Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

1

N:o 80.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1899, kl. 3 e. m

Utlåtande, angående dels Kongl. Maj ds i statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning om anslag
till postverket, dels ock inom Riksdagen i detta ämne väckta
motioner. (2:a U. A.)

I punkten 2 af sjunde hufvudtiteln i den till innevarande års Riksdag
aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl.
Maj:t föreslagit, att Riksdagen måtte, med godkännande af de enligt
statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 13 januari 1899 tillstyrkta
ändringar i postverkets stater äfvensom af de bestämmelser, hvilka, i sammanhang
med ifrågasatt reglering af aflöningsförmånerna för en del
tjensteman och betjente vid postverket, enligt samma statsrådsprotokoll
tillstyrkts, för år 1900 bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt,
till 10,295,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom postverkets
utgiftsstater skulle ökas med 1,151,400 kronor.

I sammanhang härmed har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,
att till den redan bildade fonden för anskaffande af tomt till nytt
posthus i Stockholm finge afsättas ej mindre den behållning, som för år
1899 kunde å postverkets rörelse uppstå utöfver det redan för statsregleringen
beräknade öfverskottet för samma år, än äfven, sedan postverkets
bokslut för år 1900 verkstälts, af det för sistnämnda är uppkomna
öfverskottet den del intill 200,000 kronor, som kunde komma att öfverstiga

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Äfd. .35 Haft. (N:o 60.) 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

305,000 kronor, och att den sålunda förstärkta fonden, under benämning
»fond till posthusbyggnader», finge, i den mån Kongl. Maj:t, funne sådant
erforderligt, användas dels till fortsättande af uppförandet af ett posthus
i Malmö, dels ock till betäckande af de kostnader, som utöfver förut beräknade
kunde uppstå för uppförande af posthus i Stockholm och Helsingborg.

Slutsummorna af de för år 1900 föreslagna staterna, jemförda med
de för innevarande år af Kongl. Maj:t faststälda, äro, enligt hvad åberopade
statsrådsprotokollet gifver vid banden, följande:

år 1899 år 1900

afl önings staten..........................

ö fvergångsstaten..............................

pensionsstaten ......................................

omkostnadsstaten ..............................

oförutsedda utgifter ..........................

afkortningar och restitutioner m. m.

kr.

3,447,300

2,400

73,375

5,100,500

450,000

70,025

kr.

5,049,100

2,400

72,875

4,618,500

465,000

87,125

tillsammans kr. 9,143,600:— kr. 10,295,000

Af den i statsrådsprotokollet (sid. 7—93) lemnade utredning inhemtas,
att de föreslagna ändringarne i de särskilda staterna afse:

Ökning.

Aflöning sstaten.

genom uppförande i staten af aflöning
för en femte byråchef samt för ytterligare
två aktnarier och en revisor hos ^

generalpoststyrelsen med ............... kr. 15,400: —

i anslaget till vikariatsersättning samt arfvoden
till extra biträden m. in. hos

generalpoststyrelsen med.................... » 10,000:

i aflöningsanslagen till postdirektörer och

postinspektörer*) med....................... » 3,500:—__

___ Transport kr. 28,900: —

•) då i nuvarande särskilda aflöningsanslag till distriktsförvaltningarna eller postinspektionerna
inberäknas det under nämnda rubrik uppförda anslag å 7,000 kronor till
ersättning för mistning af uppbörds- och frimärkesprovision åt de kontrollörer och postexpeditörer
vid postanstalterna, som beordras att tjenstgöra vid distriktsförvaltningarna,
hvilken ersättning kommer att upphöra.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

3

Transport kr. 28,900: —
i anslaget till aflönande af öfrige postförvaltare
med ...................................... * 184,800: —

i dito till aflönande af kontrollörer med » 26,900: —

i dito till aflönande af postexpeditörer med » 648,200: —

i dito till aflönande af vaktbetjente med » 531,000: —

i dito till aflönande af poststationsföre st:indare.

med ...................................... » 20,000: —

i dito till ålderstillägg med....................... » 152,000: —

i dito till arfvoden åt extra vaktbetjente
och till hushyresbidrag för en del betjente
med........................................... » 180,000:— kr.

Pensionsstaten.

af Kongl. Maj:t beviljade nya pensioner............................ kr.

Omkostnadsstaten.

genom uppförande i staten af ett anslag

till felräkningspenningar med ............... » 50,000: —

i anslaget till postföringskostnad vid befordran
å jernväg med ...................... » 200,000: —

i dito till postföringskostnad vid befordran
å landsväg och inom postanstalternas
områden samt till landtbref bäring

med......................................... » 40,000: —

i dito till postföringskostnad vid befordran
sjöledes mellan fasta landet och Gotland
med........................................ » 3,000: —

i dito till postföringskostnad vid befordran
sjöledes mellan Sverige och Tyskland

med ................................................. » 140,000: —

i anslaget till tillverkning af frimärken,

frankokuvert, brefkort och kortbref med > 10,000: — kr.

Oförutsedda utgifter.

höjning af anslaget med ................................. kr.

Afkortningar och restitutioner rn. in.

höjning af anslaget med.................kr.

Summa ökning kr.

1,771,800: —
9,450: —

443,000: —
15,000: —

17,100: —
2,256,350: —

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Minskning.

Aflöning sstaten.

i anslaget till aflönande af extra biträden vid distrikts förvaltningarna

och postanstalterna med .................... kr. 1 70,000: —

Pensionsstaten.

besparing med ............................................................... kr. 9,950: —

Ornkostnadsstaten.

i anslaget till uppbörds- och frimärkes provision

med........................................ kr. 310,000: —

i dito till traktamenten för tjensteman i

jemvägskupé med................................... » 105,000: —

i anslaget till traktamenten för vakt betjente

med.......................................... » 510,000:— kr. 925,000: —

Summa minskning kr. 1,104,950: —

Om från summan af ökningen .................................... kr. 2,256,350: —

dragés summan af minskningen ........................................... » 1,104,950: —

erhålles det belopp af............................................................... kr. 1,151,400: —

hvarmed enligt Kongl. Maj:ts förslag postverkets utgiftsstater skulle komma
att för år 1900 på det hela ökas.

Postmedlen, som i riksstaten för innevarande år uppförts med 9,925,000
kronor, hafva för år 1900 beräknats till 10,800,000 kronor. Då, på sätt
ofvan angifvits, postverkets utgifter enligt staterna för år 1900 af Kongl.
Maj:t beräknats till 10,295,000 kronor, skulle alltså inkomsterna komma
att öfverstiga utgifterna med 505,000 kronor.

I fråga om de af Kongl. Maj:t förslagna förändringar i aflöningsstaten
innehåller statsrådsprotokollet hufvudsakligen följande:

General- I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 22 november 1898 med förslag till
postttyreUen. gtater för år 1900 hade generalpoststyrelsen till en början anfört, att det
enligt styrelsens förmenande vore nödvändigt att å postverkets aflönings -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

5

stat upptaga den byrå, som sedan år 1896 med Kongl. Maj:ts medgifvande
varit inom styrelsen provisoriskt anordnad och för hvars indragning någon
möjlighet icke vidare syntes styrelsen förefinnas.

Generalpoststyrelsen hade i detta afseende erinrat, hurusom, efter
det vid särskilda tillfällen Kongl. Maj:t, på framställningar af styrelsen,
medgifvit anställande af en adjungerad ledamot att biträda med revisionsbyråmålens
handläggning, och adjunktioner för kortare tider förekommit
jemväl å kansli- och kameralbyråerna, styrelsen funnit sig nödsakad
att göra framställning om anställande för hela året 1896 hos styrelsen
af en särskild adjungerad ledamot, hufvudsakligen till hjelp för revisionsbyrån,
soin minst berörts af den med 1893 års ingång genom de nya
postinspektionernas inrättande verkstälda decentralisationen, men äfven till
beredande af någon lättnad i embetsgöromålen för cheferna å styrelsens
kansli- och kameralbyråer. Generalpoststyrelsen hade dervid anmält, att,
i händelse af bifall till berörda framställning, styrelsen tänkt sig, att till
handläggning af den adjungerade ledamoten skulle öfverlemnas följande
grupper af ärenden, nemligen från revisionsbyrån anmärknings-, afkortnings-
och restitutionsmål, ärenden rörande postverkets tidningstaxor och
beträffande vilkoren för tidningsbilagors postbefordran samt poststatistiska
ärenden och utarbetandet af postverkets årsberättelse; från kanslibyrån
ärenden rörande förseelser vid postförsändelsers aflemnande till postbefordran
(korsbandsmissbruk m. in.) och frågor om ersättning för bortKomna
eller skadade värdeförsändelser; samt från kameralbyrån frågor om
redogörares ° uppbörd ssäkerhet, uppgörande af liqvider med utländska
postverk, frågor rörande den i § 46 mom. 2 i instruktionen för styrelsen
omförmälda särskilda understödskassa äfvensom afskrifnings- och balansmål;
hvarjemte den adjungerade ledamoten skulle utöfva det närmaste chefskapet
för den egentliga revision spersonalen å revisionsbyrån och de öfrige
tjensteman hos styrelsen, som, enligt styrelsens bepröfvande, blefve mera
uteslutande använda till biträde vid handläggningen af de den adjungerade
ledamoten särskildt åliggande göromål. Generalpoststyrelsens nu
omförmälda framställning hade af Kongl. Maj:t den 20 december 1895
bifallits; och hade med anledning häraf bildats en särskild afdelning af
styrelsen, tills vidare benämnd revisionsbyrån II. Vid denna byrå hade
tills vidare anstalts en af kanslibyråns notarier, revisionsbyråns samtlige
revisorer med hos dem tjenstgörande amanuenser och biträden samt två
amanuenser för expeditionsgöromål. Derjemte hade generalpoststyrelsen
förordnat, att den a styrelsens statistiska kontor tjenstgörande personal
skulle, i mån af behof, biträda den nya byrån med vissa ärendens handläggning,
samt att de å styrelsens öfriga byråer anställa biträden för ren -

En femte
byrå.

\

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

skrifning tills vidare skulle fullgöra dylika arbeten äfven för den nya
byrån.

På förnyade framställningar, dervid generalpoststyrelsen framhållit,
att de förhållanden, som föranledt den nya byråns anordnande, vore oförändrade,
hade Kong! Maj:t genom särskilda beslut den 27 november 1896
och den 10 december 1897 medgifvit, att jemväl under åren 1897 och
1898 finge bos styrelsen anställas en adjungerad ledamot för handläggning,
i enlighet med föreskrifterna i den för styrelsen gällande instruktion, af
de ärenden, som, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de under år 1896
tillämpade grunder, blefve till honom ötverlemnade.

För bibehållande af den provisoriskt bildade nya byrån hade generalpoststyrelsen
hos Kongl. Maj:t gjort hemställan om förordnande af en
adjungerad ledamot hos styrelsen äfven för innevarande ar.

Då verkligt stadigvarande behof af denna nya byrå förefunnes, i det
att den påkallats icke af tillfälliga förhållanden, utan af poströrelsens
stadiga tillväxt och ej minst af den betydande utvecklingen af postförbindelsen
med utlandet, hvilket allt med nödvändighet kraft ökade arbetskrafter
hos generalpoststyrelsen, samt, så vidt styrelsen kunde inse, anledning
saknades att fortfarande hålla byrån utom stat, hade styrelsen
ansett sig höra nu förnya sin i sammanhang med förslaget till postverkets
utgiftsstater för år 1899 gjorda framställning om den nya hyrans öfverförande
till ordinarie stat. 1 följd häraf hade generalpoststyrelsen hemstält
om uppförande å postverkets stat af aflöning till eu femte byråchef och
anordnande, delvis genom utbrytning från andra byråer, afen femte byrå,
dit af den ordinarie personalen i statsförslaget öfverförts från kanslibyran
en notarie samt från den förutvarande revisionsbyrån sex revisorer; varande
i statsförslaget den föreslagna nya byrån upptagen under benämning
revisionsbyrån, och den förutvarande revisionsbyrån under benämning
utrikes- och författningsbyrån.

Ehuru styrelsen redan af den omständigheten, att den nu a stat begärda
nya byrån existerat i nära tre år och fortfarande ansåges nödvändig,
funnit det uppenbart, att byråns tillkomst och fortvara icke berodde af
förhållanden, som kunde väntas komma att upphöra, hade styrelsen
likväl velat anföra några siffror, som ytterligare gåfve stöd åt denna åsigt.
Då styrelsen den 28 november 1891 framlagt förslag till decentralisation
inom postförvaltningen genom inrättande af nya distriktsmyndigheter
och dervid framhållit, bland annat, nödvändigheten att något lätta
byråchefernas arbetsbörda, hade styrelsen närmast hatt att räkna med
förhållandena under år 1890, såsom det då senast tilländalupna aret.
Antalet hos styrelsen sistnämnda år diarieförda ärenden hade obe -

)

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

7

räknadt de från vederbörande postanstalter å bestämda tider insända
redogörelser af olika slag samt en mängd reqvisitioner in. m. dylikt —
utgjort 13,712. År 1897 både de diarieförda målens antal, oaktadt decentralisationen,
stigit till 13,931; och en jemförelse mellan målens antal under
de ar, som förflutit, sedan distriktsförvaltningarna med ingången af år
1893 införts, visade, att antalet till en början sjunkit, enär detsamma
utgjort 13,446 år 1893, 13,019 år 1894 och 12,900 år 1895, men att
målens antal derefter lika regelbundet, men hastigare, å nyo stigit, år 1896
till 13,088 och år 1897 till 13,931. För tiden 1 januari—19 november
1897 hade antalet hos styrelsen diarieförda mål utgjort 11,824, men under
motsvarande tid 1898 hade antalet stigit till 12,578.

Sammanstälde man dessa siffror med den omständigheten, att vid
distriktsförvaltningarnas inrättande vederbörande postinspektörer fatt åt
sig lemnadt att afgöra en del frågor af mindre omfattande beskaffenhet,
hvilka förut handlagts hos generalpoststyrelsen, och att således de ärenden,
som fortfarande förbehållits styrelsen, kunde till en ganska stor del
anses vara mera betydande, funne styrelsen det uppenbart, att samma
antal i diariet förda mal numera fordrade mera arbete än motsvarande
antal före distriktsförvaltningarnas tillkomst; och äfven om det måste
erkännas, att bland diarieförda mål hos generalpoststyrelsen, likasom hos
andra embetsverk, alltid funnes åtskilliga, hvilkas behandling kunde vara
ganska lätt, finge det dock anses ostridigt, att ärendena, hvilka, på sätt
de anförda siffrorna utvisade, till antalet ökades år från år, länge varit
och fortfarande komrrie att blifva allt för många för att hinna handläggas
af de å stat uppförda fyra byråerna. Derest icke nödig förstärkning
anordnades, skulle detta hafva till följd, dels att balansen af ärenden,
som icke hunne afgöras, blefve allt större, hvilket för ett postverk alltid
måste verka menligt och stälde svenska postverket i eu ofördelaktig dager
vid förbindelsen med de utländska postverk, der arbetskrafterna vore
rikligt tillmätta, dels ock att mängden af inkomna ärenden hindrade postverkets
centralförvaltning att, i den mån önskligt vore, taga initiativ till
vidare utveckling och förbättringar af postväsendet eller att egna tid och
intresse åt sådana frågor, som icke representerades af diarieförda mål. Ett
sadant stadigvarande missförhållande mellan arbete och de för detsamma
tillgängliga arbetskrafter borde man, enligt generalpoststyrelsens förmenande,
icke längre söka bota genom inskjutande af allenast tillfällig arbetshjelp,
utan syntes det styrelsen nu vara hög tid att å ordinarie stat upptaga
åtminstone en del af den arbetshjelp, verket under alla omständigheter
behöfde.

Till de skäl, som härför anförts, borde också läggas, att den ökade

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

mängden af ärenden både hos generalpoststyrelsen och postsparbanksstyrelsen
med bjudande nödvändighet påkallade ändringar åt de för verken
gällande instruktionsföreskrifter i det afseendet, att åt byråcheferna öfverlemnades
beslutanderätt i vissa till deras byråer hörande ärenden. Derigenom
skulle generalpostdirektörens tid icke blifva i så hög grad som för
närvarande upptagen af att åhöra föredragningar och fatta beslut jemväl
i en stor mängd ärenden af jemförelsevis ringa betydenhet, utan tillfälle
skulle, till postverkets och postsparbankens bästa, lemnas honom att företrädesvis
kunna egna sin ledning och sitt intresse åt de vigtigare fragorna,
vare sig dessa utgjordes af redan inkomna ärenden eller afsåge ledningen
af verkens framtida utveckling. Att lemna sådan beslutanderätt, som nu
för byråcheferna ifrågastälts, åt mera tillfällig arbetshjelp syntes styrelsen
föga lämpligt.

Under förutsättning af bifall till den nu gjorda framställningen om
den nya byråns upptagande å ordinarie stat, hade generalpoststyrelsen
anhållit om’'' uppdrag att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till deraf
påkallade ändringar i den för styrelsen gällande instruktion och att i
sammanhang dermed angifva de nödiga begränsningarna för byråchefernas
beslutanderätt äfvensom i berörda instruktion föreslå de ytterligare ändringar,
som i detta och andra afseenden kunde finnas behöfliga och lämpliga.

Nya aktuarie- Då genom en dylik nödvändig ändring i nuvarande förhållanden

fenster™ byråcheferna i vissa fall blefve beslutande, borde de ock, enligt generalJU
6 poststyrelsens åsigt, kunna påräkna att till sin hjelp ega biträde af större

ordinarie personal, än nu vore fallet. Detta finge dock icke förstas sa,

att uteslutande af berörda anledning flera arbetskrafter än tillförene skulle
påkallas, utan allenast så, att granskning och förberedande behandling af
ärendena skulle i större omfång, än nu vore händelsen, kunna hvila på
ordinarie personal.

Den generalpoststyrelsen biträdande tjenstemannapersonalen utgjordes
enligt gällande stat för närvarande af 27 personer utom 2 kammarskrifvare
på öfvergångsstat, af hvilka sistnämnde den ene vore för sjukdom ständigt
tjenstledig. Jemte denna ordinarie personal funnes hos styrelsen icke
mindre än 51 med årsarfvoden anstälde amanuenser — de för renskrifning
eller dylikt antagna oräknade — hvilka handlade bestämda göromål, som
för vissa af amanuenserna vore af lika stor omfattning och af lika vigt
som de flesta ordinarie tjenstemäns i första lönegraden. För att icke arbetet
skulle blifva för ensidigt, hade amanuenserna plägat tid efter annan förflyttas
från en amanuenssyssia till en annan och jemväl till olika byråer. Sådan
förflyttning vore till fördel för amanuenserna sjelfva och för verket i dess
helhet, men vållade naturligtvis, att hos amanuenserna icke kunde förutsättas

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

9

samma detaljkännedom som hos den mera stabla ordinarie personalen samt
att i följd deraf deras arbete fordrade mera ledning och öfvervakande.
Och då upphörande af dessa förflyttningar icke syntes styrelsen böra ifrågakomma,
enär genom desamma mångsidigare kunskaper tillfördes de
amanuenser, genom hvilka den ordinarie personalen skulle rekryteras,
kunde det icke undvikas, att ledningen af byråerna fordrade mer arbete
af byråcheferna, än förhållandet skulle vara, om den ordinarie personalen
vore tillräckligt talrik. Men äfven om, beträffande de nämnda förflyttningarna,
ändring skulle ske, till skada för verkets framtid, men till hjelp
för tillfället, kunde det dock icke förutsättas, att det i längden skulle låta
sig göra att bibehålla den ofördelaktiga proportionen mellan ordinarie och
extra arbetskrafter eller att med de klena befordringsutsigter, som för
närvarande för dessa amanuenser inom verket förefunnes, erforderligt
antal dugande personer skulle qvarstanna för att efter en trägen amanuenstjenstgöring
kanske i 14 å 15 år eller mera kunna nå ordinarie
anställning. För deras snabbare befordran till ordinarie tjenst måste derför
enligt generalpoststyrelsens mening något göras, och om än det
dervid icke kunde blifva fråga om att på en gång skapa så många ordinarie
befattningar, som bedröfligt vore, borde man dock icke lemna denna
synpunkt ur sigte, utan, då det nu gälde att å stat uppföra en ny byrå
hufvudsakligen genom utbrytning från en redan bestående, tillse, hvilka
ordinarie arbetskrafter dervid med nödvändighet erfordrades. Såsom
det mest trängande behofvet i sådant afseende ansåge sig generalpoststyrelsen
böra framhålla anställandet å »utrikes- och författningsbyrån»
af ytterligare en aktuarie samt å »revisionsbyrån» af en aktuarie och eu
revisor.

A den förra af dessa byråer, som nu i postverkets personalförteckning
benämndes »Revisionsbyrån I», handlades, utom ärenden rörande
postverkets bref- och pakettaxor, jemväl de flesta frågor rörande postutvexlingen
med utlandet, bland hvilka förekomme sådana, som rörde
afsilande af internationella postfördrag med tillhörande expeditionsreglernenten
samt ändringar i bestämmelserna i redan befintliga dylika fördrag
och reglementen, ärenden, som numera intoge ett synnerligen betydelsefullt
rum i byråns verksamhet. Postfördragen innefattade verldspostkonventionen,
aftal angående utvexling af bref m. m. med angifvet värde och
angående postanvisningsrörelsen, konvention rörande postpaket, aftal angående
inkasseringsrörelsen och angående abonnement genom postverkets
förmedling å tidningar och andra periodiska skrifter, äfvensom särskilda
överenskommelser angående olika delar af postutvexlingen med Norge,
Danmark, Ryssland, Tyskland, Belgien, Frankrike, Storbritannien och Aine JJik

till Kikad. Prål. 1399. 4 Hand. 1 AJit 35 Haft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

rikas Förenta Stater m. in. Dessa fördrag och öfvenskoinmelser föranledde
genom den mångfald af bestämmelser, som i dem innehölles, en
högst betydande skriftvexling med vederbörande utländska förvaltningar
och med verldspostföreningens internationella byrå i Bern, hvilken skriftvexling
mestadels fördes å främmande språk. De cirkulär och skrivelser
från nämnda främmande myndigheter, som vore af någon större och mera
stadigvarande betydelse för postförbindelserna med utlandet, måste -— för
att så lätt som möjligt vid förefallande behof kunna ur dem erhålla tillförlitlig
öfversigt öfver allt, som inom området för hvart och ett af de
särskilda fördragen och öfverenskommelserna förekommit —• vara med
sakkunskap systematiskt ordnade efter de ämnen, de afsåge. Detta kunde
ej vidare åläggas den å byrån anstälde notarien, enär, med det omfång
skriftvexlingen numera tagit och som beständigt ökades, denne tjensteman,
hvilken det tillhörde att bestrida sekreteraregöromålen å byrån, icke kunde
medhinna jemväl arbetet med de omförmälda handlingarnas ordnande.
Den som å byrån för närvarande förde diariet-, expedierade remisser och
skrivelser, öfvervakade att''dessa i rätt tid besvarades, upprättade register
öfver utgående skrifvelser samt utförde en diarieförares åligganden i öfrigt,
vore amanuens; och hade det synts generalpoststyrelsen, att denna amanuensbefattning,
som förutsatte goda kunskaper i utländska språk och
ganska mycken insigt i öfrigt, borde utbytas mot en ordinarie befattning,
hvars innehafvare, utom de nyssnämnde amanuens nu åliggande göromål,
skulle hafva bestyret med ordnandet, förvaringen och tillhandahållandet
af ofvanberörda handlingar angående postförbindelserna med utlandet,
Derjemte skulle denne tjensteman såsom ordinarie diarieförare mottaga
och vårda handlingarna i öfriga till byrån hörande ärenden; och borde
han i sådan egenskap benämnas aktuarie. Den ordinarie personalen å den
föreslagna utrikes- och författningsbyrån skulle således komma att bestå
af en notarie och två aktuarier.

Beträffande den nya revisionsbyrån, som i postverkets personalförteckning
för närvarande benämndes »Revisionsbyrån II», skulle densamma,
enligt hvad förut omförmälts och redan för närvarande vore provisoriskt
genomfördt, få från kanslibyrån öfvertaga ep notarie och från den å stat
uppförda revisionsbyrån dess sex revisorer. A denna provisoriskt anordnade
byrå tjenstgjorde en amanuens såsom diarieförare, med åliggande jemväl att
förse utställa anmärkniugsakter med koinmunikationsresolutioner; öfvervaka
att aflåtna skrifvelser, remisser och kommunikationer i rätt tid besvarades;
expediera alla från byrån utgående skrifvelser samt öfver dessa upprätta
register; ordna och förvara de till byrån inkommande handlingar; föra särskilda
anteckningar rörande beskaffenheten af de från revisorerna å redo -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

11

görarn o utstälda anmärkningar; samt i (ifrigt sköta sådana göromål, som vanligen
tillkomma en aktuarie eller registrator. Då antalet å byrån diarieförda
mål redan år 1897 uppgått till närmare 2,600 och å denna byrå, likasom
å de öfriga, syntes komina att år för år stiga, samt antalet utgående expeditioner
från byrån för sistnämnda år beräknats till omkring 3,650,
hade det synts styrelsen vara för mycket begärdt, att ifrågavarande arbete
fortfarande skulle skötas af en amanuens, hvars arfvode, enligt gällande
bestämmelser, för närvarande kunde uppgå till högst 1,800 kronor för år.
Naturligt vore ock, att det skulle vara till fördel för arbetet å byrån, om
å denna plats funnes anstäld en ordinarie tjensteman, som kunde stanna
en längre följd af år på platsen samt derigenom båttre lära känna sitt
arbetsmateriel, än som kunde förutsättas blifva fallet med en mot arfvode
anstäld amanuens, hvilken tvingades att jemväl genom arbete annorstädes
söka förbättra sina inkomster och bevara utsigten till befordran. Styrelsen
hade för den skull å staten för den nya revisionsbyrån upptagit en ny
aktuarie.

Generalpoststyrelsen hade jemväl föreslagit, att revisorernas antal
måtte ökas från sex till sju. Anledningen dertill vore, att för närvarande
en enda revisor hade att ansvara för granskningen af postanstalternas
redogörelser öfver den utrikes postanvisnings- och postförskottsrörelsen.
Till en början hade denne revisor haft till sitt biträde en amanuens, men
år 1889 hade ytterligare en amanuens måst tilldelas honom. År 1891
hade åt honom tillkommit ytterligare en amanuens och alltifrån slutet af
år 1896 hade fyra amanuenser varit åt honom anstälda, hvarförutom extra
amanuenshjelp erfordrats under periodvis återkommande kortare tider.
Arbetet hade ock ökats för denna revisionslott i hög grad, hvilket fram -

ginge deraf, att antalet utrikes postanvisningar utgjort:

från Sverige till utrikes ort år 1889 ................ 52,925

» » » » » » 1891 59,904

» » » » » » 1896 118,232

» » » » » » 1897 131,321

och

från utrikes ort till Sverige år 1889 ................. 78,970

» » » » » » 1891 .............. 102,102

» » » » * » 1896 136,130

» » » » » » 1897 141,604.

Det tillhörde också denne revisor att upprätta månadsafräkningar, för
att af utländska postverk granskas, rörande i Sverige och Finland inlösta
postan visningar från de länder, med hvilka postan visningsutvexling egde

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

rum, och att granska de derifrån inkommande månadsafräkningar rörande
i utlandet inlösta postanvisningar från Sverige och Finland; att granska
månadsvis inkommande kontrollprotokoll för postförskottspaket från eller
* till utlandet och jemföra dem med vederbörande postförskottsanvisningar;

att upprätta årssammandrag öfver dessa kontrollprotokoll; att upprätta
transitafräkningar med utländska postverk samt granska sådana derifrån
hit inkommande afräkningar; samt att upprätta vissa månadsafräkningar
med norska, danska, finska, tyska, belgiska och storbritanniska postverken
rörande paket m. m. Då uppenbart vore, att revisorn sjelf kunde medhinna
allenast de vigtigaste och svåraste af dessa göromål, under det att
sjelfva granskningen af postanvisningsräkenskaperna och deras jemförande
med postanvisningarna måste komma att nästan uteslutande hvila på
amanuenserna, komme revisorn alltså att bära ansvaret för granskningsgöromål,
som han icke finge tid ens att sjelf egna något arbete eller tillräckligt
öfvervaka. För att aflägsna den obillighet, som läge i ett sådant
missförhållande, och för att kunna mera fast ordna den utrikes postanvisningsrevisionen,
hvilken rörde sig om högst betydliga belopp, i det att
värdet af postanvisningar, afsända från Sverige till utrikes orter, år 1897
utgjort öfver 4,787,000 kronor och dylika försändelser från utrikes orter
till Sverige samma år uppgått till ett värdebelopp af i rundt tal 7,880,700
kronor — oberäknadt den postanvisningsrörelse, som Sverige förmedlade
åt Finland — hade generalpoststyrelsen ansett nödigt att från och med år
1900 få anstäld ytterligare eu ordinarie revisor.

Med samtliga de nu föreslagna nya ordinarie befattningarna hos styrelsen
skulle följa rätt till belöpande ålderstillägg.
t. /. departe- Beträffande generalpoststyrelsens framställning i nu omförmälda hän"“tjurafde*
sender! har t. f. chefen för finansdepartementet för egen del anfört, att det
syntes honom uppenbart, att den centrala styrelsen för ett verk, stadt i så
snabb och oafbruten utveckling som postverket, måste under årens lopp
se sina göromål växa i sådan omfattning, att de arbetskrafter, som vid
en viss tidpunkt varit tillräckliga för göromålens behöriga ombesörjande,
inom jemförelsevis kort tid befunnes otillräckliga och att för den skull
utväg måste beredas styrelsen att fullgöra sina åligganden, vare sig genom
aflyftande af en del af dess arbetsbörda eller genom erforderlig ökning af
dess arbetskrafter. Genom inrättandet år 1893 af distriktsförvaltningarna
eller postinspektionerna, åt hvilka öfverlemnats att sjelfständigt afgöra vissa
ärenden, hvilka förut fordrat styrelsens beslut, hade visserligen i någon
mån åstadkommits en decentralisation af postförvaltningen, men derigenom
hade endast en jemförelsevis mindre tyngande del af de styrelsen förut
åliggande göromål öfverflyttats till distriktsmyndigheterna, och den oaflåtlig!

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

13

växande mängden af mål och ärenden, som fortfarande kräfde styrelsens
omedelbara afgörande, hade redan sedan flera år tillbaka visat sig icke
kunna handläggas af styrelsens nuvarande ordinarie personal. Såsom styrelsen
erinrat, hade ock hos styrelsen under åren J 896—1898, utöfver de
fyra ordinarie byråcheferna, en adjungerad ledamot varit oafbrutet anstäld
såsom tillförordnad byråchef och en femte byrå varit provisionelt anordnad;
och hade Kong! Maj:t enligt beslut den 3 december nästlidet år bifallit
styrelsens berörda framställning om anställande jemväl under detta år af
eu adjungerad ledamot hos styrelsen.

I sitt till Kongl. Maj:t ingifna statsförslag för innevarande år hade
generalpoststyrelsen hemstält, att den sålunda provisionelt anordnade byrån
måtte öfverflyttas å ordinarie stat. Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den
14 januari 1898 af denna styrelsens framställning hade departementschefen
anfört, bland annat, att ingen som helst anledning funnes att förvänta
någon förändring i de förhållanden, som gjort inrättandet af en femte
byrå hos generalpoststyrelsen nödvändigt. De af styrelsen anförda siffror
talade ett helt annat, språk och vittnade om en progression i den postala
utvecklingen, som syntes förebåda allt utom en tillbakagång i postförbindelsernas
liflighet. Särskilt borde uppmärksammas, att behofvet af den
nya byrån ej minst härrörde af den ökade arbetsbörda, som för styrelsen
uppkommit i följd af dess uppgift att företräda Sverige i verldspostföreningen.
Denna betydelsefulla skapelse af vår tids sträfvan att främja den
internationella samfärdseln hade framkallat ett omfattade system af internationel
postal lagstiftning, hvars tillämpning och vidare utveckling utgjorde
den icke minst betydande uppgiften för de särskilda ländernas postverk,
en uppgift, som i äldre tider för dem varit så godt som främmande.
Departementschefen hade derför förklarat sig icke kunna annat än på det
lifligaste biträda styrelsens framställning om inrättande af en ny byråchefsbefattning
hos styrelsen. Kongl. Maj:t hade ock hos Riksdagen gjort
framställning i sådant syfte, men denna framställning hade icke af Riksdagen
bifallits.

Hvad generalpoststyrelsen i skrifvelsen af den 22 november 1898 anfört
bekräftade, enligt t. f. departementschefens åsigt, ytterligare, att postverket
befunne sig i ett utvecklingsskede, som uteslöte all tanke på att antalet af
de till styrelsen inkommande ärenden skulle komma att minskas. I hvilken
utsträckning styrelsen måst till biträde vid handläggningen af dessa ärenden
anlita extra tjensteman framginge deraf, att, enligt hvad styrelsen meddelat,
antalet af de hos styrelsen anstälde amanuenser uppginge till 51, under det att
de ordinarie tjenstemännen, oberäknade 2 kammarskrifvare på gammal stat,
af hvilka den ene vore för sjukdom ständigt tjenstledig, utgjorde till antalet

14

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

endast 27. Att vid en sådan proportion mellan antalet ordinarie tjensteman
och amanuenser befordringsutsigterna för desse senare, af hvilka dock
utkräfdes en betydande arbetsqvantitet, måste ställa sig allt utom gynSiimma
vore uppenbar^. Lika med generalpoststyrelsen ansåge också t. f.
departementschefen, att det nu vore på tiden att å ordinarie stat uppföra
åtminstone en del af de arbetskrafter, styrelsen under alla omständigheter
behöfde.

1 detta sistnämnda afseende både styrelsen nu framhållit behofvet,
utom af eu ny byråchefsbefattning, jemväl af eu ny revisorstjenst och två
nya aktuariebefattningar. Och då styrelsen för inrättandet al dessa tjenster
anfört, såsom det syntes t. f. departementschefen, giltiga skäl, tillstyrkte
t. f. departementschefen uppförande å ordinarie stat af de sålunda föreslagna
nya tjenstebefattningarna, hvarigenom aflöningsstaten skulle komma
att ökas med 15,400 kronor, deraf 6,400 kronor för eu byråchef, 6,000
kronor för två aktuarier och 3,000 kronor för en revisor.

Ans<. till Vidare har t. f. departementschefen erinrat, att anslaget till vikariatsenåttrdng
ersättning samt arfvoden åt extra biträden hos generalpoststyrelsen in. in.
m. m. hos för innevarande år upptagits till förslagsvis 65,000 kronor, under det att
styrelsen. utgifterna 4 anslaget, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelat, uppgått
i runda tal år 1897 till 68,100 kronor och under perioden 1 oktober 1897
30 september 1898 till 73,000 kronor. Med den växande arbetsmängden
kunde det icke förväntas, att tillsättandet af tre nya ordinarie tjenster i
första lönegraden hos styrelsen skulle öfva annan inverkan på detta anslags
utgiftssumma än att för år 1900 möjligen hålla densamma nere till
det belopp, som utgifterna å anslaget kunde beräknas komma att utgöra
år 1899. Då emellertid dessa utgifter för sistnämnda år numera icke borde
beräknas lägre än till 75,000 kronor, hade generalpoststyrelsen ansett ifrågavarande
anslag böra höjas till förslagsvis 75,000 kronor, hvilket sålunda
innefattade en förhöjning af 10,000 kronor.

Härvid har t. f. departementschefen icke haft något att erinra.

