Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ant. till lliksd. kansli den 10 mars 1899, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under ri/csstatens
fjerde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret.

(l:a U. A.)

Ordinarie anslag.

Arméförvaltningen.

l:o. I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har
Kongl. Maj:t under fjerde hufvudtiteln uti punkten 1 föreslagit Riksdagen
att, under förutsättning af bifall till hvad under samma hufvudtitel
uti punkterna 3, 4 b och c, 5, 6, 7 och 8 föresloges, dels, med
godkännande af de i statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 13 januari innevarande år angifna grunder för förändrad organisation
af arméns centrala styrelse samt de för artilleristyrelsen, fortifikationstyrelsen,
intendenturstyrelsen och arméns sjukvårdsstyrelse upprättade,
vid statsrådsprotokollet fogade nya stater, äfvensom de för
åtnjutande af de i dessa stater upptagna aflöningsförmåner i statsrådsprotokollet
angifna vilkor, i riksstaten för år 1900 å fjerde hufvudtiteln
uppföra följande nya anslag till nedannämnda belopp, nemligen:

till artilleristyrelsen.......................................................... kronor 20,300: —

» fortifikationsstyrelsen................................................... » 16 800: _

» intendenturstyrelsen ..................................................... » 94 000: _

» arméns sjukvårdsstyrelse ........................................... » 17 798: _

Bih. till Riktd. Prof. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 5 Haft. (N''.o 5.J

Angående
uteslutning
ur riksstaten
af detta anslag
och uppförande
i dess
ställe af nya
anslag.
[!•]

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

dels ock, vid bifall härtill, ur riksstaten för samma år utesluta anslaget
till armé förvaltningen, kronor 147,265.

Till åberopade statsrådsprotokollet har statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet uti denna fråga anfört följande (sid. 4).

Sedan Kongl. Maj:t låtit inom landtförsvarsdepartementet med
hjelp af särskildt tillkallade personer utarbeta ett förslag till omorganisation
af arméns förvaltning och vederbörande myndigheter blifvit
hörda öfver förslaget, hade Kongl. Maj:t i samband med propositionen till
1898 års Riksdag angående reglerandet af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel för år 1899 framlagt förslag till ny organisation af
arméns förvaltning. Enligt detta förslag, hvilket endast i vissa, mindre
väsentliga delar afvikit från det inom landtförsvarsdepartementet utarbetade
skulle:

den nuvarande arméförvaltningen omorganiseras till tre särskilda
centrala styrelser genom artilleri- och fortifikationsdepartementens utbrytning
och ombildning till artilleri- och fortifikationsstyrelser samt de
nuvarande intendents- och civila departementens sammanslagning till
en gemensam styrelse, intendenturstyrelsen,

sjukvårdsbyrån utbrytas från intendentsdepartementet och under
namn af arméns sjukvårdsstyrelse ställas under öfverfältläkaren, samt
fördelningsintendenturerna utvidgas genom tilldelning af revisionstjenstemän
för granskning af truppförvaltningsmyndigheternas räkenskaper,
dock med bibehållande af beslutanderätten (domsrätten) i anmärkningsmål
vid de centrala förvaltningsmyndigheterna.

Enligt det för Riksdagen framlagda förslaget skulle sålunda artilleristyrelsen
öfvertaga den förvaltande myndighet, som utöfvats af arméförvaltningens
artilleridepartement samt dessutom handlägga de mål,
som tillhörde generalfälttygmästarens expeditions verksamhetsområde.
I fråga om de ärenden, som styrelsen alltså skulle komma att handlägga,
hänvisades till det inom landtförsvarsdepartementet utarbetade
förslaget, hvaraf tryckta exemplar till Riksdagens ledamöter öfverlemnades.
Styrelsen skulle utgöras af generalfälttygmästaren såsom chef
samt fälttygmästaren och chefen för artilleristaben såsom ledamöter och
chefer för hvar sin af de två byråer, deri styrelsen skulle fördelas
nemligen förvaltningsbyrån och tekniska byrån. På förvaltningsbyrån
skulle tjenstgöra, förutom chefen samt kommenderade officerare och
underofficerare, följande ordinarie civila tjensteman, nemligen:

1 sekreterare, tillika kamrerare,

1 registrator,

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

3

1 bokhållare, tillika redogörare, samt

1 revisor.

Personalen å tekniska byrån skulle uteslutande utgöras af officerare
och underofficerare.

Styrelsen skulle derjemte ega antaga extra ordinarie tjensteman,
tillfälliga biträden och vaktbetjente, äfvensom vid behof mot ersättning
rådfråga juridiskt bildade personer.

I fråga om ärendenas fördelning å byråerna äfvensom de föreslagna
ordinarie civila tjenstemännens åligganden hänvisades till landtförsvarsdepartementets
förslag.

Uti alla till styrelsens handläggning hörande mål skulle generalfälttygmästaren
på vederbörande byråchefs föredragning vara allena
beslutande. Vid föredragning af vissa angifna mål skulle protokoll
föras och dervid iakttagas, att byråchef, som i ett dylikt ärendes handläggning
deltagit, men ej kunnat instämma i beslutet, skulle låta till
protokollet anteckna sin afvikande mening.

Kostnaden för den sålunda föreslagna styrelsen skulle enligt bifogadt
förslag till stat uppgå till 20,300 kronor.

Fortijikationsstyrelsen skulle handlägga alla de ärenden, som tillhörde
arméförvaltningens fortifikationsdepartement samt byggnadsafdelningen
vid fortifikationsstabens hufvudstation, på sätt landtförsvarsdeparmentets
förslag närmare utmärkte. Styrelsen skulle utgöras af chefen för
fortifikationen såsom chef för styrelsen samt öfversten och en annan
regementsofficer vid fortifikationen såsom ledamöter och chefer för hvar
sin af de två byråer, förvaltnings- och tekniska byrån, hvari styrelsen
skulle indelas. På förvaltningsbyrån skulle tjenstgöra, förutom byråchefen
samt kommenderade officerare och underofficerare, följande ordinarie
civila tjenstemän, nemligen:

1 sekreterare, tillika kamrerare,

1 revisor, tillika registrator, samt

1 bokhållare, tillika redogörare.

Personalen å tekniska byrån skulle deremot uteslutande bestå af
officerare och underofficerare vid fortifikationen.

Styrelsen skulle ega antaga juridiskt biträde, extra tjenstemän och
vaktmästare.

I fråga om ärendenas fördelning mellan byråerna, de ordinarie
civila tj enstemännens åligganden samt ärendenas handläggning inom
styrelsen skulle gälla bestämmelser, motsvarande dem, som meddelats
beträffande artilleristyrelsen.

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Årliga kostnaden för fortifikationsstyrelsen skulle enligt upprättadt
förslag till stat uppgå till 16,800 kronor.

Intendenturstyrelsen skulle öfvertaga den förvaltande myndighet, som
utöfvades af arméförvaltningens intendents- och civila departement, med
undantag dock af de ärenden, som handlades å intendentsdepartementets
sjukvårdsbyrå. Intendenturstyrelsen skulle lyda under generalintendenten
såsom chef samt arbeta på tre byråer, en militärbyrå och två
civilbyråer. Såsom chef å militärbyrån skulle tjenstgöra en fältintendent
och såsom chefer å civilbyråerna ett krigsråd å hvardera byrån.
Styrelsen skulle således utgöras af generalintendenten såsom chef och
de tre byråcheferna såsom ledamöter. Till militärbyråns handläggning
skulle höra alla ärenden, som anginge arméns beklädnad och utredning,
naturaförplägnad, öfningar m. m., och skulle å byrån tjenstgöra erforderlig
personal ur intendenturcorpsen.

På l:a civilbyrån skulle handläggas alla mål, som anginge arméns
rekrytering och aflöning, inqvarterings-, rese- och traktamentsersättningar,
indelningsverket, disposition af anslag och fonder, kongl. remisser,
som af generalintendenten ej tilldelades annan byrå, arkivet m. m.

Förutom det krigsråd, som skulle vara chef för denna byrå, skulle
dess personal utgöras af en sekreterare, en notarie, en registrator samt
extra ordinarie tjenstemän.

Till 2:a civilbyrån skulle höra alla ärenden angående kassa- och
räkenskapsväsendet, pensioneringen från Vadstena krigsmanshuskassa
och invalidhusfonden, besvärs- och anmärkningsmål m. m. äfvensom den
revision, som inom intendenturstyrelsen skulle ifrågakomma.

Personalen å denna byrå skulle utgöras af, förutom krigsrådet, två
kamrerare, två bokhållare, deraf den ene tillika redogörare, en revisor,
som till sitt biträde skulle hafva en examinerad intendentsaspirant, samt
extra ordinarie tjenstemän. Dessutom skulle styrelsen ega antaga juridiskt
biträde samt vaktmästare.

I fråga om de ordinarie civila tjenstemännens åligganden hänvisades
till bestämmelserna i landtförsvarsdepartementets förslag.

I alla mål skulle generalintendenten på vederbörande byråchefs
föredragning allena besluta; och skulle i fråga om protokolls förande
och reservationsrätt gälla detsamma, som vid artilleristyrelsen blifvit
omförmäldt.

Enligt bifogadt förslag till stat skulle kostnaden för den sålunda
föreslagna intendenturstyrelsen uppgå till 89,000 kronor.

Arméns sjukvårdsstyrelse skulle handlägga alla sådana mål angående
arméns sjukvårds- och veterinärväsende, som ej borde handläggas af

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

5

medicinalstyrelsen, äfvensom disponera alla medel, anslagna till sjukvårds-
och veterinärmateriel vid armén. Arméns sjukvårdsstyrelse skulle
lyda under öfverfältläkaren såsom chef och personalen i öfrigt utgöras
af

1 byråchef, fördelningsläkare,

1 assistent och adjutant hos öfverfältläkaren, bataljonsläkare,

1 assistent, regementsveterinär,

1 assistent, sjukvårdsintendent,

1 underofficer från Svea trängbataljons sjukvårdskompani.

öfverfältläkaren skulle befrias från att inom medicinalstyrelsen
föredraga eller deltaga i handläggningen af andra mål än dem, som
anginge armén eller flottan.

Regementsveterinären skulle befordras från garnisonsregemente i
Stockholm mot åtnjutande af årligt arfvode. Sjukvårdsintendent skulle
beordras ur intendenturcorpsen. Enär adjutanten borde kunna vara
registrator och intendenten sköta kassan och räkenskaperna, vore någon
civilpersonal för dessa angelägenheter ej erforderlig.

Den på dessa grunder upprättade staten för arméns sjukvårdsstyrelse
slutade å ett belopp af 17,670 kronor.

Vid hvarje fördelningsintencLentur skulle placeras eu revisor för granskningen
af truppförbandens medels- och persedelredogörelser med undantag
af de persedelredovisningar, för hvilkas granskning kräfdes särskild
teknisk sakkunskap. Till biträde åt revisorerne skulle vidare vid hvarje
fördelning placeras en examinerad intendentsaspirant. Revisionen af
räkenskaperna för de Gotländska truppförbanden skulle ega rum inom
intendenturStyrelsen. Beslutanderätten (domsrätten) i anmärkningsmål
skulle bibehållas vid de centrala förvaltningsmyndigheterna. I öfverensstämmelse
härmed uppfördes på staten för intendenturstyrelsen sex
revisorer utöfver den revisor, som skulle tjenstgöra å styrelsens andra
civilbyrå.

I fråga om öfverflyttningen af den nuvarande personalen i arméförvaltningen
till de föreslagna nya styrelserna, hade departementschefen
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 14 januari
1898 anfört följande.

öfverflyttningen vore väsentligen underlättad genom kongl. kungörelsen
den 28 maj 1880, angående vilkoren för åtnjutande af de
från 1881 års början faststälda nya aflöningsförmånerna för arméförvaltningen,
i hvilken kungörelse föreskrefves, att embete- och tjensteman
vid arméförvaltningen skulle vara underkastad den vidsträcktare

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som vid en möjligen
inträdande förändrad organisation af förvaltningen eller dess särskilda
afdelningår eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad, äfvensom,
derest i en framtid verkets ställning inom statsförvaltningen så förändrades,
att detsamma ej längre kunde såsom sjelfständigt embetsverk
anses, vara förpligtad att, med bibehållande af den tjenstegrad och
aflöning han innehade, efter den nya arbetsordningen sköta de med
tjensten förenade göromål.

Hvad då först vidkomme chefen för arméförvaltningens civila
departement, generalkrigskommissarien, funnes ingen motsvarande tjenst
i någon af de föreslagna nya styrelserna, utan blefve det nödvändigt,
att lian, derest den föreslagna nya organisationen vunne bifall, öfverflyttades
å indragningsstat.

Högsta gradens fenster eller krigsrådsbefattningarna vore enligt
den nuvarande organisationen af arméförvaltningen 3, under det att
endast 2 dylika befattningar funnes upptagna i staterna för de nya styrelserna;
men som en af ifrågavarande befattningar, enligt Kongl.
Maj:ts beslut, i afvaktan på den ifrågasatta omorganisationen uppehölles
på förordnande, kunde indragning af en krigsrådstjenst ske utan svårighet.

2. gradens tjenst innehades af 8 personer, nemligen 4 sekreterare,
3 kamrerare och 1 krigskassor, af hvilka dock två af samma
skäl, som nyss anförts, hade tj ensten endast på förordnande, nemligen
1 kamrerare och krigskassören, och således vore skyldige att
återgå till de tjenster, som de innehade på stat. Motsvarande tjenster
vid de föreslagna styrelserna skulle blifva endast 5, nemligen 3 sekreterare
och 2 kamrerare, hvadan det till en början komme att finnas
1 öfvertalig tjensteman af 2. graden, såvida organisationen komme
att träda i kraft från och med år 1899; men då en åt innehafvare
af de ifrågavarande befattningarna vore född år 1835, kunde detta
förhållande blifva af endast kort varaktighet.

Lägsta gradens tjenster skulle deremot blifva talrikare än för närvarande,
nemligen 16 (9 revisorer, 3 registratorer, 3 bokhållare och

1 notarie) i stället för 9 (4 revisorer, 3 revisorer och bokhållare och

2 bokhållare).

Genom sjukvårdsbyråns utbrytning från intendentsdepartementet
och bildandet af den nya sjukvårdsstyrelsen skulle icke ske någon
sådan förändring i afseende å personalen, att någon tjensteman blefve
öfvertalig.

De ordinarie vaktmästarnes i arméförvaltningen antal vore nu 6

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

7

och skulle enligt den föreslagna organisationen af de nya styrelserna
blifva lika många.

Det skulle således, om förslaget till förändrad organisation af
arméns förvaltning godkändes, förutom generalkrigskommissarien, finnas
allenast en tjensteman i arméförvaltningen, för hvilken motsvarande
tjenst ej kunde beredas i någon af de nya styrelserna. Dessutom skulle
en sekreterare och auditör samt en kassör och redogörare vid fortifikationen
blifva öfvertaliga. För dessa tjenstemän måste alltså aflöning
på annat sätt beredas. 1 riksstaten funnes under benämningen Dersättning
åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisationD upptaget ett
»förslagsanslag, högst», afsedt, såsom anslagets benämning också utvisade,
att bestrida vissa före 1892 års omorganisation i vederbörande
stater upptagna aflöningsförmåner, hvilka ej i nu gällande stater återfunnes,
utan skulle utgå allenast så länge som de personer, hvilka då
voro innehafvare af vissa befattningar, komme att i dessa befattningar
qvarstå. Det syntes derför lämpligt, att de löner, tjenstgöringspenningar
och ålderstillägg, som måste utbetalas till de tjenstemän, hvilka
skulle komma att blifva öfvertaliga vid den ifrågasatta omorganisationen
af arméns förvaltning, uppfördes att utgå från detta anslag. Dessa
tjenstemän vore:

sekreteraren vid arméförvalt-

Födelseår.

Lön.

Tjenstgörings-

penningar.

Ålderstillägg.

ningen L. R. Lindbohm...
sekreteraren vid fortifikatio-

1835

3,000: —

1,500: —

1,000: —

nen G. O. Lindbom .........

kassören vid fortifikationen

1848

2,500: —

—

1,000: —

H. F. W. G ce te ...........

1847

2,000: —

—

500: —

summa kronor

7,500: -

1,500: —

2,500: —,

hvarvid dock anmärktes, att för sekreteraren vid fortifikationen G. O.
Lindbom, oaktadt hans lön å fortifikationens stat utgjorde 3,000 kronor,
såsom lön upptagits allenast 2,500 kronor af det skäl, att å fortifikationens
stat skulle uppföras arfvode för eu auditör med 500 kronor,
hvarigenom alltså detta belopp blefve tillgängligt för bidrag till aflönande
af nämnde sekreterare, som ju jemväl vore auditör vid Svea
ingeniörbataljon. Gillades denna åsigt, skulle alltså anslaget till ersättning
åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation behöfva förhöjas
med tillhopa 11,500 kronor.

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Emot hufvudgrunderna för arméförvaltningens föreslagna ombildning.
till tre styrelser, artilleri-, fortifikations- och intendenturstyrelserna,
och i samband dermed sjukvårdsbyråns ställande under öfverfältläkaren,
hade de militära myndigheter, till hvilka organisation sförslaget remitterats,
i allmänhet icke framstält några anmärkningar af principiel
natur.

Arméförvaltningen åter, som ansett sig kunna i princip godkänna
ett. sammanförande af artilleri- och fortifikationsärendena till särskilda
artilleri- och fortifikationsstyrelser, afstyrkte organisationsförslaget i
öfrigt, enär arméförvaltningen af skäl, för hvilka längre ner skulle redogöras,
afstyrkt öfverflyttandet till fördelningsintendenturerna af den
revision, som nu verkstäldes inom armé förvaltningen, och ett sådant
öfverflyttande uppenbarligen utgjorde den nödvändiga grunden och förutsättningen
för organisationsförslagets utförbarhet. Äfven kammarrätten
och statskontoret hade afstyrkt revisionens öfverflyttande till fördelningsintendenturerna.
De tre embetsverken hade dervid hufvudsakligen
anfört,

kammarrätten:

revisorerna vid fördelningsintendenturerna skulle icke med lika
sakkunskap och lika skyndsamt som arméförvaltningens revisionstjenstemän
kunna fullgöra revisionsarbetet i dess helhet;

handläggningen af revisionsgöromålen skulle, till följd af revisionstj.
enstemännens skilda tjenstgöringsorter, förlora i likformighet, och de
vid de i landsorten förlagda fördelningsintendenturerna anstälda revisionstjenstemännen
skulle icke vinna den allmänna öfverblick öfver arméns
förvaltning eller kunna förskaffa sig de hjelpkällor för behörigt fullgörande
af sina göromål, som nu stode arméförvaltningens revisorer
till buds;

räkenskaperna skulle sannolikt icke lika tidigt som nu kunna blifva
användbara för. uppgörande af bokslutet för fjerde hufvudtiteln;

då fördelningschef och fördelningsintendent hade till åliggande att
inom vederbörlig arméfördelning öfvervaka hushållningen vid till densamma
hörande truppförband och att vid behof söka åvägabringa till
besparing ledande åtgärder, syntes förslaget att pålägga fördelningsintendenturernas
revisionsfördelningar detta vigtiga bestyr vara mindre
lämpligt och beteckna en försämring af den nuvarande kontrollen i afseende
å hushållningen;

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

9

revisorerna och deras biträden skulle, såsom tillhörande intendenturcorpsen
och stälda i subordinationsförhållande under fördelningsintendenturerna,
sannolikt icke visa sig besitta lika stor sjelfständighet vid
utöfvande af sin verksamhet som nuvarande revisionspersonal, hvilken
under sin tjenstgöring inom arméförvaltningen vore stäld utom närmare
beröring med de redogörare eller myndigheter, hvilkas räkenskaper
det ålåge. densamma att granska;

revisionspersonalen i arméförvaltningen hade visat sig besitta större
sakkunskap och vidsträcktare kännedom om de å arméns förvaltning
tillämpliga författningarnas anda och bokstaf än de till intendenturcorpsen
hörande redogörare, ur hvilken corps fördelningsintendenturernas
revisionspersonal skulle rekryteras;

då, såsom i organisationsförslaget framhållits, erfarenheten visat,
att intendenturcorpsens nuvarande organisation ej visat sig betrygga
eller ens möjliggöra en god rekrytering af nämnda corps, ansåges det
kunna befaras, att de föreslagna revisionsbiträdena (underintendenter
eller intendentsaspiranter) ej skulle befinnas för tjenstgöringen inom
revisionsafdelningen behörigen qvalificerade eller ens kunna till ifrågastäldt
antal anskaffas, under det att, enligt i arméförvaltningen vunnen
upplysning, för närvarande ett tiotal e. o. tjenstemän utan fast anställning,
emot en obetydlig godtgörelse, lemnade ett erkännansvärdt biträde
vid revisionsarbetet inom arméförvaltningens civila byråer;

statskontoret:

revisorerna vid fördelningsintendenturerna skulle ej undfå den sjelfständiga
ställning, dessa tjenstemän borde intaga, utan komme i en till
fördelningsintendenturen och stundom äfven till fördelningsintendenten
beroende ställning;

arméförvaltningen:

med ifrågavarande anordning skulle följande brister och olägenheter
vara förenade:

skiljaktig författningstolkning och saknaden af de för revisionen
vigliga hjelpkällor, som funnes i det centrala embetsverk^;

en icke tillräckligt sjelfständig eller oberoende revisionspersonal,
som dessutom ej vore i besittning af nog grundliga författningskunBih.
till Riksd. Prot. 1800. 4 .Samt. 1 A/d. ö Häft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

skaper — personalen vid intendenturcorpsen hade nemligen icke visat
sig eg a sådan kännedom om författningarna rörande arméns förvaltning
eller förmåga att tillämpa dessa, som vore erforderliga;

räkenskapernas försenade insändande till centralmyndigheten;

frånvaron från arméns centrala förvaltningsmyndighet af den naturliga
rätten att genom egen revision förvissa sig om de till arméns
förvaltningsmyndigheter utanordna demedlens behöriga och författningsenliga
användning; samt

det uppenbarligen olämpliga förhållandet, att anmärkningar, som
mot räkenskaperna framstäldes af revisionen hos fördelningsintendenturerna,
icke kunde der vid anmärkningarnas bestridande fastställas.

Häremot; hade departementschefen vid ärendets föredragning erinrat:

Visserligen måste författningskunskapen vara större inom en central
revision, der den enskilde revisorn kunde få hjelp och understöd
af förmän och kamrater inom författningsområden, som af honom vore
mindre kända, så att detta skäl till förslagets afstyrkande i ifrågavarande
del skulle vara tungt vägande, såvida revisionen såsom hittills skulle
inskränkas till siffrorna, verifikationerna och utgifternas författningsenlighet;
men såsom förslaget angåfve, borde revisionen vara så organiserad,
att den förmådde tränga djupare in i räkenskaperna och äfven
anmärka sådana utgifter, som ej öfverensstämde med god hushållning
och sparsamhet. Och första vilkoret härför vore ovilkorligen, att de
reviderande tjenstemännen stäldes trupperna så nära som möjligt och
således numera, sedan fördelningsintendenturer inrättats, fördelades på
dessa. Härigenom måste äfven arméfördelningschefen och fördelningsintendenten
få tillfälle till vidgad öfverblick öfver förvaltningen vid
underlydande trupper och anstalter och således kunde i verksammare
mån än hittills fylla en af sina vigtigaste uppgifter i fredstid, tillvaratagandet
af stadskassans intressen. Den anmärkta bristen på likformighet
i revisionsarbetet å de olika arméfördelningsrevisionerna kunde
förekommas genom direktiv från centralstyrelserna och hade dessutom
mindre betydelse, enär ju alla räkenskaper skulle undergå förnyad
granskning inom kammarrätten, och det torde vara att underskatta
kammarrättens revision, om man ansåge, att under denna en annan
central revision skulle vara af behofvet påkallad. Den fruktan för
osjenständighet hos fördelningsrevisorerna, som embetsverken hyst,
torde näppeligen vara berättigad, enär afsedt vore, att desse tjenstemän
skulle med fullmagt tillsättas af intendenturstyrelsen, å hvilkens stat
de äfven blifvit upptagna, och att uti behörig författning eller instruktion
omgärda deras ställning med sådana bestämmelser, att de vid ut -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

11

öfvande! af sin uppgift och skötandet af sitt kall skulle erhålla en fullt
betryggad sjelfständighet. Och hvad beträffade den försening af bokföringsarbetet
vid centralmyndigheten, som enligt embetsverkens åsigt
skulle blifva en följd af revisionens förläggning till fördelningsintendenturerna,
uppvägdes den åf att revisionsarbetet genom dess decentralisering
påskyndades.

Beträffande det sålunda af Kongl. Maj:t till 1898 års Riksdag framlagda
förslaget hade,'' enligt hvad departementschefen vidare erinrade,
statsutskottet yttrat, att förslaget enligt utskottets uppfattning innebure
ett fullföljande af den på grund af 1892 års urtima Riksdags beslut
inledda utvecklingen af arméns förvaltningsväsende, i hvad förslaget
afsåge utvidgande af arméfördelningschefernas förvaltningsmyndighet
samt tillämpande af principen om sjelfhushållning vid de lägre truppförbanden.
Med den ökade sjelfhushållning vid trupperna, som utskottet
funne vara ett kraftigt medel till främjande af en sparsam och
ändamålsenlig användning af de till landtförsvarets behof anvisade medlen,
uppkomme också enligt utskottets åsigt behof af en revision, som
på nära håll kunde följa förvaltningen af de till truppförbandens förfogande
stälda medlen, och kunde utskottet ej dela de betänkligheter,
som från åtskilliga håll uttalats emot förslaget om förflyttning till arméfördelningarna
af den nu inom arméförvaltningen försiggående första
revisionen af arméns räkenskaper, utan ansåge utskottet det tvärtom
kunna ifrågasättas, huruvida icke äfven domsrätten i anmärkningsmål
borde öfverflyttas från centralmyndigheten till arméfördelningscheferna.

I afseende på arméförvaltningens omorganisation till särskilda styrelser
hyste utskottet visserligen vissa betänkligheter, härledande sig
från fruktan, att sammanhållningen mellan de olika grenarna af arméns
förvaltning härigenom skulle försvagas, men utskottet ansåge sig dock
böra biträda det föreliggande förslaget, emedan det i andra hänseenden
innebure väsentliga förbättringar af den nuvarande organisationen och
olägenheten af styrelsernas fria ställning gent emot hvarandra kunde
aflägsnas genom de instruktioner, som förmodades blifva utfärdade för
de särskilda styrelserna.

Af den diskussion, som uppstått inom Riksdagens kamrar, då det
sålunda af statsutskottet i hufvudsak tillstyrkta förslaget förelegat till
behandling inom desamma, kunde, enligt departementschefens åsigt,
anses framgå — om man bortsåga från de anföranden, som framburits
af principiella motståndare till hela förslaget och till de grunder, hvarpå
det hvilade — att det egentligen varit den första revisionens förflyt -

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

tande från centralmyndigheten till fördelningsintendenturerna samt användandet
af intendentsaspiranter såsom biträden åt revisorerna, som
förorsakat frågans fall vid Riksdagen.

Nästan alla de talare, som uppträdt mot förslaget, hade, stödjande
sig på kammarrättens, statskontorets och arméförvaltningens afstyrkande
utlåtanden, framhållit den fara, som de såge uti den första revisionens
förläggande från den centrala förvaltningsmyndigheten till fördelningsintendenturerna.
De fruktade nemligen, att den ensam stående revisorn
vid dessa skulle bli utsatt för påtryckningar från de militära myndigheterna,
som han ej skulle kunna motstå, påtryckningar, för hvilka han
ej skulle kunna blifva utsatt vid centralverket, inom hvilket han skulle
vara hägnad af hela det moraliska stödet af det verk, han tillhörde,
och den kamrateorps, han hade omkring sig, när han vågade framställa
sina anmärkningar.

Departementschefen ville för sin del uttala, att hans uppfattning,
att den föreslagna decentralisationen af revisionen skulle medföra afsevärda
fördelar i afseende på revisionens omfattning och grundlighet,
icke blifvit rubbad af hvad sålunda förekommit; men då denna del af
förslaget mött sådant motstånd, att det syntes omöjliggöra förslagets
genomförande i öfriga delar, ansåge han, att tanken på införandet af
fördelningsrevisioner för närvarande borde öfvergifvas. På de skäl, det
inom landtförsvarsdepartementet utarbetade förslag innehölle och som
vid samma förslags föredragning inför Kongl. Maj:t den 14 januari
1898 af departementschefen framhållits, måste ett genomförande af förslaget
i öfrigt anses högeligen önskvärdt. Enligt departementschefens
mening borde derför förslaget härutinnan å nyo framläggas till Riksdagens
pröfning och revisionen dervid bibehållas vid den centrala embetsinyndigheten.
Af ett sådant ordnande af revisionen skulle blifva
en följd, att de intendentsaspiranter, som skolat vid fördelningsintendenturerna
tjenstgöra såsom revisorsbiträden, borde ersättas med civila
amanuenser, för hvilka således kräfdes höjning i anslaget till intendenturstyrelsen,
under det att de å anslaget till intendenturcorpsen upptagna
arfvodena till examinerade intendentsaspiranter och underintendenter,
25,000 kronor, skulle kunna minskas med motsvarande belopp,
hvilket skäligen syntes kunna beräknas till 5,000 kronor. Att någon
nedsättning af det föreslagna antalet revisorer icke borde ega rum i
följd af revisionens bibehållande vid den centrala embetsmyndigheten,
ansåge departementschefen framgå deraf, att, fastän de nuvarande revisorernas
å intendents- och civila departementen antal vore 4 och under
en följd af år revisorsgöromål varit uppdragna åt ytterligare åtskilliga

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

13

extra tjensteman, en del räkenskaper icke hunnit i arméförvaltningen
granskas, innan de öfverlenmats till kammarrätten.

För de skäl, som talade för arméförvaltningens omorganisation på
föreslaget sätt, ansåge departementschefen sig böra i korthet å nyo
redogöra.

För närvarande rådde mellan de för truppförbanden vigtigaste förvaltningsgrenarne
en skadlig dualism, i det n+t de ärenden, som anginge
förplägnad, beklädnad, remontering, öfningar m. m., skulle
handläggas å arméförvaltningens intendentsdepartement, och de, som
anginge aflöning och rekrytering m. m., å arméförvaltningens civila
departement. Detta förhållande medförde den olägenheten, att de för
de underordnade förvaltningsorganen — fördelningsintendenturerna och
truppförbandens förvaltningar — behöfliga medlen måste reqvireras
från och redovisas inför olika myndigheter, och att, då förskott till
nämnda underordnade förvaltningsorgan icke kunde undvikas, önskvärd
reda och trygghet i kassaväsendet icke kunde ernås. Berörda, för
öfrigt till slitningar mellan de båda departementen lätt föranledande
dualism skulle komma att försvinna genom införandet af en enhetligt
ordnad intendenturförvaltning, den föreslagna intendenturstyrelsen, hvilken
skulle öfvertaga de båda nämnda departementens åligganden. Alla de
talrika mål, Indika berörde såväl intendentsdepartementets som civila
departementets verksamhetsområde och i följd deraf nu måste handläggas
af båda departementen, skulle få en snabbare handläggning, då
förvaltningen blefven enhetligt organiserad med en för ärendenas behöriga
gång ansvarig chef och målen således ej behöfde undergå utredning
på två ställen. Den enhet i räkenskaps-, redovisnings- och revisionsväsendet,
hvilkens önskvärdhet så ofta blifvit uttalad, skulle komma
till stånd och genomförandet af en utvidgad decentraiisation af förvaltningsgöromålen
på fördelningsintendenturerna och truppförhandens
förvaltningar väsentligen underlättas.

Genom artilleri- och fortifikationsdepartementens utbrytning ur
arméförvaltningen och sammanslagning på föreslaget sätt med de rent
militära expeditioner, som för närvarande egde bestånd vid sidan om
arméförvaltningen, nemligen generalfälttygmästarens expedition och
fortifikationsstabens hufvudstation, skulle äfven för dessa förvaltningsgrenars
centralmyndigheter erhållas en för ärendenas snabba behandling
eftersträfvansvärd-enhet och åtskilligt onödigt skrifveri undanrödjas,
som med nuvarande organisation måste ske mellan artilleridepartementet
och generalfälttygmästarens expedition och mellan fortifikatiousdepartementet
och hyggnadsafdelningen af fortifikationsstabens hufvudstation

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

med anledning deraf, att alla teknisk kunskap kräfvande mål först
måste utredas och i detalj utarbetas i nyssnämnda militära expeditioner
och derefter, för den händelse att kontrakt skulle afslutas med leverantör
eller entreprenör, medel eller persedlar utanordnas, eller dylikt,
öfverlemnas till vederbörande departement i arméförvaltningen för att
derstädes slutbehandlas.

Genom inrättandet af en arméns sjukvårdsstyrelse skulle åvägabringas
enhet och ordning i arméns för närvarande under två myndigheter,
öfverfältläkaren och intendentsdepartementets sjukvårdsbyrå,
lydande sjukvårdsangelägenheter.

Slutligen ville departementschefen erinra derom, att i de instruktioner,
Indika komme att för de föreslagna styrelserna utfärdas, bestämmelser
kunde och borde meddelas, genom hvilka, såsom statsutskottet
också yttrat, nödig sammanhållning emellan de olika grenarne af arméns
förvaltning åstadkommes och hvarje olägenhet af styrelsernas fria ställning
gent emot hvarandra aflägsnades.

Statsutskottet vid 1898 års riksdag hade ansett följande mindre
ändringar i förslaget om organisationen af ifrågavarande styrelser böra
vidtagas, nemligen:

att revisors- och registratorsbefattningarna vid artilleristyrelsen
borde bestridas af en och samma person, såsom vid fortifikationsstyrelsen
föreslagits, i synnerhet som enligt utskottets åsigt intet hinder
förefunnes, att under den ordinarie revisorns oclr registratorns öfverinseende
och på hans ansvar uppdraga diariiföringen till eu amanuens;

att ersättningen för det juridiska biträdet vid fortifikationsstyrelsen
borde nedsättas från 1,500 kronor till 1,000 kronor och för samma
biträde vid intendenturstyrelsen från 1,000 kronor till 500 kronor; samt

att veterinärassistentens vid arméns sjukvårdsstyrelse föreslagna
arfvode, 1,200 kronor, borde nedsättas till det nuvarande, 800 kronor,
emedan hans göromål ej skulle komma att ökas, sedan Riksdagens båda
kamrar vid behandlingen af sjette hufvudtiteln beslutat, att det militära
och civila veterinärväsendet ej skulle skiljas från hvarandra.

Departementschefen anförde emot statsutskottets förslag i berörda afseende^
att uti Kongl. Maj:ts förslag till 1898 års Riksdag tjenstemännens
antal och aflöningsförmåner varit nedbringade så långt, som
ett nöjaktigt utförande af arbetet och en god rekrytering af de civila
tjenstemännen inom de olika styrelserna kunde tillåta, samt erinrade
derom, att arméförvaltningen i sitt utlåtande öfver förslaget till och med

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

15

ansett en icke obetydlig ökning af den föreslagna personalen vara
oundgänglig.

Hvad särskildt anginge revisorn inom artilleristyrelsen, skulle han
icke erhålla mindre arbete än den nuvarande revisorn å arméförvaltningens
artilleridepartement, emedan de stora medels- och persedelredogörelser,
som för närvarande inginge från departementet underlydande
Carl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken, Åkers
krutbruk, de 9 centrala tyg-, gevärs- och ammunitionsförråden, förrådet
å Marma skjutfält och besigtningsofficerarne vid styckebruken fortfarande
skulle komma att insändas till och revideras vid artilleristyrelsen.
Revisorn derstädes, som deraf skulle blifva helt och hållet upptagen,
kunde ej få tid öfrig till registratorsgöromålen, äfven om sjelfva
diariiföringen uppdroges åt en amanuens. För öfrigt hade det visat
sig vara en brist i den nuvarande organisationen af arméförvaltningen,
att registratorsgöromålen vore uppdragna åt amanuenser, hvilkas aflöning
vore så låg, att man ej kunde begära, att de odeladt skulle egna
sig åt det uppdrag, hvarmed de betroddes, och hvilka för vinnande af
meriter, så ofta tillfälle erbjöde sig, sökte förordnande på ordinarie
tjenster inom och utom verket, hvaraf blefve en följd, att registratorstjensten
under en stor del af året upprätthölles af extra amanuenser,
som ej hade tillräcklig kännedom om handlingarna för att på rätt sätt
kunna betjena verkets tjenstemän och allmänheten. Då härtill komme,
att registratorsgöromålen inom artilleristyrelsen komme att blifva betydligt
vidlyftigare än för närvarande i arméförvaltningens artilleridepartement
genom den föreslagna sammanslagningen af generalfälttygmästarens
expedition med samma departement, ansåge departementschefen
det vara skäl att bibehålla en särskild registrator i artilleristyrelsen.

Den ifrågasatta nedsättningen af arfvodena till juridiska biträdena
vid fortifikations- och intendenturstyrelsen syntes ej heller vara välbetänkt.
Chefen för fortifikationen hade i sitt yttrande öfver det framlagda
organisationsförslaget framhållit, hvilka omfattande uppdrag juridiska
biträdet vid fortifikationsstyrelsen skulle hafva att fullgöra, sedan
den nuvarande juridiskt bildade sekreterarens vid fortifikationen och den
civila byråchefens vid fortifikationsdepartementet tjenster blifvit indragna;
med hänsyn härtill hade såväl chefen för fortifikationen som arméförvaltningen
föreslagit, att det juridiska biträdets arfvode skulle sättas
till 2,000—2,500 kronor. Då detta arfvode emellertid blifvit nedsatt
till 1,500 kronor, syntes sparsamhetsprincipen hafva blifvit tillämpad
så långt, som klokheten medgåfve. Äfven vid den föreslagna intendenturstyrelsen
med dess omfattande och mångskiftande verksamhets -

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

område, inom hvilket folie målen angående indelningsverket, leveranser
af olika slags förnödenheter, regementenas samt rust- och rotehållares
enskilda kassor, eganderättsförhållanden å mötesplatser m. m., skulle
sannolikt det juridiska biträdet få så mycket arbete, att någon nedsättning
i arfvodet, 1,000 kronor, ej syntes kunna ifrågasättas.

I anledning af den jemförelse, som blifvit gjord mellan arfvodet
till det nuvarande juridiska biträdet, 2,000 kronor, och de föreslagna
arfvodena till samma slags biträden vid de tre centrala styrelserna,
sammanlagdt 3,000 kronor, ville departementschefen erinra, att de föreslagna
artilleri- och fortifikationsstyrelserna måste antagas oftare än de
nuvarande artilleri- och fortifikationsdepartementen komma att anlita det
juridiska biträdet, enär krigsrådsembetena å dessa departement äfvensom
sekreterarebeställningen vid fortifikationen enligt förslaget skulle indragas.

Hvad anginge veterinärassistentens arfvode, både det redan visat
sig, att hans göromål i sjukvård sbyrån inom arméförvaltningens intendentsdepartement
varit så omfattande, att hans nuvarande arfvode, 800
kronor, kunde anses väl knappt tilltaget; enligt förslaget skulle, äfven
om icke hela det militära veterinärväsendet, såsom ifrågasatt varit, blefve
skildt från medicinalstyrelsen, åtskilliga nya ärenden tilldelas honom,
nemligen upprättande årligen af mobiliserings planer för den militära
veterinärpersonalen, årliga sammandrag af de militärveterinära årsberättelserna,
förslag till förordnande för fältveterinärstipendiaterna, förslag
till möjligen behöfliga nya instruktioner och dylikt. Då dessutom ett träget
arbete i arméns sjukvårdsstyrelse beröfvade den der anstälda veterinären
många tillfällen till en lönande enskild praktik, ansåges någon nedsättning
af det föreslagna arfvodet ej böra ske, om platsen skulle kunna
besättas med fullt kompetent person.

Med anledning af en inom statsutskottet afgifven reservation i
fråga om uppförande å staten för arméns sjukvårdsstyrelse af lön och
dagaflöning åt öfverfältläkaren, hvilken reservation syntes hvila på det
antagandet, att häraf ökad kostnad skulle uppstå på medicinalstyrelsens
stat, ville departementschefen erinra derom, att, såsom i Kongl. Maj:ts
proposition till 1898 års Riksdag angående regleringen af utgifterna
under åttonde bufvudtiteln uttryckligen framhållits, de löneförmåner,
som nu utginge till öfverfältläkaren, genom hans uppförande å annan
stat skulle blifva disponibla för aflöningen af ett nytt medicinalråd.

I enlighet med hvad sålunda anförts både departementschefen låtit
upprätta förslag till stater för artilleristyrelsen, fortifikation sstyrelsen,

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

17

intendenturstyrelsen och arméns sjukvårdsstyrelse; i staten för sistnämnda
styrelse hade, i öfverensstämmelse med hvad af Kongl. Maj:t
under punkten 4 uti denna hufvudtitel föresloges angående höjning i
aflöningsförmånerna åt arméns underbefäl, dagaflöningen till den från
Svea trängbataljon kommenderade sergeanten beräknats till 1 krona 20
öre i stället för nu utgående 80 öre. Staterna slutade å respektive
20,300, 16,800, 94,000 och 17,798 kronor (se bil. n:is 1—4 till statsrådsprotokollet).

Beträffande de vilkor, hvarunder de i dessa stater upptagna aflöningsförmåner
skulle få åtnjutas, syntes böi''a föreskrifvas, att för embets-
eller tjensteman vid nuvarande arméförvaltningen, hvilken blefve
till befattning af motsvarande grad vid någon af de nya styrelserna
Överflyttad, skulle fortfarande i tillämpliga delar gälla de bestämmelser,
som funnes meddelade i kongl. kungörelsen den 28 maj 1880 angående
vilkoren för åtnjutande af de från 1881 års början faststälda nya aflöningsförmåner
för arméförvaltningen, samt att embets- och tjensteman,
som framdeles vunne anställning i någon af nämnda styrelser, skulle,
förutom berörda vilkor, jemväl vara underkastad de ändrade bestämmelser
i fråga om pensionsrätt, som framdeles kunde varda meddelade.

Emellertid berördes äfven åtskilliga andra anslag än anslaget till
arméförvaltningen af den ifrågasatta nya organisationen. Det å intendenturcorpsens
stat upptagna anslaget till arfvoden åt examinerade intendentsaspiranter
eller underintendenter borde af redan anfördt skäl minskas
med det belopp, hvarmed anslaget till amanuenser i intendenturstyrelsen
ökats, eller med 5,000 kronor.

Hvad anginge anslaget till artilleristaben, berördes detta anslag i så
måtto^ af den ifrågavarande omorganisationen af arméförvaltningen, att
den å armé förvaltningens nuvarande stat å artilleridepartementet uppförde
byrachefsassistenten och hans arfvode 1,000 kronor borde öfverflyttas
till artilleristaben. Då a denna stat dessutom för närvarande
funnes upptagen en vaktmästare med arfvode af 600 kronor, men något
skäl icke syntes förefinnas, hvarför denne vaktmästare icke skulle göras
likstäld med vaktmästarne vid de centrala embets verken och hafva pensionsrätt
liksom dessa, hade i det förslag till ny stat för artilleristaben,
som upprättats (se bil. n:o 5 till statsrådsprotokollet), hans löneförmåner
upptagits lika med deras eller sålunda med lön 500 kronor och tjenstgöringspenningar
300 kronor jemte rätt till ålderstillägg.

Hvad anginge anslaget till aflöning och rekrytering, berördes detta i
sa matto af omorganisationen, att en förändring syntes böra ega rum
i gällande stat för fortifikationen. Å denna stat funnes nemligen upptagna
Bih. till Mittel. Prot. lH9d. 4 Sami. / A/d. 5 Höft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

dels en sekreterare, hvilken tillika vore auditör vid Svea ingeniörbataljon,
med årlig lön af 3,000 kronor jemte tva alderstillägg a oOO kronor
efter femte och tionde tjenstaret, samt en kassör och redogöra] e med
årlig lön af 2,000 kronor jemte alderstillägg å 500 kronor efter femte
tjenståret. Dessa tjenstebefattningar borde nemligen, om förslaget till
nv organisation af arméns förvaltning godkändes, såsom öfverflödiga
indragas. Visserligen vore de nuvarande innehafvarne af dessa befattningar,
likasom arméns personal i öfrigt, skyldige att underkasta sig
den förändring i tjenstgöringsskyldighet och aflöningsförmåner, som en
omorganisation af landtförsvaret kunde göra erforderlig, men det syntes
dock icke böra ifrågasättas, att en omorganisation åt arméns förvaltning,
som egentligen ej berörde fortifikationen, skulle anses såsom, en
sådan omorganisation af landtförsvaret, att ifrågavarande, å fortifikationens
stat upptagna tjenstemän skulle vara skyldige att låta .öfverflytta
sig till de nya styrelserna och underkasta sig eu tjenstgöring af
större omfattning och delvis helt annan art än den, som hittills ålegat
dem. Ifrågavarande tjenstemän borde derför bibehållas såsom öfvertalige,
tills de uppnådde föreskrifven pensionsålder eller af annan anledning
lemnade sina befattningar. Då emellertid sekreteraretjensten
vid fortifikationen, med hvilken auditörsbefattningen vid Svea ingeniörbataljon
vore förenad, sålunda skulle indragas, borde i stället å fortifikationens
stat uppföras arfvode till en auditör med 500 kronor, hvarvid
dock erinrades, att denne auditör naturligtvis icke skulle tillsättas
förr, än sekreteraren vid fortifikationen afgatt från nämnda beställning.
o

I nu berördt syfte ansåge departementschefen, att sålunda till Riksdagen
borde göras framställning derom, att Kongl. Maj:t måtte så
ändra gällande stat för fortifikationen, att de i nämnda stat för en
sekreterare, tillika auditör vid Svea ingeniörbataljon, samt för en k.assöi
och redogörare upptagna löneförmåner, tillhopa 5,000 Kronor jemte
ålderstillägg, uteslötes samt i stället i nämnda stat uppfördes arfvode
för en auditör vid Svea ingeniörbataljon med 500 kronor; och skulle
vid bifall härtill anslaget till aflöning och rekrytering kunna minskas

med 4,500 kronor. _ o

Åt de nuvarande innehafvarne af ifrågavarande båda beställningar
borde aflöning beredas genom ökning af anslaget till ersättning åt vissa
löntagare i följd af arméns omorganisation såsom vid 1898 års riksdag
föreslagits.

Beträffande anslaget till ökad aflöning för de till tjenstealdern äldste
bataljonsläkarne, erinrades, att i arméförvaltningens nuvarande stat fun -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

19

nes uppförd till en assistentläkare å sjukvård sbyrån med 1. bataljonsläkares
lön och dagaflöning, tillhopa 2,895 kronor, men att, för vinnande
af öfverensstämmelse i detta hänseende med förhållandena vid
armén i öfrigt, der 1. bataljonsläkare ej vidare förekomme, utan
bataljonsläkarne vore fördelade i två löneklasser med högre och lägre
aflöning, aflöning till assistentläkaren å den föreslagna sjukvårdsstyrelsen
upptagits med allenast 1,630 kronor, samt att med anledning
häraf nu ifrågavarande anslag borde förhöjas med skilnaden eller 1,265
kronor.

Förutom de sålunda nämnda anslagen, komme äfven anslagen till
ålderstillägg och till inqvarteringskostnader att beröras af de nu ifrågasatta
omorganisationsåtgärderna.

Hvad det förstnämnda af dessa anslag anginge, skulle enligt verkstälda
beräkningar visserligen eu ökning af utgifter under detta anslag
uppstå, men denna ökning vore ej så betydande, att, sedan anslaget
vid 1898 års riksdag höjts till 30,000 kronor, eu ytterligare förhöjning
af anslaget syntes behöfva ifrågasättas.

Inqvarteringskostnaderna blefve, såsom beräkningarna i bil. n:o 6
till statsrådsprotokollet utvisade, så mycket större, att det för ifrågavarande
ändamål i riksstaten anvisade anslaget borde ökas med, i rundt
tal, 560 kronor.

Om man från summan af

nuvarande anslag till arméförvaltningen.............................. kr. 147,265:

)> )> » artilleristaben ................................... ''» 12,200: —

x> aflöning till sekreterare samt kassör och

redogörare vid fortifikationen .................................... » 5,000: •—

föreslagen minskning i anslaget till intendenturcorpsen » 5,000: —

eller summa kr. 169,465: —

frånräknade summan af

föreslaget anslag till

artilleri styrelsen .........................

kr.

20,300

—

» )> »

fortifikationsstyrelsen......................

16,800

—

» » »

iutendenturstyrelsen ......................

»

94,000

—

)j » »

arméns sjukvårdsstyrelse ...............

17,798

» » »

artilleristaben......................................

)>

13,400

—

» ).» »

auditörsarfvode vid Svea ingeniör-

bataljon ...............

»

500

föreslagen ökning i

anslaget till ökad aflöning för'' de

till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne ......

»

1,265

—

» ökning i

anslaget till inqvarteringskostnader

»

560

—

eller summa

kr.

164,623

—

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

erhölles en siffra, som utvisade, att den föreslagna nya organisationen af
arméns centrala förvaltning medförde en besparing af 4,842 kronor, då
den blifvit fullt genomförd. Dessutom vore att märka, att den utgift för
extra revisionspersonal i arméförvaltningen, som med 3,200 kronor för
närvarande utginge från anslaget till extra utgifter, skulle komma att
försvinna, så att beloppet blefve disponibelt till bestridande af andra
nödvändiga statsutgifter, under det att de omkostnader för byra, ved,
ljus m. m. för en del af intendentsdepartementet, som enligt Kongl.
Maj:ts proposition till 1898 års Riksdag antagits kunna besparas, blefve
nödiga med den nu uppgjorda organisationen af förvaltningen, enligt
hvilken revisorerna åter skulle hafva embetsrum i hufvudstaden.

I Kongl. Majt:s nyssnämnda proposition hade en af sekreterarne i
arméförvaltningen L. R. Lindbohm antagits skola genom den föreslagna
omorganisationen blifva öfvertalig, och det hade föreslagits, att ersättning
skulle honom beredas från anslaget till ersättning åt vissa löntagare
i följd af arméns omorganisation; genom sekreteraren i arméförvaltningen
H. Eklundhs den 20 februari 1898 timade frånfälle hade detta
förhållande ändrats derhän, att någon sådan ersättning icke behöfde
utgå. Så länge sekreteraren G. O. Lindbom samt kassören Geete,
hvilkas tjenster enligt förslaget skulle indragas, qvarstode i dessa tjenster,
måste dock såsom redan nämnts, deras aflöningsförmåner med
6,000 kronor uppföras å nyssnämnda anslag. Likaså erinrades, att vid
omorganisationens genomförande nuvarande generalkrigskommissarien,
hvilkens löneförmåner uppginge till 9,000 kronor, måste uppföras å indragningsstat.

Angående en
inom Andra
Kammaren
väckt motion.

I sammanhang med detta Kongl. Majt:s förslag har utskottet förehaft
till behandling en inom Riksdagens Andra Kammare af herr A. Hedin
väckt motion (n:o 128), deruti yrkats, dels att Riksdagen ville afslå punkten
1 i Kongl. Maj:ts proposition om anslagen under fjerde hufvudtiteln;
och dels att i sammanhang dermed Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige, och särskilt
målsmän för så väl den juridiska och kamerala fackkunskapen som en
redan vunnen erfarenhet i arméns förvaltningsväsende, låta utreda frågan
om arméförvaltningens ombildning efter väsentligen de grunder,
som vunnit godkännande af 1862—4863 års Riksdag och som ytterligare
motiverats i generalkrigskommissarien A. Sjöbergs särskilda mening
till arméförvaltningens protokoll för den 27 september 1897, samt
att Kongl. Maj:t derpå ville för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

21

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för denna sin
framställning, och det af honom åberopade särskilda yttrande af generalkrigskommissarien
Sjöberg, tillåter sig utskottet hänvisa till sjelfva
motionen.

Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag till ombildande af arméns
centrala förvaltning öfverensstämmer i alla afseenden med det af Kongl.
Maj:t till 1898 års Riksdag framlagda, utom beträffande revisionen
af arméfördelningarnas räkenskaper, hvilken enligt 1898 års förslag
skulle verkställas vid fördelningarna, men nu föreslagits skola ske vid
det centrala embetsverket, intendenturstyrelsen. Kongl. Maj:ts förslag nästlidet
år blef af statsutskottet förordadt, dock med vissa jemkningar i afseende
på staterna. Äfven i det skick, hvari förslaget nu föreligger, finner
utskottet detsamma till sina hufvuddrag innebära en antaglig lösning af
frågan om arméförvaltningens omorganisation. Vid sådant förhållande
kan utskottet icke biträda det uti ofvanberörda motion framstälda förslag,
att Riksdagen måtte, med afslag å Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, uttala sig för en derifrån i väsentlig mån afvikande omorganisation
af ifrågavarande embetsverk. Utskottet vill visserligen icke
bestrida, att flera af de af motionären anförda synpunkter kunna vara
förtjenta af beaktande, och ej heller att den fria ställning, som de föreslagna
nya styrelserna skulle komma att intaga mot hvarandra, synes
kunna gifva anledning till vissa betänkligheter, särskildt i afseende å
kassa- och räkenskapsväsendet, men, i likhet med statsutskottet vid
1898 års riksdag, håller utskottet före, att nämnda olägenheter säkerligen
kunna, såsom departementschefen också framhållit, aflägsnas genom
de instruktioner, som lära blifva af Kongl. Magt utfärdade för de särskilda
styrelserna. Med anledning af nämnda motion bär utskottet
särskildt tagit under öfvervägande, huruvida icke, i likhet med hvad under
tiden från och med 1866 till och med 1880 egt rum å arméförvaltningens
civila departement, ett kollegialt styrelsesätt borde tillämpas inom
de föreslagna styrelserna. Det har likväl synts utskottet, som om
detta borde ske endast beträffande frågor af mera administrativ natur,
hvaremot uti de rent militär tekniska ärendena cheferna torde böra
tillerkännas allena beslutanderätt. Då en anordning i den retning, som
nu angifvits, synts utskottet egnad att främja en ändamålsenligare och
mer betryggande handläggning af en del vigtiga frågor, tillhörande
ifrågavarande styrelsers behandling, har utskottet velat framhålla den
stora betydelsen af, att uti nämnda instruktioner sättet för ärendenas
behandling inom de olika styrelserna måtte af Kongl. Maj:t så ordnas,

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

att, med uteslutande af de militär-tekniska ärendena, det i öfrigt, i så
stor omfattning som lämpligen ske kan, varder kollegialt, med delaktighet
i beslutanderätten tillagd styrelsens samtliga i öfverläggningen deltagande
ledamöter. Utskottet anser det icke tillkomma detsamma att här afgifva
något mer detaljeradt förslag beträffande sjelfva anordningen af ett dylikt
styrelsesätt, men vill i afseende på intendenturstyrelsen framhålla, att
nämnda styrelse synes böra med afseende å de till civilbyråernas handläggning
hörande ärenden så sammansättas, att förutom chefen endast
de två civila ledamöterna, hos hvilka ju företrädesvis bör kunna väntas
kännedom om gällande författningar, komma att i ärendenas afgörande
deltaga.

De nu för artilleristyrelsen och fortifikationsstyrelsen föreslagna
stater äro alldeles lika med de nästlidet år för Riksdagen framlagda.
— Å staten för intendenturstyrelsen har endast den ändring vidtagits,
att anslaget till juridiskt biträde, amanuenser m. m. nu föreslagits
till 32,000 kronor i stället för i fjol 27,000 kronor, hvilket förorsakats
deraf, att revisionen skulle komma att vid det centrala embetsverket
verkställas af civila amanuenser och icke af personal från intendentur -corpsen, såsom förhållandet hade varit, derest revisionen förlagts till
fördelningarna. Denna ökning motsvaras af lika stor minskning å anslaget
till intendenturcorpsen. — Den för arméns sjukvårdsstyrelse nu
föreslagna staten företer ingen annan skiljaktighet från den vid 1898
års riksdag af Kongl. Maj:t föreslagna, än att den derstädes uppförde
sergeantens dagaflöning blifvit, med anledning af Kongl. Maj:ts uti
punkten 4 b) under denna hufvudtitel gjorda framställning om förhöjning
å underbefälets aflöning, upptagen efter 1 krona 20 öre om dagen
i stället för förut 80 öre.

Beträffande de af statsutskottet vid 1898 års riksdag förordade
smärre förändringar i staterna för dessa styrelser, har utskottet emellertid
icke, af hvad derom blifvit af departementschefen till statsrådsprotokollet
anfördt, funnit anledning frångå uppfattningen om nämnda
förändringars lämplighet. Utskottet har derför, på de skäl, som utskottet
vid 1898 års riksdag anfört för dessa förändringar, ansett sig
böra vidhålla, att dels de å artilleristyrelsens stat upptagna revisorsoch
registratorsbefattningarna böra sammanslås till en tjenst, med
samma löneförmåner och rätt till ålderstillägg, som Kongl. Maj:t föreslagit
för hvardera befattningen, dels anslagen till juridiskt biträde,
amanuenser in. m. bör minskas med 500 kronor såväi å fortifikationsstyrelsens
som intendenturstyrelsens stat, samt dels det å staten för
arméns sjukvårdsstyrelse upptagna arfvode å 1,200 kronor till en assistent,
regementsveterinär, bör nedsättas till 800 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

23

Vid det förhållande, att utskottet, på sätt af punkten 4:o c) här nedan
framgår, anser sig icke kunna förorda bifall till Kongl. Maj.ts ofvanberörda
förslag om uppförande å ordinarie stat af ökad aflöning åt
underbefälet, bär utskottet upptagit ofvannämnde å arméns sjukvårdsstyrelses
stat uppförde sergeants dagaflöning efter endast 80 öre, hvilket
medfört en minskning uti det af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningsbeloppet
med 128 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

a) att Riksdagen må, under förutsättning af bifall
till hvad utskottet här nedan uti punkterna 3:o, 4:o d),
5:o, 6:o, 7:o och 8:o föreslår,

dels, med godkännande af de i statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 13 januari innevarande
år angifna grunder för förändrad organisation
af arméns centrala styrelse samt de för artilleristyrelsen,
fortifikationsstyrelsen, intendenturstyrelsen och
arméns sjukvårdsstyrelse upprättade, vid detta utlåtande
fogade stater (Bil. 1—4), äfvensom de för åtnjutande
af de i dessa stater upptagna aflöningsförmåner
uti ofvanberörda statsrådsprotokoll angifna
vilkor, i riksstaten för år 1900 å fjerde hufvudtiteln
uppföra följande nya anslag till nedan nämnda belopp,
nemligen:

till artilleristyrelsen ...... kronor 17,300: —

» fortifikationsstyrelsen .................. » 16,300: —

» intendenturstyrelsen .................. » 93,500: —

» arméns sjukvårdstyrelse ............ » 17,270: —

dels och, vid bifall härtill, ur riksstaten för samma
år utesluta anslaget till arméförvaltningen kronor
147,265;

b) att herr Hedins ofvan omförmälda motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
ifrågasatt
höjning af
detta anslag.

[2.]

Generalitetsstaten.

2:o. Kong!. Maj:t har uti punkt 2 under fjerde hufvudtiteln i
statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen dels att medgifva, att staten
för generalitetet måtte sålunda ändras, att deri näst efter arfvodet till
en kavalleriinspektör upptoges till arfvoden, lönetillägg och fourrageersättning
åt ordonnansofficerare hos fördelningsgeneral ett belopp af
12,620 kronor dels ock att, vid bifall härtill, öka anslaget till generalitetsstaten,
nu kronor 132,660, med nämnda belopp 12,620 kronor till
kronor 145,280.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 januari innevarande
år innehåller (sid. 23) beträffande de skäl, som ligga till grund
för denna Kongl. Maj:ts framställning, följande.

En fördelningsgenerals stab utgjordes för närvarande af en stabschef,
en adjutant samt ordonnansofficerare, hvartill fördelningsgeneralen
egde förordna 2 eller 3 subalternofficerare. Stabschefen uppbure aflöning
å generalstabens stat; för adjutanten vore i generalitetets stat
anvisade ett arfvode af 750 kronor samt lönetillägg och fourrageersättning
för 2 tjenstehästar 1,530 kronor; sistnämnda belopp egde dock
fördelningsgeneralen enligt kongl. bref den 10 mars 1876 disponera
för att tilldelas en eller två officerare af hans stab, hvilka icke i annan
egenskap vore skyldiga att vara beridna. För ordonnansofficerarne
vore icke särskilda medel anvisade; de åtnjöte endast rese- och traktamentsersättning
under tjensteresor samt ersättning för hästlega i vissa
fall under fältöfningar och fälttjenstöfningar.

I skrifvelse den 22 augusti 1898 hade chefen för III fördelningen
anfört, hurusom ofvan angifna bestämmelser helt visst motsvarade de
fordringar, hvilka för 25 år sedan, då dessa bestämmelser tillkommit,
stäldes på stabspersonalen. Göromålen i stabsexpeditionen hade då ej
varit mer omfattande, än att en person, stabschefen eller adjutanten,
behöft ligga i tjenstgöring; det hade varit sällsynt, att en ordonnansofficer
behöft inkallas. Under vapenöfningarne hade stundom en af
ordonnansofficerarne inkallats och då fått rese- och traktamentsersättning.

Numera vore förhållandena helt olika. Endast undantagsvis och
då för helt kort tid kunde någon af stabspersonalen vara ledig; såsom
exempel härpå anförde arméfördelningschefen, att hans ene ordonnansofficer,
hvilken i sådan egenskap anstäldes i augusti 1897, sedan dess
varit i oafbruten tjenstgöring; den andre, anstäld i april 1897, hade

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

25

sedan dess varit i tjenstgöring med afbrott endast för regementsmötet
samt ett par månader på hösten 1897 och en månad 1898. Adjutanten
hade åtnjutit endast tillfällig ledighet under någon vecka. Tjenstgöringen
vore således så fordrande, att det vore tvifvelaktigt, huruvida
personalen kunde komma i åtnjutande af den i tjenstgöringsreglementet
i vanliga fall medgifna ledigheten. Det dagliga expeditionsarbetet påginge
emellan klockan 10 och 3, ibland längre.

Det vore endast intresse för tjensten, begäret att ej vara sysslolös
och tillfredsställelsen att under vapenöfningarne få se annan militär
verksamhet än vid det egna truppförbandet, som kunde locka officerare
att mottaga anställning såsom ordonnansofficer. Visserligen kunde tjenstgöringsorten
erbjuda lockelser, så att, jemte hvad nyss framhållits,
kunde tillkomma önskan att få bo i eu större stad med andra resurser
för lifvet ur militär eller annan synpunkt. Men i III fördelningen vore
tjenstgöringsorten så obetydlig, att det ej kunde innebära något lockande
att bo der. Officerare kunde derför ej vara benägna att i längden
utan ersättning ligga i tjenstgöring; för öfrigt befunne sig endast ett
fåtal i den ekonomiska ställning, att de kunde offra hela sin tid åt ett
arbete, som ej lemnade någon inkomst. Slutligen borde ej förbises,
att det läge ett visst underskattande — och detta mycket oberättigadt —
af ett arbete deri, att det ej ansåges böra på ett eller annat sätt betalas.

Svårigheter hade också mött att erhålla väl qvalificerade ordennansofficerare.
Önskvärd! vore således, att ordonnansofficer^ bereddes
ersättning på stat. I sådant afseende föresloge fördelningschefen,
att till arméfördelningschefs förfogande stäldes dels två arfvoden, hvardera
å 730 kronor, för att utgå med 136. såsom arfvode för en dag åt
i tjenst varande ordonnansofficer, dels ock lönetillägg och fourrageersättning
för 2 tjenstehästar för att tilldelas ordonnansofficerare, som
icke i annan egenskap vore skyldiga att vara beridna.

I skrifvelse den 22 oktober 1898 hade chefen för I arméfördelningen
gjort en likartad framställning. Han hade anfört:

ökade göromål i stabsexpeditionen hade nödvändiggjort ökning af
den i tjenstgöring varande personalen; expeditionens diarium upptoge
följande antal diarieförda handlingar:

1893

inkomna

handlingar:

..... 1,187; utgångna

handlingar ...

... 1,015.

1894

»

.... 1,380; »

»

... 1,241.

1895

))

)>

.... 1,361; )>

»

... 1,293.

1890

»

»

.... 1,389; »

»

... 1,287.

1897

)>

..... 1,318; »

»

.. 1,282.

1898

till den

22 oktober .

.. .. 1,294; »

)>

... 1,252.

Bih. till Ilikud. Prat. 18''J''J. 4 Samt. 1 Afd. f) Haft. 4

26 Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Det vore svårt att få ordonnansofficerare, som vore villiga att
mellan vapenöfningarne tjenstgöra i staben, då de ej erhölle någon
ersättning; vid deras antagande måste hänsyn tagas till deras förmögenhetsförhållanden.
Det hade varit en sträfvan att så litet som möjligt
inkalla ordonnansofficerare mellan vapenöfningarne, men ändå hade det
händt, att ordonnansofficerare vid inkallelse till tjenstgöring mellan
vapenöfningarne begärt afsked från befattningen, så att nya och ovana
officerare måst antagas, då arbetet varit som mest brådskande. Genom
ofvannämnda hänsyn till ordonnansofficerarne hade arbetet för stabschefen
och adjutanten ökats, så att de hindrats från andra för krigsberedelsen
vigtiga arbeten.

Fördelningschefen hemstälde derför, att dagaflöning för i medeltal
2 ordonnansofficerare vid I arméfördelningen måtte anvisas.

Arméförvaltningen å civila departementet hade i infordradt utlåtande
icke haft något att erinra mot arméfördelningschefernas framställningar
; öfver chefens för III arméfördelningen framställning hade
samtliga öfriga arméfördelningschefer äfvensom t. f. chefen för generalstaben
blifvit hörde, och dervid hade arméfördelningscheferna i I,
II och VI fördelningarne tillstyrkt hvad arméfördelningschefen i III
fördelningen föreslagit; arméfördelningschefen i IV fördelningen hade
tillstyrkt, att dagaflöning måtte anvisas åt ordonnansofficer för den tid,
han tjenstgjorde vid fördelningsstaben, såvida han tillhörde icke garnisoneradt
truppförband, äfvensom att lönetillägg och fourrageersättning för
2 tjenstehästar stäldes till fördelningschefs förfogande för det af chefen
i III fördelningen angifna ändamål. Chefen för V fördelningen hade
ansett, att aflöning till ordonnansofficer borde utgå i form af arfvode
och inqvarteringsersättning, samt i fråga om sättet att göra ordonnansofficerare
beridna föreslagit, att godtgörelse för allenast ytterligare
en häst stäldes till fördelningschefs förfogande, att tilldelas ordonnansofficer
af infanteriet, derest mer än 2 sådana samtidigt tjenstgjorde i
staben, men att ordonnansofficer skulle vara berättigad uppbära lega
och fourageersättning för ytterligare en tjenstehäst under fälttjensteller
fältöfningar, samt att ordonnansofficer, som tillhörde artilleriet
eller fortifikationen, skulle från eget truppförband göras beriden pa
kronans häst.

T. f. chefen för generalstaben hade framhållit, hurusom arbetet i
stabsexpeditionerna komme att alltjemt ökas genom försvarsväsendets
utveckling och decentralisering af de militära ärendenas handläggning.
Enligt tjenstgöringsreglementet borde till adjutant antagas officer, som
genomgått krigshögskolan; detsamma borde äfven gälla i fråga om

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

27

ordonnansofficerarne; af de 13 nuvarande ordonnansofficerarne hade
också 9 genomgått nämnda skola. Genomgåendet af en kurs derstädes
vore emellertid förknippadt med pekuniära uppoffringar, och någon ersättning
derför torde böra beredas dem, hvilka sedermera beordrades till
tjenstgöring i fördelningsstaberna. T. f. chefen för generalstaben förordade
således chefens för III fördelningen framställning, men ansåge det böra
föreskrifvas, att de föreslagna arfvodena ej finge tilldelas ordonnansofficerare,
hvilka under tiden för sin tjenstgöring såsom sådana uppbure
dagaflöning från annat håll, äfvensom att lönetillägg och fourrageersättning
för tjenstehäst ej måtte tilldelas ordonnansofficerare, hvilka
i annan egenskap vore skyldiga att vara beridna eller lämpligen kunde
göras beridna på kronans hästar.

För egen del har departementschefen, med framhållande, hurusom
såväl samtlige fördelningschefer som t. f. chefen för generalstaben
vitsordat, att — hvad för öfrigt måste vara en naturlig följd af 1892
års förbättrade härordning samt värnpligtens utsträckande — arbetet i
fördelningarnas stabsexpeditioner så väsentligen ökats, att ordonnansofficerarne
i ganska stor utsträckning måste tagas i anspråk för sagda
arbetes utförande, vidare anfört, att då någon ersättning icke lemnades
för detta arbete, svårigheter uppstått för fördelningscheferna att till ordonnansofficerare
erhålla dertill lämpliga officerare, och att det vore
gifvet, att dessa svårigheter skulle ökas i samma mån arbetet i stabsexpeditionerna
ökades. Dessutom syntes det icke väl öfverensstämma
med statens värdighet att begagna sig af ett arbete, som icke aflönades,
och ansåge sig departementschefen således böra understödja
ifrågavarande framställning.

De af chefen för III fördelningen föreslagna arfvoden, lönetillägg
och fourrageersättning uppginge för en fördelning till 2,990 kronor och
för alla sex fördelningarna till 17,940 kronor. Då emellertid, derest
medel för ifrågavarande ändamål komme att ställas till fördelningschefs
förfogande, dervid borde uppställas de af t. f. chefen för generalstaben
föreslagna vilkor, att arfvode ej måtte tilldelas ordonnansofficer, som
från annat håll uppbure dagaflöning, och att lönetillägg och fourrageersättning
för tjenstehäst ej finge tilldelas ordonnansofficer, som i
annan egenskap vore skyldig vara beriden eller lämpligen kunde göras
beriden på kronan tillhörig häst, kunde förenämnda belopp väsentligen
nedbringas. I IV fördelningen borde det icke möta någon svårighet
att erhålla åtminstone en ordonnansofficer från garnisoneradt truppförband;
i denna fördelning borde således ett arfvode vara tillräckligt.

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Hvad hästersättningen anginge, ville departementschefen erinra, hurusom
för närvarande inom hvar och en af I, II, III och IV fördelningarnas
staber bland ordonnansofficerarne funnes en officer, som tillhörde
kavalleriet och af sådan grund vore skyldig vara beriden; inom
hvar och en af IV och V fördelningarnas staber funnes bland ordonnansofficerarne
en officer, som tillhörde artilleriet och således borde
kunna göras beriden på kronans häst; i VI fördelningen tillhörde såväl
adjutanten som ordonnansofficerarne infanteriet, men, såsom ofvan blifvit
nämndt, disponerade fördelningschef för ifrågavarande ändamål redan
öfver de i staten för adjutanten upptagna lönetillägg och fourrageersättning
för 2 tjenstehästar. Departementschefen ansåge derför, att
för förhållandena under fred det borde vara nog att till fördelningschefs
förfogande ställa lönetillägg och fourrageersättning för ytterligare
en tjenstehäst. Det erforderliga beloppet kunde således skäligen beräknas
sålunda: ett arfvode i IV fördelningen och två arfvoden i hvarje
af de öfriga eller 11 arfvoden å 780 kronor — 8,030 kronor, samt
lönetillägg och fourrageersättning för 1 tjenstehäst å 765 kronor i 6
fördelningar = 4,590 kronor, eller sammanlagdt 12,620 kronor.

Ifrågavarande ordonnansofficerare äro icke uppförda å någon af
Riksdagen antagen stat, och frågan om deras anställande vid arméns
staber har icke förr än nu förelegat till Riksdagens pröfning. De hafva
tillkommit med anledning af å särskilda tider utaf Kong!. Maj:t utfärdade
generalorder. Utskottet vill ingalunda bestrida, att sedan göromålen
vid arméfördelningarnas staber numera, hufvudsakligen till följd
af den förbättrade härordningens genomförande, väsentligt ökats, någon
tillökning i arbetskrafter vid dessa staber torde vara af behofvet påkallad.
Emellertid kan utskottet icke finna det lämpligt att aflöna
tjenstgöring af ifrågavarande slag med arfvoden, utan håller i stället
före att, enligt grundsatsen att i allmänhet hvarje militärperson skall
under tjenstgöring åtnjuta dagaflöning, såväl adjutanter som ordonnansofficerare
böra för tjenst vid arméfördelnings stab tilläggas dagaflöning,
dock icke så, att, derest de tillhöra garnisoneradt truppförband,
de skulle ega uppbära dubbel dylik aflöning. I öfverensstämmelse med
hvad under punkten 4:o b) härnedan hemställes om aflåtande af en
skrifvelse till Kongl. Maj:t i ändamål att förenkling i härens aflöningssystem
måtte åstadkommas, anser sig utskottet dock icke böra nu afgifva
något bestämdt förslag uti nu ifrågavarande afseende, utan håller
före att denna frågas afgörande bör anstå i afvaktan på berörda aflöningsreglering.
Emellertid kan utskottet ej underlåta att framhålla, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

29

proportionen mellan det nu för en ordonnansofficer föreslagna arfvodet,
730 kronor, samt det en adjutant nu tillkommande, 750 kronor, icke
synes vara afvägd med tillbörligt afseende fästadt vid dessa officerares
olika tjenstegrad och kompetens.

Hvad beträffar frågan om ställande till fördelningschefens förfogande
af lönetillägg och fourrageersättning för ytterligare en tjenstehäst
utöfver de i staten upptagna lönetillägg och fourrageersättning för
2 tjenstehästar åt adjutanten, så finner utskottet, som hyser den uppfattningen,
att nu gällande stat icke medgifver fördelningschef rätt att
disponera öfver sistnämnda medel, men deremot ej anser hinder böra
möta att ett dylikt medgifvande må lemnas, den föreslagna anslagsförhöjningen
för detta ändamål så mycket mindre böra ifrågakomma, som
möjlighet torde finnas att till ordonnansofficer hos fördelningschefen
beordra en officer, som enligt stat skall vara försedd med egen tjenstehäst
eller kan göras beriden å kronans häst.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må, med afslag å Kongl. Maj:ts nu
ifrågavarande framställning, uti riksstaten för år 1900
uppföra anslaget till generalitetsstaten med oförändradt
belopp 132,660 kronor.

Artilleristaben.

3:o. Uti statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t i punkten 3 under Angående höjnu
ifrågavarande hufvudtitel föreslagit Riksdagen att, vid bifall till hvad mngan^a^ett:''
under punkten 1 under samma hufvudtitel föreslagits, med godkännande ro -i
af det vid statsrådsprotokollet fogade förslag till ny stat för artilleristaben,
öka anslaget till artilleristaben, nu kronor 12,200, med 1,200
kronor till 13,400 kronor.

Beträffande skälen för denna framställning har departementschefen
hänvisat till sitt här ofvan återgifna anförande angående Kongl. Maj:ts
förslag under punkten l:o.

Utskottet, som funnit sig böra, så vidt på nu ifrågavarande framställning
inverkar, tillstyrka hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
uti punkten 1 föreslagit angående ordnandet af arméns förvaltning,
hemställer,

att Riksdagen må, vid bifall till hvad utskottet
under punkt l:o här ofvan föreslagit, med godkän -

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående höjning
af detta
anslag m. m.

[4-]

nande af det vid detta utlåtande fogade förslag till
stat för artilleristaben (bil. n:o 5) öka anslaget till
artilleristaben, nu kronor 12,200, med 1,200 kronor
till 13,400 kronor.

Aflöning och rekrytering.

4:o. Kongl. Maj:t har uti statsverkspropositionen under denna hufvudtitel
punkten 4 föreslagit Riksdagen:

a) att medgifva, att stammanskapet vid gardesregementena och
ingeniörtrupperna måtte aflönas enligt det i reglementet för arméns aflöning
under fred upptagna aflöningssystem III med de af arméförvaltningen
föreslagna, i statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den
13 januari 1899 omförmälda jemkningar i fråga om handtverkaresoldaterna
och remontdressyren vid lifgardet till häst, äfvensom att aflöningsstaterna
för gardesregementena och fortifikationen måtte under rubriken
manskapsaflöning m. m. i de delar, som häraf berördes, få den i nämnda
statsrådsprotokoll angifna affattning;

b) att medgifva:

dels att dagaflöningen under tjenstgöring måtte förhöjas:

för fanjunkare, styckjunkare, regementstrumslagare och regementstrumpetare
samt förvaltare vid intendenturcorpsen från 1 krona till 1
krona 50 öre;

för sergeanter, hautboister, stabs-, sqvadrons- och batteritrumpetare,
fältmusikanter vid Vermlands fältjägarecorps, Gotlands infanteriregemente,
Hallands bataljon, Vesternorrlands regemente och Blekinge
bataljon, trumslagare och hornblåsare vid Gotlands, infanteriregemente
och Hallands bataljon samt trumpetare vid Gotlands artillericorps från
80 öre till 1 krona 20 öre;

för gevärshandtverkare och pistolsmeder vid den icke garnisonerade
armén från 40 öre till 60 öre;

för korpraler, sjukvårdssoldater, hofbeslagssoldater och gevärshandtverkaresoldater
vid den icke garnisonerade armén från 25 öre till
50 öre; och

för vicekorpraler vid den icke garnisonerade armén från 10 öre
till 50 öre;

dels att dagaflöning af 50 öre måtte tilläggas vaktmästarne vid
intendenturcorpsen;

dels att månadsarfvodena måtte förhöjas:

Statsutskottets Utlåtande N:o 5. 31

för distinktionskorpraler och 1. konstaplar vid garnisonerade armén,
Skånska husar- och dragonregementena samt Norrlands dragonregemente
från 15 kronor till 18 kronor;

för korpraler och 2. konstaplar vid garnisonerade armén, Skånska
husar- och dragonregementena samt Norrlands dragonregemente från
10 kronor till 13 kronor; och

för vice korpraler vid garnisonerade armén, Skånska husar- och
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente från 5 kr. till 8 kr.;

dels ock att staterna för vederbörande truppförband, intendenturcorpsen
samt garnisonssjukhuset i Stockholm måtte ändras i öfverensstämmelse
härmed;

c) att, vid bifall till hvad under punkten 1 föreslagits, medgifva, att
Kongl. Maj:t måtte på det sätt ändra gällande stat för fortifikationen,
att de i samma stat för en sekreterare, tillika auditör vid Svea ingeniörbataljon,
samt för en kassör och redogörare upptagna löneförmåner, tillhopa
5,000 kronor jemte ålderstillägg, uteslutas samt i stället i nämnda
stat uppföres arfvode åt en auditör vid Svea ingeniörbataljon med 500 kr.;

d) att, vid bifall till hvad under a) b) och c) föreslagits, öka anslaget
till aflöning och rekrytering, nu 8,533,370 kronor, med 333,611
kronor till 8,866,981 kronor.

Till behandling i sammanhang med denna Kongl. Maj:ts framställning
har utskottet förehaft en inom Andra Kammaren af herr O.
Erickson i Bjersby väckt motion (n:o 170), deruti yrkats, att Riksdagen
ville besluta, att den nu till härens och flottans underofficerare och
civilmilitära personer af motsvarande rang författningsenligt utgående
ersättningen för naturaportion måtte sammanslås med dagaflöningen till
en aflöningsförmån, benämnd dagaflöning; samt att under förutsättning
af bifall härtill vederbörliga statsanslag måtte undergå den minskning
eller ökning, som af en sådan sammanslagning af aflöningsförmåner
betingades.

Till stöd för framställningen under a) här ofvan har statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet den 13
januari innevarande år (sid. 28) anfört följande.

Aflöningen till stammanskapet vid de garnisonerade truppförbanden
bestredes från de för ändamålet å anslaget till aflöning och rekrytering
anvisade tillgångar och utginge med de i vederbörligen faststälda aflöningsstater
uppförda och i den vid statsrådsprotokollet fogade, från

Angående eu
inom Andra
Kammaren
väckt motion.

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

reglementet för arméns aflöning under fred hemtade tabell, bil. n:o 7
till protokollet, närmare angifna särskilda aflöningsslag och belopp
enligt tre system, af hvilka tillämpades:

system I: vid de tre lifgardesregementena och ingeniörtrupperna;
system II: vid Kronprinsens husarregemente, Skånska husar- och dragonregementena,
Norrlands dragonregemente samt trängen;
system III: vid artilleriet.

Såsom af tabellen framginge, erhölle det enligt system I aflönade
manskapet vida mindre aflöning än det manskap, som aflönades enligt
systemen II och III, och af detta sistnämnda manskap det, som aflönades
enligt system III, mindre aflöning än det, som aflönades enligt system
II. Följden häraf hade åter blifvit, att vid de truppförband, som aflönades
efter system I, eller lifgardesregementena och ingeniörtrupperna,
der icke samma fördelar kunde erbjudas som vid öfriga truppförband,
de största svårigheter mött att anskaffa rekryter eller förmå dugliga
och pålitliga karlar att rekapitulera.

På grund häraf och då manskapets tjenstgöring vid lifgardesregementena
och ingeniörtrupperna vore lika ansträngande som vid öfriga
garnisonerade truppförband, ja, hvad fotgardesregementena anginge, på
grund af den ofta påkommande vaktgöringen ännu mera ansträngande,
hade sekundchefen för Svea lifgarde hos chefen för IV arméfördelningen
gjort framställning, huruvida icke allt manskap vid värfvade
armén kunde erhålla samma aflöningsförmåner eller åtminstone lifgardesregementena
och ingeniörtrupperna i aflöningshänseende varda likstälda
med artilleriet.

Öfver sekundchefens för Svea lifgarde berörda framställning hade
chefen för IV arméfördelningen hört cheferna för öfriga enligt system
I aflönade truppförband, hvilka dervid i hufvudsak instämt med nämnde
sekundchef, dock hade sekundchefen för lifgardet till häst såsom sin
mening uttalat, att månadslönen vid lifgardet till häst borde fortfarande
utgå med belopp, som i nuvarande proportion (se tabellen bil. n:o 7 till
statsrådsprotokollet) öfverstege fotgardesregementenas och ingeniörstruppernas
månadslön.

Chefen för IV arméfördelningen hade icke kunnat biträda sekundchefens
för lifgardet till häst sålunda uttalade mening, men funnit sekundchefens
för Svea lifgarde framställning vara fullt befogad och i
följd deraf hos Kongl. Maj:t hemstält, att manskapets aflöningsförhållanden
vid gardesregementena och ingeniörtrupperna måtte bringas i
öfverensstämmelse med motsvarande förhållanden antingen vid system

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

33

II med vissa jemkningar, för hvilka departementschefen icke ansåge
sig behöfva nu redogöra, eller ock med motsvarande förhållanden vid
system III med bibehållande dock om möjligt af nu utgående aflöningstillägg,
enär dessa utgjorde en eggelse för manskapet att tillgodogöra
sig undervisningen i utbildningskurserna vid truppförbanden, hvarigenom
det skulle blifva lättare erhålla dugligt underbefäl af manskapsklass.

I häröfver infordradt utlåtande hade arméförvaltningen å civila departementet,
efter samråd med chefen för fortifikationen anfört: då aflöningen
enligt system I gåfve manskapet betydligt mindre förmåner,
än aflöningen enligt de båda öfriga systemen, kunde man förutse, att
rekryteringen icke i längden skulle låta sig verkställa efter system I
och att nödvändigheten att öfverflytta de hit hörande truppförbandens
manskap till ett fördelaktigare system endast vore en tidsfråga; tidpunkten
för vidtagande af åtgärder för en dylik öfverflyttning syntes
också nu, efter arméfördeluingschefens föreliggande framställning, icke
längre läte sig undanskjuta; arméförvaltningen tillstyrkte således, att
öfverflyttningen måtte, på sätt arméfördelningschefen alternativt föreslagit,
ega rum till system III, om hvilket såsom det yngsta och det,
hvilket redan omfattade de flesta truppförbanden — nämligen artilleriets
alla — man kunde hysa förhoppning, att det skulle förmå draga de
andra till sig; arméförvaltningen kunde emellertid ej tillstyrka hvad
arméfördelningschefen, dock blott såsom ett önskningsmål, jemväl hemstält
derom, att de ifrågavarande truppförbanden finge vid öfverflyttningen
till system III medtaga nu enligt system I utgående aflöningstillägg,
hvarigenom den vunna förenklingen delvis gåfves åter till spillo
och i sjelfva verket komme att införas ett nytt aflöningssystem i stället
för det indragna system I.

Deremot ansåge arméförvaltningen det blifva nödvändigt, att vid
ifrågavarande truppförbands öfverflyttning till system III i detta systems
aflöningschema uppföra kommenderingstillägg för gevärshandtverkare,
enär sådana beställningsmän icke funnes vid de truppförband, som nu
aflönades efter detta system, och det till artilleriets handtverkaresoldater,
hvilka med de förre ej vore jemförlige, utgående kommenderingstillägg
af 2 kronor 50 öre om dagen icke kunde för gevärshandtverkaresoldaterna
användas. Det syntes under sådant förhållande arméförvaltningen
lämpligast att bestämma gevärshandtverkarnes kommenderingstillägg till
samma belopp, hvarmed sådan aflöningsförmån utginge enligt det system
III närmast stående aflöningssystemet II; och ansåge arméförvaltningen
medel för dylik aflöningsförmån böra beräknas jemväl vid
ingeniörtrupperna.

Vilt. till Itiksd. Prot. 1899. 4 Sami. I Afd. 5 Halt.

5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Då vidare för lifgardet till häst syntes vara erforderligt, att amu. 1
å den här ofvan omnämnda, från aflöningsreglementet hemtade tabellen
fortfarande vunne tillämpning, vore det nödigt, att å detta regementes
stat under kommenderingstillägg upptoges för remontdressyren 400 kr.

I fråga om ej mindre undervisningen och tjenstgöringen i öfrigt
vid trupp förband en, än äfven rekryteringsmöjligheten spelades — enligt
hvad arméförvaltningen vidare i sitt utlåtande yttrat — en väsentlig
roll af den så kallade »tvångspermitteringen» eller såsom det vid
trupper, tillhörande aflöningssystemen II och III, borde uttryckas, förbudet
i allmänhet att, utom till de kortare repetitionsöfningarna, inkalla
till tjenstgöring det äldre manskapet. För de trupper, som nu voro i
fråga, gälde i detta hänseende bestämmelserna i kong!, brefvet den 12
Juni 1874, enligt hvilket permitteringen vore lagd i vederbörande chefs
hand att ordnas efter tjenstgöringens behof, dervid dock permitteringen
icke finge öfverskrida af manskapsstyrkan vid gardesregementena
en fjerdedel och vid ingeniörtrupperna hälften. Denna maximibestämmelse,
som egentligen hade sin rot och orsak i de gamla passevolansförhållandena,
hade visat sig alldeles öfverflödig, enär denna permitteringssiffra
aldrig kunnat uppnås. I sjelfva verket hade för fotgardesregementena,
som egt att, utom skolor och öfningar, upprätthålla äfven
garnisonstjenstgöringen inom hufvudstaden, endast en ringa permittering
varit möjlig, och vid ingeniörtrupperna åter, till följd af behofvet att
utbilda manskapet i många olika färdigheter, så godt som ingen. Nuvarande
aflöningsstater hade uppgjorts med beräkning af maximipermittering.
Af ofvan angifna förhållande, hvilket icke borde röna något
inflytande af öfverflyttningen till nytt aflöningssystem, framginge, att
denna beräkningsgrund icke kunde vidhållas; arméförvaltningen ansåge
den icke inkallade manskapsstyrkan ej kunna med säkerhet anslås högre
än till en åttondedel af den hela. Arméförvaltningen ville äfven fästa
uppmärksamheten derpå, att den icke inkallade styrkan vore vid truppförbanden,
tillhörande system III, i allmänhet satt jemförelsevis lägre
än vid dem, hvilka tillhörde system I, uppgående vid Vaxholms artillericorps
till omkring en åttondedel.

Deremot ansåge arméförvaltningen, att nuvarande förhållanden medgåfve
äfven vid nu ifrågavarande truppförband en minskning till en månad
af den tid, under hvilken allt manskap skulle vara i tjenstgöring
inkall adt.

I händelse af bi fall. till hvad arméförvaltningen sålunda föreslagit,
skulle å nedannämnda aflöningsstater anslagen under rubriken: Manskaps
aflöning ra. in. få följande utseende:

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

35

å Svea lifgardes:

a) Lön.

816 man i 1 månad å 8 kr. i månaden 6,528: —

714 » x» 11 månader å 8 » » » 62,832: —

102 » »11 » å4 » » » 4,488: — 73,848:_

b) Arfvoden.

16 distinktionskorpraler

å

180 kronor 2,880: —

38 korpraler

å

120

» 4,560: —

54 vicekorpraler

å

60

» 3,240: —

40 spel i nummer

å

36

» 1,440: —

16 sjukvårdssoldater

å

60

» 960: —

c) Kommendering stillägg.

Gevärshandtverkaresoldater ...................................... 200: —

d) Rekrytering skostnader.

Lega och arfvoden till värfvare in. fl. kostnader

816 man å 40 kr. per år ......................................... 32,640: — 119,768: —

å Göta lifgardes:

Lika med Svea lifgarde................................................................ 119,768:

å Lifgardets till häst:

a) Lön.

500 man i 1 månad å 8 kr. i månaden 4,000: —

440 » »11 månader å 8 » » » 38,7 20: —

60 » »11 » å4 » » » _ 2,640: — 45?360:_

b) Arfvoden.

5 distinktionskorpraler å 180 kronor 900: —

21 korpraler å 120 » 2,520: —

37 vicekorpraler å 60 » 2,220: —

Transport 5,640: — 45,360: — 239,536: —

•Sfi Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Transport 5,640: — 45,360: —
10 sqvadronstrumpetare å 36 » 360: —

10 sjukvårdssoldater å 60 » 600: —

6 hofsmeder å 60 » 360: — g ggg. _

c) Kommendering stillägg.

Remontdressyren........................................................ 400: —

d) Rekrytering skostnader.

Lega och arfvoden till värfvare m. fl. kostnader

500 man å 40 kronor per år............................... 20,000: —

å Fortifikationens

a) Lön.

840 man i 1 månad å 8 kr. i månaden 6,720: —

735 » j) 11 månader å 8 » » » 64,680: —

105 » »11 » å4 » » » 4,620: — 76 020-

b) Arfvoden.

28

distinktionskorpraler

å

180 krön

or 5,040

—

56 korpraler

å

120

»

6,720

—

56

vice korpraler

å

60

»

3,360

—

126

handtverkaresoldater å

120

»

15,120

—

19

spel

\

a

36

»

684

—

18

sjukvårdssoldater

å

60

»

1,080

—

2

hofsmeder

å

60

»

120

—

32,124:

c) Kommendering stillägg.

Gevärshandtverkaresoldater..................................... 200: —

d) Rekrytering skostnader.

Lega och arfvoden till värfvare m. fl. kostnader

840 man å 40 kronor per år................................... 33,600: —

Summa kronor

239,536: —

72,720: —

141,944: —
454,200: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

37

Rubriken manskapsafiöning m. m. å de fyra ifrågavarande
aflöningsstaterna skulle således erfordra en anvisning
af sammanlagdt kronor ....................................................... 454,200: —

men då nu funnes å staterna för ändamålet anslagna:

vid Svea lifgarde............................................. 99,617: —

» Göta » ............................................... 99,617: —

» bigård et till häst ................................... 63,714: —

» fortifikationen............................................ 116,098: — 379 Q^g._

skulle ökningen utgöra ..................................................... kronor 75,154: —

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts hemstälde arméförvaltningen,
att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att för tillämpning
å manskapet vid gardesregementena och ingeniörtrupperna af
de aflöningsvilkor, som nu gälla vid artilleriet, med ofvan angifna
mindre jemkningar i fråga om handtverkaresoldaterna och, vid lifgardet
till häst, remontdressyren, höja anslaget till aflöning och rekrytering
med 75,154 kronor samt, vid bifall härtill, medgifva att aflöningsstaterna
för gardesregementena och fortifikationen måtte under rubriken
manskapsafföning m. m. få den affattning, ofvan angifvits.

För egen del har departementschefen framhållit, att, så länge härordningen,
såsom nu vore fallet hos oss, vore byggd på systemet stam
och värnpligtige, de sistnämnde med endast kort öfningstid, det måste
med största omsorg tillses, att stammen, så vidt möjligt, vore, hölles
uppe till beräknad styrka. Det läge emellertid i sakens natur, att,
så länge det värfvade manskapet aflönades efter olika system, rekryteringen
vid de truppförband, som vore lägst aflönade, skulle möta störa
svårigheter. Erfarenheten bekräftade också detta förhållande; antalet
vakanser vid gardesregementena och Svea ingeniörbataljon, hvilka aflönades
efter system I, utgjorde hösten 1898''omkring 17 procent af
hela styrkan, medan antalet vakanser vid IV fördelningens truppförband
af artilleriet, hvilka aflönades efter system III, visade en icke obetydligt
lägre siffra. Det af chefen för nämnda fördelning väckta och
af arméförvaltningen förordade förslaget att öfverflytta de truppförband,
som nu aflönades efter system I, till system III syntes derför vara ett
steg i den rätta rigtningen, och departementschefen ansåge sig följaktligen
böra understödja föreliggande framställning. Vid granskning af
detaljerna i arméförvaltningens förslag hade han icke funnit något att
erinra.

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Till den ökning i anslaget till aflöning och rekrytering, som vid
bifall till hvad sålunda hemstälts, skulle erfordras, ville departementschefen
längre ned återkomma.

Till stöd för framställningen under b) här ofvan har departementschefen
till statsrådsprotokollet (sid. 34) anfört följande.

Frågan om förbättring af arméns underbefäls ekonomiska ställning
hade under senare år ofta stått på dagordningen och vore för visso
förtjent af största uppmärksamhet. I denna fråga hade t. f. chefen
för generalstaben i skrifvelse den 28 november 1898 anfört:

Med anledning af Kongl. Maj:ts förslag om ökande af dagaflöningen
för de vid indelta arméns truppförband anstälda sergeanter, bataljonsadjutanter,
regementsväblar samt stabs- och sqvadronstrumpetare
från 40 öre till 1 krona, höjdes dessa kategoriers dagaflöning af 1891
års Riksdag, dock endast till 80 öre. För samtliga underofficerare utginge
portionsersättningen från och med den 1 januari 1897 med 62
öre per tjBotgöringsdag, hvarjemte beställningsmännen vid den icke
garnisonerade armén, enligt kongl. brefvet den 23 maj 1890, åtnjöte
dagaflöning under tjenstgöring med 25 öre.

Förslag hade vid tvenne riksdagar väckts af enskilda motionärer
om höjande af dagaflöningen för det icke garnisonerade infanteriets
och kavalleriets korpraler och vicekorpraler med flere: vid 1894 års
riksdag för korpraler från 25 till 75 öre och för vicekorpraler från
10 till 60 öre, samt vid 1895 års riksdag för korpraler, vicekorpraler
och till korpraltjenst kommenderade soldater äfvensom för sjukvårdssoldater
till 50 öre.

Dessa motioner hade ej vunnit Riksdagens gillande, hufvudsakligen
af skäl att förslagen framkommit från enskilda motionärer och att fullständig
utredning ansetts saknas, men diskussionen hade vid båda tillfällena
utan tvifvel gifvit vid handen, att ett lifligt intresse förefunnes
inom Riksdagen för en förbättring af den dåliga ekonomiska ställning,
uti hvilken arméns lägsta löntagare befunne sig.

De under de senaste åren betydligt ökade lefnadskostnaderna hade
å ena sidan gjort underbefälets ställning än mera vansklig, under det
att, å den andra, statskassans ökade tillgångar syntes möjliggöra en
förbättring af densamma.

Bland arméns underbefäl vore utan tvifvel det icke garnisonerade
infanteriets och kavalleriets korpraler och vicekorpraler de sämst lottade.
Vicekorpralen åtnjöte årslön af i medeltal 150 kronor samt kontant lön

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

39

af 60 kronor, hvartill kunde läggas, för förslagsvis 90 dagars tjenstgöring,
dagaflöning af 9 kronor, beklädnad in natura till värde af 31
kronor 50 öre samt portion 43 kronor 20 öre eller tillsammans 293
kronor 70 öre. Motsvarande poster uppginge för korpraler till 367
kronor 20 öre (bil. n:o 9 till statsrådsprotokollet). Med något sken af
berättigande skulle visserligen kunna sägas, att dessa löner utgjorde
en tillräcklig ersättning för omkring 3 månaders tjenstgöring, enär
vicekorpralen under denna åtnjöte vid pass 98 kronor samt korpralen
vid pass 122 kronor per månad. Men oafsedt det förhållandet, att
dylika månadslöner — äfven der de åtnjötes året om — icke vore
öfverdrifvet stora för arbetsföra personer i den ställning, som arméns
korpraler och vicekorpraler innehade, måste tagas i betraktande, att
tjenstgöringen omöjliggjorde för dem att egna sig åt sådan inkomstbringande
enskild verksamhet, der oafbrutet arbete året om kräfdes,
samt att de derför i regel vore hänvisade till endast tillfällig arbetsförtjenst,
som å andra sidan rikligast erbjöde sig och bäst betalades
just under den tid, de under sommaren voro upptagna af tjenstgöring.

Allmänt känd vore också svårigheten vid den icke garnisonerade
armén att erhålla lämpliga korpralsämnen, hvilka ville och kunde med
heder genomgå förberedande korprals- och vicekorpralsskolorna, samt
huruledes fruktan för kommendering till dessa skolor med deraf följande
befordran till vicekorpral och korpral försvårade rekryteringen med
för tjensten fullt lämpliga individer. Den sociala och intellektuella nivån
bland den icke garnisonerade arméns rekryter syntes ock till följd
häraf löpa fara att sjunka, men detta innebure en stor fara för armén
och särskildt för den vigtiga korpralsinstitutionen, syn.nerligast som
bland de i ofvan nämnda afseenden jemförelsevis klena rekrytbesättningarne
på långt när ej de bästa soldaterna efter genomgångna skolor
eftersträfvade befordran, hvarigenom således korpral sgradens duglighet
komme i aftagande.

En mindre förhöjning af löneförmånerna skulle väl ej komma att
helt och hållet håfva nu berörda missförhållanden, men måhända dock
i någon mån förminska dem. Af de förslag, som i detta hänseende
varit å bane, syntes t. f. generalstabsehefen vara att förorda det vid
1895 års riksdag väckta, nemligen dagaflöningens höjande för korpraler
och vicekorpraler till 50 öre. Förbättringen af inkomster skulle, med
90 dagars tjenstgöring, visserligen ej för vicekorpraler komma att uppgå
till högre belopp än 36 kronor och för korpraler till 22 kronor 50 öre,
men då äfven andra kategorier af underbefälet syntes böra komma i

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

åtanke och slutsumman af eventuella förhöjningar borde i möjligaste
man begränsas, vore ej lämpligt gå högre än till nu nämnda belopp.
A andra sidan torde, af lätt insedda och ofta framhållna skäl, såsom
minimum böra fastslås lika stor dagaflöning som beväringsmannens.
Att för vicekorprälen bestämma lägre dagaflöning än för korpralen
kunde ej vara lämpligt, då lian ju i regel gjorde samma tjenst som den
senare och dessutom vore i större behof af förbättrade inkomster, samt
slutligen en så pass afsevärd förböjning som 40 öre per dag säkerligen
skulle komma att göra ett godt intryck och den största svårigheten,
nemligen besättandet af vicekorpralsbeställningarna, kanske i afsevärd
mån genom en sådan åtgärd minskas.

Då beställning smän vid den icke garnisonerade armén, hvad tjenstgöring
och ansvar beträffade, vore fullt jemförliga med korpraler, med
hvilka de för öfrigt numera åtrijöte lika stor dagaflöning, syntes det
vara rigtigt, att äfven deras dagaflöning, vid en eventuel reglering,
höjdes till samma siffra som för korpraler, eller 50 öre, i all synnerhet
som beställningsmännens löneförmåner för öfrigt understege den
lägsta korpral sgradens.

Beställningsmän vid den garnisonerade armén vore deremot så aflönade
och hade genom sin yrkesskicklighet så många tillfällen att utom
tjensten öka sitt förvärf, att ingen anledning förefunnes att höja deras
för närvarande utgående förmåner.

Sergeantens — såväl den garnisonerades som den icke garnisonerades
— belägenhet vore i det närmaste lika behjertansvärd som
den icke garnisonerade korpralens. Sergeanten innehade en högre
social ställning, hvarför ock fordringar stäldes på honom, hvilka ej behöfde
fyllas af korpralen. Han kunde näppeligen såsom korpralen arbeta
som dagakarl. Utom anskaffning och underhåll af uniform måste
han underkasta sig dryga utgifter för civila kläder, såvida han skulle
kunna påräkna att utom tjensten få användning i enskild verksamhet.
Härjemte borde tagas i betraktande, att han, åtminstone efter några
års tjenst, i allmänhet inträdt i den ålder, då det kunde antagas, att
han bildade familj, hvarför han ock borde sättas i tillfälle att i någon
mån bidraga till dess uppehälle.

Härför disponerade den icke garnisonerade sergeanten af 2. klass,
med 3 månaders tjenstgöring och då allt inberäknades, 607 kronor 80
öre och sergeanten af 1. klass 807 kronor 80 öre. Sergeant vid garnisonerade
armén, hvilken i regel tjenstgjorde året om, åtnjöte härför
en ersättning, som för sergeant af 2. klass uppginge till 1,310 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

41

#

30 öre och för sergeant af 1. klass till 1,430 kronor 30 öre (bil. n:o 9
till statsrådsprotokollet).

Af de för jemförelses skull upprättade tabellerna (bil. nås 8 —11
till statsrådsprotokollet) framginge, huruledes motsvarande befattningar
vid flottan och vid statens jernvägar betalades, vid den förra med ända
till 1,869 kronor 30 öre och vid den senare med ända till 2,810 kronor.
T. f. chefen för generalstaben trodde derför ej, att fordringarna skulle
anses allt för höga, om, för att i någon mån utjemna förhållandet
mellan de klent aflönade sergeantsgraderna vid armén och motsvarande
befattningar vid andra korporationer, en förhöjning af de förras dagaflöning
från 80 öre till 1 krona 20 öre skulle komma att föreslås.
Härigenom skulle den årliga inkomsten höjas för sergeant vid den icke
garnisonerade armén med 36 kronor och för sergeant vid den garnisonerade
armén med 146 kronor. Sergeant af 1. klass vid den garnisonerade
armén skulle erhålla årliga kontanta och naturaförmåner åt
tillsammans 1,576 kronor 30 öre samt komma näst efter underofficer
af 2. graden vid flottan, hvilken hade högst 1,869 kronor 30 öre.
Sergeant af 2. klass vid den garnisonerade armén skulle komma till
ett belopp af 1,458 kronor 30 öre, eller närmast efter banmästare vid
statens jernvägar, under det att deremot sergeanter vid den icke garnisonerade
armén af båda klasserna fortfarande komme att intaga sina
platser sist å löneskalan, med respektive 843 kronor 80 öre och 643
kronor SO öre.

Likstälda med sergeanter i nu förevarande hänseende torde böra
ställas hautboister, stabs-, sqvadrons- och batteritrumpetare äfvensom
fältmusikanter vid Vermlands fältjägarecorps, Gotlands infanteriregemente,
Hallands bataljon, Vesternorrlands regemente och Blekinge bataljon,
trumslagare (hornblåsare) vid Gotlands infanteriregemente och
Hallands bataljon samt trumpetare vid Gotlands artillericorps, hvilka
samtliga för närvarande under tjenstgöring erhölle sergeants dagaflöning,
80 öre.

Fanjunkare vid icke garuisonerad trupp åtnjöte en inkomst af 1,315
kronor 80 öre, under det att fanjunkare (styckjunkare) vid garnisonerad
trupp komme upp till 1,851 kronor 30 öre (bil. n:o 9 till statsrådsprotokollet).
Att i någon mån förbättra ställningen för denna grad,
den högsta som kunde af underofficerare ernås, genom dagaflöningens
höjande i samma förhållande som för sergeanter, således från 1 krona
tili 1 krona 50 öre, torde vara välbetänkt, då fanjunkare (styckjunkare)
vid garnisonerad trupp derigenom skulle komma att få en årlig inkomst
af 2,033 kronor 80 öre samt fanjunkare vid icke garnisonerad trupp
Bih. till llikul. Brot. IHinj. 4 Samt. 1 Afd. 5 Höft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

1,360 kronor 80 öre, i alla händelser således mindre än de högsta
löneförmånerna för motsvarande beställningar vid flottan och vid statens
jernvägar (bil. n:o 8 till statsrådsprotokollet).

