Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

1

N:o 2.

Memorial, angående vidtagande af åtgärder för beredande af ökad
tillgång på utländska betalningsmedel.

Uti en till bankoutskottet den 23 nästlidne februari aflåten skrifvelse
hafva fullmägtige i riksbanken anfört följande:

»I anslutning till det af fullmägtige afgifna utlåtande i anledning af
väckta motioner om höjande af riksbankens sedel utgift) ingsrätt, anhålla
fullmägtige att få fästa bankoutskottets uppmärksamhet derå, att, hvilket
förslag i detta afseende man än må vilja antaga, dermed icke kan ernås,
särskilt icke under nuvarande finansiella ställning, den trygghet för allmänna
rörelsens ostörda fortgång och utveckling, som man synes föreställa
sig kunna vinna endast genom en förändring af gällande lag angående
riksbankens sedelutgifningsrätt. Riksbankens förmåga att utlemna sina
sedlar i rörelsen beror nemligen endast i ringa mån på de lagbestämda
trängre eller vidare gränserna för den af guld icke betäckta sedelutgifningsrätten,
utan på tillgången af de betalningsmedel, som erfordras för sedlarnes
invexling vid anfordran, och den styrelse, som vid utöfvandet af
riksbankens diskont- och lånerörelse lemnade denna afgörande hänsyn utan
tillräcklig uppmärksamhet, hade redan dermed visat sig icke värdig förtroendet.
Icke heller kan trygghet för sedlarnes oafbrutna invexling ernås
blott genom en lagstadgad kontingentering med guld, vare sig denna är
bestämd till 25 eller 30 eller ännu högre procent af sedelmassan. Det
faststälda minimibeloppet af guldfonden måste nemligen qvarhållas i banken
såsom den orörliga grunden för de utelöpande sedlarne, och den del af
guldvalutan, som öfverstiger detta minimum, kan naturligtvis endast i
ringa mån användas för liqvid af sedlarne, emedan för hvarje belopp
deraf, som för sådant ändamål utgår ur banken, måste ett flerfaldigt större

Bih. till Itiksd. l’rot. 181)9. 4 Sand. 2 AJd. 2 lliift. (N:o 2.) 1

2

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

belopp af sedlar indragas, så vida den bestämda proportionen mellan
utgifna sedlar och guldkassan skall bibehållas. Då sålunda, enligt gällande
lag, riksbanken med en guldkassa af 37 millioner eger rätt att utgifva
sedlar till detta belopp och ytterligare 100 millioner, så blifver, om blott
10 millioner i guld uttages ur riksbanken för liqvidationsändamål, derigenom
riksbankens sedelutgifningsrätt reducerad till endast 93 millioner.
Riksbankens förmåga att tillhandahålla allmänna rörelsen sedlar i utbyte
mot dennas olika slag af förbindelser beror således på tillgång af sådana
valutor, å hvilka fordran vanligen framställes vid sedlarnes presentation
för invexling, och sådana äro a vista anvisningar på utlandet för liqvid af
importhandelns skulder. Så länge dylika kunna erhållas till rimligt pris
och så länge riksbankens sedlar åtnjuta full kredit, tages icke guldkassan
i anspråk, och vill man hafva ett bevis på denna i sig sjelf sjelfklara sats,
så finner man detta deri, att guldkassan under vanliga förhållanden förblifver
i det väsentliga oförändrad, under det liqviderna medelst anvisningar
å tillgångarne i utländsk räkning äro så betydande, att omsättningen
å dessa räkningar under sistförflutna år uppgick till mer än
350 millioner. Banklagen har äfven anvisat det enda rationella och under
alla förhållanden pålitliga medlet att öka riksbankens sedelutgifningsrätt,
då den stadgar, att, oberoende af och utöfver hvad på grund af inneliggande
metalliska valuta är medgifvet, det får utgifvas sedlar till obegränsadt
belopp, men endast så, att hvarje sedel fullt motsvaras af a vista
guldfordran i utländsk räkning. Så länge således landets exporthandel
eller indragning af andra liqvida fordringar tillföra riksbanken tillgångar
i tillräcklig mängd för att betala landets löpande skulder till utlandet, möter
det ingen svårighet för riksbanken att tillfredsställa den inhemska rörelsens
behof af liqvidationsmedel, och styrelsen kan lugnt bedrifva bankens utlånings-
och diskontrörelse, viss, att den finansiella ställningen är solid och
sedlarnes inlösen betryggad. Men när ställningen förändras derhän, att
landets fordringar i utlandet icke längre motsvara behofvet för liqvid af
landets löpande skulder, eller med andra ord, när efterfrågan af betalningsmedel
d. v. s. a vista anvisningar på utlandet öfverstiger hvad inom landet
kan för detta behof hopsamlas, blifver förhållandet helt motsatt. Riksbanken
måste då med den största uppmärksamhet följa vexlingarne i de
utländska räkningarnes behållningar och med den varsamhet bedrifva sin
utlåningsrörelse, att anspråken å liqvid för de återströminande sedlarne
icke måtte öfverstiga tillgången på betalningsmedel. Det är lätt insedt,
att riksbanken icke kan utan afbrott fortsätta att mot olika slag af inhemska
förbindelser utlemna sina vid anfordran betalbara sedlar, om dessa
senare visa sig ega en bestämd benägenhet att genast återvända till banken

