Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
1
N:0 73.
Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1899, kl. 3 e. m.
Utlåtande, med anledning af en inom Andra Kammaren väckt
motion, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. 3faj:t ville inleda förhandlingar
om aftal mellan Sverige, Norge och Danmark rörande
en samfäld deklaration till öfrig a magter, hvarigenom
de skandinaviska staterna förklara sig för principielt
och permanent neutrala.
(1 U. A.)
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 108, har herr
A. Hedin med flere föreslagit, dels att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade snarast inleda förhandlingar
angående aftal mellan Sverige, Norge och Danmark om en samfäld deklaration
till öfriga magter, hvarigenom de tre skandinaviska staterna förklara sig
för principielt och permanent neutrala, dels ock att Riksdagen ville för ändamålet
till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag å tiotusen kronor.
till stöd för förstnämnda yrkande hafva motionärerna hufvudsakligen
anfört följande:
Bih. till Riksd. Prat. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 4!) Höft. (N:o 73).
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
Åtskilliga omständigheter hade under de senare årtiondena föranledt,
att inom de tvenne stora stater, som vore våra grannar, den allmänna
opinionen i den ena betraktade Sverige med misstro såsom sannolik fiende,
i den andra åter ansåge sig hafva rätt att påräkna Sverige som bundsförvandt
i ett blifvande krig mellan båda.
Det folie lätt i ögonen, att denna opinion innebure den största fara
för vårt land. Och det vore ej mindre visst, att en officiel demonstration,
hur upprigtig den än måtte vara, t. ex. försäkringar i trontal eller ett tillkännagifvande,
att en tidning, som fört ett lättfärdigt och dåraktigt språk
uti internationella angelägenheter, ej uttalat regeringens mening, icke vore
egnad att rubba meningar, de der utom vårt land hunnit rotfästa sig såsom
på samma gång en folktro och en faktor i statsmännens beräkningar.
Ty just de, till hvilka försäkringarna rigtades, ansåge fredsvänligheten för
ett alla regeringars obligatoriska talesätt, och tvekade ej — hur orätt det
än vore — att efter graden af sin egen diplomatiska ärlighet bedöma
andras.
Vår regerings förklaringar, hennes vederläggningar af falska uppgifter
om hennes politiska tendenser, syntes motionärerna behöfva stödet af en
folkmening, så tydligt och tillförlitligt uttryckt, att den ej kunde i god tro
blifva föremål för tvifvel eller misstanke. De syntes behöfva det så mycket
hellre, som de konstitutionella garantierna för den utrikes politikens handhafvande
i enlighet med folkets åskådningssätt och önskningar enligt motionärernas
förmenande vore svaga, så att det läte sig befara, att regeringens
okontrollerade politik kunde, i strid med en fredligt sinnad, men
tigande folkvilja, föra landet in i förvecklingar, som kunde leda till krig.
I Sverige visste man, men utlandet visste det ej, att svenska folket till
sitt oändligt öfvervägande flertal intet högre önskade än en på fredens bevarande
rigtad neutralitetspolitik. Denna folkönskan borde derför uttalas
på ett sätt, som ej lemnade rum för någon misstro till freds vänlighetens
upprigtighet eller till folkets vilja att i den rigtningen inverka på regeringens
åsigt och handlingssätt. Med ett sådant stöd skulle en regering,
om hon i allt sitt görande och låtande i mellanfolkliga ärenden följde de
regler, en på fredens bevarande rigtad politik föreskrefve, kunna tillvinna
sina förklaringar och försäkringar en tillit, som de, ehuru sanningsenliga
och ärliga, eljest skulle hafva svårt att förvärfva.
Tvenne omständigheter syntes göra den nuvarande tidpunkten lämpligare
än någon föregående för en meningsyttring af regering och repre
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
3
sentation samfäldt, afsedd att undanrödja vådor, som kunde härflyta af
felaktiga föreställningar hos främmande staters såväl regeringar som folk.
Den ena vore de stora uppoffringar för försvaret, som efter en lång
period af förlamande menings- och intressemotsatsers kamp beslutats af
Eiksdagen. Det skulle ej numera kunna sägas, att Sverige gjorde anspråk
på en passiv, försvarslös neutralitet, på neutralitetens fördelar, utan att ega
vilja och förmåga att uppfylla dess förpligtelser.
Den andra omständigheten, som bjöde motionärerna att begagna den
nuvarande tidpunkten, vore ryske kejsarens fredsmanifest. Alla hade med
den största tillfredsställelse och erkänsla lyssnat till Hans Maj:t Konungens
yttrande härom i trontalet vid riksdagens öppnande. Då kejsaren af Ryssland
fördömt rustningsraseriet i samma ord, som förut i lång tid ljudit
från fredsvännernas läger, men som lika länge förhånats dels såsom en
skildring af vackra drömsyner, dels till och med såsom en opposition mot
en af Gud instiftad jernets och blodets verldsordning, så vore det ej möjligt
att sluta sina ögon för det stora, det verldshistoriska faktum, att idéernas
arbete omsider bemägtigat sig en ny mark inom samhällsrymder, der
det länge sett ut, som om fred på jorden aldrig skulle blifva annat än det
tommaste bland ord. Om under en sådan tänkesättens rigtning små folk
kunde, utan förmätna anspråk att inverka på de stora magternas rådslag,
erbjuda en för ingens intressen förnärmande medverkan till vinnande af det
mål, som alla förklarat sig vilja arbeta för, så skulle detta enligt motionärernas
åsigt hafva att påräkna ett beredvilligt erkännande från alla dem,
som i sina loford öfver den ryske kejsarens manifest uttalat sin verkliga
mening. En förklaring om principiel och ständig neutralitet — den nu
för de små staterna naturliga utvecklingen af den tillfälliga neutraliteten
— borde på intet sätt kunna ingripa i de stridiga intressen, som — enligt
hvad man redan kunde förutse — skulle komma att sammandrabba vid behandlingen
af det detaljerade konferensprogrammet.
De smärre, de sekundära, deribland de skandinaviska staternas sammanslutning,
såsom ständigt neutrala, till ett fredsförbund vore en gammal
tanke, för hvilken betydande röster äfven höjt sig i andra land.
Den schweiziske historikern och rättsläraren C. Hilty, professor vid
universitetet i Bern, hade i en skrift »Om krig och fred» framhållit ökandet
af de evigt neutrala staternas antal såsom ett verksammare, mera lofvande
medel för uppnående af eller närmande till fredsvännernas mål än
skiljedomen, hvilkens betydelse han väl icke förnekade, men mot hvars
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
öfverskattande han varnade, »enär skiljedomsafgörelse af alla tvister mellan
suveräna stater är en åtminstone för närvarande omöjlig och outförbar
åtgärd». Han yttrade:
»En annan, enligt vår mening utsigtsrik fråga är ökandet af de evigt
neutrala staternas antal och upprättandet af en förbindelse dem emellan,
hvilken blefve ett verkligt fredsförbund. Det gifves nu blott tre sådana
stater i Europa, men hvilkas europeiska bestånd som ''sådana evigt neutrala
länder hvilar på ganska olika dokument från olika tid, och livilka ej hafva
någon förbindelse sins emellan. Ja, man har ännu år 1889 gjort den föga
tröstande erfarenheten, att ganska inflytelserika röster då försökte att ifrågasätta
just denna eviga neutralitet, som öfver hufvud är ett folkrättsligt, ännu
föga faststäldt begrepp. Äfven den enkla neutralitetens rättigheter och
pligter äro ännu ej så faststälda, som de nödvändigt borde vara, och en
berömd skiljedom, som den gången egde rum på schweizisk botten, blef
till slut nästan ett teoretiskt misslyckande. Men det gifves sannolikt äfven
andra stater i Europa, än Schweiz, Belgien och Luxembourg, som skulle
önska att vara evigt neutrala, om detta vore möjligt att åstadkomma genom
ett tillfredsställande folkrättsligt erkännande, och hvarför skulle det
ej vara händelsen? Hvilken fördel för Europas fred, om en gång blott
ett ringare antal stater, i stället för såsom nu det stora flertalet, ännu
återstode, som för den större sjelfbestämningens skull undandroge sig denna
ständiga neutralisering och framgent utgjorde undantaget, icke regeln, men
gent emot hvilka alltid stode ett kraftigt och varaktigt fredsförbund af de
evigt neutrala, för de förres eget folk ett ständigt föredöme af ett annat
och måhänfla bättre statstillstånd! Det förtjenar kallas rent af en dåraktighet
af de redan nu evigt neutrala, att de ej längesedan förenat sig till
ett slags ömsesidig garanti, af åtminstone teoretisk art, mot alla angrepp
och dermed tagit initiativet till vidare främjande af ändamålet.»
