Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

1

N:o 59.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1899, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående en
väganläggning inom Norrbottens län mellan Jäckvik och
riksgränsen.

(R. A.)

^ enden 23 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 42) har Kongl. Maj:t under åberopande af propositionen bifogadt utdrag
af protokollet öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,
att till anläggning af väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik och
riksgränsen anslag måtte under i statsrådsprotokollet angifna vilkor och
förutsättningar kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade medel
anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande i allmänhet
stadgade vilkor att statsbidraget icke finge utgå med högre belopp än två
tredjedelar^ åt den för väganläggningen beräknade kostnaden.

Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas följande.

För främjande af samfärdseln mellan Norrbottens län och norsk hamn
vid baltenfjord öfver Arjepluog med begagnande åt den omkring 15 mil
langa sträckan af lugnvattenytor, som bildas af Skellefteå elfs källsjöar Storafvan,
Uddjaur och Hornafvan, förordnades redan år 1868 undersökning af
en väglinie från Jäckvik eller Löfmocks kapell till riksgränsen mot Norge.
Plan till en väg i denna rigtning upprättades jemväl under år 1869 af dåvarande
löjtnanten, numera majoren i väg- och vattenbyggnadscorpsen J. F.
Cornell, alternativt för en landsväg och en vinterväg, som träffade riksgränsen
vid röset n:o 232. Af dessa alternativ kom äfven det senare till
Bill. till liiksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häft. (N:o 59.) 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 59-

utförande på statsverkets bekostnad, sedan 1873 års Riksdag, på framställning
af Kongl. Maj:t, beviljat derför erforderligt anslag, 34,650 riksdaler. De
för vintervägens ordnande i öfverensstämmelse med Cornells förslag vidtagna
åtgärder bestodo emellertid endast uti en obetydlig rödjning af vägen å
vissa sträckor samt uppförande af tre fjellstugor med stallar vid Sädva,
Arrajokk och Merkinis, och behof af denna kommunikationsleds förbättrande
genom vintervägens ersättande af landsväg hade alltjemt gjort sig gällande.

Efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Norrbottens län förordnande
uppgjordes år 1890 af dåvarande distriktschefen i öfre norra väg- och
vattenbyggnadsdistriktet, majoren Gr. Lindequist förslag till anläggning af
landsväg dels från Arjepluogs kyrka till J-äckvik, dels ock från Jäckvik till
norska gränsen.

Enligt den af Lindequist uppgjorda planen skulle vägen Jäckvik—
riksgränsen till största delen framgå något sydligare än den af Cornell utstakade
vintervägen och, följande Skellefteå elfs öfre floddal utefter sjöaine
Ringselet, Sädvajaur, Vuoggatjolmejaur och Tjaktjaur, i närheten af Merkinis
fjellstuga, omkring 26 kilometer från riksgränsen, förena sig med Coinells
linie, som den derpå skulle följa fram till riksgränsen. Längden af vägen
hade af Lindequist beräknats till 85,118 kilometer och kostnaden till 232,050
kronor. Som alternativ till denna hufvudlinie hade Lindequist undersökt och
uppgjort förslag till tre särskilda förbindelselinier mellan nämnda hufvudlinie
och Cornells linie, men då dessa alternativförslag, utan att afsevärdt minska
kostnaden för anläggningen, skulle medföra det ena en, om ock obetydlig,
förlängning af vägen och de båda öfriga väsentligen försämrade lutningsförhållanden,
samt hufvudlinien i öfrigt erbjöde fördelarne af att dels genomgå
jemförelsevis gräsbärande, skogbeväxt och beboeligt land, dels att gå näia
gruffältet vid Kasa, dels ock att vara under vintertid jemförelsevis väl
skyddad mot snö och oväder, hade Lindequist ansett hufvudlinien ega föietiäde
framför alternativen och böra förordas till utförande.

Arjepluogs vägbyggnadsskyldige socknemän hade sedermera vid en
den 24 juli 1892 inför Kongl. Maj:ts befallningshafvande hållen kommunalstämma
blifvit hörde, huruvida de voro villige åtaga sig att bygga och föl
framtiden underhålla väg från Arjepluogs kyrkoplats till norska gränsen i
enlighet med Lindequists förslag; och hade de vägbyggnadsskyldige dervid
besluta att förbinda sig att mot erhållande af statsanslag till två tredjedelar
af kostnadsförslaget bygga och för framtiden underhålla vägen från Arjepluogs
kyrkoplats till byn Jäckvik i enlighet med nämnda förslag, hvaremot
de vägbyggnadsskyldige, under uttalande att de hvarken med hänsyn till
förmåga eller underhållsskyldighet ansåge sig kunna åtaga sig byggandet och
framtida underhållet af vägdelen Jäckvik—riksgränsen, utsett ombud att till

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

3

Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingå med ansökan om erhållande af statsmedel
till byggande åt sistnämnda vägdel.

Sedan ansökning i dylikt syfte jemväl blifvit af de utsedda sockneombuden
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifven, hade Kongl. Maj:ts
befallningshafvande uti skrifvelse den 11 oktober 1892 gjort framställning i
ämnet hos Kongl. Maj:t.

Med framhållande hurusom i följd af berörda kommunalstämmobeslut
landsvägarne från Piteå och Skellefteå öfver Arvidsjaur komme att framdragas
genom hela Arjepluogs socken så långt densamma vore bebyggd, eller
till den närmast fjellen belägna byn Jäckvik, och att den länge behandlade
frågan om åvägabringande af en utfartsväg till den närbelägna norska
kusten och på samma gång af en sammanhängande landsvägsförbindelse
mellan Öster- och Vesterhafvet derigenom inträdt i ett nytt skede och förts
ett vigtigt steg fram mot sin lyckliga lösning, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
erinrat att, dä den ifrågasatta landsvägen från Jäckvik till norska
gränsen enligt Lindequists hufvudförslag (af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
benämndt alternativ n:o 1) upptoge en längd af 8,51 mil samt väglängden
från gränsen till Saltdalen utgjorde 6 mil, vägen från Saltdalen till Jäckvik
blefve 14,5 mil och från Saltdalen till Piteå omkring 42 mil.