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

3

med anspråk på liqvid från kassatillgångar, hvilka redan äro knappa och
befaras blifva otillräckliga.

Sådan är, enligt fullmägtiges uppfattning, vårt lands finansiella ställning
för närvarande. Bankrapporterna utvisa ett sedan längre tid pågående
stadigt sjunkande af bankernas behållningar å utländska räkningar samt
af accepterade vexlar på utlandet. Sålunda utgjorde dessa tillgångar, efter
afdrag af skulderna, 31/12 1897 kr. 58,4 millioner, deraf för riksbanken 24,7
och för de enskilda bankbolagen 33,7; den 31/i2 1898 deremot endast 34,3,
deraf riksbankens 24,1 och öfriga bankernas 10,2 millioner. För den 31 /,
1899 angifva samma rapporter en nettotillgång af för riksbanken 17,2 och
för de enskilda bankanstalterna af 5,5, utvisande således en förminskning
under årets första månad med det betydande beloppet af 11,6 millioner,
och under första hälften af februari har minskningen ytterligare fortgå!!.
Enligt riksbankens räkenskaper utgjorde nemligen den 18/2 dess tillgångar
i utländska fordringar och vexlar endast 15,7; och de öfriga bankernas
kan med all sannolikhet antagas genom blankodragningar på deras krediter
hafva reducerats derhän, att deras utländska fordringar och skulder
jemnt balansera hvarandra. Det framgår af dessa siffror, att tungan af
liqviderna till utlandet åtminstone till fram på sommaren, då valutor för
exporten kunna komma att inflyta, måste hufvudsakligen om icke uteslutande
komma att bäras af riksbanken, som för ändamålet disponerar
en tillgång af omkring 16 millioner. Men denna tillgång föga mer än
motsvarar redan med visshet kända behof, till ej ringa del för statens
liqvider af jernvägsinateriel, stenkol m. in., hvartill måste läggas den för
närvarande högt uppdrifna importhandelns skulder, hvilkas belopp visserligen
icke kan redan nu beräknas, men måste antagas blifva högst betydande,
och till hvilkas liqviderande endast ringa eller ingen tillgäng förefinnes.

Fullmägtige i riksbanken hafva redan länge haft sin uppmärksamhet
fästad på denna den utländska betalningsbalansens alltmer försämrade
ställning och vidtagit de åtgärder, som på dem berott för att hejda den
långt drifna spekulationen.