I eu sammanslutning af ett större antal principielt och permanent —
»evigt» — neutrala stater, såge författaren den mägtigaste faktor för verldsfredens
tryggande, som fredsvännerna för närvarande kunde verka för. Ett
sådant fredsförbund skulle vinna en städse ökad inflytelse och lättare, än
någon skiljedomsinrättning, förverkliga den opartiska förmedlingsinstansen
uti internationella tvister.
Efter en kort framställning om huruledes det schweiziska förbundet
vid vissa tillfällen upprätthållit sin neutralitet gent emot uppmaningar från
andra magter att öfvergifva densamma, hafva motionärerna vidare erinrat,
hurusom tidigare än någon annan den bekante ekonomisten Gr, de Molinari,
Statsutskottets Utlåtande Ko 73
5
chefredaktör för Journal des Économistes, sedan nära ett hälft sekel
sökt att väcka de smärre staterna, »de för fredens bevarande mest intresserade
nationerna», till besinnande af den uppgift, hvilken vore dem förelagd
såsom fredsstiftare. Påminnande om, huru de neutrales bemödanden
under tidernas lopp efter hand inskränkt de krigförandes s. k. rättigheter,
Indika i all synnerhet England sökt att gifva en obegränsad utsträckning,
hade han i den europeiska pressen förordat hvad han någon gång kallat
ett »fredssyndikat» eller ett »de neutrales förbund» af de sekundära staterna,
som vore i stånd att, vid en allmän krigsfara, lägga sin tyngd i
fredens vågskål. För ett sådant förbund vore upprättandet af ett fast
skiljedomstribunal en lättare åtgärd, än för de stora magterna, som under
alla fredsförsäkringar beherskades af oaflåtlig rivalitet, alltjemt misstänksamt
bevakade och oupphörligt sökte öfverträffa hvarandras krigsförberedelser.
En svag punkt företedde Molinaris förslag derutinnan, att han, om
än såsom en mindre sannolik eventualitet, förutsatte neutralitetsförbundets
väpnade ingripande mot fredsstöraren. De nuvarande principielt neutrala
staterna skulle sålunda öfvergifva en ställning, hvilken omsider blifvit så
häfdvunnen och befäst i den allmänna meningen, att den nu utgjorde en
derigenom — vida mer än genom de internationella aftalen — tryggad folkrättslig
institution. Molinaris namnkunnige landsman, freds- och skiljedomstankens
oförtröttade apostel, Frédéric Passy, hade ock derför begränsat sitt
godkännande af förslaget om en sammanslutning till samverkan mellan de
neutrala magterna med det förbehållet, att den skulle vinna sitt mål »genom
rätt, ej genom våld». Man kunde ej —— sade han — annat än frapperas
af den magt, som dessa små nationer, hvar för sig vanmägtiga, skulle
representera, om de förenade sig. De vore i stånd att bidraga till fredens
bevarande utan att förena sig i syfte af ett väpnadt ingripande. Detta genom
att fullfölja arbelet å fasta rättsliga former för slitande af internationella
tvister. Ett aftal härom borde till en början slutas mellan ett mindre
antal magter. Den dag, då genom deras initiativ en internationel juridisk
myndighet blifvit upprättad, af obetviflad kompetens och opartiskhet, beredd
att mottaga och undersöka uppkommande tvistefrågor, skulle det blifva
svårt äfven för de mest gensträfvige att ej låta dem bringas inför denna
jurisdiktion, hellre än att begära deras lösning af den grymma och förstörande
slump, som sväfvade öfver slagfälten.
Från. de senast förflutna årtiondena kunde ock anföras ett vittnesbörd
om äfven de stora magiernas benägenhet att, genom på förhand slutna
öfverenskommelser, så viil trygga de neutrales rätt, som att — hvilket vore
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
ett särdeles anraärkningsvärdt faktum — derest krig utbröte, minska krigföringens,
dess olyckors och förödelsers omfattning genom att begränsa den
krigsteater, öfver hvilken de krigförande finge råda. Elfte artikeln i Kongoakten
af 1885 stadgade nemligen, att om någon magt, som utöfvade suveränitets-
eller protektoratsrättigheter inom de uti art. 1 nämnda områden,
blefve invecklad i krig, de magter, som undertecknat akten eller sedermera
tillträdde den, förbunde sig att verka för att en sådan besittning eller
skyddsområde måtte, med de krigförande parternas ömsesidiga begifvande,
för hela den tid kriget räckte förklaras neutralt och betraktas såsom tillhörande
en ej krigförande stat. Samtliga deltagare i Kongo-konventionen
vore således skyldiga att söka förhindra, att ett krig mellan europeiska
makter, som egde besittningar inom Kongo-området, utsträcktes äfven till
detta.
Om de skandinaviska staterna komme att proklamera principiel, ständig
neutralitet såsom ofrånvikelig regel för sin framtida politik, syntes de
sålunda böra ega att påräkna, att deras inträde i de ständigt neutrales led skulle
betraktas såsom en fredsgaranti och lika önskligt i Europas allmänna som
deras särskilda intresse Det hade ju erkänts, att den perpetuella neutraliteten
ej vore att anse blott såsom en fördel för Schweiz och Belgien,
utan ock såsom ett allmän-europeiskt intresse.
I den 1815 af stormagterna samfäldt och följande år af dem hvar
för sig antagna, samt derefter 1817—1818 af Spanien, Sverige-Norge,
äfvensom Portugal biträdda Akt angående schweiziska Edsförbundets ständiga
neutralitet förklarade sig magterna »erkänna, att Schweiz’ neutralitet
och okränkbarhet och dess oberoende af hvarje främmande inflytelse höra
till hela Europas sanna politiska intressent».
När Belgien år 1830 ryckte sig lös ur föreningen med Holland, hade
stormagterna gjort till vilkor för erkännande af den nya statens oberoende,
att den skulle blifva ständigt neutral. Härmed hade man velat så väl åt
detta land som »åt alla de stater, som omgifva det, förlänade bästa garantier
för lugn och trygghet'';», såsom orden lydde i London-konferensens
protokoll n:o 11 den 20 januari 1831. I det frigjorda, sjelf ständiga Belgiens
permanenta neutralitet hade magterna funnit det stöd för »jemvigten
i Europa och den allmänna fredens vidmagthållande, som koalitionen mot
Napoleon femton år förut sagt sig söka, när den påtvungit Belgien föreningen
med Holland, för att i sjelfva verket göra det sålunda. förstorade
konungariket Nederländerna till ett avant garde mot Frankrike. Tillförene,
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
7
under århundraden, ett af de stora europeiska slagfälten, hade det neutrala
Belgien sedan snart sjuttio år varit en fredsoas i krigsöknen.
Genom sitt geografiska läge, nationella frändskap, kulturståndpunkt
och det hos folken rådande åskådningssättet vore de skandinaviska staterna
i ej mindre mån egnade att, såsom ständigt neutrala, begränsa krigsfaran
och blifva en fredsgaranti för hela vår verldsdel.
Den fredsstiftande inflytelsen af ett allt större antal ständigt neutrala
stater hade varit föremål för de interparlamentariska konferensernas uppmärksamhet,
hvilka — i Briissel 1895 och 1897 — sysselsatt sig med
frågan om upphöjande till en uttryckligen godkänd folkrättslig bestämmelse
att, när eu eller flere stater genom en deklaration gifvit öfriga magter till
känna, att de antagit den principiella, ständiga neutralitetens princip, det
vore dessa magters pligt att besvara meddelandet med löftet att respektera
den sålunda deklarerade neutraliteten. Senatorn Descamps — professor uti
internationel rätt vid universitetet i Leuven — hade jemväl å den iuterparlamentariska
konferensen 1897 framhållit vigten af en sådan, på förhand,
ej först vid ett krigsutbrott afgifven deklaration. Kongo-staten hade
på dylikt sätt förklarat sin neutralitet. Och att det vore i fredstid man
borde förbereda freden, enär det kunde blifva för sent, då krig utbröte
eller vore nära, derom hade för ett par år sedan furst Bismarcks organ
Hamburger Nachrichten, på förekommen anledning, erinrat Danmarks regering.
»Ty — hette det — när krig står för dörren, kan det gifvas någon
magt, som finner mot sitt intresse stridande att erkänna Danmarks
neutralitet och hellre förekommer, än låter sig förekommas af en fiende,
som befaras vilja använda Danmarks territorium till operationsbas.»