I fråga om vägens sträckning hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört, att den dalgång vägen följde vore liksom af naturen härför danad
och, med undantag af Köngäma elfs dalgång vid Kilpisjärvi, saknade motstycke
inom Norrbottens län och sannolikt jemväl inom grannlänet. Skellefteåelfvens
öfre floddal vore nemligen inom Arjepluog jemförelsevis bebyggd
och odlad djupt in i fjellandet, dess höjd öfver hafvet vore icke heller
betydlig, nemligen från 418 till 424 meter för de stora källsjöarne, och
vägens högsta läge, då den passerade fjellets kam något innanför riksgränsen,
700 meter. I följd häraf befunne sig vägen, med jemförelsevis föga betydliga
lutningar, inom barrskogsgränsen ända till Hytteträskets vestra ända samt
på sin återstående sträckning, med undantag af sista milen i Junkerelfvens
dalgång, inom björkskogsregionen.

Ingen annan dalgång inom länets fjelltrakter erbjöde ett så gräsbärande,
skogbeväxt och beboeligt land som trakterna omkring Hytteträsket
eller hade blifvit af ålder så pröfvad såsom bostadsort för en bofast befolkning,
enär derstädes under 1600- och 1700-talen vid tiden för grufdriften
i Nasafjell en befolkning af omkring 800 personer varit bosatt vid
sjöns vestra strand såsom särskild församling med egen kyrka. Vid grufdriftens
upphörande hade denna befolkning försvunnit, nästan utan att efter
sig lemna några märkbara spär af odling, bland annat i följd af den fullständiga
bristen på vägförbindelser både med Sverige och Norge. Den om -

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

fattande renskötsel, som här fordom bedrifvits, hade numera aftagit. Under
de senaste 30 åren ansåges renantalet hafva förminskats till hälften. Stora
fjelltrakter fnnnes till och med, som nu mera aldrig besöktes af lappar och
renar. Möjlighet att lifnära sig och tillräckligt utrymme funnes således derstädes
för en befolkning, som drefve boskapsskötsel och grufdrift, hvilken
sannolikt ännu en gång skulle uppstå i trakterna ofvan Hytteträsket, hvarest
de af ålder kända silfvergrufvorna vid Nasafjell och kalkbrotten vore belägna.
Dessa trakters mineralrikedom vore sedan äldre tider delvis känd, ehuru
ännu icke närmare geologiskt undersökt; men af de geologiska besigtningar,
som gjorts på senare tiden, framginge, att anledning ansåges förefinnas antaga,
att nya fynd af olika mineral sannolikt skulle vid närmare forskninganträffas.
Sedan numera två ångbåtar satts i gång på Storafvan och
Uddjaur, mellan hvilka sundet vid Kasker nyligen upprensats, och då den
ena af dessa vore afsedd för trafiken på Hornafvan, skulle genom den nu
föreslagna landsvägen öfver fjellet en beqväm och billig transportled för gods
och resande såväl sommar- som vintertid åvägabringas, hvilken derjemte för
vintertransporten skulle förbättras genom de beslutade landsvägarnes samtidiga
byggande inom Arjepluog, men som kunde och borde, oberoende af
dessa vägar, beslutas och utföras.

Då af verkstäld undersökning för en gemensam utfartsväg för Vesterbottens
och Norrbottens län öfver Sorsele det, bland annat, ådagalagts, att
länens olika behof af utfartsväg öfver fjellen till norsk hamn icke kunde
fyllas genom en förmedlingslinie, utan endast på det sätt, att hvarje hufvudort
försåges med sin af naturen utstakade kortaste vägförbindelse, der sådan
pröfvades nödig och nyttig, hyste Kongl. Maj:ts befallningshafvande den öfvertygelsen
att, om en vägförbindelse till Norge funnes nödig för Norrbottens
län, densamma borde, oberoende af den väg, som för Yesterbotten
kunde vara tjenligast, i främsta rummet förläggas genom Arjepluog enligt
den föreslagna linien alternativ 1, ehuru densamma vore något dyrare och
längre än de öfriga alternativen, som förlagts högre upp i fjellet.

Att — yttrade Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare — behofvet
af denna utfartsväg mot vester varit djupt kändt af befolkningen, framginge
med synnerlig tydlighet af dess beslut att åtaga sig byggande och underhåll
af de långa vägarne genom socknen, uppgående till omkring 12 mil, hvilket
beslut i förhållande till för handen varande krafter innefattade en icke
vanlig offervillighet, som derjemte åsyftade att, i hvad på befolkningen ankomme,
söka fortskynda utförandet af den önskade utfartsvägen till Norge,
som kraftigt skulle befrämja den för dem nödiga tillförseln och afsättningen
af deras produkter, hvilka i grannlandet betingade vida högre pris än
härstädes.

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

5

Men den befintliga befolkningen vore icke blott fåtalig och gles, utan
den vore äfven fattig och tr}rckt af den osäkerhet i besittningen af jorden,
som följde af ännu oafslutad afvittring. Utom de då beslutade vägarne
kräfdes flere dylika i olika rigtningar, hvaraf befolkningens förmåga blefve
så ansträngd, att dess krafter och medel icke räckte till att åvägabringa
och underhålla den eftersträfvade internationella vägen öfver de kronan tillhöriga
fjelltrakterna invid riksgränsen.

Till stöd för sin framställning hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vidare framhållit, att vägen i fråga vore af största vigt icke blott såsom
en utfartsväg för närliggande orter till norsk hamn, utan äfven såsom en
sammanhängande transitoväg mellan de till hvarandra gränsande län och amt
i de båda unionsrikena, i följd hvaraf de äfven torde ega någon betydelse i
strategiskt afseende vid öfre Norrlands försvar. Såsom utfartsväg till Norge
hade den nu befintliga så kallade vintervägen, som icke blifvit bruten eller
försedd med nödiga broar, utan blott röjd på några kortare sträckor och
försedd med tre fjellstugor, hittills användts af den del af närboende befolkning,
som årligen plägade finna lönande arbetsförtjenst vid Lofotens fiskerier
eller annan sysselsättning i Norge. Det gods, som plägade fraktas denna
väg, utgjordes till väsentligaste del af spanmål, salt, fisk, tran samt vissa
kolonialvaror. Från Sverige utfördes efter leden smör, kött, skogsfogel, hudar,
skinn, tjära, svartsmide^ särskildt liar, samt en del husgeråd såsom enklare
möbler och spinnrockar med flere alster af ortens hemslöjd. För att sådan transport
efter den nuvarande vintervägen öfver de obrutna fjellmarkerna skulle kunna
försiggå utan våda, måste emellertid resorna företagas i stort sällskap, som kunde
bereda deltagare deri ömsesidig hjelp vid behof och som kunde vara i stånd
att vid färden öfver vattendrag och oländigare sträckor med förenade krafter
bana framkomlig väg. Transporterna verkstäldes i följd häraf vanligen med
30 till 50 hästar i hvarje sällskap, bestående oftast af norrmän, som bodde
tätare och derför hade lättare att öfverenskomma om färden, hvilken upprepades
några gånger hvarje vinter och ej sällan vore förenad med lidanden
och faror. Det kunde häraf lätt inses, huru stora svårigheter måste möta
för den glest boende svenska befolkningen att träffa nödig öfverenskommelse
om lämplig tid med tillräckligt antal deltagare i färderna på den nu befintliga
så kallade vintervägen. Ehuru således de åtgärder, som hittills vidtagits för
samfärdseln mellan Arjepluog och Norge, varit och vore af stort värde, då
desamma synnerligast genom fjellstugornas och stallarnes anläggning gjort en
transport möjlig, som förut endast kunnat ske under ögonskenlig fara, syntes
det likväl af det ofvan anförda vara uppenbart, att den nuvarande vintervägen
icke vore sådan, att dess trafikerande kunde motsvara billiga anspråk
på en regelbunden och billig samfärdsel.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

