Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o 3.
Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1899, kl. 11 f. m.
Sammansätta stats- och, lagutskottets utlåtande, i anledning af •
dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 32, med förslag till
lag angående vapenöfning för utrönande af härens krigsheredskap,
dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln i punkten 34 gjorda framställning
om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl.
Maj:ts proposition n:o 33, angående dagaflöning åt värnpligtig
vid tjenstgöring i visst fall under år 1300.
I den till Riksdagen den 13 januari innevarande år aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under
riksstatens fjerde hufvudtitel i punkten 34 föreslagit Riksdagen att för
utförande under år 1900 af försöksmobilisering och dermed sammanhängande
fälttjenstöfningar vid eu arméfördelning på extra stat för sagda
år bevilja 700,000 kronor.
Uti särskild till Riksdagen den 27 januari detta år aflåten proposition,
n:o 32, har Kongl. Maj:t, föreslagit Riksdagen att antaga eu så
lydande
Bih. till Eiksd. Prut. 1899. 4 Sami. 2 Afd. 3 Höft. (N:o 3.)
1
o
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
Lag
angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap.
Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbildning,
^som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
som år 1900 tillhör beväringens första uppbåd vid den del af hären,
Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för vapenöfning,
som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra enligt
de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, under högst femton
(lagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad; skolande i
fråga om sagda öfning för öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen finnes
stadgadt angående värnpligtigs tjenstgöring under fredstid, dock att
värnpligtig, som blifvit i vederbörlig ordning inkallad till berörda öfning,
men utan laga förfall uraktlåter att inställa sig till densamma, skall straffas
såsom för olofligt undanhållande enligt § 68 strafflagen för krigsmagten.
Derjemte har Kongl. Maj:t uti propositionen n:o 33, aflåten den
5 februari innevarande år, föreslagit Riksdagen att medgifva, att värnpligtig,
som under år 1900 för undergående af öfning, som afser utrönande
af härens krigsberedskap, fullgör tjenstgöring utöfver den, som
enligt § 27 värpligtslagen honom åligger, må åtnjuta dagaflöning för
den Överskjutande tiden med tjugu öre om dagen, att till honom efter
slutad öfning kontant utbetalas.
Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver
landtförsvarsärenden den 13 januari detta år har föredragande departementschefen
erinrat, hurusom han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den
14 januari 1897 hemstält, att Kongl. Maj:t måtte hos samma års Riksdag
äska ett extra anslag af 700,000 kronor för utförande af försöksmobilisering
och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar vid en arméfördelning.
Kongl. Maj:ts i öfverensstämmelse härmed till Riksdagen
gjorda framställning hade emellertid icke vunnit Riksdagens bifall; då
departementschefen nu vore sinnad att förnya sin berörda hemställan,
hade han till en början velat påminna ej mindre om de skäl, på hvilka
denna hemställan grundat sig, än äfven om det sätt, på hvilket han
tänkt sig försöksmobiliseringen utförd, samt huru han beräknat kostnaderna
för densamma. I nämnda hänseenden hade departementschefen
vid berörda tillfälle anfört följande:
3
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
»Under fredstid tillhör det krigsstyrelsen att utarbeta sådana planer
för krigsmagtens användande vid ett fredsbrott, hvilka med tillämpning
af gällande organisation för personalen, med användande af tillgängliga
materiella hjelpmedel och med stöd af gällande lagar och författningar
kunna anses utförbara. När det gäller härens försättande på krigsfot,
finnas alltså att följa i detalj gående planer för personalens inkallelse
under fanorna och ordnande i smärre truppenheter af olika storlek och
sammansättning samt deras hopförande till större enheter. Planer
finnas uppgjorda för anskaffande af nödigt antal hästar och fordon för
trupper och trängafdelningar, för personalens beväpning samt för anskaffning
af utrednings- m. fl. persedlar för såväl personal som materiel.
Förslag finnas utarbetade rörande truppernas inqvartering och förplägning
under mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringstiderna, hvarjemte
ganska vidlyftiga beräkningar äro gjorda för användandet af
landets kommunikationer på ett sådant sätt, att trupperna snarast möjligt
kunna grupperas inom och koncentreras till de mest hotade områdena.
Med gemensamma namn kallas dessa redan i fred utförda beräkningar
och förslag mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringsplaner.
Under forna dagars krig, då i allmänhet händelserna följde mindre
snabbt på hvarandra än i våra dagar, och då månader, för att ej säga
år, kunde förflyta mellan en krigsförklaring och de afgörande sammandrabbningarna
mellan motståndarne, kunde ofta den försvarande icke
blott förfoga öfver en ganska rundlig tid för att ordna sina stridskrafter,
utan ock under krigets gång i väsentlig grad godtgöra, hvad
som möjligen brustit i krigsförberedelserna. Detta var krigsrustningarnas
tid, och från en viss synpunkt sedt var det just dessa, ända till ett fredsbrott
och ännu längre uppskjutna, ganska omständliga rustningar, som
åt krigen gåfvo deras långdragen karakter.
Om krigsrustningar i denna mening kan man ej i våra dagar tala,
utan lär erfarenheten från senare tidens historia, att de första krigshändelserna
pläga följa så snabbt på fredsbrottet, att det land, som i
fråga om ett anfalls afvärjande ej redan undangjort sina rustningar
eller ej redan i fred i viss mån lefver rustadt, härigenom faktiskt är
så underlägset i försvarskraft, att vanligen ingen bot är möjlig. Allt,
som under fred kan förberedas, måste vara förbereda och på den korta
mobilisoringsordern från högsta ort måste sättas i gång ett maskineri
så väl konstrueradt, att öfvergången från fredsfot till krigsfot följer, så
att säga, af sig sjelf och tillika på kortast möjliga tid.
Det ligger i sakens natur, att, när tidsfrågan är af så stor betydelse
och då under en kort tid ett så stort arbete skall utföras som
4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
det, hvilket jag inledningsvis vidrört såsom nödvändigt för öfvergången
från freds- till krigsfot, en felaktighet i mekanismen kan föranleda, att
hela maskineriet råkar i olag, och om då denna felaktighet ej, så att
säga, beror på yttre åverkan, utan ligger i sjelfva den plan, efter hvilken
maskindelarna hopsatts — i sjelfva mobiliseringsplanerna — är den så
mycket Svårare att afhjelpa.
Vid uppgörandet af arméns mobiliseringsplaner har det derför
varit med den yttersta omsorg, som man sökt sätta sig in i alla frågor
rörande orsak och verkan, man har med synnerlig omsorg öfvervägt
hvad följderna af den eller den åtgärden kunna blifva, hvad den eller
den tidsbestämmelsen för verkställandet af en handling kan hafva för
inflytande på dess utförbarhet, huru lång tid den eller den förrättningen
kan kräfva o. s. v. Men vid bestämmandet af dessa, jag vore frestad
säga otaligt många, faktorer, som hvar i sin mån inverka på utgången
af det hela, har man i många fall icke någon verklig erfarenhet att
lita till af den enkla och för oss synnerligen glädjande anledning, att
vår armé aldrig, sedan man börjat tala om mobilisering i nutida mening,
beliöft utföra någon sådan. Man har derför nödgats stödja sig
på erfarenheten dels från mest liknande fredsförhållanden, dels från
andra land, der armén verkligen mobiliserats, men i de fall, då ingendera
af dessa erfarenheter kunnat lemna någon ledning, har man nödgats
uteslutande taga den individuella omdömesförmågan till hjelp, och
gäller detta i all synnerhet i fråga om beräkningen af den tid, de olika
förrättningarna kräfva.