Påminnelsen hade enligt motionärernas åsigt ej mindre tillämplighet
för Sverige, särskildt med hänsyn till dess vid ett Östersjö-krig mest hotade
del. Anledning till oro för Gotland hade under innevarande århundrade
förekommit mer än en gång, ej blott 1808, utan helt nära den dag, som
i dag vore. Och faran vore nu större än någonsin. Ett Östersjö-krig mellan
två eller flere stormagter komme numera, efter allt hvad man kunde
våga att förutse, ej att ega rum under förhållanden, som — med hänsyn till
Sveriges intresse — blefve likartade med dem, hvarunder engelska flottor
så ofta tillförene visat sig vid våra stränder, då de, på en tidrymd af nittiofem
år från Karl XII:s död till 1813, under tretton somrar låtit, såsom
konung Georg I yttrat i sitt trontal år 1727, »vänner och fiender se och
känna verkningarna af Englands sjömagt». Alla omständigheter vore djupt
förändrade sedan den tid, då Danmark-Norge år 17G2 kunde sända ut
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
en flotta å 24 linieskepp och 12 fregatter, som den ryska sjömagten ej
vågade möta. Det sakernas nya läge, som sysselsatte Carl Johans uppmärksamhet
redan år 1812 och än mera tjugu år senare, vore sedan dess
ytterligare förändradt. Af de två stora magter, som då egde kust vid
Östersjön, hade den ena icke haft någon flotta, och den andras hade varit
vanmägtig äfven mot en mindre styrka än den, som Storbritannien då
kunde utveckla på snart sagdt hvarje haf. Och framför allt, den politiska
situation, som i början af 1850-talet hade låtit oss se allierade engelska
och franska flottor i Östersjön, vore nu förbi. Medan Östersjö-magternas
sjömilitäriska ställning vore en helt annan än på en tid, då en engelsk
flotta kunde fullständigt beherska de vatten, som sköljde de skandinaviska
rikenas kuster, vore äfven Europas politiska läge af beskaffenhet, att den
fara, som dessa riken hade att i främsta rummet bereda sig att möta, vore
den, att Östersjön blefve krigsteater under dessa mot förr helt förändrade
förhållanden. Ty nu kunde företag finnas vara »nödvändiga» — ett ord,
som i de krigförandes så kallade rätt tilläte eller urskuldade allt — hvilka
under ett annat sakernas skick icke varit det. Engelsk spekulation på ett
nordiskt Malta eller Gibraltar vore ej ny.
Försäkringar om fredligt sinnelag och en på neutralitetens upprätthållande
rigtad politik lemnade alltid, så länge neutraliteten vore tillfällig,
deklarerad först vid krigsutbrott, rum för antagandet att den förr eller
senare kunde förbytas uti eu allians med någon af de krigförande parterna.
Så länge en mindre stats neutralitet ej vore proklamerad såsom en orygglig
grundsats, komme denna stat att tagas med i räkningen uti de stora
rivalernas alliansplaner och blefve föremål för lockelser, påtryckningar, hot.
Detta skulle enligt motionärernas förmenande förebyggas af den såsom principiel
och permanent deklarerade neutraliteten. Genom en sådan förklaring
skulle nemligen magterna vänja sig att betrakta vår neutralitet såsom en
af den internationella politikens fixa punkter, förvissas om att hvarken
sympatier åt ett håll, eller antipatier åt ett annat skulle utöfva någon inflytelse,
att ingen hade att göra anspråk på understöd, och ingen att befara
att hans motståndare hade att påräkna en vare sig godvillig eller tilltvungen
allians. De skulle veta, att landets försvarskraft uteslutande vore
till för att, mot hvem det vara månde, värna en absolut opartisk neutralitet.
Tidpunkten vore nu tjenligare än någonsin förr. Rysslands kejsares
fredsmanifest utgjorde för de fredligt sinnade små staterna den kraftigaste
maning att, till sitt eget skydd och i den allmänna fredens intresse, taga ett
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
9
steg, som i högre grad än någon åtgärd, man f. n. kunde vänta af en
diplomatisk konferens, skulle förstärka de fredsstiftande inflytelserna å både
regeringar och folk.
Men om denna stora tilldragelse röjde, att opinionens mark hade blifvit
gynsam, följde ingalunda deraf, att de skandinaviska staterna skulle
hafva någon anledning att söka bringa frågan under något slags pröfning
af den förestående konferensen. Betänkligheterna mot ett sådant förfarande
vore tvärtom ej blott betydande, utan afgörande. Rätt till neutralitet tillkomme
nemligen hvarje sjelfständig stat, utgjorde en beståndsdel eller omedelbar
följd af dess suveränitet; neutralitet vore blott det negativa uttrycket
af en hvars rätt att, under krig mellan andra, vidmagthålla fredsordningen
och fullfölja dess uppgifter. Vi hade derför ej att söka ett medgifvande
— och på samma gång mer eller mindre tydligt vidgå, att detta
kunde oss förvägras — utan vi hade att göra gällande en rättighet och
fordra att den måtte respekteras.
Att proklamera vår neutralitet såsom permanent, ej som hittills blott
tillfällig, kungjord vid ett krigsutbrott, utan såsom eu oföränderlig, af regering
och folk antagen princip, för att dermed afskära alla främmande
beräkningar och intriger och undanrödja alla anledningar till farhågor å
ett, till anspråk om bundsförvandtskap å ett annat håll, det tillkomme oss
sjelfva. Intet steg borde tagas, som läte sig uttj^das såsom tvekan om vår
egen ostridiga rätt, eller såsom en ansökan om andras lof, hvilket vore
öfverflödigt och, då det kunde göras beroende af vilkor, farligt. Af stormagtsinblandning
hade vi haft tillräckligt, för att ej sjelfva öppna dörren
derför.
Äfven utan någon inbjudning till stormagterna att tillegna sig en kontroll
öfver de mindre staterna, förefunnes den benägenheten hos de förre
också i närvarande tid. Om hur föreställningssättet kunde vänjas vid att
betrakta deras förmynderskap såsom behörigt, såsom rättsligen grundadt,
derom ville motionärerna anföra ett anmärkningsvärdt vittnesbörd. I den
nyaste tysk-akademiska läroboken i folkrätt ginge författaren ända derhän
att påstå, att den kulturstaternas samfällighet, hvilken han ville hafva ansedd
för folkrättens lagstiftande, dömande och verkställande magt, »kan,
såsom den redan snart ett hälft århundrade det gjort i den orientaliska
frågan, delegera sin befogenhet åt ett trängre utskott (de europeiska stormagterna)».
Professorn upplyste dock ej, när och hur det gått till att
stormagterna fått detta uppdrag. Skulle det, ehuru sjelftaget, i ett fall
anses för alla förpligtande, hvarför skulle då ej, fråga motionärerna, i andra
Bill. till Riksd. Prat. 1393. I Samt. t Afd. 43 Hälft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
frågor, än den orientaliska, den sjelfkonstituerade delegationen få kräfva
lydnad af dera, som ej veta sig kafva underskrift någon fullmagt. Det
vore betänkligt nog, att dylikt inpreglades i storstats-universitetens lärjungar.
Så mycket angelägnare, att vi ej på något sätt godkände sådana läror.
Vi hade rätt att motse från de särskilda magterna ett erkännande af
vår neutralitetsförklaring; detta erkännande, innebärande en förpligtelse att
den respektera, vore så till vida önskvärdt, som det gåfve en högtidlig offentlighet
åt en för framtiden bestående folkrättsgrundsats, men det vore
ej att söka eller mottaga såsom en nådebevisning.
Utan minsta tvekan afvisade motionärerna hvarje tanke på en så kallad
garanterad neutralitet. Beträffande dennas karakter och vådor hafva
motionärerna anfört följande.
»Hvad är den folkrättsliga »garantien » ?
Ordet betyder ursprungligen, i medeltidens tyska privaträtt, det vid
egendoms öfvergång från en egare till en annan brukliga löftet af den
förre, att med sin muntliga utsago inför rätta skydda den senare mot tredje
mans anspråk. I de flesta fall är ordet i folkrättsliga aftal användt om
ett statsterritoriums öfvergång från en egare till en annan. »Garantien»
har varit en till afträdelsen hörande formalitet, som för den närmaste tiden
och innan långvarigare häfd mellankommit, så länge stridiga anspråk kunde
motses, må hafva haft en viss betydelse; men kan man väl tillerkänna den
någon vigt i fråga om t ex. Frankrikes eller Englands besittningsrätt till
områden, som de garanterat åt hvarandra, i fråga om Frankrikes garanti
år 1809 för Österrikes integritet och så vidare?
Vi kunna fullfölja denna betraktelse med några frågor, hvartill Sveriges
historia gifver anledning. Hvad betyder den garanti, som Sverige
genom traktaten i S:t Petersburg år 1812 utfäste för Rysslands besittningar,
sådana de då voro eller enligt bestämmelserna i denna traktat
skulle blifva — eller den garanti, som Sverige genom den andra tilläggskon
ventionen i Åbo åtog sig för Rysslands eventuella gränsutvidgning vid
Weichseln — eller Sveriges garanti, genom 1813 års traktat, för Preussens
besittningar — eller Sveriges garanti, genom traktaten i Långres 1814,
för Österrikes länder, stater och provinser? Besittningsgarantien — äfven
den reciproka garanti, som Sverige fick genom de anförda traktaterna —
är en kansliformel, ett diplomatiskt talesätt. Den är, under Europas nuvarande
politiska situation, ingenting annat i den olyckliga november-traktaten
af 1855.