Då i sydligare delar af riket den föreställningen gjort sig gällande, att
obrutna vintervägar öfver öde trakter i de snörika norrländska länen vore
för dessa fullt lämpliga och tillräckliga för behofvet, och då samma omdöme
gjort sig gällande vid första anläggningen af vintervägen Jäckvik—riksgränsen,
syntes deras beskaffenhet i fjell- och ödetrakter enligt den erfarenhet,
som derstädes derom vunnits, böra med några ord beröras. Det vore nemligen
obestridligt, att kölden genom att slå isens brygga öfver vattendrag och
mossar på billigaste sätt beredde en jemn och farbar väg, om snön samtidigt
så fylde den skogbeväxta eller steniga markens ojemnheter, att färden öfver
dem möjliggjordes. Men härtill erfordrades, att dessa gynsamma omständigheter
samtidigt inträffade längs hela vägen, hvithet, då det gälde afstånd på
10 å 20 mil, icke alltid vore händelsen, särdeles vid en väg som den här
ifrågavarande, hvilken framginge både öfver fjell, lågland och Norges mot
vesterhafvet vända sluttningar med dess mildare klimat. På obruten mark
och särdeles i fjell blefve vägen delvis tung, brant och sned samt i fjellsluttningar
ofta vådlig. Stormen igensopade hastigt vägspåren i villsamma
trakter, på de stora sjöarne, der utfinnandet af rätta vägen äfven försvårades
deraf, att dagsljuset under högvintern endast rådde under några få af dygnets
timmar. I följd af djup snö eller dämning af issörja stege vattnet understundom
hastigt upp på isen under snöns yta och gjorde färden svår, ibland
omöjlig och till och med lifsfarlig. Vid tillfällen, då isvägarne vore goda,
befunnes de steniga sträckorna på land ofta besvärlig^ eller oframkomliga af
brist på snö, och då snön vore rik, inträffade esomoftast ofvannämnde »uppstöp»,
eller vatten på isarne, hvilket lätt kunde stänga färden. De stora
djupa fjellsjöarne tillfröse vanligen sent och blott delvis och rätt ofta endast
så mycket, att de förhindrade all trafik både för gående, dragare och båtar,
hvarigenom all samfärdsel blefve afspärrad under två ända till sex veckors
tid. Liknande afspärrning inträffade jemväl vårtiden, då isen hvarken bure
eller bruste och befolkningen vore afstängd från beröring med utom boende,
sä länge brutna vägar saknades. Hvad sålunda anförts rörande vintervägen
i fjell- och ödetrakter i allmänhet gälde, efter hvad lång erfarenhet visat, i
hög grad i fråga om vintervägen Jäckvik—norska gränsen, hvadan densamma
för att motsvara behofvet af en utfarts- och transitoväg måste anläggas såsom
bruten landsväg med god körbana och fullständiga broar och trummor.

Den transitotrafik, som komme att framgå efter meranämnda mellanriksväg,
blefve framdeles sannolikt delvis af samma art som den, hvilken från
början framkallat det långvariga sträfvandet att åstadkomma denna kommunikationsled.
Det hade nemligen varit behofvet att hemta frökorn från Norge
och att derifrån, vid missväxt och samtidigt inträffande hastig afstängning

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

7

genom ishinder i länets hamnar, fylla länets spanmålsbrist, hvilket af ålder
hållit denna vägfråga vid lif.

Sedan stambanan blifvit beslutad att byggas till Boden, vore derigenom
beredd den billigaste och snabbast möjliga tillförsel af lifsförnödenheter
till länet, hvadan mjöl hädanefter icke behöfde hemtas från Norge.
Men deremot kunde behofvet af frökorn icke af jernvägarne fyllas, då, såsom
kändt, kornet från sydligare orter icke ofta under länets korta somrar utan
acklimatisering hunne till mognad. Då upprepad missväxt af frost i länet
inträffade och vanligen samtidigt härjade i grannlandet Finland, måste länets
behof af frökorn alltid fyllas med norskt utsäde, hvilket hittills årligen plägat
användas af närboende och äfven af en del af kustlandets jordbrukare, som
ansåge detta korn särdeles lämpligt och gifvande såsom frösäd.

Det gods, som i öfrigt kunde blifva föremål för transitotrafik, utgjordes
af en del af de förnödenheter, hvilka hittills varit föremål för
en inskränktare lokaltrafik öfver riksgränsen och hvaraf utbytet genom
vägens förbättring säkerligen skulle ökas och vinna vidsträcktare marknad.
Färsk och torr fisk, som redan nu infördes i afsevärd myckenhet, komme
antagligen framdeles att i större omfattning nedfraktas till stambanan,
som derefter kunde bereda densamma en god marknad inom en stor
del åt länet, liksom andra förnödenheter, hvilka redan utbyttes och
på samma sätt kunde på kortare och billigare sätt än förut vinna en
vidsträcktare spridning. I omvänd rigtning skulle ladugårdsprodukter på
samma sätt i ökad mängd söka sig till den norska marknaden med dess
högre pris. Slutligen vore det anledning antaga, att den turisttrafik, som
man efter denna väg länge väntat, men som hittills visat sig obetydlig i
anseende till fjellresans afskräckande faror och besvär, skulle med de öfriga
förbättrade anordningarna för samfärdseln till lands och sjös under sommartid
väckas till lif af den föreslagna mellanriksvägen, som framginge genom ett
af rikets högsta och naturskönaste fjell partier, vid foten af Sulitelmas södra
utgreningar, Saolofjellen samt Tjidtjacks glacierer, och som i Norge passerade
genom en af detta lands mest pittoreska fjelltrakter.