Till fanjunkare vore äfven att hänföra å intendenturcorpsens stat
upptagna förvaltare, hvilka, förutom i regel inqvartering in natura, hade
kontanta förmåner uppgående till 1,511 kronor 30 öre och således i
lika hög grad som fanjunkare vore i behof af en förbättring.

Inom fanjunkaregraden märktes slutligen regementstrumslagare och
regementstrumpetare, hvilka på lika goda grunder som gradkamraterna
syntes böra få påräkna motsvarande förhöjning af dagaflöningen.

Bland dem, som enligt gällande bestämmelser åtnjöte dagaflöning,
återstode att nämna gevärshandtverkare (pistolsmeder) vid den icke
garnisonerade armén. Dessa erhölle under tjenstgöring 40 öre per
dag, och borde, då de i öfrig! vore likstälda med sergeanter, äfven
deras dagaflöning, af samma skäl som gälde för sergeanter, höjas med
50 procent, eller till 60 öre.

De på intendenturcorpsens stat upptagna vaktmästarns vore, i förhållande
till dem åliggande arbete, skäligen illa aflönade. Med inqvartering
in natura förenade de en lön af 120 kronor samt beklädnadsersättning
af 120 kronor, hvilket tillsammans kunde uppskattas till 300 kronor.
Oaktadt den svaga aflöningen och med tjenstgöringsskyldighet året om
vid arméns förråd, åtnjöte vaktmästarne ingen dagaflöning. Då de vore
jemförliga med korpraler, syntes de äfven böra, i likhet med de senare,
tillerkännas en dagaflöning af 50 öre.

Den garnisonerade arméns korprals- och konstapelsgrader hade visserligen
under hela året sin jemförelsevis sorgfria existens i form af föda,
husrum och beklädnad, med mera, samt dessutom någon kontant ersättning,
för vicekorpral uppgående till 132 kronor, korpral 192 kronor,

2. konstapel 216 kronor, distinktionskorpral 252 kronor och 1. konstapel
276 kronor, allt för år beräknadt, hvarjemte till distinktionskorpral,
hvilken tjenstgjorde som underofficer, utginge ett belopp af 96 kronor
per år (bil. n:o 9 till statsrådsprotokollet). Men svårigheterna att hålla
förenämnda underbefälsgrader väl besatta vore knappast mindre vid
den garnisonerade än vid den icke garnisonerade armén. Anledningen
till det garnisonerade underbefälets af manskapet obenägenhet att qvarstanna
i tjensten vore utan tvifvel att söka uti den jemförelse med
likstälda individer inom andra yrken, som detta underbefäl hade tillfälle
att göra, och af hvilken framginge, att de senare i regeln hade
vida fördelaktigare ekonomiska vilkor, utan att vara underkastade ett

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

43

sådant tvång som den garnisonerade korpralen (konstapeln) och vicekorpralen.

Vid jemförelse mellan de garnisonerade korpralsgradernas löneförmåner
efter system I enligt reglementet för arméns aflöning i fred
och dem för likstälda jernvägs- och postbetjente samt motsvarande
grader vid flottan, syntes (bil. n:o 8 till statsrådsprotokollet), att näst
de icke garnisonerade korpralsgraderna inga vore så illa lottade som de
garnisonerade, vare sig fråga vore om minimi- eller maximiinkomster.
Vid statens jernvägar hade till exempel de lägst aflönade betjente (kolvaktare
och pumpare) en årlig inkomst, som med. 153 kronor öfverstege
en vicekorprals vid den garnisonerade armén, under det att med
samma vicekorpral jemstälda betjente kunde uppnå löneförmåner, som
uppginge till 1,126 kronor eller 607 kronor mera än en såsom korpral
tjenstgörande vicekorpral vid de garnisonerade trupperna.

Ännu mera i ögonen fallande blefve dessa missförhållanden vid en
jemförelse mellan den garnisonerade korpralens löneförmåner och vissa
motsvarande civila kategoriers. En garnisonerad korpral kunde, äfven
om han tjenstgjorde såsom distinktionskorpral, icke nå utöfver 590
kronor 95 öres årlig inkomst, under det att (för att endast tala om
sådana beställningar, der ingen större yrkesskicklighet erfordrades) en
stationskarlsförman vid statens jernvägar kunde komma upp till 1,536
kronor, eller omkring 945 kronor större inkomst. En eldare, hvilken,
utan någon egentlig yrkesskicklighet, började med en inkomst af 1,334
kronor, kunde, efter förvärfvad sådan, komma ända till 1,776 kronors
inkomst, eller omkring 1,175 kronor mer än korpralens.

Hvad beträffade distinktionskorpralsgraden vid de garnisonerade
trupperna, hade man att jemföra densamma egentligen endast med motsvarande
grad vid flottan, nemligen underofficerskorprals, och funne då,
att den senares löneförmåner öfverstege den förres med 3—400 kronor
(bil. n:o 9 till statsrådsprotokollet). Men om man härvid äfven toge
med i räkningen de lägre civila befattningar, hvilka kunde anses likstälda
med korprals, och hvilka en distinktionskorpral vid ett eventuel!
afskedstagande kunde anses berättigad eftersträfva, funne man dennes
ställning ännu mera oförmånlig.

Att dessa och vid jemförelse med många andra förvärfsgrenar
liknande förhållanden skulle locka den garnisonerade arméns korpraler
och konstaplar af alla grader att snarast möjligt öfvergifva militäryrket,
vore ju ganska naturligt. Om än detta förhållande ur en synpunkt
skulle kunna anses som en fördel, enär härigenom armén vid
mobilisering tillfördes en mängd till underbefäl utbildade f. d. staman -

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

stälda, så måste dock, å andra sidan, beaktas nödvändigheten att i
fredstid kunna uppehålla tjensten med dugliga och vana korporaler
(konstaplar) samt att hafva tillgång till lämpliga underofficersämnen.
För dessa ändamål måste ett tillräckligt antal korpraler (konstaplar)
qvarstå i tjenst såsom sådana åtminstone 4—5 år. Härför mötte dock,
af ofvan angifna orsaker, stora svårigheter. I allmänhet torde dessutom
endast de, som ej på annat håll kunde finna en bättre utkomst,
qvarstanna i tjenst, således sannolikt ej de bästa och lämpligaste, och
äfven med sådana mindre lämpliga hade man svårt att hålla det nödiga
antalet fullt.

En omständighet, som äfven måste tagas i betraktande, vore, att
den lägsta underofficersgraden vore så pass illa aflönad, att den till
sergeant utnämnda distinktionskorpralen (1. konstapeln) för det mesta
måste sätta sig i skuld för sin ekipering, som han behöfde många år
för att afbetala, hvaraf följde, att sergeantsbeställningarna ej vore
mycket eftersträfvansvärda, åtminstone ej för dem, hvilka genom duglighet
och andra egenskaper kunde vinna en bättre utkomst efter lemnad
korpralstjenst.

Om en något ökad löneinkomst skulle för den blifvande underofficeren
möjliggöra att såsom korpral (konstapel) lägga af något till
beklädnadshjelp vid den första uppsättningen såsom underofficer, vore
ju något vunnet för att lätta bekymren under de första underofficersåren.
En sådan ökning af 3 kronor per månad för samtliga korpralsoch
konstapelsgrader syntes af förhållandena påkallad och till beloppet
lämplig, då årsarfvodena skulle komma att blifva för distinktionskorpral
(1. konstapel) 216 kronor, korpral (2. konstapel) 156 kronor
och vicekorpral 96 kronor, i stället för respektive 180, 120 och 60
kronor.

Korpralsgradernas vid Skånska husar- och dragonregementena samt
Norrlands dragonregemente arfvoden borde slutligen af liknande skäl
som de, hvilka gälde för den garnisonerade arméns korprals- och konstapelsgrader,
ökas med 3 kronor per månad.

En förhöjning af här ofvan omförmälda underbefälsgraders med
fleres dagaflöning och arfvoden till angifna belopp beräknade t. f.
chefen för generalstaben, på sätt bil. n:is 12—14 till statsrådsprotokollet
utvisade, skola komma att belöpa sig till en summa af 300,275
kronor 30 öre årligen.

För egen del har departementschefen framhållit, att tillgång på ett
godt och dugligt underbefäl vore en oeftergiflig och nödvändig förutsättning
för truppens utbildning till de många färdigheter, som i vår

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

45

tid fordras för att göra en armé stridsduglig. Det läge för ty den
största vigt deruppå, att aflöningsförmånerna inom underbefälsgraderna
vore sådana, att de innebure en lockelse för de i intellektuel! och fysiskt
hänseende bäst utrustade individerna att vinna befordran inom dessa
grader och för sådant ändamål söka förvärfva de kunskaper och den
skicklighet, som måste fordras af det befäl, som närmast hade att
handleda truppens utbildning. Hos oss vore emellertid för närvarande
aflöningsförhållandena sådana, att de, i stället för att uppmuntra till
en sådan sträfvan, tvärtom, såsom t. f. chefen för generalstaben framhållit
och erfarenheten vid upprepade tillfällen gifvit vid handen, afskräckte
förtjente män i ledet från att söka eller mottaga en befordran,
som genom ökade förpligtelser utan i samma mån ökad aflöning skulle
bringa dem i en i ekonomiskt hänseende ofördelaktigare ställning. På
det att arméns stridsfärdig!^ ej genom brist på dugligt underbefäl
måtte äfventyras, såge sig departementschefen således nödsakad att på
det kraftigaste förorda, att underbefälets aflöningsförmåner måtte förbättras;
det förslag, t. f. chefen för generalstaben i sådant hänseende
framlagt, syntes efter nuvarande förhållanden väl afpassadt. Då han
beledsagat sitt förslag i alla delar med en fullständig motivering, ville
departementschefen inskränka sig till att hänvisa till samma motivering,
endast erinrande, dels att, vid bifall till hvad under punkt 4 a) hemstälts,
underbefälet af manskapet vid gardesregementena och ingeniörtrupperna
skulle i aflöningshänseende blifva likstäldt med motsvarande
grader vid artilleriet, dels ock, beträffande bil. n:o 9 till statsrådsprotokollet,
att underofficerskorpraler och 1. klassens sjömän under sjökommendering
åtnjöte, i form af ökad dagaflöning och uppmuntringspenningar,
något högre aflöning än i nämnda bilaga upptages.

Den årliga ökningen i anslag, hvilken det föreliggande förslaget
skulle medföra, uppginge, såsom arméförvaltningen i infordradt utlåtande
framhållit och departementschefen vid redogörelse för de anslag,
som af förslaget berördes, ville närmare omförmäla, till en summa, som
något öfverstege livad t. f. chefen för generalstaben beräknat, eller till
sammanlagdt 303,627 kronor.

De anslag, som af förslaget berördes och följaktligen, vid bifall till
detsamma, behöfde förhöjas, vore:

anslaget till den föreslagna arméns sjukvårdsstyrelse, hvilket, såsom
framginge af hvad under punkten 1 under denna hufvudtitel anförts,
skulle utgå med 17,798 kronor, innebärande en ökning af 128 kronor;

anslaget till aflöning och rekrytering: t. f. generalstabschefen hade
beräknat ökningen å detta anslag till 260,904 kronor 95 öre (bil. n:is

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

12 och 13 till statsrådsprotokollet); härtill komme dels 252 kronor till
ökade månadsarfvoden åt 5 hofbeslagskorpraler och 2 sjukvårdsvicekorpraler
vid Kronprinsens husarregemente, dels ock 1,800 kronor till
ökade månadsarfvoden åt distinktionskorpralerna, korpralerna och vicekorpralerna
vid en af trängbataljonerna, hvilket nu nämnda underbefäl
vid Kronprinsens husarregemente och trängen utelemnats i t. f. generalstabschefens
beräkningar (bil. n:o 15 till statsrådsprotokollet); anslaget
behöfde således ökas med sammanlagdt 262,956 kronor 95 öre, hvilket
belopp för undvikande af öretal ansåges böra utföras med 262,957
kronor;

anslaget till intendenturcorpsen: ökningen i detta anslag hade t. f.
generalstabschefen beräknat till 16,242 kronor 50 öre; derest hvad under
punkt 30 föresloges angående medels anvisande för anläggande af tränglörråd
och deraf föranledd ökning af intendenturcorpsens personal med
4 förvaltare och 2 vaktmästare vunne bifall, skulle den föreslagna höjningen
af underbefälets löneförmåner förorsaka en ytterligare höjning
af anslaget till intendenturcorpsen af 1,095 kronor eller sammanlagdt
17,337 kronor 50 öre;

anslaget till krigsskolan: å den stat för skolan, som Kongl. Maj:t
under punkt 10 framlagt för Riksdagen, upptoges äfven en förvaltare,
för hvilken förhöjningen i dagaflöning skulle uppgå till 182 kronor 50
öre, ett belopp, som icke kunnat af t. f. generalstabschefen beräknas;

anslaget till volontär skolor: detta anslag hade t. f. generalstabschefen
beräknat böra ökas med 4,815 kronor 73 öre, hvilket belopp syntes
böra afjemnas till 4,816 kronor;

anslaget till garnisonssjukhusen i Stockholm och ä Karlsborg: t. f.
generalstabschefen hade beräknat, att detta anslag måste höjas med 308
kronor; häri hade icke inräknats förhöjningen i arfvodena åt de båda
å staten upptagna korpralerna, hvilken förhöjning uppginge till 19
kronor 50 öre; anslaget skulle således behöfva ökas med sammanlagdt
327 kronor 50 öre, hvilket belopp borde afjemnas till 328 kronor;

anslaget till det icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets
vapenöfningar: detta anslag beräknade t. f. generalstabschefen
böra ökas med 3,035 kronor 12 öre, hvilket belopp borde afjemnas till
3,036 kronor;

anslaget till de
hade t. f. generalstabschefen beräknat till 1,443 kronor 75 öre, hvilket
belopp borde afjemnas till 1,444 kronor; och

anslaget till omorganisation af det indelta kavalleriet i Skåne och
Norrland: ökningen i detta anslag skulle enligt t. f. generalstabsche -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

47

fens beräkningar belöpa sig till 13,397 kronor 25 öre, livilket belopp
borde afjemnas till 13,398 kronor.

För arméns sjukvårdsstyrelse och krigsskolan hade med anledning
af de förslag, som framstäldes under punkterna 1 och 10 under denna
hufvudtitel, förslag till stater, deri den förslagna löneförbättringen iakttagits,
blifvit upprättade (bil. n:is 4 och 19 till statsrådsprotokollet).
Beträffande de öfriga aflöningsstater, i Indika löneförbättringen skulle
medföra ändringar, nemligen vederbörande truppförbands, intendenturcorpsens
och garnisonssjukhusets i Stockholm, ansåge departementschefen,
att af Riksdagen borde äskas medgifvande, att, derest Kong!
Maj:ts framställning bifölles, erforderliga ändringar i dessa stater måtte
få vidtagas; huru dessa ändringar komme att gestalta sig, framginge
af bil. nds 12—14 till statsrådsprotokollet, jemförda med bil. n:o 15
vid samma protokoll.

Till stöd för den uti of vanberörda motion gjorda framställning,
hvilken närmast berör Kongl. Maj:ts förslag uti förevarande punkt
4 b), har motionären anfört följande.

Den år 1897 samlade Riksdagen hade medgifvit, att ersättning för
naturaportion, beräknad efter dittills gällande grunder, finge, då sådan
ersättning författningsenligt ifrågakomme, till underofficerare och civilmilitära
personer af'' motsvarande rang från och med nämnda år utgå
med 62 öre för hvarje portion. Derigenom hade ifrågavarande ersättning
blifvit, i stället för att vara underkastad de årliga portionsprisens
alltjemt återkommande vexlingar, fixerad till ett visst bestämdt belopp,
och portionsersättningen hade fått alldeles enahanda karakter som dagaflöningen.

Genom de af Kongl. Maj: t uti årets statsverksproposition gjorda
framställningar om ökad dagaflöning till underofficerare med vederlikar
vid armén och flottan ifrågasattes en ändring uti flertalet för armén
och flottan gällande stater. Men då, såsom nyss vore sagdt, ersättningen
för naturaportion blifvit till visst bestämdt belopp fixerad och faktiskt
vore ingenting annat än ett tillägg uti dagaflöningen, samt eu
sammanslagning af dagaflöningen och ersättningen för naturaportionen
för underofficerscorpsen syntes vara egnad att befrämja reda uti aflöningsväsendet
och föranleda förenkling uti räkenskaperna, flöde motionären
före, att frågan om eu dylik sammanslagning borde tagas under
öfvervägande samtidigt med behandlingen af Kong!. Maj:ts nyssberörda
framställningar.

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Beträffande denna motion, i hvad den afser förhållandena vid flottan,
kommer utskottet att yttra sig i sammanhang med afgifvandet af
utlåtande angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel.

Beträffande Kongl. Maj:ts framställning under momentet c) har
departementschefen erinrat att, på sätt han vid punkten 1 under denna
hufvudtitel omnämnt, en ändring i gällande stat för fortifikationen skulle
erfordras, derest det uti nämnda punkt framstälda förslag till förändrad
organisation af arméns förvaltning blefve antaget, och liar departementschefen
för öfrigt hänvisat till den utredning härom, som af honom å
angifna ställe lemnats.

Beträffande den ökning af utgifter under anslaget till aflöning och
rekrytering, som skulle föranledas af bifall till hvad här ofvan under

a), b) och c) föreslagits, erinrade departementschefen, att anslaget
skulle behöfva förhöjas, vid bifall till framställningen under a) med
75,154 kronor och vid bifall till framställningen under b) med ytterligare
262,957 kronor, men kunna minskas med 4,500 kronor, derest
hvad under c) föreslagits vunne godkännande. Anslaget skulle alltså
å ena sidan behöfva ökas med (75,154 + 262,957) 338,111 kronor och
å den andra kunna minskas med 4,500 kronor, hvadan inalles erfordrades
en ökning af 333,611 kronor.

Kongl. Maj ds i momentet a) under denna punkt gjorda framställning
har synts utskottet välbetänkt samt egnad att dels befordra likformighet
i värfvade arméns aflöningssätt, dels ock i sin mån underlätta
ifrågavarande truppförbands hållande vid beräknad manskapsstyrka.
Utskottet får alltså förorda bifall till Kongl. Majds framställning
i denna del.

Innan utskottet går att uttala sig beträffande Kongl. Majds framställning
under punkten 4 b), anser sig utskottet böra yttra sig angående
de i ofvanberörda motion framstälda yrkanden, i hvad de afse
vissa aflöningsförhållanden vid hären.

Utskottet delar den af motionären uttryckta önskan om förenkling
i härens aflöningssätt, men anser sig icke kunna bedöma, huruvida för

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

49

vinnande af detta ändamål särskild! den af motionären ifrågasatta sammanslagningen
lämpligen kan eller bör åstadkommas. Från Riksdagens
sida torde emellertid några bestämmelser icke vara meddelade, som
kunna utgöra hinder deremot. Utskottet -anser dock, att för vinnande af
större enkelhet, öfverskådlighet och reda en genomgripande förändring
i härens aflöningssystem i dess helhet bör verkställas, således icke
blott beträffande de af motionären omförmälda tjensteklasser, underofficerare
och deras vederlikar, och icke heller blott med afseende å
portionsersättning och dagaflöning, utan jemväl i fråga om det öfriga
befälet samt manskapet och omfattande, så vidt möjligt, samtliga de
mångahanda titlar, hvarunder arméns personal för närvarande erhåller
aflöning af staten. Bland dessa mångfaldiga aflöningsformer tillåter
sig utskottet exempelvis nämna följande: fast lön, lönetillägg åt

olika slag, tjenstgöringspenningar, ålderstillägg, dagaflöning, kommenderingstillägg,
beklädnadsersättning, fourageersättriing, portionsersättning,
portionsskilling, inqvarteringsersättning, servisersättning, tobaksskilling,
dagtraktamente samt arfvoden af åtskilliga slag. För alla
dessa aflöningstit-lars tillämpning gälla så olika bestämmelser, att det
möter synnerligen stora svårigheter att erhålla en klar uppfattning af
aflöningsförhållandena i deras helhet, synnerligast som räkenskapsväsendet
derigenom blir öfver höfvan inveckladt. Att de nuvarande
förhållandena äfven skola medföra ganska stora svårigheter för revisionsarbetet
finner utskottet uppenbart. Utskottet föreställer sig, att
oöfverstigliga svårigheter icke böra stå i vägen för en förändring,
hvarigenom åtskilliga af dessa titlar blefve sammanslagna; och för dem,
som måste bibehållas, torde jemförelsevis enkla och för hela armén
gällande regler kunna uppställas. Med afseende härå har utskottet
ansett sig böra tillstyrka Riksdagen, att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa fullständig utredning,
huruvida och på hvad sätt härens aflöningssystem i dess helhet måtte
kunna förenklas, samt om möjligt redan till nästa Riksdag inkomma
med det förslag i ämnet, hvartill utredningen må befinnas föranleda.

Hvad derefter beträffar Kongl. Maj:ts förevarande framställning i
punkten 4 b), synes densamma utskottet synnerligen behjertansvärd, och
utskottet kan ej finna annat, än att en förbättring i underbefälets aflöningsvilkor
är fullt befogad och af omständigheterna påkallad. Men
vid bedömandet af samma framställning har utskottet måst taga hänsyn
till den nyss uttalade önskvärdheten af en genomgripande förenkling
i hela arméns aflöningsväsende. Utskottet har trott sig finna, att möjBih.
till Riked. Frat. 1899. 4 Rarnl. 1 Afd. 5 Raft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

ligen, i fall Kongl. Maj:ts framställning blefve på det sätt bifallen, att
ökad aflöning åt ifrågavarande personal uppfördes å ordinarie stat,
derigenom skulle kunna skapas förhållanden, hvilka skulle ytterligare
försvåra genomförandet af en dylik förenkling. Då utskottet
emellertid anser en löneförbättring åt underbefälet vara så vigtig, att
dess åvägabringande icke lämpligen bör undanskjutas, har utskottet
funnit sig böra föreslå den utvägen, att medel till en sådan löneförbättring,
i afvaktan på ofvanberörda utredning och förslag, må för närvarande
anslås å extra stat, hvarigenom ju intet nytt hinder skulle
uppstå för den afsedda regleringen af aflöningarna vid armén. Vid
sådant förhållande har utskottet ansett det lämpligast att icke uppdela
det extra anslaget å de särskilda anslagstitlar, som uti Kongl. Maj:ts
proposition angifvits skola röna inverkan af framställningen under
punkt 4 b), utan i stället uppföra ett enda extra anslag under titel:
tillfällig löneförbättring åt underbefäl med flere.

Hvad de af Kongl. Maj:t föreslagna särskilda aflöningsförhöjningarna
vidkommer, har utskottet funnit sig böra anmärka följande.

Hvad vicekorpralerna angår, har utskottet visserligen icke förbisett,
att, derest deras dagaflöning under fredstid, med tillägg af nämnda
löneförbättring, kommer att uppgå till det af Kongl. Maj:t nu föreslagna
belopp 50 öre, under det att fältaflöningen för dem bibehålies vid 35
öre, dessa aflöningar komma att till hvarandra stå i olämpligt förhållande,
men lärer detta missförhållande lätteligen kunna af Kongl. Maj:t
afhjelpas.

För befogenheten att fastställa aflöningen åt beställningsmännen
vid den icke garnisonerade armén torde icke andra regler gälla än för
samma befogenhet beträffande menig soldats aflöning, hvarom statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet till det statsrådsprotokoll,
hvilket var bifogadt Kongl. Maj:ts proposition till urtima Riksdagen
1892, yttrade (sid. 47) »att frågan om beloppet af den menig
soldat vid indelta armén tillkommande tobaksskilling eller dagaflöning
icke är af beskaffenhet att böra till Riksdagen hänskjutas». Då utskottet
delar den af departementschefen sålunda år 1892 uttalade uppfattning,
anser utskottet sig icke böra till Riksdagen afgifva något förslag om
bestämmande af dagaflöningen åt nämnda beställningsmän. Derest
Kongl. Maj:t skulle komma att medgifva en förhöjning uti ifrågavarande
dagaflöning, torde emellertid någon anslagsförhöjning icke behöfva
deraf föranledas. Aflöningen åt dessa beställningsmän utgår nemligen,
enligt hvad af den såsom bilaga n:o 12 vid statsrådsprotokollet nu fogade
tabell (sid. 199) framgår, från anslagen till volontärskolor, till de

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

51

värnpligtiges vapenöfningar, till det icke garnisonerade infanteriets och
det indelta kavalleriets vapenöfningar samt till omorganisationen af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland. Förstnämnda två anslag äro
förslagsanslag, och något hinder möter alltså icke att af deras nuvarande
belopp från dem bestrida den sannolikt skäligen obetydliga, förhöjda
utgift, som skulle komma att falla på dessa anslag. Hvad sistnämnda
båda anslag, som till sin natur äro reservationsanslag, angår, är ställningen
å desamma sådan, att den eventuella utgiftsförhöjningen säkerligen
skulle kunna utgå utan ökning i anslagens slutsummor.

Angående vaktmästarne vid intendenturcorpsen håller utskottet
före, att det torde vara mindre lämpligt att för desse, hvilka för närvarande
erhålla sin aflöning endast i form af lön, beklädnadsersättning
och inqvartering, upprätta en ny aflöningsform, nemligen dagaflöning,
utan vore det enligt utskottets mening fördelaktigare, att deras lön
höjdes med visst belopp, exempelvis 180 kronor, hvarigenom den skulle
uppgå till 300 kronor. Någon tillökning i deras pension lärer icke
häraf blifva följden, enär, enligt utskottet tillhandakommen uppgift,
desse vaktmästares pension är bestämd till visst belopp och således ej
är beroende å lönebeloppet.

Storleken af det extra anslag till tillfällig löneförbättring åt underbefäl
med flere, som utskottet således föreslår, har utskottet, på grundvalen
af departementschefens redogörelse till statsrådsprotokollet för
de ordinarie anslag, som i händelse af bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
förslag hade behöft förhöjas, beräknat på följande sätt.

1. Arméns sjukvårdsstyrelse:

I enlighet med Kongl. Maj:ts förslag.......................... kr. 128: —

2. Aflöning och rekrytering:

Af Kongl. Maj:t ifrågasatt ökning ......... kr. 262,957: —

Derifrån bör dock, enär utskottet afstyrker
anslag till förhöjd aflöning
åt beställningsmän''^ jemlikt tabellen
Bil. n:o 15 till statsrådsprotokollet
sid. 205, afdragas................................ j> 252: —

Hvadan motsvarande extra anslag skulle blifva.............. kr. 262,705: —

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

3. Intendentur corpsen:

Af Kongl. Maj:t ifrågasatt ökning ........ kr. 17,337: 50.

Derifrån bör afdragas:

a) enär utskottet afstyrker
dagaflöningsförhöjning
åt vaktmästarne, jemlikt
tabellen Bil. n:o 12
till statsrådsprotokollet,

sid. 198 ........................... kr. 6,570: —

b) enär utskottet i punkten
5:o här nedan afstyrker
Kongl. Maj:ts förslag
om uppförande å intendenturcorpsens
stat af

två förvaltare.................. » 365: —

c) enär utskottet i punkten
5:o här nedan afstyrker
Kongl. Maj:ts
förslag om uppförande
å intendenturcorpsens

stat af två vaktmästare x> 365: —

eller tillhopa kr. 7,300: —

Hvaremot tillkommer:

af utskottet föreslagen
extra lönetillökning
af 180 kronor åt vaktmästame,
hvilkas antal enligt
ofvanberörda tabell Bil.
n:o 12 sid. 198 uppgår
till 36 ................................ » 6,480: —

alltså inalles afdrag » 820: —

hvadan motsvarande extra anslag skulle blifva ............... t> 16,517: 50

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

53

4. Volontär skolor:

Af Kongl. Maj:t ifrågasatt ökning........... kr. 4,816: —.

Derifrån bör, enär utskottet af styrker
anslag till förhöjd aflöning åt beställningsmän,
jemlikt merberörda tabell Bil.
n:o 12 sid. 199, afdragas dels 263 kronor
50 öre, dels 57 kronor 50 öre och dels
321 kronor, eller tillhopa........................... » 642: —

hvadan motsvarande extra anslag skulle blifva ............... » 4,174: —

4

5. Garnisonssjukhusen i Stockholm och å Karlsborg:

I enlighet med Kongl. Maj:ts förslag .............................. » 328: —

6. Det icke garnisonerade infanteriets och det indelta

kavalleriets vapenöfning ar:

Af Kongl. Maj:t ifrågasatt ökning.......... kr. 3,036: —.

Derifrån bör afdragas hvad som jemlikt
tabellen Bil. n:o 12, sid. 199, afsetts
för beställningsmän, nemligen..................... » 2,437: 75

då motsvarande extra anslag skulle blifva....................... » 598: 25

7. Omorganisationen af det indelta kavalleriet i Skåne
och Norrland:

Af Kongl. Maj:t ifrågasatt ökning ......... kr. 13,398: —.

Derifrån bör afdragas hvad som
jemlikt tabellen Bil. n:o 12 sid. 199 afsetts
för beställningsmän.......................... » 1,009: 75

hvadan motsvarande extra anslag skulle blifva ............... » 12,388: 25

Det erforderliga extra anslaget skulle alltså inalles

blifva..................................................................................... kr. 296,839: —

eller i jemnadt tal 297,000 kronor.

Enär utskottet i punkten 10:o här nedan afstyrker uppförande å
krigsskolans stat af den förvaltare, till hvilken den af Kongl. Maj:t
här angifna ökningen af anslaget till krigsskolan skulle utgå, finner

54 Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

utskottet ej något mot nämnda föreslagna anslagsökning svarande extra
anslag behöfligt.

Enär utskottet afstyrker anslag till ökad aflöning åt beställningsmän,
och den af Kongl. Maj:t angifna erforderliga ökningen af 1,444
kronor å anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar, enligt hvad af
ofvanberörda tabell Bil. n:o 12, sid. 199, framgår, skulle utgå uteslutande
till dylika beställningsmän, anser utskottet något mot nämnda
ifrågasatta höjning svarande extra anslag icke böra ifrågakomma.

Hvad Kongl. Maj:ts framställning uti mom. c) under denna
punkt beträffar, får utskottet, som i punkten 1 här ofvan i hufvudsak
tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts förslag i fråga om omorganisation af
arméns centrala förvaltning, förorda bifall till samma framställning.

Vid bifall till hvad utskottet sålunda finner sig böra föreslå, skulle
anslaget till aflöning och rekrytering behöfva ökas med 75,154 kronor,
men deremot kunna minskas med 4,500 kronor, hvadan en ökning af
inalles 70,654 kronor skulle blifva erforderlig.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att Riksdagen må medgifva, att stammanskapet
vid gardesregementena och ingeniörtruppernamåaflönas
enligt det i reglementet för arméns aflöning under
fred upptagna aflöningssystem III med de af arméförvaltningen
föreslagna, i statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden den 13 januari 1899 omförmälta
jemkningar i fråga om handtverkaresoldaterna och
remontdressyren vid lifgardet till häst, äfvensom att
aflöningsstaterna för gardesregementena och fortifikationen
må under rubriken manskapsaflöning m. m. i
de delar, som häraf beröras, få den i nämnda statsrådsprotokoll
angifna affattning;

b) att Riksdagen må uti skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t måtte, så snart ske kan,
låta verkställa fullständig utredning, huruvida och på
hvad sätt härens aflöningssystem i dess helhet må
kunna förenklas, samt derefter, och om möjligt till
nästa Riksdag, inkomma med det förslag i ämnet,
hvartill utredningen må befinnas föranleda; samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

55

att herr Ericksons ofvanberörda motion icke må
till någon annan Riksdagens åtgärd föranleda;

c) att, vid bifall till hvad under mom. b) här
ofvan föreslagits, Kongl. Maj:ts i punkten 4 b) under
denna hufvudtitel gjorda framställningar må af Riksdagen
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver,
att under år 1900 må till nedannämnda befattningsinnehafvare
utbetalas tillfälliga löneförbättringar med
följande belopp och under samma vilkor som aflöningen
under de aflöningstitlar, hvartill de, enligt hvad nedan
säges, skola utgöra tillägg, nemligen:

dels till dagaflöningen under tjenstgöring:
för fanjunkare, styckjunkare, regementstrumslagare
och regementstrumpetare samt förvaltare vid intendenturcorpsen
50 öre;

för sergeanter, hautboister, stabs-, sqvadrons- och
batteritrumpetare äfvensom fältmusikanter vid Vermlands
fältjägarecorps, Gotlands infanteriregemente,
Hallands bataljon, Vesternorrlands regemente och
Blekinge bataljon, trumslagare och hornblåsare vid
Gotlands infanteriregemente och Hallands bataljon
samt trumpetare vid Gotlands artillericorps 40 öre;

för gevärshandtverkare och pistolssmeder vid den
icke garnisonerade armén 20 öre;

för korpraler vid den icke garnisonerade armén
25 öre; och

för vicekorpraler vid den icke garnisonerade
armén 40 öre;

dels till lönen för vaktmästarne vid intendenturcorpsen
180 kronor;

dels till månadsarfvodena:

för distinktionskorpraler och 1. konstaplar vid
garnisonerade armén, Skånska husar- och dragonregementena
samt Norrlands dragonregemente 3 kronor;

för korpraler och 2. konstaplar vid garnisonerade
armén, Skånska husar- och dragonregementena samt
Norrlands dragonregemente 3 kronor; och

för vicekorpraler vid garnisonerade armén, Skånska
husar- och dragonregementena samt Norrlands
dragonregemente 3 kronor;

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

d) att Riksdagen må, vid bifall till hvad under
punkten l:o här ofvan föreslagits, medgifva, att Kongl.
Maj:t må på det sätt ändra gällande stat för fortifikationen,
att de i samma stat för en sekreterare,
tillika auditör vid Svea ingeniörbataljon, samt för en
kassör och redogörare upptagna löneförmåner, tillhopa
5,000 kronor jemte ålderstillägg, uteslutas samt i
stället i nämnda stat uppföres arfvode åt en auditör
vid Svea ingeniörbataljon med 500 kronor;

e) att Riksdagen må, vid bifall till hvad under
a) och d) här ofvan föreslagits, öka anslaget till aflöning
och rekrytering, nu kronor 8,533,370, med kronor
70,654 till kronor 8,604,024; samt

f) att Riksdagen må, vid bifall till hvad utskottet
under punkterna 4 c) samt 5:o föreslår, till tillfällig
löneförbättring åt underbefäl med flere enligt de i punkten
4 c) stadgade grunder, å extra stat för år 1900
bevilja ett anslag af 297,000 kronor.

Intendenturcorpsen.

Angående 5:o. Kongl. Maj:t har i punkten 5 under fjerde hufvudtiteln före TettaTnfia^

slagit Riksdagen att, vid bifall till hvad under punkterna 1, 4 och 30
föresloges, ej mindre medgifva, att staten för intendenturcorpsen måtte
L ‘1 sålunda ändras, att dels det till arfvoden åt examinerade intendentsaspiranter
och underintendenter uppförda belopp af 25,000 kronor minskades
till 20,000 kronor, dels ock i staten uppfördes ytterligare 4 förvaltare
och 2 vaktmästare, än äfven öka anslaget till intendenturcorpsen,
nu kronor 391,529, med 18,863 kronor till 410,392 kronor.

Angående denna framställning har departementschefen erinrat om
följande förhållanden.

Såsom departementschefen under punkten 1 nämnt, skulle, vid bifall
till hvad der föreslagits, det i staten för intendenturcorpsen upptagna
belopp af 25,000 kronor till arfvoden åt examinerade intendentsaspiranter
och underintendenter kunna minskas med 5,000 kronor.

Derest hvad under punkten 4 föreslagits om förhöjning af underbefälets
löneförmåner godkändes, skulle detta föranleda en ökning i

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

57

anslaget till intendenturcorpsen af 16,242 kronor 50 öre; om derjemte
förslaget i punkten 30 under denna hufvudtitel om inrättande af trängförråd
i II, III, IV och V arméfördelningarna godkändes, skulle å intendenturcorpsens
stat behöfva uppföras ytterligare 4 förvaltare och 2
vaktmästare, för hvilka kostnaderna skulle uppgå med nu gällande aflöning
till 6,045 kronor 20 öre för förvaltarne och 480 kronor för vaktmästare,
men med den föreslagna högre aflöningen till respektive
6,775 kronor 20 öre och 845 kronor eller sammanlagdt 7,620 kronor
20 öre.

Vid bifall till hvad under punkterna 1, 4 och 30 föresloges, skulle
således anslaget till intendenturcorpsen dels minskas med 5,000 kronor,
dels ock ökas med 16,242 kronor 50 öre och 7,620 kronor 20 öre
eller sammanlagdt 23,862 kronor 70 öre, hvilken siffra för undvikande
af öretal syntes böra förändras till 23,863 kronor. Anslaget skulle
alltså å ena sidan kunna minskas med 5,000 kronor och å den andra
behöfva ökas med 23,863 kronor eller således erfordra en förhöjning
på det hela af 18,863 kronor.

Utskottet, som i hufvudsak tillstyrkt bifall till hvad Kongl. Maj:t
i statsverkspropositionen uti punkten 1 under denna hufvudtitel föreslagit
beträffande ändrad organisation af arméns förvaltning, finner sig
med anledning deraf böra förorda jemväl Kongl. Maj:ts nu förevarande
framställning om minskning i det till arfvoden åt examinerade intendentsaspiranter
och underintendenter å intendenturcorpsens stat uppförda
belopp.

Enär utskottet under punkten 4:o c) här ofvan afstyrkt Kongl.
Maj:ts förslag om uppförande å ordinarie stat af ifrågasatt höjning af
underbefälets löneförmåner, och det varit endast under förutsättning af
bifall till nämnda förslag, som Kongl. Maj:t under nu förevarande punkt
föreslagit en ökning af anslaget till intendenturcorpsen med 16,242
kronor 50 öre, finner sig utskottet likaledes böra afstyrka sådan höjning.

Hvad derefter vidkommer förslaget om uppförande å intendenturcorpsens
stat af ytterligare fyra förvaltare och två vaktmästare, hvilket
förslag har sin grund i Kongl. Maj:ts i punkt 30 under denna hufvudtitel
gjorda framställning om anläggande af trängförråd i fyra fördelningar,
så enär, af skäl, som under punkt 34:o här nedan komma att
anföras, utskottet anser sig böra tillstyrka Kongl. Maj:ts sistnämnda
förslag allenast i afseende å dylika förråds inrättande i II och V arméfördelningarna,
samt, enligt hvad statsrådsprotokollet beträffande Kong!.
Maj:ts sistberörda framställning utvisar, endast två nya förvaltarebeställ Bih.

till Kikad. Klot. 1899. 4 Sami. 1 A/d. ö Raft. 8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
ökning af
detta anslag.

[6.]

ningar skulle för dessa två förråd blifva erforderliga, finner utskottet
sig böra förorda, att den nu ifrågasatta tillökningen uti intendenturcorpsens
personal må begränsas till två förvaltare.

I öfverensstämmelse med utskottets hemställan under punkten 4:o c)
här ofvan beräknar utskottet aflöningen å intendenturcorpsens stat för
nämnda två förvaltare efter den nu gällande dagaflöningen, och blifver
då det belopp, hvarmed på grund af dessa två förvaltares tillkomst
anslaget, till intendenturcorpsen behöfver höjas, 3,022 kronor 60 öre.

Enligt utskottets förslag skulle alltså anslaget till intendenturcorpsen
å ena sidan kunna minskas med 5,000 kronor, men å andra sidan behöfva
förhöjas med 3,022 kronor 60 öre, hvadan anslaget sålunda skulle
kunna minskas med 1,977 kronor 40 öre, eller, för undvikande af öretal,
med 1,977 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må, vid bifall till hvad utskottet
under punkterna l:o och 34:o föreslår,

ej mindre medgifva, att staten för intendenturcorpsen
må sålunda ändras, att dels det till arfvoden
åt examinerade intendententsaspiranter och underintendenter
uppförda belopp af 25,000 kronor minskas
till 20,000 kronor, dels ock i staten uppföras
ytterligare 2 förvaltare,

än äfven minska anslaget till intendenturcorpsen,
nu 391,529 kronor, med 1977 kronor till 389,552
kronor.

Ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne.

6:o. Kong! Maj:t har föreslagit Riksdagen att, vid bifall till hvad
af Kongl..Maj:t uti punkt 1 under denna hufvudtitel föreslagits, öka
anslaget till ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne,
nu kronor 41,911, med 1,265 kronor till 43,176 kronor.

Departementschefen har erinrat, hurusom af skäl, som under punkt
1 i statsrådsprotokollet anförts, detta anslag borde, derest den ifrågasatta
nya organisationen af arméns sjukvårdsstyrelse godkändes, förhöjas
med 1,265 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

59

Utskottet, som i hufvudsak tillstyrkt hvad Kongl. Maj:t beträffande
organisationen af arméns sjukvårdsstyrelse föreslagit, hemställer,

att Riksdagen må, vid bifall till hvad utskottet
under punkt l:o här ofvan angående organisationen af
arméns sjukvårdsstyrelse föreslagit, öka anslaget till
ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkare,
nu 41,911 kronor, med 1,265 kronor till 43,176
kronor.

Inqvarteringskostnader.

7:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, vid bifall till hvad
af Kongl. Maj:t uti punkt 1 under denna hufvudtitel föreslagits, öka
anslaget till inqvarteringskostnader, nu kronor 172,470, med 560 kronor
till 173,030 kronor.

Till statsrådsprotollet har departementschefen erinrat, att af den
utredning, han under punkten 1 i samma protokoll lemnat beträffande
de ökade utgifter för bestridande af inqvarteringskostnader, som skulle
uppkomma, derest den ifrågasatta omorganisationen af arméns centrala
förvaltningsmyndigheter blefve godkänd, framginge, att ifrågavarande
anslag borde för sådant ändamål förhöjas med i rundt tal 560 kronor.

Utskottet, som i hufvudsak till bifall förordat hvad Kongl. Maj:t i
statsverkspropositionen uti punkten 1 under denna hufvudtitel föreslagit,
finner sig böra tillstyrka jemväl den nu förevarande framställningen
och hemställer,

att Riksdagen må, vid bifall till hvad utskottet
under punkt l:o här ofvan föreslagit, öka anslaget till
inqvarteringskostnader, nu kronor 172,470 med kronor
560 till kronor 173,030.

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation.

8:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, vid bifall till hvad
af Kongl. Maj:t uti punkten 1 under derma hufvudtitel föreslagits,
minska anslaget till ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns
omorganisation, nu kronor 47,000, med 115 kronor till 46,885 kronor.

Angående
ökning af
detta anslag.

[7-1

Angående
minskning af
detta anslag.

[8.]

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
ökning af
detta anslag.

[9.]

Departementschefen har härom till statsrådsprotokollet anfört följande.

Detta anslag, hvilket uti riksstaten för år 1899 vore upptaget till
47,000 kronor, skulle i följd af under år 1898 inträffad afgång bland
de embets- och tjenstemän, för hvilka anslaget vore afsedt, kunna
minskas med 6,115 kronor till 40,885 kronor.

Departementschefen hade emellertid under punkt 1 i statsrådsprotokollet
uttalat, att, under förutsättning af bifall till hvad der föreslagits
beträffande förändrad organisation af arméns förvaltning, två
namngifna tjenstemän skulle blifva öfvertaliga, hvadan medel till bestridande
af löner och ålderstillägg till desse tjenstemän icke komme
att å vederbörande stater finnas anvisade, och hade han derför ifrågasatt,
att medel för detta ändamål skulle med 6,000 kronor anvisas att
utgå från nu förevarande anslag.

På grund häraf borde anslaget i fråga således minskas med (6,115—
6,000) 115 kronor.

Enär utskottet i hufvudsak tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts omförmälda
förslag beträffande förändrad organisation af arméns förvaltning
samt icke har något att emot den nu ifrågavarande framställningen
erinra, hemställer utskottet,

att Riksdagen må, vid bifall till hvad under punkt
l:o här ofvan föreslagits, minska anslaget till ersättning
åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation,
nu 47,000 kronor, med 115 kronor till 46,885
kronor.

Artilleriskjutskolor.

9:o. I punkt 9 under denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att, för utvidgande af fältartilleriets
skjutskolor, höja anslaget till artilleriskjutskolor, nu kronor
22,200, med kronor 5,700 till 27,900 kronor.

Angående de skäl, som ligga till grund för denna Kong!. Maj:ts
framställning, innehåller statsrådsprotokollet (sid. 48) följande.

I skrifvelse den 5 november 1898 hade generalfälttygmästaren och
inspektören för artilleriet i fråga om artilleriskjutskolorna anfört, huru -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

61

som, sedan Riksdagen år 1887 beviljat medel till en årlig skjutskola
för fältartilleriet, denna skola under de år, den varit i verksamhet,
visat sig väl uppfylla de förväntningar, man vid dess bildande fäste
vid densamma. Den icke obetydligt större skjutskicklighet, fältartilleriets
batterichefer besutte nu emot förr, och de betydligt enklare och mera
fältmessiga skjutregler, som nu gälde, kunde i väsentlig mån tillskrifvas
skolans verksamhet. Ändrade förhållanden gjorde emellertid en utvidgning
af skolan nödvändig.

Skolan lämpades vid sitt inrättande efter behofvet vid 30 fältbatterier,
under det att fältbatteriernas antal nu uppginge till 40. Genom
1892 års härordning hade antalet regementsofficerare vid fälltartilleriet
ökats från 21 till 26. Enligt nuvarande organisation af fältartilleriets
skjutskola för äldre officerare — såsom skolan numera, sedan en särskild
skjutskola för subalternofficerare inrättats, benämndes — kommenderades
årligen 2 regementsofficerare till densamma, den ene såsom chef
och förste lärare och den andre såsom andre lärare. För att erhålla
kontinuitet i skolans verksamhet hade det i allmänhet ansetts lämpligt
bibehålla samma chef i åtminstone två år efter hvarandra, och sålunda
hade på hvarje tvåårsperiod icke mer än 3 regementsofficerare kommenderats
till skolan. Med den omsättning af regementsofficerare vid fältartilleriet,
som nu egde rum, blefve det under sådana förhållanden endast
ett mindretal af dessa, som kunde sättas i tillfälle draga nytta af skolans
verksamhet. Af nuvarande 26 regementsofficerare hade endast 10
varit kommenderade till skolan. Då det emellertid tillkomme divisionscheferna
att i första hand anordna och leda skarpskjutningarna vid regementena,
och rikligare tillfälle till öfning härutinnan kunde beredas
dessa officerare vid skolan än vid regementena, vore det uppenbarligen
synnerligen önskligt, att åtminstone samtliga nämnda officerare kunde
kommenderas till skjutskolan, helst i de flesta fall många år förflutit,
sedan de vid skjutskolan i egenskap af batterichefer varit i tillfälle inhemta
kännedom om skjutmetodernas aktuella ståndpunkt. För att möjliggöra
detta måste emellertid 3 regementsofficerare årligen kommenderas
till skolan.

Under denna förutsättning skulle en af dessa tjenstgöra såsom chef
och de båda öfrige, i likhet med hvad som vore fallet vid skjutskolan
för infanteriet och kavalleriet såsom »till kursen kommenderade regemetsofficerare».

Genom 1892 års härordning hade äfven antalet batterichefer och
kaptener inom fältartilleriet ökats från respektive 32 och 82 till respektive
40 och 90. Fn statistisk utredning visade, att under de senaste

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

14 åren i medeltal årligen 5 kaptener tilldelats batteri, och 8 löjtnanter
befordrats till kaptener. För närvarande funnes 44 kaptener, och bland
dessa 4 batterichefer, hvilka icke varit kommenderade till kursen vid
skjutskolan. Ett mindretal af ofvannämnda officerare komme visserligen
på grund af teknisk verksamhet eller af andra skäl icke i fråga
att kommenderas till kursen, men i alla fall återstode ett betydligt antal
kaptener, som icke genomgått kursen, och komme det alltjemt med den
nuvarande organisationen af skjutskolan, enligt hvilken endast 6 å 7
kaptener kunde ditkommenderas, att så förblifva. Då det syntes synnerligen
önskligt, att kaptener hunne beordras till kursen, innan de förordnades
till batterichefer, och att för krigstillfälle en reserv af i skjutning
väl utbildade officarare funnes, hvarmed inträffade vakanser bland
battericheferna kunde fyllas, ansåges antalet till kursen kommenderade
kaptener böra bestämmas till 10.

Den sålunda föreslagna tillökningen i skolans personal medförde
äfven en ökad kostnad. Lämpligt syntes vara, att vid artilleriskjutskolorna
tillämpades samma princip, som blifvit följd vid senast faststälda
stat för infanteriskjutskolan, nemligen att utöfver traktamentsersättning
enligt författningarne arfvode tilldelades de personer, som kunde anses
dertill berättigade på grund af sina befattningars beskaffenhet.

Till chefen för skolan, som måste genom ett mödosamt förarbete
bereda sig för sin svåra uppgift, till chefen för instruktionsbatteriet,
som enligt författningarne uppbure traktamente efter lägre beräkningen,
men som hade en både ansvarsfull och förarbete kräfvande lärareverksamhet,
samt till målkaptenen, hvilkens ansträngande tjenstgöring kräfde
synnerlig omtanke och vore förenad med så stort ansvar, att samma
person måste flera år å rad kommenderas dertill, ansåges arfvoden
böra utgå. Deremot kunde det arfvode, som hittills utgått till andre
läraren (den 2. regementsofficeren) indragas, enär intet skäl funnes
att tilldela de regementsofficerare, som kommenderades till kursen,
sådant.

Arfvodenas storlek kunde lämpligen bestämmas till 300 kronor för
chefen för skolan, 200 kronor till chefen för instruktionsbatteriet och
150 kronor till målkaptenen.

För att disponeras af målkaptenen lemnades årligen af instruktionsbatteriet
6 stycken hästar. Dessa användes till måltransporter in. m.,
hvilka, i och för sig ganska ansträngande, ofta måste utföras under
ogynsamma väderleksförhållanden och under omständigheter, som icke
medgåfve en omsorgsfull vård af hästarne. Då de härigenom utsattes
för att i viss man förderfvas, vore det önskligt, om dessa hästar i stället

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

63

finge förhyras. Den ökade kostnad — beräknad så lågt som till 850
kronor per år, derigenom att vissa transportkostnader i så fall kunde
inbesparas — hvilken härigenom skulle behöfva tillföras skolans stat,
ansåges väl uppvägas genom en visserligen icke synlig, men icke desto
mindre säker besparing i hästmateriel och af fördelen, att i så fall 6
hästar mer kunde för regementenas öfningar disponeras under den tid,
skjutskolan vore sammandragen.

Skolans stat slutade nu å ett belopp af 13,450 kronor; den ökning
i kostnad, som ifrågavarande förändringar skulle medföra, beräknades
till omkring 3,500 kronor. (Se bil. n:o 16 till statsrådsprotokollet.)

På grund af det föreslagna ökade antalet kommenderade officerare
kräfdes ock en ökning i ammunitionsanslaget för nämnda skola, men
äfven oafsedt ökningen i personal, syntes sagda anslag, såsom chefen
för årets skjutskola jemväl framhållit, behöfva ökas, om en tillräcklig
öfning skulle kunna beredas de till kursen kommenderade officerarne.
Härför funnes flera skäl; skjutningar i divisionsförband , hvilka kräfde
ett relativt stort antal skott, syntes nemligen böra anordnas till större
utsträckning än hittills, hvarjemte hvarje öfning i batteriförband fordrade
ett större antal skott nu än förr. Vigten af att öfva skjutningar i
större förband än batteri hade under de senare åren alltmera beaktats
inom utlandet och kunde icke förnekas. I fält komme skjutningarna i
regel att utföras i sådana större förband och måste derför under fred
öfvas. I viss mån kunde öfning i ledandet af elden beredas divisionscheferna
på annat sätt än genom skarpskjutning, men först under denna
framträdde fullt tydligt alla på deras åtgöranden influerande faktorer.
Äfven för battericheferna vore det nödvändigt att få öfning i skarpskjutning
i division. Förhållandena dervid gestaltade sig icke oväsentligt
olika dem vid skjutning i batteri, och svårigheterna för batterichefen
att rätt leda elden blefve större, om flera skjutande batterier
uppträdde bredvid hvarandra, än om ett batteri uppträdde ensamt.