År »garantiens» innehåll bestämdt genom en allmänt antagen folk -
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
11
rättslig lärosats, till den kraft och verkan en sådan må anses ega? Nej.
År det i speciella fall definieradt i den konventionella folkrätten? Icke
heller det. Må man på sin höjd beteckna den som ett moraliskt vitsord
för den garanterades anspråk och sedermera afgöra, hvad vigt må tillerkännas
detta.
Ej kan väl garantihegreppet, Överflyttad! på en stats neutralitet, betyda
mer, när aftalet ej förpligtar till något ingripande med magt, der så
påfordras. Garantien för Luxembourgs neutralitet formulerades å Londonkonferensen
1867 så, att de motsatta meningarna skulle låta sig förenas i
ett ordasätt, hvilket enhvar kunde tyda efter behag, och lord Stanley försummade
ej att inför parlamentet begränsa den till den förpligtelse, som
åligger ett »bolag med begränsad ansvarighet».
Garantien är stum, när det egna intresset ej talar. Om detta höjer
sin röst, är den öfverflödig. Det var detta, som föranledde Englands aftal
med Preussen och med Frankrike den 9 och 11 augusti år 1870, till skydd
för Belgien. Och samma bevekelsegrund gjorde sig allena gällande, då
Frankrike och England genom konventionen af 22 oktober 1832 öfverenskommo
att, till Belgiens försvar mot Holland, verkställa det garantilöfte
de gifvit medelst de 24 artiklarnes protokoll den 15 oktober 1831 — gifvit
i förening med de tre andra stormagterna, hvilka emellertid undandrogo
sig sitt åtagande eller, såsom den delikata omskrifningen lyder i den franskengelska
konventionen, »i detta ögonblick ej voro beredda att medverka
till de aktiva åtgärder, som verkställigheten af nämnda fördrag påkallar».
Garantiens minsta fel är emellertid dess betydelselöshet eller, rättare
sagdt, det vore lyckligt om detta, med faran att insöfva den garanterade
i en falsk säkerhet, vore det enda. Men det är icke så.
Till och med skenet af en garanti och en falsk uttolkning, hvarigenom
en garantibestämmelse inlagts i akter, som icke afsett något sådant, hafva
varit farliga, emedan de tjenat till förevändning för en inblandning, som
förnekat den garanterade eller förment garanterade statens sjelfständighet.
Schweiz’ neutralitet har icke blifvit garanterad af andra magter, men i
lång tid har saken falskeligen så framstälts, och under årtionden hafva på
denna förvrängning af 1815 års neutralitetsakt*) grundats talrika, oförsynta
*) Hvad denna akt åt Schweiz garanterar är »dess territoriums integritet och okränkbarhet
inom dess nya gränser» (jemför hvad här ofvan är sagdt om besittningsgarantier).
Vidkommande neutraliteten åter hafva magterna genom akten af 20 nov. 1815 endast »formligen
och autentiskt erkänt Schweiz’ ständiga neutralitet». Uti den deklaration af 30 april
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
stundom af krigshot åtföljda interventionsförsök, afseende bland annat att
förbjuda schweizarne att reformera 1815 års mycket lösa förbundsförfattning,
ehuru den, genom att lägga all polismagt i kantonernas band, gjorde
den svaga förbundscentralmagten oförmögen att uppfylla förbundets pligter
mot andra stater beträffande flyktingar, som ville använda förbundets territorium
till operationsbas för revolutionsföretag bos grannarne. Vi behöfva
för öfrigt ej gå utom vår egen historias råmärken för att lära oss vådan
af en förment garanti, inrymd i ord, af bvilka några kunna låta sig vrångtydas
mot det uppenbara syftet af bestämmelsen i sin helhet. Ett allt för
namnkunnigt exempel erbjuder fredsslutet i Nystad. Och om vi, ej utan
skäl, förvånas, att man i Schweiz ännu in i våra dagar kunnat orätt läsa
neutralitetsakten af 1815, böra vi ihågkomma, att äfven svenske statsmän
— och först bland dem ingen mindre man än Höpken — uti traktaten i
Nystad läst en tsarens garanti för Sveriges regeringsform.»
Sedan motionärerna derefter framhållit, hurusom de skandinaviska staterna
sedan slutet af sjuttonde århundradet vid upprepade tillfällen med
största berömmelse verkat för närmande af de neutrales rättigheter, hafva
de erinrat om det tal, hvarmed konung Carl Johan år 1834 öppnade hemliga
utskottets förhandlingar, och som i sin helhet finnes vidfogadt motionen
såsom bilagan A. I detta tal yttrades bland annat följande: »Vägledd
af dessa betraktelser, och med blicken framför allt fästad på Halföns varaktiga
sällhet och trygghet, har jag trott mig böra, såväl till Ryssland som
England, afgifva ett formligt förklarande af mitt system af sträng och oberoende
neutralitet. Detta dokument skall blifva lagdt under Edra ögon. Jag
har den tillfredsställelsen att kunna underrätta Eder, att detta steg blifvit
väl upptaget af båda magterna. Allt tillkännagifver, att man bär aktning
för våra rättigheter och våra sanna intressen! Danmark har, vid detta
tillfälle, följt vår politik och derigenom gifvit ett prof såväl af grannsämja
som af förtroende.
Man inhemtade af detta tal — hafva motionärerna vidare anfört —
att konung Carl Johan funnit sig ej böra uppskjuta neutralitets-förklaringen
till det ögonblick, då kriget blefve förklarad^ eller kunde anses för oundvikligt,
äfvensom att han, ehuru som bekant afgjordt fiendtlig mot den
1817, hvarigenom Carl XIII på Sveriges och Norges vägnar biträdde akten af 20 november,
heter det, att denna akt »erkänner Schweiz’ perpetuel^ neutralitet och dess territoriums
okränkbarhet». Här begagnas således ej ens ordet »garanti» om territoriets integritet, utan
»erkännande» (reconnaissance), hvilket, såsom här ofvan visats, också är allt hvad en territorialgaranti
i sjelfva verket innebär.
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
13
politiska skandinavismen, med Danmark ingått aftal om en samfäld skandinavisk
freds- och neutralitetspolitik. Så kraftigt hade förhållandenas egen
magt talat för samverkan mellan dessa grannar och fränder.
Det i konungens tal nämnda — vid motionen såsom bilagan B fogade
— dokument, som innehölle neutralitetsförklaringen, dateradt den 4 januari
1834, började med en försäkran, att Sverige, genom skilsmessan från Finland
och föreningen med Norge, vordet eu, att så säga, »insulär» magt,
öfvergifvit alla »illusioner, som kunde bringa dess lugn och tillvaro i fara,
och definitivt afstått från provinser, som vapenlyckans utslag beröfvat oss.
Yi skola aldrig fördunkla de hedrande minnen, som vi hoppas hafva der
efterlemnat, genom att uppväcka lidelser, hvilkas olycksbringande följder
sällan undgå att återfalla på befolkningen». Liksom denna lojala hållning
blifvit rätt uppskattad från Rysslands sida, hyste man den vissa förhoppningen,
att den från brittiska regeringens sida skulle vinna samma erkännande.
I förhållande till båda de mägtiga grannarne kunde vi ej hafva
någon annan önskan än att ingifva dem lika förtroende, visa dem den vänskap
vi af dem åtnjöte, »vara oss sjelfva i vår politiks beslut, oss sjelfva
i upprätthållandet af vårt oberoende, och klart utsäga hvad vid tänka, just
emedan vi ej hafva någon baktanke». Trots de svåra förvecklingar, som
då uppkommit mellan Ryssland och England, hoppades vi, att denna ställning
ej skulle rubbas, att en försonande, ömsesidig förklaring skulle lända
till en ny pant för bibehållandet af den allmänna freden, »numera för
regeringarna den skönaste äretitel och för folken den verksammaste borgen
för deras välstånd». Om dock olyckligtvis krig utbröte, »skola vi af de
två magternas vänskap fordra, såsom vi på förhand gorå det i detta ögonblick,
att förblifva fullständigt främmande för denna strid.» För att förebygga
tvister om hvad neutraliteten innebure, vore önskvärdt, att de två
regeringarna ville uttala sig om följande punkter: »Neutralitet består
uti att under striden afhålla sig från hvarje direkt eller indirekt deltagande
till förmån för en af de stridande parterna, till skada för den andra; att
i våra hamnar mottaga båda parternas krigs- och handelsfartyg, med de
sedvanliga inskränkningarna, beträffande de förre, i krigshamnarna, och
i fråga om sundhetsföreskrifter, som omständigheterna kunna föranleda;
att åt de krigförande magterna sälja lifsmedel och varor, som do kunna
behöfva, undantagandes artiklar, som hållas för krigskontraband; att i
våra handelsförbindelser med båda länderna, för våra fartyg och deras last,
åtnjuta full trygghet, under iakttagande af speciella fäll af förklarad och
effektiv blockad; att från våra hamnar utesluta (fall af konstateradt nöd
-
14
Statsutskottets utlåtande N:o 73.
tillstånd undantagna) kondemnering ock försäljning af priser». — Skulle de
två magterna, med biträdande af dessa principer, vilja fastställa dem i
särskilda, förbindande konventioner, vore man dertill beredd, »naturligtvis
på enahanda grundvalar med den ena och den andra».