Postkontorens Generalpoststyrelsen hade vidare anfört, hurusom, sedan Kongl. Maj:t
klaZ^H och Riksdagen faststält, för tillämpning från 1874 års ingång, normalstat
för postverket i hufvudsaklig öfverensstämmelse med generalpoststyrelsens
derom den 28 januari 1873 afgifna förslag, hvilket jemväl innefattat ny
klassindelning för postkontoren, någon annan ändring i denna klassindelning
icke egt rum, än att, efter det en del postkontor i 7:e klassen indragits,
de i denna klass qvarvarande med år 1885 öfverflyttats till 6:e
klassen, att postkontoret i Nässjö uppflyttats från 6:e till 4:e klassen, att
några omflyttningar skett mellan postkontoren i 5:e och 6:e klasserna,
samt att inom sistnämnda klass några postkontor indragits och andra nya

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

15

tillkommit. Till grund för postanstalternas klassindelning år 1873 hade
lagts den vid dem förekommande uppbörd, såsom i allmänhet den tillförlitligaste
mätaren å arbetet, hvarjemte några andra särskild! förekommande
omständigheter, såsom anstaltens belägenhet i stad och i synnerhet residensstad
der ett stort antal fribref medförde arbete utan att utöfva något
inflytande på postanstaltens uppbördssumma eller vid vigtigare jernvägsknut
eller ock postanstaltens egenskap af gränspostanstalt, ansetts
höra verka till postanstaltens placering i högre klass än den, hvartill postanstalten,
om hänsyn tagits allenast till uppbördsbeloppet, skulle hafva
kommit. Naturligt vore, att äfven med de jemkningar, som dessa särskilda
omständigheter redan från början föranleda en på uppbördsförhållandena,
sådana de vid hvarje postkontor gestaltat sig år 1871, grundad
och sedermera i hufvudsak orubbad klassindelning icke numera kunde
vara tillfredsställande. Tvärtom hade denna klassindelning redan länge
visat sig föråldrad till följd af de förändringar i poströrelsen, hvartill samfärdselns
utveckling föranleda den olika utveckling i affärs- och befolkningsförhållanden,
som de skilda orterna under de senaste tjugufem åren
undergått, samt den inverkan, dessa förhållanden nödvändigt haft på rörelsen
å respektive postanstalter. Att det oaktadt någon allmän omreglering
af klassindelningen icke sedan år 1873 egt rum hade sin orsak
deri,. att eu sådan omreglering icke kunde blifva effektiv, med mindre
avlöningsförmånerna för tjensteinnehafvarne samtidigt omreglerades på
sadant sätt, att desse funne sig böra å omregleringen ingå, jemväl om de
icke kunde dertill tvingas. Numera hade emellertid den åsigten vunnit
allt mera insteg, att den enligt gällande bestämmelser till tjensteman å postkontoren
utgående uppbörds- och friinärkesprovision borde såsom aflöningsform
upphöra och ersättas med bestämda belopp, som inginge i den fasta
aflöningen. På grund häraf och med stöd af den erfarenhet, som rörande
uppbörds- och frimärkesprovisionens storlek vid hvarje postkontor vunnits
sedan början af år 1893, då jemväl de poststationer, som lydt under jernvägspostinspektionerna,
förlagts under postkontoren, hade generalpoststyrelsen
ansett sig böra framlägga förslag till uppbörds- och frimärkesprovisionens
fixering. Då provisionens omsättande i bestämda belopp skulle
vålla en genomgripande omreglering i aflöningsförhållandena för postkontorens
tjensteman, hade generalpoststyrelsen i samband dermed äfven
upptagit frågan om förändrad klassindelning af postkontoren.

För närvarande funnes, enligt hvad styrelsen meddelat, filialer oberäknade,
191 fullständiga fasta postanstalter eller postkontor, fördelade i
sex klasser sålunda:

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

l:a klassen: postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö (tillsammans
3);

2:a klassen: postkontoren i Falun, Gefle, Helsingborg, Jönköping,

Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Norrköping, Sundsvall,
Upsala, Vexiö och Örebro (tillsammans 14);

3:e klassen: postkontoren i Halmstad, Hernösand, Luleå, Lund, Mariestad,
Nyköping, Uddevalla, Umeå, Venersborg, Vesterås, Visby, Ystad och
Östersund (tillsammans 13);

4:e klassen: postkontoren i Arboga, Arvika, Borås, Eksjö, Engelholm,
Enköping, Eskilstuna, Eslöf, Falkenberg, Falköping, Filipstad, Hallsberg,
Haparanda, Herrljunga, Hessleholm, Hudiksvall, Karlshamn, Kristinehamn,
Köping, Landskrona, Lidköping, Motala, Nora, Norrtelje, Nässjö, Oskarshamn,
Skara, Sköfde, Smedjebacken, Sunne, Söderhamg, Söderköping, Södertelje,
Vadstena, Varberg, Vestervik, Vimmerby och Amål (tillsammans 38);

5:e klassen: postkontoren i Alingsås, Askersund, Bollnäs, Simrishamn,
Hedemora, Katrineholm, Laholm, Ljusdal, Lysekil, Pitea, Sala, Skellefteå,
Sollefteå, Trelleborg, Ulricehamn och Örnsköldsvik (tillsammans 16);

6:e klassen: postkontoren i Alfvesta, Avesta, Backe, Bengtsfors, Boden,
Borgholm, Borlänge, Båstad, Charlottenberg, Dalarö, Degerfors, Elmhult,
Finspong, Frövi, Gamleby, Gellivare, Gislaved, Gnesta, Grenna, Gythyttehed,
Gysinge, Hedeviken, Hemse, Hjo, Hvetlanda, Höganäs, Hörby, Höör, Karlsborg,
Kil, Kisa, Klippan, Kopparberg, Kungelf, Kungsbacka, Leksand,
Lilla Edet, Lindesberg, Ljungby, Ljusne, Ludvika, Lycksele, Malmköping,
Malung, Mariefred, Marstrand, Mellerud, Mjölby, Moholm, Mora, Målilla,
Mönsterås, Nederkalix, Norberg, Nordmaling, Nyland, Nås, Ockelbo, Önsala,
Oroust, Ousby, Ragunda, Ronneby, Råda, Råneå, Seffle, Skene, Skeninge,
Staby, Stenstorp, Stora Rör, Storvik, St-rengnäs, Ström, Strömstad, SvenIjunga,
Säfsjö, Säfsjöström, Säter, Sölvesborg, Tidaholm, Tomelilla, Torsby,
Torshälla, Trollhättan, Trosa, Valdemarsvik,o Vara, Vaxholm, Vernamo,
Vingåker, Vretstorp, Vännäs, Ange, Anäset, Årjeng, Asele, Åtvidaberg, Äs,
Ödeshög, Öfvertorneå, Öregrund och östhammar, äfvensom ej öppnade 4
postanstalter (tillsammans 107).

Vid uppgörande af förslag till ny klassindelning för postkontoren
hade det synts generalpoststyrelsen, att postkontoren i Stockholm,. Göteborg
och Malmö borde, utan att ingå i klassnumrering, upptagas i postverkets
stater före distriktsförvaltningarna. Dessa distriktsförvaltningar
omfattade nemligen landet i dess helhet med undantag just af Stockholm,
Göteborg och Malmö jemte de under postkontoren å dessa tre orter lydande
poststationer och postlinier, och genom kongl. brefvet den 28 oktober 1892
angående inrättande af postinspektioner hade bestämts, bland annat, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

17

postdirektörerna i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle, beträffande dem
underlydande personal och för de till deras postkontor hörande områden,
i tillämpliga delar utöfva postinspektörs myndighet och åligganden. Postinspektörerna
hade med dessa tre postkontor icke någon befattning och
utöfvade öfver dem icke något inseende. Detta förhållande ansåge generalpoststyrelsen
icke på lämpligare sätt kunna i postverkets stater antydas
än att der placera distriktsförvaltningarna närmast före de postkontor, som
under dem lydde, och således efter de tre postkontor, Indika läge utanför
distriktsförvaltningarnas områden. En anledning att särskilja de tre postkontoren
i Stockholm, Göteborg och Malmö från öfriga postkontor förefunnes
äfven deruti, att rörelsen och uppbörden vid dessa tre kontor genom
sin betydenhet skilde dem från öfriga kontor och nödvändiggjort arbetets
fördelning efter olika art å särskilda afdelningar med föreståndare, som
ledde arbetet hvar och en å sin afdelning, under det att postdirektörerna
i fråga om expeditionen allenast öfvervakade det hela och ordnade förhållandet
afdelningarna emellan. En föreställning om de tre postkontorens
i Stockholm, Göteborg och Malmö stora betydenhet i jemförelse med andra
postkontor i riket kunde den omständigheten lemna, att inkomsterna vid
dessa tre kontor med underlydande stationer uppgått i runda tal år 1897
för Stockholms postkontor till 1,873,500 kronor, för Göteborgs postkontor
till 671,600 kronor och för Malmö postkontor till 375,000 kronor, under
det att inkomsten för det kontor, som med afseende å rörelsens storlek
komuie närmast efter detta sistnämnda, samma år utgjort i rundt tal
195,200 kronor.

Vidkommande de under distriktsförvaltningarna lydande postkontorens
fördelning i klasser hade generalpoststyrelsen trott sig böra något närmare,
än hvad redan skett, beröra de omständigheter, som bragt dessa postkontor
till den klass de för närvarande tillhörde, äfvensom redogöra för det förslag,
som af komitén för utredning af frågan om post- och telegrafverkens
förenande under en gemensam styrelse den 2 mars 1892 afgifvits, i hvad
detta förslag rörde ny klassindelning af postkontoren.

Vid 1873 års klassindelning hade förts: ms årakiats till

l:a klassen postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö; indelning.

till 2:a klassen postkontor i allmänhet med uppbörd af 30,000 rdr
och derutöfver samt postkontor i länsresidensstäder och gränstpostanstalter,
hvilkas uppbörd år 1871 utgjort omkring 25,000 rdr eller derutöfver;

till 3:e klassen alla sådana postkontor, som, utan att höra till någon
af de två föregående klasserna, antingen år 1871 lemnat en uppbörd icke
väsentligen understigande 20,000 rdr eller ock voro i länsresidensstäder
belägna, vare sig då att de influtna postafgifterna uppgått till förenämnda
Bill. till llikad. Vrot. IXHD. 4 Samt. 1 Afd. 05 Höft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

belopp eller icke, äfvensom postkontoret i Ystad, som då redan i viss mån
utgjorde och antogs framdeles komma att i väsentligare mån utgöra, en
gränspostanstalt;

till 4:e klassen alla sådana postkontor, som, utan att höra till någon
af de tre första klasserna, voro belägna i stad och hvilkas uppbörd år
1871 icke i väsentlig mån understigit 6,000 rdr, hvarförutom i denna klass
upptogos postkontoret i Haparanda, såsom gränspostanstalt till Finland,
samt postanstalterna i Eslöf, Hallsberg och Herrljunga, såsom jernvägsknutar
med ansenlig posttrafik, postkontoret i Motala, der rörelsen redan
var af stor betydenhet och antogs komma att, till följd af pågående jernvägsanläggningar,
inom kort vinna ytterligare tillväxt, äfvensom postkontoren
i Arvika, Smedjebacken och Hessleholm samt postanstalten i
Sunne, hvilka i uppbörds- och öfriga hänseenden synts vara jemförliga med
anstalterna i allmänhet i denna klass;

till 5:e klassen de i städer inrättade postkontor, hvilkas uppbörd år
1871 i väsentlig män öfverstigit 4,000 rdr, men icke uppgått till belopp
af omkring 6,000 rdr samt, utan afseende å en något mindre uppbörd,
postkontoren i Alingsås och Ulricehamn, såsom belägna vid redan öppnade
eller beslutade jernvägar;

till 6:e klassen postanstalterna i de städer, utom Sigtuna och Skanör,
hvilkas postanstalter icke kommit att tillhöra någon af de föregående fem
klasserna, samt dels sådana i dessa klasser ej upptagna postanstalter å
landsbygden, hvilkas uppbörd år 1871 uppgått till belopp af 4,000 rdr
eller derutöfver, dels ock några andra postanstalter å landsbygden, hvilkas
uppbörd väl icke uppgått till sistnämnda belopp, men som voro belägna
å ort, hvilken antingen redan egde eller i den närmaste framtiden antoges
komma att erhålla jernvägsförbindelse och hvarest redan en större rörelse
förefans eller var att med säkerhet emotse, äfvensom slutligen gränspostkontoret
i Grisslehamn; och

till 7:e klassen alla öfriga postanstalter, hvilkas uppbörd år 1871
understigit 4,000 rdr och som ej ansågos böra framdeles af poststationer
ersättas.

Dessutom hade i en åttonde, öfvergångsstaten tillhörande klass upptagits
sådana då befintliga fullständiga postanstalter, som med afseende å
obetydlig posttrafik och i öfrigt förekommande omständigheter ansetts böra
efter dåvarande tjensteinnehafvares afgång indragas. Dessa anstalter hade
utgjort 14 till antalet och hade sedermera efter hand blifvit indragna,
med undantag af postanstalten i Gysinge, som numera tillhörde 6:e klassen.
Den 7:e klassen hade, såsom förut antydts, upphört med ingången af år
1885, då der qvarvarande postkontor öfverfiyttats till 6:e klassen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

19

Generalpoststyrelsen hade vidare erinrat, hurusom post- och telegraf-Post och tetekomitén
i förut oraförmälda betänkande uttalat, att såsom hufvudgrund !>raI^r°^liUnt
för den egentliga klassindelningen fortfarande borde likasom år 1873 läggas 0,''a3''
den vid anstalterna förekommande postuppbörden, hvarvid dock telegrafuppbörden
och särskilda telegrafförhållanden i öfrigt borde verka såsom
vigtiga modifierande faktorer vid klassbestämningen, De särskilda omständigheter
åter, till hvilka vid 1873 års reglering hänsyn tagits, hade
deremot ansetts till största delen icke vidare hafva samma betydelse som
förut. Sålunda borde, enligt komiténs åsigt, den omständigheten att en
postanstalt vore belägen i länsresidensstad icke föranleda till postanstaltens
sättande i annan klass än den, hvari den eljest skulle komma. Genom
kongl. förordningen den 5 december 1873 angående upphörande af fribrefsrätten
och utgörande af postafgifter för sådana försändelser i tjensteärenden,
som af vissa myndigheter samt embets- och tjensteman till postbefordran
aflemnades, hade nemligen sådana förändrade bestämmelser
meddelats rörande behandlingen af tjensteförsändelser, att dessa förorsakade
mindre besvär än förut; och i alla händelser hade de enskilda försändelserna
efter regleringen vuxit i ojemförligt större grad än tjensteförsändelserna,
i följd hvaraf dessa senare icke vidare hade samma betydelse
för arbetets omfattning å ett postkontor som förut. Huruvida en
postanstalt vore belägen i stad eller ej, hade ej heller ansetts böra hafva
någon särskild inverkan på dess placering i klass, enär det gåfves en
mängd köpingar, stationssamhällen, lastageplaster, kyrkobyar in. in. å
landsbygden, hvilka hade både större folkmängd och lifligare rörelse än
många småstäder. Egenskapen att vara grän spostan sta It hade understundom
vid sidan af uppbörden en ej ringa betydelse såsom mätare af
arbetet vid en anstalt. Särskilda förhållanden med afseende å de uppbördssiffror
för klasserna, till hvilka komiterade kommit, hade emellertid
verkat derhän, att berörda egenskap endast i ett fall kommit att hafva
medverkande betydelse för placeringen i klass. De normalsiffror för uppbörden
inom de särskilda klasserna, hvilka, grundade på 1871 års uppbörd,
faststälts vid 1873 års reglering, måste naturligen i följd af poströrelsens
utomordentliga tillväxt för länge sedan vara föråldrade, och
komiterade hade sålunda haft att uppsöka lämpliga nya normalsiffror.

Dervid hade såsom den närmast till hands liggande utvägen erbjudit sig
att taga sådana siffror, hvilka med 1873 års vore analoga på det sätt,
att de förhölle sig till totaluppbörden för det år, hvars uppbörd kunde
komma att läggas till grund för klassificeringen, såsom 1873 års klassiffror
förhölle sig till totaluppbörden för år 1871. 1 fråga åter om det år,

hvilket bäst lämpade sig till norm för klassbestämningen, hade, då komi -

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

terade haft att uppgöra sina ifrågavarande beräkningar, uppbördsresultatet
icke med säkerhet varit kändt för något senare år än 1889, hvadan detta
synts komiterade vara det för ändamålet tjenligaste. En af komiterade
enligt nu angifna grunder uppgjord kalkyl utvisade emellertid, att, derest
siffror från 1889 års uppbörd komme att blifva för den nya klassificeringen
bestämmande, deraf skulle föranledas en uppflyttning af anstalter till
högre klasser, hvilken vore allt för betydlig för att densamma skäligen
kunde ifrågasättas. Sålunda skulle särskildt antalet anstalter i 4:e klassen
komma att högst betydligt ökas. Vid dylikt förhållande hade komiterade
varit nödsakade att uppställa andra normalsiffror. Och då komiterade
icke trott sig böra ifrågasätta annat, än att åtminstone till en början antalet
anstalter i de olika klasserna i allmänhet begränsades till ungefärligen
samma antal som för det dåvarande, hade komiterade bemödat
sig att finna siffror, hvilka icke komme att medföra andra rubbningar
i klassernas anstaltsantal än sådana, hvilka vore nödvändiga för att klassindelningen
skulle blifva rättvis och de särskilda siffrorna lämpligen afpassade
i förhållande till hvarandra. Undantag derifrån hade emellertid
egt rum med afseende å 6:e klassens anstalter, i det att eu allmännare
uppflyttning till högre klass af dessa synts komiterade vara påkallad dels
med hänsyn till den stigande rörelsen samt deraf föranledda ökning i
arbete för personalen och dels i betraktande deraf, att genom de båda
verkens förening sammanlagda antalet föreståndareplatser skulle komma
att undergå en icke obetydlig minskning. Det hade vid närmare öfvervägande
äfven förefallit komiterade mindre lämpligt att, såsom vid 1873
års reglering skett, grunda klassindelningen på uppbörden för ett enda år.
Att taga medeltalet för år under en viss period hade framstått såsom vida
ändamålsenligare, enär i detta fall en tillfällig stegring eller nedgång i
uppbörden under ett år icke finge samma afgörande betydelse för anstaltens
klassificering som i det andra fallet. Komiterade hade för den
skull ansett, att till hufvudgrund för klassindelningen borde läggas medeltalet
för år af postuppbörden under femårsperioden 1885—1889. Efter
öfvervägande af samtliga på saken inverkande omständigheter hade komiterade
kommit till det resultat, att normalsiffrorna i fråga om medeluppbörden
för 2:a—6:e klasserna borde blifva:

för andra klassen
» tredje »

» fjerde »''

» femte »

» sjette »

60,000 kronor och derutöfver
från och med 35,000 kronor intill 60,000 kronor

» » » 15,000 » » 35,000 »

» » » 10,000 » 3 15,000 »

under 10,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

21

T denna gruppering hade dock på grund af de särskilda förhållanden,
hvilka vid klassindelningen borde verka såsom modifierande, vidtagits
vissa ändringar med afseende å telegrafstationernas vigt, telegraf- och
telefonrörelsens betydenhet på platsen eller anstaltens belägenhet vid mera
betydande jernvägsknutar äfvensom den omständigheten, att väsentlig del
af vissa postkontors uppbörd inhemtats från underlydande poststationer
eller berodde af tillfälliga förhållanden eller att postuppbörden å några
kontor visat sig vara i nedgående. De 5:e och 6:e klasserna hade komitén
delat i två afdelningar, A-afdelningen och B-afdelningen, samt fört till
den förra förenade post- och telegrafanstalter och till den senare enbart
postkontor. Skilnaden mellan dessa två afdelningar i samma klass hade
dock allenast bestått af ett årsarfvode å 200 kronor, som tillagts föreståndarne
för anstalterna i hvardera A-afdelningen utöfver den aflöning,
som tillkomme B-afdelningen.

Då nu fråga vore enbart om postanstalter, saknade naturligtvis, enligtp0^^tl!ent
generalpoststyrelsens förmenande, telegrafförhållandena på platsen all be- förslag.
lydelse vid uppgörande af förslag till ny klassindelning af postkontoren,
och derigenom förfölle äfven den anledning komitén haft att uppdela 5:e
och fi:e klasserna i underafdelningar samt att vid fråga om bestämmande
af viss klass för ett, postkontor taga hänsyn till vigten af telegrafstationen
på platsen eller telegraf- och telefonrörelsens betydenhet derstädes. Beträffande
åter hufvudgrunden för klassindelningen hölle äfven generalpoststyrelsen
före, att såsom sådan fortfarande borde läggas postanstalternas
uppbörd, men då uppbörden vid postkontor underlydande
poststationer icke kunde anses tillföra postkontoret lika mycket arbete
som dess egen uppbörd, hade generalpoststyrelsen vid beräknande för det
nu föreliggande förslaget af postanstalternas uppbörd ansett sig böra
medräkna allenast en del af den uppbörd, som härflöte från postkontor
underlydande poststationer. Härigenom hade uppbörden från poststationerna
fått minskad betydelse för postkontorens klassindelning, och postkontorens
angifna uppbördssiffror kommit att skarpare, än för närvarande
vore händelsen, beteckna kontorets egen arbetsprestation. I fråga om huru
stor del af poststationernas uppbörd rättvisligen borde i eu sådan beräkning
föras postkotitoret till godo, hade generalpoststyrelsen erinrat, att,
enligt nuvarande bestämmelser rörande uppbörds- ocli frimärkesprovision,
vid de fullständiga fasta postanstalterna sådan provision för den uppbörd,
som öfverstege 15,000 kronor, utginge med o procent, under det
att poststationernas frimärkesprovision vore genom kongl. brefvet den 6 juni
1872 bestämd till 2 procent af uppbörden. Då således postförvaltare
kunde öfver hufvud taget beräknas för det besvär och arbete, under -

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

lydande poststationer förorsakade honom, varda godt gjord med allenast
en procent i provision å den uppbörd, som genom underlydande poststationer
tillfördes postkontoret, eller sålunda med l af den provision,
som af rörelsen vid dessa poststationer betingades, hade det synts generalpoststyrelsen
rättvist att vid beräkning i nu ifrågavarande hänseende af
postkontorens uppbörd tillgodoräkna postkontor allenast dess egen uppbörd
af postmedel samt 1 af underlydande poststationers postmedelsuppbörd.

Oaktadt härigenom uppbördssiffran vid de olika postkontoren, såsom
hufvudgrund för klassindelningen, blefve lägre än den verkliga och komme
att representera mera arbete å kontoret än så väl de uppbördssiffror, som
år 1873 lagts till grund för den nuvarande klassindelningen, som ock
de nya siffror, å hvilka förenämncla komité grundat sitt förslag till klassindelning,
hade generalpoststyrelsen likväl icke sänkt de af komitén föreslagna
normalsiffror, hvilka voro vida högre än de, som gälde vid regleringen
år 1873, för postkontorens placering i den ena eller andra klassen,
utan i vissa fall höjt dessa senast föreslagna normalsiffror.

I likhet med komitén ansåge generalpoststyrelsen, att klassindelningen
af postkontoren icke i regel borde grundas på uppbörden för ett
enda år, hvarigenom otvifvelaktigt i vissa fall en tillfällig stegring eller
nedgång i uppbörden finge alltför afgörande betydelse för anstaltens klassificering.
För den skull hade generalpoststyrelsen till hufvudgrund för indelningen
tagit medeltalet för år af postuppbörden vid hvarje kontor under
senaste femårsperioden, åren 1893—1897, ökad med } af medeltalet för
kontoret underlydande poststationers postmedelsuppbörd för samma period;
men då uppbörden, beräknad på nyss angifna sätt, med jemn stegring år
för år under denna period visat sig redan under 1897 hafva uppgått eller
nära uppgått för någon postanstalt till den siffra, som, med tillägg af f
af medeltalet för underlydande poststationers uppbörd under femårsperioden,
betingat högre klass, än medelsiffran skulle medföra, hade, på det
att icke redan vid regleringens genomförande flera postanstalter skulle
komma i lägre klass än den, hvartill den faktiska uppbörden syntes berättiga,
generalpoststyrelsen i placeringsförslaget tagit hänsyn till det vid
sjelfva kontoret redan uppnådda uppbördsbeloppet,

Förutom uppbördsförhållandena hade jemväl några andra omständigheter
synts generalpoststyrelsen beaktansvärda vid fråga om bestämmande
af den klass, postkontor borde tillhöra, nemligen dels den omständigheten,
att anstaltens belägenhet vid mera betydande jernvägsknut i vissa fall betingande
postkontors hänförande till högre klass, än uppbörden ensam
skulle föranleda,,dels det förhållandet, att jemväl å andra orter den transiterande
postens mängd kunde vara af den betydenhet, att den borde

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

23

gifva anledning till postkontors uppflyttning i högre klass, dels i några
tall^ anstaltens befintlighet å större badort, der under bad tiden stora anspråk
i flera hänseenden stäldes på postpersonalen och i synnerhet på
kontorets föreståndare, hvilka anspråks tillgodoseende gjorde arbetet å
kontoret mödosammare, än det under vanliga förhållanden skulle vara, dels
ock slutligen en omständighet, som icke förefunnits vid 1873 års reglering
och som under de ar, hvilka förflutit sedan post- och telegrafkomitén afgifvit
sitt förslag till ny klassindelning af postkontoren, så ökats i betydenhet,
att den icke vidare borde lemnas å sido. Denna omständighet
vore det år för år allt drygare arbete, postförvaltarne erhållit genom den
dem ålagda skötseln af postsparbanksrörelsen. För dessa göromål uppbud
de — oafsedt det dem, i förekommande fall, tillkommande belopp
af två. öre för hvar af dem sjelfva mottagen insättning, hvilket belopp
vore tillerkändt den tjensteman, som i motbok qvitterade det i postsparbanken
insatta beloppet — ingen annan ersättning än den uppbördsprovision,
som för hvarje redovisningsperiod blefve med procent af de
a postanstalt insatta sparbanksmedel tillgodogjord föreståndaren för den
postanstalt, som till postsparbankens centralförvaltning redovisade de influtna
medlen, med iakttagande emellertid, att sådan provision beräknades
endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i redovisningen inginge. Postförvaltarnes
göromål med postsparbanksuttagningar vid kontoret eller underlydande
stationer, med den ganska vidlyftiga skriftvexling och det ansvar,
som deraf föranleddes, blefve icke i någon form dem särskildt godtgjorda.
Det syntes för den skull generalpoststyrelsen billigt, att någon hänsyn till
dessa göromåls omfattning toges vid bestämmande af klass för postkontor.
Vid uppgörande af det nu framlagda förslaget hade också sådan hänsyn
tagits på det sätt, att, derest summan af insatta sparbanksmedel vid kontoret
underlydande stationer tillsammans med summan af uttagningar från
postsparbanken vid kontoret och underlydande stationer samt uppbörden
af sparmärken under femårsperioden 1893—1897 visat sig öfverstiga
medeltalet deraf för postkontoren i allmänhet, denna omständighet fått
verka till uppflyttning i högre klass af postkontor, hvars'' uppbördssiffror
i allt fall nära uppgått till det belopp, som, om det varit fyldt, skulle
hafva betingat sådan uppflyttning; hvarjemte denna högt uppdrifna postsparbanksverksamhet
ansetts böra få jemte en eller annan af nyssnämnda
öfriga beaktansvärda omständigheter medverka dertill, att postkontoret
placerats i högre klass än den, hvartill uppbörden enbart berättigat. Det
förra hade inträffat i fem och det senare jemväl i fem fall, hvilka af
generalpoststyrelsen under sjelfva klassificeringen ornförmäldes.

Sedan de tre postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö skilts

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

från de öfrig» och satts utom nummer, skulle den förut benämnda 2:a
klassen blifva första klass. Till denna skulle enligt komiténs normalsiffror
hafva hänförts postanstalter med eu medeluppbörd af 60,000 kronor
och derutöfver. Då emellertid denna klass härigenom skulle komma att
innefatta postkontor, för hvilka medeltalet af uppbörden, med det strängare
beräkningssätt derför generalpoststyrelsen angifvit, sträckte sig från 60,000
kronor ända upp till i rundt tal 145,100 kronor, eller det medelbelopp,
hvartill under femårsperioden uppbörden nått för det postkontor, som i
uppbördssiffra komme näst efter postkontoret i Malmö, hade det synts
generalpoststyrelsen som om denna klass borde delas i två klasser, den
ena, benämnd l:a klassen, med uppbörd af 100,000 kronor eller derutöfver,
och den andra, benämnd 2:a klassen, med uppbörd af 60,000 kronor
eller derutöfver, men under 100,000 kronor. Då vidare skilnaden mellan
de af komitén satta normaluppbördssiffrorna för 4:e och 5:e klasserna,
eller allenast 5,000 kronor, synts styrelsen väl ringa och med hastigt
framåtskridande i poströrelsen leda till att redan inom några få år
sannolikt flera postkontor i 5:e klassen skulle varda berättigade till uppflyttning
i 4:e klassen, hade styrelsen till undvikande häraf ansett sig
höra föreslå större skilnad i uppbördsbeloppen de båda klasserna emellan
och i sådant afseende, med bibehållande af uppbördssiffran 100,000 kronor
för 5:e klassen, höjt uppbördssiffran för 4:e klassen från det af komitén
ifrågastälda beloppet 15,000 kronor till 20,000 kronor. Till 6:e klassen
hade af komitén hänförts postkontor med medeluppbörd under 10,000
kronor. Då, såsom generalpoststyrelsen ansåge rigtigt, i denna siffra inginge
allenast 1/s af underlydande stationers medeltalsuppbörd, komme med
denna siffras bibehållande att till klassen höra ej blott postkontor, hvilkas
uppbörd hvarken undergått eller kunde antagas komma att under den
närmare tiden undergå någon betydande ökning, men hvilka ändock måste
bibehållas till följd af lokala eller särskilda postala förhållanden, utan
äfven postkontor med ganska snabb ökning i uppbörd och hvilka, om
underlydande poststationers fulla uppbörd fått beräknas, skulle hafva
kommit att tillhöra högre klass. Då vid uppbördsprovisionens fixering
aflöningen för alla postförvaltare i samma klass måste blifva lika, och
aflöningens storlek tillika borde rätta sig efter hvad den nu faktiskt utgjort
i genomsnitt för de postförvaltare, hvilkas kontor fördes till samma klass,
skulle genom att sammanföra i snabb utveckling stadda kontor med kontor,
der rörelsen icke nämnvärdt ökades, åtskilliga postförvaltare i den nuvarande
lägsta klassen komma att på uppbördsprovisionens fixering göra
en känbar förlust eller också regleringens genomförande fördröjas deraf,
att sådana postförvaltare föredroge att icke ingå på regleringen. Till

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

25

förekommande häraf hade generalpoststyrelsen ansett lämpligt att dela
klassen i två genom att från densamma till en nybildad 7:e klass öfverflytta
sådana kontor, der medeluppbörden, beräknad på förut angifna sätt,
under senaste femårsperiod understigit 6,000 kronor.

Generalpoststyrelsens förslag innefattade således indelning af de
distriktsförvaltningarna underlydande postkontor i sju klasser, och de
normalsiffror, generalpoststyrelsen ansett lämpligt att i fråga om medeluppbörden
för dessa klasser uppställa, vore följande:

för första klassen 100,000 kronor eller derutöfver,

ff

andra

ff

60,000 „ „

ff

men under

100,000 kr.

ff

tredje

ff

35,000 „

ff

fl ff

60,000 „

ff

fjerde

ff

20,000 „

11

fl ff

35,000 „

ff

femte

ff

10,000 „

ff

ff fl

20,000 „

ff

sjette

ff

6,000 „

under 6,000 kronor.

ff

ff ff

10,000 „

ff

sjunde

ff

På grund af

dessa normalsiffror och

med aktgifvande å

de särskilda

omständigheter, till hvilka, enligt hvad förut anförts, hänsyn synts böra
tagas, hade i generalpoststyrelsens förslag förts till:

l:a klassen postkontoren i

Gefle med medeluppbörd af .................................... kr. 106,034

Helsingborg „ „ „ „ 131,943

Jönköping „ „ „ „ 97,627

Kristianstad „ „ „ „ 88,375

Norrköping „ „ „ „ 147,714

Sundsvall „ „ „ „ 113,362

Upsala „ „ „ „ 145,141

Örebro „ „ „ „ 102,803

2:a klassen postkontoren i

Borås med medelupphörd af......................................... ,, 54,642

Eskilstuna „ „ „ „ 55,845

Falun „ „ „ „ 69,142

Halmstad „ „ ,, „ 62,399

Kalmar „ „ „ „ 78,450

Karlskrona „ „ „ „ 71,970

Karlstad „ „ ,, „ 63,062

Bik. till Riksil, Prof. 1899. 4 Sami. 1 Afcl. 35 Häft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

26

Linköping

Lund

Uddevalla

Vesterås

Vexiö

Östersund

med medeluppbörd af.

11 11 11 *

11 11 11

11

11

11 .......................*----

11

11 •

?> ........

3:e klassen postkontoren i

Eslöf med

Hernösand ,,

Hudiksvall „

Karlshamn „

Katrineholm ,,

Kristinehamn ,,

Landskrona ,,

Luleå „

Nyköping „

Nässjö ,,

Sala „

Sköfde ,,

Söderhamn ,,

Trelleborg „

Venersborg ,,

Vestervik ,,

Visby „

Ystad „

medeluppbörd

11

11

11

11

11

11

af

n

11

11

??

>>

11

>>

??

? i
11
ii
ii
ii
ii
ii
ii

4:e klassen postkontoren i

med medeluppbörd af.

11 11 11 ........

11 11 11 .......

(öppnadt den 1 april 1896).

Charlottenberg med medeluppbörd af......

Eksjö „ „ „ .......

Engelholm „ „ „.........

Enköping „ „ „.......

Falkenberg „ „ „........

Falköping „ „ „

Alingsås

Arboga

Arvika

Bollnäs

Borlänge

kr.

85,753

11

82,970

11

56,237

11

56,510

11

65,815

11

83,523

31,202

54,641

48,847

43,671

31,211

35,348

50,315

39,095

41,255

30,365

32,103

35,472

33,915

20,944

39,689

32,329

44,002

53,131

18,777

23,474

25,051

27,194

19,067

11,807

25,472

19,343

29,494

20,007

22,857

Statsutskottets Utlåtande jV.-o 60.

27

Filipstad

Finspong

Hallsberg

Haparanda

Hessleholm

Karlsborg

Kil

Klippan

Köping

Lidköping

Ljungby

Ljusdal

Lysekil

Mariestad

Mora

Motala

Norrtelje

Nyland

Oskarshamn

Ronneby

Skara

Skellefteå

Sollefteå

Storvik

Strömstad

Södertelje

Trollhättan

Umeå

Varberg

Vernamo

Örnsköldsvik

med medeluppbörd af .

77

77

77

77 ••

>?

?7

77 ...

77

77

>>

7.»

?7 •••

?7

?7

>7

77

77 •••

77

77

?7 •••

77

?7

77 ...

77

?7

v> •••

77

77

>7 •••

77

?7

77 •••

77

77

77 •••

77

??

77 •••

77

77

o •••

77

77

77 ...

7?

77

77 •••

77

??

?7 ••

7?

7?

77 •••

77

7?

77 •••

77

7?

77

77

77

77 ...

(öppnadt den 1 april

OO

med

medeluppbörd

af...

7?

77

77 ••

??

7?

»7 •••

77

77

77 ••

77

77

77 ...

77

77

77 ....

77

77

77 ••

5:e klassen postkontoren i

Alfvesta med medeluppbörd af.......

Askersund „ „ „

Bengtsfors (öppnadt den 1 juni 1896)

Boden med medeluppbörd af.......

Borgholm „ „ „ ......

Cimbrishamn „ „ „ .....

Degerfors „ „ „ ......

kr.

25,345

7?

22,992

7?

20,271

77

12,117

7?

18,559

77

19,118

7?

19,097

77

22,049

7?

28,437

7?

26,087

7?

17,807

77

36,026

77

24,221

7?

29,905

77

24,700

77

29,023

7?

23,889

77

22,387

77

28,105

77

18,211

77

28,552

7?

19,009

7?

28,605

7?

28,239

77

18,842

7?

25,336

77

19,968

7?

31,251

7?

26,323

77

19,292

7?

27,907

7?

13,992

77

12,734

77

8,769

7?

12,382

77

11,268

13,833

77

7?

13,843

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Elmhult

med

medeluppbörd af................................

.............. kr.

Gamleby

tf

tf

tf .................................

............. tt

Gnesta

tf

tf

» .................................

............... tt

Hedemora

tf

tt

tt ..............................

Herrljunga

tt

tt

tt ...............................

............... tt

Hjo

tf

''t

tt ................................

Hvetlanda

tf

tt

tt ................................

Höganäs

tt

» ...............................

Hörby

tf

tt

tf ................................

Höör

tf

tf .................................

Kopparberg

tf

tf ..............................

Kungsbacka

tf

»

ft ...............................

Laholm

tf

tf

tf ................................

............... tf

Lindesberg

V)

tt

tf ...............................

Ludvika

tt

tf

tf .............................

............... tf

Marstrand

tt

tf

tf ...............................

.............. tf

Mellerud

tt

tf

tf ................................

Mjölby

tt

tf

tf ...............................

Moholm

tf

tf

tf ................................

Nederkalix

V

tt

tf .......................... —

............... tt

Nora

tf

tt

ft ..............................

• .............. tf

Norberg

tt

»

tt ...... .........................

Ousby

tt

tt

tf .................. ■•••..........

............... tt

Piteå

tf

tf ...............................

................ tf

Råda

tf

tf ..............................

............... tt

Seffle

tt

tf ...............................

................ tt

Skene

tf

tf

tf ................................