Äfven vid tidsbestämningarna har man naturligtvis god ledning
af jemförelsen såväl med fredsförhållandena som med förhållandena i
utlandet, men vid anlitandet af den första utvägen stöter man dock på
den svårigheten, att man vid en mobilisering rör sig med sådana massor
af folk och materiel mot under fredstid, att en jemförelse otta blir
vansklig att göra — för att ej tala om, att stundom all motsvarighet
saknas — och vid anlitandet af den senare utvägen bär man att öfvervinna
de svårigheter, som framstå vid beräknandet af nationella olikheters
inflytande, såsom olika folktäthet, olika kommunala förhållanden
in. m., hvarjemte ändå alltid återstår oöfvervunnen den stora svårighet,
som ligger i sjelfva vårt härordningssystem »stam och beväring», hvilket
system ej tillämpas i något annat land.
Endast genom ett verkligen utfördt mobiliseringsförsök, dervid
gällande planer tillämpas, så långt fredsförhållandena medgifva, är det
i sjelfva verket möjligt att i detalj granska hållbarheten af desamma,
Sammansatta Stuts- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3. o
och här om någonsin kommer det att visa sig, hvad inflytande detaljerna
hafva på utförbarheten af det hela.
För att blott nämna en del af dessa detaljer, ber jag att få påpeka,
hvithet inflytande på hela mobiliseringens gång det torde hafva,
om de talrika personliga inkallelseorderna till såväl stam- som beväringspersonal
hinna uppsättas på den härför i mobiliseringsplanerna anslagna
tiden, om dessa order hinna inom härför beräknad tid komma vederbörande
till hända, om de inkallade verkligen hinna inställa sig på
den härför beräknade tiden, och hvilket procenttal af dem, som ej infinner
sig.
Det är med ledning af de tider, som härför efter bästa förstånd
beräknats, som planerna för alla mobiliseringstransporter . på jernväg
eller sjöledes blifvit uppgjorda, och hvad särskildt de härvid mest betydelsefulla
transportmedlen, jernvägarne, beträffar, behöfver man blott
något så när känna fredsförhållandena för att fatta, hvilken villervalla,
som kunde uppstå, om, i följd af de olika kontingenternas försenade
ankomst, tidtabeller eller tågsammansättningar måste ändras, hvartill
dessutom kommer, att de anstalter, som träffats för kontingenters eller
truppers inqvartering eller förplägning, måste ersättas med andra, just
vid den tid, då man har minsta tillfälle att omarbeta de uppgjorda
planerna.
I fråga om fältarméns beklädnad, utredning och förseende i öfrigt
med krigsmateriel har ett mobiliseringsförsök äfven sin betydelse. Härigenom
gifves nemligen krigsstyrelsen tillfälle att kontrollera, huruvida
arméns utrustning i dessa afseenden är fullständig och ändamålsenlig.
Hvad fullständigheten beträffar, är denna visserligen i det stora hela
lätt att kontrollera utan något mobiliseringsförsök, men dock ej i alla
delar. Jag vill sålunda påpeka, att undersökningar i fred ej kunna till
fyllest visa, till hvilken omfattning beväringsmanskapet sjelf anskaffar
de s. k. småpersedlarne och särskildt skodonen, af hvilkas brukbarhet
i fält marschförmågan så väsentligt beror; och likväl är det pa kännedomen
härom, som de beräkningar böra grundas, enligt hvilka. dylika
persedlar uppläggas i fredsförråd. Under de årliga beväringsöfningarna
söker man visserligen komma till klarhet i dessa förhållanden genom
persedelmönstringar, men dessa kunna naturligtvis endast omfatta de
två yngsta åldersklasserna, under det att långt flera ingå i de mobiliserade
truppförbanden.
I fråga om persedlars m. m. ändamålsenlighet ber jag få framhålla
den omständigheten, att det är vigtigt utröna, huru uniformerna
passa de äldre årsklassernas manskap. Befinnas mora omfattande för
-
6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
ändringar nödvändiga, kan detta hafva inflytande såväl på tillverkningen
vid härefter skeende nyanskaffningar som på sammansättning och utredning
mobilisering böra träda i verksamhet, hvarjemte äfven med ledning
häraf måste beräknas, till hvilket antal civila handtverkare måste tagas
i anspråk.
Först när man kommit till insigt om, huru persedlarna passa och
hvilken tid, som åtgår till erforderliga ändringar, kan man ock beräkna
den tidpunkt, då truppafdelningen kan vara till fullo beklädd. Och
tillätes det mig sedan vända uppmärksamheten till krigsmaterielen i
öfrigt, inses lätt, hvilka lärdomar ett mobiliseringsförsök kan lemna i
frågor rörande tidsåtgång för materielens aflemning och utredning,
transport och fördelning, de olika fordonens packning, aptering af
artilleriammunition m. m. Endast när dylika faktorer medtagas i beräkningen
till sin rätta storlek, blir det möjligt att säga, om trupperna
verkligen kunna stå marschfärdiga de dagar, som i mobiliseringplanerna
beräknats.
En. annan vigtig fråga, på hvilken i sjelfva verket allenast en försöksmobilisering
kan gifva svar, och på hvilken marsch färdigheten lika
mycket beror som på ofvan nämnda förhållanden, gäller anskaffningen
af hästar. Utan träng kommer en trupp ej långt, men för trängens
utrustning behöfves ett så stort antal hästar, att en utskrifningslag för
hopbringandet af hela antalet måst antagas, då man ingalunda kunnat
lita på att genom frivilliga aftal vara i stånd anskaffa sådana massor.
När denna utskrifningslag skall tillämpas, kan tillvägagåendet härvid
närmast jemföras med personalens inkallelse, och hvad som sagts om
denna sist nämnda gäller då ock i viss mån i fråga om hästanskaffningen:
.allenast ett mobiliseringsförsök kan ådagalägga, om hästarne
på de tider och orter, som beräknats i mobiliseringsplanerna, kunna
stå till vederbörande truppers och trängformationers förfogande. Och
ehuru jag af skäl, till hvilka jag snart återkommer, ej anser mig böra,
i fråga om anskaffning af hästar och fordon, föreslå ett förfarande,
som fullt motsvarar det, hvilket under verklig mobilisering bör följas,
kunna dock äfven i nu berörda afseende genom lämpliga anordningar
vigtiga erfarenheter af många slag komma armén till godo.
Ofvergår jag nu till att tala om mobiliseringsförsökets betydelse
för att utröna ändamålsenligheten af de planer, som blifvit uppgjorda
för truppernas underhåll och inqvartering under mobiliseringstiden,
skulle visserligen kunna invändas, att man hvarje år har tillfälle att
anställa försök, hvilkas utfall äfven kunna gifva ledning i nu berörda
7
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
afseende. Betänker man emellertid, hvilka ofantligt mycket större
massor af såväl folk som hästar, som sammanföras på en plats vid
en mobilisering, mot hvad som sker vid sammandragningen till de
vanliga fredsöfningarna, och tillika att underhållsfrågan under fred
både kan ordnas och verkligen äfven ordnas lång tid i förväg, under
det den vid mobilisering måste lösas efter ganska kort varsel, bör man
utan svårighet finna, huru vanskligt det är att i denna fråga blott
räkna med vanlig fredserfarenhet, synnerligast som ett bristfälligt ordnande
af inqvarterings- och underhållsfrågorna under mobiliseringstiden
lika säkert kan göra hela mobiliseringens regelrätta gång om intet som
fel i andra, förut berörda afseenden.