Denna neutralitetsförklaring hade tjugu år senare tjenat till mönster
för den, som de skandinaviska magterna, efter samråd och aftal, afgifvit
vid Krimkrigets början.
Samtidigt med att förberedelser vidtagits till stärkande af landets försvar
både konung Oscar I då å de Förenade rikenas vägnar, i samråd med
konungen af Danmark, beslutit att för alla sjömagter i Europa och för
de förnämsta stater i Amerika, med kvilka de Förenade rikena underbölle
diplomatiska förbindelser, »kungöra den politik, som Kongl. Maj:t vid det
möjligen inträffande utbrottet af ett sjökrig både för afsigt att följa, i
ändamål att bibehålla det goda förstånd och de vänskapliga förbindelser,
kvilka mellan de Förenade rikena och alla regeringar voro rådande.» I
följd häraf och samtidigt med en alldeles enahanda åtgärd från danska
regeringens sida hade den 15 december 1853 från Stockholm afgått
Kongl. Maj:ts befallning till de Förenade rikenas sändebud, att till regeringarna
i Atén, Berlin, Bremen, Briissel, Konstantinopel, Florens, Haag,
Hamburg, Hannover, Lissabon, London, Liibeck, Madrid, Neapel, Oldenburg,
Paris, S:t Petersburg, Kio Janeiro, Schwerin, Strelitz, Tunn, Washington
och Wien aflåta en förklaring af följande innehåll:
Uppmanad ej mindre af den upprigtiga vänskap, som förbinder de Förenade rikena
och Danmark, än ock af de gemensamma intressen och politiska grundsatser,
som ömsesidigt stödja och styrka hvarandra, hade Konungen af Sverige och Norge
funnit sig befogad att i främsta rummet träffa aftal med konungen af Danmark,
i afseende å de åtgärder, som borde vidtagas till åstadkommande af en samverkan,
egnad att, genom dess fullkomliga öfverensstämmelse, underlätta tillämpningen
af det öfverenskomna systemet. Sedan frän Danmark det gynsamma svar meddelats,
som man förväntat, ville derför nu Konung Oscar bringa till ofvannämnda regeringars
kännedom den politik, han beslutit att oförändradt följa och tillämpa, derest
krig komme att utbryta mellan några af de i vänskapligt förhållande till de Förenade
rikena stående magter, nemligen »en sträng neutralitet, grundad på öppenhet, opartiskhet
och en fullkomligt lika aktning för alla magters rätt». Denna neutralitet ansåg
Konung Oscar ålägga de Förenade rikena följande förpligtelser och tillförsäkra
dem följande fördelar:
»1. Att vid de stridigheter, hvilka möjligen kunna uppstå, afhålla sig från allt
deltagande i desamma, vare sig medelbart eller omedelbart, till förmån för den ena
af de krigförande magterna och till skada för den andra.
2. Att tillåta de krigförande magternas krigs- och handelsfartyg inlöpa uti
svenska och norska hamnar, under förbehåll likväl för Kongl. Maj:ts regering att ute
-
Statsutskottets Utlåtande N.-o 73.
15
sluta förstnämnda fartyg från tillträde till följande krigshamnar, nemligen: Stockholms
innanför Vaxholms fästning, Kristiania hamn innanför befästningarna vid Kaholmen,
inredden af norska militärstationen vid Horten, Karlstens och Karlskrona hamnar innanför
befästningarna, och Slitö hamn vid ön Gotland, innanför batterierna vid Eneholmen.
De sundhets- och polisstadganden, som omständigheterna kunde hafva gjort eller
göra af nöden, skola naturligtvis hållas i helgd.
Kapare ega ej tillstånd att inlöpa i de Förenade rikenas hamnar eller att uppehålla
sig på deras redder.
3. Att tillstädja de krigförande magternas fartyg att uti de Förenade rikenas
hamnar förse sig med alla de varor och gods, hvaraf de kunna vara i behof, med
undantag af sådana som hemfalla under benämningen krigskontraband.
4. Att utestänga från Sveriges och Norges hamnar införandet af uppbringade
fartyg, med undantag för bestyrkta fall af sjönöd, deras dömande såsom förbrutna,
eller deras försäljning. Och slutligen
5. Att uti de Förenade rikenas handelsförhållanden med de krigförande makterna
förblifva i åtnjutande för svenska och norska fartyg, äfvensom för deras laddningar,
af hvarje skydd och lättnad, med skyldighet likväl för dessa fartyg att ställa
sig till efterrättelse i allmänhet stadgade och erkända bestämmelser för de särskilda
fallen af förklarade och i verkligheten tillvägabragta biokader.»
Neutralitetsförklaringen, hvilkens sjörättsregler erhållit en bättre redaktion
i kungörelsen af den 8 april 1854, hade af Rikets Ständer helsats med
en erkänsla, hvilkens upprigtighet ej kunde dragas i tvifvelsmål.
Då neutralitetsförklaringen meddelades Rikets Ständer — skrifvelse af
15 mars 1854 (n:o 61) och Norges Storting — Meddelelse af 16 mars
(Stortingsforhandlinger, sjette Deel, Dokument 6) — hade svar inkommit
från samtliga ofvan nämnda regeringar, utom Brasiliens, det tidigaste från
Hamburg, dat. den 5 januari, det sista från Ryssland, dat. den 7 mars.
Greklands och Toscanas regeringar hade inskränkt sig till att erkänna mottagandet
af den svensk-norska neutralitetsförklaringen. Från samtliga de
öfriga regeringarna hade ingått »tillfredsställande svar, innefattande godkännande
af det utaf Kongl. Maj:t tillkännagifna beslut», och hade dessa
svar varit »affattade uti fullkomlig likstämmighet med dem, som till
kongl. danska regeringen blifvit från de särskilda makterna afgifna».
Den danska neutralitetsförklaringen öfverensstämde med den svensknorska,
utom derutinnan, att den ej ovilkorligt stängde någon hamn för de
krigförande, utan i p. 2 blott förbeliölle för regeringen att kunna utesluta
de krigförande magternas krigsfartyg, »äfvensom transportfartyg hörande
till deras flottor», från Christiansöes hamn.
Denna skandinaviska på samma gång neutralitetsförklaring och sjörättsdeklaration
— etthundrasextio år efter den första — skulle få en vidsträck
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
tare betydelse än den omedelbara för de nordiska staternas handel och
ställning i öfrigt under Krimkriget. Den både bidragit till den reform af
sjörätten, som — af Frankrike yrkad och af England provisoriskt medgifven
att gälla under det dåvarande kriget — å fredskongressen i Paris godkändes
af der representerade magter, genom den berömda deklarationens af
16 april 1856 fyra punkter, och sedermera formligen biträdts af nästan
alla andra stater. I dessa fyra punkter hade de sjörättsgrundsatser omsider
segrat, som kunde kallas de skandinaviska, grundsatser, som förfäktats af
de nordiska neutralitetsförbunden och teoretiskt utvecklats af utmärkta
danska folkrättslärare — Hiibner och Scblegel — grundsatser, för hvilka
Danmark kämpat den ärofulla kampen på Kjöbenbavns redd 1801, grundsatser,
för hvilka England sex år derefter tagit hämnd genom Kjöbenbavns
bombardement och danska flottans bortförande.