Redan i maj månad höjde de riksbankens vexeldiskonto från 4 % till
5 "jo och låneräntorna för aktier och löpande förskrifningar till 5 "jo samt
ytterligare den 25/in till respektive 5 1 2 och 6 % hvarjemte de sökte genom
en större återhållsamhet i utlåningen inskränka densamma utan att likväl
dessa åtgärder syntes i någon högre grad förmå nedstämma den optimistiska
uppfattningen af landets finansiella läge. Anledningen dertill är,
enligt fullmägtiges mening, hufvudsakligen att finna i vår ännu gällande
lagstiftning angående sedelutgifningsrätten. De enskilda bankerna hade

4

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

vid 1898 års slut en sedelutgifningsrätt af 104 millioner mot riksbankens
88 millioner. Riksbanken eger i följd deraf icke den magt öfver den
allmänna rörelsens utsträckning, som i andra länder, der sedelutgifningsrätten
är helt och hållet eller till väsentligaste delen öfverlemnad åt
nationalbanken allena. Huru landet småningom kommit i det finansiella
läge, som fullmägtige ofvan sökt framställa, ligger enligt fullmägtiges
mening i öppen dag. Nationen har utan tvifvel öfverskattat sin tillgång
på disponibelt kapital och under intryck häraf inlåtit sig i en mängd
vidtutseende företag, som, i framtiden antagligen fruktbärande, likväl för
närvarande äro till större delen improduktiva, under det de fordra, för
sitt fullbordande, betydande kapitalutlägg, hvarjemte den sålunda högt
uppdrifna verksamheten för framtida förkofran föranledt en ovanligt stor
import af diverse förnödenheter såväl för omedelbar förbrukning som för
fullföljandet af alla dessa olikartade företag. Lägger man dertill, att de senast
förflutna årens starka spekulationsifver, med deras uppdrifna pris å olika
värdepapper, lockat till återköpande från utlandet af högst betydande belopp
af. obligationer, hvilka placerats hos kassor, försäkringsbolag m. fl.,
så är visserligen föga skäl att förvånas, att vår tillgängliga lösa kapitaltillgång
blifvit hårdare anlitad, än den förmått bära. Den nuvarande ställningen
synes erbjuda mycken likhet med den under 1870-talet, då för
fortgången af såväl statens och enskildas jern vägsbyggnader, som för kommunala
och industriella ändamål, af staten och flera kommuner frän utlandet
upplånades högst betydande kapital. Denna upplåning möttes visserligen
då från många håll med bekymmer, och det är visst, att den
ålade landet stora förbindelser för en längre framtid, men det har dock
visat sig, att dessa förbindelser kunnat fullgöras och på samma gång vårt
ekonomiska välstånd förkotras, till eu del just genom den produktiva utveckling
af våra nationella tillgångar, som genom dessa indragna utländska
kapital kunnat vinnas och upprätthållas.

Fullmägtige hafva ansett det vara sin pligt att för bankoutskottet
helt öppet uttala denna sin uppfattning af landets nuvarande finansiella
ställning. Hvad fullmägtige såsom förvaltare af riksbanken hafva att
under nu radande förhållanden iakttaga, derom meddelar reglementets § 9
anvisning. Såväl lagen som reglementet lemna fullmägtige rätt att i utlandet
upptaga lån eller kreditiv till belopp af högst 20 millioner. Sådant
lån eller kreditiv kan naturligen endast erhållas på någon kortare tid
och kan derför med trygghet anlitas endast för att möta en tillfällig och
snart öfvergående förlägenhet. Men sådan är för närvarande enligt fullmägtiges
-mening icke ställningen, och de kunna följaktligen icke våga
anlita en dylik kortare kredit, då icke med visshet kan beräknas, att vid

