Kongl Majds Nåd. Proposition N:o 32.

1

N:o 32.

K orig l. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag angående vapenöfning för utrönande af härens
krig sberedskap; gifven Stockholms slott den 21 januari
1899.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att antaga en så lydande:

Lag

angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap.

Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbildning,
som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
som år 1900 tillhör beväringens första uppbåd vid den del af hären,
Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för vapenöfning,
som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra enligt
de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, under högst femton
dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad; skolande i
fråga om sagda öfning för öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen finnes
stadgadt angående värnpligtigs tjenstgöring under fredstid, dock att värnpligtig,
som blifvit i vederbörlig ordning inkallad till berörda öfning, men
utan laga förfall uraktlåter att inställa sig till densamma, skall straffas
såsom för olofligt undanhållande enligt § 68 strafflagen för krigsmagten.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

G U S T A F.

Axel Rappte.

Bih. till Itikaä. Prot. 181)3. 1 Sami. 1 Afd. 24 Käft. (Kris 32, 33).

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Utdrag af protokollet öfver landtför sv ar särenden, hållet inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 27 januari 1899.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Annerstedt,
von Krusenstjerna,

Claéson och
Dyrssen.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe yttrade härefter:

»Åberopande hvad jag till statsrådsprotokollet för den 13 innevarande
januari anfört rörande önskvärdheten af en försöksmobilisering år 1900,
anhåller jag i underdånighet att nu få inför Kongl. Maj:t framlägga förslag
till den lagbestämmelse, som torde vara nödvändig, om sagda
mobilisering skall kunna komma till utförande.

Enligt gällande värnpligtslag kan inkallande af beväringens första
uppbåd eller störrre eller mindre delar deraf icke ega rum annat än
dels till öfning enligt § 27 värnpligtslagen och dels, enligt § 28
samma lag, »då rikets försvar det kräfver», med hvilken sistnämnda
bestämmelse utom all fråga afses förhållanden, som påkalla verklig mobilisering;
och skall en mobilisering med det ändamål, hvarför jag i
mitt ofvan anförda yttrande till statsrådsprotokollet den 13 innevarande

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

januari redogjort, kunna företagas, måste alltså för ändamålet en lag
stiftas, enligt hvilken det blir möjligt att till tjenstgöring inbeordra
alla de beväringsmän, som enligt faststälda mobiliseringsplaner beräknats
skola ingå i den mobiliserande arméfördelningen, således äfven
sådana beväringsmän af första uppbådet, hvilka redan fullgjort sin
fredstj enstgöring.

Då dylik lags erforderlighet alltså ligger i sjelfva sakens natur,
torde i hufvudsak ingen annan motivering för densamma behöfvas än
den, som innehålles i det nu sagda, hvaremot jag anser mig böra angifva
skälen till de detalj bestämmelser, lagförslaget innehåller.

Jag har sålunda ansett, att lagen skulle afse allenast år 1900
och ega tillämpning endast på värnpligtige vid den del af hären,
Konungen skulle ega bestämma, hvarigenom möjlighet lemnades för
Konungen att afgöra, hvilken arméfördelning, som skulle mobilisera.
Vidare har tjenstgöringstiden för det inkallade beväringsmanskapet föreslagits
till högst 15 dagar, i hvilken tid dock — i öfverensstämmelse
med förhållandet under vanliga fredsöfningar — marscherna eller färden
till och från utrustningsorterna samt in- och utryckningsdagarne
icke skulle inräknas.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 rörande
kostnaderna för den försöksmobilisering, jag då föreslog, hvilket
yttrande af mig förenämnda den 13 innevarande januari åberopats beträffande
den nu ifrågasatta försöksmobiliseringen, har jag uppgifvit de
för ändamålet inkallade beväringsmännens tjenstgöringstid till 13 dagar,
in- och utryckningsdagarne oberäknade, men på samma gång förklarat,
att denna tid framgått ur en medeltalsberäkning, som utgår från de
olika tider, å hvilka skilda kontingenter enligt mobiliseringsplanerna
böra infinna sig å vederbörlig utrustningsort. Såsom jag den 14 januari
1897 tillika påpekade, är orsaken till denna tidsskilnad bland annat
att söka i de ofta ganska vidt skilda afstånden emellan beväringsmännens
hemorter och mobiliseringsorten, men den väsentligaste orsaken
är dock den, att i regeln ej alla kontingenter, som skola bilda ett
truppförband, kunna mottagas på samma gång å sist nämnda ort. Under
fredsöfningar, då samtidig tjenstgöring blott ifrågakommer för en enda
årsklass, medhinnes densammas utrustning på en dag, men vid mobilisering,
då flera klasser tagas i anspråk, och dessa ej allenast skola
beklädas, beväpnas, provianteras och inqvarteras, utan det truppförband,
som af dem bildas, tillika skall förses med hästar och trängfordon,
måste detta vidlyftiga arbete fördelas på flera dagar, hvilket återigen
allenast då är möjligt, när de olika beväringskontingenterna successivt

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

inträffa. Skilnaden i inställelsetid mellan de först- och sistkommande
blir härigenom — beroende i viss mån äfven på hvilken arméfördelning
som ifrågakommer — ej obetydlig; men då alla de inkallade i
regeln kunna hemförlofvas samtidigt, följer häraf, att vissa beväringsmän
komma att tjenstgöra längre än andra. Då emellertid den nu
ifrågasatta lagbestämmelsen bör omfatta alla, är tydligt, att, vid beräkning
af maximitiden för dess gällande kraft, man, strängt taget, uteslutande
bort taga i betraktande den längsta tjenstgöringstid, som kan
ifrågakomma.