I början af år 1854 både Frankrikes utrikesminister Drouin de Lhuys
tagit initiativet till förhandlingar med engelska regeringen angående aftal
om lika sjörättsregler, som de allierade magterna borde iakttaga under
kriget mot Kyssland. En sådan enighet dem emellan vore angelägen, om
om ej deras samverkan skulle förlora en god del af sin effekt. Man borde
åtminstone för detta krig enas om lika regler, äfven om man ej ville definitivt
afstå från anspråk, som under forna tider gjorts gällande. Men att
nu vidhålla sådana anspråk under ett krig mot den magt, som 1780 och
och 1800 gått i spetsen för neutralitetsförbunden till försvar för de neutrales
rättigheter, det vore att främja den gemensamme fiendens sak, genom
att väcka ett berättigadt missnöje hos de neutrala magter, hvilkas opinion
man ville vinna. — Englands regering hade visserligen sträfvat emot,
men den uppenbara nödvändigheten hade böjt dess motstånd, och den 30
mars 1854 hade kungjorts de grundsatser, som de allierade skulle följa,
bland annat af fiendtlig egendom å neutralt, och neutral egendom å fiendtligt
fartyg skulle respekteras, samt kaparebref ej utfärdas. »Det officiella
tillkännagifvandet om Danmarks och Sveriges neutralitet kom Drouin de
Lhuys lyckligen till hjelp» i hans bemödanden att genomdrifva dessa regler,
enligt C. Calvos yttrande. Å kongressen i Paris hade man sedermera fått
höra lord Clarendon brännmärka Englands i århundraden följda politik, då
han betecknat kaperiet såsom »ett organiseradt och legalt sjöröfveri».
Hvilken triumf för de skandinaviska sjörättsprinciperna, när man erinrade
sig, att England trettio år förut, då koalitionen besegrat Napoleon, förklarat
sig i fredens intresse villigt till alla eftergifter, utom en: det skulle
aldrig låta sin sjörätt underkastas diskussion vid en kongress och göra den
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
17
till föremål för underhandling. Så oumbärlig för Englands intressen hade
då denna stormagts sjöröfveri-kodex ansetts. Om rätten slutligen här segrat
öfver våldet, så vore förtjensten och hedern af detta framsteg i högre grad
de skandinaviska staternas än någon annans.
Derför kunde de ock tillgodoräkna sig eu andel i den nya triumf, de
å Pariserkongressen godkända sjörättsreglerna år 1898 vunnit. “ Som bekant,
hade dessa fyra punkter ej biträdts af Förenta staterna, Spanien och Mejico
af Föienta staterna dock endast derför, att de önskade ännu längre
gående inskränkningar i det af krigförande utöfvade sjötyranniet. Emellertid
hade ej blott Förenta staterna iakttagit Parisdeklarationens regler, utan
äfven Spanien, hvarifrån det vid början af spansk-amerikanska kriget af
mycket betydande röster förkunnats, att man vore besluten att bedrifva
kaperi i stor skala, hade slutligen befunnits ej vara i stånd att så trotsa
den civiliserade verldens allmänna mening, utan med förbehållande af sin
s. k. »rätt att utfärda kaparebref» afstått från dess utöfning.
Motionärerna hafva härefter vidare anfört följande:
Det förslag, som motionärerna nu framstälde, slöte sig till en för de
skandinaviska folken samfäld, mer än tvåhundraårig tradition, hvilken i den
nordiska historien förlänade många ljuspunkter åt den eljest mörka tädan
af långvariga brödrafejder, på samma gång som den också af den allmänna
historien antecknats som ett äreminne öfver dem, hvilka stridt och blödt
för rätten. lörslaget afsåge eu i vår tid naturlig konseqvens af neutralitetsrättens
föregående utveckling.
hör upprättande af ett kraftigt neutralitetsförsvar hade samtliga de tre
folken gjort och gjorde fortfarande sådana ansträngningar, att de ej kunde
skyllas för att vilja taga neutralitetens fördelar i anspråk, men undslippa
bördan af dess ostridiga pligter.
För de magter, som korame att föra krig i vår närhet, skulle det väl
ordnade försvaret utgöra en säkerhet, att de skandinaviska staterna ej i
följd af defensiv svaghet skulle låta sig nödgas att blifva bundsförvandt
åt eller understödja den ena parten, och den såsom grundsats förklarade
neutraliteten blifva en borgen, att de ej heller skulle gripa till vapen för
annat ändamål än upprätthållande af neutraliteten eller afvärjande af ett
angrepp — en princip som, för Sveriges vidkommande, numera vore indirekt
uttalad i regeringsformens 74 § och i Danmark af representation och
regering förkunnats såsom dess politisk ledande tanke.
Då motionärerna nu vördsamt hemstälde till Riksdagen, att den måtte
Sill. Ull Rilcsd. Prat. IS!)!). 4 Sami. 1 A/d. 13 Häft. y
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
till Kong! Maj:t ingå med anhållan om ofördröjliga åtgärder till förberedande
af en samfäld deklaration, å Sveriges, Norges och Danmarks vägnar,
inför alla främmande magter, hyste de den vissa förutsättning, att detta
af Sveriges regering, enligt den svenska folkrepresentationens önskan, tagna
initiativ ° skulle röna det gynsammaste mottagande hos våra grannar och
fränder.
I Danmark vore frågan redan gammal. Danmarks fullmägtige vid
fredsunderhandlingarna i Wien efter det andra Slesvigska kriget hade haft
ett uppdrag i sådant syfte. Det hette i deras instruktion af 22 juli 1864:
Allerede på Londoner-conferensen fremkom den Tanke, åt de europseiske
Magter skulde garentere Danmarks Selvstamdighed indenfor dets
nye Gnendser. Det vilde vaire önskeligt, om de förbundne Magter lovede
i Förbindelse med Danmark, naar Freden var sluttet, åt bestrsebe sig för,
åt en saadan europeisk Garanti opnaaedes, maaske i Form af en europeisk
Erklffiring, i Kraft af hvilken Danmark folkeretlig blev en neutral Stat,
saaledes som f. Ex. Belgien og Schweiz.
Sedan tjugufem år tillbaka hade i Danmark fredssträfvandet \ uxit upp
till sådan omfattning och styrka, att det nu kunde sägas vara ett af folket,
dess representation och regering antaget nationel program, hvars tvenne
hufvudpunkter lydde: slciljcdom och ständig neuti ahtet.
För Danmarks anslutning till bemödandena för skiljedomstankens förverkligande
under fastare former än hittills hade redan 1875 ett Folketingets
utskott enhälligt uttalat sig, då emellertid Bigsdagen åtskilts förrän
ärendet hunnit behandlas i Tinget. Från år 1882 hade Dansk Fredsförening,
då stiftad under namnet Föreningen for Danmarks Neutralisering,
oafbrutet verkat för skiljedom och ständig neutralitet. Folketinget hade
hvad skiljedomsfrågan anginge, dels genom resolution den 27 mars 18SS
slutit sig till den i en adress till tinget uttalade önskan om en »vedvarende
nordisk Voldgiftstraktat >, dels med anledning af Förenta staternas
inbjudning, genom resolution den 21 november 1892, uppmanat regeringen
att''söka få till stånd »vedvarende» skiljedomstraktater med andra magter.
Vidkommande frågan om principiel, ständig neutralitet vore att märka:
Att Bigsdagen — båda tingen — i april 1894 antagit en resolution
af följande innehåll: »I det Bigsdagen udtaler, åt Forsvarsvaesenets Ord
ning
kun skeer med det Maal for Öje åt vserge os mod Angreb og åt
vserne vor Neutralitet under Sammenstöd mellem andre Magter, opfordres
Begeringen til ved gunstig Lejlighed åt söge denne vor Neutralitet almindelig
auerkendt og respekteret» •
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
in
Att regeringen, genom konseljpresidenten, den 11 oktober s. å. förklarat
sig acceptera detta Rigsdagens uttalande;
Att en i Folketinget den 3 december 1896 framstäld interpellation,
hvilka steg i syfte att betrygga upprätthållandet af landets neutralitet regeringen
tagit och hvilka bon ytterligare ansåge möjliga, af utrikesministern
besvarats med en förklaring, att regeringen vid sitt tillträde intagit den
genom riksdagsbeslutet af april 1894 angifna ståndpunkt; att hon ytterligare,
senast vid linanslagförslagets första behandling 1896, uttalat sin öfvertygelse,
att alla partier vore ense om, att Danmarks neutrala ställning vore
målet som borde eftersträfvas; att dess representanter i utlandet flere gånger
haft tillfälle att framhålla detta; att alla uppgifter om ett motsatt förhållande
och särskildt den om en hemlig allians mellan Danmark och en främmande
magt vore sanningslösa; hvarefter interpellation en afslutats med en af utrikesministern
till alla delar godkänd, af tinget enhälligt antagen dagordning,
så lydande:
»I det Folketinget forventer, att Regeringen ikke vil lade nogen Lejlighed
unyttet til åt overtyde Udlandet om, åt Danmarks Bestrsebelser
under en Konflikt mellem andre Stater udelukkende ville vsere rettede paa
åt opretholde Landets neutrale Stilling, gaar Tinget over til den fölgende
Sag paa Dagsordenen».
I Norge hade folkrepresentationen, utan tvifvel i samklang med en
allmän folkmening, uttalat sig för aftal på förhand med främmande magter
om internationella tvisters afgörande medelst skiljedom. Med 89 röster
mot 24 hade Stortinget den 5 mars 890 beslutit en adress till Kongl.