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

5

förfallotid tillgångar kunna beredas för dess liqviderande. Riksbankens
portfölj af obligationer är god och af densamma torde kunna afyttras
omkring 12—15 millioner utan olägenhet för tillfället, men då det synes
ovisst i hvad mån ett dylikt belopp kan förslå att fylla den förutsedda
bristen af betalningsmedel till utlandet, tveka fullmägtige att tillgripa en
åtgärd, som skulle beröfva riksbanken större delen af dess under flera år
hopsamlade reserv, utan att afsigten med en dylik uppoffring kan med
någon visshet antagas blifva vunnen. Den tredje åtgärden, som i reglementet
anvisas, är »sedelstockens förminskning genom indragning i lånerörelsen»,
men en dylik indragning måste, så länge de enskilda bankerna
ännu disponera en betydande egen sedelutgifningsrätt, blifva mycket stark,
så vida fullmägtige skola taga tillräcklig hänsyn till sin främsta pligt att
alltid och under hvilka förhållanden som helst vid anfordran inlösa riksbankens
sedlar med guld eller motsvarande guldvaluta, och det är lätt
insedt, att en dylik indragning måste föranleda så vidtgående rubbningar
i den allmänna rörelsens fortgång, att dess följder icke kunna öfverskådas.
Det är den naturliga önskan, att dylika rubbningar i vårt ekonomiska lifs
stadiga utveckling må kunna undvikas, som föranledt denna fullmägtiges
framställning, som de vördsamt anbefalla till bankoutskottets välvilliga
uppmärksamhet för vidtagande af de åtgärder, som kunna anses nödiga
eller lämpliga, men icke ligga inom fullmägtiges befogenhet.»

Sedan med anledning häraf bankoutskottet anhållit, att fullmägtige i
riksbanken måtte inkomma med fullständig utredning angående det behof,
som förefunnes i fråga om ökning af tillgångarna på betalningsmedel i
utlandet, äfvensom föreslå det sätt, hvarpå samma behof lämpligast borde
fyllas, afgåfvo bankofullmägtige den 28 nästlidne februari skriftligt yttrande
af följande innehåll:

»Den begärda utredningen kan i saknad af uppgifter om den blifvande
såväl importens som exportens omfattning naturligen icke blifva af beskaffenhet
att lemna en fullt säker grund för beräkning af det ifrågavarande
behofvet, Med tillämpning af den gamla regeln, att ett lands
utländska handelsbalans bäst bedömes genom förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan af vexlar på utlandet torde följande siffror, som utvisa
förhållandena i dessa afseenden under sistförflutna år, kunna lemna någon
ledning för omdömet angående den sannolika ställningen under det nu
löpande året. Om man ansluter sig till den tidpunkt af sist förflutna år,
som motsvarar den nuvarande af det nu löpande, visar det sig, att riksbanken
och de enskilda bankanstalterna den sista februari 1898 egde en
nettotillgång i fordringar och vexlar å utlandet af 42,3 millioner. Under

6

Sammansatta Stals- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

de följande fyra månaderna trasserade riksbanken å sina behållningar i
utländsk räkning:

från den 3 mars—30 mars.............. kr. 7,183 millioner,

» » 31 mars—28 april .......... » 13,020 .»

» » 29 april—26 maj.............. » 12,982 »

» » 27 maj—29 juni .............. » 20,738 »

kr. 53,923 millioner.