Hade emellertid detta, i formelt afseende utan tvifvel rigtigaste,
tillvägagående följts, och den föreslagna lagen uteslutande afsett att
gifva ett uttryck för de rent militära kr äfven, borde de erforderliga
tjenstgöringsdagarna hafva upptagits till ett antal, som åtskilligt öfverskjutit,
de nu föreslagna femton, beroende derpå, att enskilde beväringsmän
eller ett färre antal kontingenter inträffa särdeles tidigt i jemförelse
med det stora flertalet; men då dessas häraf följande längre
tjenstgöring kunde anses innebära en orättvisa och dessutom för åtskilliga
af dem skulle förorsaka afsevärda ekonomiska olägenheter, har
det synts mig som en bjudande nödvändighet att — om än sagda olikhet
ej alldeles kan utjemnas — åtminstone söka göra den så föga betydande
som möjligt, utan att likväl mobiliseringsplanerna i några
väsentliga delar frångås.

I det jag nu anfört är alltså orsaken att söka dels dertill, att en
maximitids införande i lagen ifrågasatts, oaktadt tjenstgöringen ju ändå
ej kan fortgå längre, än anslagna medel medgifva, och dels dertill, att
denna maximitid föreslagits så kort, att en ytterligare förkortning deraf
skulle omöjliggöra hela mobiliseringsöfningen såsom sådan, och blir det
sedan krigsstyrelsens uppgift att genom lämpliga åtgärder söka neutralisera
de olägenheter, som jag inser blifva en följd af en så trång begränsning
af tiden.

Har jag sålunda, äfven med eftersättande i någon mån af de militära
krafven, föreslagit en så kort öfningstid som möjligt, måste jag
deremot på det bestämdaste framhålla nödvändigheten deraf, att för underlåtenhet
att åtlyda inkallelseorder stadgas annat straff, än den i § 41
af värnpligtslagen bestämda bötespåföljden. Eu blott penningeplikt för
uteblifvande från tjenstgöringen är — såsom de vanliga fredsöfningarna
nogsamt ådagalägga — en alltför otillräcklig garanti för de värnpligtiges
inställelse, och då, efter hvad jag vid annat tillfälle framhållit,
ett mycket vigtigt, ändamål med mobiliseringsförsöket är att. utröna,

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

5

huru mangrant beväringsmännen vid en verklig mobilisering skalle inställa
sig, komme föga lärdom i detta stycke, såväl som i många andra,
att vinnas, i fall ej de uteblifvande drabbades af ansvar efter krigslag.
Af denna anledning innehöll det förslag till lag, som i ifrågavarande
ämne förelädes 1897 års riksdag, att hvad i § 31 värnpligtslagen stadgas
i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom värnpligtig inkallas till
tjenstgöring vid utbrott af eller fara för krig, skulle ega tillämpning
med afseende på inkallelse till den då föreslagna vapenöfningen. Dessa
ordalag hafva visat sig lemna rum för den missuppfattningen, att dermed
afsetts, att de från vapenöfningen uteblifne skulle straffas med
straffarbete enligt 60 eller 61 § strafflagen för krigsmagten; för att
undanrödja möjligheten af en dylik uppfattning har i det nu föreliggande
lagförslaget hänvisningen till 31 § värnpligtslagen uteslutits och
i stället intagits bestämmelse, att värnpligtig, som blifvit i vederbörlig
ordning inkallad till ifrågavarande vapenöfning, men utan laga förfall
uraktlåter att inställa sig till densamma, skall straffas såsom för olofligt
undanhållande enligt 68 § strafflagen för krigsmagten.

Då jag emellertid till fullo inser, huru ingripande i de enskildes
borgerliga förhållanden den nu föreslagna lagen i sin tillämpning kommer
att blifva, har jag ansett mig tillika böra föreslå en utväg, hvarigenom
i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse utomlands eller å synnerligen
aflägsen ort m. in., Konungen må kunna meddela befrielse från
inställelse till tjenstgöringen; och afser det i lagförslaget införda stadgandet,
att tjenstgöringen skall ega rum enligt de närmare bestämmelser,
Konungen meddelar, alltså ej allenast ordnandet enligt mobiliseringsplanerna
af de värnpligtiges olika tjenstgöringsförhålianden och
hvad härmed sammanhänger, utan ock rätten att från all inställelse
fritaga värnpligtige, som skulle hafva synnerligt stort men af en inkallelse
till deltagande i försöksmobiliseringen, och dylikt.

I fråga om de bestämmelser, lagförslaget för öfrigt innehåller,
torde någon motivering icke erfordras.

I ett afseende, nämligen i fråga om de i öfningen deltagandes
aflöning, torde emellertid särskilda bestämmelser böra medctelas, då ju
värnpligtslagen i detta hänseende icke innehåller något uttryckligt stadgande;
och anhåller jag att få i denna fråga afgifva särskildt yttrande.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga en så
lydande:

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 32.

Lag

angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap.

Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbildning,
som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
som år 1900 tillhör beväringens första uppbåd vid den del af hären,
Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för vapenöfning,
som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra enligt
de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, under högst femton
dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad; skolande i
fråga om sagda öfning för öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen finnes
stadgadt angående värnpligtiges tjenstgöring under fredstid, dock att
värnpligtig, som blifvit i vederbörlig ordning inkallad till berörda öfning,
men utan laga förfall uraktlåter att inställa sig till densamma, skall
straffas såsom för olofligt undanhållande enligt § 68 strafflagen för krigsmagten.
»

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, täcktes Hans Kongl. Höghet KronprinsenRegenten,
uppå tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter,
i nåder bifalla ; och skulle nådig proposition af
den lydelse, bilagan A. till detta protokoll utvisar, till
Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Trygve Hermelin.