................ tt

Smedjebacken

tf

tf

tf ................................

Strengnäs

tf

tf ..............................

............... tt

Sunne

tt

tf .........—..... ..........

Svenljunga

tf

tf ................................

....... ........ tt

Säfsjö

tf

t) ................................

................ tf

Söderköping

tf

tf ................................

• .............. tf

Sölvesborg

tf

tf ................................

................ tf

Tidaholm

(öppnadt den

1 augusti 1896)................

tf

Tomelilla

(öppnadt den

1 februari 1894)............

............... tt

Ulricehamn

med

medeluppbörd af..............................

............... tt

Vadstena

tf

tf

tf .............................

Vara

tf

tf

tt ...............................

Vimmerby

tf

tf

tt ............................

............... tt

10,477

13,315

15,111

14,354

16,109

12,090

14,411

15,048

9,775

10,018

11,701

10,605

11,894

12,833

15,999

9,410

17,444

13,215

10,620

9,618

16,050

13,275

10,749

16,513

10,187

14,993

12,764

11,005

15,807

13,546

11,698

14,419

16,635

12,890

12,140

16,045

16,947

10,843

13,619

10,929

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

29

Vingåker

med

medeluppbörd

af..............................

................. kr.

13,234

Vretstorp

77

77

77 ..............................

10,467

Yännäs

77

77

77 ..............................

................. 77

11,889

4-mål

77

77

77 .............................

13,746

Ange

14,513

6:e klassen postkontoren i

Avesta

med

medeluppbörd

af ...........................

9,557

Båstad

77

77

77 .............................

6,632

JDalarö

77

77

77 .............................

8,824

Frö vi

77

77

77 ••••*......................

6,809

Gellivare

(öppnadt den 1 april 1893)...................

8,589

Grenna

med

medeluppbörd

af .............................

................ 77

6,235

Grythyttehed

77

77

77 ..............................

................. 77

9,103

Kisa

77

77

77 ..............................

7,888

Leksand

8,032

Lilla Edet

77

77

8,962

Ljusne

77

77

77 ..............................

7,011

Lycksele

77

77

77 ..............................

................. 77

8,156

Malung

77

77

77 .............................

................. 77

8,536

Mariefred

77

9,712

Målilla

»

77

77 .............................

6,563

Nordmaling

77

77

77 ........................ .....

8,058

Oroust

77

77

77 ..............................

9,053

Kagunda

77

77

77 .............................

8,804

Råneå

77

77

77 ..........................

7,817

Skeninge

77

77

77 ..............................

7,929

Staby

77

77

77 .............................

7,832

Stenstorp

77

77

7..............................

................. 77

8,068

Ström

»

77

77 ..................... .......

7,102

Säter

77

77

7/ .............................

6,401

Torsby

77

77

77 .............................

................. 77

7,874

Valdemarsvik

77

77

77 ........................

............... 77

7,698

Yaxholm

77

77

77 .........................

............. 77

7,498

ÄTjeng

77

77

77 ..............................

..... .......... 77

7,968

^.sele

77

77

77 ...........................

....... ........ y

7,752

Åtvidaberg

77

''77

77 .............................

................ 77

8,358

Ödeshög

77

77

77 .............................

................. 77

6,984

Osthammar

77

77

77 ............................

•• .............. 77

6,786

so

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

7:de klassen postkontoren i

med medeluppbörd af

Backe
Gislaved
Gysinge
Hedeviken
Hemse
Kungelf
Malmköping
Mönsterås
Nås

Ockelbo
Onsala
Stora Rör
Säfsj öström
Torshälla
Xrosa
Anäset
Äs

öfvertorneå
öregrund
samt ej öppnade fyra postkontor.

99

99

99

99

99

99

(öppnadt den 1 oktober 1898)...
med medeluppbörd af ...............

99

99

99

99

99

99

99

99

99

99

99

99

99

kr.

5,479

99

4,412

•9

3,618

99

4,697

99

5,691

99

4,861

99

5,406

99

5,877

99

5,419

99

—

99

3,667

99

861

99

4,793

99

5,311

99

5,577

99

5.452

5.453

99

99

3,640

99

4,733

Generalpoststyrelsen hade vidare anfört, hurusom af de angifna medeluppbördssiffrorna
framginge, att inom alla de fem första klasserna funnes
vissa postkontor, för hvilka siffran icke uppginge till den, som skulle för
klassen betingas. Då emellertid postkontoren i fråga det oaktadt upptagits
inom högre klass än dit de enbart enligt normalsiffrorna bort höra, berodde
detta på följande af styrelsen angifna särskilda omständigheter.

Inom l:a klassen hade sålunda uppförts jemväl postkontoren i Jönköping
och Kristianstad, det förra enär postkontorets egen uppbörd för år
1897, tillhopa med l/3 af medeltalet af dess underlydande poststationers
uppbörd för år under senaste femårsperiod, uppgått till 101,729 kronor
och det senare kontoret, emedan en liknande kalkyl öfver uppbörden der
gåfve en slutsumma af 96,932 kronor samt postkontoret tillika hade stor
transiterande post, som icke inverkade på uppbörden.

Vidare hade inom 2:a klassen postkontoren i Borås, Eskilstuna, Uddevalla
och Vesterås uppförts, emedan deras egen uppbörd för år 1897, tillhopa
med nyssnämnda anpart af underlydande stationers årsuppbörd för
femårsperioden, uppgått till resp. 65,469 kronor, 61,616 kronor, 60,501

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

31

kronor, 60,108 kronor, samt rörelsen jemväl å dessa kontor visade jemn
stegring; hvarförutom vid postkontoret i Uddevalla handlades en mycket
besvärlig transitpost och så väl der som vid postkontoret i Vesterås postsparbanksrörelsen
vore större än vid postkontor i allmänhet.

Inom 3:e klassen hade upptagits postkontoren i Söderhamn och Vestervik,
vid hvilka postkontor, enligt nyssnämnda beräkningsgrund, uppbörden
numera stigit till resp. 36,091 kronor och 35,898 kronor, hvartill komme
en afsevärd postsparbanksrörelse; och med hänsyn dertill att, med ledning
af nyssnämnda beräknings sätt, uppbörden vid postkontoren i Eslöf, Katrineholm,
Nässjö, Sala och Trelleborg numera kunde anses uppgå till resp.
34,268 kronor,^ 33,443 kronor, 33,222 kronor, 34,291 kronor och 26,295
kronor, hade jemväl dessa postkontor ansetts böra tillhöra denna klass,
hvarvid styrelsen tillika meddelat, att samtliga dessa kontor med undantag
af Sala hade en betydande transitrörelse, hvilken tillförde hvart och ett
af kontoren minst lika mycket arbete, som en utfyllning i uppbördsbeloppet
skulle förorsaka, att Trelleborg vore gränspostkontor samt att postkontoret
i Sala hade en betydande postsparbanksrörelse.

Af de i 4:e klassen upptagna postkontor med angifven lägre medel -

poskontorets i Alingsås uppbörd till
„ „ Charlottenberg uppbör

„ „ Engelholm „

„ „ Haparanda „

„ „ Hessleholm „

„ „ Karlsborg „

v » Kil ,,

„ „ Ljungby

„ „ Ronneby „

„ „ Skellefteå „

„ „ Strömstad „

„ „ Trollhättan „

„ „ Vernamo „

in stegring,

antagas uppgå:
...................... kr.

19,822

till ......

• • ................... ??

11,997

v ............

..................... ?>

20,754

?? ...........

•• .................... »

13,669

?? ...........

....................... »

19,788

?? ............

......................

19,470

» ...........

.............. ........ V

20,189

V

...................... »

19,188

Y) ...........

....................... V

18,425

J? .............

....................... >>

20,452

v ............

....................... »

19,830

v ............

....................... V

22,769

>> ............

......................

21,347

För dem af de sålunda uppräknade postkontoren, hvilka, enligt den
särskilda beräkningen, icke redan fullt eller, såsom fallet vore med postkontoret
i Alingsås, helt nära nått uppbördssiffran 20,000 kronor, hade
såsom skäl för placeringen i 4:e klassen förelegat, dels att postkontoren
i Charlottenberg och Haparanda såsom gränspostanstalter hade eu betydlig
utvexling af post med grannländerna, dels att vid postkontoret i Hessle -

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

holm behandlades en afsevärd mängd af transiterande poster, dels att vid
postkontoren i Karlsborg och Ljungby postsparbanksrörelsen öfverstege
den vid postkontoren normala, dels ock rörande postkontoren i Ronneby
och Strömstad att afseende ansetts böra fästas vid dessa kontors belägenhet
å besökta badorter, hvartill för postkontoret i Strömstad komme, att dess
postsparbanksrörelse vore större än vid postkontoren i allmänhet. Postkontoret
i Borlänge, hvilket öppnats den 1 april 1896 och för hvilket,
likasom för de öfriga förut anmärkta kontor, som öppnats under senaste
femårsperiod, någon fullständig femårsstatistik icke kunnat uppgöras, hade
upptagits i denna klass, emedan uppbörden redan uppgått till 19,067 kronor,
och kontoret hade en postsparbanksrörelse, som vore betydligt större än
den vid postkontor vanligen förekommande.

I 5:e klassen hade, ehuru med lägre medeluppbörd än 10,000 kronor,
upptagits postkontoren i Bengtsfors, Hörby, Marstrand och Nederkalix,
hvilkas nuvarande uppbörd ansetts kunna beräknas till resp. 9,562 kronor,
9,991 kronor, 9,595 kronor och 11,505 kronor, dervid, utom den stegring,
som sålunda skett i uppbörden vid dessa kontor, såsom skäl galt, att
postkontoret i Bengtsfors både en betydande postsparbanksrörelse och att
postkontoret i Marstrand vore beläget å en mycket besökt badort.

Generalpoststyrelsen hade tillika framhållit, att den af styrelsen sålunda
föreslagna, hufvudsakligast på uppbördsbeloppet grundade klassindelning
af postkontoren rättvisligen borde, om den godkändes, framdeles
tid efter annan i behörig ordning medföra partiella förflyttningar af postkontor
från en klass till annan, allt efter som ändrade uppbördsbelopp
eller andra giltiga omständigheter dertill kunde föranleda.

Uppbördtpro- Sedan generalpoststyrelsen i skrifvelse den 24 oktober 1893 framhållit

fixering önskvärdheten deraf, att, såsom en förberedande åtgärd till uppbördsprovi‘
Xer‘ny'' sionens fixering och omsättning till fast aflöning, vid derefter skeende
tjenstetillsättningar inom postverkets lokalförvaltning förbehåll gjordes om
tjensteinnehafvarens skyldighet att underkasta sig dylik omsättning, hade
Kong! Maj:t genom beslut den 17 november 1893 förklarat, att, vid derefter
skeende tillsättningar af tjenster inom postverkets lokalförvaltning,
i de konstitutorial, som å tjensterna utfärdades, förbehåll skulle intagas,
att tjensteinnehafvaren vore underkastad den reglering af aflöningsförmåner,
som'' kunde komma att ega rum i sammanhang med bestämmelser om upphörande
af den nu utgående uppbördsprovision.

Deraf ansåge generalpoststyrelsen ostridigt framgå, att de tjensteman
inom postverkets lokalförvaltning, hvilka å tjensten erhållit fullmagt eller
konstitutorial, innan nämnda förklarande gifvits, och för hvilka sålunda
detta förbehåll icke blifvit gjordt, icke vore skyldige att underkasta sig

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

33

sådan reglering, som i sistberörda kong! bref afsåges. Vid sådant förhållande
och då erfarenheten ådagalagt, att posttjenstemännens inkomst af
uppbördsprovision i regel år för år stege, läge det i sakens natur, att
regleringens faktiska genomförande blefve väsentligt beroende af hvilka
aflöningsförmåner bjödes tjenstemännen i utbyte mot utsigten till årlig
stegring i inkomster. Dervid borde visserligen icke lem.nas ur sigte,
att uppbördsprovisionen så till vida vore en något osäker inkomstkälla,
som dess årliga stegring kunde varda något ojemn derigenom, att provisionen
genom öfverflyttning af någon eller några poststationer från ett
postkontor till ett annat kunde komma att vid något postkontor nedgå
och i motsvarande mån ökas vid ett annat, eller derigenom att vid postkontoret
placerades flera ordinarie biträdande tjensteman än förut, hvartill
komme, att denna aflöningsförmån såsom tillhörande de extra inkomsterna
skulle vid tjenstledighet för sjukdom eller annan anledning afträdas
till vikarien. Uppbördsprovisionen hade således icke fullt samma värde
som ett på förhand fixeradt lika belopp, fördeladt i lön och tjenstgöringspenningar,
enär den på lönen lagda delen kunde vid kortare tjenstledighet
få behållas och dessutom vid afskedstagandet enligt gällande principer
bidraga till höjning af pensionsbeloppet. Af dessa orsaker vore det,
enligt generalpoststyrelsens förmenande, rättvist, att vid uppbördsprovisionens
omsättning till lön och tjenstgöringspenningar det belopp, som lemnades
i stället för uppbördsprovisionen, blefve något lägre än det belopp,
hvartill provisionen, om den fått fortfara, skulle hafva uppgått. Men om
medelbeloppet af provisionen för en redan förfluten period toges till utgångspunkt
för bedömande af frågan, med hvilket belopp i fast aflöning
provisionen borde ersättas, kunde det icke anses, att tjenstemännen af
uppbördsprovisionens fixering hemtat någon oberättigad förmån; och då
från och med 1893 års början samtliga dittills under jernvägspostinspektionerna
lydande poststationer förlagts under de fullständiga fasta postanstalterna
och uppdelats på dem, hade generalpoststyrelsen deraf hemtat
anledning att vid den nya utredning, som egt rum i fråga om uppbördsprovisionens
omsättning, undersöka, till huru stora belopp uppbördsprovisionen
för de särskilda tjenstemännen uppgått under femårsperioden 1893—
1897. Dervid hade från provisionsbeloppen afdragits beloppen ej mindre
af den provision, som enligt gällande bestämmelser kommit föreståndare
för poststationer och ångbåtspostexpeditioner till del, än äfven af den rabatt,
som utgått till frimärkesförsäljare samt köpare af frankotecken i större partier.

Beträffande uppbörds- och frimärkesprovisionen vore, på sätt generalpoststyrelsen
erinrat, alltsedan år 1877 i de af Kongl. Magt faststälda
utgiftsstater för postverket bestämdt, att provisionen skulle utgå med:

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 115 Höft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

10 procent af uppbörd, som ej för år öfvei''stege 3,000 kronor,

6 procent af den del af uppbörden, som öfversköte 3,000, men ej
15,000 kronor, och

3 procent af den del af uppbörden, som öfverstege 15,000 kronor.

Tillika hade genom kongl. brefvet den 23 mars 1877 rörande provisionens
fördelning förklarats, att den provision, som belöpte för så väl
kontant redovisade postafgifter som försålda frimärken, skulle från och
med 1877 års ingång vid de postkontor och de postexpeditioner, der mera
än eu tjensteman med lön å stat funnes anstäld, äfvensom vid postinspektionskontoren,
hvad beträffade den derstädes tjenstgörande personal med
lön eller arfvode å stat, i allmänhet fördelas sålunda, att en fjerdedel deraf
tillkomma kontorschefen ensam samt återstående tre fjerdedelar denne och
vederbörande å stat uppförda biträdande tjensteman gemensamt i mån af
beloppet af dem hvardera tillkommande ordinarie lön eller arfvode; att
— hvad särskildt anginge den uppbörds- och frimärkesprovision, som
belöpte för Stockholms postkontors tidnings-, paket- och brefbärareexpeditioner
samt dervarande filialpostkontor å Normalm, Södermalm, Ladugårdslandet
och Kungsholmen —- vid bestämmandet af de vederbörande afdelningsföreståndare
och kontorschefer tillkommande andelar skulle iakttagas,
att af den fjerdedel utaf den för dessa afdelningar belöpande provision,
som från delningen mellan samtlige kontorstjenstemännen undantoges, tre
fjerdedelar, eller af provisionsbeloppet i dess helhet tre sextondedelar, tilldelades
vederbörande afdelningsföreståndare och återstående en fjerdedel,
eller af hela provisionsbeloppet eu sextondedel, tillfölle kontorschefen, med
iakttagande derjemte, hvad filialpostkontoren anginge, att, der icke någon
af de vid dylika kontor anstälde tjensteman vore å stat uppförd, samtliga
desse tjensteman skulle af provisionen njuta enahanda andel, som om befattningarna
vore å stat uppförda; samt att i öfverensstämmelse härmed
äfven borde förfaras med den provision, som belöpte för Göteborgs postkontors
paket- och brefbärareexpeditioner.

De i detta kongl. bref omnämnda postexpeditioner vore numera
postkontor af 5:e och 6:e klasserna, och med de i samma kongl. bref
afsedda postinspektionskontoren afsåges jernvägspostinspektionskontoren,
Indika indragits med 1893 års ingång.

I fråga om uppbördsprovisionens fördelning vid de efter år 1877
tillkomna filialer i Stockholm och Göteborg hade, enligt hvad t. f. departementschefen
vidare meddelat, med stöd jemväl af hvad genom kongl.
bref den 27 mars 1885 blifvit stadgadt rörande ett filialpostkontor i Göteborg,
tillämpats enahanda bestämmelser som de nu omförmälda, dock från
och med år 1897 beträffande Stockholms postkontor med den ändring,

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

35

som föranledts deraf, att genom kongl. brefvet den 4 december 1896 angående
reglerande af de med postdirektörsbefattningen i Stockholm förenade
löneförmåner förordnats, bland annat, att af den fjerdedel utaf den
för Stockholms postkontors afdelningar och filialkontor belöpande uppbördsoch
frimärkesprovision, som, enligt kongl. brefvet den 23 mars 1877,
undantagits från delningen mellan samtlige kontorstjenstemännen, tre
fjerdedelar eller af provisionsbeloppet i dess helhet tre sextondedelar skulle
delas lika mellan samtliga afdelningars och filialkontors föreståndare samt
återstående fjerdedel eller af hela provisionsbeloppet en sextondedel delas
lika mellan postdirektören och den såsom förvaltare af kassa- och frimärkesförråden
vid postkontoret tjenstgörande kontrollör.

I sammanhang härmed hade generalpoststyrelsen erinrat, att den
frimärkesprovision, som utginge till poststationerna, enligt kongl. brefvet
den 6 juni 1873 utgjorde 2 procent; att i allmänhet föreståndare för
sådana poststationer, som icke vore belägna vid jernväg, äfvensom en del
föreståndare för ångbåtspostexpeditioner vore genom kontrakt tillförsäkrade,
jemte ett årsarfvode, de extra inkomster, som kunde vara med befattningen
förenade; att de för den skull icke kunde fråntagas denna provision, med
mindre än att kontrakten uppsades och nya kontrakt afslötes, dervid, i
fråga om bestämmande af arfvodesbeloppet, hänsyn måste tagas till storleken
af den provision, som utgått; att generalpoststyrelsen emellertid ansåge
sig icke böra för det närvarande förorda sådan åtgärd, hvilken sannolikt
skulle framkalla ökade kostnader för postverket; att jemväl jernvägspoststationernas
föreståndare, fastän icke anstälda på kontrakt, syntes, om
uppbördsprovisionen dem fråntoges, vara berättigade till godtgörelsé härför;
att den till frimärkesförsäljare samt köpare af större partier frankotecken
från anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision utgående rabatt vore
genom kongl. brefven den 30 maj 188 1 och den 21 december 1888 bestämd
att utgå med en procent vid köp på en gång af minst 3 ark frimärken,
hvart ark innehållande 100 märken, äfvensom vid köp af minst 100 brefkort
eller 100 frank okuvert eller 100 kortbref; samt att, om det än kunde
ifrågasättas, huruvida med denna rabatt ernåddes hvad som varit med densamma
åsyftadt, styrelsen likväl trott det böra anstå med upphäfvandet af
denna rabattförmån, till dess allmänheten hunnit, mera än hittills varit
fallet, antaga det utrikes gängse bruket att sjelf förse sina postförsändelser
med inköpta frankotecken.

Om således frågan rörande uppbörds- och frimärkesprovisionens fixering
för det närvarande inskränktes till att omfatta tjenstemännen inom postverkets
lokalförvaltning, ville generalpoststyrelsen angifva de särskilda fasta

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

aflöningsbelopp, hvilka af styrelsen ansetts böra för desse tjensteman
ifrågakomma.

Beträffande då först aflöningen för postdirektörerna, åtnjöte för närvarande
postdirektören i Stockholm en fast aflöning af 4,000 kronor äfvensom
uppbördsprovision, hvilken i medeltal för år under femårsperioden
1893—1897 uppgått till 3,575 kronor 87 öre, hvadan alltså hans sammanlagda
årliga aflöning af postmedel under berörda period kunde beräknas
till i genomsnitt inemot 7,600 kronor. Postdirektören i Göteborg, hvilkens
uppbördsprovision under ifrågavarande period utgjort i medeltal 4,652
kronor 53 öre, kunde således, med en fast aflöning af 4,000 kronor, anses
af postmedel uppbära något öfver 8,600 kronor årligen. Med hänsyn härtill
och för vinnande af likhet i de fasta aflöningsbeloppen för dessa båda
postdirektörer, hvilka vore chefer för de två största postkontoren i riket
och båda hade under sig flera filialkontor och stor personal, hade styrelsen
ansett deras fasta aflöning böra bestämmas till 7,000 kronor, deraf 4,400
kronor skulle utgöra lön och 2,600 kronor tjenstgöringspenningar, med rätt
för dem tillika att, under vilkor af väl vitsordad tjenstgöring, komma i
åtnjutande af ett första årstillägg å 400 kronor efter 5 år och ett andra
ålderstillägg å samma belopp efter 10 år. Om, såsom för närvarande vore
föreskrifvet, af ålderstilläggen för tjensteman, tillhörande postverkets lokalstat,
75 procent beräknades såsom lön och 25 procent såsom tjenstgöringspenningar,
skulle, med den nu föreslagna aflöningen för de båda postdirektörerna
i Stockholm och Göteborg, desse vid uppnådd pensionsålder,
om de intjenat båda ålderstilläggen, komma i åtnjutande af enahanda
pensionsbelopp, som byråchef efter erhållet ålderstillägg egde vid afsked
med pension uppbära, något, som redan i ett par särskilda fall blifvit, på
framställning af Kongl. Maj:t, medgifvet af Riksdagen. Genom en sådan
reglering som den nu föreslagna skulle visserligen postdirektören i Göteborg
förlora i årlig inkomst minst 850 kronor; men om regleringen genomfördes,
hade det också varit generalpoststyrelsens afsigt att söka såsom biträde åt
honom få anstäld en kontrollör såsom kassör och frimärkesförvaltare i
öfverensstämmelse med hvad som redan år 1886 genomförts vid postkontoret
i Stockholm. Genom en sådan anordning skulle postdirektörens
deltagande i detaljarbetet med uppbörden och räkenskaperna kunna upphöra
och derigenom tillfälle beredas honom att å kontoret intaga en mera
ledande och öfvervakande ställning.

Postdirektören i Malmö uppbure af postmedel förutom sin fasta
aflöning, 4,000 kronor, uppbördsprovision, som under förenämnda femårsperiod
i medeltal för år belöpt sig till 2,907 kronor, hvadan hans
sammanlagda inkomst af postmedel kunde upptagas till något öfver

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

37

6,900 ^ kronor. Generalpoststyrelsen hade ansett sig böra för honom
föreslå en aflöning å 6,000 kronor, deraf 4,000 kronor i lön och 2,000
kronor i tjenstgöringspenningar, med två ålderstillägg å 400 kronor
hvardera under enahanda vilkor som de, hvilka nyss nämnts beträffande
postdirektörerna i Stockholm och Göteborg. Genom fastställande af
denna aflöning skulle postdirektören i Malmö erhålla mindre inkomster
än för närvarande, men jemväl vid postkontoret i Malmö skulle enligt
generalpoststyrelsens åsigt, om regleringen genomfördes, komma att
såsom biträde åt postdirektören anställas en kontrollör i egenskap af kassör
och frimärkesförvaltare.

För postförvaltarne i den föreslagna l:a klassen, hvilka tillhörde den
nuvarande 2:a klassen, utgjorde den fasta aflöningen, med inberäknande af
ett ålderstillägg å 400 kronor, för närvarande 4,000 kronor. Med förmälan,
att medeluppbördsprovisionen för förvaltarne vid de till l:a klassen
föreslagna postkontor under femårsperioden 1893—1897 uppgått till 2,003
kronor, hade generalpoststyrelsen föreslagit för postförvaltarne i denna
klass en aflöning af 5,200 kronor, deraf 3,600 kronor i lön och 1,600
kronor i tjenstgöringspenningar, jemte två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera.
Postförvaltarne i 2:a klassen, hvilkas fasta aflöning med ålderstilllägg,
enligt _ hvad nyss uppgifvits, uppginge till 4,000 kronor, hade, med
hänsyn dertill att medeluppbördsprovisionen vid de till denna klass nu
föreslagna kontor under förenämnda femårsperioden utgjort i jemnt krontal
för år 1,527 kronor, af generalpoststyrelsen upptagits till 4,700 kronor
jemte två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera. Af dessa 4,700 kronor
vore 3,300 kronor beräknade att utgöra lön och 1,400 kronor tjenstgöringspenningar.

För postförvaltarne i den nuvarande 3:e klassen uppginge den fasta
aflöningen med ålderstillägg till 3,400 kronor, under det att medelprovisionen
under femårsperioden för de till denna klass föreslagna utgjort i
krontal 1,196 kronor. Aflöningen för föreståndarne i denna klass hade
för den skull af styrelsen ansetts böra bestämmas till 3,800 kronor, deraf
2,850 kronor i lön och 950 kronor i tjenstgöringspenningar, med två
ålderstillägg å 4u0 kronor hvartdera.

Postförvaltarne i 4:e klassen åtnjöte i fast aflöning med två ålderstillägg
3,200 kronor. Medeluppbördsprovisionen hade för de till denna klass föreslagna
under femårsperioden uppgått till omkring 1,031 kronor. Generalpoststyrelsen
hade derför föreslagit för föreståndarne i denna klass en
aflöning af 3,400 kronor, deraf 2,550 kronor i lön och 850 kronor i tjenstgöringspenningar,
samt två ålderstillägg å hvartdera 400 kronor.

För postförvaltarne i 5:e klassen utgjorde, med inberäknande af två

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

ålderstillägg å 400 kronor hvardera, den fasta aflöningen 2,800 kronor,
och de till denna klass föreslagna hade under < förutnämnda femårsperiod
uppburit i medelprovision för år ett belopp, i jemnt krontal beräknadt,
af 910 kronor. Aflöningen hade med hänsyn till dessa belopp
föreslagits till 2,175 kronor i lön och 725 kronor i tjenstgöringspenningar,
eller tillhopa 2,900 kronor, samt två ålderstillägg å hvartdera 400 kronor.

Postförvaltarne i 6:e klassen hade i fast aflöning med två ålderstillägg
2,600 kronor. För de till denna klass föreslagna hade medelprovisionsbeloppet
utgjort i jemnt krontal 673 kronor. Aflöningen hade derför af
generalpoststyrelsen satts för desse postförvaltare till 2,500 kronor, hvaraf
1,875 kronor i lön och 625 kronor i tjenstgöringspenningar, samt två
ålderstillägg å hvartdera 400 kronor.

Beträffande slutligen postförvaltarne i den föreslagna 7:e klassen,
hvilka nu samtliga tillhörde 6:e klassen, utgjorde, såsom förut nämnts, den
fasta aflöningen för dem 2,600 kronor. Medeltalet af uppbördsprovisionen
hade för dem under femårsperioden utgjort i rundt krontal 455 kronor;
och hade för den skull generalpoststyrelsen ansett deras aflöning ej böra
föreslås lägre än 2,300 kronor, deraf 1,725 kronor skulle utgöra lön och
575 kronor tjenstgöringspenningar, hvarjemte äfven dessa skulle åtnjuta
två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera.

Generalpoststyrelsen hade vidare erinrat, att de till en del af posttjenstemannapersonalen
utgående sportler i afgift för lösväskor och räkningshållning
med korrespondenter m. m., hvilka sportler i de flesta fall
uppginge till ringa belopp, icke berördes af detta regleringsförslag, enär
dessa sportler icke utginge af postmedel.

Med anledning af nu omförmäla löneförslag för postförvaltare hade
generalpoststyrelsen ansett sig böra framhålla, hurusom, då enligt berörda
förslag de under distriktsförvaltningarna lydande postförvaltarne af l:a
klassen skulle i fast aflöning med ålderstillägg ega uppbära 6,000 kronor,
det icke syntes vara lämpligt, att den deras förmän, postinspektörerna, i
stat tillförsäkrade aflöning sattes lägre än 6,000 kronor. Efter det distriktsförvaltningarna
börjat sin verksamhet, hade också genom det stora uppsving,
poströrelsen tagit, och de utsträckta postförbindelserna postinspektörnas
ledande och öfvervakade arbete så ökats, att detsamma väl betingade
någon ökning i aflöning; och generalpoststyrelsen hade för den skull föreslagit
för postinspektörerna en aflöningsförhöjning af 500 kronor, hvarigenom
deras årliga aflöning skulle i staten upptagas till 6,000 kronor, deraf, med
bibehållande af nuvarande proportionen, 4,500 kronor vore att betrakta
såsom arfvode och 1,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

39

Hvad beträffade den af generalpoststyrelsen ifrågasatta förändring afr. f. departenu
gällande klassindelning af postkontoren, läge, enligt t. f. departementschefens
åsigt, behofvet af eu sådan förändring i öppen dag. Under den
tidrymd af mer än 25 år, som förflutit, sedan senaste klassindelning af
postanstalterna egt rum, både de förhållanden, som för en dylik klassindelning
borde vara bestämmande, väsentligen förändrats, och det hade varit
med afseende hufvudsakligen å dessa förändrade förhållanden, generalpoststyrelsen
nu uppgjort sitt förslag i ämnet, dervid såsom hufvudgrund
bibehållits den vid de särskilda postanstalterna förekommande uppbörden.

Mot detta förslag, i hvilket t. f. departementschefen i likhet med generalpoststyrelsen
ansåge postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö ej
böra ingå, hade t. f. departementschefen icke heller funnit anledning till
anmärkning.

Hvad generalpoststyrelsen föreslagit i fråga om fixeringen af uppbörds-
och frimärkesprovisionen och densammas omsättning till fast aflöning
ansåge t. f. departementschefen sig desto hellre böra tillstyrka, som
derigenom komme att för tjenstemännen inom postverkets lokalförvaltning
tillämpas samma princip, som vid löneregleringar i senare tider gjorts
gällande, eller att aflöningen i största möjliga utsträckning borde göras
last och noga bestämd. De af generalpoststyrelsen föreslagna aflöningsbeloppen
för postdirektörer och postförvaltare föranledde icke heller någon
erinran från t. f. departementschefens sida, liksom han äfven funne den
af styrelsen föreslagna ökningen af postinspektörernas arfvoden vara af
omständigheterna påkallad.

Den biträdande ordinarie tjenstemannapersonalen å postanstalterna f°rnt!''°1''
utgjordes, enligt hvad t. f. departementschefen ytterligare till statsråds- u,e,na''
protokollet anfört, af kontrollörer och postexpeditörer.

Kontrollörerna vore delade i tre lönegrader, hvilka åtnjöte i fast aflöning:
första graden 4,000 kronor, andra graden 3,400 kronor och tredje
graden 2,800 kronor, ett ålderstillägg å 400 kronor, efter 10 års väl vitsordad
tjenstgöring, i hvarje fall inberäknadt. Medeltalet af den dem tillkommande
uppbördsprovision hade, enligt hvad generalpoststyrelsen upplyst,
under femårsperioden 1893—1897 -— då härvid icke medräknades
hvarken de kontrollörer, som vore anstälda å postinspektionerna och enligt
kongl. brefvet den 3 juni 1892 åtnjöte i stället för provision en årlig
ersättning af 600 kronor, eller den kontrollör af 3:e lönegraden, hvilken
tjenstgjorde såsom kassör och frimärkesförvaltare vid Stockholms postkontor
och för hvilken, såsom förut antydts, särskilda bestämmelser i fråga
om provisionsförmåner gälde — uppgått för kontrollörerna af l:a lönegraden
till 868 kronor, för kontrollörerna af 2:a lönegraden till 763 kro -

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

nor och för kontrollörerna af 3:e lönegraden till 681 kronor, allt i runda
krontal beräknadt. För omsättning af dessa provisionsbelopp i lön och
tjenstgöringspenningar borde således aflöningen bestämmas för kontrollörerna
af 1 :a lönegraden till 4,900 kronor, för kontrollörerna af 2:a lönegraden
till 4,200 kronor och för kontrollörerna af 3:e lönegraden till
3,500 kronor, eller — om hänsyn toges dertill, att provisionsbeloppet i
genomsnitt för alla kontrollörer, med ofvanberörda undantag, uppgått till
758 kronor — för kontrollörerna af l:a lönegraden till 4,800 kronor, för
kontrollörerna af 2:a lönegraden till nyssnämnda belopp 4,200 kronor
samt för kontrollörerna af 3:e lönegraden till 3,600 kronor. Emellertid
syntes det generalpoststyrelsen, att följande särskilda omständigheter
borde beträffande kontrollörerna i l:a och 3:e lönegraden tagas i betraktande
vid bestämmande af den aflöning, som skulle för framtiden tillkomma
dem.

Till följd af de bestämmelser, som, för åstadkommande af en rättvisare
fördelning af provisionsbeloppen vid Stockholms postkontor, meddelats
genom ofvanberörda kongl. bref den 4 december 1896 angående
reglerande af de med postdirektörsbefattningen Stockholm förenade löneförmåner,
hade de sju kontrollörer af l:a lönegraden, hvilka i Stockholm
vore föreståndare för vissa postkontorsafdelningar, från och med år 1897
erhållit så mycket större andel i provisionen, att det dem tillfallande
provisionsbelopp för året utgjort 1,398 kronor 24 öre eller i rundt tal

1.400 kronor. Derigenom både deras årsaflöning, som, inberäknadt ålderstillägg,
år 1896 utgjort i medeltal 4,700 kronor, för år 1897 stigit till

5.400 kronor och kunde beräknas komma att såväl för år 1898 som
framgent, om aflöningsbestämmelserna blefve oförändrade, uppgå till minst
sistnämnda belopp. En så nyligen skedd reglering syntes generalpoststyrelsen
icke böra nu lemnas alldeles å sido. Också hade desse kontrollörer
och afdelningsföreståndare i en den 22 oktober 1898 till generalpoststyrelsen
inkommen skrift framhållit denna omständighet, omfånget af det
dem åliggande arbetet och det dermed förenade ansvaret samt hemstält
att varda vid den nu ifrågavarande regleringen föreslagna till aflöningsförmåner,
som icke i något fall måtte sättas lägre än till 5,500 kronor,
äfvensom att i fråga om titel och fullmagt. likställas med postmästare af
2:a klassen. Af denna framställning hade generalpoststyrelsen ansett sig
nu i detta sammanhang allenast böra upptaga den del, som afsåge aflöningen.
Finge det i fråga om densamma fästas afseende vid allenast förhållandena
under år 1897 eller år 1898, skulle det otvifvelaktigt ligga
närmast till hands att för kontrollörerna af 1 :a lönegraden, hvilka för närvarande
vore i fråga om lön, tjenstgöringspenningar och ålderstillägg jemn -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

41

stälde med postmästare af 2:a klassen, föreslå enahanda aflöning som för
de nu i 2:a klassen bibehållna postförvaltare. Derigenom skulle högsta
afiöningen för dessa kontrollörer komma att uppgå till 5,500 kronor. Men
då vid beräkningen af aflöning för postförvaltare i de olika klasserna
för fixering af uppbördsprovisionen tagits hänsyn icke till sista årets
provisionsbelopp, utan till medeltalet af provisionen för de fem senaste
åren, syntes ock böra så ske vid beräkningen af den aflöning, som borde
tillkomma kontrollörerna. Dervid hade dock, enär af de enligt stat i l:a
lönegraden befintliga åtta kontrollörerna alla utom en vore placerade i
Stockholm och kommit i åtnjutande, genom den nyligen skedda regleringen,
af förbättrade aflöningsvilkor, generalpoststyrelsen ansett sig kunna i förslaget
till ny reglering gå beträffande aflöningsbeloppet något utöfver det,
hvartill allenast den nuvarande fasta afiöningen samt medelsiffran af uppbördsprovisionsbeloppet
för den femårsperiod, i hvilken fyra år af fem
läge för senaste regleringen, skulle föranleda. Generalpoststyrelsen hade
nemligen föreslagit, att högsta afiöningen för kontrollörer i l:a lönegraden
måtte upptagas till 5,000 kronor.