Och för att nu tala om de s. k. mobiliseringstransporterna, kan
blott en försöksmobilisering — ehuru ej ens den fullständigt, när det
blott gäller en enda fördelning -— visa, huruvida transportplanerna äro
rätt uppgjorda och personal och materiel tillräckliga för transportens
obehindrade gång, eller om några rubbningar uppstå, hvilka man ej
på förhand kunnat beräkna, och hvilka nu allenast blifva nyttiga lärospån,
under det de vid en verklig mobilisering kunna lända till obotlig
skada.
Hvad jag nu anfört, torde i sjelfva verket vara till fyllest för att
motivera anställandet af ett sådant mobiliseringsförsök som det, jag
härmed inför Eders Kongl. Maj:t föreslår, och af denna motivering
torde ock med all önskvärd tydlighet framgå,| hvilka frukter i fråga
om arméns stridbarhet kunna vara att vänta, när sedermera rönen från
det gjorda försöket hunnit sofras och, der förhållandena det påkalla,
omsättas i ändamålsenligare bestämmelser än de förut gällande. Men
ej allt det gagn, som är möjligt att vinna af mobiliseringsförsöket, ernås,
om man skulle stanna vid sjelfva mobiliseringen i egentlig mening,
d. v. s. de lägre trupp förbandens uppbringande till fältfot och vederbörliga
utrustning, hvarefter de marschfärdiga trupperna åter afrustade
och liemförlofvades. Ett dylikt tillvägagående vore detsamma som att
släppa ur händerna det allra yppersta tillfälle att pröfva de mobiliserade
truppernas fältduglighet, hvaraf möjligheten för vårt land att försvara
sig lika mycket beror som af sjelfva mobiliseringens utförbarhet.
Under fredsöfningarna, synnerligen under större fälttjenstöfningar,
hafva vi visserligen haft tillfälle att pröfva våra värnpligtiges duglighet
i nyss berörda afseende efter närmare 90 dagars öfning, men märkas
bör, att erfarenheten härvid allenast kunnat utsträckas till en årsklass,
hvilken under det ifrågavarande året och det närmast föregående erhållit
sin utbildning, under det att vid eu verklig mobilisering trup
-
8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
perna understundom måste, för att uppbringas till fältstyrka, taga i
anspråk ända till 7:de och 8:de klasserna, d. v. s. folk, som under 4 å
5 år ej haft minsta tillfälle att underhålla sina förvärfvade färdigheter
i vapnens bruk. Någon erfarenhet om dylikt manskaps fältduglighet
ega vi ej.
Härtill kommer, att en hel del af de vid mobilisering inkallade
beväringsmännen utgöres af f. d. stamanstälde, hvilka efter en tjenstgöring
vid stammen, som ofta blott uppgått till 2 år, äro förpligtade
att qvarstå i 3:dje klassen under hela den tid, de eljest skulle tillhört
beväringens båda uppbåd. Att utröna tjenstbarheten hos sådant folk,
som måhända ej på 11 eller 12 år deltagit i några öfningar, är så
mycket mera af nöden, som de, ehuru tillhörande beväringen, hittills
vid mobiliseringsplanernas uppgörande satts i samma kategori som
tjenstgörande stampersonal.
I viss mån kan det nu sagda äfven tillämpas på sådan befälspersonal,
som trädt ur aktiv tjenst, men med skyldighet att vid mobilisering
återinträda.
Ett mobiliseringsförsök erbjuder enda möjligheten att åter bringa
dessa olika kategorier af personal under fanorna för ett gemensamt
uppträdande, och om hvarje dylikt inkallande af äldre årsklasser och i
krigstid disponible i öfrigt erkänts vara af stor nytta vid utrönandet
af en trupps verkliga användbarhet i krig, är en dylik åtgärd hos oss
så mycket mer af nö(j|en än i andra land, som vårt härordningssystem
»stam och beväring» icke allenast gör sättet för personalens inkallande
mera kompliceradt än på andra håll, utan ock gör de olika truppdelarnes
sammansättning af stam, f. d. stam och vanligt beväringsmanskap
till ett synnerligen svårlöst problem.
Då jag med tanke på det nu sagda alltså inför Eders Kongl.
Maj:t föreslår ej allenast försöksmobilisering af en arméfördelning, utan
ock derpå följande fälttjenstöfningar, sker detta af den orsak, att jag
ej kan taga på mitt ansvar att ej hafva tillrådt det vapens profvande
— i den utsträckning, fredliga förhållanden tillåta — på hvilket dock
i ofredens dagar, menskligt att se, landets väl eller ve ytterst kommer
att bero, och vill jag då tillika betona, att vid ett dylikt profs anställande
endast en del af ändamålet skulle vinnas, om man allenast
pröfvade hållfastheten af vapnets olika delar, men ej hela vapnet såsom
sådant.
Arméfördelningarna äro i vårt härordningssystem antagna såsom
de högsta enheterna, och i händelse af krig är det närmast med dem,
den högsta ledningen rör sig. För att bedöma dessa s. k. slagenheters
9
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3
användbarhet — hvarpå ju ytterst hela försvarsplanen måste hvila —
är ej nog att veta, huru beskaffade i afseende på fältduglighet de olika
infanteri-, kavalleri-, artilleri-, ingeniör- och trängafdelningar, hvaraf
fördelningen består, i och för sig äro, utan är lika nödigt att lära
känna, huru lätthandterliga eller svårhandterliga de äro, när det gäller
inbördes samverkan.
Endast genom att sammanföra de olika truppförbanden af skilda
vapenslag till en enda slagenhet blir det ock möjligt att på praktiskt
sätt ådagalägga, hvad som möjligen nu kan brista i fråga om de högre
stabernas mobilisering, samt att gifva stabspersonalen tillfälle att se
och röra sig med de fältstarka trupp- och trängförbanden, med trupper
och trängformationer till verkligen samma numerär och beskaffenhet
som i fält. Icke minst vigtiga blifva derjemte de rön, som komma att
göras under de transporter, hvilka skola förmedla truppernas inordnande
i fördelningsförbandet och utträdande derur. Jernvägarnes transportförmåga
kommer då att på det ifrågavarande området uttagas till
det yttersta, och de uppgjorda transportplanerna komma att underkastas
eldprofvet.
Det är just känslan af ovisshet i fråga om en del af de vigtiga
spörsmål, som sammanhänga med en nutida armés mobilisering, som
varit orsaken till de mobiliserings- m. fl. försök, som under senare tid
företagits inom andra arméer, oaktadt en del af dessa hafva att räkna
med en krigserfarenhet af ganska ny datum. Sålunda företagas inom
ryska armén esomoftast mer eller mindre omfattande försöksmobiliseringar,
af hvilka de sista utfördes år 1896, och året derförut anstäldes
i Frankrike en större dylik öfning med åtföljande manövrer af
samtliga trupper tillhörande Paris’ militärguvernement. Äfven vårt
broderland Norge har ansett sig böra genom ett dylikt försök underkasta
sin nya härordning ett prof, hvartill 1895 års Storting beviljade
ett anslag af 150,000 kronor, för hvilka ungefär 8,000 man af armén
och 700 man af flottan jemte några kanon- och torpedbåtar sammandrogos
i skilda delar af landet till sådan öfning — ett försök, som af
hela landet följdes med lifligaste intresse, och hvilket säkerligen skall
bära goda frukter för ordnandet af det gemensamma försvaret af skandinaviska
halfön.