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl påpekat nu ifrågavarande
vägförbindelses betydelse för Norrlands försvar, hade Kongl. Maj:ts
befallningshafvande vidare anfört, att det för att bringa vägen Jäckvik—
norska gränsen till stånd emellertid icke funnes annan utväg, än att staten
trädde emellan och sjelf läte utföra och jemväl tillsvidare underhölle densamma,
på sätt för liknande ändamål förut skett inom andra delar af landet,
senast beträffande landsvägen Vistträsk—Glommersträsk inom Norrbottens
län, till hvars hela anläggningskostnad Riksdagen år 1891 anvisat medel.
Arjepluogs befolkning hade, såsom ofvan antydts, genom atå åtaga sig byg -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

gande af en 12 mils landsväg genom socknen, i förening med andra snart
erforderliga vägar uppenbarligen hunnit gränsen af sin yttersta förmåga.
Denna befolkning uppginge nemligen blott till 1,771 personer, deraf 403
lappar. Den vore spridd på en yta af 146,841 qvadratmil, hvars afvittring
ännu icke vore afslutad, men enligt hvad då kunde utrönas komme af detta
storartade område endast omkring en sjundedel eller 19,5 qvadratmil att tillfalla
befolkningen, under det att omkring sex sjundegelar eller 127,3 qvadratmil
fortfarande förblefve kronans tillhörighet. Den ifrågasatta landsvägen
komme ock att till hela sin längd framgå på kronans mark, utom på en
ringa sträcka vid utgångspunkten Jäckvik. De vägbyggnadsskyldige, hörda
på kommunalstämma den 24 juli 1892, huruvida de vore villiga att åtaga
sig att hygga och underhålla ifrågavarande landsväg enligt den utarbetade
planen, hade också förklarat, att de till följd af fattigdom och oförmåga vore
fullkomligt urståndsätta att förbinda sig till ett sådant åtagande rörande
denna vägförbindelse, hvilken vore af internationel betydelse, såsom gagnelig
för större delen af länet och medelbart för båda grannländerna, i följd hvaraf
det icke heller syntes dem rättvist eller ens rimligt, att kostnaden för vägen
skulle ensamt fördelas på en af de fattigaste lappmarkssocknarne i länet. Då
fråga uppstått om den nuvarande vintervägens byggnad och underhåll, hade
yttrande inhemtats af länets landsting, huruvida detsamma ville åtaga sig
sagda vägs underhåll, men landstinget hade ansett sig förhindradt, jemväl
enligt gällande landstingsförordning, att härtill samtycka. Det funnes ingen
anledning antaga, att landstinget hädanefter skulle förändra denna sin uppfattning.

De anmärkningar, som på angifna sätt af befolkningen framstälts mot
dess belastande med byggnads- och underhållsskyldigheten af denna väg,
syntes Kong! Maj:ts befallningshafvande icke sakna berättigande. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande hade härom redan tillförene uttalat sin mening i
den underdåniga framställningen rörande byggandet af Yistträsk—Glommersträskvägen
samt i sådant hänseende framhållit, att Norrbottens befolkning
måste vara och än mera i framtiden blefve svårare betungad med vägunderhållskostnad
än andra rikets inbyggare redan i följd af det förhållande, att
länets folkmängd, som utgjorde V48 af rikets, måste anlägga och underhålla
vägnätet å 1/i af rikets areal, hvilket vägnät då omfattade omkring 200 mil
allmänna vägar. Då stora brister i detta vägnät återstode att fylla, syntes
deraf såväl att bördan redan vore mycket tung som ock att den i längden
måste blifva omöjlig att bära, derest vägnätet hastigt, i mån af behofvet,
skulle utvecklas utan understöd från staten. Det kunde derjemte icke förnekas,
att befolkningen i Norrbotten, trots länets jemförelsevis rika odlingstillfällen
och ymniga näringskällor, likväl arbetade under ogynsammare

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

9

vilkor än befolkningen i det öfriga riket, enär utom de ökade svårigheterna,
som ett hårdt klimat och en karg natur uppstälde, befolkningen i Norrbotten
trycktes af den undantagsställning, länet intoge i afseende på kronans dervarande
jordegendom, hvilken omfattade större delen af länets yta och bibehölles
såsom öde skogsmarker, hvilka hvarken tillförde orten direkta inkomster,
oberäknadt export och arbetsförtjenst för enskilde, eller deltoge i
någon kommunalbeskattning och särskildt icke uti väghållet, hvarigenom den
fåtaliga befolkningen bringades att utan bidrag af den störste jordegaren
inom kommunen fylla kommunalbehofven m. m. Genom befintligheten af
dessa skogsmarker blefve obestridligen afstånden och derigenom vägbehofven
för de odlade bygderna större, befolkningstätheten ringare och skattetalen
mindre samt i följd häraf beskattningen i allmänhet i alla afseenden större,
än hvad fallet vore i andra landsdelar, hvarest befolkningen egde och brukade
största delen af jorden samt sjelf njöte hela dess afkastning. Vägbördan
förökades inom länet på det känbaraste jemväl till följd deraf, att
de väghållningsskyldige oftast bodde på stora afstånd, ibland ända till fem å
tio mil från sina vägskiften, till hvilka de vanligen saknade bruten väg att
begagna vid färderna i och för väglagningsarbetena.

I afseende på anskaffande af medel till anläggning och underhåll af
landsvägar mellan Sverige och Norge, så kallade mellanriksvägar, samt öfver
aflägsna och öde fjelltrakter saknades särskilda bestämmelser i den svenska
väglagstiftningen. Denna brist trädde synnerligen skarpt i dagen vid jemförelse
med Norges väglag, som rörande fortsättningen inom detta land af
samma vägar stadgade, att alla mellanriksvägar skulle bekostas med dertill
af Stortinget anslagna medel, samt att alla högfjellsvägar jemväl i regeln
skulle så till anläggning som underhåll bekostas af statskassan. Rörande
underhållet af mellanriksvägarne saknades uttryckligt stadgande jemväl i den
norska väglagen; men praxis vore emellertid, att de närmast riksgränsen belägna
delarne af densamma underhölles på statskassans bekostnad, när de
ledde genom så afsides liggande trakter, att underhållet skulle blifva för
tryckande för distrikten. Hvad som för dylika vägar erfordrades i grannlandet
utginge på ett en gång för alla bestämdt sätt, men måste i vårt land
i hvarje fall af statsmagterna pröfvas. Vid öfvervägande af alla nu anförda
omständigheter syntes det Kongl. Maj:ts befallningshafvande såsom ostridigt,
att det måste vara såväl med rättvisa som med statens fördel och ställning
mest öfverensstämmande, att staten ensam bekostade anläggningen och tillsvidare
äfven underhållet af ifrågavarande mellanriksväg.