Beträffande kontrollörerna i 3:e lönegraden hade det synts generalpoststyrelsen
vara af vigt, att jemväl desse likstäldes i aflöning med postförvaltare
i viss klass, på det att icke aflöningsklassex-na inom lokalstaten
måtte blifva alltför talrika, och hade af sådan anledning kontrollörerna i
3:e lönegraden likstälts i aflöning med postförvaltarne af 5:e klassen, hvarigenom
sistnämnde kontrollörers högsta aflöning skulle komma att utgöra
3,700 kronor.

Angående antalet af kontrollörer i hvarje lönegrad hade — sedan
generalpoststyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t erinrat, att sju kontrollörsbefattningar
af l:a lönegraden innehades af föreståndare för afdelningar
inom Stockholms postkontor, men att äfven vid postkontoren i Göteborg
och Malmö funnes anstälda kontrollörer, hvilka vore föreståndare för afdelningar
vid dessa kontor och som i fråga om sina innehafvande befattningars
ansvarsfullhet och omfattning måste anses med afdelningsföreståndare
i Stockholm temligen jemnstälda — genom kongl. brefvet
den 25 maj 1894, med uppoffrande af förmånen att vid en del postkontor
af 2:a klassen hafva såsom kontorsföreståndarens närmaste man anstäld eu
tjensteman med kontrollörsgrad, generalpoststyrelsen bemyndigats att, i mån
af afgång, indraga 8 kontrollörsbefattningar af 3:e lönegraden samt i deras
ställe inrätta en ny kontrollörstjenst af 2:a lönegraden och 8 nya postexpeditörstjenster,
deraf 5 af 1 :a lönegraden och 3 af 2:a lönegraden, samt
uppflytta 2 kontrollörshefattningar från 3:e till l:a lönegraden.

Med tillämpning af berörda kongl. bref hade sedermera kontrollörernas

Bill. till Rilcsil. Prut. 1899. 4 Sami. 1 Aftl. 65 Höft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

antal ändrats: i 1:a lönegraden från 7 till 8 samt i 3:e lönegraden från
15 till 12, hvarjemte i sammanhang dermed tillkommit 2 postexpeditörsbefattningar.

Den fixering af uppbördsprovisionen, som nu vore i fråga, gåfve
emellertid generalpoststyrelsen anledning hemställa, att den vidare tillämpningen
af berörda bestämmelser i kongl. brefvet den 25 maj 1894 måtte
få upphöra. Orsakerna till denna hemställan vore följande. Såsom redan
vore antydt, hade vid beräkning af kontrollörernas uppbördsprovision icke
medräknats provisionen för den kontrollör af 3:e lönegraden, hvilken
tjenstgjorde såsom kassör och frimärkesförvaltare vid Stockholms postkontor.
För honom gälde nemligen i fråga om andel i uppbördsprovision särskilda
bestämmelser, genom hvilka hans provisionsandel kommit att utgöra vida
högre belopp än för kontrollörer i allmänhet. Sålunda hade provisionen
för honom uppgått i jemna krontal år 1893 till 4,060 kronor, år 1894
till 4,264 kronor, år 1895 till 4,338 kronor, år 1896 till 4,51 1 kronor och år
1897 till 1,984 kronor, eller i medeltal för år under denna femårsperiod till
3,851 kronor. Hans fasta aflöning för år hade, med inberäknadt ålderstillägg,
utgjort 2,800 kronor. Vid omsättning till fast aflöning af den
honom tillkommande uppbördsprovision kunde han för den skulle icke
bibehållas i sin nuvarande lönegrad, utan måste, för att minskningen i
inkomst icke måtte blifva alltför känbar, uppflyttas till !:a lönegraden,
dit också hans göromåls beskaffenhet, och ansvar med rätta hänförde honom
och dit han, enligt generalpoststyrelsens förmenande, redan från första
början skulle hafva placerats, om icke just uppbördsprovisionens storlek
ansetts kunna fylla hvad som brustit i fast aflöning. Af denna anledning
behöfde antalet kontrollörer af 1:a lönegraden höjas från 8 till 9.

En annan orsak att öka kontrollörernas antal, utan afvaktan på
möjlighet att indraga någon kontrollörsbefattning af 3:e lönegraden,
förefunnes deri, att, såsom förut framhållits, postdirektörerna jemväl i
Göteborg och Malmö borde tilldelas särskilda kassörer och frimärkesförvaltare
för att sjelfva få bättre tillfälle än för närvarande att leda
och öfvervaka arbetet å de stora kontoren med deras afdelningar. Det
vore nemligen uppenbart, att postdirektörerna derigenom skulle gagna
det hela bättre, än om en väsentlig del af deras tid och intresse upptoges
med uppgörande af räkenskaper, uppbärande eller utbetalning åt
penningar samt utlemnande af frankotecken till underlydande. Dessa
göromål, från hvilka postdirektörerna skulle befrias, men hvilka de
naturligtvis fortfarande skulle leda och öfvervaka, vore emellertid af
den vigtiga och genom de stora belopp, om hvilka här vore fråga,
ansvarsfulla beskaffenhet, att deras skötande borde betinga kontrollörs -

Statsutskottets Utlåtande 1\:o 60.

43

aflöning. Dervid syntes den olika omfattningen af arbetet vid postkontoret
i Göteborg och vid postkontoret i Malmö lämpligast framhållas,
om kassören och fri märkesförvaltaren vid postkontoret i Göteborg
tilldelades 2:a lönegraden och motsvarande befattning vid postkontoret
i Malmö besattes med en kontrollör af 3:e lönegraden. Af dessa båda
kontrollörsbefattningar funnes emellertid, om en ny kontrollörstjenst i l:a
lönegraden inrättades för kassören vid Stockholms postkontor, disponibel
en kontrollörstjenst af 3:e lönegraden, hvadan för ändamålet erfordrades
ytterligare en kontrollörsbefattning af 2:a lönegraden.

Härtill komme, att någon ytterligare indragning af kontrollörsbefattningar
af 3:e lönegraden, utöfver hvad redan egt rum, icke framdeles
syntes böra ske, enär dels ett af filialpostkontoren i Göteborg redan nått
en trafik, som satte detsamma i jemnbredd med åtskilliga af de nuvarande
postkontoren, af 2:a klassen, hvadan föreståndaren borde beredas åtminstone
kontrollörsaflöning af 3:e lönegraden, dels ock de postkontor, som nu af
styrelsen föreslagits att tillhöra första klassen, jemte flertalet af de i andra
klassen upptagna syntes med den ökning i posttrafik, som vid dem visat
sig, böra, i den mån sådant läte sig genomföra, förses med kontrollör,
som kunde vara postmästaren behjelplig vid kontorets skötsel.

På grund af hvad nu rörande det erforderliga antalet kontrollörsbefattningar
anförts och för att, af skäl nyss nämnts, kunna för det största
filialkontoret i Göteborg disponera en kontrollörsbefattning af 3:e lönegraden,
hade generalpoststyrelsen föreslagit, att antalet kontrollörssysslor
måtte ökas med en i hvardera af de tre lönegraderna, hvarigenom antalet
kontrollörer skulle komma att utgöra i l:a lönegraden 9 med lön
3,150 kronor och tjenstgöringspenningar 1,050 kronor, i 2:a lönegraden
15 med lön 2,550 kronor och tjenstgöringspenningar 850 kronor samt i
3:e lönegraden 13 med lön 2,175 kronor och tjenstgöringspenningar 725
kronor, samtlige med två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor.

Den andra gruppen af biträdande ordinarie tjenstemannapersonal å Postpostanstalterna
bildades af postexpeditörerna, Indika, fördelade i två 1 öne-<’''r/",''^''<''>^''’''’"'',
grader, för närvarande åtnjöte i fast aflöning: första graden 2,600 kronor
och andra graden 2,100 kronor, med inberäkning dervid för hvardera
graden af två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor; hvarjemte, enligt hvad
generalpoststyrelsen meddelat, medeluppbördsprovisionen för de af desse
tjensteman, hvilka erhölle sådan provision, eller alla med undantag af
resepostexpeditörerna och de å postinspektionerna tjenstgörande postexpeditörer,
beräknats i jemna krontal för postexpeditörer af Pa lönegraden
till 417 kronor och för postexpeditörer af 2:a lönegraden till 367
kronor eller för båda lönegraderna i genomsnitt till 392 kronor för år.

44

Statsutskottets Utlåtande N:o BO.

De å_ postinspektionerna anstälde postexpeditörer åtnjötc dock enligt kongl.
brefvet den 3 juni 1892 i ersättning för mistning af uppbörds- och frimärkesprovision
en godtgörelse af 400 kronor för år.

Vid förslaget till aflöning för postexpeditörer med omsättning af uppbördsprovisionen
till fast aflöning hade generalpoststyrelsen ansett sig
kunna utgå från den föreställningen att, då postexpeditörerna nu fråntoges
utsigten till förbättring i afiöningen genom provisionens framtida
stegring, och då deras i förhållande till postförvaltare och kontrollörer
stora antal, hvilket så väl nu som sannolikt äfven framdeles tid efter
annan måste ökas i mån af poströrelsens fortgående utveckling, gjorde
utsigterna till befordran för dem mycket ogynsamma, billighet och verbets
egen fördel kräfde, att de inedelprovisionsbelopp, som af postexpeditörerna
redan ernåtts, afrundades uppåt till respektive 500 kronor för l:a lönegraden
och 400 kronor för 2:a lönegraden. Detta skulle hafva till följd,
att postexpeditörerna af l:a lönegraden komme att i aflöningsförmåner
likställas med postförvaltare i den nu föreslagna 7:e klassen och sålunda
erhålla en aflöning af 2,300 kronor, deraf 1,725 kronor i lön och 575
kronor i tjenstgöringspenningar samt två ålderstillägg hvardera å 400
kronor, och att postexpeditörerna af 2:a lönegraden bekomme i aflöning
2,000 kronor, nemligen 1,500 kronor såsom lön och 500 kronor såsom
tjenstgöringspenningar, med enahanda rätt till två ålderstillägg å 400
kronor hvartdera. 1 dessa klasser skulle också ingå de postexpeditörer,
som tjenstgjorde å jernväg. Dessa åtnjöte visserligen icke någon uppbördsprovision,
men de hade i utgående traktamenten haft en godtgörelse för
denna provision, och, såsom generalpoststyrelsen i förevarande statsförslag
under anslaget till traktamenten för tjensteman i jernvägskupé hemstält,
skulle dessa traktamenten samtidigt nedsättas, så att de allenast komme
att betacka de extra kostnader, som tjenstgöring å resa medförde.

Omständigheterna hade tillika föranledt generalpoststyrelsen att nu
föreslå en tredje lönegrad för postexpeditörer med 1,500 kronor i aflöning,
hvaraf 1,200 kronor skulle utgöra lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar,
samt med rätt för tjensteinnehafvare i denna 3:e lönegrad att
efter 5 resp. 10 års väl vitsordad tjenstgöring få afiöningen höjd hvardera
gången med 200 kronor i form af ålderstillägg; hvarjemte styrelsen
sett sig nödsakad att i postverkets eget intresse begära ökning af antalet
postexpeditörer i de redan befintliga lönegraderna.

Generalpoststyrelsen hade härvid erinrat, hurusom styrelsen vid afgifvande
af förslag till postverkets stater för år 1898 framhållit, bland
annat, att antalet postexpeditörer då utgjorde 282, hvaremot antalet af styrelsen
antagna, vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna tjenst -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

45

görande extra biträden uppgått till 518, livilka endast i man af afgång
bland postexpeditörerna kunde vinna befordran till ordinarie befattning,
derest icke postexpeditörernas antal ökades; att under då gångna elfva
månader af året 1896 10 extra biträden befordrats till postexpeditörer;
att bakom desse stodo, väntande på befordran, 518 extra biträden, af
livilka flertalets fulla arbetskraft och arbetstid redan då af postverket
toges i anspråk i de mångskiftande arterna af postverksamhet; att under
år 1895 antalet vanliga försändelser ökats från 1 51,009,934 till 161,148,904
samt antalet värdeförsändelser från 7,277,425 till 7,928,126, deribland
postanvisningarna från 1,369,179 till 1,810,897; att värdet af afgångna
assurerade försändelser, inlösta postförskott och inbetalda postanvisningsmedel
under år 1895 ökats från 968,436,560 kronor till 1,003,925,018
kronor; att gång efter annan ur den rent postala verksamheten uppstått
nya rörelsegrenar, såsom den raskt sig utvecklande postsparbanksrörelsen,
hvilken vid postanstalterna helt och hållet sköttes af postverkets personal
och, allt efter som rörelsen toge större omfång, också fordrade ökade
arbetskrafter, den internationella inkasseringsrörelsen samt den förmedling
svenska postverket åtagit sig i fråga om utvexling af postanvisningar
mellan, å ena sidan, Finland och, å andra sidan, länder och orter, med
hvilka Sverige omedelbart eller medelbart utvexlade postanvisningar; att
en så hastig utveckling också fordrade ökning i personal, derest icke af
brist på dugliga arbetskrafter postverket skulle stanna i utvecklingen eller
gå tillbaka; att de extra biträden, som under år 1895 befordrats till postexpeditörer,
vid befordringstillfället haft i genomsnitt en ålder af 34 år
och en i postverket tillryggalagd tjenstetid af omkring 13 år; att
sådana siffror rörande de lägsta tjenstemännens befordringsförhållanden
icke vore af beskaffenhet att tillföra postverket dugliga personer, utan, om
ingen väsentlig ändring till det bättre i dessa befordringsförhållanden snart
skedde, innebure en fara för postverkets framtid och hos de extra biträdena
alstrat ett missmod, som måste förtynga arbetet i postverkets tjenst;
att, om detta missmod åtminstone tills vidare kunde häfvas genom att
något öka postexpeditörernas antal, styrelsen visserligen ansåge frågan icke
derigenom löst, men dock så mycket vunnet, att den ökade utgiften i förhållande
dertill icke finge tillmätas någon större betydelse, men att antalet
nya postexpeditörsbefattningar då likväl icke borde sättas lägre än
till 75, enär det ändock skulle efter dessa nya befattningars tillsättande
komma att finnas qvar bland de obefordrade extra biträdena icke mindre
än 64, som varit i postverkets tjenst alltsedan år 1885 och som endast i
mån af afgång bland postexpeditörer skulle hafva utsigt att erhålla ordinarie
befattning, samt att under de då senast förflutna fem åren afgången
bland postexpeditörer i medeltal uppgått till allenast 12 per år.

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

På Kongl. Maj:ts förslag hade Riksdagen medgifvit inrättandet af 75
nya postexpeditörsbefattningar, hvilka med 1898 års ingång blifvit tillsatta;
men redan dessförinnan hade röster börjat höjas att få befattningarnas
antal ytterligare höjdt, hvarjemte åtskilliga uttalanden i sådant syfte
förnummits vid sistlidet års riksdag, der ock motion i ämnet väcktes.
Statsutskottet hade vid behandlingen af motionen, i sammanhang med förslaget
till postverkets stater för år 1899, uttalat, att utskottet i likhet med
motionären funnit, att de extra posttjenstemännens utsigter att blifva befordrade
till ordinarie befattning inom postverket vore ogynsamma, samt att
de äldre af desse tjenstemän, i anseende till det ringa arfvode, de såsom extra
biträden åtnjöte, befunne sig i en jemförelsevis mindre god ekonomisk ställning,
men att utskottet dock ej ansett anledning föreligga att på grund deraf
tillråda aflåtande af skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, enär utskottet vore
öfvertygadt, att generalpoststyrelsen, om densamma efter pröfning af frågan
funne bemälde tjenstemän böra i förevarande hänseende tillgodoses, icke
skulle underlåta att till Kongl. Maj:t inkomma med de förslag, som af
förhållandena ansåges påkallade.

Anledningen dertill, att generalpoststyrelsen icke redan i sitt förslag
till postverkets stater för innevarande år upptagit ökadt antal postexpeditörstjenster
hade ingalunda varit, att styrelsen ansett en sådan ökning
obehöflig. Redan vid afgifvandet af sitt statförslag för år 1898 hade
generalpoststyrelsen, på sätt förut blifvit nämndt, uttalat såsom sin åsigt,
att genom inrättandet af då begärda 75 nya expeditörsbefattningar frågan
icke vore löst; och den omständigheten att antalet af de af styrelsen antagna
extra biträdena, hvilka i allmänhet vore i tjenstegöromål likstälda
med postexpeditörer, under år 1897 ytterligare ökats, så att, då berörda
antal vid årets början utgjort 548, detsamma vid årets slut stigit till 566,
hade också nogsamt gifvit vid handen, att behofvet kräfde inrättande af
flera nya postexpeditörstjenster än de redan begärda. Men orsaken till
att framställning derom icke gjorts i sammanhang med statförslaget för
år 1899 hade legat dels deri, att generalpoststyrelsen ansett de redan erhållna
nya befattningarna böra tillsättas, innan flera begärdes, dels ock hufvudsakligast
i den omständighet, att styrelsen stått i begrepp att uppgöra förslag
till ändrad klassificering af postkontoren och fixering af den till der
anstälde tjenstemän utgående uppbörds- och frimärkesprovision. Ett sådant
förslag komme naturligtvis, såsom också framginge af hvad förut i det afseendet
anförts, att föranleda ändring i aflöningsvilkoren jemväl för postexpeditörer,
men det skulle också, såsom generalpoststyrelsen förutsåge,
komma att medföra ökade anspråk på nya postexpeditörsbefattningar.

Så länge nemligen eu afsevärd del af postförvaltarens och den bi -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

47

trädande ordinarie personalens aflöning utginge i form af uppbörds- och
frimärkes provision, med åliggande för postförvaltaren att till sin ordinarie
biträdespersonal afstå en del af provisionen enligt förut anförda bestämmelser,
gjorde postförvaltaren en ekonomisk förlust för hvarje extra biträde
å hans postkontor, som utbyttes mot ordinarie personal, och det

läge för den skull i hans ekonomiska intresse att i det längsta söka reda

sig med extra biträdespersonal, äfven om han nödgades i sådant afseende

af egna medel släppa till något litet för att kunna påräkna den för kontoret,
erforderliga arbetshjelp. Helt annorlunda koinme deremot förhållandet
att ställa sig, så snart provisionen blifvit omsatt i fast aflöning. Postförvaltaren
hade då sin bestämda aflöning, för hvars stegring genom uppåtgående
provisionsbelopp i mån af ökad rörelse utsigten vore stängd. Hvad
han af egna medel betalade till arbetshjelp kunde han icke förvänta få
ersatt i högre provisionssumma. Deremot läge det då i hans intresse att
i stället för den extra biträdespei’Sonalen med dess osäkra ställning erhålla
å kontoret så stor ordinarie biträdespersonal, som skäligen kunde begäras.
I det afseendet vore för den skull efter omregleringen talrika framställningar
att förvänta.

Vore det nu så, att sådana framställningar kunde på förhand i regeln
antagas komma att sakna verkligt fogi blefve naturligtvis framställningarna
af ringa verkan, men detta skulle, enligt generalpoststyrelsens förmenande,
blifva så långt ifrån verkliga förhållandet, att fast hellre kunde påstås, att
postförvaltarens och postverkets intressen härutinnan komme att sammanfalla.
Det kunde nemligen icke vara i verkets välförstådda intresse, att
det nu rådande missförhållandet mellan antalet ordinarie och extra personal
på postanstalterna finge fortfara. Den ordinarie tjenstemannapersonalen
å dessa anstalter utgjorde för närvarande 58''2, men den å postanstalterna
tjenstgörande extra biträdespersonalen hade vid 1897 års utgång utgjort
760, af hvilka 566 varit antagna af generalpoststyrelsen och 194 af vederbörande
postinspektörer eller postförvaltare, hvarförutom å postanstalterna
mera tillfälligt tjenstgjort 1 66 personer utan aflöning af postverket. Genom
tillsättande af de erhållna 75 nya postexpeditörsbefattningarna hade med
1898 års ingång antalet af de å postanstalterna tjenstgörande, af generalpoststyrelsen
antagna extra biträdena minskats, men sedan dess hade, till
erforderlig ökning af arbetskrafterna ä postanstalterna, antagits 43 nya
extra biträden, hvadan antalet af sådana, antagna af styrelsen, för närvarande
utgjorde 534. Af dessa kunde, enligt hvad framginge af särskild
gjord utredning rörande hvarje sådant extra biträdes arbetstid, minst 500
anses hafva lika drygt arbete, som om de vore ordinarie tjensteman.

Generalpoststyrelsen hade framhållit, hurusom af de nu anförda siff -

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Torna framginge, att eu högst väsentlig del eller nära hälften af arbetet å
postanstalterna utfördes af en med ordinarie i fråga om arbetet, men ej i
fråga om aflöningen likstäld extra tjenstemannapersonal, som, anstäld mot
ett i förhållande till arbetet ringa arfvode och med kännedom derom, att
den i händelse af sjukdomsfall kunde gå miste om all aflöning af postverket,
finge deltaga, bland annat, i behandlingen af de stora värdeförsändelser
och handhafvandet af de stora penningsummor, som numera
dels för postverket och dels för postsparbanken inginge eller utlemnades
vid postkontoren. I minst lika måtto som den ordinarie personalen finge
den extra sköta den mångenstädes förekommande dryga natt-tjenstgöringen
å postanstalterna; och då rubbningar i trafiken eller andra omständigheter
hopade arbetet å någon postanstalt, vore den extra personalen lika litet
som den ordinarie fritagen från de extra arbetstimmar, som härigenom
uppstode. Det kunde icke förnekas, att detta vore ett betänkligt missförhållande
och innebo re fara jemväl för postverket. Då härtill komine,
att befordran till ordinarie tjenst vore ytterst långsam för de extra biträdena,
hvilket visade sig bland annat deraf, att jemväl under år 1897
afgången bland postexpeditörer utgjort allenast 12 och således hållit sig
vid samma medel siffra som under de näst förutgångna fem åren, samt att
afgången för år 1898 ej syntes komma att öfverstiga 14, vore det antagligen
icke endast en tillfällighet, att under de senaste åren ansökningarna
till genomgående af elevkurs för att vinna anställning å poststaten betydligt
minskats i antal. Men om också det erforderliga antalet extra biträden
fortfarande skulle kunna på nu rådande aflönings- och befordringsvilkor
eu tid bortåt erhållas, lede det dock intet tvifvel, att det rådande
missförhållandet mellan antalet extra personal och antalet ordinarie befattningar,
som denna personal kunde hoppas ernå, skulle föranleda sänkning
i qvalité hos dem, som sökte sig in i postverkets tjenst, till fara för
verket, hvilket, stadt i snabbt framåtskridande, hade behof af en duglig
personal för att kunna följa i utveckling de främsta utländska postverken
och icke kunde vara betjent med att nödgas anställa personer, hvilka redan
från början betraktade anställningen såsom en sista utväg.

I en till generalpoststyrelsen ingifven petition hade ett mycket stort
antal extra ordinarie postexpeditörer och extra biträden förenat sig i en
framställning, att, till förbättring af deras ogynsamma ställning och för
att den tid, som för dem erfordrades för att uppnå ordinarie grad, måtte
nedbringas till åtta år, ett dertill erforderligt antal nya postexpeditörstjenster
måtte inrättas. Att nu, då de extra biträdenas bekymmer öfver
deras klena befordrangsutsigter åter framlagts och då det visat sig, huru
föga dessa befordringsutsigter ljusnat genom den senast skedda ökningen

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

49

af postexpeditörsbefattningar, något borde göras för att väsentligt förkorta
den extra ordinarie fjenstgöringstiden, ansåge generalpoststyrelsen alldeles
nödvändigt, på det att icke hela den extra tjenstemannapersonalen vid
postverket, ur hvilkas led den ordinarie personalen skulle rekryteras, måtte
raka i missmod genom den långa tid, som erfordrades för att uppnå den
tryggare ställning, en ordinarie befattning lemnade.

^Generalpoststyrelsen hade i sådant hänseende föreslagit, att å staten
för år 1900 måtte upptagas 298 nya postexpeditörsbefattningar, hvarigenom,
om det beräknades, att jemväl under innevarande år 12 extra biträden
skulle hinna att, på grund af afgång bland postexpeditörer, till ordinarie
befattning befordras, det återstående antalet af de under år 1885 antagna
extra ordinarie tjenstemännen äfvensom de, hvilka antagits åren 1886—1891,
jemte de flesta af dem, som antagits under år 1892, skulle kunna vinna
befordran till ordinarie platser.

I sammanhang med förslaget till nya postexpeditörsbefattningar hade
generalpoststyrelsen äfven öfverlemnat två från posttjenstemännens föreningtill
styrelsen inkomna petitioner, som, bland annat, berörde behofvet af nya
tjenstebefattningar.

Gjorda undersökningar hade visat, att bland de extra biträden, som
skulle ifrågakomma till befordran, om det af generalpoststyrelsen nu föreslagna
antal nya expeditörstjenster beviljades, befunne sig ett stort antal
qvinliga extra ordinarie postexpeditörer. Dessa qvinliga expeditörer kunde
emellertid, med allt erkännande af deras flit och redbarhet, icke i allo
likställas med manliga expeditörer i fråga om användbarhet inom postverket.
Den qvinliga tjenstemannapersonalen kunde nemligen hvarken
tjenstgöra vid jernvägsposten eller vid mera kroppsansträngande sysslor och
icke heller annat än undantagsvis påräknas vid skötandet af nattposterna,
utan måste dessa besvärligare befattningar anförtros åt manlig personal.
På grund häraf syntes det generalpostyrelsen icke vara orättvist, om jemväl
aflöningen för den ordinarie qvinliga postpersonalen i regel blefve, likasom
förhållandet redan vore med aflöningen för de qvinliga extra biträdena,
satt något lägre än för den manliga personalen. Nu anförda synpunkter
hade föranledt styrelsen att, då styrelsen nu begärde inrättande af 298
nya postexpeditörsbefattningar, föreslå eu tredje grad af postexpeditörer,
hvilken grad skulle erhålla i aflöning 1,500 kronor, deraf 1,200 kronor
lön och 800 kronor tjenstgöringspenningar, och hvilken grad väl till eu
början skulle besättas äfven med manlig personal, men hufvudsakligen vara
afsedd för qvinlig personal. Denna sistnämnda personal skulle i regeln
komma att stanna inom den föreslagna tredje lönegraden, derest icke särskild
anledning till uppflyttning i högre lönegrad förekomme (iller qvinlig

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 AJd. 30 Höft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

postexpeditör redan före tillkomsten af denna 3:e lönegrad erhållit högre
lönegrad, i hvilken hon i sådant fall rättvisligen borde bibehållas.

De qvinliga postexpeditörerna skulle, såsom för närvarande vore bestämdt,
erhålla allenast förordnande å befattningen och således sakna
pensionsrätt, men under samma vilkor, som gälde för manlig postexpeditör,
hafva rätt till ålderstillägg.

För denna 3:e lönegrad af postexpeditörer hade styrelsen nemligen
tänkt sig två ålderstillägg efter resp. 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring
likasom för öfrige postexpeditörer; men då ålderstilläggen vore dels
eu uppmuntran till fortsatt träget arbete, dels ock ett medel att fylla det
behof af ökade inkomster, hvilket vanligen vid mera framskriden ålder
uppstode för familjeförsörjare, och beträffande qvinlig personal allenast
det förra af dessa skål för ålderstillägget förefunnes, hade styrelsen ansett
ålderstilläggsbeloppet för denna grad af postexpeditörer kunna inskränkas
till allenast 200 kronor i hvardera åldersklassen, hvarigenom aflöningen i
denna 3:e lönegrad skulle komma att uppgå med ålderstillägg till 1,900
kronor.

På grund af det sålunda anförda hade generalpoststyrelsen hemstält,
att, för bibehållande af proportionen mellan de redan befintliga två lönegraderna
af postexpeditörer, 72 postexpeditörsbefattningar måtte uppflyttas
från 2:a till l:a lönegraden samt att nya postexpeditörsbefattningar måtte
inrättas med 143 af 2:a lönegraden och 150 af den ifrågastälda nya 3:e
lönegraden. Antalet postexpeditörer skulle derigenom komma att utgöra:
250 af l:a lönegraden, 250 af 2:a lönegraden och 150 af 3:e lönegraden.
t./, departe- Hvad generalpoststyrelsen föreslagit i fråga om kontrollörerna har
myttra>^!enst- f- departementschefen funnit sig på de af styrelsen anförda skäl böra
tillstyrka.

Visserligen kunde i en så omfattande rörelse som postverkets det icke
undvikas, att ett betydande antal extra biträden måste användas. Men å
andra sidan ansåge t. f. departementschefen meningarna ej heller kunna
vara delade derom, att, då antalet dylika biträden vuxit derhän, att, såsom
generalpoststyrelsen påvisat, nära hälften af göromålen å postanstalterna
ombesörjdes af extra ordinarie tjensteman, hvilka hade lika drygt
arbete som de ordinarie tjenstemännen, men derför åtnjöte jemförelsevis
ringa godtgörelse, de ordinarie tjenstemännens antal måste väsentligen
ökas. Särskild! ansåge t. f. departementschefen sig härvid böra framhålla den,
såsom det syntes honom, oafvisliga nödvändigheten att för de extra tjenstemännen
söka förbättra de för dem under nuvarande förhållanden ytterst
mörka utsigterna att inom en icke allt för aflägsen tid komma i åtnjutande
af ordinarie tjenst och dermed förenade förmåner. Med hänsyn till

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

51

nu antydda förhållanden funne t. f. departementschefen det af generalpoststyrelsen
föreslagna antalet nya postexpeditörsbefattningar vara af behofvet
högeligen påkalladt.

Gifvetvis måste kostnaden för inrättandet af ett så stort antal nya
ordinarie tjenster uppgå till ett betydande belopp. Det af generalpoststyrelsen
beräknade kostnadsbeloppet ansåge t. f. departementschefen dock
kunna och böra i någon mån nedbringas derigenom, att aflöningsförmånerna
vid de nya tjensterna inom 3:e lönegraden bestämdes till något
lägre belopp, än styrelsen föreslagit. Befattningarna inom denna nya
lönegrad vore nemligen afsedda att besättas hufvudsakligen med qvinlig
personal; och i betraktande häraf samt med hänsyn till de aflöningsförmåner,
qvinnor med någorlunda jemförlig sysselsättning i allmänhet, enligt
t. f. departementschefens mening kunde påräkna på annat håll, ansåge
t. f. departementschefen, att aflöningen för postexpeditörer af 3:e lönegraden
skäligen kunde bestämmas till 1,200 kronor, deraf 900 kronor lön
och 300 kronor tjenstgöringspenningar, samt två ålderstil lägg, hvartdera
å 150 kronor, hvarigenom aflöningen för dessa tjensteinnehafvare kommc
att med ålderstillägg uppgå till 1,500 kronor, eller i det närmaste samma
aflöningsbelopp, som Riksdagen år 1897 vid reglerande af jernvägens
aflöningsstat bestämt för motsvarande tjensteinnehafvare. Härigenom
skulle kostnaden för de nya postexpeditörstjensternas inrättande komma
att minskas med 45,000 kronor eller från 225,000 kronor till 180,000
kronor.

Beträffande den ordinarie vaktbetjentpersonalen å postanstalterna hade vaktbetjente
generalpoststyrelsen meddelat, att denna personal för närvarande utgjordes “ p^^tcd''
af 3 vaktmästare, hvilka aflönades enligt äldre bestämmelser, men hvilkas
befattningar i män af afgång skulle återbesättas med »andra vaktbetjente»,
samt af 938 andra vaktbetjente med 500 kronor i lön, 100 kronor i ålderstillägg
efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring samt dagtraktamente. Med
detta dagtraktamente, som utgjorde för flertalet en väsentlig del af aflöningen,
hade afsetts att kunna för hvarje vaktbetjent särskildt lämpa aflöningen
efter tjenstgöringens beskaffenhet och tjenstgöringsorten, så att
löneinkomsten på det hela skulle komma att motsvara befattningens vigt
och innehafvarens skäliga anspråk på utkomst.

Erfarenheten hade emellertid ådagalagt, att detta aflöningssätt icke
vore till belåtenhet för dem det närmast gälde eller kunde blifva tillfredsställande,
bland annat derför att vid en omplacering eller eljest traktamentet
merendels icke kunde utan känbar olägenhet för vaktbetjent nedsättas;
att, om en vaktbetjent med högre traktamente flyttades till en
ort, der lägre traktamenten eljest gälde, detta genast framkallade en känsla

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

af orättvisa hos de förut å orten anstälde betjente, som hade lägre traktamente,
och en åstundan hos dem att erhålla det högre traktamentet; att
lefnadskostnaderna genom tillkommande nya, stundom tillfälliga, stundom
åter mera konstanta förhållanden kunde å en och samma ort komma att
vexla, utan att traktamentet kunde följa dessa vexlingar, och att det
å ort, der lefnadskostnaderna stegrats, läge nära till hands att derå
grunda begäran att i aflöningsvilkor varda likstälda med vaktbetjente å
andra orter, der högre traktamenten utginge. Styrelsen hade för den
skull ansett tiden nu vara inne att söka ordna postvaktbetjentcorpsens aflöningsförhållanden
till mera likhet med tjenstemännens genom fördelning
af den egentliga aflöningen i lön och tjenstgöringspenningar jemte ålderstillägg
samt inskränkning af traktamentsersättningarna till vissa grupper
af vaktbetjente, beträffande hvilka deras ambulerande verksamhet eller
andra särskilda omständigheter kunde göra sådan extra ersättning af nöden.
Genom en sådan omreglering skulle visserligen mindre än för närvarande
kunna tagas hänsyn till olika lefnadskostnader på olika platser, men den
fördel skulle vinnas, att postvaktbetjente bättre än nu vore fallet kunde
på förhand beräkna sina inkomster och veta, när förbättringar deri, om
de väl skötte sina befattningar, vore med säkerhet att förvänta. Generalpoststyrelsen
hade ock genom Kongl. Maj:ts beslut den 21 juli 1898 erhållit
bemyndigande att utarbeta och till Kong! Maj:t inkomma med förslag
i förevarande hänseende; och hade styrelsen med anledning häraf nu
anfört följande.

Genom kongl. brefvet den 19 september 1884, föranledt af den reglering,
som från och med år 1885 skulle enligt gifna bestämmelser genomföras
i fråga om vaktbetjentes aflöningsförhållanden och deras sammanförande
till en tjenstgöringsklass, vore bestämdt, att beloppet af det
traktamente, som finge vaktbetjent vid postverket tillerkännas, skulle
högst utgöra två kronor för dag; att generalpoststyrelsen egde att inom
nämnda maximibelopp bestämma storleken af traktamentet för en hvar
vaktbetjent särskildt; samt att till de vaktbetjente, som gjorde tjenst å
bantåg och dervid på eget ansvar expedierade post, liksom ock till de
vaktbetjente, som tjenstgjorde å linien Malmö—Köpenhamn, finge, der
sådant pröfvades skäligt, utbetalas ett tilläggstraktamente af högst en krona
för dag utöfver det traktamente, som eljest skolat vederbörande tillkomma.
Sedermera vore genom kongl. brefvet den 28 maj 1897 medgifvet, att
dessa särskilda bestämmelser om traktamente för vaktbetjente, som tjenstgjorde
å linien Malmö—Köpenhamn, äfven finge tillämpas för vaktbetjente
å linien Trelleborg—Sassnitz.

Dagtraktamentet, hufvadsakligen beroende af tjenstgöringens art samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

53

tjenstgöringsorten, hade intill 1806 års utgång, med undantag för Stockholm,
Göteborg och Malmö, utgjort i regeln minst 85 öre för vaktbetjente,
stationerade söder om Dalelfven, och 1 krona för vaktbetjente norr om
Dalelfven, men detta minimitraktamente hade, sedan på Kong! Maj:ts
förslag Riksdagen medgifvit dertill erforderliga medel, från 1897 års
början blifvit höjdt till 1 krona för vaktbetjente söder om Dalelfven och
till 1 krona 15 öre för vaktbetjente norr om Dalelfven. För vaktbetjente
vid Stockholms. Göteborgs och Malmö postkontor åter vore traktamentena
uppdelade i vissa klasser med ett ungefärligt lika antal i hvarje klass,
hvadan vaktbetjent der uppflyttades från klass till klass i mån af ledighet.
Donna klassindelning hade derigenom kommit att verka ungefär såsom
ålderstillägg, dock med den skilnad, att tidpunkten för ernåendet af högre
traktamentsklass icke kunde på förhand beräknas. Brefbärareförmännen i
Stockholm, som för närvarande utgjorde 35, eller en för hvarje brefbäraredistrikt,
åtnjöte tillika en af traktamentsanslaget utgående tilläggsaflöning
af 10 kronor i månaden eller 120 kronor om året. Lön och maximitraktamente,
2 kronor, motsvarade en årsinkomst af 1,230 kronor eller,
med intjent ålderstillägg å 100 kronor, 1,330 kronor, under det att lön och
minimitraktamente, ålderstillägget oberäknad^ uppginge för vaktbetjente
norr om Dalelfven till 919 kronor 75 öre och för de söder om Dalelfven
stationerade till 865 kronor. Till de nämnda aflöningsförmånerna komme
ock uniformsbeklädnad.