I ett framtida krig komme vidare fältartilleriet hufvudsakligen att
skjuta med granatkartescher under användande af luftkrevådeld. Något
tvifvel härom kunde icke råda, då denna eld vore i verkan nedslagselden
så ojemförligt öfverlägsen vid beskjutning af trupper, och ammunitionsutrustningen
vid utlandets fältbatterier visade, att denna erfarenhet
äfven blifvit erkänd, ty öfverallt hade man vid hvarje förändring ökat
granatkartescliernas antal i förhållande till andra projektilslag. Skjutning
med granater under nedslagseld komme endast undantagsvis att användas
såsom mot byggnader och dylikt eller någon gång såsom förberedelse
för» att underlätta reglering af luftkrevadeld. Enär luftkrevad -

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

eldens ledning erfordrade mera öfning- än nedslagseldens, borde vid
skolan de flesta skjutningarna ske med luftkrevader, hvilka skjutningar
för att lemna den afsedda öfningen fordrade ett större antal skott än
en serie med ned slagskrevader.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framginge önskvärdheten af, att
skottantalet per kommenderad kapten, nu omkring 300, finge höjas till
400, hvarigenom, för den händelse dessa kapteners antal sattes till 10,
hela det för skolan afsedda ammunitionsanslaget skulle komma att höjas
från 2,000 till 4,000 skott, betingande, efter en beräkning af 17 kronor
per skott med granatkartesch, en ökning i anslaget till arméns vapen,
ammunition och skjutöfningar m. m. af 34,000.

På framställning af Kongl. Maj:t. hade, enligt hvad generalfältygmästaren
vidare anfört, 1895 års Riksdag medgifvit, att de dittills utgående
arfvodena till informationskaptenerna finge delvis användas till anordnande
af en subalternskjutshola för fältartilleriet. Sådan skola hade år
1898 för första gången varit sammandragen, och hade derunder nyttan
af densamma för höjande af artilleriets skjutskicklighet blifvit till fullo
ådagalagd. Skolan, som ursprungligen varit afsedd att vara sammandragen
under 4 veckor, hade varat endast 3 veckor. Denna tid hade
visat sig i förhållande till det till kursen kommenderade antalet officerare,
24 stycken, vara väl afpassad.

Vid mobilisering måste ett icke obetydligt antal underofficerare
kommenderas att tjenstgöra såsom afdelningschefer. Den utbildning
för specielt denna tjenstgöring, som hittills kunnat beredas underofficerare,
hade varit så godt som ingen, alldenstund under regementsöfningarna
tillgången på subalternofficerare i regel varit tillräcklig för
att fylla behofvet af afdelningschefer, och man ansett, att i främsta
rummet subalternofficerare borde såsom afdelningschefer utbildas, och
att öfningarne i öfrigt bäst främjades genom att till afdelningschefer
använda dessa. Då batteriets duglighet under eldstrid i icke ringa mån
vore beroende af afdelningschefernas förmåga att väl uppfylla sina
åligganden, och färdighet härutinnan icke kunde vinnas utan betydlig
öfning, ansåge generalrfälttygmästaren det såsom oafvisligen nödvändigt
att bereda tillfälle för underofficerare att utbildas i denna afdelningschefernas
tjenstegren. Detta syntes lämpligen kunna ske genom att
låta ett antal sergeanter kommenderas till subalternskjutskolans kurs,
men detta antal syntes under nuvarande förhållanden icke böra sättas
högre än till 6 å 7 per år. Då erfarenheten från årets skjutskola
gifvit vid handen, att antalet till kursens genomgående kommenderade
icke lämpligen borde nämnvärdt öfverstiga 24, skulle under denna för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

65

utsättning icke samtliga subalternofficerare hinna kommenderas till skolan,
om sådan, såsom nu vore bestämdt, endast sammandroges hvart annat
år. Det vore sålunda nödvändigt, att subalternskjutskola hädanefter sammandroges
hvarje år. Arfvoden borde utgå till chefen och andre läraren
och beräknas till 250 kronor för chefen och 200 kronor för andre
läraren, förutsatt, att de dessutom åtnjöte dagtraktamente.

Genom en afkortning i den tid, skolan årligen skulle vara sammandragen,
till 3 veckor minskades kostnaden för en sammandragen
skola med cirka 1,900 kronor från nu anslagna 8,200 kronor till omkring
6,300 kronor, hvadan, då årsanslaget nu utgjorde 4,100 kronor, hela
ökningen i kostnad för år komrae att belöpa sig till omkring 2,200
kronor (se bil. n:o 17 till statsrådsprotokollet).

För subalternskjutskolan hade intet särskildt ammunitionsanslag varit
beräknadt. Till den år 1898 sammandragna skolan hade anslagits 1,000
skarpa skott, hvilket skottantal hade visat sig vara något så när tillräckligt.
Då det icke kunde anses lämpligt, att ammunitionsanslaget för ifrågavarande
skjutskola medförde eu minskning vare sig i mobiliseringsammunitionen
eller uti den till regementenas skarpskjutning anvisade
ammunitionen, så vore det nödvändigt, att särskilda medel anvisades
för anskaffande af ofvannämnda 1,000 skarpa skott. Enär för ifrågavarande
skola öfningsammunition utan större olägenhet syntes kunna
användas, kunde kostnaden per skott sättas till endast 10 kronor, hvadan
den erforderliga ökningen i ammunitionsanslaget komme att uppgå till

10,000 kronor.

Generalfälttygmästaren hade vidare erinrat, hurusom, sedan fråga
blifvit väckt om anordnandet af en gemensam skjutskola för arméns
och flottans fästningsartillericorpser, öfverstarne vid Karlskrona artillericorps
A. F. Centervall och vid Vaxholms artillericorps C. O. Sylvander
erhållit Kongl. Maj:ts befallning att öfverväga lämpligheten af anordnandet
af en dylik skola samt att eventuelt utarbeta och afgifva förslag
till bestämmelser för organisation af densamma, I hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett af nämnda öfverstar afgifvet förslag hade
genom generalorder den 6 augusti 1898 anbefalts, att en för arméns
och flottans fästningsartillericorpser gemensam skjutskola skulle samma
år försöksvis anordnas.

Erfarenheten från den sålunda anordnade skolan hade ådagalagt,
att det för fästningsartilleriets skjututbildning vore af den allra största
vigt, att eu gemensam fästningsartilleriskjutskola organiserades i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den försöksvis anordnade.

Under förutsättning, att skolan komme att betraktas såsom en un Bih.

till lliksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 9

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

der generalfälttygmästarens öfverbefäl stäld fästningsartillerisJcjutskola,
till hvilken kontingenter finge årligen kommenderas från såväl flottans
som arméns fästningsartillericorpser, borde härför erforderliga medel
utgå från anslagen under fjerde hufvudtiteln, med undantag af de medel,
som erfordrades till ammunition under den tid, skolan enligt förslaget
skulle vara förlagd till Kungsholms fästning.

Kostnaden för skolan borde beräknas till i rundt tal 7,000 kronor
och sålunda anslaget till fästningsartilleriets skjutskola, nu 2,150 kronor,
höjas med 4,850 kronor.

Den del af den till skjutskolan anslagna ammunitionen, som enligt
öfverstarnes förslag skulle lemnas från armén, vore beräknad att kosta
i rundt tal 10,000 kronor (bil. n:o 18 till statsrådsprotokollet); härvid
vore dock att märka, att i denna kostnadsberäkning 700 stycken skott
med 8 cm. framladdningskanon icke upptagits till någon som helst
kostnad, enär ammunitionen till nämnda pjesslag, som icke längre inginge
i fästningarnas bestyckning, icke behöfde ersättas.

Ehuru det sålunda beräknade ammunitionsanslaget, med fästadt afseende
på den mängd olika pjesslag, som inginge i fästningarnas bestyckning,
och den stora betydelse skjutskickligheten i senaste krig
visat sig ega, vore synnerligen knappt tillmätt, syntes likväl för tillfället,
och så länge som tillgång på ofvannämnda för mobilisering
icke påräknade ammunition funnes, ökning af detsamma icke böra
ifrågasättas.

Kostnaden för den ammunition, som skulle förbrukas i Karlskrona,
hade beräknats uppgå till 4,882 kronor.

För egen del har departementschefen, med förmälan att hvad generalfälttygmästaren
sålunda föreslagit, blifvit af arméförvaltningen å
artilleridepartementet tillstyrkt, förklarat att, ehuru han funne framställningen
vara väl grundad, han dock af nedannämnda skäl ansåge densamma
icke i alla delar böra föranleda proposition till Riksdagen.

Hvad först anginge fältartilleriets skjutskolor, så måste gifvetvis
dessa skjutskolor utvidgas i samma mån antalet officerare vid fältartilleriet
genom 1892 års förbättrade härordning ökats, ty eljest skulle en
stor del af dessa officerare komma att sakna den utbildning i skjutning
och förmåga att leda artillerield, som vore ett oundgängligt vilkor för
att detta vapen skulle kunna i afgörande ögonblick uppfylla sin bestämmelse.
För dessa skjutskolors utvidgning och af de skäl generalfälttygmästaren
i öfrigt anfört måste vidare ökade ammunitionsanslag ställas

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

67

till skolornas förfogande. I dessa delar ville departementschefen således
understödja generalfälttygmästare^ framställning.

Hvad åter den föreslagna fästningsartilleriskjutskolan beträffade, så
skulle visserligen skolan medföra afsevärda fördelar genom ett fruktbärande
samarbete mellan arméns och flottans fästningsartillericorpser.
Vid Vaxholm funnes — såsom generalfälttygmästaren i sitt yttrande
öfver öfverstarnes förslag framhållit — en för fästningsartilleriet ordnad
skjutplats, men denna medgåfve ej skjutning med pansarbrytande
pjeser med full stridsladdning mot rörligt mål på sjön. I. Karlskrona
åter vore anordningar träffade för dessa kustartilleriets vigtigaste skjutningar.
Af dessa och andra anförda skäl hade generaltfälttygmästaren
i sitt berörda yttrande uttalat såsom sin åsigt, att den föreslagna skjutskolan
skulle vara af allra största betydelse för skjututbildningen hos
arméns och flottans fästningsartillericorpser.

Då emellertid, såsom departementschefen under punkten 25 i statsrådsprotokollet
komme att omnämna, befästningskomitén väckt fråga om
en förändrad organisation af arméns och flottans artillericorpser, men
denna fråga ännu icke vunnit sådan utredning, att den kunde framläggas
till Kongl. Maj:ts pröfning, ansåge han det ej heller vara lämpligt
att redan nu fastslå, huru en skjutskola för fästningsartillericorpserna
borde organiseras. Han ansåge derför, att framställning till Riksdagen
om anslag till eu dylik skola icke för närvarande borde göras, utan
anslaget till arméns fästningsartilleriskjutskola tills vidare bibehållas
oförändradt.

Vidkommande slutligen det begärda ammunitionsanslaget till fästningsartilleriskjutskolan,
ville departementschefen, som derom samrådtmed
generalfälttygmästaren, erinra om följande. Under anslaget till
arméns vapen, ammunition och skjutöfningar upptoges å tit. III »ammunition
till fästaingspjeser» 22,000 kronor, hvilka, såsom generalfälttygmästaren
påpekat, visat sig otillräckliga enbart för ersättande af
den under fästningsartillericorpsernas skjutöfningar förbrukade ammunitionen.
Hittills hade intet särskilt anslag funnits för att ersätta den
ammunition, som förbrukats vid fästningsartilleriets skjutskola och i
rundt tal kunde beräknas årligen hafva kostat 10,000 kronor. Ammunition
till denna skola hade hittills kunnat anslas utan att den för
mobilisering för närvarande afsedda ammunitionen behof! tagas i anspråk,
emedan dels en stor del af den till skolan anvisade ammunitionen
varit af äldre modell, som icke behof! ersättas,, dels ock enligt
tidigare planer ett större antal skott per pjes varit beräknadt än nu
vore fallet. Förhållandena hade emellertid ändrats derigenom, att be -

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

fintligt öfverskott af ammunition förbrukats och att öfning i skarpskjutning
med äfven de modernaste pjeser måste gifvas åt både befäl och
trupp samt att till dessa pjeser icke funnes annan ammunition än den,
som beräknats ingå i mobiliseringsbehofvet. Det äskade anslaget å 10,000
kronor afsåge således icke att dermed åstadkomma en ökning i den till
fästningsartilleriskjutskolan hittills anslagna ammunitionsmängden, utan,
endast att förekomma minskning i den för mobilisering afsedda ammunitionen
och vore således i hvarje fall behöflig!

Utskottet har icke haft något att erinra mot Kong! Maj:ts framställning
vare sig angående ökning af antalet af de till artilleriskjutskolorna
kommenderade officerare eller angående sammandragning
hvarje år af skjutskolan för subalternofficerare.

I fråga om de till grund för den äskade anslagsförhöjningen liggande
beräkningarne (bil. n:is 16 och 17 till statsrådsprotokollet) har
utskottet deremot velat anmärka, att de principer, som blifvit följda
vid nu gällande stat för infanteriskjutskolan å Rosersberg, synas dervid
hafva bort till vinnande af större konseqvens och enhet tillämpas i
vidsträcktare mån, än som skett. Så t. ex. torde, enär, såsom utskottet
inhemtat, tjenstgöringen vid dessa skjutskolor eger rum med
trupp, icke någon anledning förefinnes att låta ifrågakommande dagtraktamenten
vid artilleriskjutskolorna utgå med högre belopp än de
traktamenten, hvilka förekomma vid infanteriskjutskolan. Den i kong!
kungörelsen den 27 maj 1881 angifna lägre beräkningen af dylika
traktamenten synes alltså böra tillämpas äfven här, utom i de fall, då
möjligen någon del af personalen måste likasom vid infanteriskjutskolan
inställa sig vid skolan före kursens början eller derstädes qvarstanna
efter dess slut. Enligt utskottet tillhandakomna uppgifter skulle
den minskning i kostnader, som häraf blefve en följd, utgöra vid skjutskolan
för äldre officerare 313 kronor och vid skjutskolan för subalternofficerare
560 kronor eller tillhopa 873 kronor.

I detta sammanhang har utskottet velat erinra, att den i kostnadsberäkningen
upptagna aflöningsrubriken »gratifikationer» synes böra
förändras till »kostnad för handräckning», liksom vid infanteriskjutskolan
skett.

Utskottet har jemväl ansett, att den bland kostnaderna för artilleriskjutskolan
för äldre officerare upptagna posten 1,152 kronor för hyra
af sex hästar bör utgå, och i stället vid skolan begagna kronans
hästar. Såsom departementschefen alternativt föreslagit, bör då i

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

69

stället anslås 300 kronor till ytterligare transportkostnader. Den häraf
föranledda besparingen komme sålunda att uppgå till 852 kronor.

Utskottet har alltså funnit, att den af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningen
af anslaget bör kunna nedbringas från 5,700 kronor till
3,975 kronor.

Med anledning deraf hemställer utskottet,

att Riksdagen må för utvidgande af fältartilleriets
skjutskolor höja anslaget till artilleriskjutskolor, nu
22,200 kronor, med 3,975 kronor till 26,175 kronor.

Krigsskolan.

10:o. Kongl. Maj:t har i statsverkspropositionen under denna Angående ökhufvudtitel
i punkten 10 föreslagit Riksdagen att, under förutsättning nins af detta
af bifall till hvad under punkten 4 föreslagits i fråga om förhöjning af förvaltares
dagaflöning, med godkännande af det vid statsrådsprotokollet *-*

fogade förslag till stat för krigsskolan, öka anslaget till krigsskolan,
nu kronor 76,729, med kronor 11,571 till kronor 88,300.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 januari
innevarande år (sid. 56) har departementschefen till en början erinrat
om följande förhållanden.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1897 anhållit, att Kongl.

Maj:t måtte förelägga Riksdagen ny stat för krigsskolan å Karlberg,
enär den för skolan gällande icke längre kunde anses lämpa sig för
de förhållanden, som derstädes på senare tider inträdt, hade Kongl.

Maj:t för 1898 års Riksdag framlagt ett af skolans chef upprättadt
förslag till ny stat för skolan.

Riksdagen hade emellertid funnit, att det framlagda förslaget vore
bygdt på andra grunder än dem, som Riksdagen i sin skrifvelse omförmält.
Det hade nemligen synts, som om den af Riksdagen afsedda
likformigheten mellan staterna för krigsskolan och för andra likartade
militärskolor icke blifvit iakttagen i den mån önskvärdt varit. I sådant
afseende hade förslaget företett, bland annat, den egendomligheten,
att adjutant, väbel, kompanibefäl och lärare vid skolan skulle
åtnjuta dagtraktamente, hvilket, Riksdagen veterligen, vore ett för kommendering
af dylik, mera stadigvarande natur alldeles nytt aflöningssätt,
som icke syntes ega någon motsvarighet vare sig vid de militära hög -

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

skolorna eller vid någon annan formation inom armén. Riksdagen
Rölle före, att det vid krigshögskolorna tillämpade systemet med endast
arfvoden hade bort vinna användning jemväl på nämnda befattningar
vid krigsskolan.

Förutom denna principiella anmärkning hade Riksdagen ansett, att
i vissa särskilda afseenden erinringar kunde göras mot förslaget, hvilket
sålunda icke vunnit Riksdagens bifall, utan hade Riksdagen begärt, att
Kong!. Maj:t måtte förelägga 1899 års Riksdag nytt förslag till stat
för krigsskolan.

Departementschefen har vidare meddelat, att, sedan i anledning
häraf Hans Kongl. Höghet Kronprinsen i egenskap af inspektör för
militärläroverken erhållit Kongl. Maj:ts befallning att inkomma med
nytt förslag till stat för krigsskolan, Hans Kongl. Höghet med skrifvelse
den 30 september 1898, efter chefens för krigsskolans hörande,
till Kongl. Maj:t aflemnat sådant förslag, om hvilket Hans Kongl.
Höghet i sin nämnda skrifvelse anfört följande:

I det nu föreliggande förslaget hade, i enlighet med Riksdagens
uttalade åsigt, det vid krigshögskolorna tillämpade aflöningssystemet
med arfvoden kommit till användning.

Chefens aflöning hade i enlighet med Riksdagens yttrande äfven i
detta förslag uppförts på skolans stat och hans nuvarande arfvode borttagits,
men han hade i viss mån godtgjorts för denna minskning derigenom,
att lönen bestämts till 5,000 kronor. Chefens sammanlagda
löneförmåner blefve, i jemförelse med nu gällande förhållanden, minskade
med kontant 2,800 kronor (kuskens aflöning och åkdonskostnader
inräknade).

För adjutanten föresloges samma aflöning som i nu gällande stat.

Slottspastorns aflöning vore upptagen såsom i nuvarande stat till

1,000 kronor, men skulle, enär ett återupptagande af slottspastorns
skyldighet att vara lärare ej syntes vara att förvänta och något expeditionsarbete
särskildt för krigsskolan icke förekomme, vid nuvarande
beställningsinnehafvares afgång nedsättas till samma belopp som för
regementspastor vid garnisonerad trupp eller till 800 kronor.

Bestämmelserna om läkarens aflöning borde enligt Riksdagens mening
förändras derhän, att denne inordnades bland öfrige militärläkare
och erhölle de aflöningsförmåner, som allt efter ålder i tjensten tillkomme
bataljonsläkare. Kong!, brefvet den 26 april 1895 förordnade,
att läkarebefattningen vid skolan skulle hänföras till kaptens rangklass
och att innehafvare deraf, som till bataljonsläkarebeställning vid armén
förflyttades, skulle, i fråga om rättigheten att komma i åtnjutande af

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

71

högre bataljonsläkareaflöning, ega räkna sig till godo den tid, lian varit
såsom läkare vid krigsskolan anställd. Med stöd af det anförda och
med hänsyn till att läkaren vid krigsskolan vore strängt bunden vid sin
tjenst utan tillfälle till sådan semester eller turvis ledighet från daglig
tjenstgöring, som vore beredt läkare vid andra ständigt sammandragna
truppförband, hade för läkaren upptagits samma aflöning, som tillkomme
äldste bataljonsläkare.

För veterinärvården hade Kongl. Maj:t för ett år i sender medgifvit,
att 100 kronor fått utbetalas af krigsskolans besparingar. Genom förändrade
anordningar för hästanskaffningen i följd af ökadt elevantal
och behofvet af ökad ridundervisning hade antalet hästar sedan 1890
småningom ökats till omkring det dubbla. Det torde derför ej kunna
förutsättas, att veterinärvården framgent skulle kunna erhållas för endast
100 kronor, utan hade i förslaget veterinärens arfvode upptaedts till
200 kronor.

Enligt § 31 i reglementet för krigsskolan den 7 juni 1895 hade
väbeln ett verksamhetsområde, som vore alltför vidlyftigt för en person
och förutsatte en intendenturutbildning, som nuvarande väbeln
saknat, hvarför redogöraren måst förrätta vissa delar af väbelns tjenst.
Kompaniets persedelförråd och logement handhades för närvarande af
en förvaltare i intendenturcorpsen, som uppbure aflöning från krigsskolans
betjeningsstat. Sålunda syntes dessa tjenstebefattningar hafva
blifvit sammanblandade och förvexlade. För vinnande af reda föresloges
ett arfvode af 950 kronor för en fanjunkare, hvilken det skulle
tillkomma att handhafva kompaniets gevärs- och munderingsförråd, öfningsmaterielen
för gymnastik och vapenföring, stallet m. m. samt
tillika bestrida väbelbefattningen under kompanichefen; i stället för
nuvarande väbeln hade uppförts bland staben eu förvaltare (intendenturutbildad),
som under redogöraren skulle handhafva hela förrådsuppbörden
af fourage, lyse, ved, m. in. och tillika vara uppsyningsman
öfver kungsgårdens hus och byggnader, park och utegor samt hafva
tillsyn öfver de arbeten, som derå skulle verkställas. Det syntes lämpligast,
att fanjunkaren (väbeln) anstäldes på samma sätt som kompanibefälet
i öfrigt och att dertill utsåges en sergeant, som kunde utnämnas
till fanjunkare i regementet (corpsen, bataljonen). Förvaltarens tjensteåligganden
kräfde deremot i högre grad kontinuitet och förutseende,
hvarför ett ständigt personalombyte måste verka störande för ärendenas
planmessiga utförande, särskildt beträffande byggnadsarbetena, skogskulturen
och öfriga utarbeten. Han borde derför erhålla fast anställning
på skolans stat.

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

För att konseqvent genomföra Riksdagens erinran, att lärarearfvodena
borde angifvas för vissa bestämda läroämnen, hade det i förra
förlaget upptagna lärarearfvodet åt kompanichefen öfverförts på en särskild
lärarebefattning i krigslagar, tjenstgörings- och infanteriexercisreglementen.

Kompaniofficer ar ne hade, såsom i motiveringen till förra förslaget
anförts, allt mera måst tagas i anspråk såsom biträdande lärare eller
instruktörer vid de taktiska tillämpningsöfningarna (såsom krigsspel,
taktiska skrifningar och fältöfningar), och för ett tidsenligt bedrifvande
af undervisningen i krigskonst syntes detta förfaringssätt för framtiden
blifva allt mer åt behofvet påkalladt. I § 20 af skolans reglemente
ålades också kompaniofficerare skyldighet att enligt chefens bestämmande
biträda lärarne i krigskonst. Med anledning af de ökade kraf,
som sålunda stäldes på dem, hade deras arfvode upptagits till 1,200
kronor.

Den skyldighet, andre läraren i gymnastik och vapenföring enligt § 4
i skolans reglemente hade att deltaga i kompaniofficers tjenstgöring efter
chefens bestämmande, hade under de sista åren måst drifvas derhän,
att han tjenstgjort lika med kompaniofficerarne jemte det han utöfvat
sin lärarebefattning. För ett rationelt ledande af gymnastik och vapenföring
vore ännu en instruktör af nöden. Ett bättre förhållande torde
kunna ernås genom att i stället för andre läraren i gymnastik och vapenföring
anställa ytterligare en kompaniofficer af infanteriet och fördela
tjenstgöringen mellan kompaniofficerarne så, att tvenne finge på sin
del biträdande undervisning i gymnastik och vapenföring och de öfriga
instruktioner i skjutning och bevakningstjenst samt expeditionsföring.
I stället för arfvode åt en andre lärare i gymnastik och vapenföring
hade derför i förslaget uppförts ytterligare ett arfvode åt en kompaniofficer
af infanteriet.

För lärarne hade samma arfvoden bibehållits som i nu gällande
stat med den förändring, att arfvodet åt läraren i ridning borttagits,
hvaremot en ökning af 200 kronor föreslagits för läraren i hästkännedom,
som äfven skulle vara lärare i ridning och kavalleriexercisreglemente,
och att utöfver nuvarande stat införts arfvoden åt en andre lärare i
krigskonst och en lärare i militärförvaltning, för hvilka båda beställningar
under de senare lärokurserna Kongl. Maj:t, på derom för
hvarje särskild lärokurs gjord framställning, anvisat medel till aflöning.
Förslaget till stat upptoge derjemte arfvoden åt en förste och
en andre lärare i förslagsvis 90 dagar, hvilket betingades deraf, att
till följd af tvenne lärokursers samtidiga pågående under 2 å 3 må -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

73

nader årligen och önskvärdheten deraf, att lärareombyte ej skedde under
en och samma lärokurs, utan att samma lärare, som undervisat, äfven
utexaminerade skolans elever, lärarne nu förordnades för visst antal
lärokurser, men ej för kalenderår. Vid ombyte af lärare inträdde derför
de nya lärarne med inkommande yngre kursen i sin tjenstgöring, medan
ännu de afgående lärarne fortsatte sin tjenstgöring, så länge den äldre
kursen vore qvar. Under den tid, då två kurser samtidigt vore inne
vid skolan, tarfvades derför i de ämnen, der ombyte af lärare förekomme,
dubbel uppsättning af lärare. Af 10 lärare med i regel 3 års
kommendering skulle sådan dubbel uppsättning visserligen förekomma
för mer än ett ämne hvarje år i medeltal, men då det dels ofta inträffade,
att andre läraren i ämnet öfverginge till förste lärare för en ny
period af 3 år, och dels några läroämnen för den yngre kursen icke
behöfde börja, förrän den äldre lemnat skolan, torde de ökade kostnaderna
kunna jernkas inom de uppförda beloppen.

Organistbefattningen syntes på anförda grunder kunna och böra indragas.

SJcjuksköterskan ansåges böra bibehållas, utan att detta likväl borde
utesluta möjligheten att, om det framdeles befunes lämpligt, i hennes
ställe få ytterligare en sjukvårdssoldat kommenderad till skolan för
helt år. För att möjliggöra detta och ej göra henne sämre lottad än
den lägre betjeningen, föresloges för benne dagaflöning å 1 krona 83 öre.

Sedan år 1890 hade en sjukvårdssoldat varit kommenderad vid
skolan. Denne syntes böra bibehållas under erforderliga tider af året.
Kostnaden beräknades till dagtraktamente å 1 krona 50 öre under förslagsvis
330 dagar jemte munderingsslitningsersättning å 33 öre per dag.

Gasmästaren vore numera egentligen en sakkunnig uppsyningsman
öfver gas-, vatten- och afloppsledningar samt ansvarade för gasens
tändning och släckning. Hans benämning hade i förslaget ändrats till
»tändare och uppsyningsman öfver ledningarna».

Trumslagaren (spelet) borde, såsom under senare år egt rum, kommenderas
till skolan under erforderliga tider af året, hvarför kostnaden
beräknades lika med kostnaden för sjukvårdssoldaten.

Kuskens arfvode utginge ur staten, enär chefen enligt förslaget
skulle komma att åtnjuta lönetillägg för tjenstehästar och sålunda sjelf
bekosta deras skötsel.

Stallförmannens arfvode borde utbytas mot dagaflöning förslagsvis
å 2 kronor per dag; ökningen vore föranledd af ökadt ansvar och ökadt.
arbete.

Af de i nu gällande stat upptagna 22 drängar både hittills uttagits
Bih. till /Hind. Prot. 181)9. 4 Sami. / A/d. <7 Hd fl. 10

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

3 förmän, nemligen eu till kompaniförrådet och logementen, en till
allmänna förrådet, kungsgården och yttre arbeten samt en till undervisningslokalerna,
undervisningsmaterielen och slottet i allmänhet. I
förslaget till stat utginge den först nämnde och hans aflöning inginge
i den förut omnämnde fanjunkarens. De begge senare vore deremot
bibehållna, den förre af dem med en dagaflöning af 2 kronor 25 öre,
den senare med 2 kronor. Stallförmannen inräknad, upptoges således
3 förmän i staten.

En besparingsåtgärd hade under de sista åren vidtagits med afseende
på betjeningens aflöning, i det att en del platser blifvit besatta
med från icke garnisonerade regementen permitterade och efter enskild
uppgörelse antagna soldater, hvilkas aflöning besparats under den tid
de deltagit i sitt regementes vapenöfning. Möjligheten för samma tillvägagående
för framtiden berodde dock på, om lämpliga soldater vid
angränsande regementen kunde erhålla frihet från alla kommenderingar
och all tjenst vid regementet med undantag af regementsmötet samt
vore villiga att antaga tillfällig anställning vid skolan på de föreslagna
vilkoren. Det vore dock vanskligt att binda krigsskolans hushållningvid
sådana utom densamma stående undantagsförhållanden. Drängarnes
aflöningssiflra minskades väl på detta sätt, men å andra sidan skulle
åtskilliga arbeten på kungsgården, som nu måste verkställas genom
extra arbetare, hvilka kräfde större kontant aflöning, kunna utan särskild
kostnad från andra titlar utföras af egna drängar under vapenöfningsuppehållet,
om alla drängar hade hel årstjenst. Det syntes således
riktigt, att kostnadsberäkningen grundades på att drängarne antoges
för hel årstjenst; derför hade de sju drängar, som i förra förslaget
upptogos med endast 330 dagars anställning, i det föreliggande
förslaget uppsatts för hel årstjenst. Den i föregående beräkning åt
drängarne föreslagna dagaflöningen, 1 krona 75 öre, hade förändrats
till den för sjukvårdssoldaten och spelet beräknade, eller 1 krona 83
öre, hvarvid man äfven tänkt sig, att en vidsträcktare tillämpning af
kommendering af soldater än den nu förekommande framdeles skulle
komma till stånd.

För att för framtiden kunna erhålla en lämplig person till skogvaktare
och postbud hade det befunnits nödigt att sätta hans dagaflöning
till 2 kronor.

Den efter dessa grunder beräknade aflöningen till betjeningen uppginge,
på sätt en bifogad specifikation utvisade, till 14,878 kronor 30
öre, hvilket belopp visserligen med 118 kronor 30 öre öfverstege den
i förra förslaget beräknade summan, men denna ökade kostnad torde

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

75

till fullo uppvägas af den ökade arbetskraft, som tillfördes skolan derigenom,
att drängarne antoges för helt år.

Till böcker och instrument m. m. till stående biblioteket upptoges i
nuvarande stat 500 kronor och till skrifmaterialier likaledes 500 kronor,
tillsammans 1,000 kronor. I medeltal hade dessa båda titlar tillsammans
under åren 1892—1896 kraft 1,209 kronor 91 öre pr år. Å ena sidan
hade visserligen inbindning af en ganska stor mängd gamla handlingar
samt renovering af flera gamla oljemålningar, tillhörande skolans tafvelsamling,
kräft större kostnader än vanligen borde ifrågakomma, sedan
allt blifvit fullt ordnadt, men å andra sidan ökades här liksom annorstädes
behofvet af blankett- och annat tryck för expeditionerna till följd
af ökad skriftvexling. Det föresloges derför, att kostnaderna af ifrågavarande
slag redovisades under en gemensam rubrik, och att dertill
måtte anvisas 1,200 kronor.

Af de 13 hästar, som i nu gällande stat omförmäldes, voro 10 afsedda
till ridhästar i och för elevernas undervisning i ridning, 1 till
arbetshäst och 2 till vagnshästar till chefens förfogande. Det nuvarande
anslaget på 3,000 kronor kunde emellertid ej räcka till vinnande
af ett fullgodt resultat. Vid krigsskolan kunde nemligen remonter ej
lämpligen dresseras, enär de flesta ryttarne, eleverna, voro alldeles ovana
vid ridning. Inköp af unga, fullt dresserade hästar åter vore dyrbart,
och äfven om dylikt inköp åt hästar kunde ske, skulle inom få år deras
duglighet till följd af den ständigt återkommande tjensten såsom undervisningsmateriel
betydligt hafva minskats. Då nu åt ekonomiska och
praktiska skäl i allmänhet blott något äldre hästar kunde till skolan
inköpas, måste deras tjenstetid blifva ganska kort och hästarne ofta af
mindre god beskaffenhet. Hästantalet borde kunna vexla med olika
antal elever, hvilket svårligen kunde ske, då remonteringen skulle ske
för statsmedel. Deremot mötte det ej svårighet att utfordra ett större
eller mindre antal hästar, ty medlen härtill utginge af elevafgifterna,
hvilkas sammanlagda belopp vexlade med olika antal elever. I stället
för att hålla egna hästar vid skolan hade man derför sedan början af
1890-talet träffat överenskommelser med hästegare om att vid skolan
låta utfodra ridhästar mot rätt för skolan att använda dem för ridundervisning
och tjenstgöring. De senaste åren hade hästar erhållits
från Norrlands dragonregemente. Härigenom vunne man befrielse i rån
remonteringskostnad och erhölle lämpliga hästar för ridundervisningen,
Indika kunde ombytas, om de ej längre motsvarade ändamålet o. s. v.
Detta tillvägagångssätt hade alltså visat sig lämpligt och ansåges framgent
böra användas.

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Sedan i förra förslaget till ny stat chefen erhållit lönetillägg och
fourageersättning för 2 tjenstehästar, hade under titel: »Remontering
af 1 häst (arbetshästen) och underhåll af seltyg och åkdon samt kuskytterbeklädnad»,
begärts 1,500 kronor. 1 det nu föreliggande förslaget
hade på grund af Riksdagens erinran, att den ansåge anslag till åkdon
för chefen äfvensom kuskytterbeklädnad ej böra ifrågakomma, summan
minskats till 1,300 kronor. Jemförd med summan 3,000 i nu gällande
stat för remontering af 13 hästar m. m., kunde summan måhända förefalla
hög, men härvid vore att märka, dels att af de 13 hästarne hade
10 underhållits af elevmedel, dels ock att med dessa 1,300 kronor
skulle bestridas kostnaderna för nyanskaffning och underhåll af fordon
för kungsgårdens behof och för körningar i staden, vattentunna, snöplog,
selar, redskap för skogsskötsel och åkerbruk m. m.

För praktiska öfningar föresloges samma belopp som i nu gällande
stat.

Uti nu gällande stat funnes för ''»ved och lyshållning)) beräknadt
6,500 kronor. För de fem åren 1892—1896 hade medelkostnaden å
denna titel utgjort 5,320 kronor 42 öre, för treårsperioden 1894—1896
4,387 kronor 31 öre.

Vid tidpunkten för den nu gällande statens uppgörande hade vattenledning
ej funnits till Karlberg och alltså ej heller vattenafgifter. Sedan
skolan erhållit vattenledning, hade vattenafgifterna redovisats under
titeln »extra .utgifter». Då emellertid utgiften blifvit ordinarie, ansåges
den böra föras under en ordinarie titel, och man hade ansett lämpligast
att sammanföra den med bränsle och lyse. Då den i gällande stat
upptagna siffran, 6,500 kronor, öfverstege medelutgiftssumman med ungefär
vattenafgiften, omkring 1,200 kronor, föresloges att förblifva vid
samma belopp, 6,500 kronor, med inrymmande äfven af vattenafgifterna
derunder.

Byggnaders underhåll beräknades enligt nu gällande stat till 7,000
kronor. Medelkostnaden för hvartdera af de fem åren 1892—1896 hade
utgjort 16,824 kronor 50 öre. Skilnaden hade bestridts med krigsskolans
besparingar samt ordinarie och extra ordinarie inkomster. Byggnaderna
vid Karlberg vore i allmänhet omkring 300 år gamla. Åtskilliga
förbättringar å dessa byggnader hade verkstälts, men mycket återstode
ännu att göra. I det förra förslaget upptoges byggnadernas
underhåll till 8,000 kronor. Ehuruväl man knappast kunde våga hoppas,
att denna summa för framtiden skulle kunna räcka till för denna titel,
hade man dock af sparsamhetsskäl ej velat i nu föreliggande förslag
höja beloppet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

77

För inventarier och husgeråd, hvartill medelkostnaden under åren
1892—1896 uppgått till 2,350 kronor, funnes anslagna 2,000 kronor.
Hade för högst 80 eller i allmänhet 60 å 70 elever beräknats 2,000
kronor, men detta anslag, oaktadt särskildt anslag för ökadt elevantal
anvisats, måst öfverskridas med i medeltal 350 kronor, torde
vid fastställande af ny stat detta förhållande böra beaktas. I det föreliggande
förslaget hade derför till inventarier och husgeråd upptagits
2,500 kronor.

Kostnaderna för parkens vård hade ej kunnat hållas inom det i nu
gällande stat anvisade belopp af 450 kronor. Under åren 1892—1896
hade medelkostnaden pr år varit 758 kronor 95 öre. Det i föregående
förslag till stat upptagna belopp, 700 kronor, syntes med hänsyn till
förestående nödiga omplanteringar också för knappt tilltaget, äfven om
arbetet fördelades under en längre följd af år. Kostnaderna för vården
af denna park, på hvilken allmänheten med hänsyn till dess läge och
naturskönhet kunde hafva berättigade fordringar, kunde dock möjligen
hållas inom gränsen af de 900 kronor, som nu föresloges.

Beträffande stipendierna föresloges af sparsamhetskäl ingen ändring
i nu utgående belopp, ehuruväl det kunde vara berättigad^ att stipendiernas
antal ökades i förhållande till det ökade antalet elever.

Enligt gällande bestämmelser skulle chef, adjutant, kompanibefäl,
redogörare och väbel äfvensom betjening vara å Karlberg boende, åtnjutande
naturainqvartering derstädes, hvarmed ock af ålder följt en
till sin begränsning ej bestämd servis in natura. I det förra förslaget
till ny stat hade dåvarande chefen för krigsskolan framhållit önskvärdheten
af att servisersättning och kaserneringskostnader måtte få utgå
till betjening in natura och till öfrig dertill berättigad personal i kontant
för en sammanlagd kostnad af 774 kronor 92 öre, som skulle utgå
från och blifva föremål för särskild redovisning under inqvarteringsanslaget.
Enligt det föreliggande förslaget skulle tillkomma servisersättning
för fanjunkaren på kompaniet.

En afsevärd förenkling i räkenskaperna, i jemförelse med det förut
föreslagna sättet att låta denna summa blifva föremål för särskild redovisning
under inqvarteringsanslaget, skulle emellertid vinnas genom att,
såsom nu i förslaget skett, under »omkostnader» för ifrågavarande titel
upptaga en ungefärlig summa af 900 kronor att utgå från nyssnämnda
anslag.

Extra utgifterna hade under senare år, då eu mängd arbeten måst
utföras inom hela området för krigsskolans förvaltning i och för allmänna
förbättringar, helt naturligt varit ganska höga. Medelsiffran för

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

tiden 1892—1896 uppginge för år till 7,644 kronor 29 öre, men såsom
förut omnämnts, inginge däri också vattenafgiften med omkring 1,200
kronor. Om sistnämda kostnad, som enligt förslaget skulle komma att
utgå under titeln »Bränsle, lyse och vatten» fråndroges, återstode ett
behof af 6,444 kronor 29 öre. Skolans stat hade under de senare
åren måst anlitas till hela sitt belopp. Detta syntes tyda på, att de
ökade tillgångar, som kunde vara att emotse, om do extra inkomsterna
fortfarande finge disponeras af chefen för krigsskolan, skulle väl behöfvas
till fyllande af behof öfver hela området. Då det emellertid
torde vara lämpligare för statshushållningen i sin helhet, att enligt
Riksdagens uttryckta önskan alla hyresinkomster m. m. till fullo inlevererades
till statsverket, och ett fast utgiftsbelopp för skolan bestämdes,
blefve det titeln »extra utgifter», som måste bestrida, utom
de till denna titel direkt hänförliga utgifter, brister å öfriga titlar. Med
anledning häraf syntes det nödvändigt att bibehålla ungefär den ofvan
anförda medelsiffran, och hade för afrundning af hela anslagsbeloppets
slutsumma för ifrågavarande titel upptagits 6,342 kronor 60 öre. Förslagets
slutsumma blefve då 90,200 kronor.

Beträffande de vid det förra förslaget till stat fogade anmärkningarna
anförde inspektören för militärläroverken vidare, att Riksdagen i
fråga om anm. 1. framhållit, att det visserligen syntes Riksdagen mindre
lämpligt, att chefen för krigsskolan fortfarande bibehölles vid honom
nu tillkommande dispositionsrätt öfver Karlbergs kungsgård m. m., men
att, derest det befunnes nödvändigt, att detta förhållande fortfore, alla
hyresinkomster m. m. borde till fullo inlevereras till statsverket, och
hela utgiftsbeloppet för krigsskolan upptagas i skolans stat.

I kongl. brefvet den 23 maj 1815 angåfves de lägenheter och
områden, hvilka Kongl. Maj:t då täcktes finna icke kunna från den
ekonomiska styrelsen och polistillsynen på stället skiljas, utan att sådant
skulle medföra betydliga olägenheter. Den utveckling, undervisningen
vid krigsskolan fått, då man från ett hufvudsakligen teoretiskt
studium öfvergått till ett mera praktiskt utbildningssätt med allt vidsträcktare
användning af tillämpningsöfningar, gjorde det till chefens
disposition ställda området numera i ännu högre grad än förr oundgängligt
såsom fält för dessa öfningar. Härtill komme den omständigheten,
att Stockholms stad bebygdes på alla sidor intill gränsen af
skolans område. Det ständiga ombytet af personalen och det ökade
elevantalet med till följd deraf ökadt antal betjening gjorde chefens
dispositionsrätt äfven öfver lägenheterna än mer behöflig. Genom
kongl. brefvet den 26 januari 1894 hade emellertid! Solnaskogen stälts

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

79

under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, hvilket med hänsyn
till chefens öfriga mångahanda och ur militärisk synpunkt vigtigare
åligganden måste anses fördelaktigt. Det- syntes derför, vidkommande
chefens dispositionsrätt öfver kungsgården m. m., nödvändigt, att det
— med det nämnda undantaget om hyresmedels och öfriga kontanta
inkomsters inlevererande till statsverket — finge förblifva vid nuvarande
bestämmelser.

På grund af bestämmelser i ofvannämnda kongl. bref den 23 maj
1815 hade innehafvare!) af värdshusbyggnaden vid Karlberg inbetalt
hyran för värdshuset till landtränteriet i Stockholms län intill den 1
oktober 1891, då värdshusrörelsen upphörde. Så länge skolan sedermera
icke hade behof af utrymmet i värdshuset, hade detta uthyrts
till bostadslägenhet. Vid ökningen af elevantalet under år 1894 måste
skolan emellertid taga äfven detta inqvarteringsutrymme i anspråk för
eget behof. Äfven för framtiden syntes detta utrymme blifva oundgängligt
för skolans inqvartering, men skulle det mot förmodan blifva
möjligt för skolan att undvara byggnaden eller någon del deraf, komme
inflytande hyra att till landtränteriet inlevereras.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hade inspektören för
militärläroverken hemstält, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen begära
anvisande af ett reservationsanslag för krigsskolans räkning af 90,200
kronor.

I infordradt utlåtande hade arméförvaltningen å civila departementet
erinrat, att de af inspektören för militärläroverken anförda omständigheter
icke utgjorde tillräckliga skäl för åtgärden att i strid med Riksdagens
önskan ställa läkaren i undantagsställning i förhållande till öfriga
militärläkare; arméförvaltningen ansåge läkarens aflöningsförmåner böra
bestämmas lika med bataljonsläkare med rätt för honom att i sin tur
erhålla äldre bataljonsläkares aflöningsförmåner från anslaget till ökad
aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkare.

Att i staten upptagits 900 kronor till servisersättning och kaserneringskostnader
hade arméförvaltningen icke kunnat godkänna. Först
och främst borde kaserneringskostnaden för betjeningen, d. v. s. utgifterna
för underhåll af sängar, sängkläder, handdukar m. in., icke
bestridas från anslaget till inqvarteringskostnader, utan såsom vid senare
regleringar i allmänhet egt rum, anvisas att utgå från skolans medel
och, i enlighet med eu infordrad specifikation på dessa kostnader, uppföras
i skolans stat med 288 kronor 27 öre.

Beträffande servisersättningen, skulle genom den föreslagna åtgärden
visserligen särskild redogörelse för denna ersättning undvikas,

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

men då servis ersättningen icke alltid kunde till siffran fixt beräknas,
borde berörda ersättning icke upptagas i skolans stat, utan, på sätt
vid krigshögskolorna egde rum, endast angifvas i en till staten fogad
anmärkning och bestridas direkt från anslaget till inqvarteringskostnader
samt särskildt reqvireras och redovisas.

I en af anmärkningarna till staten hade för stabspersonalen (utom
slottspastorn och veterinären) samt kompanibefälet beräknats, utom inqvartering
in natura och kontant servisersättning, äfven bränsle och
lyse. Då åtnjutandet af dylika naturaförmåner tillsammans med inqvarterings-
och servisersättning stode i strid med de i gällande inqvarteringsförfattningar
fastslagna grundsatser, borde, enligt arméförvaltuingens
mening, bränsle och lyse icke tilldelas sagda personal, allrahelst
sådan förmån ej varit ifrågasatt i det förra förslaget.

Deremot torde förmånen af fullständig inqvartering in natura med
eldning och lyse böra, i likhet med hvad som egde rum för manskapet
vid garnisonerade armén, lemnas betjeningen, till hvilken således icke,
såsom i förslaget angifvits, kunde utgå servisersättning.

Slutligen ville arméförvaltningen ifrågasätta, huruvida tillräckligt
skäl funnes att, såsom nu skett, ur förslaget utesluta den i förra förslaget
chefen tillagda rätt att i mån af utrymme upplåta bostad äfven
åt skolans lärare.

För egen del har departementschefen anfört följande.

De af arméförvaltningen gjorda erinringar syntes befogade och
hade blifvit iakttagna vid upprättandet af förslaget till stat för skolan,
bil. n:o 19 till statsrådsprotokollet, dock att till kaserneringskostnader
för betjeningen uppförts ett afrundadt belopp af 300 kronor. Vidare
hade, i öfverensstämmelse med hvad förut i statsrådsprotokollet under
punkten 4 föreslagits om förhöjning af arméns underbefäls aflöningsförmåner,
dagaflöningen till förvaltaren beräknats till 1 krona 50 öre
i stället för till föreslagna 1 krona, föranledande en ökning af 182
kronor 50 öre. För erhållande af en jemn slutsiffra hade anslaget till
extra utgifter bestämts till 6,325 kronor 10 öre. Den föreslagna staten
ansåges ej för närvarande behöfva föranleda någon ökning af anslagen
till inqvarteringskostnader och ålderstillägg.

I den upprättade staten hade slottspastorns arfvode upptagits till
800 kronor; den nuvarande innehafvaren af denua beställning äfvensom
den för närvarande vid skolan anstälda läkaren åtnjöte enligt nu gällande
stat högre kontanta aflöningsförmåner än i den sålunda upprättade
staten upptoges; skilnaden kunde emellertid, så länge de nuva -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

81

rande innehafvande af dessa tjenster qvarstode, bestridas af besparingarna
å andra titlar under krigsskolans anslag.

Genom kongl. brefvet den 23 maj 1815 stadgades, att bestyret
med utarrenderingen och förvaltningen af åtskilliga under Karlbergs
kungsgård lydande hemman och lägenheter skulle från dåvarande
krigsakademien öfverflyttas å annan myndighet, men att, då några af
krigsakademiens lägenheter vore af den beskaffenhet, att de icke kunde
från den ekonomiska styrelsen och polistillsynen på stället skiljas, guvernörsembetet
vid akademien skulle oförändradt bibehållas vid dispositionen
af Karlbergs trädgård och djurgård, den så kallade Solnaskogen,
sjöstranden mellan vestra slottsflygeln och torpet Ekelund samt den
vid slottet uppförda värdshus- och marketenteribyggnaden.

Solnaskogen hade emellertid genom kongl. brefvet den 26 januari
1894 blifvit stäld under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
dock med bibehållen rätt för krigsskolan att tillgodonjuta från skogen
inflytande inkomster mot skyldighet att ombesörja skogens bevakning
och lemna erforderliga dagsverken, då sådant kunde ske, samt tillhandahålla
penningar till skogens skötsel och vård.

Slutligen hade genom kongl. brefvet den 12 november 1897 stadgats,
att Karlbergs djurgård och skjutbana skulle disponeras af chefen
för krigsskolan i och för elevernas öfningar, dock att chefen egde att
i föreskrifven ordning till vissa truppförband äfvensom frivilliga skytteföreningar
upplåta nämnda öfningsplats och skjutbana i den mån sådant
utan intrång i elevernas öfningar kunde ske.

I likhet med inspektören för militärläroverken ansåge departementschefen,
att, på det tillräckligt utrymme för elevernas öfningar och personalens
inqvartering måtte finnas vid Karlberg, krigsskolan borde bibehållas
vid den dispositionsrätt, som genom förenämnda kongl. bref
blifvit till skolan upplåten, men att, i enlighet med Riksdagens uttalade
önskan, alla af denna dispositionsrätt härflytande hyresinkomster m. m.
borde till statsverket inlevereras. I öfverensstämmelse härmed hade
också anm. 4. i det upprättade förslaget till stat blifvit affattad. Häraf
följde emellertid, att krigsskolan borde befrias från skyldigheten att
tillhandahålla dagsverken och penningar för Solnaskogens skötsel
och vård.

Den upprättade staten slutade å 88,300 kronor; den hvilade på
de af Riksdagen angifna grunder, och hänvisade departementschefen,
hvad detaljerna i öfrigt beträffade, till inspektörens för militärverken,
efter hörande af skolans chef, anförda motiv, för hvilka här ofvan
redogjorts. Då all den kontanta uppbörd, som på grund af chefens
Bih. till It Hind.. Blot. lHdd. 4 Hand. 1 Åfd. 0 Käft. 11

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

dispositionsrätt öfver kungsgården inflöte, enligt förslaget numera skulle
ingå till statsverket, måste hela det beräknade beloppet utgå af statsmedel
och således anslaget till krigsskolan höjas från 76,729 kronor
till 88,300 kronor. I arrenden, hyror m. in. hade till kungsgården
under år 1897 influtit omkring 8,900 kronor och i medeltal under åren
1895—1897 omkring 7,700 kronor årligen. Då dessa medel numera
skulle ingå till statsverket, kunde den kontanta utgift, statsverket
finge vidkännas för krigsskolan, beräknas utgöra (88,300—7,700) 80,600
kronor.

Departementschefen ansåge sig slutligen böra nämna, att den föreslagna
staten vore beräknad för ett antal af högst 100 elever i hvarje
kurs, till följd hvaraf, om antalet elever i någon kurs skulle blifva
högre, det skulle blifva nödvändigt, att Kongl. Maj:t, om så erfordrades,
på sätt hittills egt rum, anvisade särskilda medel till bestridande af de
ökade kostnader, som häraf skulle föranledas.

Kongl. Maj:ts föreliggande förslag till ny stat för krigsskolan synes
vara bygdt på de principer, som Riksdagen år 1898 för sin del
förordat, och har utskottet icke något att i hufvudsak emot detsamma
erinra. Dock kan utskottet icke finna tillräckliga skäl föreligga för att
i staten må uppföras en förvaltare med en till 1,693 kronor 80 öre
föreslagen aflöning i stället för den förman, som hittills tjenstgjort vid
kompaniförrådet och logementen, och hvilkens befattning jemväl bibehållits
i Kongl. Maj:ts vid 1898 års riksdag framlagda förslag till ny
stat för krigsskolan. Denne förmans aflöning har enligt utskottet tillhandakommen
upplysning uppgått till 2 kronor 50 öre om dagen eller
för helt ar till 912 kronor 50 öre. Utskottet har derför ur sitt förslag
till stat för krigsskolan uteslutit nämnde förvaltare och i stället under
rubriken »Betjening» uppfört en fjerde förman samt på grund deraf
höjt vederbörande anslagspost med 912 kronor 50 öre till 15,790 kronor
80 öre, hvarjemte för jemnande af statens slutsumma anslaget till extra
utgifter minskats med 18 kronor 70 öre till 6,306 kronor 40 öre. På
det hela har således den af Kongl Maj:t föreslagna statens slutsumma
minskats med 800 kronor, hvadan, då Kongl. Maj:t föreslagit en ökning
i anslaget till krigsskolan med 11,571 kronor, denna ökning enligt utskottets
förslag kommer att begränsas till 10,771 kronor.