Maj:t med anhållan om åtgärd för afslutande af öfverenskommelse med
främmande magter om afgörelse genom skiljedom af tvister, som kunde
uppstå mellan Norge och dessa magter. Och den 16 juni 1897 hade stortinget,
under hänvisning till adressen af år 1890, enhälligt beslutit en anhållan
hos Kongl. Maj:t, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga nödig åtgärd till
sakens främjande.
Fråga om ständig neutralitet hade enligt hvad i pressen omförmälts,
med anledning af kejsarens af Ryssland fredsmanifest, förliden höst blifvit
af norska regeringen väckt genom en till Kong]. Maj:t ingifven framställning.
Norges Storting hade också, i likhet med Danmarks Rigsdag, visat
sitt intresse för det mellanfolkliga fredsarbetet genom anslag till fredsbyrån
i Bern, och derjemte beviljat resekostnader för norska delegerade vid de
interparlamentariska konferenserna. I budgetförslaget till innevarande års
20
Statsutskottets Utlåtande N-.o 73.
storting hade regeringen uppfört 50,000 kronor till utgifter vid en konferens
af det interparlamentariska förbundet för fred och skiljedom, som i år
skulle hållas i .Kristiania.
Om folkmeningens rigtning i Norge som i Danmark kuude sålunda
ingen tvekan råda.
Det förtjenade att ihågkommas, att de skandinaviska staternas ständiga
neutralitet äfven varit föremål för internationella fredskongressers uppmärksamhet.
Eu derhän syftande resolution hade antagits å det internationella
freds- och frihetsförbundets möte i Genéve 1883.
Denna samma resolution hade blifvit af den i Bern år 1884 samlade
kongress, som representerat skiljedoms- och fredsföreningarnas internationella
förbund, på förslag af den danske delegeraden, den om skiljedomsoch
neutralitetssträfvandena så högt förtjente fredsvännen E. Bajer, enhälligt
godkänd hvad dess principiella innehåll anginge, men med förbehåll i
afseende på vissa detalj bestämmelser om verkställigheten, som kongressen
ansett ligga utanför dess kompetens.
Till stöd för framställningen om anslag hafva motionärerna framhållit,
att det förberedande arbetet för de åsyftade deklarationernas åstadkommande
syntes bland annat påkalla utgifter för en konferens af delegerade från de
skandinaviska länderna.
Då utskottet nu går att yttra sig med anledning af förevarande motion,
vill utskottet till en början uttryckligen häfda den bestämda öfvertygelse,
utskottet i likhet med motionärerna hyser, att de Förenade Rikenas
sanna intresse fordrar, att de allt framgent må, med underhållande af
vänskapliga förbindelser med samtliga magter, ostördt bibehålla en orubbad
fred samt vid ett eventuel krig mellan andra stater iakttaga en sträng
och opartisk neutralitet. Denna öfvertygelse är också djupt rotfäst hos
hela vårt folk. Den är så naturligt framsprungen ur betraktelsen af de
Förenade Rikenas geografiska och politiska läge samt har upprepade
gånger såväl i tidningspressen och på annat mera enskildt sätt som ock
officielt af Kongl. Maj:ts Regering fått så oförtydbara uttryck, att något
tvifvel derom icke bör hos någon kunna förefinnas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 78.
21
Emellertid bör, i betraktande af ändamålets stora vigt, enligt utskottets
åsigt, ingen med de Förenade''Rikenas ära och suveräna ställning förenlig
åtgärd underlåtas, som kan med visshet sägas vara egnad att gifva
ökad. trygghet åt förverkligandet af nationens lifliga önskningar om fred
och neutralitet. För att söka underlätta bedömandet af, i hvad mån den
af motionärerna föreslagna åtgärden att till samtliga magter aflåta en deklaration
innefattande kungörandet af principiel och permanent neutralitet
må kunna vara af beskaffenhet att, utan skada för fäderneslandet i andra
afseenden, medföra dylik ökad trygghet, har utskottet ansett sig böra i
korthet söka redogöra för den folkrättsliga innebörden af de olika slagen
af neutralitet och särskildt af en sådan neutralitet, som den nu ifrågasatta,
dervid dock utskottet far, med begagnande af de uti motionen anförda ord
af den schweiziske rättsläraren C. Hilty, erinra, »att den enkla neutralitetens
rättigheter och pligter ännu ej äro så faststälda, som de nödvändigt borde
vara», och särskildt, »att den eviga neutraliteten öfverhufvud är ett folklättsligt
ännu föga faststäldt begrepp», hvadan alltså olika åsigter torde
kunna göras gällande om hvad densamma rätteligen må anses innebära. —
bitskottet kan ej underlåta att framhålla, hurusom redan denna omständighet
i och för sig synes gifva anledning betvifla, att någon i afsevärd män
ökad trygghet skulle kunna vinnas genom deklaration af dylik neutralitet.
Neutraliteten är enligt folkrätten antingen enkel eller af handlad.
Med enkel neutralitet, hvilket beteckningssätt innefattar neutraliteten
i detta ords vanliga bemärkelse, menas det tillstånd, hvaruti under krig
mellan två eller flere magter en fredlig stat befinner sig, då den i möjligaste
mån lemnas oberörd af fiendtligheterna mellan de krigförande, sjelf
afhåller sig från deltagande och inblandning deri samt med afseende å de
krigförande iakttager full opartiskhet. Att under krig stanna neutral av
ursprunglig och obestridlig rätt för hvarje fri och oberoende stat, som icke
sjelfvilligt inträder eller ingriper i kriget. Hvarje fri och sjelfständig stat
eger nemligen redan i kraft af sin suveränitet rättighet att, så länge han
pröfvar lämpligt samt öfverensstämmande med egna anspråk och intressen,
vara i fred, afhålla sig från andel i andra staters inbördes fiendtligheter,
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
bibehålla sin vänskapliga ställning och underhålla fredliga förbindelser med
alla, äfven med hvardera af tvenne eller flera sins emellan fiendtliga. Denna
enkla neutralitet eger således hvarje stat rätt att åtnjuta äfven utan särskilt
kungörande, ehuruväl sådant af praktiska skäl plägar i allmänhet
ega rum vid krigstillfälle. — Detta tillstånd innebär såväl för den neutrala
som för de krigförande magterna både rättigheter och pligter. Den neutrale
har rättighet att, så länge neutralitetens pligter iakttagas, af de krigförande
parterna lemnas i fred och icke störas eller oroas, vare sig genom omedelbara
angrepp eller missbruk af det neutrala området samt att i så ringa
män, som det existerande krigstillståndet medgifver, lida intrång uti sina
samfundsordningar, sin samfärdsel m. m. Den neutrales pligter bestå i
skyldigheten att icke sjelf ingripa i fiendtligheterna eller fiendtligt handla mot
någondera af de krigförande parterna, icke heller ensidigt gynna eller missgynna
någondera, till skada eller fördel för motparten eller förvägra den
ene något, som beviljas den andre. Den neutrale kan ofta vara nödsakad
att skrida till positiv handling i och för neutralitetens verksamma upprätthållande
och helgd, ja, kan till och med, derest t. ex. någon af de krigförande
magterna söker tvinga honom att uppgifva neutraliteten, vara
tvungen att med vapenmagt motsätta sig en dylik neutralitetskränkning,
vid äfventyr att eljest sjelf göra sig skyldig till neutralitetsbrott. — De
krigförande magterna å sin sida hafva rätt att fordra, att den neutrale uppfvller
nämnda skyldigheter samt underkastar sig de med krigstillståndet
jemväl för honom" oafvisligen förknippade olägenheter, hvaremot de krigförande
äro pligtige att akta den neutrales sjelfständighet och fred, hans
intressen och rättsliga anspråk, befogade handel och samfärdsel, såväl med
andra neutrala stater som med de krigförande.
Från denna enkla, i egentlig mening folkrättsliga neutralitet skiljer
sig den af handlade neutraliteten, hvilken uppkommer genom mellanstatliga
fördrag, som mer eller mindre modifiera den enkla och normala neutraliteten
till abnorm, genom att närmare bestämma henne medelst särskilda
vilkor eller genom inskränkning eller utsträckning af hennes betydelse.
Uti den afhandlade neutraliteten kan vidare urskiljas två slag, fri eller
bunden neutralitet. Fri är den neutralitet, hvilken beror af den neutrales
fria vilja och kan af honom när som helst uppgifvas. Bunden blir neutraliteten
derigenom, att en stat genom fördrag med eller utfästelse till en
eller flera andra stater förpligtar sig att iakttaga densamma. Denna bundna
neutralitet kan slutligen vara antingen för visst fall åtagen, tillfällig, eller
t
Statsutskottets Utlåtande N:o 73. 23
ock ständig (permanent, perpetuel''), gällande för all framtid och under alla
förhållanden.