Derest denna vägs byggande på statsverkets bekostnad skulle beslutas,
syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen böra bemyndigas att genom
distriktstjenstemännen öfvervaka arbetet, men, om hinder härför skulle
Bik. till lliksd. Prot. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 34 Häft. 2

io

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

möta, vore Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ombesörjt anläggningen
af nu befintliga vintervägen, oförhindrad att genom sakkunnig man öfvervaka
anläggningen. På liknande sätt syntes jemväl underhållet böra ordnas,
nemligen genom entreprenader, som inom länet vore vanliga och som i laga
ordning borde öfvervakas af kronobetjeningen, men ställas under väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens kontroll och tekniska öfverinseende. Hvad åter anginge
beloppet af underhållskostnaden af omförmälda väg, mötte visserligen
stor svårighet att med visshet på siffran förutsäga detsamma, men med ledning
af den icke obetydliga erfarenhet, som inom länet vunnits rörande dylik
kostnad vid vägar, som underhållits på entreprenad, ansåge sig Kongl. Maj:ts
befallningshafvande kunna uppgifva, att den årliga underhållskostnaden i gynsammaste
fall torde uppgå till 600 kronor för mil, och att den antagligen
icke komme att öfverstiga 800 kronor för mil.

Med stöd af hvad sålunda anförts hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes bereda nödigt statsanslag såväl
för byggande af landsväg frän Jäckvik till norska gränsen enligt förberörda
förslag alternativ 1, som ock för samma vägs underhåll, intilldess detsamma
kunde i laga ordning på de vägbyggnadsskyldige fördelas.

Öfver denna framställning hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den
12 november 1892 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, deruti styrelsen,
med instämmande uti hvad som anförts om önskvärdheten och äfven det
stora behofvet för ortens inbyggare af förbättrad samfärdsel med såväl landets
öfriga delar som Korge, likväl ansett det kunna med skäl ifrågasättas,
huruvida, då så många andra mera befolkade och kultiverade delar af landet
och äfven i inskränktare mening länet saknade behöfliga kommunikationer,
en så stor penningeuppoffring, som blifvit ifrågasatt, borde i den närmaste
framtiden göras för dessa glest befolkade trakter; och hade styrelsen derför
ansett sig icke kunna för sin del tillstyrka, att proposition till Riksdagen då
gjordes i det syfte, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande afsett.

Efter det jemväl domänstyrelsen och tillförordnade chefen för generalstaben
blifvit i frågan hörde, hade ärendet den 22 december 1893 föredragits
inför Kongl. Maj:t, som, ehuru önskvärd! måste anses, att ifrågavarande väg
kunde komma till stånd, likväl och då anslag till betydliga belopp under
senare år beviljats till anläggning af väg i trakter, der bidrag från de enskilde
icke kunnat påräknas, och anslag under enahanda förhållanden till
samma vägbyggnads fullbordande fortfarande erfordrades, funnit förevarande
framställning icke för det dåvarande till någon åtgärd föranleda, vederbörande
obetaget att framdeles inkomma med förnyad framställning i ämnet.

Frågan hade emellertid icke under någon längre tid blifvit hvilande.
Redan uti skrifvelse den 23 december 1896 hade nemligen Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ånyo understält densamma Kongl. Maj:ts pröfning, dervid

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

11

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med framhållande hurusom genom fullbordandet
under år 1895 af den med statsmedel bekostade väganläggningen Vistträsk
—Gflommersträsk det skäl syntes hafva bortfallit, på grund af hvilket Kongl.Maj:t
ansett sig icke kunna tillmötesgå Kongl. Maj:ts befallningshafvandes föregående
ansökning, åberopade den motivering och utredning som i samma ansökning
lemnats.

Denna Kongl. Maj:ts befallningshafvandes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ingifna förnyade framställning hade af nämnda styrelse med eget
utlåtande af den 30 november 1897 öfverlemnats till Kongl. Maj:t,
dervid styrelsen för egen del framhållit, hurusom efter tiden för
1892 års framställning i ämnet åtskilliga förändringar egt rum i de kommunikationsförhållanden,
som kunde sägas stå i sammanhang med förevarande
vägfråga, hvilken ytterst afsåge landsvägsförbindelse mellan svensk och norsk
kustort. Från Arvidsjaurs kyrka utginge visserligen endast en landsväg,
men den förgrenade sig först vid Aborrträsk i Arvidsjaurs socken samt derefter
vid Siksjö i Piteå socken, så att för närvarande direkta vägförbindelser
funnes mellan å ena sidan Arvidsjaurs kyrkplats och å den andra Skellefteå,
Byske och Piteå hamnar vid Bottniska viken. Å hvar och en af dessa
vägar passerades jernvägsstation vid norra stambanan, hvarjemte vid Grlommersträsk
och Siksjö vägarna skures af den på statens bekostnad byggda
vägen mellan Vistträsk och Gflommersträsk. Vesterut. utginge från Arvidsjaurs
kyrka väg till Afvaviken vid sjön Storafvan, som jemte den ofvanliggande
sjön Uddjaur, efter upprensning af mellanvarande ström, utgjorde en sammanhängande,
af ångslupar trafikerad farled på omkring 65 kilometers längd.
Mellan Uddjaur och den der ofvan vidtagande sjön Hornafvan mötte forsar,
hvilka endast med forsbåtar trafikerades, på grund hvaraf för tung trafik
anlagts landsväg mellan Uddjaur och sjön Hornafvan vid Arjepluogs kyrka,
men då det ansetts vara af vigt att få äfven sist sagda sjö intagen i farleden,
hvilken då mellan Afvaviken och Jäckvik blefvo omkring 130 kilometer
lång, påginge för närvarande undersökningar beträffande kanalisering
af sträckan mellan Uddjaur och Hornafvan, å hvilken sistnämnda endast
roddbåtar begagnats. Men derjemte påginge med bidrag af statsmedel väganläggning
mellan Arvidsjaurs och Arjepluogs kyrkor, och för dennas utsträckning
fram till Jäckvik vore statsbidrag sökt af de vägbyggnadsskyldige under
förklaring, att de ansvarade ej mindre för den utöfver sedvanligt statsbidrag
erforderliga byggnadskostnaden än ock för vägens framtida underhäll.

