensteinnehafvare, hvilken uppnått den i § 5 stadgade lefnadsålder,
men icke räknar det i fråga om hans befattning bestämda antalet
tjenstår, vare jemväl, derest tjenståren icke understiga 20, berättigad
till afgång från tjensten mot åtnjutande af pension, som dock i sådant
fall utgår med ett i förhållande till det lägre tjenstårsantalet minskadt
belopp. Vid denna förvandling må endast hela tjenstår tagas i betraktande.
Faller det dervid uppkommande pensionsbeloppet mellan
två hela tiotal kronor, afjemnas det till närmast högre tiotal kronor.

Pension, hvarom här sägs, kallas afkortad.

§ 7.

Skyldig att från innehafvande tjenst afgå vare den, som uppnått
70 lefnadsår och enligt här ofvan meddelade bestämmelser befinnes vara
till hel pension berättigad.

Sådan skyldighet inträder dock redan efter uppnående af den i
§ 5 stadgade lefnads- och tjenstålder, derest tjensteinnehafvare af sjukdomsfall,
hvilket räckt mer än ett år, varit och fortfarande befinnes
vara förhindrad att bestrida sina tjensteåligganden.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

103

§ 8-

Tjensteinnehafvare, hvilken ännu ej uppnått den i § 5 stadgade
lefnadsålder, men på grund af sjukdom, vanförhet eller lyte under fem
på hvarandra följande år varit urståndsatt att sjelf bestrida sin tjenst,
vare skyldig att från tjensten afgå, derest genom behörig läkareattest
stvrkes, att ingen utsigt förefinnes, att han någonsin kan i tjensteutöfning
åter inträda, och Konungen pröfvar det allmännas fördel kräfva, att
tjensten varder med annan innehafvare besatt.

Har tjensteinnehafvare, hvarom här säges, vid afgång från tjensten
uppnått det antal tjenstår, som i händelse af fulla lefnadsår skulle berättigat
honom till hel pension, utgår hel pension. I annat fall tillkommer
honom afkortad pension, der ej på grund af stadgandet i sista
stycket af § 5 hel pension skall utgå.

§ 9.

Med tjenstår förstås den tid, hvarunder tjensteinnehafvaren i ordinarie
eller extra ordinarie anställning eller på grund af särskildt förordnande
varit verksam i allmän tjenst; och må förty pensionssökande
icke tillgodoräknas den tid, hvarunder han åtnjutit ledighet från innehafvande
tjenst, så framt icke denna ledighet utgjorts af semester eller
förorsakats af sjukdom, särskildt offentligt uppdrag eller resa för egen
utbildning. Den, som i ordinarie tjenst saknat rätt till semester eller
ferier, ege dock att, utan afdrag, få sig tillgodoräknad den tid, hvarunder
han för enskilda angelägenheter varit tjenstledig, men detta endast
i den mån ledigheten ej öfverstigit en och en half månad under hvarje
kalenderår.

§ io.

Pension utgår från och med månaden näst efter den, hvari pensionär
erhållit afsked från statens tjenst, till och med den månad, hvari
han dör eller pensionsrätten eljest upphör.

Har pensionär efter erhållet afsked blifvit med stöd af 2 kap. 17 §
strafflagen, i stället för till mistning af embete eller tjenst på viss tid,
dömd till fängelse, ege han ej rätt att uppbära pension för den tid,
detta straff varar.

«

104

Kongl. Maj: ts Nåd. Proposition N:o 34.

§ 11.

Pension må ej åtnjutas för mer än en befattning eller utgå samtidigt
med lön af staten eller med pension, hvartill vederbörande på
grund af anställning i statens tjenst må vara berättigad från anstalt,
som af staten understödjes.

Genom hvad sålunda är stadgadt sker likväl ingen ändring i den
rätt, som enligt gällande bestämmelser kan under vissa omständigheter
tillkomma chefen för jernvägsstyrelsen att uppbära pension samtidigt
från allmänna indragningsstaten och statens jern vägstrafiks pensionsinrättning.