Med anledning af att utskottet ur staten uteslutit den föreslagne
förvaltaren, blir utskottets hemställan i förevarande fråga icke beroende
på det beslut, som kan komma att af Riksdagen fattas i fråga om

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

83

Kongl. Maj:ts framställning under punkten 4 i statsverkspropositionen
under denna hufvudtitel.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må, med godkännande af bifogade
förslag till stat för krigsskolan (Bil. n:o 6) öka anslaget
till krigsskolan, nu 76,729 kronor, med 10,771
kronor till 87,500 kronor.

Volontärskolor.

ll:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, vid bifall till
hvad under punkten 4 föreslagits, öka anslaget till volontärskolor, nu
158,345 kronor, med 4,816 kronor till 163,161 kronor.

Enär utskottet under punkten 4:o c) här ofvan funnit sig icke böra
tillstyrka Kongl. Maj:ts framställning om uppförande å ordinarie stat
af förhöjning i underbefälets aflöningsförmåner, får utskottet, under
erinran att Kongl. Maj:ts förevarande förslag gjorts beroende af bifall
till nyssnämnda framställning, hemställa,

att Riksdagen må uti riksstaten för år 1900 uppföra
anslaget till volontärskolor med oförändradt belopp,
158,345 kronor.

Angående
ifrågasatt höjning
af detta
anslag.

[11.]

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
ifrågasatt höjning
af detta
anslag.

[12.]

Angående
höjning af
detta anslag.

[13.]

Garnisonssjukhusen i Stockholm och Karlsborg.

12:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, vid bifall till
hvad under punkten 4 föreslagits, öka anslaget till garnisonssjukhusen
i Stockholm och å Karlsborg, nu kronor 70,650, med 328 kronor till
70,978 kronor.

Enär utskottet under punkten 4:o c) här ofvan funnit sig böra hemställa,
att anslag till förhöjning i underbefälets aflöningsförmåner måtte
allenast å extra stat uppföras, får utskottet, vidkommande Kongl. Maj:ts
nu förevarande framställning, som gjorts beroende på att samma förhöjning
måtte såsom ordinarie anslag beviljas, hemställa,

att Riksdagen må uti riksstaten för år 1900 uppföra
anslaget till garnisonssjukhusen i Stockholm och
å Karlsborg med oförändradt belopp, 70,650 kronor.

Det icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets vapenöfningar.

13:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att öka anslaget till
det icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets vapenöfningar,
nu kronor 1,107,580, dels, vid bifall till hvad under punkten 4
föreslagits, med 3,036 kronor, dels ock, vid bifall till hvad under punkten
27 föresloges, med 26,530 kronor till 1,137,146 kronor.

Till statsrådsprotokollet bär departementschefen erinrat, hurusom
Kongl. Maj:ts under punkten 4 framstälda förslag om förbättrande af
underbefälets aflöningsförmåner skulle, om det bifölles, nödvändiggöra
en ökning af ifrågavarande anslag med 3,036 kronor, äfvensom vidare
anfört, att, derest framställningen under punkten 27 om anvisande på
extra stat för år 1900 af visst belopp till anskaffning af lakan och
handdukar åt icke garnisonerade armén och de vämpligtige vunne bifall,
deraf komme att, såsom i statsrådsprotokollet vid sistnämnda punkt
framliölles, för underhåll och tvätt af dessa persedlar föranledas en
ökning af ifrågavarande vapenöfningsanslag med 26,530 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

85

Vid bifall till hvad under punkterna 4 och 27 föresloges, skulle
förevarande anslag således behöfva höjas med respektive 3,036 kronor
och 26,530 kronor, eller tillhopa med 29,566 kronor.

Enär utskottet under punkten 4:o c) här ofvan afstyrkt Kongl. Maj:ts
förslag om uppförande å ordinarie stat af höjning uti underbefälets aflöningsförmåner,
finner utskottet den af Kongl. Maj:t, under förutsättning
af bifall till berörda förslag, här föreslagna ökning uti nu ifrågavarande
anslag med 3,036 kronor icke böra ifrågakomma.

På sätt af punkten 31:o här nedan framgår, finner sig utskottet
deremot böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag om anskaffning
af lakan och handdukar bland annat åt den icke garnisonerade armén,
och får utskottet med anledning deraf jemväl förorda den af en sådan
anskaffning föranledda förhöjningen å nu ifrågavarande anslag.

Utskottet hemställer alltså,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen, under förutsättning
af bifall till hvad utskottet under punkt 31:o här
nedan föreslår, ökar anslaget till det icke garnisonerade
infanteriets och det indelta kavalleriets vapenöfningar,
nu kronor 1,107,580 med kronor 26,530 till
kronor 1,134,110.

De värnpligtiges vapenöfningar.

14:o. Kongl. Maj:t har i punkten 14 under denna hufvudtitel i Angående höjstatsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att öka anslaget till de mn^[^retta
värnpligtiges vapenöfningar, nu kronor 3,094,960, dels, vid bifall till [14.j
hvad under punkten 4 föreslagits, med 1,444 kronor, dels ock, vid bifall
till hvad under punkten 27 föresloges, med 53,060 kronor till 3,149,464
kronor.

Departementschefen har beträffande denna framställning dels erinrat,
att derest, såsom Kongl. Maj:t under denna hufvudtitel uti punkten
4 föreslagit, underbefälets aflöningsförmäner förbättrades, ifrågavarande

86

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående en
Kongl. Maj:ts
proposition.

vapenöfningsarislag måste ökas med 1,444 kronor, dels ock framhållit,
att, om framställningen under punkten 27 om anvisande af visst belopp
på extra stat för år 1900 till anskaffning af lakan och handdukar åt
icke garnisonerade armén och de värnpligtige blefve godkänd, anslaget
behöfde ökas med 53,060 kronor för underhåll och tvätt af nämnda
persedlar.

Uti särskild till Riksdagen den 30 december 1898 aflåten proposition
(n:o 11) har Kongl. Maj:t. föreslagit Riksdagen att medgifva, att,
derest beväringsman aflede eller förklarades oförmögen till vidare krigstjenst
eller i allmänhet utan eget förvållande urståndsattes att vapenöfvas
hela den lagstadgade öfningstiden, skulle vid afslutandet af de
vapenöfningar, under hvilka beväringsmannen aflidit eller blifvit frikallad
från värnpligtens vidare fullgörande, eller, derest han mellan vapenöfningar
aflidit eller utan eget förvållande urståndsatts att vapenöfvas,
vid slutet af de öfningar, som följde näst derefter, den af honom intjenta,
för insättning i postsparbanken afsedda dagaflöning i nämnda bank
insättas, för att beväringsmannen eller hans rättsinnehafvare tillhandahållas
i samma ordning, som för dylika af de värnpligtige intjenta
medel i allmänhet vore föreskrifvet; dock att från denna förmåns åtnjutande
skulle uteslutas den beväringsman, hvilken vid eller före den i
§ 105 af inskrifningsförordningen bestämda första efterbesigtning blifvit
kasserad.

Beträffande ifrågavarande framställning innehåller statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 30 december 1898 följande.

Uti sin den 13 sistlidne maj till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel
hade Riksdagen, på anförda skäl, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, huruvida och under hvilka vilkor beväringsman,
som utan eget förvållande blifvit urståndsatt att vapenöfvas hela den
lagstadgade öfningstiden, må kunna berättigas att af intjent dagaflöning
utfå de 30 öre per dag, hvilka, i fall öfningen fortgått i 90 dagar,
skolat för beväringsmannens räkning i postsparbanken insättas, samt
derefter till Riksdagen inkomma med det förslag i ämnet, hvartill förhållandena
kunde föranleda.

Sedan Kongl. Maj:t med anledning häraf anbefalt arméförvaltningen
å intendents- och civila departementen att verkställa den af Riksdagen
sålunda begärda utredning äfvensom att dermed jemte förslag till de
förändrade föreskrifter i ämnet, som af utredningen kunde påkallas, till

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

87

Kongl. Maj:t inkomma, hade arméförvaltningen uti sitt i ämnet afgifna
utlåtande anfört hufvudsakligen följande.

Enligt skrifvelse den 26 november 1892 hade Riksdagen, som ansett
någon höjning i aflöningsförmånerna för den värnpligtige icke
opåkallad för beredande åt honom af någon ersättning för den rubbning
i hans verksamhet, som en öfningstid af 90 dagar kunde anses
medföra, anvisat nödiga medel för ökande af beväringsmanskapets dagaflöning
till 50 öre för öfningsdag, hvaraf 20 öre borde kontant utbetalas
till den värnpligtige, men återstoden vid fullgjorda beväringsöfningar
insättas å postsparbanksbok; och vore i öfverensstämmelse med
denna Riksdagens skrifvelse erforderliga bestämmelser i ämnet af Kongl.
Maj:t meddelade dels i § 112 mom. 2 af kongl. förordningen den 22
december 1892 angående inskrifning och redovisning af värnpligtige
samt deras tjenstgöring m. m., dels ock genom kongl. kungörelsen den
9 juni 1893 angående utbetalning af den beväringsmän för tjenstgöring
under de årliga vapenöfningarne tillkommande dagaflöning m. m.

Enligt dessa hittills gällande bestämmelser hade, för utfående af
den del af de värnpligtiges intjenta dagaflöning, som vore afsedd att
insättas i postsparbanken, fordrats den värnpligtiges utbildning under
hela den i värnpligtslagen stadgade tid af 90 dagar. Genom kongl.
brefvet den 30 december 1893 vore visserligen medgifvet att utbetala
intjent, för insättning i postsparbanken afsedd dagaflöning till sådan
beväringsmän, som efter fullgjorda första årets beväringsöfningar vunnit
anställning vid stammen, men detta medgifvande hade dock lemnats
endast under förbehåll, att dylik utbetalning finge ega rum först sedan
beväringsmannen vid stammen undergått så lång tids militär utbildning,
som, enligt gällande bestämmelser, motsvarade andra årets tjenstgöring
enligt värnpligtslagen. Vid pröfning af de framställningar, som
tid efter annan till Kongl. Maj:t ingifvits om utbekommande af sådan
till insättning i postsparbanken afsedd dagaflöning, som intjents af beväringsmän,
hvilka före fullgjorda vapenöfningar af en eller annan anledning
befriats från värnpligtens vidare fullgörande eller hvilka före
afslutade öfningar aflidit, hade deremot Kongl. Maj:t icke i något fall
funnit berörda framställningar kunna vinna afseende.

Enär en fullt exakt uppgift öfver antalet af de beväringsmän, som
under senare åren blilvit kasserade vid efterbesigtning, samt sammanlagda
beloppet af den utaf dessa beväringsmän intjenta, för insättning
i postsparbanken afsedda dagaflöning, enligt arméförvaltningens åsigt,
endast kunde åstadkommas genom eu utredning af sådan omfattning,
att den näppeligen stode i rimligt förhållande till den föreliggande frå -

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

gans betydelse, hade arméförvaltningen, för beräknandet af de kostnader,
som komme att föranledas af ett medgifvande i det af Eiksdagen
antydda syfte, lagt till grund de siffror, hvilka uti ifrågavarande hänseende
funnes intagna å tab. 12 i den statistik rörande de värnpligtige
åren 1887 —1897, som enligt officiella uppgifter utarbetats inom generalstabens
militärstatistiska afdelning. Enligt en vid förenämnda tabell
tecknad not hade emellertid berörda uppgifter icke varit fullständiga,
hvadan i nämnda tabell antalet af de vid efterbesigtning kasserade
endast upptagits för infanteriet under åren 1894—1896. Medeltalet af
de under denna tid sålunda kasserade uppginge för första klassen till
724 och för andra klassen till 64.

Med anledning af dessa omständigheter hade arméförvaltningen
ansett sig böra förutsätta antalet af de efter påbörjade vapenöfningar
kasserade värnpligtige uppgå till 1,000 under första och 90 under
andra öfningsåret. Enligt § 105 i inskrifningsförordningen skulle,
under vapenöfning med första beväringsklassen två till tre veckor efter
öfningarnes början samt sedermera, när omständigheterna sådant påkallade,
ej mindre än under vapenöfning med andra klassen, särskild
läkarebesigtning anställas å de beväringsmän, hvilkas kroppsutveckling
icke motsvarat de fordringar, öfningarne stält på dem, och syntes på
grund af dessa föreskrifter med fog kunna antagas, att de beväringsmän,
som under första öfningsåret kasserades, i regeln ej vapenöfvats
mer än omkring 20 dagar, hvaremot tjenstgöringstiden för de under
andra året kasserade kunde förutsättas uppgå till högst 78 dagar, éller
68 dagar under första och 10 dagar under andra årets vapenöfningar.
De af dessa beväringsmän under angifvet antal dagar intjenta, för insättning
i postsparbanken afsedda medel skulle alltså uppgå till följande
belopp nemligen:

af 1,000 man under 20 dagar å 30 öre ...................... kronor 6,000: —

» 90 » » 78 » » » » ...................... » 2,106: -—

Summa kronor 8,106: —

Härvid ville emellertid arméförvaltningen erinra, att den ökade
dagaflöningen beviljats såsom en ersättning för den rubbning i de värnpligtiges
verksamhet, som förorsakats genom det år 1892 fattade beslutet
om utsträckning af de värnpligtiges vapenöfningar, och att det
sålunda kunde ifrågasättas, huruvida värnpligtig, hvars öfningstid icke
öfverskrede den före år 1892 stadgade, billigtvis borde eg a några
anspråk på utfående af den för insättning i postsparbanken afsedda
delen af dagaflöningen, helst dylik beväringsmän genom befrielsen från

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

89

värnpligtens vidare fullgörande kunde anses hafva vunnit en lindring
i uppfyllandet af medborgerliga pligter, som mer än motsvarade mistningen
af den högre dagaflöningen. För vinnande af en allmängiltig,
för en hvar lätt begriplig norm för utbetalandet af nu ifrågakomna del
af de värnpligtiges dagaflöning, derest Kongl. Maj:t skulle pröfva
skäligt utfärda föreskrifter i den af Riksdagen antydda rigtning, borde
dock, enligt arméförvaltningens förmenande, dessa föreskrifter så affattas,
att endast värnpligtig, som vid eller före den i § 105 af inskrifningsförordningen
bestämda första efterbesigtning blefve kasserad,
skulle gå förlustig den för insättning i postsparbanken afsedda delen
af dagaflöningen.

Då det kunde antagas, att endast undantagsvis värnpligtig, som
icke kasserats inom den i § 105 af inskrifningsförordningen angifna
tid af 2 till 3 veckor efter öfningarnes början, blefve längre fram under
samma möte på grund af förnyad besigtning kasserad, skulle alltså,
derest det af arméförvaltningen nu antydda åskådningssätt blefve
gilladt-, den ofvan beräknade utgiftssumman, 6,000 kronor, till största
delen komma att bortfalla, samt förhöjd utgift för godtgörande af nu
ifrågakomna, hittills innehållna del af de värnpligtiges dagaflöning
endast böra beräknas för sådana värnpligtige, som i sin helhet fullgjort
första, men endast en del af andra årets vapenöfningar. Enär uti
anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar inberäknats kostnad för
dagaflöning till 23,600 man värnpligtige under 90 dagar å 50 öre för
tjenstgöringsdag, samt enligt ofvan åberopade statistik de värnpligtige,
som vid hären instält sig till vapenöfning, uppgått i medeltal till 23,622
under första och till 21,577 under andra årets vapenöfningar, syntes å
anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar tillgång redan kunna anses
vara beredd till bestridande af de utgifter, som kunde föranledas af en
föreskrift i nu ifrågasatt rigtning, äfven om detta medgifvande komme
att lemnas i hela den utsträckning, hvartill Riksdagens ifrågavarande
framställning till äfventyrs gåfve anledning.

Beträffande de föreskrifter, hvilka, derest Kong], Maj:t skulle pröfva
skäligt utfärda bestämmelser i det af Riksdagen antydda syfte, kunde
vara erforderliga i fråga om den intjenta dagaflöningens utbetalande,
funne sig arméförvaltningen böra föreslå ett stadgande af innehåll, att
intjent. dagaflöning, afsedd till insättning i postsparbanken, skulle för
beväringsman, som aflede eller förklarades oförmögen till vidare krigstjenst
eller som i allmänhet utan eget förvållande urståndsätta att vapenöfvas
hela den lagstadgade öfningstiden, vid afslutandet af det års
vapenöfningar, hvarunder beväringsmannen aflidit eller blifvit frikallad
Bih. till It i km!. Prut. 18''JU. 4 Sami. 1 Afd. <5 Haft. 12

90

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående en
inom Andra
Kammaren
väckt motion

från värnpligtens vidare fullgörande, i nämnda bank insättas för att i
stadgad ordning beväringsmannen eller hans rättsinnehafvare tillhandahållas.

För egen del har departementschefen anfört, att om än bestämmelserna
rörande dagaflöning åt beväringsmän vore af sådan natur, att de
borde restriktivt tillämpas, så syntes det dock vara med billighet öfverensstämmande,
att beväringsmän, som utan eget förvållande blifvit
urståndsatt att vapenöfvas hela den lagstadgade öfningstiden, finge
utfå oafkortad dagaflöning för den tid, han densamma intjent, men
ansåge departementschefen, på de af arméförvaltningen anförda skäl,
att från denna förmåns åtnjutande borde uteslutas den, hvilken under
första öfningstiden förklarats oduglig till krigstjenst och med anledning
deraf blifvit befriad från vidare vapenöfning.

Till behandling i sammanhang med dessa Kongl. Maj:ts framställningar
har utskottet förehaft en inom Andra Kammaren af herr L. J.
Jansson i Djursätra väckt motion (n:o 180), deruti föreslagits, att Riksdagen
för sin del måtte besluta att höja beväringsmanskapets dagaflöning
till en krona och att för ändamålet anslå erforderliga medel.

Beträffande de af motionären till stöd för detta förslag anförda
skäl tillåter sig utskottet att hänvisa till sjelfva motionen.

Vidkommande Kongl. Maj:ts framställning om höjning af nu ifrågavarande
anslag med 1,444 kronor på grund af föreslagen förbättring i
underbefälets aflöningsförmåner, anser utskottet, med anledning af sin
hemställan under punkten 4:o c) här ofvan, sådan ökning icke böra
ega rum.

Då utskottet deremot i punkten 31:o här nedan finner sig böra
förorda framställningen om anskaffande af lakan och handdukar bland
annat åt de värnpligtige, tillstyrker utskottet bifall till den af sådan
anskaffning betingade förhöjningen uti nu ifrågavarande anslag med
53,060 kronor.

Kongl. Maj:ts uti ofvanberörda särskilda proposition gjorda framställning
om rätt för beväringsmän eller hans rättsinnehafvare att i
vissa fall utbekomma intjent, men förut ej utbetald dagaflöning, är
föranledd af Riksdagens framställning i ämnet, och finner sig utskottet
böra förorda bifall till nämnda proposition.

Hvad derefter beträffar de uti ofvanberörda motion framstälda
yrkanden, har utskottet icke funnit sig böra biträda desamma, enär den
till de värnpligtige för närvarande utgående ersättningen af 50 öre om

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

91

dagen synes utskottet vara tillräcklig. Det torde icke finnas något
land, hvarest de värnpligtige tilldelas så stor aflöning som den redan
nu i Sverige medgifna.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande, i punkten 14
under fjerde hufvudtiteln i statsverkspropositionen
gjorda framställningar må på det sätt bifallas, att
Riksdagen, under förutsättning af bifall till hvad utskottet
under punkten 31:o här nedan föreslår, ökar
anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar, nu kronor
3,094,960, med kronor 53,060 till kronor 3,148,020;

^ b) att hvad Kongl. Maj:t uti ofvanberörda till
Riksdagen affinna proposition n:o 11 föreslagit må
af Riksdagen bifallas, samt

c) att herr L. J. Janssons ifrågavarande motion
icke må vinna Riksdagens bifall.

Arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets öfningar

och materiel.

15:o. 1 punkten 15 under denna hufvud titel har Kongl. Maj:t i

statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen ej mindre att, vid bifall till
hvad under punkten 16 föresloges om ökning af anslaget till arméns
byggnader och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens öfningar
och materiel med 15,000 kronor, minska anslaget till arméns vapen,
ammunition och skjutöfningar samt artilleriets öfningar och materiel
med lika belopp 15,000 kronor, än äfven höja sistnämnda anslag, för
ökad ammunition åt fältartilleriets skjutskola för äldre officerare med

34,000 kronor, för ammunition åt fältartilleriets skjutskola för subalternofficerare
med 10,000 kronor, för ammunition åt fästningsartilleriets
skjutskola med 10,000 kronor, för ökad ammunition åt fältartilleriregcméntena
med 68,000 kronor, och för ökad ammunition åt fästningsartillericorpserna
med 5,000 kronor, eller sammanlagdt 127,000 kronor,
hvadan, vid bifall till hvad sålunda föreslagits, ifrågavarande anslag, nu

1.318.155 kronor, komme att på det hela ökas med 112,000 kronor till

1.430.155 kronor.

Angående
ökning af
detta anslag.

[15.]

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Till statsrådsprotokollet (sid. 71) har departementschefen erinrat,
att i t. f. chefens för generalstaben år 1892 afgifna förslag till förbättrad
härordning påvisats, hurusom, af historiska grunder, vissa
byggnader å mötesplatserna kommit att lyda under arméförvaltningens
intendentsdepartement, men andra byggnader å dessa platser under
artilleridepartementet, och tillika den grundsatsen uttalats, att enhet
härutinnan borde åvägabringas genom att låta arméförvaltningens fortifikationsdepartement
få inseende öfver samtliga byggnader å mötesplatserna.

I öfverensstämmelse med denna grundsats hade också vid 1896 års
riksdag från dåvarande anslaget till byggnader och sängkläder på mötesplatserna
m. m., hvilket stode under intendentsdepartementets förvaltning,
ett belopp af 116,256 kronor, motsvarande de beräknade kostnaderna
för de inför sistnämnda departement redovisade byggnaderna å mötesplatserna,
blifvit öfverfördt till det under fortifikationsdepartementets
vård stående anslaget till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och materiel.

Förenämnda grundsats hade icke hittills tillämpats på artilleridepartementets
byggnader å mötesplatserna. Den del af anslaget till byggnader
och sängkläder på mötesplatserna in. m., som afsetts för underhåll
af sistnämnda byggnader, eller 15,000 kronor, hade nemligen vid
1896 års riksdag öfverflyttats till anslaget för arméns vapen, ammunition
och skjutöfningar samt artilleriets öfningar och materiel, i följd
hvaraf vården af dessa byggnader fortfarande ombesörjdes af artilleridepartementet,
inför hvilket sistberörda anslag redovisades.

Då emellertid de af intendentsdepartementet förut underhållna byggnaderna
å arméns mötesplatser blifvit stälda under fortifikationsdepartementets
vård, och sistnämnda departement troligen blefve i tillfälle att
för tillsynen af byggnaderna å mötesplatserna använda officerare, som,
på sätt nästlidna sommar skett, kunde blifva stälda till arméfördelningschefernas
förfogande för att närvara vid deras inspektioner, hade chefen
för fortifikationen och generalfälttygmästaren i skrifvelse den 12 november
1898 förmält sig anse tidpunkten vara inne att fullt genomföra
den önskvärda enheten i denna gren af förvaltningen genom att från
artilleridepartementet till fortifikationsdepartementet öfverflytta vården
af det förra departementets byggnader å mötesplatserna och handhafvandet
af de derför afsedda medel, 15,000 kronor, samt föreslagit, att
för sådant ändamål detta belopp måtte öfverföras från anslaget till
arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets öfningar

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

93

och materiel till anslaget till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och materiel.

Denna af arméförvaltningen å artilleri- och fortifikationsdepartementen
tillstyrkta öfverflyttning ansåge departementschefen sig böra
förorda.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen vidare anfört,
hurusom redan år 1891 dåvarande generalfälttygmästaren framhållit,
att den till fältartilleriets skjutöfningar anslagna ammunitionsmängden
vore oproportionerligt liten i jemförelse med den, som icke allenast i
de stora europeiska fastlandsstaterna, utan äfven i de båda andra skandinaviska
och de flesta öfriga mindre stater för motsvarande ändamål
användes; i Tyskland vore för hvarje fältbatteri anslagna 600, i Frankrike
och Ryssland 400, i Danmark 450 och i Norge omkring 300 skarpa
skott. På grund häraf vore det i hög grad önskligt, att den årliga
qvantiteten ammunition för fältartilleriets öfningar hos oss kunde ökas
till 300 skott per batteri; men med anledning af den betydande kostnad,
som deraf skulle föranledas, ville generalfälttygmästaren för tillfället
ifrågasätta allenast, att antalet skott per batteri ökades från 100 till
200. Kongl. Maj:ts i öfverensstämmelse härmed till 1892 års lagtima
Riksdag gjorda framställning hade vunnit Riksdagens bifall, och hade
sedan dess till hvarje fältbatteri varit anslagna 200 skarpa skott, hvaraf
dock en del måst användas för skjutskolornas räkning.

Med erinran härom hade nuvarande generalfälttygmästaren i skrifvelse
den 5 november 1898 framhållit, hurusom efter år 1891 förhållanden
inträdt, hvilka gjorde den redan då framstå!da önskvärdheten
af ett ökande utaf den för dessa öfningar afsedda ammunitionen ännu
mera påtaglig. Äfven för regementenas öfningar gälde, hvad generalfälttygmästaren
beträffande artilleriskjutskolorna (se ofvan under punkten
9) anfört derom, att betydelsen af skjutningar i divisionsförband, hvilka
kräfde ett relativt stort antal skott, ökats och att hvarje skjutöfning i allmänhet
erfordrade ett större antal skott än förr. Härtill komme, såsom
en följd af 1892 års förbättrade härordning, att underbefälets af manskapet
tjenstetid minskats, och att vid mobilisering f. d. beväringsmän måste
till större antal än förr ingå bland batteriets personal, samt att bland
dessa ett större antal rigtare måste uttagas. Då emellertid skjutöfningar
med skarp ammunition icke blott vore nödvändiga för utbildandet af
batteriets befäl, utan äfven i hög grad för utbildandet af dess öfriga
personal, blefve en direkt följd af den förkortade tjenstetiden, på grund
af hvilken personalen icke kunde tillgodogöra sig öfningen vid skarp -

94

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

skjutning mer än under ett fåtal år — för beväringsmän endast 1 år
— att behofvet af ökad ammunition per år blefve än mera trängande.

Ehuru fullt tillförlitliga uppgifter angående det skottantal, som vid
utlandets fältbatterier nu vore anslagna till skarpskjutningsöfningar, icke
kunnat anskaffas, kunde man med visshet påstå, att detta antal med
stor sannolikhet på de flesta ställen ökats efter 1891, och man vore
sålunda berättigad antaga, att intet land gåfve sitt fältartilleri en så
knapphändig utbildning i skjutning som Sverige. Under sådana förhållanden
ansåge generalfälttygmästaren sig böra hemställa, att våra
batterier måtte erhålla åtminstone lika många skott, som man i vårt
broderland sedan åratal bestått sina batterier.

I Norge ansloges till hvarje batteri under liniebataljonssamlingen
240 skott samt under rekrytskolan 120 skott, hvilket i rundt tal kunde
värderas till cirka 300 skott per batteri.

Genom ett årligt ammunitionsanslag af 300 skarpa skott per batteri
skulle sålunda våra batterier få åtminstone samma skjutöfning som
de norska batterierna, och denna ökning med 100 skott per batteri,
eller 4,000 för hela fältartilleriet, skulle medföra en ökad kostnad af

68,000 kronor.

Generalfälttygmästaren hade vidare anfört, att den del af ifrågavarande
anslag, som upptoges under tit. III, »ammunition för fästningspjeser»,
visat sig otillräcklig enbart för ersättande af den under fästningsartillericorpsernas
öfningar förbrukade ammunitionen, ehuru denna
del af anslaget äfven vore afsedd till inventarier, materialier och förbrukningspersedlar
samt arbets- och transportkostnader vid ammunitionsförråden
å Karlsborgs och Vaxholm-Oscar Fredriksborgs fästningar
samt vissa arfvoden; så vida ej en inskränkning i den för fästningscorpsernas
öfningar afsedda ammunitionen skulle göras, hvilket icke kunde
tillrådas, måste för dessa corpsers skjutöfningar ifrågavarande anslag
ökas med 5»,000 kronor.

De af generalfälttygmästaren på ökade ammunitionsanslag framstälda
kraf, för hvilka departementschefen redogjort, på sätt här och
ofvan under punkten 9 omförmälts, hade arméförvaltningen å artilleridepartementet
tillstyrkt. Ett åsidosättande af dessa kraf, hvilka afsåge
höjandet af artilleriets utbildning i skjutning, skulle, enligt departementschefens
åsigt, medföra fara för att detta i allvarets stund skulle
brista i den skjutskicklighet, hvars betydelse för utgången af en strid
så tydligt framginge af erfarenheten från senaste krig.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

95

Mot Kongl. Maj:ts framställning i denna punkt har utskottet
icke haft något att erinra. Utskottet har visserligen icke lemnat
obeaktadt, att anslaget till arméns vapen, ammunition och skjutöfningar
samt artilleriets öfningar och materiel föregående år gifvit betydliga
öfverskott — den 31 december 1897 utgjorde reservationerna
å anslaget 349,992 kronor 85 öre — hvadan anledning funnits att
förmoda, det den af Kongl. Maj:t äskade anslagsförhöjningen kunnat
något nedbringas, men sedan utskottet från arméförvaltningen inhemtat
upplysning derom, att dessa reservationer till största delen utgjorts af
oredovisade förskott, har utskottet funnit, att några afsevärda tillgångar
till betäckande af nu ifrågavarande kostnader ej äro att från nämnda
besparingar påräkna. Utskottet får derför hemställa,

att Riksdagen må ej mindre, vid bifall till hvad
utskottet under punkten 16:o här nedan föreslår om
ökning af anslaget till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och
materiel med 15,000 kronor, minska anslaget till
arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt
artilleriets öfningar och materiel, med lika belopp,

15.000 kronor,

än äfven höja sistnämnda anslag för ökad ammunition
åt fältartilleriets skjutskola för äldre officerare,
med 34,000 kronor för ammunition åt fältartilleriets
skjutskola för subalternofficerare med 10,000 kronor,
för ammunition åt fästningsartilleriets skjutskola med

10.000 kronor, för ökad ammunition åt fältartilleriregementena
med 68,000 kronor, och för ökad ammunition
åt fästningsartillericorpserna med 5,000 kronor,
eller sammanlagdt 127,000 kronor, kommande, vid
bifall till hvad sålunda föreslagits, ifrågavarande anslag,
nu 1,318,155 kronor, att på det hela ökas med

112.000 kronor till 1,430,155 kronor.

96

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
ökning af
detta anslag.

[16.]

Angående
minskning af
detta anslag.

[17.]

Angående
ökning i detta
anslag.

[18.]

Arméns byggnader och kommendantskapsutgiffer samt
fortifikationens öfningar och materiel.

16:o. Hänvisande till den under nästföregående punkt intagna utredning
och med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts förslag, hemställer
utskottet,

att Riksdagen må, vid bifall till hvad under punkt
15:o föreslagits om minskning af anslaget till arméns
vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets
öfningar och materiel med 15,000 kronor, öka anslaget
till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och materiel,
nu 480,000 kronor, med lika belopp 15,000 kronor
till 495,000 kronor.

Arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för den
garnisonerade armén.

17:o. I enlighet med Kongl. Maj:ts i punkten 17 under fjerde
hufvudtiteln gjorda framställning, och då utskottet tillstyrker bifall till
Kongl. Maj:ts förslag angående anvisande af medel till lakan och handdukar
åt icke garnisonerade armén och de. värnpligtige samt angående
deraf föranledd ökning af de under punkterna 13:o och 14:o här ofvan
omförmälda vapenöfningsanslagen, får utskottet, med hänvisning till den
nedan under punkten 31:o härom lemnade utredning, hemställa,

att Riksdagen må, vid bifall till hvad under
punkterna 13:o, 14:o och 31:o föreslås, minska anslaget
till arméns kasernutredning samt ved, ljus och
vatten för den garnisonerade armén, nu 251,610 kronor,
med 38,232 kronor till 213,378 kronor.

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

18:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för beredande af
ytterligare lindring i rustnings- och roteringsbesvären, öka ifrågavarande
anslag, nu 2,327,700 kronor, med 672,300 kronor till 3,000,000
kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

97

Till statsrådsprotokollet (sid. 76) har departementschefen anfört,
att jemlik! § 1 i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 2 december 1892 skulle lindring i nämnda besvär från
och med år 1900 utgå med 80 procent af dessa besvärs uppskattade
värde.

Enligt räkenskaperna för år 1897, då lindringen åtnjöts med 60
procent af uppskattade värdet, belöpte sig lindringskostnaderna till
2,447,511 kronor 33 öre, af hvilket belopp 2,192,364 kronor 50 öre
guldits från anslaget till lindring i rustnings- och roteringsbesvären och
återstoden från anslaget till fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland. Då lindringen från och med år 1900
komme att utgå med 80 procent, skulle, med beräkning efter nu
bestämda värden å rustnings- och roteringsbesvären, för år 1900
erfordras, att förstnämnda anslag ökades med en tredjedel af sagda
belopp, 2,192,364 kronor 50 öre, eller till, öretal oberäknad!, 2,923,152
kronor; och hade, med erinran härom, statskontoret hemstält, att
anslaget måtte uppföras i riksstaten för år 1900 med ett till 3,000,000
afjemnadt belopp.

Enligt § 3 i ofvannämnda lag skulle det värde, hvarefter lindringen
under år 1900 borde beräknas, af Kongl. Maj:t bestämmas under år
1899 efter föregående utredning af vederbörande nämnder och landsting.
Öfver de af nämnderna och landstingen i sådant hänseende
afgifna underdåniga yttranden, deri en förhöjning af rustnings- och
roteringsbesvärens uppskattade värde i allmänhet föreslagits, hade
Kongl. Maj:t infordrat utlåtande från kammarkollegium och statskontoret,
på hvilka myndigheters pröfning ärendet vid tiden för statsverkspropositionens
föredragning vore beroende. Det värde, hvarefter
lindringen under år 1900 skulle utgå, hade således icke ännu kunnat
bestämmas, men då ifrågavarande anslag vore förslagsanslag, borde en
eventuel förhöjning af rustnings- och roteringsbesvärens uppskattade
värde icke nödvändiggöra eu förhöjning af ifrågavarande anslag utöfver
det belopp, statskontoret föreslagit.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen må, för beredande af ytterligare
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, öka ifrågavarande
anslag, nu 2,327,700 kronor, nied 672,300
kronor till 3,000,000 kronor.

Bih. till Riksd. Prat. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 5 Iläft.

13

98

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
ifrågasatt höjning
af detta
anslag.

[19.]

Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

19:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, vid bifall till
hvad under punkten 4 föreslagits, öka anslaget till omorganisation af
indelta kavalleriet i Skåne och Norrland, nu 1,786,083 kronor, med
13,398 kronor till 1,799,481 kronor.

Till statsrådsprotokollet (sid. 77) har departementschefen i denna
punkt erinrat, att, i den mån vakanssättningen vid Skånska husar- och
dragonregementena samt Norrlands dragonregemente fortginge, från
anslaget till fortgående vakanssättning vid nämnda kavalleri till anslaget
för omorganisation af samma kavalleri skulle årligen öfverföras ett
belopp, motsvarande vakansafgifterna för de, sedan föregående riksstat
uppgjordes, vakanssatta numren. I riksstaten för år 1899 vore det
förra af dessa båda anslag uppfördt till 249,000 kronor, motsvarande,
efter 300 kronor för hvarje nummer, 830 nummer, som antagits skola
under året effektivt fullgöra rustnings- och roteringsskyldigheten. Detta
antagande har visat sig hvila på origtiga grunder, ty enligt uppgifter
från vederbörande arméfördelnings- och regementschefer kunde antagas,
att antalet nummer, som under år 1900 komme att effektivt fullgöra
rustningen och roteringen, skulle uppgå till 820 rusthåll och 68 rotar
och således öfverstiga det för år 1899 beräknade antalet nummer, 830.
Vid sådant förhållande kunde någon öfverflyttning från anslaget till
fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland
till anslaget för omorganisation af samma kavalleri ej ega rum.

Deremot skulle, vid bifall till hvad Kongl. Maj:t under punkten 4
i statsverkspropositionen föreslagit angående förhöjning i underbefälets
löneförmåner, nu ifrågavarande anslag behöfva höjas med 13,398 kronor.

Enär utskottet, på sätt af punkten 4:o c) här ofvan framgår, icke
funnit sig böra tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag om uppförande å ordinarie
stat af nämnda aflöningsförliöjning för underbefälet, får utskottet,
under erinran att Kongl. Maj:ts nu förevarande framställning gjorts
beroende af bifall till nyssberörda förslag, hemställa,

att Riksdagen må uti riksstaten för år 1900 uppföra
anslaget till omorganisation af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland med oförändradt belopp, 1,786,083
kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

99

Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

20:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att i riksstaten för Angående
år 1900 uppföra anslaget till fortgående vakanssättning af indelta kaval- detuTnsiags
leriet i Skåne och Norrland såsom förslagsanslag med oförändradt naturbelopp
249,000 kronor. [20.]

Till statsrådsprotokollet (sid. 77) har departementschefen erinrat,
att från detta anslag skulle bestridas den lindring i rustnings- och
roteringsbesvären, som tillkomme de rust- och rotehållare vid Skånska
husar- och dragonregementena samt Norrlands dragonregemente, hvilka
effektivt utgjorde rustningen och roteringen. Då anslaget först i riksstaten
uppfördes, beräknades det efter fulla uppskattade värdet af de
icke vakanssatta rust- och rotehållen vid nämnda kavalleri; emedan
till följd “häraf anslagets belopp icke kunde komma att öfverskridas,
men ej heller dess utgifter inom denna gräns på förhand beräknas,
uppfördes anslaget såsom ett »förslagsanslag, högst». Detsamma hade
iakttagits vid följande statsregleringar.

Såsom departementschefen under punkten 18 i statsrådsprotokollet
förmält, hade det uppskattade värde, hvarefter lindringen i rustningsoch
roteringsbesvären skulle åtnjutas under år 1900, icke ännu blifvit
bestämdt; den grund, på hvilken anslaget kunnat uppföras såsom ett
»förslagsanslag, högst», förelåge således icke för närvarande, och borde
derför anslaget i riksstaten för år 1900 uppföras såsom förslagsanslag.

Uppfördes således anslaget såsom förslagsanslag, vore någon förhöjning
i anslagets belopp icke påkallad vare sig af en eventuel förhöjning
af rustnings- och roteringsbesvärens uppskattade värde eller
af det förhållande, att, såsom departementschefen under punkten 19 i
statsrådsprotokollet nämnt, antalet af de rust- och rotehåll, som under
år 1900 komme att effektivt utgöra rustningen och roteringen, med
visshet kunde antagas öfverstiga det antal, som för år 1899 beräknats.

Med anledning häraf hemställer utskottet,

att Riksdagen må i riksstaten för år 1900 uppföra
anslaget till fortgående vakanssättning af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland såsom förslagsanslag
med oförändradt belopp 249,000 kronor.

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående en
inom Andra
Kammaren
väckt motion.

Öfriga ordinarie anslag.

21:o. o Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 65) liar
herr N. Åkesson föreslagit, att Riksdagen måtte anslå ett förslagsanslag
af 40,000 kronor utöfver det vanliga anslaget för inköp af remonter
till arméns behof, och att 600 kronor måtte blifva lägsta och 1,000
kronor högsta priset för hvarje af remonteringsstyrelsen för arméns
behof inköpt remont.

Sedan motionären framhållit den vida öfvervägande betydelse i afseende
på uppfödandet af remonter, som Malmöhus län för närvarande
intager vid jemförelse med hela det öfriga landet, söker motionären
visa, att, med anledning af en i nämnda län, till följd af ändrade jordbruksförhållanden
m. m. alltmera tilltagande afvel af kallblodiga hästar, möjligheten
att kunna remontera inom sagda län antagligen skulle inom en
ej särdeles aflägsen framtid vara förlorad, om icke åtgärder deremot i
tid vidtoges. Det vore derför af vigt att bestämma remonternas inköpspris
så, att produktionen af dem icke blefve förlustbringande.
Efter beräkning af ett årligt behof af 400 remonter skulle till en prisökning
för hvarje remont af 100 kronor erfordras ett med 40,000
kronor förhöj dt anslag.

Beträffande motionärens utveckling af dessa synpunkter får utskottet
hänvisa till sj elfva motionen.

Ehuru någon egentlig svårighet att inom landet såsom helhet betraktadt
anskaffa goda remonter åtminstone ännu ej torde hafva yppat
sig, vill utskottet ingalunda bestrida, att det genom förevarande
motion afsedda syftemålet, att genom uppmuntran åt den ädla hästafveln
söka för framtiden vidmagthålla en tillräcklig tillgång på remonter,
är förtjent af uppmärksamhet. Dock hyser utskottet viss tvekan,
huruvida icke detta ändamål må kunna på annat sätt, än motionären
föreslagit, lämpligare befordras, exempelvis genom en frikostigare
premiering, särskilt åt sådana ädla ston, hvilka synas kunna lemna
remontduglig afkomma. Den af motionären föreslagna höjningen af
nuvarande minimipriset, 500 kronor, torde för det afsedda ändamålet
vara utan betydelse. Maximipriset, 900 kronor, synes jemväl vara fullt
tillräckligt. Derest likväl det mellan nämnda gränser fallande faktiska
genomsnittspriset på remont skulle framdeles komma att ställa sig så

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

101

högt, att de anvisade medlen icke komme att räcka till inköp af erforderligt
remontantal, antager utskottet, att Kongl. Maj:t icke lärer underlåta
att till Riksdagen aflåta den framställning, som må anses nödig,
på det att kavalleriets regelmessiga remontering inom det egna landets
gränser ej må äfventyras.

Utskottet finner sig alltså icke böra tillstyrka motionärens förslag,
utan hemställer,

att herr Åkessons förevarande motion icke må af
Riksdagen bifallas.

22:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 124) har Angående en
herr L. P. Mallmin föreslagit, att Riksdagen måtte besluta att till be- Kammaren*
stridande af kostnaderna för ersättning åt rusthållare, på sätt och under vackt motion,
vilkor, som af Kongl. Maj:t bestämdes, för nummerhäst, som vid tillfälle,
då den genom kommendering till tjenstgöring varit från rusthållares
vård skild, störtat eller så skadats, att den blifvit till tjenstgöring
som nummerhäst obrukbar, höja förslagsanslaget till ersättning för störtade
eller skadade nummerhästar vid indelta kavalleriet från 4,000
kronor till 10,000 kronor årligen.

Till stöd för denna sin framställning har motionären anfört följande:

Vid 1884 års riksdag hade väckts motion i syfte, att rusthållare
skulle erhålla ersättning för nummerhäst, som under tjenstgöring störtade
eller så skadades, att han blefve till tjenstgöring som nummerhäst
obrukbar. Såväl statsutskottet som Riksdagen hade funnit
frågan förtjent af synnerlig uppmärksamhet, men då tillräcklig
utredning i ärendet ansetts saknas, hade Riksdagen anhållit, att
Kongl. Maj:t måtte, efter verkstäld utredning, med förslag i ärendet
till Riksdagen inkomma. Af den derefter verkstälda utredningen hade
framgått, att i ärendet hörda lokala myndigheter förordat bifall till Riksdagens
framställning, men att arméförvaltningen och kavalleriinspektören,
under förmälan hufvudsakligen, att sådan rätt för rusthållare till ersättning
i den omfattning, Riksdagens skrifvelse afsåge, skulle så minska
rusthållarnes intresse att väl vårda nummerhäst, att det skulle blifva
svårt att bibehålla rytteriet i brukbart skick, funnit rätt till ersättning
böra tillkomma rusthållare endast i fråga om olycksfall af ifrågavarande
art, som inträffade under nummerhästs tjenstgöring vid andra öfningar
än s. k. ordinarie möten. I enlighet med sistnämnda uppfattning hade

102

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Kongl. Maj:t till 1885 års Riksdag aflåtit förslag till författning derom,
att ersättning skulle utgå för nummerhäst, som under tjenstgöring vid
andra kommenderingar och öfningar än ordinarie möten störtade eller
skadades, så att han blefve till tjenstgöring som nummerhäst obrukbar,
samt för detta ändamål äskat ett förslagsanslag till belopp af 4,000
kronor årligen. Riksdagen hade beviljat anslaget, men derjemte, enär de
skäl, som af Kongl. Maj:t anförts emot det af 1884 års Riksdag i
frågan uttalade önskemålet, icke syntes jäfva rigtigheten af hvad Riksdagen
till stöd för förverkligandet af samma önskningsmål andragit,
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga ärendet i förnyadt öfvervägande
och till en kommande Riksdag aflåta den framställning i detta ämne,
hvartill Kongl. Maj:t kunde finna skäl. Emellertid hade Kongl. Maj:t,
efter vederbörandes hörande, icke funnit skäl att frånträda sin förut
uttalade uppfattning i frågan, och hade i enlighet dermed den 19 juni
1885 författning i ämnet utfärdats.

I anslutning till den af 1884 års Riksdag vid frågans behandlinguttalade
åsigt, att besväret att hålla nummerhäst, på grund af risken
af olycksfall under hästens tjenstgöring, innebure en obestämdhet såsom
skattebörda, hvilken borde afhjelpas, och då lagen den 2 december
1892 angående lindring i rustnings- och roteringsbesväret finge anses
i sina konseqvenser böra medföra, att rusthållaren skulle erhålla ersättning
för förluster genom sådana olycksfall, framstälde motionären
förevarande förslag, under hänvisning dertill, att vid ärendets behandling
åren 1884 och 1885 ett anslag till belopp af 10,000 kronor
årligen ansetts vara för detta ändamål lämpligt.

Sedan ifrågavarande anslag år 1885 första gången af Riksdagen
beviljades, och då till ett belopp af 4,000 kronor, blef detsamma vid
1891 års riksdag med anledning af motion om ersättningsskyldighetens
utsträckning uti riksstaten för år 1892 höjdt till 6,000 kronor, hvarefter
anslaget år 1896 vid genomförandet af förändrad uppställning af
fjerde hufvudtiteln blef på Kongl. Maj:ts förslag sänkt till 4,900 kronor,
och har det alltsedan bibehållits vid sistnämnda belopp, hvilket meddelas
till fullständigande och rättelse af motionärens uppgifter.

Då Riksdagen år 1885 anmälde sitt godkännande af Kongl. Maj:ts
proposition beträffande ersättning för indelta kavalleriet tillhörande
nummerhästar, som under extra kommenderingar störtade eller så skadades,
att de blefve såsom tjenstehästar obrukbara, framhöll Riksdagen,
att det, enligt dess förmenande, vore med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att den ifrågasatta ersättningen utginge jemväl för olycks -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

103

fall vid andra tillfallen, då hästen kommenderades från rustliållet och således
icke af rusthållare!! sjelf vårdades. Riksdagen kunde nemligen
ej tillerkänna de betänkligheter, som deremot anförts, den afgörande
betydelse, som arméförvaltniugen dervid fästat.

Beträffande den för närvarande medgifna ersättningen är uti arméförvaltningens
kungörelse den 14 juli 1885 föreskrifvet, att densamma
skall utgå endast under förutsättning och vilkor, att den rustande ej
kan anses vara genom nummerhästens vanvård sjelf vållande till olyckan
samt att för utrönande häraf noggrann besigtning skall vid kommenderingens
början och slut å de dit beordrade hästarne förrättas af
vederbörande veterinär i närvaro af officer, hvarvid jemväl rusthållaren
må ega att närvara. Då ju dylika bestämmelser, hvilka synas innebära
betryggande garanti för att rusthållare ej må med mindre omsorg
än hittills vårda nummerhästen, böra föreskrifvas äfven beträffande den
nu ifrågasatta, mer utsträckta ersättningsskyldigheten från statens sida,
kan utskottet, i öfverensstämmelse med livad Riksdagen år 1885 uttalat,
icke hysa några betänkligheter mot en sådan utsträckning. Det
af motionären föreslagna anslagsbeloppet, 10,000 kronor, har synts utskottet
icke vara för högt; och får på grund af hvad sålunda anförts,
utskottet hemställa,

att Riksdagen må, med bifall till herr Mallmins
förevarande motion, för beredande af ersättning åt
rusthållare på sätt och under vilkor, som af Kongl.
Maj:t bestämmas, för indelta kavalleriet tillhörande
nummerhästar, som vid tillfälle, då de genom kommendering
till tjenstgöring varit från rusthållares
vård skilda, störtat eller så skadats, att de blifvit
såsom tjenstehästar obrukbara, höja förslagsanslaget
till ersättning för störtade eller skadade nummerhästar
vid indelta kavalleriet från 4,900 kronor med
5,100 kronor till 10,000 kronor.

23:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 182) hafva
herrar J. A. Lundström och A. Göransson föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta, att vid inqvartering under fredstid af tågande trupper ersättning
till inqvarteringsgifvaren på landet skall utgå med 1 krona för befäl
och vederlikar, 70 öre för underbefäl och 35 öre för manskap, allt för
logis öfver natt, samt att anslaget till inqvarteringskostnader måtte

Angående
eu inom Andra
Kammaren
vackt motion.

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

höjas med 12,000 kronor till bestridande af de utgifter, som af ofvan
föreslagna ersättningar blefve en följd.

Motionärerna hafva till stöd för detta förslag framhållit, att det
torde vara obestridligt, att den vissa hemman åliggande inkvarteringsskyldigheten
å landet drabbade hemmanen högst ojemt. Numera förekomme,
synnerligast vid s. k. stationssamhällen, der trupper sammandroges
för att invänta för dem afsedda transporttåg, att ej blott hemmansinnehafvare,
utan jemväl derstädes bosatte näringsidkare, handlande
och jordlägenhetsinnehafvare för utrymmets skull måste mottaga manskap
till inqvartering. Riksdagens år 1890 till Kongl. Maj:t aflåtna
skrifvelse om utredning af inqvarteringsfrågan syntes ej heller hafva
föranledt till ändrade bestämmelser derutinnan beträffande fredstid.

Med föranledande af väckta motioner anhöll Riksdagen år 1890 i
skrifvelse till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t ville låta utreda, om och
i hvad mån ersättning för inqvartering af tågande trupper borde lämpligen
beredas deraf betungade, samt till Riksdagen framkomma med det
förslag, som af sådan utredning kunde föranledas.

Sedan Konungens befallningshafvande i länen samt arméförvaltningen
afgifvit yttranden i frågan, föredrogs densamma den 30 december
1893 inför Kongl. Maj:t, som dervid fann Riksdagens framställning
icke böra till någon åtgärd föranleda.

Utskottet, som tagit del af berörda utredning, har för sin del i
likhet med de fleste Konungens befallningshafvande ansett det vara
med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att godtgörelse lemnas
för inqvartering af tågande trupper under färderna till och från de
årliga vapenöfningarna eller vid liknande tillfällen. De af motionären
ifrågasatta ersättningsbeloppen hafva dock synts utskottet allt för höga,
hvaremot de af arméförvaltningen år 1892 föreslagna, nemligen för nattqvarter
till befäl 25 öre och till manskap 5 öre, möjligen kunna anses
väl låga. Utskottet har emellertid icke funnit sig böra ingå på utförligare
yttrande i denna sak, utan håller före, att motionen bör föranleda
Riksdagen att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med begäran, att Kongl.
Maj:t ville på grundvalen af den år 1892 förebragta utredningen taga
frågan under förnyad ompröfning, samt till Riksdagen aflåta den framställning
i ämnet, som Kongl. Maj:t må finna erforderlig.

Enligt hvad arméförvaltningen uti sitt utlåtande år 1892 meddelat,
skulle en bestämmelse i af motionären afsedt syfte icke beröra anslaget
till inqvarteringskostnader, utan i stället anslagen till vapenöfningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

105

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen, med föranledande af herrar Lundströms
och Göranssons ifrågavarande motion, må besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga under förnyadt öfvervägande,
huruvida och i hvad mån ersättning för inqvartering
af tågande trupper bör lämpligen beredas deraf betungade,
samt till Riksdagen aflåta den framställning
i ämnet, som må finnas af förhållandena föranledas.

24:o. Beträffande öfriga ordinarie anslag under fjerde hufvudtiteln
har någon förändring icke blifvit ifrågasatt; och hemställer utskottet,

att samtliga de ordinarie anslagen under denna
hufvudtitel, i afseende å hvilka utskottet icke här ofvan
framstält särskilda förslag, må i 1899 års riksstat
uppföras till oförändrade belopp; dock att anslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. för departementet
må få jemkas i den mån, som för jemnande af
hufvudtitelns slutsumma kan finnas erforderligt.