Under motsvarande perioder köptes af riksbanken vexlar och anvisningar
å utlandet för respektive millioner kronor 8,252—5,826—7,838 och 20,949
eller tillsammans kronor 42,865 millioner. Inom förloppet af dessa fyra
månader hade således riksbankens tillgångar-på utlandet minskats med i
rundt tal 11 millioner kronor, eller från 23,6 till omkring 13 millioner, enligt
de för den sista i hvarje månad afgifna bankrapporterna. Siffrorna äro
hemtade ur utrikeskontorets hvarje vecka till fullmägtiges protokoll lemnade
sammandrag af affärsomsättningen gent emot utlandet, hvilkas datum
icke alldeles sammanfaller med månadsrapporternas, hvaraf förklaras den
lilla skilnaden af omkring 400,000 kronor. Under samma fyramånadersperiod
från slutet af februari till slutet af juni visar de enskilda bankinstitutens
ställning till utlandet ett sjunkande från 18,7 till 6,4 millioner,
eller med 12,3 millioner, så att den totala nettotillgången på utlandet utgjorde
19,4 millioner kronor, hvadan minskningen under denna period
uppgick till omkring 23 millioner. Vid slutet af denna period var exporten
i full gång och en del af de derifrån härflytande värdena indragen.
Också inträdde då någon förbättring, som dock snart efterträddes af ett
nytt och stadigt sjunkande, så att tillgångarna uppgingo den 31 juli till
millioner kronor 32,4, den 31 augusti till 39,t, den 30 september till 38,3,
den 31 oktober till 37,4, den 30 november till 36,l, den 31 december till
34,3, den 31 januari 1899 till 22,5, och af fullmägtige i deras ofvannämnda
skrifvelse beräknades den 15 februari 1899 hafva ytterligare så nedgått,
att de enskilda bankanstalternas tillgångar och skulder antogos jemnt
balansera hvarandra, under det att riksbankens nettotillgång utgjorde 15,7
millioner. Härvid bör dock erinras, att under sommaren 1898 inköptes
för riksbankens räkning guld i plants för omkring 6 millioner, hvarigenom,
då 3 millioner utgått till liqvid till Norges bank, således riksbankens
metalliska valuta vunnit eu ökning af omkring 3 millioner. Ställningen
företer alltså i medlet af februari en minskning i kassatillgångarna på utlandet
mot samma tid förra året af 26 millioner, så att tillgången bestod
endast i riksbankens 15,7 millioner. De för fullmägtige kända behof af
valutor såväl för statens liqvider af räler och annan materiel, stenkol in. m.

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

7

samt beräknad import af socker, hvilka kunna anses såsom till stor del
extra utgifter för året, antagas uppgå till 12—13 millioner, i följd hvaraf
skulle återstå i tillgång för den vanliga importhandelns skulder, innan
valutor för exporten kunna i någon afsevärd mån inflyta, endast omkring
3 millioner. Då under förra årets motsvarande period liqviderna för importen
erfordrade 23 millioner utöfver de under samma tid ingående värdena,
torde således, under antagande af samma importbelopp, bristen i
utländska valutor böra beräknas till minst 20 millioner, en beräkning,
som dock sannolikt, med hänsyn till stegrade pris på flere af våra stora
importartiklar, komme att med åtskilliga millioner understiga det verkliga
behofvet. Detta gäller perioden till den 1 juli. Vill man sträcka undersökningen
längre, har det redan visats, huru under senare hälften af året
1898, i trots af ganska fördelaktiga pris för våra större exportartiklar och
en betydande omsättning, efter några månaders förbättring snart åter
vidtog ett så oafbrutet sjunkande, att redan mot slutet af året den brist
kunde förutses, som nu också yppat sig. Att uppgöra någon beräkning
för en så pass aflägsen framtid torde dock icke vara möjligt, då så
mycket dervid beror så val på den blifvande exporten som på beskaffenheten
af skörden och på utvecklingen af affärsverksamheten, om hvilket
allt det för närvarande icke synes vara någon anledning att misströsta,
äfven om rörelsen under någon längre tid skulle komma att tryckas under
bördan af knappa penningtillgångar.