Redan på nu rådande förhållanden kunde, enligt generalpoststyrelsens förmenande,
grundas en öfverföring af traktamente från omkostnadsstaten till
aflöningsstaten och detta traktamentes omsättning till det slag af aflöning det
närmast liknade, nemligen tjenstgöringspenningarne. Fn utveckling af de
klassindelningar, som beträffande traktamentsbeloppet redan funnes för vaktbetjente
vid Stockholms, Göteborgs och Malmö postkontor, syntes emellertid
styrelsen böra ske med undvikande af den nuvarande olägenheten, att
icke ernåendet af högre klass kunde på förhand beräknas. Då denna
olägenhet bäst kunde undvikas genom att låta traktamentsförhöjningen
öfvergå till tjenstgöringspenningar ocli såsom sådana taga formen af ålderstillägg,
hade styrelsen ansett frågan om förändradt aflöningssätt för postvaktbetjente
böra lösas på det sätt, att vaktbetjente, med frånseende af de
enligt äldre aflöningsbestämmelser ännu qvarstående tre vaktmästare, indelades
i tre lönegrader med en för alla lika, pension srätten bestämmande
lön, bestående af nuvarande lönen 500 kronor samt det redan bestämda
ålderstillägget dertill 100 kronor, eller tillhopa 600 kronor, äfvensom tjenstgöringspenningar
och till tjenstgöringspenningarne hörande ålderstillägg.

Till l:a lönegraden skulle hufvudsakligen höra vaktbetjente, anstälda

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

vid postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö, äfvensom de vid
jernvägsposten tjenstgörande betjente, som stationerades å någon af dessa
orter. Aflöningen för dessa skulle blifva lägst 1,000 kronor, högst 1,400
kronor.

I 2:a lönegraden skulle placeras de vaktbetjente, Indika vore stationerade
norr om Dalelfven eller på grund af särskilda omständigheter
borde med dessa i aflöningsvilkor likställas. Desse skulle i aflöning erhålla
lägst 950 kronor, högst 1,350 kronor. Till 3:e lönegraden skulle höra
öfrige vaktbetjente med en aflöning af lägst 900 kronor, högst 1,300
kronor.

Alla vaktbetjente å samma ort skulle emellertid, så vidt ske kunde,
tillhöra samma lönegrad. De från äldre stat qvarstående vaktmästarne
skulle vid sina nuvarande aflöningsförmåner bibehållas, för så vidt de
icke anmälde sig att öfvergå såsom vaktbetjente å den nya aflöningsstaten.
Dagtraktamentet såsom aflöningsform skulle upphöra och allenast så stort
dagtraktamente tilldelas de å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier tjenstgörande
vaktbetjente, att detta traktamente kunde anses motsvara de särskilda
kostnader, som dessas innehafvande befattningars ambulanta beskaffenhet
ansåges förorsaka.

De till tjenstgöringspenningarne hörande ålderstillägg skulle blifva
fyra å 100 kronor att tillträdas efter resp. 5, 10, 15 och 20 års väl vitsordad
tjenstgöring i ordinarie befattning, dock så, att icke i något fall
dessa ålderstillägg finge utgå för tiden före 1900 års början eller den
tjenstetid beräknas, som förflutit före 1885 års ingång, med hvilket sistnämnda
år bestämmelserna om de nu gällande lönevilkoren trädt i kraft,
För dem, som redan intjenat det redan medgifna, å lönen belöpande
ålderstillägget, skulle detsamma anses ingå i den nu enligt förslaget förhöjda
lönen, hvadan bestämmelserna om detta ålderstillägg skulle med
inträdande af de nya aflöningsförhållandena anses upphäfda. Då emellertid,
med tillämpning af nu ifrågastälda nya aflöningsvilkor för postvaktbetjente,
skulle inträffa, att med år 1900 icke alla komme att genom den nya aflöningen
erhålla full godtgörelse för hvad de enligt nu gällande aflöningsvilkor
egde att uppbära, hade det synts generalpoststyrelsen billigt, att de
vaktbetjente, som sålunda icke erhölle full godtgörelse, hölles för aflöningsskilnaden
skadeslöse från traktamentsanslaget genom personliga aflöningstillägg,
hvilka dock skulle upphöra, så snart genom intjenta ålderstillägg
godtgörelsen ernåddes. Den utgift, som deraf förorsakades, blefve dock
hvarken af någon större betydenhet eller långvarig, enligt hvad framginge
af de under traktamentsanslagets behandling af styrelsen gjorda beräkningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

55

Med 1898 års ingång hade med Kongl. Maj:ts och Riksdagens begifvande
inrättats 150 nya vaktbetjentbefattningar för att åt extra vaktbetjente^
bereda en någon tidigare befordran till ordinarie befattning. Det
hade då beräknats, att efter dessa nya befattningars tillsättande skulle
komma att återstå 81 obefordrade af dem, som i slutet af oktober månad
1896 varit i full tjenstgöring. Posttrafikens stora utveckling hade emellertid
kraft inrättandet sedan dess af en mängd nya extra vaktbetjentbefattningar,
så att enligt beräkningar, uppgjorda sistlidne höst, då infordrade
uppgifter lemnats rörande de extra vak t betjent er nas göromål och tjenstgöringstid,
det kunde anses, att för närvarande omkring 300 extra vaktbetjente
vore i full tjenstgöring. Under innevarande år måste efter all
sannolikhet ytterligare ett afsevärdt antal extra vaktbetjente i full tjenstgöring
anställas, och om icke befordringsutsigterna skulle å nyo allt för
mycket försämras, erfordrades, att de ordinarie vaktbetjenternas antal fortfarande
tid efter annan ökades. Af sådan anledning hade generalpoststyrelsen
funnit sig nödsakad att å nyo hemställa om inrättande af ett antal
nya vaktbetjentbefattningar. Detta antal hade styrelsen ansett sig böra inskränka
till 112, hvarigenom antalet »andra vaktbetjente» skulle komma att
uppgå till ett jemnadt tal af 1,050. Af dessa 1,050 vaktbetjente skulle 450
tillhöra Pa lönegraden med 600 kronor i lön och 400 kronor i tjenstgöringspenningar,
. 200 tillhöra 2:a lönegraden med 600 kronor i lön och 350
kronor i tjenstgöringspenningar samt 400 tillhöra 3:e lönegraden med 600
kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar, hvarjemte, som förut
nämnts, till hvarje lönegrad skulle höra fyra ålderstillägg, hvart och ett
å 100 kronor. Härigenom skulle, oafsedt tilläggsaflöningen till brefbärareförmännen
i Stockholm, aflöningen för vaktbetjent uppgå i 1 :a lönegraden
till högst 1,400 kronor eller till 70 kronor mer, än den för närvarande
med ett maximitraktamente af 2 kronor kunde nå; i 2:a lönegraden till
lägst 950 kronor, hvilket belopp öfverstege den nuvarande minimiaflöningen
för vaktbetjente norr om Dalelfven med 30 kronor 2''5 öre, samt i 3:e lönegraden
till lägst 900 kronor eller 35 kronor högre än den nu till vaktbetjente
söder om Dalelfven utgående minimiaflöningen.

Mängden af vaktbetjente föranledde visserligen, att den förhöjning,
som generalpoststyrelsens nu framlagda regleringsförslag skulle komma en
del vaktbetjente till godo, sammanlagd uppginge till ett afsevärdt belopp,
men det syntes styrelsen, att aflöningsförhöjningen, med hvilken på det
hela mera afsages eu utjemning af nu rådande många aflöningsgrupper,
vore väl berättigad för vinnande af förmånen af mera fasta afiöningsformer
än de nu varande.

Då de extra vaktbetjenterna plägade befordras till ordinarie i tur efter

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

tjenstgöringstiden såsom extra, när icke särskilda omständigheter annat
föranledde, kunde det, på sätt generalpoststyrelsen erinrat, med de ordinaries
indelning i skilda lönegrader inträffa, att vakans uppstode i annan
lönegrad än den, som den befordrade skulle erhålla med hänsyn till den
tjenstgöring, han redan bestrede, och den ort, der han vore stationerad.
Att emellertid då förflytta honom till sådan tjenstgöring, der han skulle
blifva berättigad till den lönegrad, hvari vakans uppstått, skulle i de flesta
fall icke vara lämpligt och understundom icke ens låta sig göra. Under
sådana förhållanden vore det visserligen enligt generalpoststyrelsens åsigt
en fördel, om antalet i hvarje lönegrad icke vore på förhand alldeles bestämdt
och om tjenstgöringspenningarne, som åtskilde de tre lönegraderna
från hvarandra, vore förslagsanslag, så att styrelsen kunde i sådana fall
för den befordrade bestämma lönegrad efter omständigheterna. Styrelsen
hade dock ansett sig icke kunna föreslå sådan bestämmelse, utan hade i
stället hemstält, att det måtte medgifvas styrelsen att i sådana fall tillsätta
befattningen i lägre lönegrad, än der vakansen funnes, om saken derigenom
kunde ordnas, eller ock vara styrelsen obetaget tillsätta befattningen i den
lönegrad, vakansen tillhörde, med rätt för den befordrade att, så snart
ledighet uppstode i den lönegrad, dit han rätteligen borde höra, uppflyttas
i denna lönegrad.

Generalpoststyrelsen hade vidare omfönnält, hurusom i en till styrelsen
inkommen petition »Sveriges postvaktbetjenteförening» anhållit om förändrade
lönevilkor och dervid i hufvudsak åberopat det förslag, som ombud
för femte svenska postvaktbetjentmötet förut ingifvit och hvarom
styrelsen, på från Kong! Maj:t erhållen remiss, haft tillfälle att redan den
23 november 1896 yttra sig.

T./.departe- Den af generalpoststyrelsen föreslagna löneregleringen för de i post meyitrande*

verkets tjenst anstälde vaktbetjente syntes t. f. departementschefen innebära
en förbättring af det nu rådande aflöningssystemet. Särskilt framginge
af hvad styrelsen i detta ämne anfört, att dagtraktamente såsom
aflöningsform för postvaktbetjente i regeln icke vore tillfredsställande och
att denna aflöningsform borde, med det af styrelsen angifna undantag
för de å vissa jernvägs- och ångbåtslinier tjenstgörande vaktbetjente, upphöra.
Någon befogad anmärkning kunde ej heller enligt t. f. departementschefens
mening göras mot de föreslagna nya aflöningsbeloppen, då den
löneförhöjning, som genom regleringen skulle komma en del vaktbetjente
till godo, icke kunde anses annat än väl behöflig. Hvad styrelsen föreslagit
i afseende å den n)Ta löneregleringens genomförande och tillämpning
syntes t, f. departementschefen ock böra vinna godkännande.

Af hufvudsakligen enahanda skäl, som förut anförts i fråga om

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

57

inrättandet af nya ordinarie tjenster inom postverkets tjenstemannacorps,
eller det påtagliga missförhållandet mellan ordinarie och extra ordinarie
personal med sins emellan lika tjenstgöring samt den ringa utsigten för
de extra ordinarie att vinna befordran till ordinarie befattning, funne
t. f. departementschefen, äfven i afseende å vaktbetjentcorpsen, inrättande
af ett afsevärdt antal nya ordinarie befattningar vara af behofvet påkalladt.
Det af generalpoststyrelsen föreslagna antalet nya befattningar
syntes t. f. departementschefen med hänsyn till dessa skäl icke vara för
högt tilltaget.

T. f. departementschefen tillstyrkte derför hvad generalpoststyrelsen
i nu förevarande afseende hemstält.

Å anslaget till aflönande af poststationsföreståndare hade, enligt hvad-w. tm postgeneralpoststyrelsen
meddelat, utgifterna uppgått i runda tal år 1897 till
594,200 kronor samt under perioden 1 oktober 1897 — 30 september 1898
till 607,200 kronor, under det att anslaget i gällande stat upptagits till
förslagsvis 610,000 kronor. Då sistnämnda anslagsbelopp således redan
vore nästan helt disponerad!, erfordrades ett tillägg till detsamma för att
möta de ökade utgifter, som komme att uppstå dels genom ökning i antalet
poststationer under åren 1899 och 1900, dels ock genom nödvändigheten
att, i mån af ökadt arbete å poststationerna, medgifva den arfvodesförhöjning,
som för stationernas skötande af lämplig personal kunde
finnas behöflig. För den skull hade generalpoststyrelsen ansett detta
anslag icke kunna sättas lägre än till 630,000 kronor, hvilket innebure en
förhöjning af 20,000 kronor.

Härvid hade t. f. departementschefen icke haft något att erinra.

Beträffande anslaget till aflönande af extra biträden vid distrikts -Ansl. till extra
förvaltningarna och postanstalterna, hvilket i gällande stat upptagits till ^utriktjtirförslagsvis
575,000 kronor, hade generalpoststyrelsen meddelat, att ut- vattningarna
gifterna å anslaget uppgått i runda tal år 1897 till 636,600 kronor samt
under perioden 1 oktober 1897—30 september 1898 till 629,400 kronor.
Utgifterna under sistnämnda period hade således blifvit lägre än under år
1897, och detta hade sin orsak deri, att med 1898 års ingång tillkommit
75 nya postexpeditörsbefattningar, till hvilka befordrats en del äldre biträden
med högre arfvode än det, som kommit nyantagna biträden till
del, samt att antalet nyantagna extra biträden varit färre än de genom
befordran uppkomna vakanserna. T och för sig skulle dessa omständigheter
visserligen hafva bort leda till mindre utgifter, än nu blifvit fallet,
men fortsatt reglering af de äldre extra biträdenas arfvoden å postkontoren
enligt den derför af Kongl. Maj:t och Riksdagen redan gillade plan hade
verkat, såsom beräknadt varit, till ökade kostnader, hvartill ock i sin

liih. till Iliktal, Prål. 1899. 4 Sami. 1 Afä. 35 Höft. 8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 00.

män bidragit de kostnader, som å anslaget förorsakats genom vikariatsförordnanden
för beredande af semester åt de nya postexpeditörerna.
Nyss nämnda reglering innebure beträffande manliga extra biträden å postkontoren,
att dessa, i regeln börjande med ett årsarfvode af 900 kronor,
skulle hvart tredje år erhålla en förhöjning af 150 kronor å arfvodet,
hvilket derigenom skulle komma att successive höjas till 1,050 kronor,
1,200 kronor, 1,350 kronor och 1,500 kronor som maximum. Denna reglering
hade genomförts med 1897 års ingång och redan då hade det
varit afsedt, att enahanda reglering skulle utverkas äfven för de extra
biträden, som tjenstgjorde i jernvägspostkupé eller å vissa ångbåtslinier,
men denna senare regleringsfråga hade undanskjutits, enär den måste
sättas i samband med en omreglering af de till dessa extra biträden
utgående dagtraktamenten, för hvilka åter bestämmelserna ansetts icke
böra rubbas utan att samtidigt reglera traktamentsbestämmelserna lör
de i jernvägspostkupé eller å vissa ångbåtslinier tjenstgörande ordinarie
postexpeditörerna. Dessa åter hade i sina dagtraktamenten äfven
godtgörelse för den uppbördsprovision, hvaraf de, i motsats mot deras
jemnstälde å postkontoren, icke vore i åtnjutande, och en nedsättning af
deras traktamente borde för den skull icke ske, med mindre de på annat
sätt godtgjordes för den mistade uppbördsprovisionen. Men då generalpoststyrelsen
nu framlagt förslag till uppbördsprovisionens fixering, och
det hinder, som förut förefunnits att reglera arfvodena för de å jernväg
och vissa ångbåtslinier tjenstgörande extra postbiträdena, således upphörde,
derest fixeringsförslaget godkändes, hade generalpoststyrelsen ansett
sig nu böra upptaga frågan om sådan reglering och i sammanhang dermed
jemväl reglering af bestämmelserna om traktamenten så väl för den
ordinarie som för den extra posttjenstemannapersonalen å dessa så kallade
ambulanta postanstalter.

En sådan reglering innebure hufvudsakligast en utjemning eller rättvisare
fördelning af inkomsterna än den, som hittills kunnat vinnas, samt
skulle till och med komma att leda till minskade kostnader för postverket,
i det att å åtskilliga luder årsaflöningen särskilt för de extra
biträdena skulle blifva mindre än för närvarande; och om den besparing,
som genom regleringen skulle för postverket uppkomma, hade
generalpoststyrelsen under behandlingen af anslaget till traktamenten för
tjensteman i jernvägspostkupé framlagt kalkyl. Men å det nu ifrågavarande
anslaget till aflönande af extra biträden skulle naturligtvis regleringen
medföra ökade utgifter, enär de extra biträden, som tjenstgjorde i
jernvägspostkupé och å vissa ångbåtslinier, enligt nu gällande bestämmelser
hade ett årsarfvode af allenast 450 kronor. Utom den rättvisare fördel -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

59

ning af aflöningsbeloppen, som genom en sådan reglering skulle ernås,
komine äfven den fördel att vinnas, att aflöningsvilkoren blefve lika för
hela den af generalpoststyrelsen antagna extra posttjenstemannapersonalen.

Genomförandet af den föreslagna arfvodesregleringen för de nuvarande
extra postbiträdena å jernväg och å vissa ångbåtslinier skulle, enligt gjorda
beräkningar, medföra en ökad utgift å anslaget i fråga af

omkring.......................................................................................... kr. 106,400= —

utöfver hvad som, med bibehållande af nu gällande bestämmelser,
beräknats för samtliga af styrelsen antagna
extra biträden, med undantag af dem, som, oberoende
af den nu föreslagna tillökningen i antalet postexpeditörer,
kunde antagas blifva under år 1899 befordrade

till ordinarie, eller omkring..................................................... „ 469,800: —

hvartill borde läggas:

dels kostnader, som uppstode genom s. k. dispositionsanslag
för sådana extra biträden, som ej antoges direkt

af generalpoststyrelsen, samt för beredande af semester
åt den ordinarie tjenstemannapersonalen vid distrikts och

lokalförvaltningarna ............................................... „ 113,000: —

dels ock det belopp, som beräknats erforderligt till arfvoden
åt nya extra biträden, i den mån ökad posttrafik
gjorde anställning af sådana behöflig ............................... „ 50,000: —

men detta belopp .................................................................... kr. 739,200: —

hade beräknats kunna, derest 293 extra biträden vunne
befordran genom tillsättandet af de begärda nya postexpeditörsbefattningarna,
minskas med omkring............... „ 334,200: —

hvadan generalpoststyrelsen hemstält, att anslaget måtte

upptagss till förslagsvis ....................................................... kr. 405,000: —

innefattande en minskning med kronor 170,000.

Vidkommande anslaget till ålderstillägg hade generalpoststyrelsen hem- ^ Ansi. till
stält, att detta anslag måtte höjas med 152,000 kronor, eller från aMer,tlUaoo340,
000 kronor till 492,000 kronor, samt dervid framhållit, hurusom
utgifterna å denna anslagstitel naturligtvis till beloppet väsentligt påverkades
af de bestämmelser, som gåfves beträffande rätt för tjensteman
att vid befordran få tillgodoräkna sig den tid, han innehaft förutvarande
befattning. För närvarande vore i detta afseende, enligt kongl. brefvet
den 4 juni 1886, beträffande lokalstaten inom postverket föreskrifvet,
att föreståndare för 2:a, 3:e och 4:e klassernas postkontor äfvensom
kontrollörer finge i fråga om ålderstillägg tillgodoräknas den tid, som

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

förflutit från tillträde till någon af dessa befattningar, samt att föreståndare
för 5:c och 6:e klassernas postkontor äfvensom postexpeditörer
finge tillgodoräknas den tid, som förflutit från tillträde till befattning
såsom postförvaltare af 5:e eller lägre klass eller till befattning såsom
postexpeditör. Bestämmelser i enahanda syfte erfordrades ock fortfarande
vid tillämpning af den nu föreslagna aflöningsstaten. I motsatt
fall skulle nemligen inträffa, att den tjensteman, som i en viss klass
eller grad intjenat båda ålderstilläggen och i några fall till och med
endast ett af dem, skulle efter befordran till närmast högre klass eller
grad komma i en sämre ställning med afseende å löneinkomster, än den
han förut intagit, derest han icke berättigades att under någon form räkna
sig till godo den tid, han tjenstgjort i den lägre klassen eller graden.
Med afseende härå hade generalpoststyrelsen ansett bestämmelser böra
meddelas af ungefär enahanda slag som de nu gällande beträffande rätt
för tjensteman att vid befordran i vissa fall få tillgodoräkna sig den tid
han innehaft förutvarande befattning, och detta så mycket hellre, som den
lönereglering, hvilken nu vore ifrågastäld, hemtade sin orsak från önskan
att uppbördsprovisionen måtte upphöra och således icke borde rubba nu
gällande regler för ålderstilläggs åtnjutande i annan mån, än som af uppbördsprovisionens
förändring till fast aflöning kunde föranledas.

Då generalpoststyrelsens regleringsförslag i öfrigt ganska nära anslöte
sig till den reglering, som föreslagits af den förut omnämnda post- och
telegraf komitén, hade styrelsen ock i denna del ansett sig kunna i hufvudsak
upptaga bemälda komités förslag och hade, med ledning deraf, vid
beräkning af ålderstilläggsanslaget för år 1900 utgått från den förutsättningen,
att i fråga om rätten till ålderstillägg tjenstemännen å lokalstaten
uppdelades i vissa grupper, i det att nemligen

postdirektörer ansåges utgöra första eller högsta gruppen,
postförvaltare af l:a klass ansåges utgöra andra gruppen,
postförvaltare af 2:a klass ansåges utgöra tredje gruppen,
postförvaltare af 3:e klass och kontrollörer af 1 :a grad ansåges utgöra
fjerde gruppen,

postförvaltare af 4:e klass och kontrollörer af 2:a grad ansåges utgöra
femte gruppen,

postförvaltare af 5:e klass och kontrollörer af 3:e grad ansåges utgöra
sjette gruppen,

postförvaltare af 6:e klass ansåges utgöra sjunde gruppen, samt
postförvaltare af 7:e klass och postexpeditörer af alla grader ansåges
utgöra åttonde gruppen;

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

61

och skulle tjenstemännen vid befordran från en grupp till en annan få
tillgodoräkna sig den tid, de tillbragt i de två närmast lägre grupperna.

Postdirektörerna åtnjöte för närvarande intet ålderstillägg, och postförvaltarne
i nuvarande 2:a och 3:e klasserna samt kontrollörerna hade
sig tilldeladt allenast ett ålderstillägg, hvarförutom postförvaltarne i den
nuvarande 4 klassen visserligen hade två ålderstillägg, men å allenast 3t>0
kronor hvardera. Deremot skulle, enligt det af generalpoststyrelsen nu
uppgjorda regleringsförsloget, samtlige postdirektörer, postmästare och
kontrollörer äfvensom postexpeditörer erhålla två ålderstillägg, hvardera
å 400 kronor, eller för den föreslagna 3:e postexpeditörsgraden 200 kronor.

Med anledning af den omflyttning, som enligt förslaget egt rum, beträffande
den klass vissa postkontor skulle tillhöra, erfordrades enligt
styrelsens mening ett öfvergångsstadgande derom, att tjensteman, som före
1899 års utgång tillträd t ordinarie befattning å postverkets lokalstat,
skulle, i fråga om rätt till ålderstillägg, anses hafva vid detta tillträde
inträdt i den aflöningsgrupp, som befattningen från 1900 års början
tillhörde.

Af de förhöjda äfvensom af de föreslagna nya ålderstilläggen för
tjenstemännen borde, enligt styrelsens åsigt, likasom af de nu redan till
tjenstemännen utgående, tre fjerdedelar anses tillhöra lönen och en fjerdedel
tjenstgöringspenningarne. Det nu till vaktbetjente utgående ålderstillägget
å 100 kronor skulle, såsom förut nämnts, upphöra och redan vid tillträdet
till befattningen ett motsvarande belopp ingå i lönen, hvaremot de för
vaktbetjente nu föreslagna nya ålderstilläggen skulle behandlas såsom
tjenstgöringspenningar.

Sammanhängande med frågan om ålderstilläggen och den i sådant afseende
föreslagna grupperingen af tjensteman vore ock frågan, i hvad
mån befordran till viss postanstalt, viss klass eller viss grad borde ske.
I sådant afseende syntes det generalpoststyrelsen vara lämpligast, att postdirektör
hädanefter som hittills utnämndes till förvaltare af viss anstalt;
att postförvaltare vid l:a, 2:a, 3:e och 4:e klassens postkontor fortfarande
utnämndes till postförvaltare å viss ort med skyldighet emellertid att vara
underkastade förflyttning inom vederbörande klass; att öfriga postförvaltare
utnämndes till viss klass; att kontrollörer utnämndes till viss grad, men
att postexpeditörer antoges utan angifvande af grad. Vaktbetjente borde
ä vaktbetjentbefattning anställas utan angifvande af viss lönegrad, enär i
motsatt fall möjligheten att förflytta dem från en ort till en annan skulle
väsentligt försvåras. Med vaktbetjents förflyttning skulle nemligen följa,
att han blefve efter omständigheterna uppflyttad eller nedflyttad till den
lönegrad, han i den nya anställningen borde tillhöra.

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Hvad generalpoststyrelsen under förestående två anslagsrubriker föreslagit
och som i väsentlig mån föranleddes af och stode i mer eller mindre
omedelbart sammanhang med förut omförmälda löneregleringsförslag, föranledde
icke någon erinran från t. f. departementschefens sida.

Under förutsättning af Kongl. Maj:ts bifall till den af generalpoststyrelsen
föreslagna lönereglering för tjensteman och betjente vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar, hade styrelsen med anslutning till
förut i ämnet gifna föreskrifter afgifvit förslag till de vilkor och bestämmelser,
som borde gälla beträffande de nya löneförmånernas åtnjutande,
och hade styrelsen i detta afseende hemstält,

dels att beträffande åtnjutande af de för postdirektörer, postmästare,
kontrollörer och postexpeditörer föreslagna aflöningsförmåner, i och med
hvilkas tillgodonjutande skulle upphöra den rätt till uppbörds- och frimärkesprovision
af postmedel eller till ersättning för mistning af sådan
provision, som nu tillkomme desse tjensteman, måtte fastställas följande
vilkor och bestämmelser, nemligen:

»att med tjenst af ifrågavarande slag ej må förenas annan tjenst å
rikets, Riksdagens eller kommuns stat — befattning i telegrafverket likväl
undantagen — och ej heller annan tjenstebefattning, som finnes vara
hinderlig för tjenstgöringen vid postverket;

att postmästare, kontrollörer och postexpeditörer skola vara skyldiga
underkasta sig den förflyttning till annan tjenstgöringsort, som kan varda
dem i behörig ordning ålagd;

att postdirektörer, postmästare, kontrollörer samt första och andra
gradens postexpeditörer må kunna tillerkännas två ålderstillägg, hvart dera

å 400 kronor, och postexpeditörer i tredje lönegraden två ålderstillägg,
hvardera å 200 kronor;

att i fråga om rätt till ålderstillägg desse tjensteman skola anses tillhöra
följande åtta grupper, nemligen:
första gruppen: postdirektörer;
andra gruppen: postmästare af l:a klassen;
tredje gruppen: postmästare af 2:a klassen;

fjerde gruppen: postmästare af 3:e klassen och kontrollörer af l:a

graden;

femte gruppen: postmästare af 4:e klassen och kontrollörer af 2:a

graden;

sjette gruppen: postmästare af 5:e klassen och kontrollörer af 3:e

graden;

sjunde gruppen: postmästare af 6:e klassen; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

03

åttonde gruppen: postmästare af 7:e klassen och postexpeditörer af
alla grader;

att tidpunkten, då tjensteman kan komma i åtnjutande af första
ålderstillägget, skall inträda fem år, och tidpunkten, då han kan komma
i åtnjutande af andra ålderstillägget, tio år efter det han tillträdt innehafvande
tjenst eller tjenst, tillhörande någondera af de två närmast lägre
grupperna;

att tjensteman, som före 1899 års utgång tillträdt tjenst af ifrågavarande
slag, skall, i fråga om rätt till ålderstillägg efter nyssnämnda
tidpunkt, anses hafva vid detta tillträde inträdt i den aflöningsgrupp,
som befattningen från 1900 års början tillhör;

att för öfrig!, hvad hvart och ett af de omförmälda ålderstilläggen
angår, skall iakttagas: att tjensteman under mera än fyra femtedelar af
den tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt
sin egen eller på grund af förordnande annan tjenst vid postverket, dock
att härvid ej må föras honom till last den tid han må hafva åtnjutit
semester; att hans tjenstgöring under denna tid skall hafva varit af beskaffenhet
att kunna väl vitsordas; samt att den högre aflöningen ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den
stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd, dervid emellertid postmästare vid
postkontor, som i förslaget till aflöningsstat för år 1900 upptagits i l:a,
2:a, 3:e eller 4:e klass, äfvensom kontrollör bör tillgodoräknas den tid,
som före de nu föreslagna bestämmelsernas trädande i kraft förflutit från
hans tillräde till befattning såsom föreståndare för postkontor af nuvarande
2:a, 3:e eller 4:e klass eller till befattning såsom kontrollör, samt postmästare
vid postkontor, som i förslaget till aflöningsstat för år 1900 upptagits
i 5:e, 6:e eller 7:e klass, äfvensom postxepeditör bör tillgodoräknas
den tid, som före de nu föreslagna bestämmelsernas trädande i kraft förflutit
från hans tillträde till befattning såsom föreståndare för postkontor
af nuvarande 5:e eller 6:e klass eller till befattning såsom postexpeditör;
hvarjemte postmästare vid postkontor, som i förslaget till aflöningsstat
för år 1900 nedflyttats från nuvarande 4:e till lägre klass, bör tillgodoräknas
den tid, som före de nu föreslagna bestämmelsernas trädande i
kraft förflutit från hans tillträde till postmästare-, kontrollörs- eller postexpeditörsbefattning; att

likväl tjensteman, som, då han intjenat stadgad tid för erhållande
af ålderstillägg, redan uppnått den lefnads- och tjensteålder, som berättigar
honom till pension å postverkets stat, icke må samma ålderstillägg tillträda;

att af ålderstilläggen tre fjerdedelar skola anses tillhöra tjenstemans
lön och en fjerdedel hans tjenstgöringspenningar;

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

att tjensteman skall, då lian uppnått 65 lefnadsår och minst 35 år
varit i statens tjenst, vara förpligtad att, med oafkortad lön såsom pension,
från tjensten afgå, Kong! Maj:t eller generalpoststyrelsen, der det tillkommer
generalpoststyrelsen att afskedet utfärda, dock obetaget att låta
med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig att i densamma qvarstå; skolande dylik pension utgå af postmedel,
i den mån den afskedade tjenstemannen icke enligt gällande bestämmelser
eger att erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning;

att semester må af tjensteman vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
åtnjutas en månad årligen, i den mån sådant i vederbörlig
ordning pröfvas kunna ske utan hinder för göroinålens gång;

att tjensteman, som har sig anförtrodd uppbörd, skall vara pligtig att
å tid af året, som af vederbörande öfverordnade myndighet bestämmes,
begagna sig af ifrågavarande semester;

att tjensteman af lägre grad skall, när sådant, erfordras för beredande
af semester, vara skyldig att, om han förordnas till högre befattning vid
distrikts- eller lokalförvaltning, densamma bestrida mot åtnjutande allenast
af den honom eljest tillkommande aflöning, dock ej längre tid än sammanlagdt
tre månader under ett och samma kalenderår;

att qvinna, för hvilken i behörig ordning utfärdats förordnande att
tills vidare vara postexpeditör eller postmästare, skall, så länge hon innehar
sådan befattning, vara i fråga om ålderstillägg och semester likstäld
med man, som innehar ordinarie dylik befattning;

att en hvar, som med eller efter 1900 års ingång tillträder befattning
såsom postdirektör, postmästare, kontrollör eller postexpeditör, skall vara
pligtig att underkasta sig nu föreslagna vilkor och bestämmelser; samt
att till de innehafvare af nuvarande postdirektörs-, postmästare-,
kontrollörs- och postexpeditörsbefattningar, hvilka icke vilja underkasta sig
nyssberörda vilkor och bestämmelser samt icke lagligen kunna dertill förbindas,
aflöningsförmåner skola utgå efter hittills stadgade grunder;

dels ock att i fråga om åtnjutande af de för andra vaktbetjente vid
postverkets distrikts- och lokalförvaltningar än de tre från äldre stat
qvarstående vaktmästarne nu föreslagna aflöningsförmåner måtte, med upphäfvande
af nuvarande rätt till ålderstillägg, fastställas följande vilkor ock
bestämmelser, nemligen:

att, i fråga om rätt till ålderstillägg efter 1899 års utgång, vaktbetjent
må kunna tillerkännas fyra ålderstillägg till tjenstgöringspenningarne, hvart
ålderstillägg å 100 kronor, att tillträdas resp. 5, 10, 15 och 20 år efter
det han tillträdt ordinarie postvaktbetjentbefattning, med iakttagande likväl

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

65

att vaktbetjent, som å befattningen antagits före utgången afår 1899, icke
må för att komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån tillgodoräknas tid,
som förflutit före hans tillträde till den från och med år 1885 faststälda
afiöningsstat för vaktbetjente vid postanstalterna;

att i öfrigt, beträffande vaktbetjentes rätt till ålderstillägg äfvensom
i fråga om innehafvande af annan befattning, förflyttning till annan tjenstgöringsort
samt afgång från vaktbetjentbefattningen med pension, skola
i alla, tillämpliga delar gälla de vilkor och bestämmelser, som ofvan
föreslagits i afseende å tjensteman vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar;
samt

att, derest vid tillsättande af vaktbetjentbefattning, hvars föregående
innehafvare åtnjutit aflöning i första eller andra lönegraden, den, som å
befattningen antages, anses icke böra placeras å ort eller i syssla, för
hvilken den lediga aflöningen är afsedd, styrelsen må ega att, tills vidare
och intill dess ledighet inom vederbörlig lönegrad uppstår samt med disponerande
i sådant hänseende af erforderlig andel af den lediga aflöningen,
tilldela den till befattningen antagne aflöning i lägre lönegrad.»

De af generalpoststyrelsen sålunda föreslagna vilkor och bestämmelser?’ / departe
har t. f. departementschefen funnit vara af beskaffenhet att i allt hufvud- "''Yttrande.*
sakligt böra bifallas, dock att då, i händelse af bifall till hvad t. f. departementschefen
under aflöningsstaten tillstyrkt, ålderstilläggen för postexpeditörerna
af tredje lönegraden skulle blifva hvardera 150 kronor, ålderstilläggen
för dessa tjensteinnehafvare borde upptagas med nyssnämnda
belopp i stället för de af generalpoststyrelsen föreslagna beloppen. I detta
sammanhang ansåge t. f. departementschefen sig äfven böra erinra,
att den på Kong! Maj:ts pröfning beroende frågan om ordnande af
pensionsväsendet för civile tjensteinnehafvare och om sådan ändring
i tjensteinnehafvarnes vid postverket pensionering, att denna skulle
komma att i sin helhet bestridas af postmedlen, nu befunne sig i det
skick, att kongl. proposition i ämnet, enligt t. f. departementschefens
förmenande, kunde till innevarande års Riksdag aflåtas, samt att,
derest nya bestämmelser i anledning deraf komme till stånd, dessa
naturligtvis borde vinna tillämpning äfven i fråga om de innehafvare
af befattningar vid postverket, hvilka komme att tillträda aflöning enligt
den nya staten. T. f. departementschefen funne sig ock nu böra betona
angelägenheten af att pensioneringen af poststatens tjenstemän och betjente
komme att bestridas af postverkets medel och ej, såsom för närvarande
vore förhållandet, äfven från civilstatens pensionsinrättning, hvilken, då
den, efter hvad ådagalagdt vore, ej utan kapitalförlust kunde bestrida de
nu derifrån utgående pensionsbelopp, än mindre, enligt t. f. departements Bih.

till lliksd. Vrot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 35 lläft. 9

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

chefens åsigt, kunde bestrida de ökade sådana, som blefve en följd af den
föreslagna löneregleringen.