Bih. till Riked. Prot. 1891). 4 Band. 1 A/d. 9 Haft.

14

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
anslag för
tillämpning
af nya värnpligtslagens

föreskrifter.

[21.]

Angående
anslag till
anskaffning
af nya eldhandvapen.

[22.]

Extra anslag.

Tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m.

25:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för tillämpning af nya värnpligtslagens
föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m. på extra stat för
år 1900 bevilja 53,000 kronor.

Artilleribehof.

Arméns eldhandvapen.

26:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att af det för anskaffning
af nya eldhandvapen åt armén beviljade, men ännu ej anvisade
belopp, 1,224,750 kronor, till utgående på extra stat för år
1900 anvisa 1,147,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet (sid. 80) har departementschefen erinrat,
hurusom för anskaffande af 6,5 mm. repetervapen under senaste åren
beviljats af 1894 års Riksdag 295,500 kronor till 5,000 karbiner, af
1895 års Riksdag 511,500 kronor till 10,000 karbiner och af 1896 års
Riksdag 4,479,000 kronor till 75,000 gevär, af hvilket sistnämnda belopp
dock för år 1897 anvisats allenast 860,250 kronor för till verkning
af 15,000 gevär. I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari
1897 hade departementschefen uttalat, att en årlig anskaffning af

Statsutskottets Utlutande N:o 5.

107

minst 25,000 dylika vapen borde ega rum, och hade Kongl Maj:t till
sistnämnda års Riksdag aflåtit. proposition i enlighet med den af departementschefen
sålunda uttalade meningen. Kongl. Majrts berörda
förslag hade emellertid icke blifvit godkändt af Riksdagen, som ansett,
att erforderliga nya eldhandvapen borde tillverkas uteslutande vid Carl
Gustafs stads gevärsfaktori, och att detta faktori borde i sådant syfte
undergå nödig utvidgning. För anskaffning af nya eldhandvapen åt
armén hade derför 1897 års Riksdag af redan beviljade beloppet på
extra stat för år 1898 anvisat tillhopa 1,247,000 kronor, deraf 1,147,000
kronor för tillverkning af 20,000 gevär och 100,000 kronor för utvidgning
af gevärsfaktoriet.

I skrifvelse den 15 november 1897 hade dåvarande generalfälttygmästaren
tillkännagifvit, att arbetena med utvidgningen af gevärsfaktoriet,
hvartill medel sålunda anvisats, så fortskridit, att den dermed
afsedda förökade tillverkningen vid gevärsfaktoriet kunde inträda med
1898 års början, hvarjemte han hemstält, att, då Riksdagen syntes hafva
så utstakat den väg, som borde följas vid anskaffandet af de nya eldhandvapnen,
att vid förenämnda statens gevärsfaktori skulle årligen
tillverkas 20,000 dylika vapen, samt kostnaden för dessa vapen, efter
ett pris af 57 kronor 35 öre för hvarje, uppginge till 1,147,000 kronor,
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till fortsatt anskaffning af
nya eldhandvapen åt armén af redan beviljade medel på extra stat för
år 1899 anvisa 1,147,000 kronor. Kong!. Majrts i öfverensstämmelse
härmed till 1898 års Riksdag gjorda framställning hade också vunnit
Riksdagens bifall.

I skrifvelse den 15 november 1898 hade generalfälttygmästaren
anfört, hurusom af de 15,000 karbiner, hvartill Riksdagen, såsom nämndt
vore, anvisat medel, 10,000 stycken anskaffats från utlandet, medan
återstående 5,000 stycken jemte 1,650 stycken, afsedda för flottan,
kunde i februari 1899 från Carl Gustafs stads gevärsfaktori fullt färdiga
aflemnas. Tillverkningen vid faktoriet hade tyvärr icke gått så
fort framåt, som önskligt hade varit och man från början hade hoppats.
Till detta förhållande hade flerehanda samverkande ogynsamma orsaker
bidragit. Redan i begynnelsen hade arbetena med förändringen af
verkstädernas inredning, anskaffningen och uppsättningen af maskiner
m. m., korteligen faktoriets tekniska ombildning för tillverkningen af
de nya vapnen, försenats derigenom, att den utländska firma, från
hvilken patenträtt förvärfvats och som skulle leverera det första partiet
karbiner, fullgjort detta åtagande omkring 2/3 år senare, än öfverenskommet
varit. I följd häraf och då vederbörande förmän vid ge -

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

värsfaktoriet skulle just under tillverkningen och besigtningen vid den
utländska fabriken af sagda parti vapen taga kännedom om använda
maskiner och arbetsmetoder o. s. v., hade upprättandet af plan för
anskaffande af nya och ändring af gamla maskiner liksom ock organisationen
af arbetet vid faktoriet — hvilka åtgärder uppenbarligen måste
grunda sig på erfarenheten vid den utländska verkstaden — i motsvarande
grad fördröjts. Sedan arbetet vid gevärsfaktoriets verkstäder
väl begynts, hade dess utveckling och fullständiga ordnande i hög grad
försvårats genom försenade leveranser af erforderliga maskiner, hufvudsakligen
sådana specialmaskiner, som man nödgats införskrifva från
utlandet.

Emellertid hade det lyckats att till 1897 års utgång fullborda icke
allenast den från början afsedda ombildningen af faktoriet, utan äfven
i hufvudsak den utvidgning af detsamma, till hvilket samma års Riksdag
anvisat medel.

Äfven tillverkningen hade till hösten 1897 så framskridit, att man
hade all anledning tro, att arbetsresultatet under år 1898 skulle närma
sig det antal vapen, som kunde väntas blifva det normala. Men åtskilliga
af gevärsfaktoriet och dess ledning oberoende omständigheter hade
äfven nu tillkommit och ogynsamt inverkat på arbetet. Så till exempel
hade befunnits, att det svenska materialet — till hvilket man af naturliga
skäl öfvergått, sedan man för att underlätta den första igångsättningen
tillverkat ett mindre antal vapen med användande af exakt
samma material, som begagnats vid den utländska verkstaden — med
alla sina utmärkta egenskaper i öfrigt, vore vida mer svårarbetadt än
det tyska och det engelska, i följd hvaraf förändringar efter tidsödande
försök måst vidtagas såväl i maskinernas matningsanordningar som i
verktygens material och konstruktion, hvarjemte på grund af den ytterst
stora verktygsförbrukningen hela arbetat i hög grad försvårats och
fördröjts. För öfrigt hade den till större delen nyuppsatta arbetarpersonalen
alldeles icke den utbildning och arbetsväg, som ovilkorligen
erfordrades för ifrågavarande precisionsarbeten.

Emellertid hade generalfälttygmästaren ansett de största svårigheterna
nu vara öfvervunna, sedan personalen blifvit något inöfvad och
ett mera lättarbetadt material genom försök, utförda af ett inhemskt
jernbruk, blifvit funnet.

Det syntes alltså blifva möjligt att under år 1899, oafsedt de ofvan
nämnda karbinerna, framställa omkring 15,000 färdiga gevär, och derefter
borde svårigheter icke möta att efter hand så uppdrifva tillverkningen,
att icke allenast det normala årliga antalet af 20,000 gevär

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

109

uppnåddes, utan äfven ett tillräckligt öfverskott derutöfver vunnes för
amortering af det antal vapen, med hvars tillverkning faktoriet för
närvarande läge efter.

Om det ock, såsom Kongl. Maj:t uti statsverkspropositionen till
1898 års Riksdag betonat, från försvarssynpunkt vore önskvärd!;, att
gevärsanskaffningen, åtminstone intill dess liniearméns mobiliseringsbehof
blefve fyldt, finge bedrifvas med vida större hastighet än efter
beräkning af 20,000 gevär om året, vore något sådant uppenbarligen
omöjligt, så länge tillverkningen skulle uteslutande bedrifvas vid Carl
Gustafs stads gevärsfaktori. Under närvarande förhållanden kunde
generalfälttygmästaren alltså icke föreslå Kongl. Maj:t att äska större
anslag för år 1900 än till 20,000 gevär, men å andra sidan funnes,
eftersom gevärsfaktoriet, på sätt här ofvan angifvits, borde icke allenast
kunna inom kort uppnå en årstillverkning af sagda antal vapen, utan
äfven efter hand väsentligt öfverskrida detta, ingen anledning att för
år 1900 föreslå mindre anslag än för 20,000 gevär.

Lika med generalfälttygmästaren ansåge departementschefen, att gevärsanslaget
för år 1900 icke borde sättas till lägre belopp än det mot
kostnaden för 20,000 gevär svarande. Visserligen hade, såsom af nyss anförda
skrifvelse framginge, oförutsedda svårigheter hittills mött att vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori tillverka det årliga antal gevär, som beräknats
kunna efter faktoriets utvidgning der framställas, eller 20,000 st.,
men de största svårigheterna syntes numera vara öfvervunna. Enligt
de af generalfälttygmästaren meddelade uppgifterna borde gevärsfaktoriet
kunna leverera under 1899 omkring 15,000 och under år 1900
omkring 20,000 gevär, och då man derefter borde kunna förvänta en
årstillverkning af bortåt 25,000 dylika vapen, skulle tillgången på 6,5
mm. gevär på sommaren 1903 hafva stigit till omkring 100,000 stycken,
eller det antal, som städse ansetts såsom i första hand erforderligt,
och hvilket i alla händelser vore tillräckligt att vid fälthären ersätta
de för närvarande utlemnade 8 mm. gevären. Men detta vore
ungefär samma resultat, som Riksdagen syntes hafva afsett, da Riksdagen
1897 anslog medel till en sådan utvidgning af gevärsfaktoriet,
att dess årstillverkning, hvilken dittills beräknats till 15,000 stycken,
derefter skulle kunna höjas till 20,000 vapen. Ty om enligt då uppgjorda
plan faktoriet hade kunnat tillverka under 1898 15,000 gevär
och under hvartdera af de följande åren 20,000 sådana, skulle antalet

100,000 likaledes hafva uppnåtts under loppet af år 1903.

no

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

För att emellertid under nuvarande förhållanden ett dylikt resultat
skulle kunna vinnas, måste de anslag för anskaffning af gevär, som
anvisades för åren till och med 1902, sammanlagda motsvara minst
kostnaden för 100,000 vapen och helst uppgå till ej så obetydligt högre
belopp, enär för de gevär, som skulle färdiga levereras under år 1903,
materialierna måste åtminstone i hufvudsak anskaffas och äfven tillverkningsarbetet
till stor del utföras redan under näst föregående år.
Men om de till och med år 1902 anvisade medlen skulle nå ifrågavarande
belopp och på samma gång anslagen hållas lika år efter år,
hvilket vore oundgängligt för möjliggörande af en planmessig och
ekonomisk tillverkning, kunde årsanslaget icke sättas lägre än till hvad
som motsvarade kostnaden för 20,000 gevär.

På grund af det sålunda anförda ansåge departementschefen sig
icke kunna ifrågasätta, att Kongl. Maj:t skulle för år 1900 begära
mindre anslag till gevärsanskaffningen än föregående år, allra helst tillverkningen
af det för armén i första hand erforderliga antal gevär
borde så mycket som möjligt påskyndas.

Angående en Till behandling i sammanhang med denna Kongl. Maj:ts framställ''
Kammaren ning har utskottet törehaft en inom Första Kammaren af herr Bob.
Täckt motion. Almström m, fl. väckt motion (n:o 18), deruti yrkats, att Riksdagen
måtte för anskaffning af nya eldhandvapen åt armén, att beställas vid
enskilda in- eller utländska verkstäder, på extra stat för år 1900 anvisa
dels återstoden af för anskaffning af sådana vapen redan beviljade
medel 1,224,750 kronor, dels ock derutöfver 1,565,250 kronor, eller
alltså tillsammans 2,790,000 kronor.

Motionärerna hafva till stöd för denna sin framställning anfört följande.

År 1896 beviljade Riksdagen 4,479,000 kronor för anskaffning af

75,000 repetergevär för armén, och uttalade Riksdagen dervid önskvärdheten
deraf, att eldhandvapnen, i den mån de ej hunne vid statens
gevärsfaktori förfärdigas, måtte, såvidt lämpligen ske kunde, tillverkas
inom landet. Af detta belopp hade Riksdagen anvisat för 1897 860,250
kronor, för år 1898 1,247,000 kronor, deraf 100,000 kronor till utvidgning
af Carl Gustafs stads gevärsfaktori, som Riksdagen derigenom afsåg
skulle öfvertaga hela gevärsanskaffningen, samt för år 1899 1,147,000
kronor eller tillsammans 3,254,250 kronor för anskaffning af 55,000

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

in

sådana gevär. Nu begärde Kong!. Maj:t, att Riksdagen måtte utaf det
för ändamålet återstående beloppet, 1,224,750 kronor, på extra stat för
år 1900 anvisa 1,147,000 kronor för tillverkning af återstående 20,000
gevär efter ett pris af 57 kr. 35 öre st., hvadan alltså derefter skulle
af ofvannämnda för ifrågavarande ändamål beviljade belopp återstå oanvisadt
endast 77,750 kronor.''

Nu vore emellertid att märka, att af de 55,000 repetergevär, till
hvilka Riksdagen redan anvisat medel, ännu intet enda gevär funnes färdigt.
På grund af åtskilliga vidriga omständigheter, såsom försenad leverans
från utlandet af det första partiet repetervapen och erforderliga arbetsspeciijlmaskiner,
det svenska materialets större svårarbetlighet. och deraf
beroende betydande verktygsförbrukning äfvensom bristande öfning
hos arbetspersonalen, hade nemligen tillverkningen vid gevärsfaktoriet
kommit att fortgå mycket långsammare, än man från början trott och
beräknat. Först vid slutet af innevarande år hoppades man hafva de
första 15,000 gevär färdiga, för hvilka Riksdagen redan år 1896 anvisade
medel att utgå under år 1897.

Af hvad hittills i gevärsfrågan förekommit hade man visserligen
föga grundad anledning att hängifva sig åt den förhoppning, att under
de nästföljande åren tillverkningen vid faktoriet skulle kunna så forceras,
att man icke blott medhunne den normala årstillverkningen af 20,000
gevär, utan jemväl kunde på samma gång så småningom återvinna
hvad man under de föregående åren eftersatt. Men äfven under förutsättning,
att dessa förhoppningar blefve förverkligade, skulle man likväl
icke förr än sommaren år 1903 hafva färdigt det antal af 100,000
gevär, som alltid ansetts såsom i första hand erforderligt.

Fosterlandsvännen, som i stärkandet af landets försvarskrafter såge
en al betingelserna för dess lugna utveckling och blomstring på fredens
alla områden och som väl insåge, hurusom den tid, under hvilken dess
armé öfverginge från ett eldhandvapen till ett annat, vore för arméns
stridsduglighet ytterst kritisk, måste alltså i hvad på honom ankomme
söka åstadkomma, att åtgärder vidtoges, hvarigenom berörda öfvergångstid
i möjligaste mån förkortades. Huruvida anskaffningen af de erforderliga
vapnen skedde inom eller utom landet, vid statens eller enskilda
verkstäder, måste dervid för honom spela eu underordnad rol, i
synnerhet när det gälde den anskaffning, som ansåges vara i första
hand oundgängligen nödvändig. Statens nuvarande finansiella ställning
underlättade ock vidtagande af sådana för landets säkerhet så
vigtiga åtgärder.

Motionärerna ansåge derför, att medel nu borde af Riksdagen au -

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

visas för anskaffande icke blott, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, af

20,000 repetergevär, utan jemväl för ytterligare 25,000 sådana gevär
eller tillsammans 45,000 gevär.

Såsom af 1896 års Riksdags ofvannämnda uttalande framginge,
hade man redan då förutsatt, att statens gevärsfaktori icke skulle medhinna
att leverera gevären i tid, utan att en del af leveransen skulle öfverlåtas
åt enskilda verkstäder, dervid man ansåg, att inhemska verkstäder,
om så lämpligen kunde ske, borde hafva företräde. Visserligen trodde
man sig genom den år 1897 beslutade utvidgningen af faktoriet kunna
i sådant afseende höja dess förmåga, men detta hade, som syntes, icke
lyckats i den mån man önskat. På det att ifrågavarande 45,000 gevär
måtte fortast möjligt erhållas, vore det derför, enligt motionärernas öfvertygelse,
nödvändigt, att de bestäldes vid enskilda verkstäder inom eller
utom landet, att levereras helst före utgången af år 1900, men senast
under loppet af år 1901. Derest beställningen emellertid öfverlemnades
åt någon utländsk större gevärsfabrik, vore det sannolikt, att den kunde
fullgöras inom år 1900, hvilket enligt motionärernas mening vore i
högsta grad önskvärdt. Under tiden skulle gevärstillverkningen vid
statens gevärsfaktori kunna i större lugn fortgå, hvarpå den säkerligen
skulle vinna.

Enär, enligt de anbud å tillverkning af ifrågavarande repetergevär,
som förelegat vid 1896 års riksdag, priset för gevär skulle ställa sig
något högre, derest gevären anskaffades från enskild verkstad, än om
de tillverkades vid statens gevärsfaktori, hade motionärerna för beräkning
af kostnaderna för berörda anskaffning af 45,000 gevär ansett
försigtigheten bjuda att utgå från ett anskaffningspris af 62 kronor
eller alltså något högre än det för tillverkning vid statens - gevärsfaktori
beräknade. Med hänsyn härtill skulle alltså kostnaden för 45,000
gevär uppå till 2,790,000 kronor, och enär af det belopp, Riksdagen
år 1896 beviljade för anskaffning af nya eldhandvapen åt armén, återstode
oanvisade 1,224,750 kronor, skulle alltså för nu ifrågasatta anskaffning
erfordras, dels att Riksdagen på extra stat för år 1900 anvisade
berörda belopp, 1,224,750 kronor, dels ock derutöfver 1,565,250
kronor, eller alltså tillhopa 2,790,000.

De å statens gevärsfaktori nedlagda kostnader skulle, äfven med
en sådan lättnad af dess arbetsbörda, visserligen icke vara förgäfves
använda. Sedan den första gevärsutredningen sålunda anskaffats, skulle
faktoriet, som i allt fall komme att till väsentlig del tagas i anspråk
för reparation af eldhandvapen m. m., kunna utan forcering i lugn

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

113

upplaga tillverkning af den gevärsutredning, som efter de första 100,000
gevär återstode att anskaffa.

Tider kunde komma, då man djupt skulle kunna få ångra, att man
icke begagnat den nuvarande tidens lugn och gynsamhet i öfrigt till
att förse landets här med erforderliga vapen, hvilka, när de behöfde
tillitas, måhända icke skulle hinna anskaffas och, om äfven rådrum dertill
gåfves, i allt fall då måste under antagligen långt större finansiella
svårigheter uppbringas.

Utskottet har vid behandlingen af föreliggande fråga icke kunnat
undgå att fästa synnerlig uppmärksamhet dervid, att — såsom ock i
Kongl. Maj:ts framställning och den i ämnet väckta motionen framhålles
— den ursprungliga planen för anskaffande af nya eldhandvapen
åt armén kommit att i betydlig mån förryckas. I stället för att förrådet
af de nya vid Carl Gustaf stads gevärsfaktori tillverkade 6,5 mm.
gevären skolat enligt planen utgöra vid 1898 års början 15,000 st.,
vid 1899 års början 35,000 st. och vid 1900 års början 55,000 st.
samt, om Riksdagen enligt samma plan anvisade erforderliga medel
för gevärstillverkningen äfven under år 1900, vid slutet af samma
år 75,000 st., har gevärstillverkningen vid faktoriet blifvit så fördröjd,
att vid början af innevarande år endast ett fåtal gevär funnits färdigt.
Ej heller finnas, enligt hvad utskottet inhemtat, några som
helst utsigter, att vid faktoriet skulle kunna tillverkas mera än

15,000 gevär under år 1899 och 20,000 gevär under år 1900, hvadan
antalet nya gevär vid slutet af nästkommande år med all sannolikhet
ej kommer att utgöra mer än omkring 35,000 st. och sålunda understiga
det vid nämnda tidpunkt beräknade antalet med ungefär 40,000 st.

Häraf framgår, dels att det antal af 75,000 gevär, hvartill Riksdagen
redan beviljat medel, kan vid statens gevärsfaktori hinna blifva tillverkadt
tidigast under år 1902 i stället för, såsom planen varit, vid 1900
års utgång, dels ock att, derest medel framdeles varda beviljade för
anskaffning af ytterligare 25,000 gevär till beväpning af samtliga linietrupper
med nya eldhandvapen, det för sådant ändamål erforderliga
gevärsförrådet kommer att blifva fyldt — likaledes under förutsättning,
att tillverkningen sker uteslutande vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
— först under år 1903 eller sålunda omkring två år senare, än som
beräknats.

Det är med allvarliga bekymmer, utskottet sålunda erfarit, att de
mått och steg, hvilka Riksdagen icke utan afsevärda uppoffringar på
andra områden vidtagit för att hastigt genomföra härens förseende med
liih. Ull Riked. Prat. 1899. 4 Rami. 1 Afl. 9 Iläft. 15

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

nya eldhandvapen, icke ledt till önskadt resultat. Utskottet liar nemligen
haft all anledning att vidhålla den af 1897 års Riksdag uttalade
uppfattningen, att, enär ett lands försvar under dess armés öfvergång
från ett slags eldhandvapen till ett annat befinner sig i ett visst svaghetstillstånd,
de åtgärder, som för anskaffning af ny sådan beväpning
vidtagas, böra inom gränsen för påräkneliga tillgångar vara för förkortandet
af denna öfvergångstid så verksamma som möjligt.

Å andra sidan har utskottet ansett sig böra fästa stor betydelse
vid de skäl, som föranledde Riksdagen att för sin del besluta, det
tillverkningen af de nya gevären borde ega rum inom landet och genom
statens försorg vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori. Dessa skäl hafva
för utskottet utgjort full'' anledning att. förorda ett fortskridande på
den redan inslagna vägen, så mycket mera, som god utsigt numera
förefinnes, att i en snar framtid faktoriet skall kunna utjemna hvad
hittills brustit i tillverkningen.

Härtill kommer, att de kostnader, hvilka blifvit nedlagda på gevärsfaktoriets
utvidgning för möjliggörande af den önskade tillverkningen
af 20,000 gevär om året, ej kunnat hållas inom den af Riksdagen
beräknade gränsen af 472,500 kronor, utan öfverskridit. denna med
mera än 200,000 kronor. För att göra denna dryga anläggningskostnad
så litet känbar som möjligt, erfordras naturligtvis, att gevärstillverkningen
vid faktoriet kommer att bedrifvas i hela den af Riksdagen
från början åsyftade utsträckningen.

Utskottet har derför, huru beaktansvärda de af motionärerna till
stöd för sin hemställan åberopade skäl än kunna vara, ej ansett sig
kunna tillstyrka Riksdagen att afvika från den hittills följda principen,
att hela den för armén erforderliga tillverkningen af gevär bör ega
rum vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori, och detta så mycket mindre
som Kongl. Maj:t vid pröfning af deuna fråga icke ansett sig böra
föreslå ett frångående från det redan beslutade sättet för nyanskaffning
af eldhandvapen.

Deremot finner sig utskottet böra biträda Kongl. Maj:ts förslagom
anvisande af medel till förfärdigande af ytterligare 20,000 gevär
vid faktoriet, och hemställer derför,

att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts
förevarande framställning samt med afslag å herr
Almströms med flere ofvannämnda motion, af det
för anskaffning af nya eldhandvapen åt armén bevil -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

115

jade, men ännu ej anvisade belopp 1,224,750 kronor,
till utgående på extra stat för år 1900 anvisa 1,147,000
kronor.

Skjutfält för Första Göta artilleriregemente.

27:o. Kongl. Maj:t har i punkten 23 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att af det till inköp af skjutfält för Första Göta
artilleriregemente beviljade belopp, 200,000 kronor, till utgående på
extra stat för år 1900 anvisa återstående 100,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen erinrat, att, sedan
Kongl. Maj:t uti propositionen till 1898 års Riksdag angående statsverkets
tillstånd och behof föreslagit Riksdagen att till inköp af ett
till skjutfält åt Första Göta artilleriregemente afsedt område inom
Remmene socken af Kullings härad samt Hjellby och Qvinnestads
socknar af Gäseneds härad, allt uti Elfsborgs län, på extra stat bevilja
284,000 kronor samt till utgående under år 1899 deraf anvisa

142,000 kronor, Riksdagen till inköp af skjutfältet beviljat på extra
stat 200,000 kronor samt deraf anvisat 100,000 kronor till utgående
under 1899.

Departementschefen har vidare meddelat, att sedan på grund af
Riksdagens berörda beslut generalfälttygmästare!! erhållit befallning inkomma
med utredning, huruvida och i hvad mån det för skjutfältets förvärfvande
i statsverkspropositionen beräknade beloppet kunde nedbringas,
generalfälttygmästaren öfverlemnat en skrifvelse från regementschefen,
deri denne förklarade, att någon minskning af det till skjutfält,
föreslagna området icke kunde ega rum utan att skjutfältets användbarhet
för sitt ändamål blefve i hög grad förringad, men att anledning
icke saknades antaga, att, derest jordområdet förvärfvades
genom expropriation, inlösningssumman skulle kunna begränsas inom
det af Riksdagen derför anslagna beloppet.

I anledning häraf hade Kongl. Maj:t den 23 september 1898 förordnat,
att ifrågavarande område skulle genom expropriation åt kronan
förvärfvas, dervid arméförvaltningen å artilleridepartementet dock skulle
ega att under hand träffa aftal om förvärfvande åt kronan af delar
utaf området i den mån försäljningsanbud, som pröfvades antagliga,
redan afgifvits, hvarjemte åt nämnda departementet uppdragits att vidtaga
de för expropriationens utförande erforderliga åtgärder.

Angående anslag
till skjutfält
för Första
Göta artilleriregemente.

[23.]

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående anslag
till försök
med ny
fältartillerimateriel.

[24.]

Generalfälttygmästare!! hade vidare meddelat, att arméförvaltningen
åt regementschefen uppdragit att i enlighet med Kongl. Maj:ts berörda
beslut gå i författning om skjutfältets förvärfvande.

Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts förevarande framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen må af det till inköp af skjutfält
för Första Göta artilleriregemente beviljade belopp,

200,000 kronor, till utgående på extra stat för år 1900
anvisa återstående 100,000 kronor.

Försök med ny fältartilierimateriel.

28:o. Kongl. Maj:t har under denna hufvudtitel i punkten 24 föreslagit
Riksdagen att för anställande af försök med nya fältkanoner
jemte tillhörande lavetter och fordon samt för anskaffning af derför
erforderlig materiel och ammunition på extra stat för år 1900 bevilja

235,000 kronor.

Beträffande ifrågavarande framställning innehåller statsrådsprotokollet
följande.

Generalfälttygmästaren hade i skrifvelse den 15 november 1898
gjort framställning om anslag till försök med ny fältartilierimateriel och
i sådant hänseende anfört:

Om också vår nuvarande fältartilierimateriel — måhända med undantag
af de 3 batterierna materiel för det ridande artilleriet — ännu
kunde hållas i brukbart skick, och man således icke, såsom i vissa andra
länder, uti materielens kasserande på grund af dess förslitning
hade ett skäl, som omedelbart nödvändiggjorde en nybeväpning af
fältartilleriet, kunde dock ej förnekas, att vår fältartilierimateriel icke
längre stode i höjd med tidens fordringar. I fråga om de ballistiska
egenskaperna samt det enskilda skottets verkan hade visserligen inga
väsentliga framsteg gjorts sedan den tid, då vår materiel antogs, men
deremot hade man lyckats framställa en del nya typer för fältkanon
med lavett, som medgåfve en betydligt beqvämare servering af kanonen
under eld, hvarmed följde dels förmåga att, då så erfordrades,
åstadkomma en väsentligen större eldhastighet, dels ökad uthållighet i
elden, hvilka båda omständigheter vore af synnerlig vigt och vid vissa tillfällen
kunde till och med utöfva en afgörande inverkan på en strids utgång.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

117

Frågan om eu fältartiilerimateriel med beqvarnare servering under
eldgifning, än hvad som medgåfves vid den materiel, hvilken antogs
under 1870-talet och början af 1880-talet, eller — såsom man allmänt
uttryckt det — om en snabbskjutande fältartiilerimateriel, hade länge
dryftats. Sedan denna fråga numera så framskridit, att man för ernående
af den beqvämare serveringen icke längre förutsatte såsom
vilkor en minskning af det enskilda skottets verkan, utan till och med
tänkte sig någon ökning deruti, hade de flesta af Europas länder gjort
densamma till föremål för omfattande försök.

I Tyskland hade sedan flera år tillbaka införts en ny fältartiilerimateriel,
vid hvars konstruktion man gått uti ofvan antydda rigtning,
och i Frankrike vore likaledes en materiel antagen, vid hvilken enligt
de uppgifter, som härom varit synliga, samma princip ännu mera följdrigtigt
tillämpats. Uti Ryssland, Österrike och Italien samt äfven i de
mindre staterna, såsom Schweiz och Belgien, hade man redan utfört
eller vore nu sysselsatt med vidlyftiga försök med ny fältartiilerimateriel.

I vårt land hade hittills intet åtgjorts i denna fråga. Tiden vore
emelleiäid otvifvelaktigt nu inne att åtminstone genom anställande af
försök förskaffa oss erfarenhet rörande den nya materielen och sålunda
förbereda dess antagande.

En särskild anledning att ej längre uppskjuta påbörjandet af försök
vore, att de ridande batteriernas lavetter, ursprungligen afsedda
för framladdningskanoner, hvilka vida mindre frestade lavetterna än de
nuvarande af dessa batterier använda 7 cm. kanonerna m/87, vore
temligen illa medfarna och på denna grund snart behöfde ersättas,
hvarvid det uppenbarligen vore särdeles önskvärdt att hafva en ny
materieltyp bestämd, som kunde vara gemensam för åkande och ridande
artilleriet. Äfven ur ekonomisk synpunkt vore det fördelaktigt, om
åtminstone en del af den nuvarande fältartillerimaterielen kunde få användning
såsom fästningsbestyckning, det vill säga dess utbytande ske
i samband med nu förestående anskaffning af fästningsartillerimateriel.
I detta hänseende ansåge sig generalfälttygmästare!! böra nämna, att
8 cm. kanoner af någotdera utaf de tvenne slag, som nu tillhörde fältartilleriet,
inginge i den af befästningskomitén föreslagna bestyckningen
å rikets nuvarande och i komiténs betänkande förordade nya
fästningar i sådant antal, att det nu återstående behofvet af dylika pjeser
och tillhörande ammunition betingade en anskaffningskostnad af bortåt
eu million kronor, hvilket belopp alltså skulle kunna besparas å fästningsbestyckningen,
om ny fältartiilerimateriel inom den närmaste fram -

118

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

tiden antoges, så att fältartilleriets nuvarande materiel delvis kunde
öfverföras till fästningarna.

De konstruktionsändringar, som kännetecknade den nya materielen
i jemförelse med den äldre, vore i hufvudsak:

l:o) anordning för rekylens förminskande och det rekylerande systemets
automatiska framförande efter rekylen till dess förra plats,
hvarigenom servisen besparades det ansträngande och tidsödande arbetet
med framförandet;

2:o) anordning för den finare sidorigtningens verkställande utan
förflyttning af lavettsvansen, hvaraf blefve en följd, att rigtningen beqvämare
och snabbare kunde utföras; samt .

3:o) användande af sjelftätande patronhylsa, vanligen förenad med
projektilen till en patron, i sammanhang hvarmed mekanismen konstruerats
för mekanisk affyring, allt till fördel för en beqväm och snabb
servering.

Dessutom hade teknikens utveckling möjliggjort, dels att kanonens
kaliber kunnat med bibehållande af ungefärligen samma projektil vigt
minskas, hvarmed följde förbättrade ballistiska egenskaper, dels att
vigten såväl af kanon och lavett som af fordonet i dess helhet kunnat
nedbringas, hvilket vore af allra största betydelse för artilleriets förmåga
att i rätt tid hinna fram till rätt plats.

Sedan generalfälttygmästaren sålunda redogjort för de skäl, som
talade för ett ofördröjlig! anställande af försök med ny fältmateriel,
samt i korthet antydt de hufvudsakliga grunder, enligt hvilka en dylik
materiel borde konstrueras, hade generalfälttygmästaren öfvergått till
att föreslå anordningen i stora drag af de ifrågasatta försöken äfvensom
beräkna kostnaderna såväl för dessa försök som för den för desamma
erforderliga materielen, och hade han i sådant hänseende anfört följande.

Till eu början borde ett antal kanonfabrikanter inbjudas att framställa
sina olika konstruktioner, hvilka skulle underkastas jemförande
försök, hvarefter, med ledning af de under dessa erhållna resultaten,
skulle bestämmas den typ, som borde göras till föremål för pröfning i
större skala (ett batteri).

Kostnaden för de förberedande försöken vore uppenbarligen beroende
af, bland annat, huru många och hvilka konstruktioner som skulle
pröfvas. Det vore visserligen, om icke omöjligt, dock föga lämpligt
att redan nu uppsätta ett bestämdt förslag i detta afseende, enär ju
nya uppslag under tiden kunde framkomma, men, såvidt man för närvarande
kunde se, borde det vara tillräckligt att låta försöken omfatta
4 nya typer af kanon och lavett. På sådant sätt skulle man kunna

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

119

lemna de tvenne svenska kanonfabrikanterna tillfälle att visa sina konstruktioner
och få dem pröfvade, och dessutom kunde man tillgodogöra
sig utlandets rika erfarenhet genom att bereda plats vid försöken för
två konstruktioner af de hittills med största framgång pröfvade. Då
till jemförelse äfven vår nuvarande fältkanon borde deltaga i försöken,
skulle antalet pjeser vid dessa blifva fem.

Hvad sjelfva kanonerna med lavetter beträffade, så syntes man
kunna antaga, att fabrikanterna, såsom skett på annat håll, utan ersättning
stälde sina försökskonstruktioner till statens förfogande för
pröfningens utförande. Under sådana förhållanden blefve det hufvudsakligen
ammunitionen, som konmie att föranleda kostnad. Om man för
hvar och en af de fem kanonerna beräknade 300 skott, skulle ammunitionen
komma att betinga ungefär 25,700 kronor. Dåde man dertill
kostnaden för frakt af materiel och ammunition 2,300 kronor, för sjelfva
försökens utförande 2,000 kronor samt för målmateriel och diverse

5,000 kronor, komme man till en sammanlagd kostnad för dessa förberedande
försök af 35,000 kronor.

Kostnaden för anskaffning af ett försöksbatteri med ammunition
samt för utförandet af detta batteris pröfning kunde, med ledning af
den erfarenhet, som i Schweiz vunnits vid liknande anskaffning, beräknas
till 200,000 kronor.

Sammanlagda kostnaden för både de förberedande och de fortsatta
försöken skulle alltså komma att uppgå till 235,000 kronor.

Generalfälttygmästaren hade med anledning häraf hemstält, det
Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att för anställande af försök med
nya fältkanoner jemte tillhörande lavetter och fordon samt för anskaffning
af derför erforderlig materiel och ammunition på extra stat för år 1900
bevilja 235,000 kronor.

För egen del har departementschefen anfört att fältartilleriet i
den nutida krigföringen spelade en så stor och för stridens utgång afgörande
roll, att intet syntes böra försummas, som vore egnadt att
hålla vårt fältartilleri i jemhöjd med den ställning, detta vapen intoge
i andra arméer, allra helst hos oss infanteriets utbildning på grund af
den knappt tillmätta öfningstiden kunde anses stå efter den utbildniugsgrad,
som i främmande arméer gåfves åt sistnämnda vapen; då för
öfrigt generalfälttygmästaren syntes hafva bjudit öfvertygande skäl
för sin ifrågavarande framställning, ansåge sig departementschefen böra
till alla delar understödja densamma, dervid han särskilt, ville erinra
derom, att, såsom generalfälttygmästaren också framhållit, fältartilleriets

120

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående anslag
till det
fasta försvaret
i allmänhet.

[25.]

nuvarande materiel, derest ny sådan inom den närmaste framtiden anskaffades,
till stor del kunde användas till bestyckning å våra fästningar.

I betraktande af den mycket stora betydelse, som ett fullt tidsenligt
fältartilleri har i afseende på eu armés krigsduglighet, och med
hänsyn till öfriga i statsrådsprotokollet framhållna omständigheter, har
utskottet ansett sig böra biträda Kongl. Maj:ts framställning, att redan
nu måtte företagas försök, afsedda att tjena till ledning vid en blifvande
nyanskaffning af dylik materiel. Emot det af Kongl. Maj:t föreslagna
sättet för försökens anordnande har utskottet ej haft något att erinra,
men har velat uttala den förväntan, att det måtte så vidt möjligt tagas
hänsyn till, att åt svensk industri må tillförsäkras så stor andel i eu
eventuel leverans som möjligt.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må för anställande af försök med
nya fältkanoner jemte tillhörande lavetter och fordon
samt för anskaffning af derför erforderlig materiel
och ammunition på extra stat för år 1900 bevilja

235,000 kronor.

Fortifikations- och artilleribehof.

Det fasta försvaret i allmänhet.

29:o. Kongl. Magt har i statsverkspropositionen under fjerde hufvudtiteln
i punkten 25 föreslagit Riksdagen att dels medgifva Kongl.
Maj:t rätt att under innevarande år använda den ännu ej disponerade
återstoden, 1,500,000 kronor, af det utaf 1898 års Riksdag på extra
stat för år 1899 till stärkande af landets nuvarande försvar beviljade anslag;
dels för samma ändamål på extra stat för år 1900 bevilja ett belopp
af 2,200,000 kronor; dels ock medgifva, ej mindre att 50,000 kronor af eu
per millefonden finge under innevarande år ställas till Kongl. Maj:ts
förfogande för att användas till befästningsarbeten jemte bestyckning
och anordningar för försvarets ledning vid inloppet till Göteborg, än
äfven att för samma ändamål nämnda fonds återstod, beräknad till

220,000 kronor, måtte få under år 1900 användas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

121

Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna Kongl. Maj:ts
framställning, innehåller statsrådsprotokollet hufvudsakligen följande.

Sedan den af Kongl. Maj:t den 14 maj 1897 tillsatta komitén för utredning
rörande landets fasta försvar den 25 sistlidne juli afslutat sina
arbeten och den 4 nästpåföljande augusti till Kongl. Maj:t aflemnat sitt
omfattande betänkande samt vederbörande till landt- och sjöförsvaret
hörande myndigheter till Kongl. Maj:t inkommit med infordrade utlåtanden
öfver betänkandet, ansåge departementschefen resultatet af
komiténs arbeten böra framläggas för Riksdagen, på det att Riksdagen
måtte kunna bilda sig ett omdöme i denna vigtiga fråga.

Sedan departementschefen till en början framhållit det omsorgsfulla
sätt, hvarpå komitén fullgjort sitt magtpåliggande och grannlaga
uppdrag, och hvarigenom föreliggande svårlösta fråga fått en verkligen
allsidig utredning, har han, under uttalande af att man vid bedömandet
af komiténs arbete i första hand måste taga hänsyn till de synpunkter,
som vid frågans behandling varit för komitén bestämmande, härom luden
skrifvelse, hvarmed komitén öfverlemnade sitt betänkande, anfört
följande:

»När det gält afgifvandet af förslag till ordnandet af vårt lands
fasta försvar, hafva komiterade haft att taga hänsyn såväl till önskvärdheten
af att detta försvar ordnas på ett sätt, som i möjligaste mån
motsvarar de fordringar i strategiskt afseende, som med fog kunna
ställas på detsamma, som ock, att det i tekniskt afseende tillfredsställer
nutidens kraf på permanenta befästningsanläggningar, och hafva för
detta ändamål från vederbörande militära myndigheter infordrade yttranden
i ämnet gjorts till föremål för ingående granskning. Å andra
sidan har dock nödvändigheten att med hänsyn till vårt lands begränsade
ekonomiska tillgångar iakttaga tillbörlig sparsamhet påkallat en
inskränkning icke allenast i fråga om sådana arbeten, som kunna anses
erforderliga till stärkandet af redan nu befintliga befästningsanläggningar,
utan äfven beträffande sådana nyanläggningar inom andra delar
af vårt land, der stödet af ett fast försvar vid krigstillfälle kan anses
önskligt. Härvid har den omständigheten, att permanenta befästningsanläggningar
— och i all synnerhet deras bestyckande — i våra dagar
ställa sig relativt dyrbarare än någonsin förut, måst föranleda komiterade
att vid förslagen till full ställ digandet af nuvarande befästningar
utesluta åtskilligt, som kunnat vara önskligt, och endast föreslå sådana
åtgärder, som de funnit alldeles oundgängliga, såväl som ock att på
liknande sätt i fråga om nyanläggningar afstå från definitiva förslag
till sådana å flera punkter, der ett fäst försvar varit ur strategisk
Uih. till lliksd. Prot. IHdti. 4 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 16

122

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

synpunkt fördelaktigt, på det att utan öfverskridande af landets ekonomiska
bärkraft sådana befästningar, som äro företrädesvis nödvändiga
för bevarandet af landets neutralitet, måtte kunna komma till utförande,
och har dervid behörig hänsyn måst tagas äfven till under senare tid
inträffade förändringar beträffande landets strategiska läge.

Härtill kominer ock nödvändigheten att beakta den snabba utveckling,
hvaruti såväl befästningskonsten som artillerivetenskapen befinna
sig, hvilket äfven föranleder en viss begränsning, när det gäller
afgifvandet af eu detaljerad plan för ordnandet af hela landets fasta
försvar.

På grund häraf hafva komiterade ansett sig böra afgifva förslag
endast till sådana förstärkningsarbeten och nyanläggningar, som, utan
öfverskridande af våra tillgångar, kunna och böra utföras under den
närmaste framtiden, en tidsperiod, hvilken komiterade, såsom af betänkandet
framgår, ansett böra bestämmas till 10 år.»

Mot den af komitén med ledning af dessa grundsatser — om hvilkas
allmängiltighet inga olika meningar syntes kunna göra sig gällande
— uppgjorda befästningspZanm hade departementschefen så mycket
mindre någon erinran att gorå, som densamma i sina liufvuddelar
öfverensstämde med den i statsverkspropositionen till 1896 års Riksdag
framlagda planen för ordnandet af landets fasta försvar. Deremot syntes
— såsom i myndigheternas utlåtanden också påpekades — beträffande
vissa delar af det framlagda förslaget till fullständigandet af
redan befintliga befästningar eller anordnandet af nya, i dessa hänseenden
förut framstälda anspråk fått stå väl mycket tillbaka för den
af komiterade skarpt framhållna hänsynen till kostnaderna. Medan
sålunda den samfälda kostnaden för genomförandet af den utaf departementschefen
framlagda befästningsplanen — enligt af vederbörande
myndigheter gjorda beräkningar — skulle, såsom af hans anförande
till statsrådsprotokollet för den 14 januari 1898 framginge, uppgå till
ett belopp af omkring 33,000,000 kronor, slutade komiterades kostnadsberäkningar
på en summa af 21,024,500 kronor. Gifvet vore, att, då
det i båda fallen vore fråga om samma punkter, som skulle befästas,
eller hvilkas befästningsanordningar skulle fullständigas, en så betydande
afprutning af kostnadsbeloppen äfven skulle medföra en väsentlig
minskning i respektive befästningsanordningars värde. Det gälde härvid
att för hvarje särskild plats tillse, att ej detta värde blefve så
nedsatt, att ändamålet med platsens befästande förfelades. Om än detta
senare i allmänhet icke kunde sägas vara fallet med de af komitén
föreslagna försvarsanordningar, syntes dock, såsom af myndigheternas

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

123

utlåtanden närmare framginge, komiterade hafva gått väl långt i nedsättandet
af de militära fordringar, som i föregående förslag ansetts
böra ställas på det fasta försvaret af vissa punkter. Då dertill komme,
att, enligt myndigheternas påstående, komiterade beräknat kostnaden
för en del befästningsarbeten och bestyckningsanordningar allt för knappt,
syntes de i betänkandet angifna kostnadssummorna i allmänhet böra
höjas med större eller mindre belopp.

Hvad då först beträffade Stockholms fasta försvar åt sjösidan, hade
chefen för fortifikationen, generalfälttygmästaren och t. f. chefen för
generalstaben i sitt gemensamma utlåtande påvisat, hurusom den af
komitén angifna kostnadssumman 2,867,300 kronor för försvarsanordningarna
vid Vaxholm och Oscar-Fredriksborg måste höjas med ett belopp
af 501,344 eller 510,344 kronor, utgörande dels och hufvudsakligast
kostnaden för vissa i den af chefen för fortifikationen den 31
december 1895 ingifna generella befästningsplanen upptagna, men af
komiterade uteslutna befästningsanordningar, hvilka de nämnda myndigheterna
i sitt utlåtande funnit nödvändiga, och dels tillägg i kostnadsbeloppen
för en del i komiténs betänkande upptagna verk, hvilkas fullbordande
ansåges kräfva större kostnad än hvad komitén beräknat. På
grund häraf hade samma myndigheter hemstält, att totalkostnaden för
ifrågavarande sjöfästnings fullständigande måtte upptagas till minst
3,368,644, eventuel 3,377,644 kronor.

Fullständigandet af Stockholms fasta försvar åt sjösidan, vid Vaxholm
och Oscar-Fredriksborg, vore en angelägenhet af sådan vigt, att
åt densamma borde gifvas första rummet, då det gälde ett ordnande
af landets fasta försvar. Komiterade hade till fullo uppskattat betydelsen
af att ifrågavarande försvarsanstalter måtte blifva effektiva, så
att desamma måtte visa sig i stånd att icke allenast motstå ett öfverraskande
anfall af en fiendtlig eskader, utan äfven ett fortsatt anfall af en
större flotta, medförande landstigningstrupper. Då den anfallande numera
icke syntes hafva stora utsigter att medelst eld från fartygen
kunna tysta väl anlagda och bestyckade kustbatterier och kustfort och
sannolikt ej riskerade en genombrytning af effektivt försvarade stängsellinier,
måste den försvarande nu mer än förr vara beredd på ett anfall
af landsatta truppafdelningar, och det läge således stor magt uppå,
att försvarsanordningarna vore fullt effektiva mot anfall från landsidan.
Det vore derför mycket att beklaga, att komitén ansett sig böra vidtaga
ganska väsentliga afprutningar särskild!, i den del af det utaf vederbörande
myndigheter förut ingifna förslaget till Vaxholmsställnin -

124

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

gens förstärkande, som afsåge försvaret mot anfall af på Vermdön landstigna
truppafdelningar. I likhet med de armén tillhörande myndigheterna,
hvilka i sitt gemensamma utlåtande påvisat nödvändigheten af
de utaf komiterade uteslutna anordningarna med nämnda syfte, ansåge
departementschefen, att dessa ovilkorligen borde komma till utförande.
Äfvenså funne han de erinringar, som af bemälda myndigheter gjorts
mot vissa andra af komiterade af sparsamhetshänsyn föreslagna mindre
ändringar i den förutnämnda generella planen, väl motiverade.

På grund af det sålunda anförda syntes det af komitén föreslagna
kostnadsbeloppet af 2,867,300 kronor böra i enlighet med de till armén
hörande myndigheternas förslag ökas med 510,344 kronor — hvilket
alternativ gifvet borde föredragas — till 3,377,644 kronor. Enligt från
fortifikationen och artilleriet af komitén infordrade uppgifter skulle den
samfälda. återstående kostnaden för Vaxholmsställningens försättande i
fullständigt försvarsskick enligt den förutnämnda generella planen (»alternativ
C», hvilket af komitén ansetts lämpligast) uppgå till 3,949,556
kronor, hvadan den i denna plan angifna kostnaden sålunda skulle i
alla fall minskas med ett belopp af 571,912 kronor.

Beträffande Karlskrona fasta försvar hade komiterade infordrat yttranden,
utom af chefen för fortifikationen, äfven af stationsbefälhafvaren
i Karlskrona, marinförvaltningen samt chefen för Karlskrona artillericorps,
den senare tillika kommendant å dervarande befästningar, och
på grund af dessa yttranden, hvilka i väsentliga delar stämde öfverens
med den förutnämnda, af chefen för fortifikationen den 31 december
1895 ingifna generella planen, utarbetat sitt förslag till befästnings- och
bestyckningsanordningarnas fullständigande i ändamål att trygga denna
vigtiga örlogshamn mot anfall såväl från sjösidan — vare sig af fiendtliga
fartyg eller af på öarna landsatta truppafdelningar — som från
landsidan. I öfverensstämmelse med den af komiterade följda grundsatsen
vid afgifvandet af andra förslag till stärkande af det fasta försvaret
hade de äfven beträffande Karlskrona försvar sökt att till det
yttersta nedbringa kostnaderna. Detta hade emellertid icke låtit sig
göra utan ganska väsentliga reduktioner i förut ingifna befästnings- och
bestyckningsförslag. Om man ock måste erkänna, att, så vida inskränkningar
nödvändigt skulle göras, de af komiterade föreslagna drabbat
de delar af försvaret, som med minsta fara skulle kunna tåla vid en
reduktion, kunde det å andra sidan icke förnekas, att komiterade väl
mycket nedsatt de fordringar, som man förut ansett sig böra ställa på
Karlskrona fasta försvarsanstalter.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

125

Sålunda hade chefen för fortifikationen, generalfälttygmästaren och
t. f. chefen för generalstaben i sitt gemensamma utlåtande framhållit,
bland annat, hurusom den af komitén föreslagna uteslutningen af ett
kastbatteri komme att väsentligen försvaga den mot fientliga fartyg så
verksamma kastelden, och hade de endast i förhoppning om, att det
sålunda uteslutna batteriet i en framtid måtte komma till stånd, ansett
sig kunna afstå från yrkandet på, att detsamma skulle upptagas i befästningsplanen.
Likaså hade samma myndigheter beklagat vissa inskränkningar
i de föreslagna anordningarna för stärkandet af öamas
försvar, hvarförutom de ansett, att, äfven om dessa inskränkningar
skulle företagas, försvarsanordningarna på öarna dock måste betinga
en kostnad 100,000 kronor större, än den komiterade beräknat. Härtill
komme kostnaden för några mindre, i komiténs förslag icke upptagna
befästningsanordningar å Vestra Hästholmen, belöpande sig till

4,000 kronor, hvadan den summa, som myndigheterna föreslagit tilllagd
till den af komitén föreslagna, belöpte sig till 104,000 kronor.

Äfven stationsbefälhafvaren i Karlskrona och kommendanten hade
hvar för sig framstält åtskilliga erinringar mot af komiterade föreslagna
inskränkningar i nämnda plan, hvilka erinringar hufvudsakligen gält
reduktionen af antalet i fästningens bestyckning ingående pjeser.

Jemväl marinförvaltningen hade på det kraftigaste afstyrkt hvarje
inskränkning i antalet snabbskjutande pjeser, afsedda att verka mot
anfallande fientliga fartyg, och på grund deraf föreslagit, att den i
komitébetänkandet upptagna kostnadssumman, 4,900,000 kronor, måtte
ökas med 447,850 kronor till 5,347,850 kronor.

För egen del ansåge departementschefen de af myndigheterna anförda
betänkligheterna mot eu del af komiterade föreslagna reduktioner
väl befogade, och gälde detta särskildt det meromnämnda kastbatteriet
samt försvarsanstalterna på öarna, hvarförutom det särskildt
af flottans myndigheter med styrka framhållna behofvet af ett kraftigt
artilleriförsvar, medelst snabbskjutande kanoner, syntes vara oafvisligt.
Karlskrona befästningar åt sjösidan hade nemligen ett ofördelaktigt läge
i så måtto, att de kunde utsättas för omfattande eld från ett stort antal
fartyg af snart sagdt hvilken storlek som helst, och dertill hade batterierna
ett ganska lågt läge öfver vattenytan, med deraf följande, i
komiténs betänkande närmare angifna olägenheter. Desto angelägnare
vore det, att den bestyckning, som funnes, vore kraftig, och att de
fientliga fartygen måtte föranledas att afgifva eld under för dom så
ofördelaktiga förhållanden som möjligt, det vill säga under gång, hvilket
senare just skulle åstadkommas genom den från kastbatterierna afgifna

126

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

elden. Departementschefen förmälde sig för den skull icke skola hafva
tvekat att föreslå, att i befästningsplanen upptoges utom ökandet af
antalet snabbskjutande pjeser äfven det omnämnda kastbatteriet, om ej
önskvärdheten att så mycket som möjligt inskränka kostnaderna både
föranledt honom att i likhet med de landtförsvaret tillhörande myndigheterna
nu afstå härifrån. Förr eller senare borde dock meromnämnda
batteri komma till stånd, och sålunda den i annat fall väl svaga kastelden
vinna en välbehöflig förstärkning. Öfriga af landtförsvarets myndigheter
påyrkade mindre ändringar och förbättringar i komiténs förslag
ansåges deremot böra utföras. Likaså syntes det blifva nödvändigt
att, såsom samma myndigheter föreslagit, öka kostnadsbeloppet
för vissa af komitén föreslagna anordningar, som annars ej skulle kunna
utföras.