I benämningen på detta sista slag af neutralitet återfinnas de uttryck,
som motionärerna användt för att beteckna det af dem afsedda neutralitetstillståndet.
Att det verkligen är ständigt bunden neutralitet, som nu
ifrågasatts, torde framgå jemväl deraf, att enkel neutralitet, såsom ofvan
anförts, redan i kraft af suveräniteten åtnjutes af de Förenade Rikena liksom
af hvarje annan stat, äfven utan något kungörande på förhand, deraf
att afhandlad fri neutralitet, hvilken när som helst finge öfvergifvas, icke
skulle innebära en i allra ringaste mån ökad tiyggliet, samt deraf att det
uppenbarligen icke är fråga om tillfällig neutralitet. Det torde då vara
lämpligt att något närmare skärskåda, hvad den ständigt bundna (permanenta)
neutraliteten innebär.
Vanligen är den permanenta neutraliteten garanterad af vissa magter,
men detta är ingalunda nödvändigt. Orsaken att så plägar vara fallet, är,
teoretiskt taget, att ingen stat gerna åtager sig en förbindelse utan att till
gengäld erhålla någon motsvarande förmån. Denna garanti har dock i
verkligheten visat sig vara dels vid kritiska tillfällen i allmänhet värdelös,
dels i flera afseenden farlig för den neutraliserade staten sjelf, till följd af
de inblandningar i denna stats angelägenheter från garantimagternas sida,
hvartill den gifver anledning, och har sålunda faktiskt blifvit till större
skada än gagn. Med rigtig insigt häraf hafva motionärerna ej heller ifrågasatt
djdik garanterad neutralitet. — Emellertid kan, såsom nyss sades, den
permanenta neutraliteten existera äfven utan garanti, och kan då vara antingen
af andra magter erkänd eller icke. Ett enkelt erkännande af en
stats neutralitet innebär enligt folkrätten uttryckligt medgifvande af förpligtelsen
att icke kränka densamma. Huruvida och i hvad mån en förklaring
från Sverige-Norges sida om permanent neutralitet skulle komma
att af andra magter mötas med uttryckligt erkännande, kan tydligen icke
på förhand bedömas, men torde icke få tillmätas afgörande betydelse för
den nu förevarande frågan, enär ju de Förenade Rikena för att den
ifrågasatta neutralitetsförklaringen skulle få någon betydelse, icke lära kunna
göra densamma beroende på ett dylikt erkännande, utan endast afgifva den
i form af ensidig utfästelse, vid hvilken de sjelfva måste anse sig under
alla förhållanden bundna. Ifall erkännande icke gifves, skulle en dylik neutralitetsförklaring
endast innebära frivilligt åtagande af förpligtelse!- utan
motsvarighet af några söm helst förmåner utöfver dem, som redan i kraft
af suveräniteten åtnjutas vid enkel neutralitet.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
Den stat, som blifvit förklarad eller sjelf förklarat sig för permanent
neutral, saknar den politiska frihet, som åtföljer enkel neutralitet, och kommer
derför gent emot andra stater i ett tillstånd af ^sjelfständighet. Ett
d)dikt permanent neutralitetst vång låter derför icke väl förlika sig med
en fri stats suveränitet. Dertill kommer att deu permanenta neutraliteten
är praktiskt onyttig, tv, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, har ingen
ständigt neutral stat, icke ens den som fått sin neutralitet garanterad, gått
fri från anfall eller tillbud dertill, så snart någon tillräckligt stark magt
funnit med sitt intresse förenligt att angripa honom, och den neutraliserade
har vid dylika tillfällen undgått krig eller nederlag, endast för så vidt han
varit rustad samt visat sig villig och i stånd att till det yttersta försvara
sig på samma sätt och med samma uppoffringar, som om han ej varit neutraliserad.
Den permanenta neutraliteten kan till och med anses vara i sig sjelf
orimlig, t}T dels gifves det icke någon stat, som är utesluten från möjligheten
att af andra stater tillfogas en orätt, för hvilken upprättelse på fredlig väg
icke står att vinna, samt följaktligen finnes aldrig någon säkerhet derför,
att icke krigets medel måste användas, dels kan ingen skåda in i framtiden
och förutse de otaliga och oberäkneliga händelser, hvilka kunna framkalla
alldeles nya statsgestaltningar. Med den permanenta neutraliteten
följer äfven för ett land faran för utländska inblandningar, hvilken fara
visserligen härvid är mindre än vid den garanterade neutraliteten, men
dock ganska betydande. — Den permanenta neutraliteten framstår af dessa
orsaker mer som en börda och en fara för den neutrale än som en förmån,
under det att den enkla, fria neutraliteten alldeles öfvervägande ter
sig som en förmån.
Till hvad sålunda anförts och åberopats har utskottet velat erinra,
att det icke är för den neutraliserades egen skull utan på grund af Europas
allmänna politiska intresse och isynnerhet de mägtiga grannstaternas,
som de nu existerande permanent neutraliserade staterna -—- Schweiz, Belgien,
Luxemburg — försatts i denna ställning. Orsaken dertill är deras
kritiska läge. För den stat, som liksom de Förenade Rikena icke är så
belägen, utan tvärtom njuter förmånen af ett synnerligen lyckligt, afskildt
läge, som i de allra flesta fall visat sig innebära naturlig neutralitet, kan
derför, enligt utskottets uppfattning, ingen anledning förefinnas att ikläda
sig onödiga, tryckande och farliga förpligtelser samt utan nödtvång medgifva
inskränkning uti den frihet och sjelfbestämniugsrätt, som vi från urminnes
tid egt och bevarat. Genom att förbinda sig till en konventionel neu
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 73. 25
tralitet skulle de Förenade Eikena intet vinna, som de ej redan dessförinnan
i kraft af sin suveränitet ega, men deremot kunna mycket förlora.
Den enkla, frivilliga neutraliteten, torde således vara den enda, som är med
de Förenade Rikenas sanna bästa förenlig och dem värdig.
Ett. ytterligare stöd härför har utskottet hemtat från hans excellens
herr ministerns för utrikes ärendena anförande till statsrådsprotokollet öfver
ministeriella ärenden den 15 februari 1899, deruti meddelats, att, sedan af
förekommen anledning yttrande infordrats från -våra samtliga beskickningschefer
i utlandet angående det emottagande, som enligt deras åsigt en från
vår sida framstäld begäran om permanent erkännande af de Förenade Rikenas
neutralitet skulle röna hos de andra magterna, hade af de ingångna
svaren med all tydlighet framgått, hurusom ingen som helst fördel, utan
fastmera olägenhet, skulle uppstå för de Förenade Rikena genom dylik
permanent neutralitetsförklaring.
Då utskottet således, med gillande af de uti motionen uttryckta fredsönskningar
och i den fasta förvissning, att Kongl. Maj:ts Regering icke lärer
underlåta att, då anledning dertill gifves, för magterna allt fortfarande framkalla
var upprigtiga och bestämda önskan om fred och neutralitet samt att,
så vidt på Sverige Norge må ankomma, bidraga till bibehållandet af fred
mellan folken, finner sig böra afstyrka bifall till motionärernas yrkande om
skrifvelse till Kongl. Maj:t i angifvet syfte, anser utskottet sig icke behöfva
ingå i pröfning af den konstitutionella befogenheten af det uti samma
yrkande föreslagna sätt för den åsyftade deklarationens åvägabringande, så
vidt de Förenade Rikena Sverige-Norge angår.
Vid bifall till utskottets afstyrkande hemställan i hufvudsaken blifver
något anslag icke erforderligt.
Med anledning af motionen och på grund af hvad utskottet sålunda
anfört, hemställer utskottet,
att Riksdagen, under uttalande af att svenska folkets
bestämda och upprigtiga önskan är, att Sverige-Norge
må allt framgent få lefva i fred, utan inblandning i
andra staters angelägenheter eller tvister, samt att Riksdagen
förväntar, att'' Kongl. Maj:ts Regering allt fortfarande
icke lemnar något tjenligt tillfälle obegagnadt
att söka öfvertyga utlandet om att Sverige-Norges
sträf van under en konflikt mellan andra stater uteslutande
skall rigtas på att upprätthålla de Förenade RikeBih.
till Riksd. Prot. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 43 Raft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 73.
nas neutrala ställning, måtte förklara herr Hedins m. fl
förevarande motion icke till någon Riksdagens vidare åt
gärd föranleda.
Stockholm den 28 april 1899. %
På'' statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERGh
Reservation
af herr S. G. von Friegen i fråga om utskottets motivering.
STOCKHOLM 1899, IDUNS KUNGL. HOJBOKTRYCKERI.