Då generalpoststyrelsen föreslagit, att aflöningen för den ordinarie
vaktbetjentpersonalen skulle regleras genom höjande af den fasta aflöningen
och borttagande af traktamenten såsom aflöningsform, så att traktamenten
komme att bibehållas allenast i de fall och till de belopp, som ambulerande
verksamhet eller andra särskilda omständigheter påkallade, hade det ock
synts styrelsen vara erforderligt, att samma principer tillämpades äfven
för den extra vaktbetjentpersonalen, hvars aflöning hittills till öfvervägande
del bestått i traktamenten. De fasta årsarfvodena utgjorde nemligen för
extra vaktbetjente å fast anstalt 300 kronor och för extra vaktbetjente å
ambulerande postanstalt allenast 180 kronor, under det att deras traktamenten
under vanliga förhållanden vexlade från 1 krona till 2 kronor för
dag. En sådan reglering af de extra vaktbetjenternas aflöningsförhållanden
vore naturligtvis af beskaffenhet att högst betydligt öka utgifterna å anslaget
till arfvoden åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag för en del
betjente, men föranledde, då ingen egentlig aflöningsförbättring dermed afsåges,
också eu betydlig minskning i utgifter å anslaget till traktamenten
för vaktbetjente. Då, såsom nyss meddelats, en sådan reglering syntes
styrelsen erfordras samtidigt med regleringen för den ordinarie betjentpersonalen,
hade styrelsen låtit i det afseende! uppgöra beräkningar, i syfte
att de extra vaktbetjenternas aflöning komme att bestå af endast arfvode
i tre grader, för hvilkas fördelning skulle följas samma principer som
rörande fördelningen af de tre lönegraderna för ordinarie vaktbetjente,
samt att traktamente tillgodokomme extra vaktbetjente allenast i de fall
och till de belopp, som för ordinarie betjent blefve bestämda. Årsarfvodena
för den extra vaktbetjentpersonalen hade generalpoststyrelsen tänkt syskola
utgöra 850 kronor, 800 kronor och 750 kronor, hvilket, med beräkning
att 112 af det nuvarande extra vaktbetjentantalet blefve vid ökning af de
ordinaries antal befordrade, skulle medföra en årskostnad af omkring

183,000 kronor. Då dertill borde komma ett belopp af 77,000 kronor,
att användas dels till arfvoden för den extra personal, som den ökade
posttrafiken kunde kräfva, dels ock till hushyresbidrag för några få, enligt
äldre bestämmelser dertill berättigade, hade generalpoststyrelsen föreslagit,
att det nu ifrågavarande anslaget måtte upptagas till förslagsvis 260,000
kronor, hvilket innefattar en förhöjning af 180,000 kronor.

Härvid hade t. f. departementschefen icke något att erinra.
ratlfikatio Anslaget till gratifikationer in. in. åt tjensteman och betjente ansåge
ner m. m. generalpoststyrelsen böra vid dess nuvarande belopp bibehållas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

67

Med de af t, f. departementschefen sålunda tillstyrkta ändringar i
aflöningsstaten skulle denna stat komma att ökas med 1,601,800 kronor.

Beträffande denna ökning ansåge t. f. departementschefen sig dock
böra erinra, att den till högst väsentliga delar motvägdes af minskningar
i vissa anslag å omkostnadsstaten, i det att från anslagen till uppbördsoch
frimärkesprovision och från traktamentsanslag å omkostnadsstaten
öfverförts genom regleringen till aflöningsstaten för posttjenstemän och
vaktbetjente allt, som hade karakteren af aflöning, hvarigenom dessa nu
nämnda anslag å omkostnadsstaten blifvit betydligt lägre än förut; att det
belopp, hvarmed berörda anslag å omkostnadsstaten kunnat nedsättas i
förhållande till de för anslagen senast faststälda belopp, icke betecknade
hela den besparing, som å anslagen vunnits, enär under oförändrade aflöningsvilkor
dessa anslag å omkostnadsstaten antagligen skulle hafva behöft
höjas med betydliga belopp för att blifva tillräckliga, i stället för att
de nu kunnat minskas; samt att det ju icke kunde undvikas, att ökad
posttrafik fordrade ökad personal och ökade driftkostnader i öfrigt, så vida
arbetet akulle kunna tillfredsställande skötas.

Beträffande pensionsstaten redogöres å sid. 72 och 73 i statsråds- Pensionsprotokollet
för de pensioner, som i följd af inträffade dödsfall borde af- ,tntenföras
från staten, och de beviljade pensioner, som borde i densamma upptagas.

Vidkommande omkostnadsstaten hade generalpoststyrelsen, enligt hvad Omkostnad*-t. f. departementschefen till statsrådsprotokollet meddelat, föreslagit,

dels att följande anslag måtte nedsättas, nemligen anslaget till
uppbörds- och frimärkesprovision med 310,000 kronor från 395,000 kronor
till 85,000 kronor, anslaget till traktamenten för tjenstemän i jernvägspostkupé
med 105,000 kronor från 290,000 kronor till 185,000 kronor
samt anslaget till traktamenten för vaktbetjente med 510,000 kronor från

620.000 kronor till 110,000 kronor;

dels att i staten måtte uppföras ett anslag till felräkning spenning ar
å 50,000 kronor;

dels ock att följande anslag måtte höjas, nemligen anslaget till po stför
ing skostnad, vid befordran ä jernväg med 200,000 kronor från 1,800,000
kronor till 2,000,000 kronor, anslaget till postföringskostnad vid befordran
d landsväg och inom postanstalternas områden samt till landtbr ef bäring med

40.000 kronor från 730,000 kronor till 770,000 kronor, anslaget till
postföringskostnad vid befordran sjöledes mellan fasta landet och Gotland
med 3,000 kronor från 54,000 kronor till 57,000 kronor samt anslaget till

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

tillverkning af frimärken, frankokuvert, bref kort och kortbref med 10,000
kronor från 100,000 kronor till 110,000 kronor.

Ansi. tm Beträffande anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision hade general,
,//>ima>*esC/,P08^s^yre^sen anfört, att då posttjenstemännens andel i uppbörds- och
provision, frimärkesprovisionen nu föreslagits att omsättas till fast aflöning, skulle
för framtiden å detta anslag erfordras allenast hvad som kunde komma
att åtgå dels till betäckande af frimärkesprovision till föreståndare för
poststationer och ångbåtspostexpeditioner, dels ock till provision åt frimärkesförsäljare
och till den medgifna rabatten vid partiköp af frankotecken.
Enär dessa å anslaget qvarstående utgiftsposter uppgått år 1897
till i rundt tal 78,300 kronor, hade styrelsen, med afseende särskildt å
rörelsens stegring vid poststationerna, ansett anslaget kunna sättas till förslagsvis
85,000 kronor, eller 310,000 kronor lägre än det belopp, hvartill
anslaget i gällande stat vore upptaget.

Visserligen borde, enligt styrelsens förmenande, för de posttjenstemän,
som icke inginge på den nya aflöningsstaten och icke kunde dertill förbindas,
från detta anslag utgå uppbörds- och frimärkesprovision enligt nu
gällande regler, men då de utgifter, som deraf kunde förorsakas, i det
närmaste komme att motvägas af minskad aflöning för dem i aflöningsstaten,
hade generalpoststyrelsen5 ansett några särskilda tillgångar härför
icke behöfva beräknas.

Ansi. till Borttagandet af uppbörds- och frimärkesprovisionen för posttjenstefpenningar.
männen gjorde det emellertid, enligt generalpoststyrelsens förmenande,
nödigt att å omkostnadsstaten uppföra en ny utgiftstitel.

Postverkets uppbörd, som för år 1900 beräknats till 10,800,000
kronor, inflöte till allra största delen i små poster vid postanstalterna,
och det kunde naturligtvis icke undvikas, att vid uppbärande af dessa
småposter samt vid emottagning och utlemnande af de utom den beräknade
postuppbörden liggande postanvisnings- och postförskottsmedlen
samt tidningsprenumerationsmedlen, hvilkas sammanlagda belopp år 1897
öfverstigit 52,760,000 kronor, förluster för expedienterna och för dem,
som skulle till postverket redovisa dessa medel, genom felräkningar
vid vexling och debitering allt som oftast uppkomme. För dessa felräkningar
hade väl i förekommande fall postförvaltarne och de, som med
dem delat provisionen, fått i provisionsinkomsten söka godtgörelse, hvaremot
extra tjensteman, som vid expeditionen biträda mestadels fått sjelfve vidkännas
den förlust, som förorsakats dem genom felräkning vid expeditionen.
Den ordinarie personalen hade kunnat finna sig i förlusten, så länge utsigt
funnits, att provisionsbeloppet skulle i mån af ökad rörelse år från år stiga.
Men då nu genom uppbördsprovisionens fixering all utsigt till ökad ersätt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

69

ning genom ökad rörelse blefve stängd, syntes billigheten fordra, att felräkningspenningar
tillerkändes personalen. Det kunde visserligen i det
afseendet ifrågasättas, att vederbörande uppbördspersonal skulle, i enlighet
med hvad som bestämts genom aflöningsreglementet för tjensteman
och betjente vid statens jernvägar af den 15 oktober 1897 samt kong!
kungörelsen af den 31 december samma år angående tilläggsbestämmelser
till nämnda aflöningsreglemente, tillerkännas såsom felräkningspenningar
viss procent af all in- eller utgående uppbörd och således äfven den, hvilken,
såsom fallet vore med postanvisnings-, postförskotts- och tidningsmedlen,
icke vore till ren postuppbörd att hänföra. För att emellertid kunna med
någon tillförlitlighet beräkna det anslagsbelopp, som till felräkningspenningar
skulle erfordras, och för att icke hemta medel dertill från annat håll, än
der uppbördsprovisionen hittills funnits, hade generalpoststyrelsen ansett sig
böra i förslaget till postverkets stater för år 1900 upptaga under titeln
felräkningspenningar ett anslag, som kunde anses motsvara 1/.i procent af
postverkets uppbörd för försålda frankotecken, uppburen afgift för lösenförsändelser
samt uppburna postbefordringsafgifter för tidningar och tidskrifter.
Med denna beräkningsgrund hade anslaget upptagits till förslagsvis

50,000 kronor.

Denna procent af postuppbörden representerade, enligt hvad af det
nyss sagda framginge, en mycket liten procent af alla de penningmedel,
som vid emottagning eller utlemning ginge genom posttjenstemännens
händer, och den skulle enligt generalpoststyrelsens afsigt komma att fördelas
mellan den å postanstalterna tjenstgörande uppbördspersonalen, ehvad
densamma vore ordinarie eller extra, enligt de närmare grunder, som
_ komine att, på styrelsens förslag, af Kongl. Magt bestämmas. Då någon
inkomst häraf icke torde posttjenstemännen tillskyndas, hade styrelsen
ansett anslaget böra upptagas under omkostnadsstaten.

1 fråga om anslaget till traktamenten för tjensteman i jerrivägspost- AnsL m
kupé hade generalpoststyrelsen anfört, att då den fasta aflöningen vore
afsedd att höjas för både den ordinarie och extra tjenstemannapersonal, [i^temän
som nu uppbure traktamente för tjenstgöring, borde, såsom förut nämnts, 1 pZtkup*''
också traktamentet minskas, sfi, att det ej vidare vore ens till en del
att såsom aflöning beräkna, utan allenast innefattade godtgörelse för de
extra utgifter, tjenstgöringens art förorsakade.

Genom kongl. brefvet den S december 1881 hade förordnats, bland
annat, att till grund för beräknande af traktamente till tjensteman i jernvägspostkupé
skulle i allmänhet läggas det antal timmar, under hvilka,
enligt faststäld tidtabell, tjenstemannen vore från sin station frånvarande,
dock att detta antal borde ökas med 2 timmar, den ena för inställelse till

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

tjenstgöring i behörig tid före resans anträdande och den andra för erforderlig
tjenstgöring efter återkomsten till stationen; att, derest vid beräknande
af antalet timmar, under hvilka tjenstemannen varit från sin station
frånvarande, uppkomme del af timme, den sålunda Överskjutande delen
skulle, om densamma uppginge till SO minuter eller derutöfver, räknas
såsom hel timme, men, om den uppginge till mindre än SO minuter,
icke tagas i beräkning; att för hvarje i tjenstgöring använd timme, derför
traktamente tillkomme tjensteman i jernvägspostkupé, detsamma i allmänhet
skulle utgöra tjugu öre för postexpeditör och trettio öre för extra biträde,
men att för hvar i tjenstgöring använd timme, som hel och hållen eller
till en del infölle mellan klockan It) på aftonen och klockan 5 på morgonen,
traktamente skulle utgå med trettio öre till postexpeditör och med
fyrtio öre till extra biträde; att till tjenstgöringstimmar äfven skulle räknas
en timme efter ankomsten till och en timme före afgången från vändeller
öfverliggningsort; men att för den tid tjenstemannen i öfrigt utan
skyldighet att tjenstgöra läge öfver å ort, der han icke vore stationerad,
traktamente skulle utgå till postexpeditör med femton öre och till extra
biträde med tjugu öre för timme; att traktamente för ett dygn dock icke
under något förhållande skulle utgå med lägre belopp än två kronor
femtio öre för postexpeditör och tre kronor femtio öre för extra biträde;
att, der i jernvägspostkupé på en gång tjenstgjorde flere tjensteman, den af
dem, som utöfvade förmanskap och i första hand svarade för göromålens
behöriga gång, skulle åtnjuta ett särskildt tilläggstraktamente, utgående i
allmänhet med en krona för hvarje fullbordad resa fram och åter, men
med två kronor för hvarje resa fram och åter med tjenstgöring å den s. k.
utländska afdelningen inom postkupéexpeditionen n:o 2 å jernvägslinien
Malmö —Nässjö; samt att, då i följd af trafikhinder eller annan tvingande
omständighet post blifvit väsentligen fördröjd utöfver den för dess fortskaffande
bestämda tid, det skulle ankomma på generalpoststyrelsens pröfning,
huruvida traktamente till tjensteman i jernvägskupé skulle utgå för
hela den tid, hvarunder han sålunda varit från sin station frånvarande;

hvarjemte Kongl. Maj:t i sammanhang härmed förklarat, att, då
tjensteman å ort, der han hade sin station, nödgades någon längre tid för
inträde i posttjenstgöring å jernväg afvakta affärdandet af bantåg, hvilket
till följd af trafikhinder eller annan omständighet blifvit försenadt, på
generalpoststyrelsens pröfning finge ankomma, huruvida traktamente borde
af postmedlen utbetalas för den tid, tjensteman, under afvaktan på bantågets
afgång, hållit sig beredd att i tjenstgöring inträda, dock med iakttagande
deraf, att detta traktamente icke i något fall finge utgå med högre
belopp, för timme räknadt, än som uppbures af tjensteman för den tid,

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

71

han utan att vara stadd i tjenstgöring läge öfver å annan ort än den, der
han hade sin station.

Sedermera hade Kong]. Maj:t genom beslut den 1 februari 1884 medgift,
att vid de tillfällen, då för postkupégöromålens behöriga handläggning
erfordrades, att vederbörande postkupétjenstemän instälde sig
till tjenstgöring tidigare än en timme före afsändandet af det bantåg,
hvarmed postkupé fortskaffades, till dem finge såsom ersättning för den
utsträckta tjenstgöringen af postmedlen utbetalas traktamente, under iakttagande
af de i först berörda kongl. bref af den 8 december 1881 för
traktamentets beräknande faststälda grunder.

Bestämmelserna i de kongl. brefven af den 8 december 1881 och
den 1 februari 1884 finge också, enligt kongl. brefven af den 24 mars
1882 och den 28 maj 1897, tillämpas, med viss förhöjning i traktamentsbeloppet,
för tjensteman, som tjenstgjorde å ångbåtslinierna Malmö—Köpenhamn
och Trelleborg—Sassnitz.

Med erinran härom både generalpoststyrelsen vidare anfört, hurusom
vid tillämpning af de gifna bestämmelserna, enligt hvilka de extra resepostexpeditörerna
till upphjelpande af den ringa aflöning, deras arfvode
a 450 kronor för året beredde, egde uppbära högre traktamente än de
ordinarie, det understundom inträffat, att extra resepostexpeditörer fått
större årsinkomst äri ordinarie. Då med anledning deraf likformighet påkallades
vid beräknande af traktamente till samtlige desse resepostexpeditörer,
ehvad de vore ordinarie eller extra, både postdirektörer och postinspektörer,
på anmodan af generalpoststyrelsen, år 1895 uppgjort förslag
till nya traktamentsvilkor för resepostexpeditörer i sammanhang med förut
omförmälda arfvodesregleringsplan. Af anledning, som förut angifvits,
både emellertid generalpoststyrelsen icke ansett lämpligt att då söka
genomföra denna reglering i annan del än den, som rörde arfvodena för
de extra biträdena å postkontoren, men då styrelsen nu föreslagit att
genomföra den föreslagna arfvodesregleringen jemväl för de extra resepostexpeditörerna,
vore tiden inne att också upptaga frågan om reglering af
traktamentena.

Dessa traktamenten skulle vara lika för ordinarie och extra posttjenstemän,
som tjenstgjorde å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier, samt
bestå dels af ett resetraktamente och dels af hy ^ersättning å öfverliggningsort,
der icke postverket anordnade och bekostade bostadsrum åt
tjenstemännen. Vid bestämmandet af resetraktamentsbeloppet skulle hänsyn
tagas till de ökade Utgifter, som uppkomme, om måltider måste under
resan eller bortovaron från stationsorten intagas, samt till det mera ansträngande
arbete, tjenstgöring under nattetid förorsakade. Traktamentena

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

skulle dock, då den del, som kunde anses vara aflöning för arbete, jemförligt
med det å fasta postanstalter, bortfölle, blifva väsentligt lägre än
de enligt nu gällande bestämmelser utgående. Förslaget anslöte sig så
till vida till nuvarande beräkningsgrunder för traktamentet, som det afsåge
viss godtgörelse för hvarje särskild resa, men kunde ock utan svårighet
läggas till grund för nya bestämmelser, i syfte att genom utslagning
af ersättningsbeloppen å årets alla dagar kunna anordna ett fåtal traktamentsklasser.
Inom dessa skulle traktamentet utgå med lika belopp för
alla dagar, hvarigenom beräkningarna vid traktamentsliqviderna blefve
betydligt förenklade. Hyresersättningen, som ansetts böra beräknas till
högst 1 krona 50 öre, skulle visserligen äfven af traktamentsanslaget godtgöras,
men borde, enligt generalpoststyrelsens åsigt, lämpligen skiljas från
dagtraktamentet och utgå vid traktamentsliqviderna allenast lör det verkliga
antal öfverliggningar, som under perioden ansåges böra betinga sådan
ersättning.

Vid införandet af dessa nya traktamenten, för hvilka, på särskildt
förslag af generalpoststyrelsen, erforderliga bestämmelser skulle af Kongl.
Maj:t fastställas, erfordrades likväl, att den nuvarande resepostexpeditörspersonalen,
i den män den dä vore i oförändrad tjenstgöring anstäld,
billigtvis hölles skadeslös för de minskade årsinkomster, hvartill de lägre
traktamentena i vissa fall skulle leda. Den kostnad, som häraf förorsakades,
blefve emellertid, enligt hvad generalpoststyrelsen framhållit,
dels öfvergående, dels temligen ringa, enär dertill enligt gjorda beräkningar
icke skulle för år 1900 erfordras högre belopp än inalles omkring

27.000 kronor. Inberäknadt sistnämnda belopp, skulle utgiftssumman ä
anslaget, om de nya traktamentena komme att gälla, kunna för år 1900
beräknas till omkring 17 0,000 kronor, hvartill borde läggas 15,000 kronor
för att möta ökade utgifter för den nya personal, som posttrafikens utveckling
kunde kräfva. På grund häraf hade generalpoststyrelsen ansett
ifrågavarande anslag böra sättas till förslagsvis 185,000 kronor eller

105.000 kronor lägre än det belopp, hvartill anslaget enligt gällande stat
vore upptaget.

Ami. tm Beträffande anslaget till traktamenten för vaktbetjente hade general traktamentenpoststyrelsen

erinrat, att vid omreglering af vaktbetjentes aflöning, enligt

betjente, det af styrelsen nu framlagda förslag, skulle från anslaget bortfalla
traktamenten till såväl ordinarie som extra vaktbetjente vid de fasta
postanstalterna; hvaremot komme att qvarstå traktamenten för vaktbetjente
tjenstgörande å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier. Men jemväl
dessa qvarstående traktamenten skulle komma att nedsättas, i det att de
skulle utgöra icke aflöning i egentlig mening, utan allenast, likasom fallet

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

73

blefve för resepostexpeditörerna, godtgörelse för de genom reselifvet förorsakade
höga lefnadskostnaderna med bibehållande dock af det nu medgifna
särskilda traktamentet för det ansvarsfulla arbetet i postiljonskupé.

För nu gällande föreskrifter rörande traktamenten till postvaktbetjente
både generalpoststyrelsen redogjort vid behandlingen af frågan om aflöningen
för postvaktbetjente och för den skull nu inskränkt sig till att
angifva, huru enligt styrelsens åsigt i sammanhang med de nya aflöningsbestämmelserna
för vaktbetjente traktamentet till dem borde ordnas.

I detta afseende hade styrelsen till eu början erinrat derom, att, då
traktamentet i regel skulle vara allenast en godtgörelse för de särskilda
kostnader, som af tjenstgöringens art föranleddes, traktamente icke heller
skulle tilldelas sådana vaktbetjente, som tjenstgjorde å jernväg, med mindre
denna tjenstgöring kunde anses förorsaka dem särskilda kostnader. Traktamentena
till postvaktbetjente, tjenstgörande å jernväg, utginge för närvarande
med olika belopp, allt efter som vaktbetjenterna vore ordinarie
eller extra, i det att de extra hade ett högre traktamente för att upphjelpa
inkomsterna, då årsarfvodet för dem utgjorde allenast 180 kronor. Styrelsen
hade i fråga om dessa traktamenten, med stöd af det förut omförmälda
kongl. brefvet af den 19 september 1884, faststält vissa från och
med år 1892 gällande och fortfarande tillämpade grunder för deras beräknande.
Enligt dessa bestämmelser utginge dagtraktamentet för tjenstgöring
inom postkupéexpedition söder om Dalelfven med 1 krona 25 öre
för ordinarie och 1 krona 75 öre för extra postvaktbetjent samt norr om
Dalelfven med 1 krona 50 öre för ordinarie och 1 krona 90 öre för extra
vaktbetjent. Om vaktbetjent sjelf bekostade herberge å vänd- eller öfverliggningsort
nattetid eller minst 5 timmar under annan tid af dygnet,
ökades dagtraktamentet med 15 öre, dock ej högre än till in allés 2 kronor.
Sedermera hade, med tillämpning från och med år 1895, bestämts, att för
de vaktbetjente, som gjorde tjenst å bantåg och dervid på eget ansvar
expedierade post, d. v. s. för dem, som tjenstgjorde i postiljonskupé, dagtraktamentet
skulle ökas ytterligare med o5 öre.

Generalpoststyrelsens mening vore, att, derest det nya aflöningsförslaget
för vaktbetjente godkändes, skulle för vaktbetjente å vissa jernvägseller
ångbåtslinier fastställas några fa traktamentsklasser, till hvilka efter
enahanda grunder, som för resepostexpeditörerna blefve gällande, skulle
hänföras de vaktbetjente, som kunde anses åsamkas särskilda kostnader till
följd af tjenstgöringens ambulatoriska beskaffenhet. Detta traktamente
skulle höjas, såsom nu skedde för tjenstgöring i postiljonskupé, der det
sjelfständiga och ansvarsfulla arbetet väl betingade någon särskild godtgörelse,
och i öfverensstämmelse med hvad styrelsen tänkt sig i fråga om

Bill. till Kikad. Prof. 1809. 4 Samt 1 Afd. 85 Höft. 10

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

resepostexpeditörernas godtgörande genom hyresersäÄfirg för anskaffa^-herberge a öfverliggningsort skulle vaktbetjente vid tr&ktamentsliqvidernas
utfående ersättas med högst 75 öre för hvarje gång sådant herberge under
perioden erfordrats och af postverket anordnad öfverliggningslokal icke
funnits att tillgå, Generalpostskyrelsen både afsett, att närmare bestäm- •
melser härutinnan skulle af Kongl. Maj:t fastställas på förslag af styrelsen.-.

Deri brefbärareförmännen i Stockholm medgifna tilläggsaflöning af tio *
aonor i månaden hade plägat utgå från detta traktamentsanslag; och då
denna aflöning närmast vore att jemföra med det vaktbetjente för tjenstgöring
i postiljonskupé tillerkända särskilda traktamentstillägg, hade generalpoststyrelsen
ansett densamma fortfarande böra under detta anslå»- beräknas
och utgå. °

.n /ör de anordningar, som generalpoststyrelsen alltsedan år

It,t G halt rättighet att träffa, för att postvaktbetjente, som till följd af
ansträngande tjenstgöring eller andra särskilda orsaker ansetts böra tilldelas
någon hvilotid, måtte med bibehållande jemväl af traktamente erhålla
ledighet högst femton dagar under kalenderåret, hade också betäckts af
dettaQ anslag och finge enligt Kongl. Maj:ts och Riksdagens medgifvande •
uppgå till 12,000 kronor. Genom den nu föreslagna regleringen af vaktbetjentes
aflöningsförhallanden koinme visserligen traktamentet för de å
fast anstalt tjenstgörande ordinarie och extra vaktbetjente att försvinna,;
och ersättas af fast aflöning, men styrelsen hade likväl ansett enklast vara
att a traktamentsanslaget bibehålla * kostnaderna för den åt vaktbetjente
sålunda medgifna ledighet; och då nu föreslagits ökning af vaktbetjenternas
antal ^med ytterligare 112, hade generalpoststyrelsen hemstält, att från och
™e(;. ar / 1,1,0 måfte af anslaget till traktamenten för vaktbetjente disponeras
LV)00 kronor, för att postvaktbetjente, som till följd af ansträngande
tjenstgöring^ eller andra särskilda orsaker ansåges böra tilldelas någon
hvilotid, matte med bibehållande af sina nu föreslagna löneinkomster ernälla
Redighet högst femton dagar under kalenderår.

A anslaget erfordrades ock medel dels för att fortfarande kunna bereda
periodiskt återkommande sabbatshvila för vaktbetjente äfvensom för
att ega tillgång till bekostande af annan tillfällig arbetsförstärknin»-, dels
ock till traktamenten åt den ökade ständiga vaktbetjentpersonal, som, utö
ver den nuvarande, kunde för arbetets behöriga gång inom de ambulanta
postanstalterna komma att erfordras.

Den reglering, som föreslagits rörande vaktbetjenternas aflöning, koinme
till en början att minska inkomsterna för vissa vid de fasta postanstalterna
tjenstgörande vaktbetjente, som redan nått så höga traktamentsbelopp,
att de icke i de inrjenta ålderstilläggen derför genast finge full godt- !

Statsutskottets Utlåtande N:o 60. 75

Rörelse; _ och till äfventyra kunde också komma att inträffa, att en eller
an .jernväg eller angbåtslinie tjenstgörande vaktbetient komme att
r regleringens genomförande få vidkännas minskning i inkomster Till
förekommande häraf hade generalpoststyrelsen forutsatt, att vaktbetiente i
ottfnf ff Ange af styrelsen tilldelas ett personligt tilläggstraktajnente
att 1 oförändrad tjenstgöring uppbäras, intill dess anledningen för till bÄSJgt,

Ilk0m8t bIifYit häfd gen°m aflöni^ens höjande medelst

1 Vld sammanställning af nu angifna olika anledningar till utgifter å

IfmjlZlt. ®enera P0S“yrelSen berätnat'' a“ ä aMla«et «Wle för

kronor

40,000:

4,200:

13,500:

36,000
16,300

till tiaktementen eldigt de nya grunderna ....................

» arfvoden åt, brefbärareförmän i Stockholm

beredande åt en del vaktbetjente af den ledighet
högst femton dagar under kalenderår, hvarom
förut förmälts ............................

» traktamenten åt ökad personal äfvensom för besabbatshvila
samt bekostande af annan

tillfällig arbetsförstärkning...................

samt till personliga tilläggstraktamenten ...I

hvadan anslaget borde sättas till förslagsvis.................... kronor lT0,000:

Enligt denna beräkning skulle anslagets nuvarande belopp, 620 000
komma att, minskas med 510,000 kronor, och det oaktadt detta
anslagsbelopp redan öfverskndits för år 1897 med i rundt tal 49,800 kro Z

c?nnP,en0 6n l,°Zber 1897-30 september 1898 med ej minal
nu ll85’ 00. kro!lor'' bibehållande af nu gällande traktamentsvilkor

. 1 e d®remot anslaget hafva behöft böjas med ett högst betydligt belopp

het7«k«r,het.0I.n’ sasom/äi 1 sådant fall vore rättvist, vaktbetjente i allmän)n
J ; ; llkhet ™ed kvad fm redan länge varit förhållandet i Stockfl’
., .tf-‘b°r? °,ch Ma|mö, fördelas i särskilda traktamentsklasser med
uppflyttning från lägre till högre klass.

^ Anslaget till postfönngskostnad vid befordran å jernväg hade i staten
r innevarande ar höjts med 120,000 kronor till förslagsvis 1,800,000
kronor. Utgifterna a anslaget hade, enligt hvad generalpoststyrelsén meddelat,
uppgått 1 runda tal år 1897 till 1,739,800 kronor samt under penoden
1 oktober 1891—30 september 1898 till 1,920,300 kronor. På
gruru häraf och da atskilhga enskilda jernvägar vore afsedda att öppnas
för allmän tråk k före utgången af år 1900, hade generalpoststyrelsen ansett
anslaget höra höjas med 200?00() kronor.

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Ansl. till A anslaget till postföringskostnad vid befordran å landsväg och inom
postföring postanstalternas områden samt till landtbrefbäring, som i gällande stat
m. m. vore upptaget till 730,000 kronor, hade utgifterna uppgått i runda tal år

1897 till 690,900 kronor samt under perioden 1 oktober 1897—30 september
1898 till 727,000 kronor.

Generalpoststyrelsen hade framhållit, hurusom utgifterna således på
senaste tiden ganska väsentligt ökats dels till följd af utvidgning af redan
befintliga postlinier, dels genom inrättande af nya linier, dels ock genom
stegringar i postföringslegan; och då försatt utvidning af postföringen å
landsväg och medelst landtbrefbäring vore både önskvärd och erforderlig
samt för postbefordran af ifrågavarande slag numera allt oftare betingades
högre lega än förut, hade generalpoststyrelsen föreslagit, att anslaget
måtte höjas med 40,000 kronor.

Ansi. till Anslaget till postföringskostnad vid befordran sjöledes mellan fasta
postbefordranJandet och Gotland hade alltsedan år 1887 utgjort förslagsvis 54,000 kroGotland,
nor. Då likväl utgifterna å anslaget uppgått under perioden 1 oktober
1897—30 september 1898 till i rundt tal 57,200 kronor, hade generalpoststyrelsen
i det föreliggande förslaget till postverkets utgiftstater höjt
anslaget med 3,000 kronor.

Ansi. till Anslagen till postföringskostnad vid befordran sjöledes mellan Sverige
''''Prierieftm och Finland, mellan Sverige och Danmark, mellan Sverige och Tyskland
och från ensamt mellan Sverige och England samt Amerika vore af generalpoststyrelsen
länder, bibehållna vid samma belopp, hvartill dessa anslag blifvit för innevarande
år upptagna.

Beträffande postföringen mellan Sverige och Danmark hade visserligen
vederbörande danska rederi nyligen uppsagt det derom träffade aftal till
upphörande den 1 nästkommande april, men enligt styrelsens åsigt, kunde
deraf icke dragas någon bestämd slutsats, huruvida denna omständighet
komme att föranleda ökade utgifter för postföringen mellan de båda länderna.

Hvad anginge postföringen mellan Sverige och Tyskland, hade utgifterna
derför utgjort under perioden 1 oktober 1897—30 september

1898 i rundt tal 98,500 kronor; och ehuru denna summa visserligen
icke betäckte kostnaden för ett helt kalenderår, enär de till de egentliga
kontraherade turerna för året kommit, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande,
anordnade ytterligare turer för tiden 1 maj—30 september 1898 mellan
Trelleborg och Sassnitz, hade generalpoststyrelsen likväl, då aftalet om
dessa ytterligare sommarturer afsett allenast sommaren år 1898, ansett sig
icke böra vid beräkningen af anslagsbehofvet för år 1900 fästa afseende
vid de extra kostnader, nämnda ökning af sommarturerna för sistlidet år

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

77

förorsakat, samt hade för den skull nu icke ifrågasatt någon förhöjning i
anslaget.

Hvad generalpoststyrelsen föreslagit beträffande de särskilda anslagen
under omkostnadsstaten föranledde ej någon erinran från t. f. departementschefens
sida, utom hvad anginge anslaget till post/öring skostnad vid
befordran sjöledes mellan Sverige och Tyskland.

I detta anslags nuvarande belopp, 100,000 kronor, hade generalpoststyrelsen,
enligt hvad förut nämnts, icke ifrågasatt någon förhöjning, men
af skäl, för hvilka t. f. departementschefen anhållit att få inför Kong!
Maj:t redogöra, ansåge t. f. departementschefen, att anslaget måste höjas.

Sedan Kongl. Maj:t den 15 november nästlidet år förklarat, att förhandlingar
skulle inledas med vederbörande tyska myndigheter rörande
åstadkommande af sjöpostförbindelse mellan Trelleborg och Sassnitz med
två turer dagligen i hvardera rigtningen, hade, enligt hvad t. f. departementschefen
erinrat, såsom resultat af dessa förhandlingar, hvilka egt rum
i Berlin den 24, 25 och 26 berörde november, aflemnats ett förslag till
tillägg till den mellan svenska postförvaltningen och tyska rikspost-förvaltningen
angående anordnande och underhållande af regelbunden postångfartygsförbindelse
mellan Trelleborg och Sassnitz träffade öfverenskommelse
af den 1/n juli 1896.

Detta tilläggsförslag innehölle väsentligen följande bestämmelser:

De på linien Trelleborg—Sassnitz förekommande postångfartygsturerna,
en resa i dygnet i hvardera rigtningen, skulle från och med den 1 maj
1899 fördubblas. Jemväl de nytillkomna turerna skulle ansluta sig till
jernvägståg å ömse sidor. De deltagande svenska och tyska rederierna
skulle fullgöra hvardera hälften af samtliga turerna på det sätt, att livartdera
rederiet fullbordade en resa fram och tillbaka i dygnet. Hvardera
rederiet skulle, förutom det i 1896 års öfverenskommelse afsedda ångfartyget,
såsom reserv för linien underhålla ett andra ångfartyg, som måste
motsvara de i nämnda öfverenskommelse uppstälda fordringarna, men icke
behöfde vara en propellerångare. Den andel af utbetald godtgörelse, som
på grund af § 3 i 1896 års öfverenskommelse den ena af de båda postförvaltningarna
hade att ersätta den andra, finge för samtliga de i tillägget
omförmälda åliggandena icke öfverstiga 125,000 riksmark. Tillägget skulle
hafva samma giltighetstid som öfverskommelsen den yn juli 1896 eller
alltså till den 1 maj 1907.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 3 december nästlidet år af
detta ärende hade t. f. departementschefen, som då under chefen för finansdepartementet
beviljad ledighet enligt Kongl. Maj:ts förordnande förestått
nämnda departement, förklarat, att han icke hade något att erinra mot det fram -

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

lagda förslaget, hvarjemte t. f. departementschefen anfört, bland annat, att
han funne det vara uppenbart, att tidpunkten att fördubbla turernas antal
å sjöpostlinien Trelleborg—Sassnitz redan vore inne. Under hela den tid,
frågan om denna sjöpostförbindelse varit å bane, hade alltid framhållits, att
den direkta förbindelsen året om på denna trafikled icke kunde anses vara
ordnad på ett fullständigt, för en längre tid framåt tillfredsställande sätt,
förrän på denna led kommit till stånd dubbla reselägenheter för dygn i
hvartdera rigtningen, i det att först genom en sådan anordning skulle
kunna vinnas omedelbar anslutning till båda de grupper af genomgående
posttåg, som framginge på de kontinentala hufvudvägarna.

På sätt jemväl generalpoststyrelsen och jern vägsstyrelsen i afgifna
utlåtanden framhållit, hade den erfarenhet, som vunnits under den tid,
sjöpostförbindelsen Trelleborg—Sassnitz egt bestånd, icke gifvit anledning
att frångå den uttalade uppfattningen.