§ 12.

I fråga om påföljd för uraktlåtenhet att lyfta till utbetalning förfallet
pensionsbelopp gälle hvad i sådant afseende nu är eller framdeles
må blifva stadgadt om uttagande inom viss tid af medel, som från
statens kassor anordnas.

§ 13-

Pensionsrätt förverkas:

d) af den, som upphör att vara svensk medborgare;

b) af den, som blifvit afsatt från tjenstebefattning, med hvilken
är förenad rätt till pension enligt denna lag, eller som efter erhållet
afsked blifvit, i stället för till afsättning, dömd till straff jemlikt 2 kap.
17 § strafflagen;

c) af den, som efter erhållet afsked blifvit dömd förlustig medborgerligt
förtroende.

I de i b) och c) omförmälda fall skall pensionsrätten anses förverkad
vid den tid, domstolens beslut vunnit laga kraft.

i H.

Pension enligt denna lag må endast af Konungen beviljas; och
skola förty alla frågor om rätt att komma i åtnjutande af pension, hvarom
i denna lag sägs, underställas Konungens pröfning och afgörande.

§ 15.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1900 och ega tillämpning
på hvar och en, som efter nämnda dag utnämnes till syssla, hvarmed
enligt ofvan angifva grunder pensionsrätt följer; och skall för den skull
allt hvad nu må vara föreskrifvet i fråga om pensionsrätt, skyldighet,
att vid viss ålder afgå från tjenst eller annat med åtnjutande af de å

105

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

lönestat uppförda förmåner förenad! vilkor, derest det befinnes strida
mot hvad i denna lag är stadgadt, icke ega giltighet för sådan tjensteinnehafvare; rfe/s,

med ändring af nu gällande bestämmelser i fråga om sättet
för bestridande af pensioneringen af så väl embets- och tjenstemän samt
betjente vid generalpoststyrelsen som ock öfrige tjensteinnehafvare vid
postverket, medgifva, att samtlige till poststaten hörande tjensteinnehafvare,
hvilka från och med det år, då sådan ny organisation af civilstatens
pensionsinrättning inträder, som härofvan blifvit omförmäld, afgå
ur tjenst, ega att af postmedlen utbekomma fulla pensionsbeloppen,
derest de för rätt till pension af staten stadgade vilkor blifvit behörigen
uppföda, äfvensom att från och med samma tidpunkt de pensioner,
som dittills blifvit tjensteinnehafvare vid postverket beviljade från civilstatens
pensionsinrättning att utgå jemte pension från postverkets pensionsstat,
må i stället utgå från sistnämnda pensionsstat;

dels för bildande, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förut anförda
grunder, af ny enke- och pupillkassa för civilstaten uppföra å nionde
hufvudtiteln såsom ordinarie anslag ej mindre 35,000 kronor såsom bidrag
till bestridande af förvaltningskostnaden för nämnda kassa än äfven 9,200
kronor till beredande af frihet från befordringsafgifter för de till åttonde
och nionde pensionsklasserna hörande delegare i kassan;

dels ock — under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad Eders
Kongl. Maj:t i föregående punkter föreslagit — med uteslutande från
riksstaten för år 1900 af de hittills å nionde hufvudtiteln uppförda anslagen
till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor, medgifva,
att från och med år 1893 uppkomna och härefter uppkommande
behållningar å det till pensionsstaten för civile embets- och tjenstemäns
enkor och omyndiga barn anvisade anslag å 45,000 kronor må användas
till bestridande af derifrån redan beviljade pensioner, samt att hvad
derutöfver kan blifva för samma ändamål erforderligt må af Eders
Kongl. Maj:t af tillgängliga medel förskjutas för att sedermera hos
Riksdagen till ersättande anmälas.

Hvad föredragande departementschefen i detta
ärende hemstält, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Hjalmar Rettig.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 1 Afd. 25 Raft.

14