Kostnaden för de till Arjepluogs socken hörande landsvägar, som med
sedvanligt statsbidrag och tillskott af kommunen dels redan bygts, dels vore
under byggnad, dels enligt inkomna ansökningshandlingar under närmaste
framtid tillämnades, hade enligt granskade förslag beräknats uppgå till sammanlagdt
275,870 kronor, och skulle således enligt denna beräkning kommu -

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

nen härtill tillskjuta ej fullt 92,000 kronor, nien i verkligheten blefve tillskottet
antagligen något högre, enär vid de fullbordade arbetena kostnaderna
öfverstigit de beräknade. Samma vägars längd uppginge sammanlagdt till 115
kilometer, hvilka skulle af kommunen underhållas oberäknadt ofvan berörda
väg från Afvaviken till Sorsele samt andra tilltänkta väganläggningar.

I fråga om planen för väganläggningen Jäckvik—riksgränsen erinrade
styrelsen, att för vägen föreslagits 4,2 meters krönbredd med tillökning å
myrar till 4,7 meters bredd, men minskning i doserade bergland till 3,o meters
bredd och med lutningar uppgående ända till 66 på 1,000. Derjemte upptoge
förslaget broar af trä, i allmänhet på landfästen af sten, men i undantagsfall
på pålok. Styrelsen ansåge emellertid arbetsplanen böra på det sätt
förändras, att dels vägbredden bestämdes till det för den här motsedda trafiken
tillräckliga måttet af 4 meter, utan jemkning för olika slag af mark,
dels att tre broar borde utföras med plankdäck på stålreglar och de öfriga
såsom hvälfda stenbroar, dels ock att trummor för bäckar i starkt doserande
mark borde utföras med minst 1 qvadratmeters rör.

Kostnadsberäkningen, i hvilken ej inginge någon ersättning för erfoderlig
jord, skulle, med iakttagande af dessa ändringar och under förutsättning
att erforderligt trävirke finge afbemtas utan ersättning till skogsegaren, sluta

på ett belopp af ........................................................................... kr. 306,000: —

hvarjemte för renstaknings- och kontrollkostnader borde

tilläggas .......................................................................................... > 20,000: —-

så att hela kostnaden skulle blifva.......................................... kr. 326,000: —

Under åberopande vidare af de skäl för vägens anläggande på statsverkets
bekostnad, hvilka af Kong. Maj:ts befallningshafvande anförts, hade styrelsen
derjemte framhållit, att i Österrike, Italien, Schweiz och, såvidt styrelsen
hade sig bekant, jemväl i alla andra europeiska länder utom Sverige, inom
hvilka fjell- och alpkedjor förefunnes, det i lag vore bestämdt, att högfjellsvägarna
skulle anläggas och underhållas af statsverket. Styrelsen funne i
denna öfverensstämmelse mellan främmande länders lagstiftning om anläggning
och underhåll af högfjellsvägar ett ytterligare stöd för sin åsigt att
rättvisa, billighet och statens egen fördel kräfde, att sådana vägar som den
här ifrågavarande borde på statens bekostnad anläggas och tills vidare äfven
underhållas på sträckor öfver öde fjell, hvarest vägarna af denna anledning
icke derförutan kunde bringas till stånd.

Å vägen mellan Jäckvik ock riksgränsen kunde slitningen icke varda
synnerligen stor, men dess läge i trakt, der tillsynen medförde vissa svårigheter
och der flödena vid snösmältning mångenstädes angrepe såväl vägbank
som konstarbeten, föranledde dertill, att årliga underhållskostnaden icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

13

kunde beräknas lägre än till 700 kronor per mil eller i afrundadt tal för
hela den 81 kilometer långa sträckan till 5,600 kronor, hvartill ungefär
hvarje femtonde år skulle komma kostnaden för förnyelse af virke i trummor
och broar, hvilken dock blefve obetydlig, om broarna byggdes så, som styrelsen
ansett lämpligt.

Beträffande medel för vägens byggnad erinrade styrelsen om Riksdagens
i skrifvelse af den 14 mars 1891 gjorda uttalande derom att, om
någon eller några särskilda väganläggningar funnes, till hvilkas utförande de
enskilde skulle för mycket betungas genom att bidraga med en tredjedel af
kostnaden, såsom föreskrifvet vore för erhållande af bidrag från vägbyggnadsfonden,
framställning af Kongl. Maj:t lämpligen kunde göras till Riksdagen
derom, att för viss sådan anläggning finge af denna fond användas till
siffran uppgifvet belopp utan iakttagande af den i allmänhet gällande bestämmelsen
om statsbidragets förhållande till byggnadssumman.

Utöfver det år, som åtginge för arbetsutstakning och arbetsaftals
uppgörande m. in., syntes arbetstiden böra beräknas till fyra år och
under förutsättning att från det vid anslagets beviljande löpande årets vägbyggnadsfond
finge anvisas det mindre belopp, som då kunde komma till
användning, skulle under hvart af de fyra nästföljande åren erfordras i
medeltal omkring 75,000 kronor. Arbetsutstakning syntes böra ega rum
genom styrelsens försorg, och för byggnaden syntes kunna användas entreprenad
under styrelsens kontroll.

På grund af hvad sålunda anförts, hade styrelsen hemstält, att Kongl.
Maj:t täcktes i proposition föreslå Riksdagen besluta, att af vägbyggnadsmedel,
som dels redan voro anslagna, dels under närmaste framtid kunde
varda stälda till Kongl. Maj:ts disposition, finge utan fordran på tillskott
från andra medel användas för väganläggning i Norrbottens län mellan Jäckvik
i Arjepluogs socken och riksgränsen vid Junkerelfven ett belopp af
326,000 kronor, under förbehåll att kostnadsfritt till förfogande stäldes den
för vägarbetet erforderliga mark, som ej af kronan disponerades, äfvensom
att samma väg skulle underhållas på statsverkets bekostnad, intilldess vägunderhållet
kunde varda å de väghållningsskyldige i laga ordning fördeladt.

Vidare hade styrelsen hemstält, att, derest Riksdagen i hufvudsak
skulle bifalla detta förslag, Kongl. Maj:t täcktes dels fastställa den af Lindequist
uppgjorda arbetsplanen med de af styrelsen föreslagna ändringar, dock
med styrelsen medgifven rätt att deri vidtaga de förbättringar, som vid
arbetsutstakningen eller arbetets utförande funnes möjliga, dels anbefalla
styrelsen att vidtaga de åtgärder, som af Kongl. Maj.ts beslut i öfrigt påkallades.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om afgifvande af berörda

u

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

utlåtande i ämnet hade emellertid vederbörande föredragande varit skiljaktig
i så måtto, att han, då Arjepluogs kommun egde fördelen af ej mindre
bidrag till sitt vägunderhåll från dithörande kronoparker, än ock en kontant
tillgång i sin skogsmedelsfond, ansett fordran på underhåll genom de väghållningsskyldiges
försorg böra utgöra vilkor för vägens anläggning på
bekostnad uteslutande af statsmedel.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade sedermera med skrifvelse till
statsrådet och chefen för civildepartementet af den 17 december 1897 öfverlemnat
en af Jäckviks byamän den 1 i samma månad afgifven förbindelse
att kostnadsfritt upplåta erforderlig, inom nämnda bys område fallande mark
af hvad namn och beskaffenhet den vara månde för anläggande af en landsväg,
enligt majoren Lindequists förslag, från Jäckvik till norska gränsen.