Hvilket värde man än må tillmäta denna utredning, lär dock deråt
klart framgå, att ökadt disponibelt kapital måste tillföras landet, om dess
lifliga affärsverksamhet skall kunna ostördt fortgå. Särskildt torde det
utan sådan ny tillgång blifva svårt för riksbanken att lemna rörelsen det
stöd, som kan behöfvas och som af allmänheten fordras, då tullmägtige
icke få lemna ur sigte sin främsta pligt att alltid vid anfordran inlösa
bankens sedlar med guld eller motsvarande guldvaluta. Sättet för beredande
af denna ökade tillgång kan endast blifva, att från utlandet indrages
det kapital, som kan befinnas erforderligt. Erfarenheten från föregående
tider gifver vid handen, att staten då indragit lån till betydande
belopp för produktiva ändamål, särskildt till byggande af jernvägar. Det
skulle vara en helt naturlig fortsättning af det förr iakttagna förfarandet
och på samma gång lämpligast för vinnande af det nu ifrågavarande syftet,
om Riksdagen lemnade riksgäldskontor bemyndigande att upplägga ett
lån på cirka. 25 millioner kronor för fullföljande af statens jernvägsbyggnader
samt liqviderande af andra dess behof och produkten deraf tills
vidare Ange lemnas åt riksbanken. Skulle eu dylik åtgärd under nuvarande
förhållanden, då staten disponerar öfver andra medel för sina

8

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

ofvan angifna behof, icke anses kunna lämpligen genomföras, kan väl
ändamålet vinnas, ehuru antagligen med större omgång och drygare kostnader,
äfven så, att riksgäldskontoret bemyndigas hålla riksbanken till hända
svenska statens i utlandet säljbara obligationer till belopp af 25 millioner,
att af riksbanken disponeras i större eller mindre poster i mån af behof
och att af riksbanken sjelf realiseras. Riksbanken skulle i sådant fall för
hvarje disponerad post lemna riksgäldskontoret sin förbindelse å motsvarande
belopp i svenskt mynt och löpande med den ränta, som kontoret
hade att för obligationerna till utlandet erlägga samt uppsägbar till
betalning i svenskt mynt tre månader efter från någondera sidan skedd
uppsägning.»

Efter det denna skrifvelse till bankoutskottet inkommit, öfverlemnades
ärendet till behandling af det sammansatta stats- och bankoutskottet, som
remitterade bankofullmägtiges förenämnda skrifvelser till fullmägtige i
riksgäldskontoret för afgifvande af det yttrande, hvartill den gjorda framställningen
kunde gifva anledning från riksgäldskontorets sida.

Fullmägtige i riksgäldskontoret hafva med anledning häraf i skrifvelse
af den 7 innevarande månad anfört följande:

»Det lärer icke tillkomma fullmägtige i riksgäldskontoret att nu yttra
sig i fråga om sjelfva behofvet af förstärkning i tillgångarna för liqvider
till utlandet. För så vidt omständigheterna emellertid betinnas påkalla, att
för fyllande af sådant behof utländskt lån upptages, är det gifvetvis fullmägtige
i hög grad angeläget att söka bidraga till en dylik åtgärds utförande
på ändamålsenligaste och för det allmänna minst betungande sätt.
Lika med bankofullmägtige anse fullmägtige i riksgäldskontoret, att det
skulle vara mindre fördelaktigt, om riksbanken sjelf måste ombesörja realisationen
i utlandet af de obligationer, som riksgäldskontoret kunde bemyndigas
att utfärda. Den af bankofullmägtige i första rummet förordade
utvägen, ^enligt hvilken det ifrågasatta statslånet skulle uppläggas och
kontraheras af riksgäldskontoret, som hade att tillhandahålla riksbanken
den deraf inflytande valutan, synes riksgäldsfullmägtige gifvet vara att
föredraga och bäst öfverensstämma med de båda verkens särskilda uppgifter.

Riksgäldskontoret har för närvarande enligt bemyndigande, som vid
föregående riksdagar för särskilda ändamål lemnats, en upplåningsrätt till
belopp af något mer än 171/2 millioner kronor. Med anledning af de betydliga
summor, som under de senaste åren från statskontoret öfverlemnats
till fullmägtiges förvaltning, har riksgäldskontoret kunnat utan anlitande
af detta lånebemyndigande bestrida deremot svarande utbetalningar; och
såsom förhållandena nu gestalta sig, synes ej heller för den närmaste tiden

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial BT:o 2.