En ytterligare anledning att nu vidtaga den ifrågasatta utvecklingen
läge deri, att trafiken mellan Norge och kontinenten icke syntes kunna
med fördel ledas öfver linien Trelleborg—Sassnitz, med mindre anslutning
anordnades till natt-turer i båda rigtningarna öfver sjön. Just vid denna
tidpunkt skulle ett fullständigt ordnande af linien Trelleborg—Sassnitz
ock i sin mån bereda en sjelfständigare ställning gent emot det danska
rederibolag, som hittills ombesörjt så godt som all annan trafik i Öresund
än ångfärjetrafiken, men nyligen uppsagt sina aftal med post- och jernvägsförvaltningarna
att upphöra med utgången af mars månad år 1899.
Genom den för fördubblingen nödvändiga anskaffningen af ytterligare två
ångbåtar såsom reserv blefve det ock möjligt att tillgodose den mycket
allmänt uttalade önskningen, att på linien måtte komma att, utom de nuvarande
propellerbåtarne, insättas jemväl hjulångare, hvillca under många
förhållanden vore beqvämare för de resande än propellerbåtarne, fastän
dessa sistnämnda icke kunde alldeles afvara^ till följd af svårigheterna vid
gång genom is, då sådan förekomme.

Tillgänglig statistik visade, att persontrafiken å linien icke vore
obetydlig. Man hade vid beräkningarna rörande denna trafik icke vågat
antaga, att mer än omkring 10,000 resande om året skulle komma att
använda denna linie under de första åren. Nu hade erfarenheten visat,
att i det närmaste 20,000 resande färdats å linien från den 1 maj 1897
till samma dag år 1898. Man ville då gerna antaga, att 1897 års utställning
i Stockholm i synnerligen hög grad bidragit till detta goda resultat,
men det hade nu visat sig, att, ehuru resandeantalet lidit ett stort
afbräck genom den för turistfärder särdeles ogynsamma väderleken under
1898 års sommar, antalet resande under tiden 1 maj — 1 november samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

79

år varit något, om ock obetydligt, större än under samma tid år 1897,
hvartill väl ock i sin mån bidragit, att under månaderna maj—september
år 1898 turerna varit provisoriskt fördubblade.

Kostnaderna för de dubbla turerna året om stälde sig på det sätt,
att vid de slutliga förhandlingarna i Berlin, dervid äfven rederierna varit
representerade, dessa sistnämnda erbjudit sig att fullgöra hvardera en resa
fram och åter i dygnet året om samt att hålla hvar sin fullgoda reservbåt
för en ersättning till det svenska rederiet af 267,000 kronor årligen och
till det tyska af 250,000 riksmark årligen. Anledningen dertill, att det
svenska rederiet sålunda fordrat 44,500 kronor (50,0(>0 riksmark) mer än
det tyska, vore den, att, medan åt det tyska rederiet kunde beredas tillfälle
att under sommarmånaderna med reservfartyget företaga lönande
extra resor exempelvis mellan Sassnitz och Stettin, det svenska rederiet,
åtminstone såvidt nu kunde bedömas, saknade tillfälle till företagande
af dylika extra resor. Det svenska rederiet hade emellertid förklarat sig
beredt att, om under kontraktstiden tillfälle till dylika resor yppades, till
det svenska postverket afstå en tredjedel af derå uppkommande nettovinst.

Såsom syntes af ifrågakomna tilläggsförslag, hade tyska rikspostamtet
icke ansett sig kunna gå in på delning till lika delar mellan postförvaltningarna
af ett större årligt subventionsbelopp än tillsammans

500,000 riksmark, men då, utom det att Sverige, såsom liggande mera
aflägset från Europas medelpunkt, torde kunna anses hafva något större
intresse än Tyskland deraf, att förbindelsen blefve så fullständig och så
beqväm som möjligt, anledningen dertill att det tyska rikspostamtet
icke ville gå längre i ersättning vore den, att för det tyska rederiet funnes
tillfälle till fördelaktig användning om sommaren af dess reservfartyg,
under det att sådan användning icke för närvarande funnes för det
• svenska reservångfartyget, syntes det icke vara betänkligt att i detta fall
något afvika från grundsatsen om lika fördelning af samtliga kostnaderna,
helst afsedt vore, att hvad Sverige finge betala mer skulle minskas, i den
mån det blefve möjligt att finna lämplig användning under sommaren för
■ det svenska reservfartyget.

Generalpoststyrelsen hade derför också i sitt omförmälda yttrande —
under framhållande deraf, att fördubblingen måste betraktas såsom för
det allmänna önskvärd och fördelaktig och att densamma i främsta rummet
vore att hänföra till ett postalt intresse — väl ansett, att postverket
borde träda emellan för åvägabringande af den ifrågasatta utsträckningen
af turerna, men derjemte, då en sådan utsträckning ock vore af så allmänt
intresse, att, enligt styrelsens åsigt, icke postverket ensamt borde betungas

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

af de i anledning deraf ökade subventionskostnaderna, hemstält, att jemväl
andra allmänna medel än postverkets måtte för ändamålet tagas i
anspråk, helst postverket utöfver sin anpart i subventionssumman torde
jemväl för det ytterligare fartyg, som kunde varda å traden insatt, komma
att få vidkännas utgifter i en del andra hänseenden, såsom ersättning för
hamn-, fyr- och båk- samt lotsafgifter, godtgörelse till vederbörande tullpersonal
för öfvertidsarbete in. m.

Med generalpoststyrelsen hade t. f. departementschefen instämt deruti,
att anledningar ej saknades, att äfven från andra håll tillgängliga medel
borde bidraga till de dubbla turernas uppehållande. Efter samråd med
chefen för civildepartementet hade t. f. departementschefen funnit den
lämpligaste utvägen vara att, i anslutning till hvad som den 24 mars
1898 bestämts i afseende å godtgörelse för den provisoriska fördubblingen
under sommaren, låta någon del af ersättningsbeloppet utgå af handelsoch
sjöfartsfonden. Bidraget från denna fond, hvilket för fem månader
af år 1898 uppgått till 11,000 kronor, syntes skäligen kunna bestämmas
till 27,000 kronor om året.

Om postverket från fonden sålunda erhölle detta bidrag af 27,000
kronor, kunde det återstående årliga ersättningsbeloppet, 240,000 kronor,
omöjligen anses så betungande för postverket, att af hänsyn dertill den
ur så många synpunkter högst eftersträfvansvärda fördubblingen af sjöpostlinien
i fråga ej skulle vidtagas.

Efter samråd med cheferna för utrikes- och civildepartementen hade
t. f. departementschefen hemstält, bland annat, att Kong!. Maj:t måtte

dels, med godkännande af omförmälda förslag till tilläggsaftal,
finna godt att, med öfverlemnande till generalpoststyrelsen af samma
förslag i svensk och tysk text, bemyndiga ej mindre t. f. generalpostdirektören
att enligt förslagets lydelse afsluta ett tilläggsaftal med
tyska rikspostamtet, än äfven generalpoststyrelsen att med rederiaktiebolaget
Sverige—Kontinenten afsluta ett tilläggskontrakt rörande bolagets
deltagande i utvidgandet af sjöpostförbindelsen mellan Trelleborg och
Sassnitz i enlighet med nyssberörda tilläggsaftal mellan postförvaltningarna
och att i detta tilläggskontrakt med rederiet intaga bestämmelse,
bland annat, derom, att rederiet skulle för fullgörandet enligt
tilläggsaftalet och med deri afsedd fartygsmateriel af eu dubbeltur i dygnet
året om mellan Trelleborg och Sassnitz ega af postmedlen, under de åtta
år från och med den 1 maj 1899 tilläggskontraktet komme att omfatta,
åtnjuta dels en subvention af 222,500 kronor om året, dels ock en ersättning
af 44,500 kronor om året för saknadt tillfälle till extra resor med
reservfartyget, dock att från sistnämnda belopp skulle afdragas ett belopp,

Statsutskottets Utlåtande N:o CO.

81

motsvarande en tredjedel af uppkommande nettobehållning å under året
eventuel! förekomna extra resor;

dels uppdraga åt generalpoststyrelsen att, sedan tyska rikspostamtets
godkännande af till äggskontraktet med rederiet enligt gällande öfverenskommelse
inhemtats, underställa tillägskontraktet Kong! Maj:ts pröfning;

dels ock, med hänsyn dertill att ifrågavarande fördubbling af turerna
mellan Trelleborg och Sassnitz i anslutning till bantåg å ömse sidor vore
af så allmänt intresse, att icke postverket ensamt borde betungas af de
i anledning deraf ökade subventionskostnaderna, anbefalla statskontoret
att af handels- och sjöfartsfonden, såsom bidrag till generalpoststyrelsens
för ändamålet uppkommande ökade subventionskostnader, på reqvisition
till generalpoststyrelsen utbetala ett belopp af 27,000 kronor om året för
tiden från och med den 1 maj 1899 till och med den 30 april 1907.

Hvad t. f. departementschefen sålunda hemstält, deri statsrådets öfriga
ledamöter instämt, hade Kongl. Maj:t bifallit.

Med hänsyn till de förändrade anordningar i afseende å förbindelsen
mellan Trelleborg och Sassnitz, som sålunda vidtagits, erfordrades en
höjning i nu ifrågavarande anslag med 140,000 kronor eller från 100,000
kronor till 240,000 kronor.

Beträffande anslaget till oförutsedda utgifter, hvilket för innevarande
år vore upptaget till 450,000 kronor, hade generalpoststyrelsen erinrat,
hurusom i detta anslag inginge dels medel till verkligt oförutsedda utgifter
med 40,000 kronor, dels nybyggnadsanslag, nemligen till fortsättning
af posthusbygget i Stockholm 350,000 kronor samt till påbörjande
af ny posthusbyggnad i Helsingborg 60,000 kronor.

Beträffande de verkligt oförutsedda utgifterna vore, enligt generalpoststyrelsens
förmenande, beloppet 40,000 kronor för ett verk af den
omfattning, som postverket egde, icke större, än att anslagsbeloppet i
denna del borde orubbadt bibehållas. För det till uppförande beslutade
nya posthuset i Stockholm hade Kongl. Maj:t enligt beslut den 7 oktober
1898 faststält ritningar. Redan då frågan blifvit väckt om detta nya
posthus, hade, på sätt generalpoststyrelsen erinrat, beräknats, att byggnadsanslaget
dertill för år 1900 skulle utgöra 340,000 kronor och sålunda

10.000 kronor mindre än för innevarande år.

Byggnadsanslaget åter för nytt posthus i Helsingborg hade, såsom
förut nämnts, för år 1899 upptagits till 60,000 kronor, men i beräkningen
härvid hade också ingått, att då skulle tagas i anspråk den ersättning af

25.000 kronor, som staden Helsingborg, enligt förda underhandlingar,
skulle lemna såsom godtgörelse för de nuvarande posthusbyggnaderna
derstädes samt för den del af posttointen, som vid byte af mark mellan

Bih. till Riksd. l\ol. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 11

Ansl. till
oförutsedda
utgifter.

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

postverket och staden komme att af postverket frånträdas till staden och
icke kunde anses ersatt af mark, som staden lemnade i utbyte. Byggnadsanslaget
utgjorde således i verkligheten 85,000 kronor för innevarande år.
För byggnaden, som i början af år 1896 approximativt beräknats komma
att kosta omkring 168,000 kronor, men med nu gällande höga materialoch
arbetspris måste antagas komma att betinga högre kostnad, ansåge
för den skull generalpoststyrelsen för år 1900 icke höra beräknas lägre
anslag ån det för år 1899 tillgängliga beloppet, 85,000 kronor. Genom
kongl. bref den 27 maj 1898 hade Kongl. Maj:t bemyndigat generalpoststyrelsen,
bland annat, att med stadsfullmägtige i Helsingborg uppgöra
aftal om det utbyte af mark mellan postverket och nämnda stad, hvithet
för byggnadstomtens anordnande erfordrades, på de af stadsfullmägtige
erbjudna vilkor, samt anbefalt generalpoststyrelsen att uppgöra och underställa
Kongl. Maj:ts pröfning fullständiga ritningar och kostnadsförslag
till nytt posthus å den nybildade posttomten. T de af stadsfullmägtige i
Helsingborg erbjudna vilkor inginge emellertid, att staden skulle tillhandahålla
postkontoret derstädes erforderlig provisorisk postkontorslokal
från den tid, de nuvarande posthusbyggnaderna utrymdes, och till dess
inflyttning i postverkets nybyggnad kunde ske. Generalpoststyrelsen
hade ansett lämpligt, att bytesaftalet icke afslutades, förrän frågan om
den provisoriska postkontorslokalen vore löst; och de svårigheter, som
för anskaffande eller beredande af lämplig sådan lokal syntes hafva för
staden uppstått, hade, enligt hvad styrelsen meddelat, vållat tidsutdrägt,
så att bytesaftalet, dertill förslag af styrelsen uppgjorts och öfverlemnats
till staden, ännu icke hunnit afslutas. 1 afvaktan härå hade icke heller
byggnadsritningar blifvit uppgjorda. Då likväl å stadens vägnar drätselkammaren
i Helsingborg helt nyligen godkänt det uppgjorda förslaget
till bytesaftal, allenast med några smärre begärda ändringar deri, samt
jemväl frågan om provisorisk postkontorslokal numera så fortskridit, att
utrymmandet af de nuvarande posthusbyggnaderna i Helsingborg för
deras rifning syntes kunna ske den 1 nästkommande april och nybyggnaden
således under innevarande år kunde påbörjas, hade generalpoststyrelsen,
med ledning af det uppgjorda approximativa kostnadsförslaget,
ansett, att för detta bygge borde år 1900 beräknas ett byggnadsanslag af

85,000 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts vore ifrågavarande anslag af generalpoststyrelsen
upptaget till 465,000 kronor, hvilket innefattade en förhöjning
af 15,000 kronor.

Härvid hade t. f. departementschefen icke något att erinra.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

83

Å anslaget till afkortningar och restitutioner m. m., som för innevarande
år vore upptaget till 70,025 kronor, hade, enligt hvad general -

poststyrelsen meddelat,
år 1888 till....................

utgifterna i runda tal uppgått:

kr.

42,700

» 1889 » ....................

»

35,000

—

» 1890 » .....................

61,100

—

» 1891 » ..................

»

51,000

—

» 1892 » ....................

»

45,200

—

» 1893 » .....................

72,700

—

» 1894 » ...................

»

58,100

—

» 1895 » .....................

»

60,800

—

» 1896 » .....................

»

68,000

—

» 1897 » ....................

»

93,900

•

samt under perioden

1 oktober 1897—30 september

1898 till ........................

»

102,700: —

Till följd häraf och för vinnande af en jemnare slutsumma å utgiftsstaterna
i deras helhet hade generalpoststyrelsen ansett berörda anslag
höra höjas med 17,100 kronor till 87,125 kronor.

Härvid hade t. f. departementschefen icke något att erinra.

I fråga om det belopp, 505,000 kronor, hvarmed, på sätt ofvan nämnts,
postverkets inkomster under år 1900 beräknats skola öfverstiga dess utgifter,
förefunnes, enligt generalpoststyrelsens förmenande, särskilda anledningar
att afsätta en del deraf för att af postverket under vissa förhållanden
disponeras. I sådant afseende hade generalpoststyrelsen meddelat
följande.

A den med Kongl. Maj:ts och Riksdagens medgifvande genom afsättning
af vissa delar utaf postverkets öfverskottsmedel bildade fond för
anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm, hvilken fond förvaltades
af statskontoret, återstode vid 1897 års utgång en behållning
af ..................................................................................... kr. 378: 43

hvartill sedermera af öfverskottsmedlen för år 1897 levererats
................................................................................... » 475,069: 44

Ansl. till
afkortningar
och

restitutioner
m. m.

Fondens behållning hade derigenom uppgått till.................. kr. 475,447: 87

Af postverkets öfverskottsmedel för år 1898 finge, enligt

Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut, ytterligare ........ » 200,000: —

läggas till fonden, som derigenom skulle komma att utgöra
......................................................................................... kr. 675,447: 87

och om härtill lades räntor för år 1898 å fondens redan
befintliga kapital, hvilka räntor, enligt från statskontoret
erhållen upplysning, kunde beräknas till...... » 9,433: 34

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

skulle de å fonden tillgängliga medel, sedan leveransen för

år 1898 egt rum, kunna antagas till ............................. kr. 684,881: 21

I hvad mån detta belopp komrne att ökas på grund af
redan gifna bestämmelser, blefve beroende allenast af
de räntebelopp, som kunde för tiden efter 1898 års
slut tillfalla fonden; och dessa kunde sannolikt icke
blifva af någon betydenhet i förhållande till de behof,
som skulle af fonden fyllas.

Med bortseende för den skull från dessa eventuella räntebelopp,
skulle fonden upptagas till .............................. kr. 684,881: 21

men härifrån borde afräknas hvad som skulle före 1898
års utgång ersättas postverket för fonden tillhörande,
af postverket förskjutna utgifter, nemligen:
för inköp af tomt till posthus i Malmö ... kr. 258,125: —
samt för diverse till tomtköpet i Stockholm
hörande utgifter .......................... » 197: 50

eller tillhopa..................................................................................... » 258,322: 50

hvarefter å fonden skulle återstå ... ........................................ kr. 426,558: 71

eller i rundt tal 426,000 kronor.

Jemlikt Kong!. Maj:ts beslut den 20 maj 1898 skulle af detta sistnämnda
belopp, såsom Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag medgifvit, 150,000 kronor
afsättas för att, i den mån Kongl. Maj:t funne sådant erforderligt, användas
till betäckande af till äfventyra uppstående ökad kostnad, utöfver hvad förut
beräknats, för uppförande af det nya posthuset i Stockholm; hvaremot återstoden,
276,000 kronor, skulle instundande vår vara disponibel för påbörjande
af det beslutade byggandet af posthus i Malmö enligt ritningar,
som blefve af Kongl. Maj:t faststälda.

Beträffande detta sistnämnda posthusbygge, som enligt approximativa
beräkningar, uppgjorda i november månad år 1897, ansetts komma att kosta

500,000 kronor, hade generalpoststyrelsen, sedan Kongl. Maj:t genom beslut
den 27 maj 1898 godkänt det om tomtköpet för bygget med hamndirektionen
i Malmö upprättade kontrakt, enligt hvilket tomten för att lämpligare
kunna bebyggas skulle erhålla något större bredd, än som förut afsetts,
och till arealen ökas med 65 qvadratmeter, anmodat arkitekten F. Boberg
att uppgöra eskissritningar och kostnadsförslag. Att nu ensamt å detta
kostnadsförslag, som numera inkommit till styrelsen, grunda någon hållbar
kalkyl öfver byggnadskostnaden i dess helhet läte sig icke göra; men då
med hamndirektionen i Malmö aftalats, att från den ifrågavarande byggnadstomten
skulle omedelbart efter den 1 nästkommande april på stadens

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

85

bekostnad rödjas en å tomten befintlig större magasinsbyggnad af sten,
samt afsedt varit, att bygget för postverkets räkning derefter skulle begynna,
kunde det i allt fall antagas, att nästan hela det från nyssnämnda fond
då för posthusbygget i Malmö disponibla belopp, 276,000 kronor, komme
att åtgå till våren år 1900 och att då för byggets fortsättande ytterligare
medel skulle erfordras.

Vid sådant förhållande och då redan vid den föregående behandlingen
af frågan om posthusbyggnad i Malmö förutsatts, att bygget skulle begynnas
med anlitande af fondens medel, hade generalpoststyrelsen ansett det
vara lämpligast, att byggandet fortsattes och afslutades med medel från
samma fond, och hade för den skull sökt tillse, huru medel skulle kunna
dertill beredas, utan att postverkets utgiftsstater för år 1900 skulle behöfva
belastas med anslag för posthusbygget i Malmö.

Härtill komme också, att med den hastiga stegring, utöfver hvad förut
kunnat beräknas, som under den senaste tiden egt rnm i fråga om priset
å vissa byggnadsmaterialier och ännu mera i fråga om arbetsprisen vid
byggnadsföretag, det hos generalpoststyrelsen uppstått tvekan, huruvida
för ett så stort byggnadsföretag, som nytt posthus i Stockholm innefattade,
och äfven för det jemförelsevis vida mindre nya byggnadsarbetet för postverkets
behof i Helsingborg de dertill afsedda penningmedlen blefve tillräckliga,
Den kalkyl, som generalpoststyrelsen ansett sig kunna med hänsyn
till nu kända förhållanden uppställa för postverkets inkomster under år
1899, hade bragt generalpoststyrelsen till den uppfattningen, att öfverskottet
för nämnda år sannolikt blefve icke oväsentligt högre än det belopp af
781,400 kronor, som förut beräknats blifva för statsregleringen disponibelt
och för nämnda reglering tagits i anspråk.

Om för den skull, på grund af nu angifna omständigheter, generalpoststyrelsen
erhölle bemyndigande att till omförmälda fond få afsätta af
blifvande öfverskottsmedel för år 1899 det belopp, hvarmed öfverskottet
kunde komma att öfverstiga det för statsregleringen redan beräknade, äfvensom
af det för år 1900 kalkylerade öfverskottsbeloppet en summa af 200,000
kronor, som, om den erfordrades, innan bokslutet för år 1900 hunnit afsides,
skulle kunna af postverkets kassaförlag förskjutas, hyste generalpoststyrelsen
förhoppning, att härigenom skulle tillföras fonden en förstärkning
af omkring 400,000 kronor. De sålunda till fonden nytillkommande
medel skulle, enligt de närmare föreskrifter, Kong]. Maj:t komme att på
framställning af generalpoststyrelsen lemna, kunna få användas så väl till
fortsättande af posthusbygget i Malmö som till betäckande af ökade kostnader
för öfriga förut omförmälda byggnadsarbeten. Vid bifall härtill hade

86

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Motioner.

generalpoststyrelsen ansett fondens benämning böra ändras till »fond till
posthusbyggnader».

Hvad generalpoststyrelsen sålunda föreslagit hade t. f. departementschefen
funnit sig böra tillstyrka.

Åberopande hvad han sålunda anfört, heinstälde t. f. departementschefen,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå,

att Riksdagen, med godkännande af de utaf t. f. departementschefen
tillstyrkta ändringarna i postverkets stater äfvensom af de bestämmelser,
hvilka i sammanhang med ifrågasatt reglering af aflöningsförmånerna fölen
del tjensteman och betjente vid postverket, af t. f. departementschefen
tillstyrkts, måtte för år 1900 bestämma postverkets anslag,förslagsvis beräknadt,
till 10,295,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen,

samt derjemte medgifva, att till den redan bildade fonden för anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm måtte afsättas ej mindre den
behållning, som för år 1899 kunde å postverkets rörelse uppstå utöfver
det redan för statsreglering^! beräknade öfverskottet för samma år, än
äfven, sedan postverkets bokslut för år 1900 verkstälts, af det för sistnämnda
år uppkomna öfverskottet den del intill 200,000 kronor, som kunde
komma att öfverstiga 305,000 kronor; och att den sålunda förstärkta fonden,
under benämning »fond till posthusbyggnader», måtte, i den mån Kongl.
Maj:t funne sådant erforderligt, användas dels till fortsättande af uppförandet
af ett posthus i Malmö, dels ock till betäckande af de kostnader,
som utöfver förut beräknade kunde uppstå för uppförande af posthus i
Stockholm och Helsingborg.

I sammanhang med Kongl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet
till behandling förehaft tre särskilda af herrar F. Berg och A. Hedin, F.
TF. H. Pegelow samt Hj. Sjövall inom Andra Kammaren väckta motioner,
deri föreslagits,

af herrar Berg och Hedin (motion n:o 175), att Riksdagen, i händelse
Kongl. Maj:ts proposition om ny aflöningsstat för postverket i öfrigt vunne
bifall, ville besluta, att qvinlig t. f. postexpeditör skulle bibehållas vid sin
nuvarande rätt att erhålla befattning såsom postexpeditör i andra lönegraden
samt att inom tredje lönegraden aflöningen faststäldes till 1,500 kronor
och de båda ålderstilläggen till 400 kronor hvardera;

af herr Pegelow (motion n:o 186), att Riksdagen för sin del måtte
besluta, att qvinliga postexpeditörer skulle komma i åtnjutande af pension
i samma ordning som de manliga; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

87

af herr Sjövall (motionen n:o 4), att Riksdagen ville besluta, att vid
postanstalt anstäld vaktbetjent, som enligt nu gällande bestämmelser efter
fem års väl vitsordad tjenstgöring kommit i åtnjutande af ett ålderstillägg
å 100 kronor, måtte förklaras berättigad att uppbära ett andra ålderstillägg
å 100 kronor till lönen efter ytterligare fem år, under enahanda vilkor i
öfrigt, som gälde i afseende å första ålderstillägget, dock med iakttagande,
att detta andra ålderstillägg icke finge grundlägga ökad pensionsrätt för
innehafvarne och icke i något fall utgå före 1900 års början.

Beträffande de skäl, hvarpå förenämnda motioner grundats, tillåter sig
utskottet att hänvisa till motionerna.

Då af generalpoststyrelsens ordinarie byråchefer en ständigt tjenstgör
såsom byråchef å postsparbanksbyrån och en sedan flera år tillbaka uppehåller
generaldirektörsembetet i styrelsen, och då vidare allt sedan 1896
års början en adjungerad ledamot varit förordnad såsom chef för den icke
å ordinarie stat uppförda andra revisionsbyrån i styrelsen, hafva under
senare tider af de fem föredragande ledamöterna i styrelsen endast två
varit ordinarie byråchefer. Åtskilliga olägenheter torde visserligen häraf
föranledas; men då dessa till en del härröra af tillfälliga omständigheter
och till eu del synas kunna afhjelpas genom uppförande å ordinarie stat
af postsparbankens embets- och tjensteman, har utskottet ansett något nytt
bvråchcfsembete i generalpoststyrelsen icke böra nu inrättas. Frågan synes
lämpligen böra framdeles å nyo upptagas i sammanhang med frågan om
postsparbankens organisation.

Deremot har utskottet, då med den utveckling, poströrelsen numera
erhållit, de föreslagna två aktuarie^ensterna och eu revisorstjenst hos styrelsen
synas vara väl behöfliga, ansett sig böra förorda, att dessa tjenster uppföras
å ordinarie stat, dervid utskottet förutsätter, att Kongl. Maj:t kommer
att efter sig företeende omständigheter bestämma, under hvilken af poststyrelsens
byråer den af dessa två aktuarier skall i staten uppföras, hvilken
enligt generalpoststyrelsens af t. f. departementschefen förordade förslag
skulle tjenstgöra å den nya revisionsbyrån.

Emot förslaget om höjning af anslaget till vikariatsersättning samt
arfvoden åt extra biträden hos generalpoststyrelsen m. m. har utskottet
icke haft något att erinra.

Hvad härefter angår Kongl. Maj:ts förslag rörande uppbörds- och
frimärk espro vision ens fixering och om bestämmande af postdirektörernas
och öfriga postförvaltares aflöningsförmåner till fasta belopp, har utskottet

Utskottets

yttrande.

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

visserligen icke förbisett, att dessa förslag gå i en sådan retning, som vid
de under senare tider företagna löneregleringar i allmänhet ansetts önskvärd.
Men i betraktande af den synnerligen genomgripande betydelsen
af den utaf Kongl. Magt ifrågasatta förändringen i aflöningssättet inom
postverket, bar utskottet likväl ansett en sådan förändring icke böra beslutas
förr, än en grundlig utredning angående det .nuvarande och det
föreslagna aflöningssystemets särskilda fördelar och olägenheter blifvit med
hänsyn till de inom postverket rådande säregna förhållanden åstadkommen,
dervid, till vinnande af en mångsidig pröfning af de på denna
frågas lösning inverkande omständigheter, medverkan jemväl af utanför
postverket stående sakkunniga personer eller myndigheter synes böra anlitas.
En sådan utredning torde vara så mycket mera af nöden, som ett godkännande
af de föreslagna aflöningsgrunderna, enligt hvad af statsrådsprotokollet-
framgår, skulle komma att utöfva att- stort inflytande på
frågan om inrättande af nya ordinarie tjenstebefattningar inom postverket.
I det skick, hvari frågan för närvarande befinner sig, har utskottet alltså
icke ansett sig böra förorda bifall till Kongl. Maj:ts framställning i förevarande
del; vid hvilket förhållande utskottet icke heller kan tillstyrka
hvad i detta sammanhang föreslagits i fråga om ny klassindelning för
postkontoren.

De i propositionen framstälda förslag beträffande höjning af postinspektörernas
löner, fixering af kontrollörernas löner samt inrättande af
tre nya kontrollörstjenster synas utskottet, på grund af det nära sambandet
emellan dessa förslag och de af utskottet här ofvan afstyrkta förslagen
om uppbörds- och frimärkesprovisionens upphörande in. m., icke
heller böra af Riksdagen bifallas.

Af enahanda anledning anser sig utskottet jemväl böra afstyrka den
föreslagna förändringen i aflöningarna inom de nuvarande två lönegraderna
för postexpeditörer. Deremot finner sig utskottet oförhindradt att till
närmare pröfning upptaga frågorna om inrättande af nya expeditörstjenster
och om anordnande af en ny hufvudsakligen för qvinliga expeditörer ansedd
lönegrad, ehuruväl utskottet icke förbisett, att genom åtgärder i dessa
rigtningar ett stort antal förutvarande postförvaltares, kontrollörers och
expeditörers inkomster af uppbörds- och frimärkesprovision skulle komma
att, åtminstone till en början, i någon mån minskas.

De aflöningsförmåner, som af Kongl. Maj:t föreslagits för den ifrågasatta
tredje lönegraden, för hvars inrättande goda skäl blifvit anförda,
hafva synts utskottet vara väl knappt tillmätta, och utskottet har
derför trott, sig böra hemställa om någon förbättring i dessa aflöningsförmåner.
Utskottet har ansett denna förbättring lämpligen kunna åväga -

Statsutskottets Utlåtande 1\T:o 80.

89

bringas derigenom, att expeditörerna i denna tredje lönegrad blefve efter
hittills gällande grunder delaktiga i uppbörds- och frimärkesprovisionen,
hvarigenom enligt verkstälda beräkningar en ökad inkomst af omkring
265 kronor för år skulle beredas eu hvar innehafvare af nu ifrågavarande
befattningar, hvilka befattningsinnehafvare sålunda efter intjenade ålderstillägg
skulle kunna uppnå en aflöning af omkring 1,765 kronor, ett
belopp, som ined 135 kronor understiger den af generalpoststyrelsen föreslagna
maximilönen för expeditörer i tredje lönegraden.

I fråga om antalet af de erforderliga nya tjenstebefattningarna vill
utskottet till en början erinra derom, att generalpoststyrelsen till stöd för
sin i detta afseende gjorda framställning iramhallit, bland annat, hurusom
den föreslagna ändrade klassificeringen af postkontoren och fixeringen af
uppbörds- och frimärkesprovisionen kunde väntas medföra ökade anspråk
på nya postexpeditörsbefattningar. Då nu utskottet icke kunnat biträda
de nämnda förslagen, anser sig utskottet böra föreslå ett väsentligen mindre
antal nya tjenster än som i den kongl. propositionen blifvit ifrågasatt.
Att detta^ antal ändock icke bör bestämmas lågt, synes utskottet vara betingadt
saväl af poströrelsens hastigt fortgående utveckling som ock af det
utaf bada kamrarne vid 1898 års riksdag erkända behofvet af förbättring
i de extra posttjensteinännens befordringsutsigter. Utskottet har i betraktande
åt nu anförda omständigheter ansett de nya tjensterna lämpligen
kunna bestämmas till samma antal, som af lvongl. Maja föreslagits inom
första och andra lönegraderna, eller 143, och mellan de särskilda lönegraderna
fördelas sålunda, att 82 af de nya tjensterna skulle tillhöra första
lönegraden, 81 andra lönegraden och 80 en tredje lönegrad med de af
utskottet här ofvan föreslagna löneförmåner. Derigenom skulle antalet
postexpeditörstjenster i det hela blifva inom hvardera af första och andra
lönegraderna 210 och inom tredje lönegraden 80 eller tillhopa 500.

Emot förslaget om inrättande af 112 nya postvaktbetjentbefattningar
har utskottet icke haft något att erinra.

Hvad angår den ifrågasatta regleringen af vaktbetjeningens aflöningsförhallanden,
har utskottet funnit det synnerligen välbetänkt, att dagtraktamentet
med dess många olika, af generalpoststyrelsen för hvarje
särskild! fall bestämda belopp blifvit såsom aflöningsform utdöindt och
att den grundsats gjorts gällande, att alla vaktbetjente å samma ort
skola, så vidt ske kan, tillhöra samma lönegrad. De aflöningsbelopp,
som föreslagits att gälla för första lönegraden, till hvilken hufvudsakligen
skulle höra vaktbetjente, anstälde vid postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö äfvensom de vid jernvägspost.en tjenstgörande betjente, som
stationerades å någon af dessa orter, hafva icke gifvit utskottet an IIdl.

till Itilcsd. Prof. 18!)!). 4 Smal. I Afd. 35 lläft. 12

90

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

ledning till erinran. Deremot har utskottet funnit skilnaden i aflöning
mellan å ena sidan första lönegraden samt å andra sidan andra och tredje
lönegraderna enligt Kongl. Maj:ts förslag vara i förhållande till hvad hittills
varit fallet väl obetydlig. Utskottet har ansett rättelse härutinnan lämpligen
kunna åstadkommas derigenom, att ålderstilläggen för andra och
tredje lönegraderna bestämmas till 75 kronor i stället för 100 kronor
hvartdera, hvarigenom aflöningen efter intjenade alderstillägg skulle komma
att utgöra för andra lönegraden 1,250 kronor och för tredje lönegraden
1,200 kronor eller för hvardera af dessa lönegrader 100 kronor mindre
än i propositionen blifvit föreslaget.

Vid öfvervägande, Indika särskilda vilkor och bestämmelser skulle
behöfva föreskrifvas med afseende å de af utskottet föreslagna nya aflöningsförmånernas
åtnjutande, har utskottet ansett sig till en början böra hemställa, att
de vilkor, som äro stadgade för tillgodonjutande af de, enligt nu gällande
aflöningsstat, 2:a, 3:e, 4:e, 5:e och 6:e klassens postförvaltare samt kontrollörer
och postexpeditörer medgifna aflöningsförmåner, äfvensom gällande bestämmelser
i fråga om semester för tjenstemän vid postverkets distriktsoch
lokalförvaltningar samt beträffande rätt för qvinna, som i behörig
ordning förordnats att tills vidare vara postexpeditör eller postmästare,
att, så länge hon innehar sådan befattning, vara i fråga om alderstillägg
och semester likstäld med man, som innehar ordinarie dylik befattning,
må i alla tillämpliga delar blifva gällande för blifvande postexpeditörer
af 3:e lönegraden.

Hvad härefter angår vaktbetjente har utskottet ansett sig böra hemställa,
att, i fråga om åtnjutande af de aflöningsförmåner, som varda bestämda för
andra vaktbetjente vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar än de
från äldre stat qvarstående vaktmästare, må, med upphäfvande af nuvarande
rätt till ålderstillägg, fastställas följande vilkor och bestämmelser,
nemligen:

att med vaktbetjentbefattning ej må förenas annan befattning a
rikets, Riksdagens eller kommuns stat befattning i telegrafverket likväl
undantagen — och ej heller annan befattning, som finnes vara hindet lig
för tjenstgöringen vid postverket;

att vaktbetjent skall vara skyldig underkasta sig den förändring i
tjenstgöring och den förflyttning till annan tjenstgöringsort, som kan varda
honom i behörig ordning ålagd;

att, i fråga om rätt till ålderstillägg efter 1899 års utgång, vaktbetjent
må kunna tillerkännas fyra ålderstillägg till tjenstgöringspenningarne, hvart
ålderstillägg å 100 kronor för vaktbetjent af l:a lönegraden och 75 kronor
för vaktbetjent af 2:a eller 3:e lönegraden, att tillträdas resp. 5, 10, 15
och 20 år efter det han tillträdt ordinarie postvaktbetjentbefattning, med

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Öl

iakttagande likväl, att vaktbetjent, som å befattningen antagits före utgången
af år 1899, icke må, för att komma i åtnjutande af ifrågavarande
förmån, tillgodoräknas tid, som förflutit före hans tillträde till den från
och med år 1885 faststälda aflöningsstat för vaktbetjente vid postanstalterna; att

för {ifrigt, hvad hvart och ett af de omförmälda ålderstilläggen
angår, skall iakttagas: att vaktbetjent under mera än fyra femtedelar af
den tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt
innehafvande tjenst, dock att härvid ej må föras honom till last den tid,
han, på grund af gällande bestämmelser om beredande åt en del vaktbetjente
af ledighet högst femton dagar under kalenderår med bibehållande
af sina löneinkomster, må hafva åtnjutit dylik ledighet; att hans
tjenstgöring under den ifrågavarande tjenstetiden skall hafva varit af beskaffenhet
att kunna väl vitsordas; samt att den högre aflöningen ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den
stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd;

att likväl vaktbetjent, som, då han intjenat stadgad tid för erhållande
af ålderstillägg, redan uppnått den lefnads- och tjensteålder, som berättigar
honom till pension å postverkets stat, icke må samma ålderstillägg tillträda;

att, derest vaktbetjent i l:a graden, hvilken intjenat ett eller flera
ålderstillägg, till följd af transport till annan tjenstgöringsort förflyttas
till ’2:a eller 3:e graden, ålderstillägg skola till honom utgå med de lägre
belopp, som för sistberörda båda grader bestämts, men att deremot till
vaktbetjent, som uppflyttats till l:a graden från lägre grad, ålderstillägg
skola utgå med de för l:a graden bestämda högre belopp;

att vaktbetjent skall, då han uppnått 65 lefnadsår och minst 35 år
varit i statens tjenst, vara förpligtad att, med oafkortad lön såsom pension,
från tjensten afgå, generalpoststyrelsen dock obetaget att låta med afskedet
anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i
tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas
villig att i densamma qvarstå; skolande dylik pension utgå af postmedel
i den mån den afskedade vaktbetjenten icke enligt gällande bestämmelser
eger att erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning; samt

att, derest vid tillsättande af vaktbetjentbefattning, hvars föregående
innehafvare åtnjutit aflöning i l:a eller 2:a lönegraden, den, som å befattningen
antages, anses icke böra placeras å ort eller i syssla, för hvilken
den lediga aflöningen är afsedd, generalpoststyrelsen må ega att tills vidare
och intill dess ledighet inom vederbörlig lönegrad uppstår, samt med disponerande
i sådant hänseende af erforderlig andel af den lediga aflöningen,
tilldela den till befattningen antagne aflöning i lägre lönegrad.