Ärendet hade derefter den 11 mars 1898 anmälts inför Kongl. Maj:t,
som -— efter det föredragande departementschefen på grund af inhemtade
upplysningar haft tillfälle meddela, att å norska sidan i anslutning till den
ifrågasatta vägen funnes på eu sträcka af 19 kilometer närmast riksgränsen
endast en närmast för vintertrafiken afsedd väg, som dock vore farbar äfven
om sommaren för arbetsåkdon med mindre lass — icke heller då funnit skäl
att till Riksdagen aflåta proposition i det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
angifna hänseende.

Redan uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 november 1898, med
förslag å anslag att af innevarande års Riksdag äskas, hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
å nyo väckt fråga om anläggning på statsverkets bekostnad
af vägen Jäckvik—norska gränsen. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län hade nemligen uti sitt afgifna förslag å vägarbeten, hvilka
borde ifrågakomma till utförande genom statsanslag af 1899 års vägbyggnadsfond,
upptagit anläggning af väg från Arjepluog till Jäckvik, hvilken sträcka
utgjorde fortsättning af vägen från Arvidsjaur till Arjepluog, och dervid
anmält, att de vägbyggnadsskyldige åtagit sig denna vägdels byggnad och
underhåll endast under förutsättning, att af statsmedel bekostades byggandet
och underhållet, tills annorledes förordnades, af väg från Jäckvik fram till
norska gränsen; och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, huruvida
icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ville förnya sin framställning i
detta ärende. Med anmälan härom och under åberopande af de talande
skäl för denna internationella förbindelseleds åvägabringande, som funnes
anförda i styrelsens skrifvelse den 30 november 1897, har styrelsen sålunda
förnyat sin hemställan i afseende å väganläggningen mellan Jäckvik och
riksgränsen.

Äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande har uti skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 30 november 1898 gjort förnyad framställning i ämnet och dervid

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

15

till de skäl, hvilka tidigare anförts till framhållande af ifrågavarande vägs
betydelse, lagt den omständigheten, att de trakter, genom hvilka vägen
komme att dragas, vore rika på metaller af flera olika slag, hvilka i saknad
af kommunikationer icke kunde tillgodogöras.

Efter att hafva redogjort för hvad i ärendet sålunda förekommit har
föredragande departementschefen till ofvan nämnda statsrådsprotokoll yttrat:

»Såsom redan af vederbörande myndigheter framhållits, skulle här
ifrågasatta väganläggning Jäckvik—riksgränsen utgöra en länk uti en ny
samfärdsled, förbindande Bottniska viken med norska kusten. Utgående i
Norge från Saltdalen vid Skjaerstadsfjorden, som utgör den inre delen af
Saltenfjord och som jemväl bildar en del af trafikleden mellan Bodö och Sulitelma
kopparverk, skulle denna samfärdsled i Sverige genomgå Arjepluogs
och Arvidsjaurs socknar till Aborrträsk i sistnämnda socken, der den förgrenar
sig dels till Piteå och Byske och dels till Skellefteå. Af denna förbindelseled
återstår numera, sedan sträckan Arvidsjaur—Arjepluog med bidrag
af statsmedel är under anläggning, endast sträckan Arjepluog—riksgränsen
a den svenska sidan. Enligt meddelande från norske vägdirektören finnes å
norska sidan närmast Saltenfjord å 25 kilometer en äldre, delvis något backig
bygdeväg, som dock hålles i ganska godt stånd och å hvilken de värsta backarne
komma att med snaraste på vederbörande kommuns bekostnad omläggas,
vidare å 18 kilometer god körväg samt slutligen å sträckan 19 kilometer
närmast riksgränsen den af mig förut omnämnda, för vintertrafik närmast
afsedda vägen.

Att den ifrågavarande förbindelseleden med norska kusten är för en
stor del af Norrbottens län af verkligt behof påkallad, synas de skilda förslag
och framställningar i syfte att åstadkomma densamma, som på olika tider
framkommit, gifva vid handen, och äfven för det allmänna synes mig denna
mellanriksväg vara af så stort intresse, att, då invånarne i de orter, genom
hvilka den ännu ofullbordade delen af vägen inom Sverige skulle framdragas,
såsom af hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ärendet anfört lärer få
anses framgå, icke kunna tänkas ega tillräcklig ekonomisk kraft för att i dess
helhet utföra det återstående vägarbetet, fullgoda skäl måste anses förefinnas
för statens mellankomst för möjliggörande af förbindelseledens åstadkommande.
Jag anser mig derför ock böra förorda framställning till Riksdagen i syfte,
att -— på sätt vid flera föregående tillfällen skett, senast på grund af nästlidna
års Riksdags medgifvande i fråga om anläggning af en med den nu
ifrågavarande synnerligen likartad väg, nemligen vägen inom Vesterbottens
län mellan Tärna och sjön öfveruman och mellan Stora Umevattnet och riksgränsen
— till anläggning af väg från Jäckvik till riksgränsen anslag från

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

vägbyggnadsfonden må kunna beviljas utan iakttagande åt vilkoret, att statsbidraget
ej må öfverstiga två tredjedelar af kostnaden.