Med sådana exempel för ögonen, och när jag tillika tagit i öfvervägande,
hvilka fruktbärande resultat i fråga om arméns stridsberedskap
nu omhandlado öfning är i stånd att medföra, har det förefallit
Bih. till Riktd. Frot. 1899. 4 Sand. 3 Afd. 3 Haft. 2
10 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
mig såsom en nödvändighet att söka vinna Eders Kongl. Maj:ts och
Riksdagens bifall dertill, att en fördelning af vår armé må undergå
ett prof af den beskaffenhet, hvarför jag nu redogjort.
Ett bifall till denna framställning påkallar emellertid med nödvändighet
införande af en ny bestämmelse i värnpligtslagen; och har jag
för afsigt att, derest Eders Kongl. Maj:t täckes gilla mitt förslag om
verkställande af en försöksmobilisering, jemväl framlägga förslag i
detta syfte.
Äfven en annan lagstiftningsåtgärd i sammanhang med det nu
ifrågasatta mobiliseringsförsöket hade varit synnerligen önskvärd, strängt
taget ej, såsom den nyss vidrörda, för att möjliggöra mobiliseringsförsöket,
utan för att göra detsamma så likt verklig mobilisering, att
fruktbärande erfarenhet i större omfattning kunde hemtas derur, jag
menar lagstiftning rörande mönstring och dermed sammanhängande
anskaffning af hästar och fordon.
Då en arméfördelning har behof af icke mindre än 4 å 5,000 hästar,
och det ojemförligt största antalet af dessa tillika med talrika fordon
måste anskaffas vid sjelfva mobiliseringen, inses lätt, hvilken storartad
apparat, som måste sättas i gång för detta ändamål, och hvilken planmessighet
som är af nöden, om man vill vinna hvad som åsyftas.
För att under verklig mobilisering denna svåra fråga skulle kunna
lösas, antog Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts proposition lagen af
den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens
ställande på krigsfot; men att för nu ifrågasatta ändamål tilllämpa
denna lag är ej möjligt, emedan den, i det sammanhang den
har med regeringsformens § 74, tydligen ej kan användas annat än
vid mobilisering för upprätthållande af rikets neutralitet eller för afvärjande
af ett befaradt eller börjadt angrepp, hvarjemte det, oafsedt
obehagliga ingrepp i den enskilda eganderätten, torde blifva en allt
för vidlyftig och måhända förlustbringande affär att med stöd af en
utskrifningslag inköpa några tusen hästar för att efter ett par veckor
åter sälja dem.
Hufvudsaken är ej heller, att hästarne och fordonen inköpas, utan
att vid försöksmobiliseringen de former i möjligaste mån följas, som
vid en verklig mobilisering skulle hafva iakttagits i fråga om hästanskaffning.
När frågan gäller hästars hopbringande för verkligt krigsbruk,
är af nöden, att de blifva kronans egendom, men under kortare
fredsöfningar, hvarom här är fråga, fylla legda hästar lika väl ändamålet,
och anskaffningssättet är en underordnad fråga, blott man dervid
kan, såsom nämndt, i möjligaste mån lyckas använda samma for
-
11
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
mer, som iakttagas vid mobilisering i egentlig mening, på det man må
komma till insigt i fråga om dessa formers ändamålsenlighet.
Det lagförslag, jag åsyftat, borde derför haft till ändamål att vid
anskaffningen af hästar och fordon följa, i fråga om all dermed sysselsatt
personal, ett förfarande, som i möjligaste mån motsvarade sättet
att gå till väga vid verklig mobilisering, under det att hästarne och
fordonen, hvilka skulle framföras till vissa mönstringsorter, der endast
mönstrades, hvarefter de af dem hemsändes, som ej efter frivilligt aftal
kunde legas. På detta vis hade förfaringssättet kommit att i ganska
väsentliga delar likna en verklig mobilisering.
Men då en lag i detta syfte skulle — visserligen mot ersättning
— ålägga en del af befolkningen en skyldighet, som, i betraktande af
den jemförelsevis stora arbetskraft, som i och för mobiliseringen ändå
tages i anspråk, kunde anses blifva alltför betungande, har jag ej trott
mig böra ifrågasätta en sådan lagstiftning, utan måste åtgörandena för
anskaffning af hästar och fordon inom den mobiliserande fördelningens
hästutskrifningsområden — äfven med mindre fördel ur öfningssynpunkt
— inskränka sig dertill, att allenast den militära personalen anlitas för
att efter aftal med hästegarne inom fördelningen och på ett med mobiliseringsförhållandena
i möjligaste mån öfverensstämmande sätt införskaffa
upplysningar angående hästars och fordons antal och beskaffenhet
samt till vederbörande utrustningsorter föra hvad som på frivillighetens
väg kan anskaffas inom fördelningens hästutskrifningsområden.
De hästar och fordon, som ej kunna, på sätt nu föreslagits, anskaffas,
måste tydligen hopbringas genom legning å annat håll, och
svårigheten är egentligen blott att så hastigt erhålla kunskap om hvilket
antal hästar och fordon som ej på förstnämnda sätt kan anskaffas, att
ej tidsutdrägten vid legning af återstående häst- och fordonsantal
åstadkommer ett fördröjande af mobiliseringen utöfver hvad planerna
förutsätta.
Jag har derför förestält mig, att, i den händelse Eders Kongl.
Maj:t täckes gilla hvad jag nu anfört, och Riksdagen finnes villig att
för sin del godkänna af Eders Kongl. Maj:t i ämnet aflåten nådig proposition,
Eders Kongl. Maj:t derefter skulle snarast möjligt genom sina
befallningshafvande införskaffa upplysning från de olika kommunerna i
riket angående det antal hästar och fordon, som vederbörande egare
kunna finnas villiga att till visst pris utlega för kronans räkning; hållande
jag före, att vederbörande kunde vinna tillräckligt noggranna
upplysningar i detta afseende genom att medelst länskungörelserna
eller allmänna tidningar infordra skriftliga anbud. Härigenom vunne
12
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
man pa. förhand kunskap om hvilket antal hästar som kunde hopbringas
inom en viss fördelnings hästutskrifningsområden, utan att röja
hemligheten angående hvilken fördelning som verkligen skulle erhålla
mobiliseringsorder; och genom att sedan, med ledning häraf, träffa
vilkorliga aftal i god tid med entreprenörer å olika håll (för hemlighetens
bevarande äfven inom det fördelningsområde, der mobilisering
skall ega rum) rörande leverans af felande antal efter viss tids varsel,
skall det säkert varda möjligt att till ej allt för höga pris och i rätt
tid anskaffa hvad som erfordras.
Då icke desto mindre utgifterna för att på detta sätt anskaffa hela
det för fördelningens mobilisering erforderliga, felande häst- och fordonsantalet
blifva betydligt höga, har jag låtit mig angeläget vara att genom
reduktion af sagda antal så långt, att mobiliseringsförsöket ej i afsevärd
grad deraf lider, söka minska ifrågavarande kostnad. Minskningen
har jag ansett lättast kunna ske vid mobilisering af arméfördelningens
stora träng, och föreslår jag af denna anledning, att blott ungefär halfva
antalet af dennas formationer må sättas pa fältfot. Mobiliseringen blir
visserligen härigenom ej fullt i öfverensstämmelse med mobiliseringsplanerna,
men när man af kostnadshänsyn måste vidtaga någon inskränkning,
verkar inskränkningen här minsta rubbning, och då likväl
alla i fält förekommande slag af trängformationer enligt en arméfördelnings
mobiliseringsplan förekomma, blir i allt fall tillfället att för framtiden
inhemta lärdomar föga inskränkt.