Beträffande herrar Bergs och Hedins omförmälda motion har utskottet

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

ansett, att särskilda bestämmelser om rätt för qvinlig t. f. postexpeditör
att erhålla befattning såsom postexpeditör i andra lönegraden icke böra
meddelas, då enligt den kong! propositionen qvinlig postexpeditör fortfarande
skall vara berättigad att i vissa fall erhålla expeditörsbefattning i
nuvarande lönegrader, och då med afseende derpå, att samma arbete ej
kan utkräfvas af qvinlig postexpeditör som af manlig, någon mera. utsträckt
rätt i det antydda hänseendet än den i Kongl. Maj:ts proposition
angifna ej synes böra förordas. Utskottet vill ock erinra derom, att genom
bifall till hvad utskottet föreslagit angående den nya lönegraden, aflöningsförmånerna
för qvinliga t. f. postexpeditörer skulle blifva bättre än de i
den kongl. propositionen föreslagna. Hvad i motionen blifvit yrkadt angående
beloppen af aflöningen i tredje lönegraden torde kunna anses vara af
utskottet besvaradt genom hvad i detta ämne här ofvan blifvit yttradt.

Då de qvinliga postexpeditörerna erhålla allenast förordnande å sina
befattningar, kan utskottet icke anse lämpligt att, på sätt herr Pegelow i
sin motion föreslagit, allmän pensionsrätt skulle dem tillerkännas.

Hvad herr Sjövall i sin omförmälda motion yrkat föranleder icke
annat yttrande af utskottet, än att utskottet hänvisar till hvad här ofvan
yttrats angående postvaktbetjentes löneförmåner, hvarigenom motionen torde
få anses vara besvarad.

Beträffande vidare det af Kongl. Maj:t väckta förslaget, att, för utvidgning
af postförbindelsen mellan Trelleborg och Sassnitz, anslaget till
postföringskostnad vid befordran sjöledes mellan Sverige och Tyskland
skulle höjas med 140,000 kronor, vill utskottet, som icke anser sig böra
afstyrka nämnda förslag, hafva uttalat, att, då kostnaderna för denna postförbindelse
stigit till afsevärda belopp, utan att Riksdagen varit i tillfälle
att, innan aftal härom gång efter annan träffats, pröfva ändamålsenligheten
af de särskilda bestämmelserna i dessa aftal, utskottet förutsätter, att något
åtagande från svenska statsverkets sida i och för ytterligare utvidgning af
nämnda postförbindelse, ländande till nya förpligtelse!’, som skulle medföra
väsentligt ökade statsutgifter, framdeles icke skall ega rum, utan att
Riksdagen derförinnan blifvit i ärendet hörd.

Då, på sätt framgår af hvad ofvan yttrats, åtskilliga af de i postverkets
stat upptagna anslag enligt utskottets åsigt böra bestämmas till
andra belopp än i Kongl. Majrts framställning föreslagits, får utskottet
här redogöra för de förändringar i de af Kongl. Maj:t föreslagna anslagsbeloppen,
hvilka synas utskottet böra vidtagas.

På grund af utskottets hemställan om afslag å Kongl. Maj:ts framställning
om beviljande af aflöning för en femte byråchef i generalpoststyrelsen
bör för uppförande i staten af nya tjensteman hos styrelsen aflöningsstaten
ökas med allenast 9,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

93

Det i innevarande års stat med 7,000 kronor uppförda förslagsanslaget
»till ersättning för mistning af uppbörds- och frimärkesprovision
åt de kontrollörer och postexpeditörer vid postanstalterna, som beordras
att tjenstgöra vid distriktsförvaltningarna», hvilket anslag, derest Kong!.
Maj:ts framställning hifölles, icke vidare skulle blifva erforderligt, synes
böra, i händelse af bifall till utskottets hemställan om provisionens bibehållande,
i 1900 års stat uppföras med ett förhöjdt belopp af 8,200 kronor.
Förhöjningen har ansetts påfordrad med hänsyn dertill, att antalet på
nämnda sätt anstälda postexpeditörer numera ökats med tre.

Aflöningsanslagen till postinspektörer, postdirektörer och öfriga postförvaltare
samt kontrollörer torde böra i staten upptagas med oförändrade
belopp

För innevarande år äro aflöningarna för postexpeditörer, oafsedt
ålderstilläggen, i staten upptagna sålunda:

Lön.

Tjenst-

görings-

penningar.

Summa.

178 Postexpeditörer af l:a

lön ............................

tjenstgöringspenningar ..

lönegraden, hvardera:

.............. 1,350: —

.............. 450: — 1,800: —

240,300

80,100

320,400

179 Postexpeditörer af 2:a

lön ..........................

tjenstgöringspenningar

lönegraden, hvardera:

.............. 1,200: —

............. 400: — 1.600: -

214,800

71,600

280,400

Summan af aflöningarna för samtliga postexpeditörerna utgör sålunda
enligt 1899 års stat 606,800 kronor.

Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle detta belopp höjas med 648,200
kronor och de ifrågavarande aflöningarna sålunda uppgå till 1,255,000
kronor.

250 expeditörer i första lönegraden skulle nemligen i lön och tjenstgöringspenningar
tillgodonjuta hvardera 2,300 kronor... 575,000: —

250 expeditörer i andra lönegraden, hvardera 2,000 kronor 500,000: —•

150 expeditörer i tredje lönegraden, hvardera 1,200 kronor 180,000: -

Summa kr. 1,255,000: —

Enligt utskottets förslag skulle motsvarande siffror ställa sig sålunda:

210 i första lönegraden, hvardera 1,800 kronor......................... 378,000: —

210 i andra » » 1,600 » 336,000: —

80 i tredje » » 1,200 » 96,000: —

Summa kr. 810,000

94

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

Vid jemförelse med staten för år 1899 skulle ökningen i postexpeditörernas
aflöningar sålunda enligt utskottets förslag belöpa sig till 203,200
kronor.

Till aflönande af extra biträden vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna
finnes i 1899 års stat upptaget ett förslagsanslag å 575,000
kronor, hvilket anslag enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle för år 1900
rninskas med 170,000 kronor och sålunda uppföras med 405,000 kronor.
Derest i stället för de af Kongl. Maj:t begärda 293 nya postexpeditörsbefattningarna
endast 143 sådana befattningar inrättas, bör detta anslag
bestämmas till högre belopp än Kongl. Maj:t föreslagit, för att lemna tillgång
till arfvoden åt de 150 extra biträden, hvilka icke kunna, såsom i
Kongl. Maj:ts proposition varit förutsatt, befordras till ordinarie tjenst.
Det härför erforderliga beloppet har beräknats till 163,200 kronor, hvilket
belopp likväl torde böra minskas med dels 9,000 kronor, beroende
derpå att semesterkostnad för 150 af Kongl. Maj:t begärda postexpeditörstjenster
enligt utskottets förslag skulle bortfalla, och dels 75,000 kronor,
som icke erfordras vid bifall till utskottets förslag, att reglering af
extra biträdenas vid jernvägsposten arfvoden nu icke bör genomföras.
Enligt af utskottet angifna grunder skulle anslaget upptagas i afrundadt
tal till 485,000 kronor, och minskningen i anslaget sålunda uppgå till
endast 90,000 kronor.

I anslaget till ålderstillägg, i 1899 års stat upptaget till 340,000
kronor, har Kongl. Maj:t föreslagit en förhöjning af 152,000 kronor; men
torde detta anslag, under förutsättning af bifall till hvad utskottet föreslagit
beträffande de nya postexpeditörstjensternas antal och beloppet af
vissa vaktbetjentes ålderstillägg, kunna upptagas till 432,000 kronor och
höjningen sålunda begränsas till 92,000 kronor.

Anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision, hvilket i innevarande
års stat är upptaget med 395,000 kronor, skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag
minskas med 310,000 kronor och sålunda i 1900 års stat uppföras
med endast 85,000 kronor; men torde detta anslag, i händelse af bifall
till utskottets hemställan om provisionens bibehållande såsom aflöning^-forrn, böra bestämmas till 415,000 kronor eller 20,000 kronor högre än
för innevarande år.

Det af Kongl. Maj:t föreslagna nya anslaget till felräkningspenningar
å 50,000 kronor anser utskottet icke böra i staten upptagas.

I innevarande års stat finnes uppfördt ett anslag å 290,000 kronor
till traktamenten för tjensteman i jernvägspostkupé, i hvilket anslag Kongl.
Maj:t föreslagit minskning med 105,000 kronor. Derest emellertid, såsom
i utskottets förslag förutsåttes, nu gällande bestämmelser angående nämnda

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

95

traktamenten bibehållas, torde häraf böra blifva en följd, att, på sätt generalpoststyrelsen
i sitt till Kongl. Maj:t afgifna förslag till stat för år 1900 för
sådant fall beräknat, anslaget i stället från sitt nuvarande belopp höjes med

40,000 kronor, hvarförutom en ytterligare höjning med 15,000 kronor synes
böra föranledas deraf, att enligt utskottets förslag endast 143 nya expeditörsbefattningar,
i stället för af Kongl. Maj:t begärda 293, skulle komma
att inrättas, enär traktamentet i regel är högre för extra biträden än för
ordinarie expeditörer. Utskottet anser sig sålunda böra föreslå, att detta
anslag bestämmes till förslagsvis 345,000 kronor.

Anslaget till traktamenten för vaktbetjente är i staten för innevarande
år upptaget med 620,000 kronor, och Kong!. Maj:t har föreslagit
en minskning i anslaget med 510,000 kronor. För att ersätta de vaktbetjente,
som genom lägre ålderstillägg än de af Kongl. Maj:t föreslagna
omedelbarligen skulle erhålla mindre aflöning än med nuvarande bestämmelsers
tillämpning, torde detta anslag böra sättas 7,000 kronor högre än
Kongl. Maj:t föreslagit och sålunda bestämmas till 117,000 kronor. Minskningen
i anslaget skulle då blifva 503,000 kronor.

Slutligen torde, för vinnande af jemnare slutsumma, anslaget till
afkortningar och restitutioner böra ökas med 3,400 kronor högre belopp
än Kongl Maj:t föreslagit eller med 20,500 kronor.

Beträffande de af utskottet här ofvan ej särskildt omförmälda anslag,
i Indika ökning eller minskning af Kongl. Maj:t föreslagits, hemställer
utskottet, att anslagens belopp må af Riksdagen fastställas på sätt af Kongl.
Maj:t föreslagits.

Sammanställas de af utskottet nu föreslagna ändringar i postverkets
stater, visar det sig,

att under aflöningsstaten ökning komme att ega rum med följande
belopp, nemligen:
genom uppförande i
staten af aflöning
för ytterligare två
aktuarier och en revisor
hos generalpoststyrelsen
med ...........kr. 9,000: —

i anslaget till vikariatsersättning
samt arfvoden
till extra biträden
m. in. hos
generalpoststyrelsen

med ......................... ,, 10,000: —

Transport kr. 19,000: —

96

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Transport kr. 19,000: —

i dito till ersättning för
mistning af uppbörd soch
frimärkesprovision
åt de kontrollörer
och postexpeditörer
vid postanstalterna,
som beordras att
tjenstgöra vid distriktsförvaltningarna med

............................. „ 1,200:—

i dito till aflönande af

postexpeditörer med ,, 203,200: —
i dito till aflönande af

vaktbetjente med ...... „ 531,000: —

i dito till aflönande af
poststationsförestån dare

med................... ,, 20,000: —

i dito till ålderstillägg

med ............................ ,, 92,000: —

i dito till arfvoden åt
• extra vaktbetj ente och
till hushyresbidrag för

en del betjente med ,, 180,000: — 1,040,400: —

hvaremot minskning skulle uppkomma
i anslaget till aflönande af extra
biträden vid distriktsförvaltningarna

och postanstalterna med.................... 90,000: —

så att alltså aflöningsstaten på det

hela skulle växa med kr. ......................................

att å pensionsstaten

komme att besparas......kr. 9,950: —

hvaremot skulle tillkomma
af Ivongl. Maj:t
beviljade nya pensioner
med...................................

ökning.

956,400:

Minskning.

9,450: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

97

så att alltså minskning
i denna stat komité
att ega rum med .....

att under omkostnadsstaten
minskning komme
att eg a rum
i anslaget till traktamenten
för vaktbe tjente

med.......................

hvaremot ökning komrne
att ega ruin:
i anslaget till uppbördsoch
frim ärkespro visi -

sion med ............ kr.

i dito till traktamenten
för tjensteman i jern vägskupé

med............ ,,

i dito till postföringskostnad
vid befordran

å jernväg med........... ,,

i dito till postföringskostnad
vid befordran
å landsväg och inom
postanstalternas områden
samt till landt brefbäring

med ......... „

i dito till postföringskostnad
vid befordran
sjöledes mellan fasta
landet och Gotland

med.................................. „

i dito till postföringskostnad
vid befordran
sjöledes mellan Sverige
och Tyskland med „
i dito till tillverkning
af frimärken, frankokuvert,
brefkort och
k ort b ref med.............. „

Ökning. Minskning.

kr. 500:

kr. 503,000:

20,000;

55,000:

200,000:

40,000: —

3,000:

140,000: —

10,000: — 408,000: —

Bill. till Rikad. Brok 1399. 4 Samt. 1 Afd. 35 Haft.

98

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

. .... . Ökning. Minskning.

så att alltså minskning i omkostnads staten

komme att ega rum med kronor...................................... 35,000: —

samt att ökning komme att ega rum
i anslaget till oförutsedda utgifter med

kronor ........................................................ 15,000: —

och i anslaget till afkortningar och re stitutioner

m. m. med kronor .............. .20,500: —_

tillhopa kr. 991,900:— 35,500: —

En ökning på det hela komme alltså att uppstå med kronor 956,400;
och skulle staternas slutsummor blifva följande:
aflöningsstaten

kr.

öfvergångsstaten

pensionsstaten ..............................*.............

omkostnadsstaten .....................................

oförutsedda utgifter ................................

afkortningar och restitutioner m. m.

4,403,700

2,400

72,875

5,065,500

465,000

90,525

tillsammans kronor 10,100,000

Då postverkets inkomster för år 1900 beräknats till 10,800,000
kronor, skulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med

700,000 kronor.

Under åberopande af hvad utaf utskottet sålunda blifvit anfördt, får
utskottet hemställa:

l:o) att Kongl. Maj:ts förslag om uppförande å
generalpoststyrelsens stat af aflöning till ytterligare en
byråchef icke må vinna Riksdagens bifall;

2:o) att Riksdagen må medgifva, att i generalpoststyrelsens
stat uppföras aflöningar till två nya aktuarier
och en ny revisor med 3,000 kronor för en hvar af
desse tjensteman, deraf 1,800 kronor lön, som efter fem
• år kan höjas med 500 kronor och efter tio år med

ytterligare 500 kronor, samt 1,200 kronor tjenstgöringspenningar; 3:o)

att Kongl. Maj:ts förslag om förändrade aflöningar
för postinspektörer, postdirektörer och öfrige
postförvaltare, kontrollörer samt postexpeditörer i första
och andra lönegraderna, om inrättande af tre nya kontrollörstjenster
samt om ny klassindelning för postkontoren
icke må af Riksdagen bifallas;

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

99

4:o) att Riksdagen, i anledning af Kong!. Maj:ts
förslag om inrättande af eu tredje lönegrad för postexpeditörer,
må besluta, att postexpeditör i nämnda
lönegrad skall i aflöning åtnjuta 1,200 kronor, deraf
900 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar,
hvilken aflöning må kunna höjas efter fem å,rs tjenstgöring
med 150 kronor och efter tio års tjenstgöring
med ytterligare 150 kronor, äfvensom vara berättigad
att enligt gällande grunder erhålla andel i uppbördsoch
frimärkesprovision;

5:o) att Riksdagen, i anledning af Kong! Maj:ts
förslag om inrättande af nya postexpeditörsbefattningar,
må i postverkets stat uppföra 143 nya sådana befattningar,
af hvilka 32 skola tillhöra första lönegraden,
31 andra lönegraden och 80 tredje lönegraden;

(ko) att herrar Bergs och Hedins omförmälda motion
icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda; 7:o)

att herr Pegelows ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas;

8:o) att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts
förslag om lönereglering för den ordinarie vaktbetjentpersonalen
vid postanstalterna, med undantag af de från
äldre stat qvarstående vaktmästarne, må besluta,

att samtlige ifrågavarande vaktbetjente skola åtnjuta
lön 600 kronor årligen;

att vaktbetjent i första lönegraden, till hvilken
hufvudsakligen skola höra vaktbetjente, anstälde vid
postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö, äfvensom
de vid jernvägsposten tjenstgörande betjente, som stationeras
å någon af dessa orter, skall ega uppbära tjenstgöringspenningar
400 kronor, äfvensom att honom må
kunna tillerkännas efter fem års tjenstgöring ett åld erstil
lägg å 100 kronor, efter tio års tjenstgöring ett nytt
ålderstillägg å 100 kronor, efter femton års tjenstgöring
ett ytterligare ålderstillägg å 100 kronor och efter tjugo
års tjenstgöring ett fjerde ålderstillägg, likaledes å 100
kronor, hvilka samtliga ålderstillägg jemväl skola anses
såsom tjenstgöringspenningar;

att vaktbetjent i andra lönegraden, i hvilken skola

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

placeras de vaktbetjente, hvilka äro stationerade norr
om Dalelfven eller på grund af särskilda omständigheter
böra med dessa i aflöningsvilkor likställas, skall ega
uppbära tjenstgöringspenningar 350 kronor, äfvensom att
honom må kunna tillerkännas efter fem års tjenstgöring
ett ålderstillägg å 75 kronor, efter tio års tjenstgöring
ett nytt ålderstillägg å 75 kronor, efter femton års
tjenstgöring ett ytterligare ålderstillägg å 75 kronor och
efter tjugo års tjenstgöring ett fjerde ålderstillägg, likaledes
å 75 kronor, hvilka samtliga ålderstillägg jemväl
skola anses såsom tjenstgöringspenningar;

att vaktbetjent i tredje lönegraden, till hvilken
skola höra öfriga vaktbetjente, skall ega uppbära tjenstgöringspenningar
300 kronor äfvensom åtnjuta ålderstillägg
enligt de för andra lönegraden meddelade bestämmelser; 9:o)

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
förslag om ökning af den ordinarie vaktbetjentpersonalen
vid postanstalterna, må å postverkets stat uppföra 112
nya vaktbetjentbefattningar;

10:o) att herr Sjövalls omförmälda motion icke må
till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda;

ll:o) att Riksdagen, under förutsättning af bifall
till hvad utskottet under ofvanstående punkter hemstält
samt med godkännande i öfrigt af de utaf utskottet
tillstyrkta ändringarna i postverkets stater äfvensom af
de vilkor och bestämmelser, hvilka, i sammanhang med
ifrågasatt reglering af aflöningsförmånerna för en del
tjensteman och betjente vid postverket, af utskottet tillstyrkts,
måtte för år 1900 beräkna postverkets stater
till följande belopp:

aflöningsstaten..................................... kr.

öfvergångsstaten................................. »

pensionsstaten ........................................ »

omkostnadsstaten ............................. >

oförutsedda utgifter............................ »

afkortningar och resti t < i tioner m. m. »

4,403,700

2,400

72,875

5,065,500

465,000

91,525

tillsammans kr. 10,100,000

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

101

och sålunda bestämma postverkets anslag för nämnda år,
förslagsvis beräknadt, till omförmälda belopp 10,100,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen; samt

12:o) att till den redan bildade fonden för anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm må afsättas
ej mindre den behållning, som för år 1899 kan å postverkets
rörelse uppstå utöfver det redan för statsregleringen
beräknade öfverskottet för samma år, än
äfven, sedan postverkets bokslut för år 1900 verkstälts,
af det för sistnämnda år uppkomna öfverskottet den del
intill 200,000 kronor, som kan komma att öfverstiga

500,000 kronor; och att den sålunda förstärkta fonden,
under benämning »fond till posthusbyggnader», må, i
den mån Tvongl. Maj:t finner sådant erforderligt, användas
dels till fortsättande af uppförandet af ett posthus
i Malmö, dels ock till betäckande af de kostnader, som
utöfver förut beräknade kunna uppstå för uppförande
af posthus i Stockholm och Helsingborg.

Stockholm den 18 mars 1899.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservationer:

vid mom. l:o) (ang. aflöning till ytterligare en byråchef i generalpoststyrelsen): af

herrar Chr. Lundeberg, friherre F. TF. von Otter, friherre J. T.
Gripenstedt, A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, I. Wijk, F. E. Pettersson,
grefve Ph. Klingspor, E. Fränekel, H. P. P. Tamm, N. Fosser och

102

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

G. D. R. Tornerhjelm, livilka ansett, att utskottets yttrande och förslag i
denna del bort erhålla följande lydelse:

»Då någon utsigt icke synes förefinnas, att det antal af fem byråer, som
— oafsedt postsparbanken — allt ifrån början af år 1896 inom generalpoststyrelen
vant i verksamhet, skall kunna för framtiden minskas, och då
det synes önskvårdt, att arbetet inom styrelsen må snarast möjligt kunna
definitivt anordnas enligt de i statsrådsprotokollet angifna grunder, anser
sig utskottet böra hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts framställning
om uppförande å postverkets stat af aflöning till en femte byråchef i
styrelsen.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa: 1

ro) att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts
derom framstälda förslag, i generalpoststyrelsens stat
uppföra aflöning till ytterligare en byråchef med 6,400
kronor, deraf 4,400 kronor lön, som efter fem år kan
höjas med 600 kronor, och 2,000 kronor tjenstgöringspenningar.
»

vid mom. 4:o) och 5:o) (ang. inrättande af dels ny lönegrad för postexpeditörer
och dels nya postexpeditörsbefattningar):

af herrar S. G. von Friesen, H. Andersson, C. Persson, I. Månsson
och O. Erickson, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag i denna
del bort erhålla följande lydelse:

»De aflöningsförmåner, som af Kongl. Maj:t föreslagits för den ifrågasatta
tredje lönegraden, hafva synts utskottet vara väl knappt tillmätta,
och utskottet har derför trott sig böra hemställa om någon förbättring
i dessa aflöningsförmåner. Utskottet har ansett denna förbättring lämpligen
kunna åvägabringas derigenom, att i stället för den af Kongl. Maj:t
föreslagna tredje lönegraden med 1,200 kronors begynnelselön och två
ålderstillägg, hvartdera å 150 kronor, inrättades två nya, hufvudsakligen för
qvinliga expeditörer afsedda lönegrader, den ena med de af Kongl. Maj:t
föreslagna löneförmånerna samt rätt derjemte till andel i uppbörds- och
frimärkesprovision enligt nu gällande grunder, samt den andra med 1,400
kronors begynnelselön jemte två ålderstillägg af nämnda storlek äfvensom
andel i provision.

I fråga om antalet af de erforderliga nya tjenstebefattningarna vill
utskottet till en början erinra derom, att generalpoststyrelsen till stöd för

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

103

sin i detta afseende gjorda framställning framhållit, bland annat, hurusom
den föreslagna ändrade klassificeringen af postkontoren och fixeringen af
uppbörds- och frimärkesprovisionen kunde väntas medföra ökade anspråk
på nya postexpeditörsbefattningar. Då nu utskottet icke kunnat biträda
de nämnda förslagen, anser sig utskottet böra föreslå ett väsentligen mindre
antal nya tjenster än som i den kongl. propositionen blifvit ifrågasatt.
Att detta antal ändock icke bör bestämmas alltför lågt, synes utskottet vara
betingadt såväl af poströrelsens hastigt fortgående utveckling som ock af det
utaf båda kamrarne vid 1898 års riksdag erkända behofvet af förbättring
i de extra posttjenstemännens befordringsutsigter. Utskottet har i betraktande
af nu anförda omständigheter ansett de nya tjensterna lämpligen
kunna bestämmas till samma antal, som af Kongl. Maj:t föreslagits inom
första och andra lönegraderna, eller 143, och mellan de särskilda lönegraderna
fördelas sålunda, att 32 af de nya tjensterna skulle tillhöra första lönegraden,
31 andra lönegraden, 40 en tredje lönegrad med 1,400 kronors begynnelselön
och de förmåner i öfrigt, som utskottet föreslagit, samt 40 en ijerde
lönegrad med 1,200 kronors begynnelselön jemte öfriga förmåner enligt
hvad ofvan angifvits. Derigenom skulle antalet postexpeditionstjenster i
det hela blifva inom hvardera af första och andra lönegraderna 210 samt
inom hvardera af tredje och fjerde lönegraderna 40 eller sålunda i alla
lönegraderna sammanlagdt 500.

Vid öfvervägande — — — — — — — — —- — — — — — —
må i alla tillämpliga delar blifva gällande för blifvande postexpeditörer
af S:e och 4:e lönegraderna.

För innevarande år — — — — —- — — —-- 286,400: —

Summan af aflöningarna för samtliga postexpeditörerna utgör sålunda
enligt 1899 års stat 606,800 kronor.

Enligt Kongl Maj:ts förslag — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — Summa kr. 1,255,000: —
Enligt utskottets förslag skulle motsvarande siffror ställa sig sålunda:

210 i första lönegraden, hvardera 1,800 kronor........................ 378,000: —

210 i andra » » 1,600 » 336,000: —

40 i tredje » » 1,400 » 56,000: —

40 i fjerde » » 1,200 » 48,000: —

Summa kr. 818,000: —

Vid jemförelse med staten för år 1899 skulle ökningen i postexpeditörernas
aflöningar sålunda belöpa sig till 211,200 kronor.

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Utskottet hemställer,

4:o) att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag
om inrättande af en tredje lönegrad för postexpeditörer,
må besluta,

att för postexpeditörer skola inrättas dels en tredje
lönegrad med 1,400 kronors aflöning, deraf 1,050 kronor
lön och 350 kronor tjenstgöringspenningar, och dels en
fjerde lönegrad med 1,200 kronors aflöning, deraf 900
kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar; samt

att innehafvare af postexpeditörstjenst i någon af
nämnda lönegrader må kunna efter fem års tjenstgöring
erhålla ett ålderstillägg å aflöningen med 150 kronor
och efter tio års tjenstgöring ett ytterligare ålderstillägg
likaledes med 150 kronor äfvensom att sådan tjenstinnehafvare
skall ega att enligt gällande grunder åtnjuta
andel i uppbörds- och fri märkesprovision;

5:o) att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts
förslag om inrättande af nya postexpeditörsbefattninga.r,
må i postverkets stat uppföra 143 nya sådana befattningar,
af hvilka 32 skola tillhöra första lönegraden, 31
andra lönegraden, 40 tredje lönegraden och 40 fjerde
lönegraden.»

vid mom. 8:o) (angående lönereglering för den ordinarie vaktbetjentpersonalen
vid postanstalterna):

af herrar P. Pehrson, C. Persson, N. Boström, I. Månsson, O. Larsson,
O. Erickson och J. A. Sjö, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

8:o) att Riksdagen — — — — — — må besluta,

att samtlige — — —------årligen;

att vaktbetjent i första lönegraden — —---

— — — — — — — — — tjenstgöringspenningar;

att vaktbetjent i andra lönegraden, i hvilken skola
placeras de vaktbetjente, hvilka äro stationerade norr
om Dalelfven eller på grund af särskilda omständigheter
böra med dessa i aflöningsvilkor likställas, skall
ega uppbära tjenstgöringspenningar 350 kronor, äfvensom
att honom må kunna tillerkännas efter fem års
tjenstgöring ett ålderstillägg å 50 kronor, efter tio års

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

105

tjenstgöring ett nytt ålderstillägg å 50 kronor, efter
femton års tjenstgöring ett ytterligare ålderstillägg å 50
kronor och efter tjugo års tjenstgöring ett fjerde ålderstillägg,
likaledes å 50 kronor, indika samtliga ålderstillägg
jemväl skola anses såsom tjenstgöringspenningarna;
samt

att vaktbetjent i tredje lönegraden, till hvilken skola
höra öfriga vaktbetjente, skall ega uppbära tjenstgöringspenningar
300 kronor äfvensom åtnjuta ålderstillägg
enligt de för andra lönegraden meddelade bestämmelser.

vid mom. ll:o) och 12:o) (angående dels postverkets stater samt dels
användande af viss del af öfverskottet å postverkets rörelse):

af herrar C hr. Lundeberg, friherre F. W. von Offer, friherre J. T.
Gripenstedt, A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, L Wijk, F. E. Pettersson,
grefve PA. Klingspor, E. Fränekel, H. P. P. Tamm, ÅT. Fosser och G. D. P.
Tornerhjelm:

»Vid bifall till vår vid mom. ko) afgifna reservation kommer postverkets
aflöningsstat att ökas genom uppförande i staten af aflöning för
en femte byråchef samt för ytterligare två aktuarier och en revisor hos
generalpoststyrelsen med 6,400 kronor utöfver hvad utskottet föreslagit
eller med 15,400 kronor.

Summan af anslagshöjningarna under aflöningsstaten skulle sålunda
komma att uppgå till 1,052,800 kronor och aflöningsstaten, sedan minskningen
i anslaget till aflönande af extra biträden vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna, 90.000 kronor, afdragits, på det hela komma att växa
med 962,800 kronor.

För vinnande af jemnare slutsumma torde anslaget till afkortningar
och restitutioner böra ökas med 2,000 kronor högre belopp än Kongl.
Maj:t föreslagit eller med 19,100 kronor.

Anslagshöjningarna under postverkets samtliga stater skulle alltså belöpa
sig till 996,900 kronor och, efter afdrag från detta belopp af den
utaf utskottet föreslagna minskningen i pensions- och omkostnadsstaterna,
35,500 kronor, ökningen på det hela alltså uppgå till 961,400 kronor.

Staternas slutsummor skulle alltså tillsammans uppgå till 10,105,000
kronor.

Då postverkets inkomster för år 1900 beräknats till 10,800,000 kronor,
skulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med 695,000
kronor.

Bih. till Rilcsd. Prot. 18!M. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft.

14

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Vi anse alltså, att utskottet bort hemställa,

ll:o) att Riksdagen, under förutsättning af bifall
till hvad utskottet under ofvanstående punkter hemstält
samt med godkännande i öfrigt af de utaf utskottet
tillstyrkta ändringarna i postverkets stater äfvensom af
de vilkor och bestämmelser, hvilka, i sammanhang med
ifrågasatt reglering af aflöningsförmånerna för en del
tjensteman och betjente vid postverket, af utskottet tillstyrkts,
måtte för år 1900 beräkna postverkets stater
till följande belopp:

aflöningsstaten............

kr.

4,410,100: —

öfvergångsstaten...........

»

2,400: —

pensionsstaten ............

72,875: —

omkostnadsstaten.........

»

5,065,400: —

oförutsedda utgifter ...

465,000: —

afkortningar och restitutioner m. m.

»

89,125: —

tillsammans

kr.

10,105,000: —

och sålunda bestämma postverkets anslag för nämnda år,
förslagsvis beräknadt, till omförmälda belopp 10,105,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen; samt

12:o) att till den redan bildade fonden för anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm må afsättas
ej mindre den behållning, som för år 1899 kan å postverkets
rörelse uppstå utöfver det redan för statsregleringen
beräknade öfverskottet för samma år, än äfven,
sedan postverkets bokslut för år 1900 verkstälts, af det
för sistnämnda år uppkomna öfverskottet den del intill

200,000 kronor, som kan komma att öfverstiga 495,000
kronor; och att den sålunda förstärkta fonden, under
benämning »fond till posthusbyggnader», må, i den mån
Kongl. Maj:t finner sådant erforderligt, användas dels
till fortsättande af uppförandet af ett posthus i Malmö,
dels ock till betäckande af de kostnader, som utöfver
förut beräknade kunna uppstå för uppförande af posthus
i Stockholm och Helsingborg.»

af herrar S. G. von Friesen, H. Andersson, C. Persson, I. Månsson
och O. Erickson:

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

107

»Vid bifall till vår vid inom. 4:o) och 5:o) afgifna reservation kommer
det under postverkets aflöningsstat uppförda anslaget till aflönande af
postexpeditörer att ökas med 8,000 kronor utöfver hvad utskottet föreslagit
eller med 211,200 kronor.

Summan af anslagshöjningarna under aflöningsstaten skulle sålunda
komma att uppgå till 1,054,400 kronor och aflöningsstaten, sedan minskningen
i anslagen till aflönande af extra biträden vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna, 90,000 kronor, afdragits, på det hela komma
att växa med 964,400 kronor.

För vinnande af jemnare slutsumma torde anslaget till afkortningar
och restitutioner böra ökas med 400 kronor högre belopp än Kongl. Maj:t
föreslagit eller med 17,500 kronor.

Anslagshöjningarna under postverkets samtliga stater skulle alltså
belöpa sig till 996,900 kronor och, efter afdrag från detta belopp af den
af utskottet föreslagna minskningen i pensions- och omkostnadsstaterna,
35,500 kronor, ökningen på det hela alltså att uppgå till 961,400 kronor.

Staternas slutsummor skulle alltså tillsammans uppgå till 10,105,000
kronor.

Då postverkets inkomster för år 1900 beräknats till 10,800,000 kronor,
skulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med 695,000
kronor.

Vi anse alltså, att utskottet bort hemställa,

ll:o) att Riksdagen, under förutsättning af bifall
till hvad utskottet under ofvanstående punkter hemstält
samt med godkännande i öfrigt af de utaf utskottet
tillstyrkta ändringarna i postverkets stater äfvensom af
de vilkor och bestämmelser, hvilka, i sammanhang med
ifrågasatt reglering af aflöningsförmånerna för en del
tjensteman och betjente vid postverket, af utskottet tillstyrkts,
måtte för År 1900 beräkna postverkets stater till
följande belopp:

aflöningsstaten .............

kr.

4,411,700

—

öfvergångsstaten...........

»

2,400

—

pensionsstaten .............

»

72,875

—

omkostnadsstaten ........

»

5,065,500

—

oförutsedda utgifter.....

»

465,000

—

aikortningar och restitutioner m. m.

y>

87,525

—

tillsammans

kr.

10,105,000

—

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

och sålunda bestämma postverkets anslag för nämnda
år, förslagsvis beräknadt, till omförmälda belopp 10,105,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen; samt

12:o) att till den redan bildade fonden för anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm må afsättas
ej mindre den behållning, som för år 1899 kan å postverkets
rörelse uppstå utöfver det redan för statsregleringen
beräknade öfverskottet för samma år, ån
äfven, sedan postverkets bokslut för år 1900 verkstälts,
af det för sistnämnda år uppkomna öfverskottet den del
intill 200,000 kronor, som kan komma att öfverstiga

495,000 kronor; och att den sålunda förstärkta fonden,
under benämning »fond till posthusbyggnader», må, i
den mån Kongl. Maj:t finner sådant erforderligt, användas
dels till fortsättande af uppförandet af ett posthus
i Malmö, dels ock till betäckande af de kostnader,
som utöfver förut beräknade kunna uppstå för uppförande
af posthus i Stockholm och Helsingborg.

Herr H. P. P. Tamm har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen af det ärende, som innefattas i mom. 8:o) af utskottets
i förestående utlåtande gjorda hemställan.

Stockholm, Ivar Hasgg9tröm9 boktryckeri, 1899.