9

behof från riksgäldskontorets sida förefinnas för upptagande af lån mot
statsobligationer. Fullmägtige måste emellertid, för den händelse att de
från statskontoret härstädes deponerade kassabehållningar eller någon betydligare
del deraf skulle återfordras, vara beredda att anskaffa medel genom
upplåning. Den upplåningsrätt, som blifvit riksgäldskontoret medgifven
för beredande af tillgång till vissa härifrån anvisade statsutgifter,
torde med afseende härå icke lämpligen böra tagas i anspråk för verkställande
af den särskilda upplåning, som nu blifvit satt i fråga. Då nemligen de medel,
som genom sistberörda upplåning kunna uppbringas, skulle af riksgäldskontoret
öfverlemnas till riksbanken att af densamma tills vidare disponeras
för tillgodoseende af rörelsens behof utaf liqvidationsmedel till utlandet,
och då varaktigheten af detta behof, enligt hvad bankofullmägtige
antydt, icke på förhand torde kunna med visshet bedömas, lärer det kunna
inträffa, att, redan innan denna till riksbanken öfverlemnade valuta kan
utan olägenhet återgäldas, riksgäldskontoret blifver nödsakadt att anskaffa
medel för uppfyllande af sina förbindelser. Derest Riksdagen skulle finna
omständigheterna nu böra föranleda till upptagande af utländskt statslån
att disponeras på sätt här ofvan blifvit ifrågasatt, torde sålunda enligt fullmägtiges
mening särskildt bemyndigande härtill böra lemnas riksgäldskontoret
utöfver den för andra ändamål kontoret medgifna lånerätt.

Beträffande vilkoren för återgäldandet af de genom det ifrågasatta
lånet inflytande medel, hvilka ställas till riksbankens förfogande, torde
öfverenskommelse mellan bankofullmägtige och riksgäldsfullmägtige böra
träffas med fäst behörigt afseende å de vilkor, som kunna komma att
stipuleras rörande lånets löpetid och rätten att uppsäga detsamma till inbetalning.
För den tid, under hvilken de upplånta medlen af riksbanken
disponeras, synes rigtigast vara, att banken godtgör riksgäldskontoret de med
lånet förenade kostnader, så att sistnämnda verk icke hvad denna tid angår
har att slutligen vidkännas någon förlust å lånet vare sig till kapital
eller ränta och omkostnader i öfrigt. För ett rätt bedömande af hvardera
verkets ställning och resultatet af dess förvaltning synes det vigtigt,
att denna grundsats fastslås. Beträffande de närmare bestämmelser, som
för tillämpning af densamma kunna erfordras, torde det få öfverlemnas
åt de båda verkens styrelser att sins emellan träffa aftal.»

Genom den utredning, bankofullmägtige i ofvan meddelade skrivelser
lemnat beträffande landets finansiella ställning gent emot utlandet, har det
sammansatta utskottet funnit det vara ådagalagdt, att, så vida rubbningar
i affärsverksamheten och näringslifvet skola kunna undgås, åtgärder måste
Bill. till Riksd. Prot. 1809. 4 Samt. 2 Afl. 2 Höft. 2

10

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2,

vidtagas i syfte att bereda landet ökade disponibla tillgångar för fullgörande
af de utländska liqvider, som under den närmaste tiden förestå.
Enligt af bankofullmägtige anstälda approximativa beräkningar skulle
bristen på utländska betalningsmedel för tiden innan valutor för exporten
kunna förväntas i afsevärd mån inflyta belöpa sig till minst 20 millioner
kronor, men sannolikt till åtskilliga millioner derutöfver. För täckande af
denna brist torde, på sätt bankofullmägtige närmare utvecklat, ej annan
utväg lämpligen kunna anlitas än upptagande i utlandet af ett lån till
erforderligt belopp; och om de kapital, som sålunda uppbringas, finge af
riksbanken disponeras, skulle densamma blifva i tillfälle att lemna rörelsen
det stöd, som närvarande förhållanden påkalla. På fördelaktigaste sätt
synes detta ändamål kunna vinnas derigenom, att utländsk kredit ställes
till riksbankens förfogande genom förmedling af riksgäldskontoret, som
sålunda finge mot statsobligationer i utlandet uppbringa de medel, hvaröfver
riksbanken bör hafva att disponera. De rånte- och kapitalutgifter
samt öfriga kostnader, som af dessa medels upplåning föranledas och i
första hand måste af riksgäldskontoret bestridas, böra gifvetvis, för så vidt
de afse den tid, under hvilken de upplånta medlen af banken disponeras,
ersättas af densamma.