Hvad slutligen beträffar kostnaderna i deras helhet för det af mig
ifrågasatta mobiliseringsförsöket, har jag med ledning af nu gällande
mobiliseringsplaner låtit uppgöra en beräkning af desamma, innefattande
alla de nödvändigaste utgifterna för en arméfördelnings mobilisering,
densamm.as koncentrering, öfning under 5 dagar samt återfärd till
mobiliseringsorterna och afruskning, eller i tillhopa 13 dagar, in- och utryckningsdagarne
oberäknade; slutande summan å ett belopp af 685,334
kronor.
I fråga, om nyssnämnda öfningstid och derpå grundadt kostnadsförslag
ber jag. emellertid att få påpeka, att sagda tid framgått ur en
medeltalsberäkning, i det enligt mobiliseringsplanerna såväl stam som
beväringsmän — beroende på bostadsförhållanden och en del lämplighetshänsyn
— inträffa å utrustningsorten på ganska olika tider. Till denna
vid en. exakt beräknings verkställande ganska svårhandterliga faktor
har derjemte kommit en annan synnerligen obestämd sådan i den omständigheten,
att man ej ännu känner andra beväringsklassens storlek år
13
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
1898. Då de densamma tillhörande beväringsmännen för att enligt vämpligtslagen
hafva fullgjort sin vapenöfningsskyldighet måste, utom mobiliseringstiden,
öfvas under en tid, motsvarande skilnaden mellan denna
och 22 dagar, har det bästa förfaringssättet synts mig vara att, med
frånseende af sist nämnda faktor, i tillämpliga delar använda de vid
beräkningen af kostnad för hela arméns verkliga mobilisering följda
grunder; och anser jag, att den af nyssnämnda ovisshet framkallade
svårigheten vid en exakt beräknings uppgörande lämpligen bör afhjelpas
på det sätt, att vid behof en del inkallad beväring af äldre åldersklasser,
efter de under mobilisering sår et sig företeende omständigheter och sedan
de deltagit i de egentliga mobiliseringsöfningarna, hemförlofvas för att
dymedelst bereda tillgångar för afslutandet på lagenligt sätt af andra
årsklassens vapenöfningar. Kostnaderna äfven härför ligga följaktligen
faktiskt inneslutna i nyss nämnda summa, ehuru detta ej framgår af
beräkningens form.
Då kostnaden derjemte, såsom förut är nämndt, beräknats med
ledning af nu gällande mobiliseringsplaner, men vid den tid, mobiliseringen
bör ifrågakomma, efter den förbättrade härordningens genomförande,
en arméfördelnings styrka torde blifva något större än nu,
samt då derjemte den hittills föreliggande erfarenheten ej lemnar
tillräckligt stöd för beräkning af en del värden å naturaprestationer,
vill jag hemställa, att förut nämnda slutsumma må utjemnas till 700,000
kronor.»
I den skrifvelse, hvarmed Riksdagen anmält sig icke kunna
bifalla Kongl. Maj:ts framställning i denna fråga, hade Riksdagen
anfört, att enligt statsrådsprotokollet visserligen flera skäl framhållits
för den föreslagna försöksmobiliseringen, och Riksdagen hade ej heller
velat förneka, att genom en sådan mobilisering fördelar för försvaret i
viss mån skulle kunna vinnas derigenom, att den nuvarande härordningen
blefve mera omfattande pröfvad, än som nu under fredstid
skedde, men Riksdagen hade dock ansett, att en så dyrbar åtgärd
som en försöksmobilisering, i fall den skulle befinnas oundgängligen
nödvändig, icke lämpligen borde eg a rum, förrän man kunde blifva
i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt afseende vore
möjlig. Detta kunde enligt Riksdagens mening icke sko förr, än den
nya härordningens ökade öfningsticl kommit alla första uppbådets åtta
årsklasser till del, hvilket ännu icke år 1898 varit förhållandet.
Utförandet af den öfning, som sålunda af departementschefen
föreslagits såsom säkraste medlet att under fred pröfva den härordning,
14 Sammansatta Stats- och Lagutskottds Utlåtande N:o 3.
hvartill landet i ofredens dagar hade att lita, hade visserligen i följd
af detta Riksdagens beslut blifvit undanskjutet, men de till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1897 anförda och i Riksdagens skrifvelse
oemotsagda skälen för denna öfning egde fortfarande sin giltighet,
och nödvändigheten af ett mobiliseringsförsöks utförande för att pröfva
det vapen till landets skydd, vi i vår armé egde, hade ytterligare
bekräftats af senaste tiders erfarenhet om vådan af försummade krigsförberedelser.
Då departementschefen således ansåge det vara sin
oafvisliga pligt att nu förnya sin år 1897 gjorda hemställan om medels
äskande för utförande af en försöksmobilisering, ville han dervid hänvisa
till hvad han, på sätt ofvan omförmäles, då yttrat till statsrådsprotokollet.
Till de der framhållna skälen för en försöksmobilisering hade
emellertid andra af icke ringa vigt kommit. Sedan denna öfning
senast ifrågasattes, hade nemligen en ny mobiliseringsplan med dertill
hörande instruktioner, betingade af den förbättrade härordningen, blifvit
af Kongl. Maj:t faststälda, och det syntes vara af stor vigt, att dessa
bestämmelser, på hvilkas ändamålsenlighet möjligheten att bringa
hären på krigsfot vore beroende, underkastades ett sådant afgörande
prof, som endast en försöksmobilisering innebure. Visserligen hade
departementschefen tänkt sig, att denna mobiliseringsplans slutliga
fastställelse skulle föregåtts af ett år 1898 utfördt mobiliseringsförsök,
egnadt att ådagalägga förtjenster och brister uti dittills gällande
bestämmelser, men då detta ej kunnat ske, qvarstode dock det stora
värdet af att den nya planen efter dess genomförande på papperet
underkastades ett prof af så praktisk natur som möjligt, på det till
äfventyrs olämpliga bestämmelser, dem endast erfarenheten från ett
mobiliseringsförsök kunde till fullo uppdaga, måtte i tid kunna utbytas
mot nya.
I sammanhang härmed stode äfven den nu pågående omarbetningen
af inskrifningsförordningen samt af rikets indelning i inskrifningsområden
m. in., åtgärder, som allt mera visat sig nödvändiga för
att förenkla och betrygga icke allenast de värnpligtiges inskrifning
och redovisning i fredstid, utan ock deras hastiga inställelse vid
mobilisering. Af huru stor betydelse det måste vara, att nya bestämmelser
i dessa hänseenden grundades på de erfarenheter, som endast
under en försöksmobilisering kunde vinnas, behöfde ej framhållas.
För öfrigt kunde departementschefen med så mycket mera fog
förnya sin framställning uti ifrågavarande ämne, som det skäl, hvilket
af 1897 års Riksdag anfördes emot en försöksmobilisering, eller att ej
15
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
alla de årsklasser beväring, hvilka för deltagande uti öfningen skulle
behöfva inkallas, erhållit den i nya värnpligtslagen stadgade utbildning,
år 1900 förlorat sin giltighet.
Vid en tillämpning sistnämnda år af gällande mobiliseringsplaner
behöfde ej ett enda af liniens truppförband, eller den del af armén,
som vore afsedd för fälttjensten, sammansättas af andra årsklasser än
dem, som enligt den förbättrade härordningen erhållit fullständig öfning,
vid hvilken arméfördelning en mobilisering än måtte anbefallas. I
regeln komme äfven depoternas manskap att nämnda år bestå af
sådant folk, och om i ett eller annat enstaka fall, som för öfrigt vore
synnerligen lätt att undvika, när det blott gälde en partiel mobilisering,
beväringsmän af 8. klassen eller den enda, som, utom 1. klassen,
ej erhållit fullständig öfning, inkallades i depoten för att strax derpå
hiemförlofvas, hvilket af kostnadsbänsyn borde ske, kunde ju detta ej
hafva ringaste inflytande hvarken på mobiliseringens eller fälttj enstöfningens
gång, ej heller på möjligheten att af dessa öfningar draga
fullt rigtiga slutsatser angående tillämpade bestämmelsers ändamålsenlighet
och beskaffenheten af de trupper, som enligt den förbättrade
härordningen uppsattes.