Deremot finner jag mig böra beträffande underhållet af vägen i fråga
ansluta mig till den af vederbörande föredragande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uttalade åsigt, att vid beslut om medgifvande af högre anslag än
vanligt till densammas byggande förbehåll bör göras derom, att vederbörande
väghållningsskyldige ikläda sig ansvar för vägens framtida underhåll. Då nemligen
numera, efter det nya väglagen trädt i tillämpning, staten för sina
skogar deltager i vägunderhållet, samt dertill kommer, att — på sätt uti ett
nyligen af Kongl. Maj:t afgjordt ärende rörande ifrågasatt afskrifning af visst
belopp af ett Arjepluogs socknemän beviljadt undsättningslån blifvit upplyst —
från socknens allmänning försålts ett större parti timmer för ett belopp af
337,868 kronor 90 öre, hvilka medel skulle under åren 1897 och 1898 inflyta
till socknens allmänningsfond, att denna fond dessutom tillföres årliga intägter
genom försäljning af torr och vindfäld skog samt år 1906 ytterligare kommer
att ökas med omkring 300,000 kronor genom försäljning af då till utverkning
enligt faststäld hushållningsplan bestämda timmerpartier, äfvensom att,
enligt det för fonden gällande reglemente, en del af fondens årsafkastning
får — om ock först sedan åtskilliga andra behof tillgodosetts — användas
till kommunikationsväsendets utveckling, synas mig tillräckliga skäl saknas
för frångående af principen om att med statsbidrag understödda allmänna
arbeten böra af vederbörande intressenter för framtiden underhållas.

I öfrigt torde såsom vilkor för det af mig förordade medgifvandet
böra, såsom förut i liknande fall städse skett och Jäckviks byamän äfven
erbjudit, föreskrifvas, att all för anläggningen behöflig, enskilde tillhörig
eller af enskilde brukad jord skall utan ersättning upplåtas.

Vidare och då vägen Jäckvik—riksgränsen, derest densamma komme
till utförande utan att samtidigt dels vägen Arjepluog—Jäckvik anlades,
dels ock vägens fortsättning inom Norge sattes i stånd att förmedla äfven
sommartrafik, skulle blifva för den allmänna samfärdseln af ringa betydelse,
synes statsbidrag till vägen Jäckvik—riksgränsen icke heller böra beviljas,
förr än visshet vunnits, att jemväl öfriga nyssnämnda arbeten komma till
utförande.

Ifråga om anläggningen af vägen Arjepluog- Jäckvik har, såsom redan
nämnts, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upplyst, att bidrag till densamma
från vägbyggnadsfonden är sökt, och att Arjepluogs vägbyggnadsskyldige
socknemän åtagit sig denna vägdels byggnad och underhåll, dock endast under
förutsättning, att af statsmedel bekostades byggandet och underhållet, tills
annorledes förordnades, af vägen Jäckvik—riksgränsen. Då jag emellertid,
enligt hvad ofvan anförts, anser underhållet af sistnämnda väg icke böra

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

17

bekostas af statsmedel, torde uttryckligt förbehåll böra stadgas om åtagande
från de vägbyggnadsskyldiges sida att, utan anspråk på bidrag till nämnda
underhåll, mot åtnjutande af statsunderstöd på vanliga vilkor bygga vägen
Arjepluog—Jäckvik. ,

Beträffande derefter vägens fortsättning inom Norge, har jag, med stöd
af mig vid denna vägfragas föredragning inför Kongl. Maj:t den 11 mars
1898 lemnadt bemyndigande, uti skrifvelse samma dag till norska regeringens
departement för de allmänna arbetena, med framhållande, att en förbindelseled
i dessa trakter med Norge vore af betydelse och sedan länge varit
ifrågasatt, anhållit om upplysning, huruvida utsigt förefunnes, att, derest sommarväg
från Jäckvik till riksgränsen anlades, den å norska sidan befintliga
vägen komme att samtidigt sättas i stånd att förmedla vanlig sommartrafik.

Härå har det norska departementet den 10 innevarande månad meddelat
svar, hvaraf framgår, att af departementet i ärendet infordradt utlåtande
från vederbörande ännu ej inkommit, men väntades blifva afgifvet så
tidigt, att frågan skulle kunna göras till föremål för behandling i den proposition,
angående anslag till vägväsendet, som komme att aflåtas till det i
oktober månad detta år sammanträdande Storting.

Då emellertid frågan i Norge sålunda ännu är oafgjord, torde det af
mig förordade medgifvandet böra göras beroende deraf, att från norsk sida
beslut fattas om den inom Norge förefintliga vägens försättande i sådant skick,
att vanlig sommartrafik må kunna derå förmedlas.

Emot den af majoren Lindequist uppgjorda planen för ifrågavarande
vägföretag, sådan samma plan åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordats,
har jag icke något att erinra, liksom icke heller mot den af nämnda
styrelse beräknade kostnaden för arbetets utförande. På sätt samma styrelse
föreslagit, torde, förutom det mindre belopp, som, för arbetenas påbörjande,
under innevarande år kan komma att anvisas, arbetskostnaden lämpligen
kunna fördelas till utgående under fyra år, i hvilket fall vägen torde kunna
blifva färdig inom 1903 års utgång.»

Genom den i statsrådsprotokollet förebragta utredningen synes det utskottet
vara ådagalagdt, ej mindre att den ifrågasatta väganläggningen från
Jäckvik till riksgränsen skulle vara af stor betydelse för vidsträckta delar
af Norrbottens län, än äfven att densamma icke torde kunna komma till
stånd, utan att kostnaden härför helt och hållet bestrides af statsmedel.
Enligt den kongl. propositionen skulle emellertid icke särskilt anslag för
detta ändamål erfordras, utan kostnaden härför under de närmaste åren utgå
af den till Kongl. Maj:ts förfogande stälda fonden för anläggning åt nya samt
förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar. Vid
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

sådant förhållande och särskildt med hänsyn dertill att, jemlikt departementschefens
hemställan, underhållet af berörda väg skulle komma att hvila på
vederbörande väghållningsskyldige, hvilka tillika måste åtaga sig att mot åtnjutande
på vanliga vilkor af bidrag från vägbyggnadsfonden anlägga eu
lång och dyrbar landsväg i anslutning till den ofvannämnda, anser sig utskottet
hafva skäl tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nu gjorda framställning i ämnet.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgifva, att till anläggning af
väg inom Norrbottens län mellan Jäckvik och riksgränsen
anslag må — under det i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 23 januari 1899 angifna vilkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark samt under den i samma protokoll
omförmälda förutsättning, dels att vederbörande väghållningsskyldige
förbinda sig ej mindre att underhålla nämnda
väg, än äfven att mot åtnjutande af statsbidrag från vägbyggnadsfonden
på vanliga vilkor utföra väganläggningen
Arjepluog—Jäckvik, dels ock att från norsk sida beslut
fattas om den inom Norge mötande vägens försättande i
sådant skick, att vanlig sommartrafik kan derå förmedlas
— kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade
medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens
anlitande i allmänhet stadgade vilkor, att statsbidraget
icke må utgå med högre belopp än två tredjedelar
af den för väganläggningen beräknade kostnaden.

Stockholm den 18 april 1899.

På statsutskottets vägnar:

OHR. LUNDEBERG.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1899.