Derjemte borde vestra farleden upprensas, hvilket komitén beräknat
kunna ske för en kostnad af allenast 2,000 kronor, så att densamma
blefve användbar af vår flottas största fartyg.

Den i komiterades förslag upptagna kostnadssumman borde således,
enligt departementschefens åsigt, ökas med sammanlagdt 553,850 kronor
— deraf 104,000 kronor ökad befästningskostnad, 447,850 kronor
ökad bestyckningskostnad och 2,000 kronor för vestra farledens upprensning
— hvadan den slutliga kostnaden skulle uppgå till 5,453,850
kronor, hvilken summa med omkring 250,000 kronor understege det af
fortifikationen för utförande af det såsom »alternativ A» afgifna förslaget
— afseende ett något kraftigare försvar af öarna än »alternativ
B» — beräknade kostnadsbeloppet.

Vidkommande vår hittillsvarande enda landfästning, Karlsborg, förklarade
departementschefen sig anse dess förnämsta betydelse, som redan vid
ett krigs början skulle komma att framträda, bestå deruti, att densamma
utgjorde en depot- och förrådsfästning, hvilken, gynsamt belägen på
sin undandragna plats i skydd af Vettern, skulle inom sig upptaga en
väsentlig del såväl af de för härens vidmagthållande i krigsdugligt
skick erforderliga förnödenheter som af de till fyllande af uppstående
luckor i härens led äfvensom till skydd för dess förbindelser o. s. v.
erforderliga depot- och reservtrupper. Men derjemte ville han betona
i andra rummet, att fästningen under vissa förhållanden skulle kunna
tjena såsom operationsfästning och äfven i denna egenskap skulle .kunna
komma att spela en vigtig roll. Fästningens fullbordande vore således
en fråga af stor vigt.

Då emellertid denna fästnings betydelse gjorde sig gällande först
då vårt land utsattes för ett så allvarsamt anfall, att dess tillvaro stode

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

127

på spel, medan deremot öfriga i den förenämnda befästningsplanen
upptagna befästningar äfven afsåge upprätthållandet af vår neutralitet,
hade departementschefen alltid ansett de senare borde i första hand
fullständigas eller anläggas, samt att Karlsborgs fullbordan borde utföras
medelst årliga anslag, på sätt hittills skett.

Denna uppfattning såväl om Karlsborgs betydelse som om den ordning,
i hvilken till fästningens byggnad erforderliga medel borde utgå,
delades i hufvudsak äfven af komiterade, om ock desse ännu skarpare
betonat fästningens värde såsom förrådsfästning och i öfverenstämmelse
härmed förringat dess betydelse såsom operationsfästning. Stämde således
departementschefens och komiténs åsigter i ofvannämnda stycken
på det hela taget öfverens, vore detta dock icke fallet beträffande sättet
för fästningens fullbordan eller graden af dess krigsberedskap. Departementschefen
ansåge nemligen, att, då erfarenheten visade, huru
vanskligt det vore att till krigsutbrott uppskjuta anläggandet af befästningar,
afsedda att ersätta permanenta sådana, man borde i fredstid
göra undan så mycket som möjligt vid anordnandet af det fasta försvaret
af sådana strategiskt vigtiga punkter, som man ansåge sig böra
permanent befästa. Om än, såsom komiterade påpekat, Karlsborg hade
ett i detta afseende ojemförligt fördelaktigare läge än vid kusten eller
gränsen belägna fästningar, borde dock ej förbises, att operationslinien
från en på kusten landstigen häraf delning till hjertat af vårt land —
till följd af detta senares långsträckta skapnad — ej vore särdeles lång,
och att det till följd häraf kunde hända, att föreslagna befästningar aldrig
skulle hinna utföras, ett förhållande, hvilket just, såsom af komitén
äfven påpekades, betingade nödvändigheten af en förrådsfästning i
mellersta delen af landet. Komiterade hade emellertid, med stöd af
sitt förutnämnda uttalande om fästningens uppgift, ansett sig kunna
föreslå, att flera i den nuvarande planen för Karlsborgs fullbordan upptagna
befästningsanordningar måtte uppskjutas till krigstillfälle, hvarjemte
åtskilliga uteslutningar med afseende på såväl den fortifikatoriska
som den artilleristiska delen af samma plan föreslagits. Hvad som
återstode vore, enligt komiterades åsigt, tillräckligt för att fästningen
redan vid utbrottet af ett krig skulle kunna tillförsäkra de i densamma
varande förråden och etablissementen ett verksamt skydd, det vill säga
fästningen skulle komma att ega nödig stormfrihet och trygghet mot
öfverraskningar. På så sätt skulle den af vederbörande myndigheter
angifna kostnadssumman för fästningens fullbordande, enligt plan uppgående
till i rundt tal 7,560,000 kronor, kunna nedsättas till 1,900,000

128

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

kronor, oberäknadt det af 1898 års Riksdag beviljade beloppet af

200,000 kronor.

Gifvet vore, att en så högst betydlig nedprutning i den förenämnda
kostnadssumman skulle hafva ett väsentligt inflytande på fästningens
uppgift och dess motståndsförmåga mot ett allvarsamt anfall. Fästningen,
sålunda reducerad till omfång och styrka, skulle svårligen i någon
afsevärd grad kunna stödja en i närheten opererande härafdelnings
operationer — härför måste nemligen densamma i första rummet ega
utfallsfrihet, hvilken den komme att sakna — och ej heller förmå bjuda
ett nöjaktigt motstånd mot ett med kraft utfördt anfall. Det hade
också varit endast under förutsättning, att det nu blott gälde att sätta
fästningen, såsom förrådsfästning betraktad, i första graden af försvarbarhet
och att »tanken på fortsatta åtgärder för landets fasta försvar
— — —- icke uteslötes», som chefen för fortifikationen, generalfälttygmästaren
och t. f. chefen för generalstaben i sitt gemensamma utlåtande
ansett sig kunna biträda komiténs förslag. Detta dock med vilkor,
att den af komitén angifna kostnadssumman ökades med ett belopp
af 543,400 kronor, som ansetts nödvändigt dels för att en del af
komitén föreslagna arbeten, för hvilkas utförande kostnaden beräknats
för lågt, skulle kunna verkställas, och dels för att vissa af de anordordningar,
som komitén ansett kunna uppskjutas till krigsutbrott, måtte
kunna utföras redan i fredstid.

Då departementschefen för egen del ansåge sig böra biträda komiterades
förslag till fästningens fullbordan — dock med det af myndigheterna
gjorda tillägget, som syntes väl behöfligt — skedde det i likhet
med myndigheterna under förhoppning, att, sedan fästningen vid
slutet af den ifrågavarande 10-års perioden gjorts fullt sluten och stormfri
och sålunda ernått första graden af försvarbarhet, omständigheterna
måtte medgifva, att den senast faststälda planen i en framtid måtte
komma till utförande, och fästningen sålunda verkligen varda i stånd
att fylla sin i densamma angifna uppgift.

Den samfälda kostnaden för Karlsborgs fullbordan enligt hvad nu
föreslagits skulle sålunda uppgå till 2,643,400 kronor och understiga
kostnaden för genomförandet af den hittills följda planen med i rundt
tal 4,900,000 kronor.

Erbjöde ordnandet af vårt lands fasta försvar stora svårigheter,
då det vore fråga om Sveriges fastland, vore detta ännu mera händelsen,
då det gälde att tillgodose den från moderlandet afskilda och åt
sina egna krafter hänvisade ön Gotlands fasta försvar. Å ena sidan

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

129

kunde visserligen icke ön med sin jemförelsevis ringa befolkning —
uppgående till endast något öfver 1 procent af hela rikets — och ytvidd,
sägas vara af någon framstående betydelse för Sveriges försvar,
helst sedan vår flotta väl sannolikt för alltid måst afstå från sin beherskande
ställning i Östersjön och icke inom en beräknelig framtid
kunde tänkas behöfva någon af de gotländska hamnarne såsom operationsbas,
men å andra sidan utgjorde dock ön en del af vårt land och
måste följaktligen försvaras, hvartill komme att uraktlåtenheten att sörja
för dess effektiva försvar — särskildt skyddandet af dess vigtigaste
hamnar — lätt skulle kunna under ett krig i Östersjön inleda oss i
förvecklingar med främmande magter.

Det vore således intet tvifvel om, att öns försvar borde stärkas så
mycket förhållandena medgåfve, men då de medel, som kunde afses
för öns fasta försvar, särskildt beträffande tillgången på besättningstrupper,
alltid måste vara mycket begränsade, och man svårligen kunde
våga hoppas på vår flottas medverkan vid försvaret af öns kuster, uppstode
häraf svårighet att kunna åstadkomma vare sig ett verkligt effektivt
stöd för öns stridskrafter eller ett fullgodt skydd för dess förnämsta
hamnar.

Med afseende på föreliggande fråga hade komiterade till en början
erinrat, hurusom försvaret af Gotland borde afse icke allenast att betrygga
moderlandets besittning af ön, utan äfven att skydda vår neutralitet,
hvarvid de påpeka, att, ehuruväl dessa tvenne ändamål kunde
synas principielt olika, de dock afsåge i det närmaste samma sak, »ty
från neutralitetens kränkande till ett faktiskt besittningstagande är
steget icke stort, och derföre måste äfven de åtgärder, som vidtagas
för det förstnämnda ändamålet, vara af den största betydelse äfven för
neutralitetens upprätthållande» — ett anförande, hvilket departementschefen
ansett sig böra återgifva, emedan det torde bidraga att klargöra
en hos mången ganska oklar föreställning om hvad som i allmänhet
menas med en neutralitetsbefästning. Komiterade hade vidare ansett,
att öns fåtaliga stridskrafter väl behöfde stödet af ett fast försvar och
att ordnandet af detta senare omöjligt skulle kunna uppskjutas, tills
krigsfara hotade, och hade komiterade på den grund hållit före, att det
vore »af synnerlig vigt att öns fasta försvar redan i fredstid ordnas
på ett sätt, som står i öfverensstämmelse med densammas betydelse
och är förenligt med rikets tillgångar».

Sedan komiterade derefter redogjort för Gotlands nuvarande fasta
försvar och påpekat detsammas otillräcklighet, samt anfört militärbefälhafvarens
af dem infordrade yttrande i förevarande fråga hade de slut Bih.

till lliksd. Prat. 1889. 4 Smil. 1 Af cl. 5 Haft. 17

130

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

ligen afgifvit ett utförligt motiveradt förslag till stärkande af nämnda
försvar. Enligt detta förslag skulle antalet af öns befästa hamnar inskränkas
till en enda, nämligen Fårösund, der de nuvarande batterierna
skulle förstärkas och förses med tidsenlig bestyckning, hvarjemte till
stöd för de lefvande stridskrafterna befästningar skulle uppföras vid
Tingstäde. De senare föresloges skola utgöras af ett mindre permanent
fort samt vid krigsutbrott utförda fältbefästningar, för hvilka en
del förberedelser borde vidtagas redan i fred. Kostnaderna för de sålunda
föreslagna åtgärderna hade beräknats uppgå för Fårösund till

407.200 kronor och för Tingstäde till 590,000 kronor eller tillsammans

997.200 kronor.

Fullkomligt delande komiterades uppfattning såväl om önskvärdheten
af att inskränka antalet befästa hamnar, hvilka icke hade någon
egentlig betydelse för oss sjelfva, men som vi dock af hänsyn till
andra magter måste trygga, som ock att Fårösund såsom krigshamn
numera hade ett afgjordt företräde framför Slite, ansåge departementschefen
sig dock böra erinra om, att det antagligen ej komme att stå i
vårt eget skön att bestämma om Slites upphörande såsom sådan hamn,
hvarförutom det äfven vore tvifvel underkastadt, om de jemförelsevis
svaga fasta försvarsanordningar, som af komiterade föreslagits att komma
till utförande vid Fårösund, skulle kunna sägas vara tillräckligt effektiva
för att förläna denna hamn karakteren af en krigshamn. I sistnämnda
afseende hade det, enligt departementschefens åsigt, otvifvelaktigt varit
fördelaktigare, om ingen inskränkning gjorts i den af fortifikationen
utarbetade planen till befästningsanordningar derstädes, för hvilken i
statsverkspropositionen till 1896 års Riksdag redogjorts. Denna uppfattning
uttalades ock af landtförsvarets myndigheter i deras utlåtande.
Då emellertid icke ens de anordningar, hvilka i sistnämnda plan upptoges
och erfordrade eu kostnad af 756,800 kronor, vore på långt när
tillräckliga för att på ett verkligt effektivt sätt skydda hamnen, det vill
säga kunna hindra en modern pansarflotta att tilltvinga sig tillträde
till densamma, och hänsynen till kostnaderna bestämdt förbjöde oss att
för ett sådant ändamål uppoffra en större summa, syntes man möjligen
kunna, tills vidare åtminstone, nöja sig med komiténs förslag, med deruti
af chefen för flottans stab påyrkade mindre ändringar, hvilka senare
ej skulle draga någon särskild kostnad.

Hvad åter beträffade befästningen vid Tingstäde, delade departementschefen
fullkomligt den af landtförsvarets myndigheter uttalade
åsigten, att befästningen, sådan den af komiterade föreslagits, endast i
högst ringa grad skulle kunna bidraga till stärkandet af öns försvar

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

131

gent emot ett fiendtligt försök att bemägtiga sig densamma och att
befästningens uppgift på så sätt »torde i hufvudsak blifva inskränkt till
att gifva skydd mot öfverrumplingsförsök, särskild! under pågående
mobilisering, äfvensom att hägna inom densamma upplagda förråd)).
Men äfven om man sålunda afstode från att skapa en i egentlig meningfast
punkt, som, försvarad af en fåtalig besättning, skulle kunna jemförelsevis
länge hålla sig mot den fientliga styrka, som man rimligen
kunde tänka sig landsatt på ön, och nöjde sig med ett enda fort jemte
passagera anläggningar, syntes åtminstone sagda fäste böra utföras i
enlighet med de grundsatser, efter hvilka fullt permanenta fort, som
icke i och för sitt försvar kunde påräkna bistånd af närbelägna befästningar
af samma art, borde anläggas och bestyckas. Äfvenså hade det
varit fördelaktigt, om förberedelserna för de passagera anläggningarnas
utförande kunnat göras mera omfattande än hvad som med de ringa medel,
hvilka af komitén härför afsetts, blefve möjligt, enär i annat fall stor fara
syntes vara för handen, att dessa befästningsanläggningar ej skulle hinna
utföras. I betraktande dock af att militärbefälhafvaren ansett sig kunna
förorda en ännu svagare befästning än hvad komiterade föreslagit,
samt att hvarken öns stridskrafter enligt den nya organisationen eller
de tillgångar, som lämpligen kunde afses för Gotlands fasta försvar,
medgåfve utförandet af ett så omfattande förslag, som den af chefen
för fortifikationen ingifna meromnämnda generella planen upptoge, ansåge
departementschefen sig, i likhet med myndigheterna, kunna ansluta
sig till komiténs förslag till befästningsanordningar vid Tingstäde, dock
så att den af komiterade angifna kostnadssumman måtte höjas med
af myndigheterna angifvet belopp af 31,500 kronor, hvarmed den i komiténs
betänkande anförda kostnadssumman för inköp af mark borde ökas.

Kostnaden för det fasta försvaret på Gotland skulle således uppgå
till vid Fårösund 407,200 kronor och vid Tingstäde 621,500 kronor
eller tillsammans 1,028,700 kronor.

Den i 1896 års statsverksproposition omnämnda befästningsplanen
— afseende utom kraftigare försvarsanordningar vid Fårösund, anläggandet
af en fästning med flera, fullt permanenta detacherade fort vid
Tingstäde — hade upptagit en kostnadssumma för ordnandet af Gotlands
fasta försvar af sammanlagdt 5,170,000 kronor eller i rundt tal

4,140,000 kronor mera, än hvad komiténs slutsumma, jemte det ofvannämnda
af myndigheterna förordade tillägget till densamma angåfve.

Frågan om öfre Norrlands fasta försvar hade af komitén blifvit på
ett särdeles grundligt sätt utredd. Sedan komiterade till en början om -

132

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

nämnt vårt lands nuvarande strategiska läge, h vilket — då under hittillsvarande
förhållanden ett hufvudanfall öfver vår norra landgräns ej
gerna kunnat komma i fråga — betecknats såsom synnerligen fördelaktigt
ur försvarssynpunkt, hade de öfvergått till en redogörelse för
huru detta läge skulle gestalta sig, när en sammanhängande jern vägsförbindelse
komme till stånd rundt norra delen af Bottniska viken, och
dervid påvisat, att, som ett hufvudanfall öfver landgränsen då blefve
möjligt att utföra, vårt lands läge i strategiskt afseende vid nämnda
tidpunkt skulle hafva undergått en väsentlig förändring till det sämre.
Derefter hade tagits under ompröfning den vigtiga frågan, hvilket af de
båda alternativen, ett hufvudanfall öfver hafvet eller ett sådant landvägen,
vore det sannolikaste, och hade komitén kommit till det resultat,
att, under förutsättning, att vår flotta nått den utveckling, som densamma
enligt plan borde uppnå, man syntes vara berättigad till det
antagandet, att ett hufvudanfall sjöledes blefve mindre sannolikt. Komiterade
hade stödt denna sin uppfattning på, bland annat, uttalanden af
framstående strategiska författare rörande de svårigheter, som synnerligast
nu för tiden vore förbundna med en större landstigningsoperation,
särskildt beträffande skyddet af transportflottan och förbindelseliniens
tryggande. I sistnämnda afseende spelade, enligt hvad komitén
ansett, vinterns inträde och dermed äfven Ostersjöhamnarnes och lifvets
isbeläggning en vigtig roll. På grund af en omfattande statistik
öfver isförhållandena i Östersjön hade komiterade angifvit, hvilka
tider på året, under olika förutsättningar, en större landstigningsoperation
icke syntes antaglig, och hade de häraf dragit sina slutsatser med
afseende på möjligheten att då med tillräckliga krafter möta ett anfall
öfver landgränsen. I sammanhang härmed hade påvisats, hurusom
statistiken öfver isförhållandena i östra Qvarken och Ålands haf gåfve
vid handen, att en operation öfver isen, vare sig med större eller mindre
truppstyrkor, icke vore antaglig, hvadan således ett hufvudanfall
öfver Östersjön vare sig sommar eller vinter ej skulle — under ofvan
nämnd förutsättning — hafva mycken sannolikhet för sig. Komitén
hade derefter afhandlat de olika ändamål, som bianfall öfver hafvet,
utförda då detta ginge öppet, skulle afse, och afslutat sin undersökning
rörande Sveriges blifvande strategiska läge med ett angifvande af
de slutsatser, som af densamma ansåges kunna dragas. Dessa slutsatser
hade anförts sålunda:

Datt det allt mera ökade värdet — uti såväl politiskt som strategiskt
afseende — af öfre Norrland med nödvändighet kommer att öka de
kraf, som man anser sig böra ställa på denna landsdels försvar;

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

133

att, om ett anfall öfver norra gränsen sker sommartiden eller under
det hafvet går öppet, öfre Norrlands försvar måste anförtros hufvudsakligen
åt VI. arméfördelningen, hvarför dennas motståndskraft bör
så mycket som möjligt stärkas; samt

att, om ett sådant anfall sker vintertiden, flera arméfördelningar
utan fara för det öfriga landets försvar kunna koncentreras i Norrbotten.
»

»Huru skall försvaret åt öfre Norrland på lämpligaste sätt tillgodoses?»
är en fråga, som komitén härnäst uppstält till besvarande. Dervid
hade till en början afhandlats nödvändigheten af att försvara nämnda
landsdel, hvarvid påvisats densammas stora betydelse för rikets försvar
i dess helhet, och erinrats om de svårigheter, som vid denna landsdels
försvar gjorde sig gällande. Efter en närmare redogörelse för dessa svårigheter,
hvilka enligt komiténs uppfattning vore af den art, att, såvida icke
särskilda åtgärder vidtoges för stärkandet af ifrågavarande landsdels försvar,
detta icke med någon utsigt till framgång kunde utföras, hade komiteterade
öfvergått till att angifva, huru sagda svårigheter skulle kunna i möjligaste
mån afhjelpas. Den noggranna undersökning — grundad på ett omsorgsfullt
studium af gällande mobiliserings- och koncentreringsplaner, af
landsdelens befolknings-, odlings- och kommunikationsförhållanden samt af
andra på försvaret inverkande omständigheter — hvilken komiterade egnat
föreliggande fråga, hade utmynnat deruti, att enligt komiténs förmenande
landsdelens försvar kunde utföras, endast för så vidt försvarscorpsen
hade tillgång till åtminstone en inom operationsområdet i fråga
belägen befäst plats, tjenande till utgångspunkt och stöd för corpsens
operationer samt till upplagsplats för dess förnödenheter, på samma
gång den för fienden spärrade hans liufvudoperationslinie. Beträffande
läget af nämnda plats, hvilken sålunda skulle få karakteren af en operations-,
förråds- och spär ifästning, hade komiterade, efter att hafva skärskådat
de olika alternativ, som kunde tänkas, och, hvad särskildt beträffar
valet mellan en punkt vid Kalix’ eller en vid Lule eif, efter att
hafva tagit del af t. f. chefens för generalstaben och chefens för
fortifikationen infordrade yttranden, ansett att platsen, såväl af strategiska
som taktiska och ekonomiska skäl, alldeles gifvet. borde bestämmas
till Boden vid Lule eif, en punkt hvars strategiska betydelse vore så
stor, att den i alla händelser måste skyddas. Sedan komiterade lemnat
en sammanfattad redogörelse för de uppgifter en fästning vid denna
punkt skulle få, hade de angifvit några synpunkter för försvarscorpsens
uppträdande, hvilka ansetts stå i nära samband med redogörelsen för
fästningens uppgift, särskildt såsom operatiousfästning (dubbelt bro -

134

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

hufvud). Af hvad härom anfördes framginge, »hvilken utomordentligt
vigtig roll fästningen skulle komma att spela under förutsättning af ett
anfall öfver vår norra landgräns sommartiden, då fienden beherskar
hafvet, och huru hopplöst ett försvar i sjelfva verket vore fästningen
förutan».

Komiterade hade derefter öfvergått till en redogörelse för försvarsförhållandena
i öfre Norrland, under förutsättning, att en med oss allierad
flotta beherskade Östersjön, och för fästningens uppgift i detta
fall. Slutligen hade äfven tagits i betraktande det långt ifrån osannolika
alternativet, att anfallet skulle komma att ega rum under vintern,
och hade dervid, bland annat, påpekats, hurusom de under denna årstid
för försvaret ofördelaktiga taktiska förhållandena med nödvändighet
påkallade ett befäst Boden samt hurusom en fästning till föreslaget
omfång skulle, äfven om anfallscorpsen trängt förbi densamma, kunna
föranleda ett omslag i det strategiska läget till vår fördel.

I den följande afdelningen af ifrågavarande del af betänkandet hade
komiterade till bemötande upptagit de erinringar mot den föreslagna
fästningen, som, alltsedan förslaget om densammas anläggning första
gången väcktes (år 1887), inom Riksdagen och från andra håll framstälts.
Dessa erinringar hade, enligt komiténs uppfattning, sin grund
antingen uti en viss misstro till fästningar (särskildt landfästningar)
i allmänhet, eller ock berodde de på olika åsigter om försvaret af öfre
Norrland, hvarvid särskildt framhållits, att fästningen skulle »binda»
försvarscorpsen och hindra dennas operationer »i fria fältet», liksom ock
den meningen framstälts, att fästningen vore öfverflödig, om en inre
jernväg genom Norrland komme till stånd.

Beträffande fästningars påstådda umbärlighet hade komiterade, med
stöd af den nyare krigshistorien och under åberopande af framstående
strategiska författare (bland andra Napoleon I och Moltke), framhållit,
hvilka ovärderliga tjenster det fasta försvaret förmådde lemna, och hurusom
intet land ansåge sig kunna undvara ett fast försvar, hvarjemte
till betänkandet fogats en belysande uppgift på de summor, som för detta
ändamål utgifvits inom åtskilliga länder. I samband härmed hade likaledes
med stöd af krigshistorien utredts den mycket omtvistade frågan
om en cerneringscorps’ storlek samt det dermed sammanhängande spörsmålet,
om och i hvad mån en fästning vore i stånd att hindra en fientlig
härafdelning att framrycka förbi densamma. Vidkommande påståendet,
att fästningar under alla förhållanden på ett ofördelaktigt sätt skulle
binda den försvarandes trupper till förfång för operationerna i fria
fältet, påvisade komiterade, att detta vore ogrundadt, särskildt när för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 6.

135

svarscorpsen utgjordes af trupper, till antal och utbildning underlägsna
fiendens, såsom med all sannolikhet skulle vara förhållandet, när det
gälde försvaret af öfre Norrland. Till sist hade visats, att, huru stora
tjenster än en inre jernväg genom Norrland, hvars utförande dock
efter allt att döma vore öfverlemnadt åt en oviss framtid, skulle kunna
göra försvaret, den ingalunda kunde ersätta en fästning, som under
alla förhållanden vore nödvändig.

Komiterade hade slutligen ingått på en ompröfning af det inom
fortifikationen och artilleriet utarbetade förslaget till befästningsanordningar
vid ifrågavarande punkt samt de olika verkens bestyckning. De
hade dervid, bland annat, redogjort för hvarje verks betydelse samt
visat, att intet af de föreslagna verken kunde uteslutas utan att fästningens
försvarbarhet i hög grad inskränktes. Ej heller läte det sig
göra, att ersätta något verk med provisoriska anläggningar, utförda
vid krigsutbrott, enär tillräcklig tid för desammas fullbordande med all
säkerhet icke skulle förefinnas. Med hänsyn dock till de kostnader,
som vore förenade med en fästningsanläggning vid Boden enligt föreliggande
plan, hade komiterade anstält en undersökning, i hvad mån
den föreslagna fästningens omfång kunde inskränkas genom densammas
förvandling till enbart en spärrfästning, samt huruvida den sålunda uppkomna
besparingen i anläggningskostnad kunde anses uppväga fästningens
genom nämnda inskränkning minskade värde för försvaret.
Efter en utförlig motivering, hvarunder äfven spärrfästningars och spärrfästens
uppgift och anordning i allmänhet berördes, hade komiterade
förklarat, att, då en sådan anläggning i hvilket fall som helst skulle
erfordra en dryg kostnad — för en spärrfästning skulle denna uppgå
till minst 7,000,000 kronor — de fördelar, som det föreliggande förslaget,
afseende en förråds-, operations- och spärrfästning, erbjöde, vore
så stora, att de mer än väl uppvägde den jemförelsevis obetydligt
ökade kostnaden. Komitén föresloge på grund häraf, att för tillgodoseendet
af öfre Norrlands fasta försvar en fästning af den i den ofvannämnda
planen angifna beskaffenhet måtte uppföras vid Boden, och
skulle de härmed förbundna kostnaderna uppgå till 8,700,000 kronor.

Mot det af komitén sålunda afgifna förslaget hade trenne af dess
ledamöter, nemligen grefve R. G. Hamilton samt herrar H. Andersson
och K. A. Kihlberg, reserverat sig, de båda senare i en gemensam reservation.
Den förstnämnda reservanten hade i sin reservation afsett
ett uppskof med hela frågan om berörda befästningsanläggning, enär
spörsmålen om vårt lands strategiska läge, sjöförsvarets uppgift m. fl.
ännu ej skulle vara fullt utredda. De båda senare reservanterna hade

136

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

deremot hållit före, att, om ock den ifrågavarande fästningen i vissa
afseenden vore fördelaktig för försvaret, den dock skulle hafva ett temligen
underordnadt värde i strategiskt hänseende, hvadan de förmenat,
att åt fästningen ej borde gifvas annan karakter än spärrfästningens,
samt att densamma borde komma till utförande först i ett senare tidsskede,
sedan sjöfästningarna och Karlsborg blifvit fullt färdiga.

Af de myndigheter, till hvilka komiténs betänkande varit remitteradt,
hade chefen för fortifikationen, generalfälttygmästaren och t. f.
chefen för generalstaben icke gjort någon erinring mot ifrågavarande
del af detta. Deremot hade sagda myndigheter till bemötande upptagit
de ofvannämnda reservationerna, hvilka enligt deras uppfattning
visserligen kunde sägas vara af komiterade sjelfva bemötta, men som
de dock ansett sig icke böra förbigå med tystnad. Myndigheternas
allmänna mening hade varit, att beträffande den förstnämnda reservationen,
frågan om vårt lands blifvande strategiska läge, om sjöförsvarets
uppgift m. fl. frågor, sammanhängande med den om behofvet af
en fästning i öfre Norrland, vore med all önskvärd tydlighet af komiterade
utredda, samt att, vidkommande den senare reservationen, de
af reservanterna framdragna strategiska skälen mot fästningsanläggningen
i fråga tvärt om just vore egnade att framhålla berörda fästnings
stora betydelse.

Departementschefen kunde för sin del ej annat än på det lifligaste
instämma i hvad komiterade sålunda anfört beträffande frågan om anläggande
af en fästning i öfre Norrland. Komitén hade på ett så
grundligt sätt utredt föreliggande fråga och framlagt så öfvertygande
skäl såväl för den föreslagna fästningens nödvändighet, för så vidt vi
ville försvara Norrbotten, som för att platsen för densamma borde bestämmas
till Boden, att någonting vidare knappast syntes vara att
tillägga. Någon meningsskiljaktighet rörande fästningens betydelse för
öfre Norrlands försvar hade ej heller försports bland de myndigheter,
som egt att yttra sig öfver ifrågavarande del af komitébetänkandet,
och de erinringar i strategiskt afseende, som af ett par af komiténs
icke militära ledamöter gent emot komiténs flertal framställe i ändamål
att förringa denna betydelse, kunde, såsom af myndigheterna äfven
framhållits, när man, såsom sig borde, toge i betraktande fästningens
i betänkandet tydligt angifna ändamål, från militärisk synpunkt svårligen
på ett tillfredsställande sätt förklaras.

Derjemte syntes böra erinras om att förevarande fästning skulle
hafva en vigtig uppgift att fylla vid upprätthållandet af vårt lands
neutralitet i händelse af krig mellan vissa oss närgränsande stater.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

137

Med afseende på Göteborgs befästande åt sjösidan, både komitén
till en början erinrat om stadens betydelse såsom Sveriges näst största
importort, med utmärkt hamn, varf, verkstäder och andra tillgångar,
hvilken betydelse ansetts vara så stor, »att en eröfring eller ett bombardement
af staden icke allenast skulle vara moraliskt nedslående, utan
ock i materielt afseende afsevärdt minska vår motståndsförmåga». Då
tillika ingenting hindrade en främmande flotta att när som helst inlöpa
i stadens hamn, insåges lätt, att äfven under förvecklingar, hvaraf vårt
land icke direkt berördes, en sådan flotta blott genom att hota med
brandskattning kunde tvinga oss till steg, som kunde blifva ödesdigra
för hela landet. Dertill komme äfven, att Göteborg vore särdeles lämpligt
såsom en nödvändig replipunkt för vår flotta under dennas eventuella
operationer i våra vestliga farvatten. Efter att hafva omnämnt,
hurusom den stora betydelse, staden sålunda i händelse af krig egde,
föranledt, att behofvet af dess befästande på senare tiden allt mera
gjort sig gällande, hade komiterade öfvergått till en redogörelse för de
olika förslag, som i detta afseende uppgjorts, samt slutligen afgifvit
sitt eget förslag till befästningsanordningar vid Göteborg.

Enligt detta förslag, som i det stora hela öfverensstämde med den
af chefen för fortifikationen förut ingifna och i statsverkspropositionen
till 1896 års Riksdag omnämnda planen, om ock åtskilliga inskränkningar
i denna vidtagits, skulle försvarsanordningarna hufvudsakligen utgöras
af en stängsellinie i Göta elfs mynning, flankerad af ett snabbeldsbatteri
samt ett fäste på Vesterberget för grofva kanoner till beskjutning
af farvattnet framför stängsellinien. Kostnaden för nämnda
anordningar hade beräknats uppgå till 1,900,000 kronor, hvartill skulle
komma kostnaden för minspärrningen, upptagen till 500,000 kronor.

Mot det förslag komitén sålunda afgifvit hade herrar H. Andersson
och K. A. Kihlberg hvar för sig anmält reservation. Den förre hade
biträdt komiténs förslag med undantag af den del, som rörde fästet på
Vesterberget, medan den senare hållit före, att inga fasta försvarsanstalter
vid Göteborg vore af behofvet påkallade.

Båda reservationerna hade af myndigheterna upptagits till benlös
tände, dervid bland annat framhållits, hurusom åtminstone en fullt tryggad
replipunkt på vestkusten för flottan borde finnas, och att följaktligen
icke någon inskränkning i de af komitén föreslagna befästningsanordningarna
och ännu mindre ett fullkomligt uteslutande af dessa
kunde motiveras.

Komiténs nu omnämnda befästningsförslag hade äfven af myndigheterna
gjorts till föremål för en i enskildheter gående granskning.

Bih. till Riksd. Prat. 1899. 4 Sami. 1 AJd. f) Haft. 18

138

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Sålunda hade chefen för fortifikationen, geneneralfälttygmästaren och
t. f. chefen för generalstaben uti sitt gensamma utlåtande påvisat, att
uteslutandet af det i chefens för fortifikationen förslag upptagna kastbatteriet,
hvilket uteslutande komiterade af besparingsskäl ansett sig
kunna företaga, ehuruväl de ingalunda förbisett de härmed följande
olägenheterna, skulle medgifva fiendtliga fartyg att, förankrade i skydd
af vissa holmar och skär, bombardera staden, hvadan nämnda myndigheter
ansett, att ett dylikt batteri förr eller senare måste komma till
utförande. Vidare hade af nämnda myndigheter påyrkats en del förändringar
i de af komiterade föreslagna befästnings- och bestyckningsåtgärderna,
afseende ett effektivare skydd af staden och hamnen utan
väsentligt ökad kostnad. Slutligen hade visats, huru beroende af hvarandra
de af komitén föreslagna verken vore med hänsyn till kostnaderna,
i det att ett uteslutande af fästet på Vesterberget med nödvändighet
skulle medföra en väsentligt ökad kostnad af minflankeringsbatteriet,
så vida ej detta senare mycket snart skulle tystas i händelse af anfall.
Under förutsättning, att med det ofvannämnda kastbatteriets anläggning
kunde anstå till tiden efter 10-års periodens slut, erfordrades, enligt
samma myndigheters mening, ingen större ökning i den af komitén
angifna kostnadssumman, än 30,000 kronor, hvartill dock en per mille
fonden, som vid 1899 års slut beräknades uppgå till 270,000 kronor,
kunde lemna tillgång.

Chefen för flottans stab hade i sitt utlåtande framhållit, att, med
de inskränkningar komiterade föreslagit i det af vederbörande myndigheter
afgifna förslaget till befästnings- och bestyckningsanordningar
vid Göteborg, dessa befästningar enligt hans åsigt svårligen skulle kunna
motstå ett allvarsamt anfall. På grund häraf hade bemälde chef, bland
annat, föreslagit, att det omnämnda kastbatteriet måtte utföras, samt
vissa andra tilllägg till komiténs förslag vidtagas.

För egen del betonar departementschefen, att han i föregående
underdåniga anföranden till statsrådsprotokollen betonat, hurusom han
ansåge, att, Göteborg vore af sådan vigt och betydelse i både politiskt,
ekonomiskt, strategiskt och sjöstrategiskt afseende, att icke allenast hamnen
medelst befästningar borde spärras för insegling af fiendtliga fartyg,
utan staden ock genom samma medel skyddas mot bombardering. Det
vore säkerligen utan exempel, att en kuststad af Göteborgs storlek och
vigt, som dertill så jemförelsevis lätt kunde tryggas mot anfall från
sjösidan, lemnades helt och hållet öppen till pris åt förstkommande
fiendtliga kryssare. Erfarenheten från de senaste krigen gåfve oförtydbart
vid handen, huru litet folkrätten respekterades, när man kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

139

vinna fördelar genom att kränka den, och svårligen skulle densamma
under alla förhållanden skydda Göteborg mot bombardering eller brandskattning.
Men äfven om så vore, åstadkommes icke genom ett vädjande
till denna rätt någon tryggad replipunkt för vår flotta, och ej
heller kunde en fiende hindras att besätta staden och tillgodogöra sig
dess resurser, att icke tala om hvilka följder förlusten af den i strategiskt
afseende vigtigaste punkten i hela vestra Sverige skulle hafva
under ett krig i denna del af landet. Det måste således anses uppenbart,
att Göteborg nu som förut måste medelst befästningar skyddas
för anfall från sjösidan.

Beträffande dessa befästningars beskaffenhet syntes komiténs förslag,
med de af arméns myndigheter föreslagna ändringar och tillägg,
vara väl afpassadt efter förhållandena. Särskild!, ville departementschefen
påpeka nödvändigheten af att det förenämnda kastbatteriet,
hvars betydelse äfven af chefen för flottans stab framhållits, komme till
stånd. Komitén sjelf hade uti föregående afdelningar af betänkandet
kraftigt betonat kasteldens värde under kustbefästningars strid mot
fartyg, och då här, i motsats till hvad förhållandet vore vid Karlskrona,
endast ett kastbatteri skulle finnas, syntes detta omöjligt kunna
undvaras. Enligt från vederbörande myndigter lemnad uppgift skulle
kostnaden för nämnda kastbatteri jemte bestyckning uppgå till 762,000
kronor.

Kostnaden för Göteborgs befästande åt sjösidan, på sätt departementschefen
sålunda förordat, skulle belöpa sig till 2,692,000 kronor
och med 1,188,000 kronor understiga det i 1896 års statsverksproposition
angifna kostnadsbeloppet. I dessa belopp vore dock icke kostnaden
för minspärrningen upptagen.

Härefter har departementschefen öfvergått till eu redogörelse för
de i förutnämnda betänkande af den 21 juni 1892 angående Sveriges
fasta försvar ifrågasatta öfrig a befästningar, hvilka funnes behandlade uti
komiténs utlåtande, men hvilkas anläggande af komitén afstyrkts för
den närmaste framtiden. Då icke heller Kongl. Maj:t ifrågasatt nämnda
befästningars anläggande för närvarande, tillåter sig utskottet, för undvikande
af allt för stor vidlyftighet, att beträffande nämnda redogörelse
hänvisa till statsrådsprotokollet.

Departementschefen har vidare framhållit, att af hvad sålunda anförts
framginge, att den samfälda kostnaden för ordnandet af landets

140

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

fasta försvar såsom komitén föreslagit, med tillägg af sådana befästnings-
och bestyckningsanordningar, som myndigheterna funnit vara
oundgängligen nödvändiga och som departementschefen i det föregående
förordat, skulle uppgå till ett belopp af 23,625,594 kronor, oberäknadt
de kostnader, som skulle kunna betäckas med en per mille fonden, hvarförutom
kostnaden för minspärrningen vid Göteborg, som af komitén
ej inräknats i slutsumman, ej heller upptagits. Nämnda belopp öfverstege
den i komiténs betänkande angifna samfälda kostnadssumman af
21,024,500 kronor med i rundt tal 2,600,000 kronor eller fördeladt på
10 år omkring 260,000 kronor om året, men understege deremot den
i 1898 års statsverksproposition angifna kostnadssumman för genomförandet
af den förutnämnda mera omfattande befästningsplanen med i
rundt tal 9,375,000 kronor.

Den af komiterade föreslagna tidrymden, inom hvilken den af dem
föreslagna befästningsplanen skulle komma till utförande, eller 10 år,
funne departementschefen vara väl afpassad efter förhållandena, särdeles
då afseende måste fästas såväl på nödvändigheten af att så vidt möjligt
begränsa årsanslagen som ock på önskvärdheten af att inom landet
utföra för befästningarna erforderlig artilleri- och pansarmateriel. Likaså
syntes komiténs förslag till fördelning på perioder, nemligen 1 period
om 4 år och 2 perioder, hvardera om 3 år, af de för ordnandet af
landets fasta försvar af densamma föreslagna befästnings- och öfriga
anordningar samt af kostnaderna härför väl motiveradt, om än en del
mindre jemkningar, föranledda, utom af den ökade totalkostnaden, äfven
af myndigheternas erinringar, syntes böra göras. Enär emellertid frågan
om fästningsartilleripersonalens organisation ännu icke vore så
utredd, att densamma kunde framläggas till Kongl. Maj:ts och Riksdagens
pröfning, men denna fråga stode i det närmaste samband med den om
anläggandet af en ny fästning, syntes skäl vara för handen att ej nu i
enlighet med komiterades förslag för Riksdagen framlägga hela den
för första perioden föreslagna arbetsplanen med äskande af det för''
densammas genomförande erforderliga anslagsbeloppet. Det syntes derför
departementschefen, som borde den af komitén föreslagna första
perioden lämpligen delas i tvenne, hvardera om 2 år. Under den första
af dessa, omfattande åren 1899 och 1900, ville departementschefen icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

141

ifrågasätta höjning af de utaf komitén beräknade årsanslagen, oaktadt
slutsumman af kostnaderna för ordnandet af landets fasta försvar i
enlighet med hvad af honom förordats öfverstege den slutsumma, hvartill
komitén kommit. Under denna första period borde årsanslagen,
3,000,000 kronor, för hvartdera året användas till stärkandet af landets
nuvarande fasta försvar, hvarjemte den för Göteborgs befästande afsedda
en per mille fonden då borde utgå. De befästningsanordningar,
hvartill denna senare skulle användas, vore nemligen till omfånget så
inskränkta, att en lösning af frågan om fästningsartilleripersonalens
organisation icke behöfde föregå beslutet om deras anläggning. På så
sätt skulle vid nämnda 2-årsperiods slut det fasta försvaret å Stockholms
sjösida samt vid Karlskrona till sina hufvudsakligaste delar vara
fullbordadt, de vigtigaste befästnings- och bestyckningsanordningarna
vid Fårösund färdiga och inloppet till Göteborg nödtorftigt spärradt,
hvarförutom arbetet på Karlsborgs fästningsbyggnad, hvartill på hittills
vanligt sätt 200,000 kronor om året skulle afses, då också fortskridit i
ej ringa mån, åtminstone hvad kärnfästningen beträffar. Vid andra
periodens början borde frågan om fästningsartilleripersonalens organisation
hunnit fullständigt utredas och tiden vara inne att påbörja anläggandet
af en fästning vid Boden till stöd för försvaret af öfre Norrland.
Fästningen skulle i alla fall vid den af departementschefen föreslagna
andra periodens slut — det ville säga vid utgången af den i komiténs
betänkande angifna första perioden — kunna vara i så vidsträckt omfattning
påbörjad och förd framåt, att man kunde hysa grundad förhoppning
om att densamma blefve försatt i försvarbart skick samtidigt
med att den mot gränsen ledande jernvägen nådde sitt slutmål.

Med afseende på fästningsartilleripersonalens organisation ginge
komiténs förslag i hufvudsak ut på att organisera denna personal
— utom Gotlands artillericorps’ fästningskompani — på 2 regementen,
nemligen ett landfästningsartilleriregemente om 10 kompanier, tillhörande
landtförsvarsdepartementet samt afsedt för Karlsborg och Boden,
och ett sjöfästniågsartilleriregemente om 12 kompanier, hörande under
sjöförsvarsdepartementet och afsedt för Vaxholm—Oscar-Fredriksborg,
Karlskrona och Göteborg.

Mot ingen afdelning af komiténs betänkande hade af myndigheterna
så många erinringar framställs som mot denna. Men icke nog med
att samtliga myndigheter hade från komiténs mening skiljaktiga åsigter
rörande den lämpligaste organisationen af ifrågavarande personal, de af

142

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

dem sjelfva afgifna förslagen till sådan organisation skilde sig till och
med i sina hnfvudgrunder från hvarandra.

Föreliggande, utan tvifvel ganska svårlösta fråga syntes derför
ännu icke hafva erhållit sådan utredning, att den kunde till Kong!.
Majrts och Riksdagens afgörande framläggas.

Chefen för fortifikationen samt generalfälttygmästaren hade hemstält,
att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att dels medgifva Kongl.
Maj:t rättighet att under 1899, utöfver de 1,500,000 kronor af det på
extra stat för samma år uppförda anslag af 3,000,000 kronor, öfver
hvilka Kongl. Maj:t enligt senaste Riksdags beslut egde att förfoga för
anskaffande af artilleri- och pansarmateriel till redan befintliga fästningar,
använda återstoden af sagda extraordinarie anslag, jemväl 1,500,000
kronor, till stärkande af landets nuvarande fasta försvar, samt dels likaledes
för landets fasta försvar, dock utan nyssnämnda inskränkning,
till utgående på extra stat för år 1900 anvisa 3,000,000 kronor, af
hvilken summa då särskild! för Karlsborg med Vaberget skulle afses

200,000 kronor.

Ehuruväl departementschefen i likhet med chefen för fortifikationen
och generalfälttygmästaren ansåge, att Kongl. Maj:t borde af Riksdagen
äska medgifvande att under innevarande år förfoga äfven öfver återstoden
af det anslag af 3,000,000 kronor, som sistlidna års Riksdag
beviljat till stärkande af landets nuvarande fasta försvar — af hvilket
anslag hälften eller 1,500,000 kronor redan, jemlikt Riksdagens beslut,
af Kongl. Maj:t disponerats — samt äfven hölle före, att ett anslag af
likaledes 3,000,000 kronor borde under nästkommande år utgå till det
fasta försvaret, hyste han dock, i enlighet med hvad han förut anfört
rörande fördelningen på perioder af kostnaderna för ordnandet af landets
fasta försvar, den från sagda myndigheters åsigt afvikande meningen,
att sistnämnda belopp borde användas, i likhet med ofvannämnda
af 1898 års Riksdag beviljade anslag, till stärkande af vårt lands nuvarande
fasta försvar. Detta hindrade dock ej, att han på de i det
föregående anförda skäl äfven ifrågasatte, att en per rnille fonden, som
ju vore afsedd till Göteborgs befästande, redan nu måtte få för sitt
ändamål användas och sålunda utgå med en del i år och med återstoden
nästa år.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

143

Som af det till utgående under nästkommande år ifrågasatta anslag
den del, som afsåge Karlskrona befästningars och batteriernas vid
Fåi-ösund bestyckning, hörde under statsrådet och chefens för sjöförsvarsdepartementet
föredragning, tillhörde det bemälde departementschef
att beträffande denna del af anslaget göra hemställan. Enligt af
vederbörande myndigheter verkstälda detaljberäkningar skulle för nämnda
ändamål afses ett belopp af 800,000 kronor. På föredragning af chefen
för landtförsvarsdepartementet skulle således af Riksdagen äskas
återstoden af det ifrågasatta årsanslaget, eller 2,200,000 kronor.

Kongl. Maj:ts framställning om medgifvande att under innevarande
år använda den ännu ej disponerade återstoden, 1,500,000 kronor, af
redan beviljadt anslag till stärkande af landets nuvarande fasta försvar
anser utskottet sig böra tillstyrka.

Hvad beträffar framställningen om ett extra anslag för samma ändamål
å 2,200,000 kronor, hvilken sammanhänger med en under femte
hufvudtiteln gjord framställning om ett extra anslag å 800,000 kronor
till bestyckning af fästningarna vid Karlskrona och Fårösund, vill utskottet
meddela, att, enligt detsamma tillhandakommen uppgift, samtliga
de arbeten, som för berörda summa af sainmanlagdt tre millioner
kronor vore afsedda att under år 1900 utföras, ingå uti de af den så
kallade befästningskomitén enhälligt förordade försvarsåtgärder.

I öfverensstämmelse med den af nämnda komité föreslagna ordning
anser utskottet det af Kongl. Maj:t till stärkande af vårt nuvarande
fasta försvar nu äskade beloppet böra anvisas att utgå under år
1900.

Hvad derefter vidkommer Kongl. Maj:ts framställning om användande
af en per mille fonden till arbeten för försvaret af inloppet till
Göteborg, så enär denna fond är uteslutande afsedd för Göteborgs befästande
och det nu af Kongl. Maj:t begärda beloppet 270,000 kronor
i sin helhet erfordras för utförande af det i befästningskomiténs förslag
upptagna minflankeringsbatteri, får utskottet, under förutsättning
att medlen komma att till anläggning af nämnda batteri användas, tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts förevarande förslag.

144

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående anslag
till intendenturutrustning.

[26.]

Utskottet hemställer alltså:

a) att Riksdagen må medgifva Kongl. Maj:t rätt
att under innevarande år använda den ännu ej disponerade
återstoden, 1,500,000 kronor, af det utaf 1898
års Riksdag på extra stat för år 1899 till stärkande
af landets nuvarande fasta försvar beviljade anslag;

b) att Riksdagen må för samma ändamål på extra
stat för år 1900 bevilja ett belopp af 2,200,000 kronor;
samt

c) att Riksdagen må medgifva, ej mindre att 50,000
kronor af en per mille fonden må under innevarande år
ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att användas till
anläggande af minflankeringsbatteri vid inloppet till Göteborg,
än äfven att för samma ändamål nämnda fonds
återstod, beräknad till 220,000 kronor, må få under
år 1900 användas.

Intendenturbehof.

Intendenturutrustning.

30:o. Kongl. Maj:t bar i punkten 26 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att till anskaffning af intendenturutrustning åt armén
på extra stat för år 1900 anvisa 500,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet (sid 121) bar statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet erinrat, att generalintendenten i skrifvelse
den 5 december 1896 redogjort i detalj för de mest trängande bristerna
i arméns intendenturutrustning, hvilka — hufvudsakligen härledande sig

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

145

från den ökning i arméns krigsstyrka, som genom Kong! Maj:ts med
urtima Riksdagen år 1892 fattade beslut numera inträdt — syntes
böra framför andra tillgodoses, derest icke en ifrågakommande mobilisering
skulle, vidkommande denna utrustning,. alldeles äfventyras.

Af den sålunda lemnade utredningen både framgått, att samtliga
dessa brister skulle för utjemnande kräfva ett belopp af 1,830,920
kronor, af hvilket 1897 års Riksdag på Kongl. Maj:ts framställning
på extra stat för år 1898 beviljat 536,980 kronor. Af det beräknade
medelsbehofvet för ifrågavarande mest trängande brister återstode således
1,293,940 kronor, hvaraf Kongl. Maj:t föreslagit 1898 års Riksdag
att för 1899 anvisa 794,570 kronor, hvarmed afsetts att anskaffas:

15,000 par stöflar.............................................

13,540 ränslar ..................................................

Sjukvårdspersedlar...........................................

675 par packfickor .........................................

655 sadlar med tillbehör ..............................

öfrig hästutredning........................................

4 flyttande sjukhus .........................................

Materiel, ingående i fordonens belastning
Sjukhuståg...........................................................

..... för kr.

165,000

—

..... b

B

186,000

—

..... »

B

21,800

—

..... b

B

12,100

—

..... b

B

60,200

—

..... B

B

18,100

—

..... B

B

136,520

—

..... B

B

146,400

—

..... B

B

48,450

—

illhopa

kr.

794,570

—

då till följande år skulle återstå att anskaffa:

15,000 par stöflar .....................................

4 flyttande sjukhus ...................................

Sjukhuståg...................................................

Etappsjukhus och reservetappsjuklius .
Etappsjukstall och reservetappsjukstall

..... för

kr.

165,000

—

..... B

B

136,520

—

..... B

B

48,450

—

.... B

B

145,800

—

..... B

B

3,600

—

illhopa

kr.

499,370

—

Riksdagen hade icke funnit annat att anmärka mot den meddelade
planen för anskaffande af intendenturutrustning, i hvilken, såsom nämndt
vore, ingått 30,000 par stöflar, än att då lämpligheten af att i större
mängd tillverka och i föråden förvara stöflar för arméns behof icke
vore i erforderlig mån utredd, en anskaffning af 6,000 par dylika persedlar
tills vidare synts vara tillräcklig för att tillfälle till förvärfvande
af erfarenhet i detta afseende måtte kunna beredas inom arméns samtliga
trupper. I enlighet med denna uppfattning hade Riksdagen afdragit
från återstående beloppet för tillgodoseende af de mest trängande
bristerna i arméns indententurutrustning 1,293,940 kronor, värdet af
Bih. till Rilcsd. Prat. 1801). 4 Band. 1 Åfd. .5 Raft. 19

146

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

24.000 par stöflar eller 264,000 kronor, samt beviljat af återstoden,
1,029,940 kronor, ett belopp af 529,940 kronor att på extra stat år
1899 utgå.