I fråga om varaktigheten och omfattningen af det mobiliseringsförsök,
departementschefen alltså hemstälde måtte komma till utförande
år 1900, äfvensom beträffande sättet för dess förberedande och genomförande,
funne han ej skäl föreslå annat, än hvad han i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 i sådant hänseende föreslagit,
hvadan i dessa delar hänvisades till berörda anförande.
Beträffande kostnaderna för den ifrågasatta försöksmobiliseringen,
åberopade departementschefen eu statsrådsprotokollet bifogad räkning,
hvilken, jemförd med den år 1897 uppgjorda, äfven under förutsättning
af bifall till hvad i statsverkspropositionen under punkten 4 af fjerde
hufvudtiteln föreslagits om förhöjd dagaflöning till arméns underbefäl,
visade en minskning af 5,810 kronor, beroende derpå, dels att sedan
sistnämnda år en del reglementerade fordon blifvit anskaffade eller
vore under anskaffning, dels ock att det för reservportionerna beräknade
beloppet kunnat nedsättas; men enär det vore synnerligen vanskligt
att rörande en öfning af denna art verkställa detaljerade beräkningar,
då man ännu ej kände numerären å det manskap, som skulle inkallas,
ansåge departementschefen, att kostnaderna för ifrågavarande försöksmobilisering
i allt fall borde beräknas till en afrundad summa af
700,000 kronor.
16 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6’.
Beträffande förslaget till lag angående vapenöfning för utrönande
af härens krigsberedskap har statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 27 januari detta år, under åberopande
af hvad han till statsrådsprotokollet för den 13 sistlidne januari anfört
rörande önskvärdheten af en försöksmobilisering år 1900, erinrat, hurusom
enligt gällande värnpligtslag inkallande af beväringens första uppbåd
eller större eller mindre delar deraf icke kunde ega rum annat
än dels till öfning enligt § 27 värnpligtslagen och dels, enligt § 28
samma lag, »då rikets försvar det kräfver», med hvilken sistnämnda
bestämmelse utom all fråga afsåges förhållanden, som påkalla verklig
mobilisering; och skulle en mobilisering med det ändamål, hvarför
departementschefen i sitt ofvan anförda yttrande till statsrådsprotokollet
den 13 sistlidne januari redogjort, kunna företagas, måste alltså för
ändamålet en lag stiftas, enligt hvilken det blefve möjligt att till
tjenstgöring inbeordra alla de beväringsmän, som enligt faststälda mobiliseringsplaner
beräknats skola ingå i den mobiliserande arméfördelningen,
således äfven sådana beväringsmän af första uppbådet, hvilka
redan fullgjort sin fredstjenstgöring.
Då dylik lags erforderlighet alltså läge i sjelfva sakens natur,
syntes i hufvudsak ingen annan motivering för densamma behöfvas än
den, som innehölles i det nu sagda, hvaremot departementschefen ansåge
sig böra angifva skälen till de detaljbestämmelser, lagförslaget
innehölle.
Departementschefen hade sålunda ansett, att lagen skulle afse
allenast år 1900 och eg a tillämpning endast på värnpligtige vid den
del af häreu, Konungen skulle ega bestämma, hvarigenom möjlighet
lemnades för Konungen att afgöra, hvilken arméfördelning som skulle
mobilisera. Vidare hade tjenstgöringstiden för det inkallade beväringsmanskapet
föreslagits till högst 15 dagar, i hvilken tid dock — i
öfverensstämmelse med förhållandet under vanliga fredsöfningar —
marscherna eller färden till och från utrustningsorterna samt in- och
utryckningsdagarne icke skulle inräknas.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897
rörande kostnaderna för den försöksmobilisering, som då föreslagits,
hade departementschefen uppgifva de för ändamålet inkallade beväringsmännens
tjenstgöringstid till 13 dagar, in- och utrycksdagarne oberäknade,
men på samma gång förklarat, att denna tid framgått ur en
medeltalsberäkning, som utginge från de olika tider, å hvilka skilda
kontingenter enligt mobiliseringsplanerna borde infinna sig å vederbörlig
17
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
utrustningsort. Såsom departementschefen den 14 januari 1897 tillika
påpekat, vore orsaken till denna tidsskilnad bland annat att söka i
de ofta ganska vidt skilda utstånden emellan beväringsmännens hemorter
och mobiliseringsorten, men den väseutligaste orsaken vore dock
den, att i regeln ej alla kontingenter, som skulle bilda ett truppförband,
kunde mottagas på samma gång å sist nämnda ort. Under fredsöfningar,
då samtidig tjenstgöring blott ifrågakomme för en enda årsklass, medhunnes
densammas utrustning på en dag, men vid mobilisering, då
flera klasser toges i anspråk, och dessa ej allenast skulle beklädas,
beväpnas, provianteras och inqvarteras, utan det truppförband, som af
dem bildades, tillika skulle förses med hästar och trängfordon, måste
detta vidlyftiga arbete fördelas på flera dagar, hvilket återigen allenast
då vore möjligt, när de olika beväringskontingenterna successivt inträffade.
Skilnaden i inställelsetid mellan de först- och sistkommande
blefve härigenom — beroende i viss mån äfven på hvilken arméfördelning
som ifrågakomme — ej obetydlig; men då alla de inkallade i
regeln kunde hemförlofvas samtidigt, följde häraf, att vissa beväringsmän
komme att tjeustgöra längre än andra. Då emellertid den nu
ifrågasatta lagbestämmelsen borde omfatta alla, vore tydligt, att, vid
beräkning af maximitiden för dess gällande kraft, man, strängt taget,
uteslutande bort taga i betraktande den längsta tjenstgöringstid, som
kunde ifrågakomma.
Hade emellertid detta, i formelt afseende utan tvifvel rigtigaste,
tillvägagående följts, och den föreslagna lagen uteslutande afsett att
gifva ett uttryck för de rent militära krafven, hade de erforderliga
tjenstgöringsdagarna bort hafva upptagits till ett antal, som åtskilligt
öfverskjutit de nu föreslagna femton, beroende derpå, att enskilde
beväringsmän eller ett färre antal kontingenter inträffade särdeles
tidigt i jemförelse med det stora flertalet; men då dessas häraf följande
längre tjenstgöring kunde anses innebära en orättvisa och dessutom
för åtskilliga af dem skulle förorsaka afsevärda ekonomiska olägenheter,
hade det synts vara en bjudande nödvändighet att — om än sagda
olikhet ej alldeles kunde utjemnas — åtminstone söka göra den så
föga betydande som möjligt, utan att likväl mobiliseringsplanerna i
några väsentliga delar frånginges.
I det sålunda anförda vore alltså orsaken att söka dels dertill,
att en maximitids införande i lagen ifrågasatts, oaktadt tjenstgöringen
ju äudå ej kunde fortgå längre, än anslagna medel medgåfve, och dels
dertill, att denna maximitid föreslagits sä kort, att eu ytterligare lorBih.
till lliksd. Prof. 1839. 4 Sand. 2 Afd. 3 Häft. 3
18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
kortning deraf skulle omöjliggöra hela mobiliseringsöfningen såsom
sådan, och blefve det sedan krigsstyrelsens uppgift att genom lämpliga
åtgärder söka neutralisera de olägenheter, som komme att blifva
en följd af en så trång begränsning af tiden.