Det ifrågasatta statslånets belopp har af bankofullmägtige med stöd
af ofvan angifna beräkningar föreslagits till omkring 25 millioner kronor.
Ehuruväl icke med bestämdhet kan påvisas, att hela denna summa verkligen
skall komma att erfordras för mötande af den närvarande förlägenheten,
anser sig dock utskottet med hänsyn till nödig förtänksamhet icke
kunna tillråda eu nedsättning i det sålunda föreslagna lånebeloppet. Derest
dessa medel skola, på sätt utskottet här ofvan förordat, af riksgäldskontoret
upplånas för att tillhandahållas banken, torde af skäl, som riksgäldsfullmägtige
i sitt utlåtande angifvit och hvilka utskottet finner vara väl
grundade, särskildt bemyndigande härtill böra lemnas riksgäldskontoret
utöfver den för andra ändamål kontoret medgifna lånerätt. Endast om
denna lånerätt oinskränkt qvarstår att användas vid tillfälle, då medel
måste anskaffas för fullgörande af riksgäldskontoret åliggande förbindelser,
torde nemligen full trygghet vinnas, att riksgäldskontoret icke kommer i
behof att från riksbanken återfordra ifrågavarande förskott vid en tidpunkt,
då detsamma ännu ej blifvit för sitt ändamål umbärligt.

Det torde knappast behöfva särskildt framhållas, att de lånemedel,
som skulle till riksbanken öfverlemnas, måste betraktas såsom ett förlag
af helt och hållet tillfällig art att af riksbanken återgäldas, så snart och i
den mån behofvet kan anses hafva upphört, Beträffande tiden och sättet
för dessa medels återbetalning torde närmare bestämmelser böra träffas

Sammansatta Stats- och Bankoutskottets Memorial N:o 2.

11

mellan bankofullmägtige och riksgäldsfullmägtige; och ehuru dervid i viss
mån afseende måste fästas vid de vilkor, som komma att gälla för det
ifrågasatta nya statslånet, lärer dock för riksgäldskontoret olägenhet icke
beredas genom medgifvande för riksbanken att, redan innan detta lån kan
enligt kontraktet gäldas, efter viss tids uppsägning till riksgäldskontoret
återbetala det erhållna förskottet. Dessa medel torde i så fall kunna af
riksgäldskontoret användas till betalning å annat statslån.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen må bemyndiga riksgäldskontoret
att i utlandet mot statsobligationer upptaga ett lån å tjugufem
millioner kronor att tillhandahållas riksbanken, som
å sin sida har att å tid samt på sätt och vilkor i öfrigt,
hvarom öfverenskommelse mellan fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret kan komma att träffas,
till riksgäldskontoret återbetala de erhållna lånemedlen
samt ersätta kontoret alla de utgifter och kostnader, som
genom medlens upplåning åsamkas kontoret för den tid,
under hvilken samma medel af banken disponeras.

I händelse Riksdagen bifaller hvad sålunda blifvit af utskottet föreslaget,
hemställer utskottet vidare,

2:o) att statsutskottet och bankoutskottet må erhålla
uppdrag ätt, hvartdera i hvad på det ankommer, föreslå
de stadganden i riksgäldskontorets och riksbankens reglementen,
som af beslutet kunna blifva en följd.

Stockholm den 16 mars 1899.

På det sammansatta utskottets vägnar:

HUGO TAMM.