Då departementschefen sålunda, äfven med eftersättande i någon
mån af de militära krafven, hade föreslagit en så kort öfniugstid som
möjligt, ansåge han sig deremot på det bestämdaste böra framhålla nödvändigheten
deraf, att för underlåtenhet att åtlyda inkallelseorder stadgades
annat straff, än den i § 41 af värnpligtslagen bestämda bötespåföljden.
En blott penningeplikt för uteblifvande från tjenstgöringen vore
— såsom de vanliga fredsöfningarna nogsamt ådagalade — en alltför otillräcklig
garanti för de värnpligtiges inställelse, och då ett mycket vigtigt
ändamål med mobiliseringsförsöket vore att utröna, huru mangrant beväringsmännen
vid eu verklig mobilisering skulle inställa sig, komme föga
lärdom i detta stycke, såväl som i många andra, att vinnas, i fall ej de
uteblifvande drabbades af ansvar efter krigslag. Af denna anledning
hade det förslag till lag, som i ifrågavarande ämne förelädes 1897 års
Riksdag, innehållit att hvad i § 31 värnpligtslagen stadgades i fråga
om åtlydnad af påbud, hvarigenom värnpligtig inkallades till tjenstgöring
vid utbrott af eller fara för krig, skulle ega tillämpning med
afseende på inkallelse till den då föreslagna vapenöfningen. Dessa
ordalag hade visat sig lemna rum för den missuppfattningen, att dermed
afsetts, att de från vapenöfningen uteblifne skulle straffas med
straffarbete enligt 60 eller 61 § strafflagen för krigsmagten; för att
undanrödja möjligheten af en dylik uppfattning hade i det nu föreliggande
lagförslaget hänvisningen till 31 § värnpligtslagen uteslutits
och i stället intagits bestämmelse, att värnpligtig, som blifvit i vederbörlig
ordning inkallad till ifrågavarande vapenöfning, men utan laga
förfall uraktläte att inställa sig till densamma, skulle straffas såsom
för olofligt undanhållande enligt 68 § strafflagen för krigsmagten.
Då departementschefen emellertid till fullo iusåge, huru ingripande
i de enskildes borgerliga förhållanden den nu föreslagna lagen i sin
tillämpning komme att blifva, hade han ansett sig tillika böra föreslå
en utväg, hvarigenom i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse
utomlands eller å synnerligen aflägsen ort m. in., Konungen måtte
kunna meddela befrielse från inställelse till tjenstgöringen; och afsåge
det i lagförslaget införda stadgandet, att tjenstgöringen skulle ega rum
enligt de närmare bestämmelser, Konungen meddelade, alltså ej allenast
ordnandet enligt mobiliseringsplanerna af de värnpligtiges olika
tjenstgöringsförhållanden och hvad härmed sammanhängde, utan ock
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande A :o 3. 19
rätten att från all inställelse fritaga värnpligtige, som skulle hafva
synnerligt stort men af en inkallelse till deltagande i försöksmobiliseringen
och dylikt.
I fråga om de bestämmelser, lagförslaget för öfrigt innehölle,
syntes någon motivering icke erfordras.
Hvad slutligen angår Kongl. Maj:ts framställning om dagaflöning
åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall under år 1900, har statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet enligt det vid propositionen
i ämnet fogade statsrådsprotokollet för den 27 sistlidne januari
erinrat, hurusom värnpligtig enligt gällande bestämmelser vore berättigad
att vid tjenstgöring enligt § 27 värnpligtslagen uppbära, bland
annat, dagaflöning med 50 öre för hvarje öfningsdag, deraf 20 öre till
honom kontant utbetalades och återstoden för hans räkning insattes i
postsparbanken.
Af den vid statsrådsprotokollet för den 13 januari innevarande år
fogade beräkningen af kostnaderna för den af Kongl. Maj:t till utförande
under år 1900 föreslagna försöksmobiliseringen framginge —
fastän vid samma beräknings tryckande förelupit det fel, att i anmärkningen
6) ett komma och ett tankstreck erhållit oriktig plats — att
departementschefen ifrågasatt, att dagaflöning till de i öfningen deltagande
värnpligtige skulle i allmänhet utgå med allenast 20 öre om dagen
till hvarje värnpligtig.
I ofvanberörda förslag till lag angående vapenöfning för utrönande
af härens krigsberedskap föresloges bland annat, att i fråga om sagda
öfning i allmänhet skulle gälla, hvad i värnpligtslagen funnes stadgadt
angående värnpligtiges tjenstgöring under fredstid.
Vid sådant förhållande och då i värnpligtslagen i fråga om värnpligtigs
rätt till dagaflöning funnes stadgadt, att värnpligtig vore berättigad
att erhålla sådan »enligt särskilda bestämmelser», syntes vara
nödigt, att, derest dagaflöning till lägre belopp än 50 öre om dagen
skulle kunna utbetalas till värnpligtig, som till mobiliseringsöfnmgarna
inkallades, särskilda bestämmelser härom med Riksdagens medgifvande
utfärdades.
Att departementschefen föreslagit beloppet af dagaflöningen till
allenast 20 öre om dagen, motsvarande den till de i vanliga fredsöfningar
deltagande värnpligtige kontant utbetalade delen af dag
-
20 Sammansatta Stats- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
aflöningen, berodde på nödvändigheten att så mycket som möjligt minska
kostnaderna för mobiliseringsförsöket.
Emellertid hade departementschefen icke ansett sig böra ifrågasätta,
att dagaflöningen skulle till alla i mobiliseringsförsöket deltagande
värnpligtige utgå med allenast 20 öre. Till de värnpligtige
nemligen, som för fullgörande af sin vanliga tjenstgöring enligt § 27
värnpligtslagen komme att deltaga i mobiliseringsöfningarna, borde
dagaflöning utgå med vanligt belopp, 50 öre om dagen, och endast i
den händelse de skulle komma att under år 1900 tjenstgöra längre
tid, än dem enligt nämnda paragraf eljest ålegat, skulle på dem tilllämpas
bestämmelsen om dagaflöning af allenast 20 öre om dagen för
den Överskjutande tiden.
Hvad anginge de i öfningen deltagandes rätt till öfriga i värnpligtslagen
omförmälda förmåner och särskildt marschaflöning, skulle naturligtvis
gällande bestämmelser för vanlig fredstjenstgöring tillämpas.
Kongl. Maj:ts ifrågavarande tre framställningar hafva blifvit till
sammansatta stats- och lagutskottet för förberedande behandling öfverlemnade,
och utskottet har dervid ansett sig böra i främsta rummet
taga under öfvervägande det framstälda lagförslaget, hvilket utgör
grunden för såväl frågan om det i statsverkspropositionen äskade anslaget
till försöksmobilisering som ock för den särskilda bestämmelsen
angående dagaflöning.
Då emellertid i berörda lagförslag finnes bland annat intagen
en bestämmelse, hvarigenom ett stort antal svenska medborgare skulle
blifva underkastade strafflagens för krigsmagten stadganden i ett visst
hänseende, samt utskottet derför trott sig böra ifrågasätta, huruvida
icke jemlikt 87 § regeringsformen, högsta domstolens utlåtande deröfver
bort inhemtas och Riksdagen meddelas, hvilket senare åtminstone
icke egt rum, har utskottet, som dessutom ansett den sålunda ifrågasatta
straffbestämmelsen väl sträng, redan härutinnan haft fullt skäl
att ställa sig synnerligen tveksamt gent emot det framlagda förslaget.
Dertill kommer, att utskottet äfven nu, liksom då dessa frågor
senast voro föremål för Riksdagens pröfning, ehuru af andra skäl än
då, funnit tidpunkten för ett dylikt mobiliseringsförsöks verkställande
ogynsam. Från skilda delar af landet förspörjas nemligen allmänna
och berättigade klagomål öfver den stora bristen på arbetskrafter i
21
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
såväl industriens som jordbrukets tjenst, och jemväl statsföretag af
vidsträckt omfattning kräfva å olika orter arbetsfolk i talrik mängd.
Att under sådana förhållanden en vapenöfning af så stor omfattning
och å många områden djupt ingripande betydelse som den föreslagna,
hvarigenom särskildt arbetare i stort antal, om ock för kortare tid,
komma att dragas från sin vanliga verksamhet, skall kännas än mer
betungande, är otvifvelaktigt, och det synes, som om man borde afvakta
en lägligare tid för att derigenom göra den ändock ganska
tryckande bördan af den ifrågasatta åtgärden något lättare.
Då slutligen centralmyndigheten för arméns förvaltning ännu
icke blifvit ordnad, och i hvarje fäll till år 1900 ej kan hinna blifva
så organiserad, att de erfarenheter, som äro afsedda att vinnas genom
försöksmobiliseringen, kunna, i hvad på denna myndighet ankommer,
''fullt tillgodogöras, synes äfven ur denna synpunkt ett ytterligare
uppskof af frågan påkalladt.
På dessa grunder anser sig utskottet böra afstyrka Kong!. Maj:ts
ifrågavarande framställningar, och hemställer alltså,
l:o) att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 32
gjorda framställning med förslag till lag angående
vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap
icke må af Riksdagen bifallas;
2:o) att Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjerde hufvudtiteln i punkten 34 gjorda framställning
om anslag till försöksmobilisering ej må
vinna Riksdagens bifall; samt
3:o) att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 33
gjorda framställning om dagaflöning åt värnpligtig
vid tjenstgöring i visst fäll under år 1900 icke heller
må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 22 mars 1899.
På det sammansatta utskottets vägnar:
F. W. von OTTER.
22
Sammansatta 8tats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
Reservation
af herrar frih. F. W. von Otter, frih. J. T. Gripenstedt, F. E.
Pettersson, G. Andersson, frih. N. A. Å. Trolle och K. I. von Stapelmohr,
hvilka ansett, att utskottets förslag bort få följande lydelse:
»Såsom departementschefen erinrat, anförde 1897 års Riksdag vid
anmälan af sitt beslut i fråga om Kong!. Maj:ts då gjorda framställning
om en försöksmobilisering, att en så dyrbar ålgärd, i fall den skulle
befinnas oundgängligen nödvändig, icke lämpligen borde ega rum, förr’
än man kunde blifva i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt
hänseende vore möjlig. Detta kunde, enligt Riksdagens mening,
icke ske förr än den nya härordningens ökade öfningstid kommit alla
första uppbådets åtta årsklasser till de!, hvilket ännu icke år 1898
vore förhållandet. Då detta skäl att ytterligare uppskjuta verkställandet
af en försöksmobilisering icke längre förefinnes, men i stället
vigten och betydelsen af att i tid få pröfva det vidlyftiga och på så
många områden ingripande maskineri, som måste sättas i gång vid eu
mobilisering, blifvit allt tydligare, finner sig utskottet böra tillstyrka,
att under år 1900 en försöksmobilisering må ega rum.
Beträffande de för denna försöksmobilisering föreslagna bestämmelser
anser utskottet sig likväl böra föreslå vissa jemlcningar.
I det af Kongl. Maj:t Riksdagen förelagda förslaget till lag
angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap finnes
stadgadt, att värnpligtig, som blifvit i vederbörlig ordning inkallad till
berörda öfning, men utan laga förfall uraktlåter att inställa sig till
densamma, skall straffas såsom för olofligt undanhållande enligt § 68
strafflagen för krigsmagten. Med afseende å det sålunda föreslagna
lagstadgandet har det synts utskottet tvifvelaktigt, huruvida icke
högsta domstolens yttrande deröfver bort, jemlikt § 87 regeringsformen,
vara inhemtadt och Riksdagen meddeladt, hvilket senare åtminstone
icke är förhållandet. Emellertid synes det utskottet — med
hänsyn såväl till laglydigheten hos vårt folk som ock dertill, att sådan
mobiliseringsöfning förut icke egt rum, hvadan erfarenheten ej kunnat
gifva vid handen nödvändigheten af strängare straff — som om uteblifvande
utan laga förfall ej behöfde beläggas med annan påföljd än
23
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3.
böter. Stadgandet i § 41 mom. 3 värnpligtslagen torde alltså här
vara tillfyllest, hvadan den senare delen af förslaget från och med
orden »dock att värnpligtig» o. s. v., eller den del, som föranledt
utskottet till nämnda tvekan, synts utskottet böra kunna uteslutas.
Utskottet finner ej heller något fullgiltigt skål, hvarför de till
i fråga varande öfning inkallade beväringsmännen skulle åtnjuta lägre
aflöning än den, som tillkommer dem under sådan vapenöfning, som i
§ 27 värnpligtslagen sägs. Då enligt § 35 mom. 2 af samma lag
samt kongl. förordningen angående inskrifning och redovisning af
värnpligtige samt deras tjenstgöring m. m. den 22 december 1892,
§ 112 mom. 2 icke ifrågakommer dagaflöning under sjelfva vapenöfningarne
till annat belopp än 50 öre för hvarje öfningsdag, har utskottet
trott, att det nu uttalade önskningsmålet kan vinnas derigenom, att
Riksdagen icke bifaller, hvad Kongl. Maj:t i ofvan anförmälda proposition
angående dagaflöning åt värnpligtig i visst tall under år 1900
föreslagit. Att härigenom någon ökning af kostnaderna blifver en
följd är otvifvelaktigt, men då de nu beräknade utgifterna för daglig
aflöning ej uppgå till högre belopp än omkring 127,000 kronor för
en hel arméfördelning, samt kostnaderna i allmänhet synas vara snarare
för högt än för lågt beräknade, torde i hvarje fall det äskade
anslaget af 700,000 kronor vara tillräckligt. Utskottet hemställer
derför:
l:o) att Riksdagen, under förklarande, att Kongl.
Maj-.ts i propositionen n:o 32 gjorda framställning
med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande
af härens krigsberedskap icke kan oförändrad
af Riksdagen bifallas, ville för sin del antaga följande
Lag
angående vapenöfning för utrönande af härens
krig sb er edskap.
Härigenom förordnas, att oberoende af den
tjenstgöring för utbildning, som åligger värnpligtig
enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig, som år 1900
tillhör beväriugons första uppbåd vid den del af
hären, Konungen bestämmer, skall vara pligtig att
under sagda år för vapenöfning, som afser utrönande
24
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlätande^Nw 3.
af härens krigsberedskap, tjenstgöra enligt de närmare
bestämmelser, Konungen meddelar, under högst
femton dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning
oberäknad; skolande i fråga om sagda öfning för
öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen finnes stadgadt
angående värnpligtiges tjenstgöring under fredstid;
2:o) att Riksdagen för utförande under år 1900 af
försöksmobilisering och dermed sammanhängande
fälttjenstöfningar vid en arméfördelning måtte på
extra stat för sagda år bevilja 700,000 kronor; samt
3:o) att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 33
gjorda framställning om dagaflöning åt värnpligtig i
visst fall under år 1900 icke må af Riksdagen bifallas.
»
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1899.