I skrifvelse den 2 november 1898 hade generalintendenten anfört, att
då han först under år 1899 kunde blifva i tillfälle att lemna den af Riksdagen
önskade utredningen om lämpligheten af den ifrågasatta vidare
stöfvelanskaffningen, som ju hos Riksdagen borde få stöd af erfarenheten
från den anskaffning af 6,000 par stöflar, hvartill medel anvisats,
nödgades generalintendenten inskränka sig till att, med fasthållande af
omförmälda nyanskaffningsplan, mot hvilken Riksdagen icke haft något
att erinra, hemställa, att Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska för
intendenturutrustningens kompletterande enligt samma plan återstående

500.000 kronor.

Utskottet får med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställa,

att Riksdagen må till anskaffning af intendenturutrustning
åt armén af redan beviljadt anslag, 1,029,940
kronor, på extra stat för år 1900 anvisa återstående

500,000 kronor.

Lakan och handdukar åt icke garnisonerade armén och de värnpligtige.

Angående
anslag till
lakan och
handdukar åt
icke garnisonerade
armén
och de värnpligtige.

[27.]

31:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till anskaffning af
lakan och handdukar åt den icke garnisonerade armén och de värnpligtige
på exra stat bevilja 418,144 kronor samt till utgående under
år 1900 deraf anvisa 209,072 kronor.

Departementschefen har härom till stadsrådsprotokollet (sid. 122),
med erinran att den af generalintendenten gjorda framställning, för
hvilken vid punkt 26 i statsverkspropositionen redogjorts, afsåge att
fylla sådana brister i arméns intendenturutrustning, hvilka vid en
blifvande mobilisering skulle träda i dagen, framhållits, att äfven i den
för armén på fredsfot afsedda intendenturutrustningen förefunnes en
brist, hvilken måste afhjelpas. Härom hade arméförvaltningen å intendentsdepartementet
i skrifvelse den 15 november 1898 anfört, hufvudsakligen
följande.

Den första uppsättningen af sängkläder och handdukar åt indelta
armén och de värnpligtige hade egt rum på grund af Riksdagens be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

147

slut år 1877 och Kongl. Maj:ts derpå grundade bref af den 1 juni
samma år. Vid denna tid hade de värnpligtige vapenöfvats endast
15 dagar under den varma årstiden hvarje år; uppsättningen hade
derför inskränkt sig till endast ett madrassvar, ett putvar, en filt och
en handduk per man. Detta hade med hänsyn till den korta öfningstiden
kunnat tillfredsställa billiga anspråk, men sedan öfningstiden för
de värnpligtige utsträckts ända till 90 dagar, hade det blifvit oeftergifligt,
att denna utrustning ökades, så att det blefve möjligt att efterlefva
tjenstgöringsreglementets för armén i sundhetens och renlighetens
intresse meddelade föreskrifter, att madrassvar skulle tvättas åtminstone
hvar tredje månad samt lakan och putvar ombytas hvar annan vecka
och handdukar hvar vecka.

Tid efter annan hade till arméförvaltningen inkommit reqvisitioner
på sängkläder och handdukar, på det att berörda föreskrifter måtte kunna
iakttagas. Detta hade föranledt arméförvaltningen att låta uppgöra
förslag till förnyad plan öfver sängkläder och handdukar för ifrågavarande
delar åt'' armén, och öfver detta förslag hade yttranden infordrats
från vederbörande fördelningsintendenturer. Dervid hade ifrågasatts,
att, i stället för ytterligare en omgång sängkläder (madrassvar och
putvar) anskaffa 2 par lakan per bädd; i likhet med fördelningsintendenturerna
och militärbefälet på Gotland hade armé förvaltningen ansett
detta sista alternativ, om än något dyrare, vara att föredraga såsom i
hög grad bidragande till truppens välbefinnande.

Gjorda utredningar hade visat, att en ytterligare uppsättning madrassvar,
putvar och handdukar, beräknad i rundt tal till 7 kronor per
omgång, skulle för erforderliga 57,675 omgångar betinga en kostnad
af 403,725 kronor, hvaremot anskaffningskostnaden för behöfliga 115,350
par lakan (2 par per bädd) och 57,675 handdukar skulle belöpa sig till
418,143 kronor 75 öre eller 14,418 kronor 75 öre mera.

Med ledning af den erfarenhet, som vunnits vid garnisonerade
armén, hade vidare den årliga underhållskostnaden för den icke garnisonerade
arméns och de värnpligtiges hela sängklädesmateriel, sedan
den ökats med 2 par lakan och en handduk per man, beräknats till
159,183 kronor. Till bestridande af denna kostnad funnes för närvarande
icke annan tillgång än ett belopp af 38,232 kronor, som vid
1896 års reglering af anslagen under fjerde hufvudtiteln tillgodoförts
anslaget till arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för den
garnisonerade armén. Då det emellertid vore önskvärdt, att samtliga
kostnader för underhåll och tvätt af sängkläder och handdukar vid den
icke garnisonerade armén och för de värnpligtige — i likhet med hvad

148

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

redan egde rum i fråga om halmen till sängklädernas stoppning —
finge bekostas af vederbörligt vapenöfningsanslag, hade arméförvaltningen
ansett omförmälda belopp 159,183 kronor böra fördelas med Va på
anslaget till det icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets
vapenöfningar, och med 2 ’3 på anslaget till de värnpligtiges vapenöfning ar,
hvaremot anslaget till arméns kasernutredning kunde minskas med förenämnda
38,232 kronor.

Af dessa skäl hade arméförvaltningen hemstält, att Kongl. Maj:t
ville göra framställning till Riksdagen derom, att 418,143 kronor 75
öre måtte anvisas på extra stat för anskaffande af 57,675 handdukar
och 115,350 par lakan, och att anslaget till det icke garnisonerade infanteriets
och det indelta kavalleriets vapenöfningar måtte ökas med
53,061 kronor samt anslaget till de värnpligtiges vapenöfningar med
106,122 kronor, men anslaget till arméns kasernutredning samt ved,
ljus och vatten för den garnisonerade armén minskas med 38,232 kronor.

Departementschefen funne för sin del denna arméförvaltningens
framställning vara i hög grad behjertansvärd. Då lakan ej tillhandahölles,
läge karlen omedelbart på madrassvaret; genom hudutdunstningen
och hudens ständiga affjellning samt genom vid huden och kläderna
häftande dam och orenlighet nedsmutsades dervid madrassvaret lika
mycket som lakanen eljest skulle gjort. På grund af den ringa tillgången
på madrassvar och putvar hade det inträffat, att dessa persedlar
måst användas i 2 å 3 månader och understundom af flere omgångar
värnpligtige, utan att ombyte eller tvättning skett. Det helsovådliga
häri framträdde uppenbart, då man besinnade, huru lätt smitta
öfverfördes från en person till en annan genom användandet af samma
sängkläder, och att tuberkulos och andra infektionssjukdomar, hvarmed
värnpligtige kunde vara behäftade, icke alltid vid läkarebesigtningen
kunde iakttagas, enär de först derefter komme till utbrott.

Arméförvaltningens ofvannämnda framställning ansåge sig departementschefen
således ur sundhetens och snygghetens synpunkt böra
understödja, men då det för anskaffande af omförmälda parti lakan och
handdukar erforderliga beloppet vore jemförelsevis stort, borde detsamma,
afrundadt till en jemn summa, fördelas på två år, af hvilken
fördelning vidare följde, att för underhållet af ifrågavarande persedlar de
båda här ofvan nämnda vapenöfningsanslagen för år 1900 behöfde höjas
allenast med hälften af de utaf arméförvaltningen föreslagna beloppen
eller i jemna tal respektive 26,530 kronor och 53,060 kronor, hvaremot
anslaget till arméns kasernutredning kunde minskas med hela

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

149

det föreslagna beloppet 38,232 kronor, allt på sätt under punkterna
13, 14 och 17 i statsverkspropositionen blifvit anfördt.

Med hänsyn till hvad i statsrådsprotokollet sålunda anförts, finner
utskottet sig böra förorda ifrågavarande framställning och hemställer,

att Riksdagen må till anskaffning af lakan och
handdukar åt den icke garnisonerade armén och de
värnpligtige bevilja 418,144 kronor samt deraf på
extra stat för år 1900 anvisa 209,072 kronor.

Diverse behof.

Reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenstemän.

32:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för år 1900 till reseunderstöd
åt officerare och intendenturtjenstemän anvisa 9,000
kronor, med rättighet för Kongl. Maj:t att få under
följande år använda hvad af anslaget kan under året
besparas.

Angående anslag
till reseunderstöd
åt
officerare m.fl.

[28.]

150

Statsutskottets Utlåtande A’:o 5.

Skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande.

Angående 33:o. Kongl. Maj:t har under denna hufvudtitel i punkten 29

skarpskytt”- föreslagit Riksdagen att till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
väsendets befrämjande på extra stat för år 1900 bevilja 160,000 kronor, med
skicklighetens rättighet för Kongl. Maj:t att få under följande år använda hvad åt
befrämjande, anslaget kunde under året besparas.

[29.]

Till statsrådsprotokollet (sid. 126) har departementschefen meddelat,
att centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar anhållit, det
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om förhöjning
af det för ofvan angifna ändamål beviljade anslag å 120,000 kronor
till 160,000 kronor; och hade centralstyrelsen till stöd för denna sin
anhållan anfört, att den frivilliga skytterörelsen numera vunnit en
sådan utbredning och för närvarande befunne sig i ett sådant läge,
att ökadt statsunderstöd vore synnerligen behöfligt, för såvidt rörelsen
skulle kunna bibehållas på sin uppnådda ståndpunkt och bringas
ytterligare framåt. Särskild!, hade i några hänseenden rikligare
understöd blifvit af behofvet påkalladt, nemligen till beredande af fri
ammunition åt värnpligtige skyttar samt till pris vid täflingar inom
skytteföreningar och skytteförhund, hvarjemte till följd af det oupphörliga
nybildandet af skytteföreningar behofvet af anslag till skjutbanors
anläggande gjort sig alltmera gällande. Såväl till följd af den betydliga
ökningen af skyttar under och i värnpligtsåldern, hvilka i allmänhet
befunne sig i en sådan ställning, att de icke kunde bekosta nödig
ammunition, som med hänsyn till de stora uppoffringar i öfrigt, hvilka
de enskilde skyttarne måste underkasta sig för att kunna deltaga i skjutningen,
vore utan {vifvel krafvet på ökadt understöd för anskaffande af
ammunition det allra förnämsta. Men af ej mindre betydelse för vidmagthållande
af intresse för skytterörelsen vore de offentliga täflingsskjutningarna.
Dessa vore nemligen för skyttarne, som under årets lopp
träget öfva! sig, en välförtjent och välbehöflig uppmuntran samt den
bästa sporren för såväl skyttarnes som den stora allmänhetens intresse.

Om således dessa båda synnerligen behjertansvärda anslagskraf
genom ett förhöjdt statsunderstöd kunde tillgodoses, så skulle, enligt
centralstyrelsens öfvertygelse, skytterörelsen kunna bringas till en sådan
utbredning, att den sannolikt skulle komma att omfatta det stora
flertalet af dem, som i händelse af krigsfara komme att inkallas till

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

151

tjenstgöring. Derigenom skulle också skytterörelsen kunna på ett mera
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att vara en förskola för dem,
som ännu ej uppnått värnpligtsåldern, och en fortsättningsskola för de
värnpligtige.

Under förutsättning, att anslag till det ofvan ifrågasatta beloppet
beviljades, hade styrelsen tänkt sig följande fördelning af detsamma:

Till understöd åt skytteföreningarna ................ kronor 54,880: —

» d:o åt skytteförbunden................................ » 35,000: —

» fri ammunition ................................... » 30,324: —

» centralstyrelsen.......................... » 10,500: —

» arfvoden åt Kongl. Maj:ts ombud i skytteför bundens

styrelser .................................... » 4,800: —

» anskaffande af skyttemärken ................................. » 3,500: —

» skjutbanors ordnande................................................ » 20,996: —

tillhopa kronor 160,000: —

Arméförvaltningen å civila departementet hade i sitt öfver ifrågavarande
framställning afgifna utlåtande tillstyrkt bifall till densamma,
under förutsättning att plats i budgeten kunde, vid jemförelse med
andra vigtiga anslagsfordringar för landtförsvaret, åt den begärda anslagsökningen
beredas.

Med den korta öfningstid, som beskärdes våra värnpligtige, vore
det, enligt departementschefens åsigt, förenadt med de största svårigheter
att bibringa dem nöjaktig skjutfärdighet. Det måste derför vara
det frivilliga skytteväsendets förnämsta uppgift att uppmuntra de värnpligtige
att genom flitigt deltagande i skjutöfningar före och efter
öfningstiden i hären förvärfva skicklighet i denna en soldats allra vigtigaste
utbildningsgren. Med hänsyn till denna skytteväsendets uppgift
och till den ytterligare utveckling, detsamma under senare år erhållit,
kunde anslagets nuvarande belopp icke anses vara för ändamålet tillräckligt,
och ansåge departementschefen derför tidpunkten vara inne
att tillmötesgå centralstyrelsens för skytteföreningarna kraf på förhöj dt
statsunderstöd.

Då utskottet icke kan bestrida den stora betydelse, som det frivilliga
skytteväsendets ytterligare utveckling eger, har utskottet, ehuru
så nyligen som år 1896 detta anslag höjts från 90,000 kronor till

120,000 kronor, ansett sig icke böra motsätta sig den gjorda framställningen,
utan hemställer,

152

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
anslag till
trängförråd.

[30.]

att Riksdagen må till skarpskytteväsendets och
skjutskicklighetens befrämjande på extra stat för år
1900 anvisa 160,000 kronor, med rättighet för Kongl.
Maj:t att få under följande år använda hvad af anslaget
kan under året besparas.

Trängförråd.

34:o. Uti punkten 30 under denna hufvudtitel har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att för anläggande af trängförråd i II, III, IV och
V arméfördelningarne på extra stat för år 1900 anvisa 224,600 kronor.

Beträffande denna framställning innehåller statsrådsprotokollet (sid.
128) följande:

Enligt 1892 års förbättrade härordning skulle trängbataljonerna
i I och IV fördelningarne mobilisera trängen i II och V fördelningarne,
hvilka sakna trängbataljoner. I t. f. chefens för generalstaben
förslag till nämnda härordning hade framhållits, att en dylik anordning
föreslagits allenast af hänsyn till kostnaderna, bvilka genom denna anordning
beräknades kunna minskas med 72,000 kronor årligen, äfvensom
att olägenheterna af samma anordning kunde väsentligen förringas
genom inrättande af trängförråd (trängdepoter) i de fördelningar, som
saknade trängbataljon.

Med erinran härom hade arméförvaltningen å fortifikations- och
intendentsdepartementen i skrifvelse den 2 december 1898 anfört:

Tydligt vore, att om hufvuddelen af trängens fordon och öfriga
materiel kunde redan i fredstid uppläggas i förråd och allenast de fordon
och den öfriga materiel, som behöfdes för fredsöfningarna, bibehölles
å fredsförläggningsorten, så skulle vid mobilisering en del svåra
och tidsödande jernvägstransporter kunna undvikas. Ett sådant förråd
skulle vid mobilisering utgöra den stomme, kring hvilken alla till fördelningens
träng hörande fordon och hästar skulle grupperas. En sådan
anordning skulle i hög grad underlätta trängens i och för sig synnerligen
svåra mobilisering. Trängens mobilisering på beräknad tid kunde
lätt misslyckas, då persedlar, fordon och materiel af alla slag i stora
qvantiteter skulle under mobiliseringstiden, när jernvägarne för många
andra ändamål voro hårdt anlitade, transporteras till mobiliseringsorten
utan att kunna der i lämplig lokal ordnas och fördelas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

153

Samma skäl, som talade för trängförråds anläggande i II och V
fördelningarne, förefunnes emellertid äfven i III och IV fördelningarne,
ty dessa fördelningars träng kunde ej mobilisera å fredsförläggningsorterna.

Arméförvaltningen hade derför funnit dylika trängförråd böra anläggas
i nyssnämnda fyra fördelningar. Den personal, som erfordrades
för skötseln af de dyrbara fordonen med tillhörande delvis ömtåliga
och svårskötta materiel kunde icke anslås till mindre än 1 förrådsförvaltare
och 1 vaktmästare. Vid hvarje förråd behöfdes följaktligen
en förrådsbyggnad och en mindre byggnad för förrådspersonalen. Arméförvaltningen
hade derför låtit genom chefen för fortifikationen uppgöra
ritningar och kostnadsförslag till de ifrågasatta fyra förrådsbyggnaderna;
till byggnaderna för personalen kunde de å arméns mötesplatser uppförda
likartade byggnader tjena till förebild. Erforderlig mark för
trängförråd funnes redan att tillgå i IV fördelningen och vore i annat
ärende ifrågasatt att anskaffas för II fördelningen, hvadan endast i III
och V fördelningarne mark behöfde förvärfvas för trängförråden. Af
förrådspersonalen funnes redan 2 förrådsvaktmästare för II och V fördelningarne
inberäknade i intendenturcorpsens personal, hvadan nämnda
corps skulle behöfva ökas endast med 4 förrådsförvaltare och 2 vaktmästare.

Kostnaderna för de ifrågasatta byggnadernas utförande hade arméförvaltningen
beräknat sålunda:

en förrådsbyggnad för II fördelningen ..................... kronor 45,700: —

» » » III » » 52,300: -

» » »IV » » 45,900: —

» » »V » » 45,700: —

fyra byggnader för personalen ....................................... » 20,000:

byggnadsplatser i III och V fördelningarne............... » 15,000: —

summa kronor 224,600; —

Kostnaderna för förrådspersonalen uppginge till:

för fyra förrådsförvaltare å 1,511 kronor 30 öre........ kronor 6,045: 20

» två förrådsvaktmästare å 240 kronor..................... » 480: —

summa kronor 6,525: 20

hvartill komme ålderstillägg för personalen 600 kronor.

Departementschefen hölle före, att behofvet af trängförråd i II och
V fördelningarne vore allmänt kändt och erkändt, då ju inrättandet af
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 4 Band. I A/d. ö Hä/''t. 20

154

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

dessa förråd utgjort, förutsättningen för att vid den förbättrade härordningens
antagande år 1892 trängen kunde organiseras på endast 4 bataljoner.

Bekofvet af dylika förråd i III och IV fördelningarne ansåges deremot
vara mindre kändt, hvadan departementschefen ville söka i korthet
påvisa detsamma.

Vid dessa båda fördelningars trängbataljoners etablissement å fredsförläggningsorterna,
Karlsborg och Stockholm, der många andra truppförband
och formationer skulle mobilisera, funnes icke tillräckligt utrymme
för den massa af fordon och hästar, som vid mobilisering af
fördelningarnes trängformationer måste samlas å mobiliseringsorten, och
ville departementschefen särskildt erinra derom, att III fördelningens
trängbataljon vore afsedd äfven för mobilisering af stora högqvarteret
med dess trängformationer. Men äfven om utrymmet å fredsförläggningsorterna
medgåfve mobilisering derstädes, skulle jernvägarue från
Karlsborg och Stockholm, der trupper i jemförelsevis stor myckenhet
vore garnisonerade, vid mobilisering blifva så upptagna af hvarjehanda
transporter, att deri läge ett väsentligt hinder för trängens mobilisering
i rätt tid. I ifrågavarande båda fördelningar måste derför trängen mobilisera
utom fredsförläggningsorterna, och deraf följde åter, att trängförråd
måste finnas utom dessa, nemligen å de orter, der trängens mobilisering
skulle försiggå. Att oaktadt dessa förhållanden trängbataljonerna
blifvit förlagda å Karlsborg och i Stockholm, hade berott bland
annat derpå, att man velat för dessa trängbataljoner använda å nämnda
platser redan befintliga byggnader och derigenom undvika kostnaden
för uppförande af nya dylika.

I I och VI fördelningarne gestaltade sig förhållandena annorlunda;
der vore trängens mobilisering afsedd att försiggå å fredsförläggningsorterna
och der ifrågasattes ej heller några särskilda trängdepöter.

De upprättade ritningarne och kostnadsförslagen för förrådsbyggnaderna
både departementschefen granskat och funnit, att byggnaderna
enligt dessa skulle blifva praktiskt inrättade utan onödiga kostnader.

Hvad marken till de ifrågavarande förråden beträffade, så vore
trängförrådet, i II fördelningen afsedt att anläggas vid Mjölby jernvägsstation
å ett område, tillhörande ett till statsverket indraget militieboställe,
som för närvarande vore utarrenderadt för kronans räkning med
skyldighet för arrendatorn att mot minskning i arrendet till kronan
afstå mark, der sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar
påfordrades, och borde framställning om upplåtelse till landtförförsvaret
af nödig mark från bostället i sinom tid få göras hos Riksdagen. Den

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

155

i enskild eg o befintliga mark, som derutöfver erfordrades för trängförrådet,
ansåges icke betinga högre pris, än att det kunde betäckas af
besparingar under fjerde hufvudtiteln.

Hvad anginge IV fördelningen, så funnes å den ort, der denna
fördelnings träng skulle enligt uppgjord plan mobilisera, kronan tillhöriga
tomter, der plats för trängförråd kunde erhållas.

För trängförråden i III och V fördelningarne måste deremot mark
inköpas, och både departementschefen mot det af arméförvaltningen
härför föreslagna belopp intet att påminna.

Hvad kostnaden för den föreslagna förrådspersonalen beträffade,
ville departementschefen erinra, att derest hvad under punkten 4 i
statsverkspropositionen föreslagits angående höjning af underbefälets
löneförmåner vunne bifall och således dagaflöningen till förvaltare höjdes
från 1 krona till 1 krona 50 öre samt vaktmästarne tillädes en
dagaflöning af 50 öre, förosakades en ökning af beloppet utaf de af
arméförvaltningen för 4 förvaltare och 2 vaktmästare beräknade löneförmåner
med 1,095 kronor årligen. Anslaget till intendenturcorpsen
skulle således, såsom under punkten 5 i statsrådsprotokollet framhållits,
vid bifall till hvad under punkten 4 af Kongl. Maj:t föreslagits och till
föreliggande förslag behöfva höjas med 7,620 kronor 20 öre. Då anslaget
till ålderstillägg vid senaste riksdag förhöjts till 30,000 kronor,
vore någon ytterligare förhöjning af detta anslag i anledning af nu
föreliggande förslag icke för närvarande påkallad.

Anläggandet af trängförråd i II och V fördelningarna, hvilka
sjelfva sakna trängformationer, utgör, såsom departementschefen också
framhållit, ett i 1892 års förbättrade härordning ingående moment, och
får utskottet förorda bifall till Kongl. Maj:ts framställning i denna del.

Deremot har utskottet icke af den i statsrådsprotokollet lemnade
utredningen kunnat finna sig öfvertygadt, att trängförråd i III och IV
fördelningarna å andra orter, än der nämnda fördelningars trängtrupper
äro i fredstid förlagda, äro oundgängligen erforderliga, och anser utskottet
sig derför ej böra tillstyrka anslag för anläggande af dylika
förråd i sistberörda två fördelningar.

På grundvalen af de i statsrådsprotokollet anförda siffror har utskottet.
beräknat kostnaden för anläggande af trängförråd i II och V
fördelningarna till 108,900 kronor. Enligt hvad af statsrådsprotokollet
jemväl framgår, skulle för dessa förråd intendenturcorpsen behöfva
ökas med blott två förvaltare.

156

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
anslag till
telegraflinier
mellan öfre
Norrland och
mellersta
Sverige.

[31.]

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen för anläggande af
trängförråd i II och V arméfördelningarna på extra
stat för år 1900 anvisar 108,900 kronor.

Anläggande af telegraflinier emellan öfre Norrland och mellersta Sverige.

35:o. Uti punkten 31 under fjerde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att för anläggande af telegrafledningar på sträckorna
Sollefteå—Boden—Luleå och Ockelbo—Krylbo—Sala samt för anskaffande
af erforderlig materiel för en telegraflinie Jörn—Glommerträsk
på extra stat för år 1900 anvisa ett belopp af 39,400 kronor.

Till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen beträffande
denna fråga till en början meddelat, att t. f. chefen för generalstaben
uti skrifvelse den 5 april 1898 framhållit, hurusom, med
hänsyn till Norrbottens nuvarande militära betydelse och de genom
jernvägens fullbordande å ömse sidor af riksgränsen i hög grad lättade
vilkoren för krigföring i dessa trakter samt den i samma mån ökade
sannolikheten för att ett eventuelt anfall komme att rigtas just mot
denna gräns, det vore af största vigt för den till skydd häremot afsedda
truppstyrkan att hafva tillgång till en direkt telegrafförbindelse
med hjertat af Sverige. Det nuvarande telegrafnätet uppfylde emellertid
icke de fordringar, som i berörda hänseende måste ställas på detsamma.
Förutom den statens jernvägar tillhörande, utmed norra stambanan
gående dubbeltrådiga linien, hvilken i händelse af krigsfara med
all säkerhet komme att tagas i anspråk uteslutande för jernvägens eget
behof, funnes nemligen endast tvenne hufvudlinier, hvilka förenade
Stockholm med öfre Norrland, nemligen den internationella linien Stockholm—Haparanda,
hvilken framginge öfver Gefle och Kilafors till Söderhamn,
hvarifrån den följde kustlandsvägen till riksgränsen, samt
linien Stockholm—Gefle—Sollefteå, hvilken från sistnämnda ort böjde
ned till Hernösand. Visserligen kunde genom en förening af dessa båda
linier erhållas en sammanhängande telegrafisk förbindelse, hvars mellersta
del, Bollnäs—Sollefteå, hade ett fullt tryggadt läge, men såväl un -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

157

der dess öfre sträckning, der den helt och hållet följde kusten, som
under dess nedre del, der den berörde Gefle, skulle denna förbindelse
vara alltför mycket utsatt för afbrytniugsförsök för att anses militäriskt
tillfredsställande. T. f. chefen för generalstaben hade derför ansett, att
behofvet af en ny linie utmed norra stambanan, dels emellan Sollefteå
och Boden samt dels emellan Sala och Ockelbo, framträdde med all
önskvärd tydlighet. Äfven den sammanhängande telegraflinie, som härigenom
komme till stånd, skulle ur trygghetssynpunkt visserligen lemna
åtskilligt öfrigt att önska, men den blefve ändock i berörda hänseende
fullt jemstäld med den enda befintliga jernvägsförbindelsen mellan
Norrbotten och mellersta Sverige.

Då de ifrågasatta nya telegraflinierna, särskilt vid inträffande felaktigheter
å de närmare kusten gående ledningarna, kunde komma att
blifva till gagn för befordringen af Norrlands telegram, hade det
emellertid synts t. f. chefen för generalstaben icke vara orimligt, att telegrafverket
i någon mån deltoge uti kostnaden för dessa ledningars anläggning
samt efter deras tagande i bruk helt och hållet bestrede underhållskostnaden
för desamma. Telegrafstyrelsen, med hvilken t. f. chefen
för generalstaben under hand meddelat sig i denna fråga, hade också
förklarat sig beredd att, om den för ledningarna erforderliga liniemateriel,
eller motsvarande penningebelopp, 38,000 kronor, stäldes till styrelsens
förfogande, söka utverka Kongl. Maj:ts tillstånd att få anlägga de båda ledningarna
med anlitande af telegrafverkets medel för bestridande af den
öfriga anläggningskostnaden, vid behof tillhandahålla och uppsätta apparater
å erforderligt antal mellanstationer samt för framtiden underhålla
ledningarna, under förutsättning, att telegrafverket egde att fritt förfoga
öfver desamma under de tider, de icke användes för militära ändamål.

Ehuru ur militär synpunkt framdragandet af en telegraflinie utmed
den mellan Östersund och Boden gående landsvägen, den s. k. militärvägen,
vore synnerligen fördelaktigt, ansåge dock t. f. chefen för generalstaben,
bland annat med hänsyn till svårigheten att hålla en dylik linie
i trafikabelt skick, att tanken derpå tills vidare borde hvila och uppmärksamheten
i stället rigtas på det i dessa trakter befintliga telefonnätet,
hvilket på flera punkter förenade den s. k. militärvägen med
norra stambanan, hvarigenom en å nämnda väg opererande härafdelning
icke vore beröfvad all förbindelse med rikets öfriga delar. Det hade
derför synts t. f. chefen för generalstaben, att eu utvidgning af nämnda
telefonnät vore det mål, som närmast borde eftersträfvas, hvarvid i
främsta rummet framträdde behofvet af en telegraftelefonlinie mellan
Jörn och Glommerträsk. Af samma skäl, som talade emot en linie

158

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

utmed den s. k. militärvägen, borde man emellertid härvid inskränka
sig till att anskaffa och å lämplig ort, t. ex. Sundsvall, upplägga den
erforderliga materielen, hvaremot med byggandet af den föreslagna linien,
hvilket kunde ske på 2 å 3 dagar, kunde anstå, till dess densamma
verkligen behöfdes. Kostnaden för anskaffande af ifrågavarande materiel
vore beräknad till 1,400 kronor.

Med stöd af det sålunda anförda hade t. f. chefen för generalstaben
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes hos näst sammanträdande Riksdag äska
ett extra anslag af 39,400 kronor för att ställas till telegrafstyrelsens förfogande
med skyldighet för nämnda styrelse

dels att snarast möjligt anlägga telegrafledningar mellan Sollefteå
—Boden—Luleå samt Öckelbo—Krylbo—Sala, vid behof tillhandahålla
och uppsätta de apparater, som erfordrades å mellanstationerna Långsele,
Vännäs, Vindeln, Jörn, Elfsbyn och Boden samt att för framtiden
underhålla ledningarna, med rätt för telegrafverket att fritt förfoga
öfver desamma under de tider, de icke toges i anspråk för militära
ändamål,

dels ock att anskaffa och å lämplig ort förvara den för byggandet
af en telegraflinie mellan Jörn och Glommerträsk erforderliga materielen.

Telegrafstyrelsen hade uti infordradt utlåtande tillstyrkt bifall till
den af t. f. chefen för generalstaben gjorda framställning och dervid
beträffande kostnaderna för de ifrågasatta telegrafledningarnas anläggande
anfört, dels att kostnaderna för anläggningen af telegrafledningen
utmed jernvägslinien Sollefteå—Boden—Luleå uppginge till
41,100 kronor, deraf för anskaffande af erforderlig liniemateriel 30,500
kronor samt i arbetskostnad för ledningens uppläggande 10,600 kronor,
dels ock att ledningen Ockelbo—-Krylbo—Sala uti anläggningskostnad
betingade en utgift af 9,675 kronor, deraf för anskaffning af liniematerielen
7,500 kronor samt i arbetskostnad 2,175 kronor. Då härtill
komme kostnaden för de apparater, som vore afsedda att vid behof
uppsättas å mellanstationerna, uppgående till 5,900 kronor, blefve sålunda
sammanlagda utgiften för de båda telegrafledningarna jemte erforderliga
apparater 56,675 kronor, hvaraf, under förutsättning att ett
belopp af 38,000 kronor blefve för ändamålet anvisadt, 18,675 kronor
återstode att af telegrafverkets medel gäldas. Ett tillräckligt skäl för
telegrafverket att underkasta sig denna utgift funne styrelsen deri, att
då på en telegrafförbindelse af sådan utsträckning, som den emellan
öfre Norrland och mellersta Sverige, fel kunde inträffa, hvarigenom
telegramkorrespondensen försenades, rättigheten att förfoga öfver led -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

159

ningarne, då dessa icke toges i anspråk för militära ändamål, för telegrafverket
vore af stor betydelse. Telegrafstyrelsen vore således beredd
att, derest ifrågavarande framställning vunne Kongl. Maj:ts och
Riksdagens bifall, framdeles inkomma med hemställan om anvisande
från telegrafverkets öfverskottsmedel af de för telegrafverket för ifrågavarande
anläggningar uppkommande utgifter, 18,675 kronor.

Departementschefen förklarade sig finna t. f. chefens för generalstaben
berörda framställning förtjent af all uppmärksamhet. Vid en
blick på Sveriges telegrafkarta folie det nemligen genast i ögonen,
hurusom de nu befintliga telegraflinierna mellan mellersta Sverige och
öfre Norrland på långa sträckor löpte så nära kusten, att det måste
möta de största svårigheter, ja, vara rent af omöjligt att under ett utbrutet
krig förhindra en fiende från att afskära desamma. Anläggandet
af de ifrågasatta telegraflinierna vore derför för upprätthållande af förbindelsen
emellan eu i öfre Norrland opererande härafdelning och mellersta
Sverige af allra största vigt. Jernvägsstyrelsen hade visserligen
hemstält, att medel måtte anvisas för framdragande af ytterligare en
telegraftråd på linien Stockholm—Ange, men behofvet af de utaf t. f.
chefen för generalstaben ifrågasatta linierna skulle icke minskas, derest
den af jernvägsstyrelsen sålunda föreslagna tråden blefve framdragen,
då, enligt hvad jernvägsstyrelsen jemväl anfört, de två nu befintliga
leduingarne mellan Stockholm och Ange vore synnerligen strängt anlitade
och efter Krylbo—Örebrobanans fullbordande icke skulle kunna
anses tillfyllest. Då härtill komme, att telegrafstyrelsen vitsordat den
stora betydelse, de af t. f. chefen för generalstaben ifrågasatta telegraflinierna
skulle hafva äfven för telegrafverket och den korresponderande
allmänheten, tvekade departementschefen icke att förorda ifrågavarande
framställning.

Under åberopande af de skäl, som för ifrågavarande anläggningar
sålunda blifvit i statsrådsprotokollet anförda, hemställer utskottet,

att Riksdagen må för anläggande af telegrafledningar
på sträckorna Sollefteå- Boden—Luleå och
Ockelbo—Krylbo—Sala samt för anskaffande af erforderlig
materiel för eu telegraflinie Jörn—Glommerträsk
på extra stat för år 1900 anvisa 39,400 kronor.

160

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående
anslag till nybyggnader
för
Wendes artilleriregementes

beväringsmanskap.

[32.]

Nybyggnader för Wendes artilleriregementes beväringsmanskap.

36:o. Kong!. Maj:t har i punkten 32 under denna hufvudtitel
föreslagit, att Riksdagen måtte för uppförande af byggnader för
beväringsmanskapet vid Wendes artilleriregemente på extra stat för år
1900 anvisa 91,000 kronor.

Statsrådsprotokollet innehåller härom följande.

Wendes artilleriregemente saknade helt och hållet byggnader för
beväringsmanskapet. Chefen för regementet hade derför hos arméförvaltningen
gjort framställning derom, att, i likhet med hvad å andra
arméns mötesplatser vore förhållandet, dylika byggnader blefve för
regementet uppförda. Regementschefen hade dervid anfört:

Under beväringsrekrytmötets 68 dagar vore beväringsmanskapet
förlagdt i tältläger å Näsby fält, emedan plats ej funnes i regementets
för stammen afsedda kasernbyggnader. Under det i 22 dagar pågående
regementsmötet inqvarterades åter beväringen jemte stammen i
kasernbyggnaderna; detta hade kunnat ske emedan regementsmötet
påginge i två omgångar och således endast omkring hälften i sender
af regementets beväringskontingent vore inkallad, samt beväringsstyrkan
då kunde förläggas i exercishuset, hvilket deremot icke under beväringsrekrytmötet
kunde undvaras såsom öfningslokal. Bland de olägenheter,
som beväringsmanskapets förläggande i tält medförde, hade regementschefen
framhållit särskild!, att måltiderna måste intagas under bar
himmel, att lokaler för instruktion släsning saknades, och att intet skydd
funnes för de för beväringen förhyrda hästarne, utan måste dessa i
hvad väderlek som helst stå ute, hvilket äfven inverkade på priset vid
liästarnes förhyrande. På grund häraf och då inom staden Kristianstads
område icke funnes någon tillräckligt stor, kronan tillhörig tomt, hade
regementschefen föreslagit, att å exercisfältet uppfördes en expeditionsoch
befälsbyggnad, baracker för underbefäl och manskap, ett tvätthus,
en mathall och en afträdesbyggnad äfvensom upptoges en artesisk
brunn. Deremot hade regementschefen ansett nödiga stallskjul böra
förläggas inom staden.

Arméförvaltningen hade emellertid funnit, att de ifrågasatta byggnaderna
kunde inskränkas till nödiga baracker med uthus och sommarstall
för 150 hästar samt anmodat chefen för fortifikationen att låta
uppgöra ritningar och kostnadsförslag härtill.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

161

Chefen för fortifikationen hade med anledning häraf till arméförvaltningen
öfverlemnat ritningar och kostnadsförslag till en barackbyggnad
för 8 underofficerare och 272 man, ett sommarstall för 150 hästar, en
afträdesbyggnad och en gödselstad, samtliga afsedda att förläggas å
norra valltomten i Kristianstad, och till en vedbod å norra kaserntomten
samt dervid anfört: att det i allmänhet lågländta exercisfältet,
från hvilket det vore svårt att bereda något aflopp, icke i och för sig
vore vidare lämpligt till byggnadsplats; att sommarstallet, om det förlädes
i staden, äfven kunde begagnas af stammen under dess repetitionsöfning;
att beväringsmanskapets förläggning till staden skulle göra
en del andra byggnader öfverflödiga, då detta manskap borde kunna
intaga sina måltider uti de matsalar, som nyligen blifvit inredda i gamla
norra kasernen; samt att det till beväringsöfningarna kommenderade
befälet kunde bo i staden och icke, såsom nu vore fallet, behöfva ligga
i tält å det osunda exercisfältet. På dessa skäl hade chefen för fortifikationen
ansett lämpligast, att såväl baracken som sommarstallet uppfördes
å norra valltomten och ej å Näsbyhed.

Beträffande de särskilda byggnaderna och öfriga erforderliga arbeten
hade chefen för fortifikationen vidare anfört, att barackbyggnadens
förläggande till staden fordrade dels ett solidare byggnadssätt än t. ex.
det, som användts för Wendes trängbataljons baracker å exercisfältet
vid Landskrona, dels att byggnaden gjordes mindre eldfarlig samt mera
öfverensstämmande med stadens byggnadsordning, ehuru stadsplanen
ej omfattade norra valltomten. En tegelbarack af ungefär samma typ,
som blifvit tillämpad å Refvinge mötesplats, borde såsom mest passande
i detta fall uppföras. Hvardera af de två batterier, på hvilka beväringsmanskapet
vore organiseradt under öfningarna, skulle få sin
hälft af byggnaden, hvilken, ehuru blott afsedd för sommarbruk och
derför ej försedd med eldstäder, dock lätt medgåfve anordningars vidtagande
för byggnadens uppvärmniDg med kaminer.

Sommarstallet vore afsedt att uppföras med omslutningsmurar af
tegel i likhet med motsvarande stallar vid södra etablissementet.

Å den norra valltomten vore dessutom afsedde att uppföras eu afträdesbyggnad
och en gödselstad.

I den norra vallen, som måste raseras för beredande af plats för
nu omnämnda byggnader, disponerades fästningsportens hvalf af Wendes
artilleriregementes tygstat, som dock utan olägenhet, enligt hvad meddeladt,
blifvit, kunde afstå detsamma. Flankkassematterna uti bastionen
»Konungen» begagnades till vedbodar för de tvenne i norra kasernetablissementet
förlagda ridande batterierna, och då inga andra dylika

Bih. till Bifall. Fiol 4 Barn/. 1 Åfd. ö Uiijt. 21

162

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

bodar funnes derstädes, blefve det nödvändigt att före raseringen uppföra
annan vedbod för dessa batterier. Förslag till dylik bod af resvirke
och korrugerad plåt hade derför blifvit uppgjordt.

Sedan norra vallen raserats, blefve det äfven nödvändigt att uppföra
ett stängsel i gränsen mot folkskolans trädgård. Dessutom erfordrades
det stensättnings- och grusningsarbeten å den nya byggnadsplatsen
samt vattens inledande till barackernas tvättrum jemte vattenkastare
och afloppsledningar.

Med omförmälande af hvad sålunda förekommit, hade arméförvaltningen
å fortifikations- och intendentsdepartementen i skrifvelse den
15 november 1898 hemstält, att, då Wendes artilleriregementes beväringsmanskap
med dess hittills begagnade kamperingssätt i tältläger
å det utanför Kristianstad belägna exercisfältet Näsbyhed icke ännu
kommit i åtnjutande af en del fördelar, som tid efter annan kommit
största delen af arméns öfriga beväringsmanskap till godo, och den
utsträckta öfningstiden för detta manskap mera än hittills påkallade en
del förbättringars snara vidtagande, samt de af chefen för fortifikationen
i samråd med regementschefen framstälda förslagen synts arméförvaltningen
välbetänkta och med så ringa kostnad som möjligt egnade
att likställa nämnda beväringsmanskap med öfriga truppförbands, Kongl.
Maj:t. måtte medgifva, att i enlighet med de upprättade ritningarna
ofvanomförmälda byggnader måtte få uppföras samt erforderliga stensättnings-
med flera arbeten utföras; och, då till bestridande af samtliga
härmed förenade kostnader, beräknade till 91,000 kronor, icke funnes
några tillgångar å de under arméförvaltningens förvaltning stälda medel,
hade arméförvaltningen vidare hemstält, att Kongl. Magt täcktes för
de ifrågavarande arbetenas utförande af näst sammanträdande Riksdagäska
ett extra anslag af 91,000 kronor att utgå år 1900.

För egen del har departementschefen till statsrådsprotokollet (sid.
138) anfört, att det sätt, hvarpå beväringsmanskapet vid Wendes artilleriregemente
för närvarande måste förläggas under beväringsrekrytmötet,
eller i tältläger, medförde, såsom regementschefen framhållit, stora
olägenheter. För afhjelpande af dessa olägenheter syntes det departementschefen
påkalladt, att, såsom vid andra truppförband egt rum,
särskilda byggnader uppfördes för beväringsmanskapet och dess öfningar.
Departementschefen hade ej heller funnit anledning till anmärkning
mot det föreslagna sättet för byggnadernas förläggande eller mot
ritningarne och kostnadsförslaget i öfrigt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

163

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl samt då utskottet erfarit,
att någon besparing å förut till barackbyggnader beviljade medel icke
finnes att tillgå, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för uppförande af byggnader
för beväringsmanskapet vid Wendes artilleriregemente
på extra stat för år 1900 anvisa 91,000 kronor.

Anläggning åt ett militärbageri i Mjölby.

37:o. Kongl. Maj:t har under fjerde hufvudtiteln i punkten 33 föreslagit
Riksdagen att för anläggning af ett militärbageri i Mjölby på
extra stat för år 1900 anvisa ett belopp af 115,000 kronor.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna Kongl. Maj:ts
framställning, innehåller statsrådsprotokollet hufvudsakligen följande.

I skrifvelse den 22 oktober 1897 hade chefen för II arméfördelningen
anfört:

Hos honom hade tanke uppstått, att genom anläggande af ett
militärbageri i Mjölby, afsedt att drifvas med värnpligtige, kunna
tillhandahålla fördelningens indelta trupper deras behof af mjukt bröd
under vapenöfningarna och dymedelst nedbringa portionspriset. Vid
anstälda undersökningar och beräkningar hade det visat sig, att den å
mötesplatserna Malmen (båda Lifgrenadierregementena), Skillingaryd
(Jönköpings regemente), Hultsfred (Kalmar regemente) och Ränneslätt
(Smålands husarregemente och grenadiercorps) i medeltal under åren
1892—1895 förbrukade qvantiteten mjukt bröd (ankarstock) kostat kronan
omkring 33,000 kronor årligen, men att, om detta bröd bakats vid ett
för bakning af dylikt bröd inredt militärbageri i Mjölby, kronan kunnat
erhålla samma bröd omkring 4,000 kronor billigare. Emellertid hade
fördelningschefen kommit att betänka, huru fördelaktigt det skulle vara
att vid bageriet kunna baka jemväl det för krigsbehof erforderliga hårda
brödet, äfven om bageriets anläggningskostnad derigenom skulle ökas.
Fördelningschefen hade derför med biträde af sakkunnige personer,
majoren vid fortifikationen J. A. Zethelius och hofleverantören C. W.
Schumacher i Stockholm, låtit upprätta ritningar och kostnadsförslag
till ett dylikt bageri med fyra ugnar, afsedt att drifvas under vapenöfningstiden,
d. v. s. den varmare årstidens tre månader. Detta bageri,

Angående
ifrågasatt
anslag till
anläggning af
ett militärbageri
i
Mjölby.

[33.]

164

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

uppfördt af korrugerad plåt, jemte andra nödiga byggnader, hade beräknats
kosta 85,000 kronor och vore afsedt att kunna utvidgas så, att
fördelningens samtliga trupper på fältfot skulle kunna derifrån erhålla
sitt behof af hårdt bröd. Fördelningschefen hade beräknat, att, om trupperna
inom fördelningen utspisats med hårdt bröd, dertill skulle åtgått
171,485 kilogram bröd för en kostnad af omkring 42,000 kronor om
året; om brödet bakats vid det ifrågasatta bageriet, skulle samma mängd
bröd kunnat erhållas för en kostnad af allenast omkring 32,000 kronor.
I Mjölby funnes ett af landets största qvarnetablissement och derifrån
ledde jernvägar till samtliga mötesplatser inom fördelningen äfvensom
till förläggningsorterna för 2. Göta artilleriregemente och militärskolorna
i Norrköping. Mjölby vore således den lämpligaste platsen för anläggande
af det ifrågasatta bageriet, och mark till detsamma funnes å
det område, som, enligt hvad under punkten 30 i statsrådsprotokollet
förmäldes, vore afsedt till trängförråd för fördelningen. Fördelningsintendenturen
skalle, enligt fördelningschefens plan, utöfva ledningen
af och hafva uppsigten öfver bageriet. Fördelningschefen hade på
grund af hvad han sålunda anfört hemstält, att Kongl. Maj:t måtte
medgifva, att ett militärbageri finge anläggas i Mi ölby för en kostnad
af högst 85,000 kronor.

Arméförvaltningen å intendentsdepartementet hade emellertid vid
granskning af förslaget funnit, att, med ledning af erfarenheten från
kronobageriet i Stockholm, några mindre jemkningar med afseende å
beräkningarne påkallades, men härvid hade bos arméförvaltningen tillika
uppstått fråga, om det icke i flera afseenden vore lämpligt att, då
bageriet redan vid beräkning af endast sommarbehofvet af bröd visade
ett fördelaktigt ekonomiskt resultat, undersöka, huruvida icke med fördel
för kronan ett sådant bageri kunde hållas i gång hela året, äfven
om brödtillverkningen under höst- och vintermånaderna endast i mindre
omfattning kunde bedrifvas. En anledning härtill funnes i det förhållande,
att inom fördelningen vore förlagda ett garnisoneradt artilleriregemente
och en militärskola, båda så pass närbelägna den föreslagna
bageriplatsen, att fraktkostnaderna för brödets transporterande icke borde
utgöra ett hinder derför; men då bageriets användande äfven under
den kallare årstiden betingade ett annat byggnadsmateriel än jernplåt,
och måste föranleda ökade kostnader, hade arméförvaltningen anmodat
fördelningschefen att inkomma med utredning, huruvida en sådan förändring
i planen för bageriet vore önsklig ur militär och, fördelaktig
ur ekonomisk synpunkt.

Fördelningschefen, som delade arméförvaltningens åsigt, att båge -

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

165

riet borde anordnas för bakning jemväl mellan mötestiderna, hade derefter
låtit upprätta och till arméförvaltningen öfverlemnat ej mindre
nya ritningar och kostnadsförslag, upptagande on bageribyggnad af
tegel, en byggnad för den värnpligtiga personalen, en byggnad för den
fast anställa personalen, en uthusbyggnad och en kolbod, för hyilka
kostnaderna beräknades uppgå till 115,000 kronor, än äfven uppgift å
driftkostnader samt rentabilitetsberäkning. Ökningen i anläggningskostnaden
hade föranledts hufvudsakligen af bageribyggnadens uppförande
af tegel i stället för af plåt.

I sitt häröfver afgifna utlåtande den 12 mars 1898 hade arméförvaltningen
förmält sig icke hafva något att erinra mot de nya ritningarne
och kostnadsförslaget för byggnadernas uppförande. Beträffande
driftkostnaderna och rentabilitetsberäkningen hade arméförvaltningen
anfört: för bageriets drifvande året om erfordrades, utom de värnpligtige
under öfningstiden, en fast ''personal, bestående af en trängunderofficer
såsom föreståndare, eu verkgesäll, en maskinist, en bageriarbetare
och en handräckningskarl, de båda sistnämnda anstälde under 9
månader af året; kostnaden för denna personal kunde beräknas till
5,575 kronor (bil. n:o 20 till statsrådsprotokollet). Vid bageriet antoges
kunna årligen till hårdt bröd förbakas 341,143 kilogram mjöl, såsom
framginge af bil. n:o 21 till samma protokoll. Om bageriet afsåges
för bakning uteslutande af hårdt bröd med en till nämnda myckenhet,
341,143 kilogram, beräknad omsättning af mjöl, skulle, vid jemförelse
med de pris, som betingades för det från enskilda leverantörer erhållna
brödet, uppstå eu årlig behållning af 8,858 kronor 37 öre,, sedan bland
omkostnaderna inberäknats 4 procent årlig ränta å anläggningskapitalet
(bil. n:r 22 till omförmälda protokoll); om bageriet användes endast
till förbakning af det för II fördelningen under de årliga vapenöfningarna
behöfliga mjuka brödet, hvilket uppginge till 257,320 kilogram, skulle,
såsom framginge af bil. n:o 23, äfven i detta fall kronans fördel bättre
tillgodoses genom det föreslagna kronobageriet än genom brödets upphandling
af leverantörer, allt detta oaktadt förbakningskostnaderna blifvit
högt beräknade.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anförd t, hade arméförvaltningen
funnit att genom anläggande af ett militärbageri i Mjölby i öfverensstämmelse
med de upprättade ritningarne icke allenast väsentliga fördelar
ur militär synpunkt skulle ernås, utan äfven en icke obetydlig
ekonomisk besparing kunna beredas statsverket, hvadan arméförvaltningen
för sin de! tillstyrkt, att det föreslagna militärbageriet måtte
anWas. Arn ré förval ti i ingen, hade vidare ansett, att driftkostnaderna

OO °

166

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

för detta etablissement borde bestridas från de för truppernas förplägnad
anvisade anslag efter närmare bestämmande af arméförvaltningen, men,
då arméförvaltningen icke disponerade några medel för etablissementets
anläggande, hade arméförvaltningen slutligen hemstält, att Kongl. Maj:t
ville af Riksdagen äska ett extra anslag af 115,000 kronor att dertill
användas.

Departementschefen betonade, att, såsom arméfördelningschefen framhållit,
i vårt land, i händelse af krigsutbrott, härens förseende med
bröd utan tvifvel blefve en för intendenturen ganska svårlöst uppgift.
Under det att de kontinentala arméerna i flertalet af sina förnämligare
garnisonsorter egde militärbagerier, hvilka vore afsedda att tillgodose
arméernas hufvudsakliga behof af bröd äfven i fält, förfogade svenska
staten för närvarande endast öfver tre egna bagerier, nemligen kronobagerierna
i Stockholm och Karlskrona samt å Karlsborg, och dessa
bagerier kunde svårligen fylla mera än behofvet för der förlagda trupper.
Krigsbehofvet af hårdt bröd för arméfördelningarne i södra och
mellersta delarne af landet kunde de ej tillfredsställa.

Möjligheten af att, i händelse af ett krig, förse vår armé med hårdt
bröd genom regementenas sedvanliga proviantörer eller från enskilda
bagerier i de större landsortsstäderna, vore visserligen icke helt och
hållet utesluten, men ett dylikt förfaringssätt skulle otvifvelaktigt medföra
ej obetydliga svårigheter, ty dels vore dessa proviantörer icke förberedda
på att tillhandahålla hårdt bröd, dels vore de enskilda bagerierna
i våra landsortsstäder i allmänhet ej så inrättade, att de kunde
åstadkomma hårdt bröd i större mängd, och dels skulle sjelfva hopsamlandet
af brödet från många håll i och för dettas vidare befordran till
krigsorten medföra stora olägenheter. Obestridligt vore ock, att under
ett krig intendenturen i II arméfördelningen skulle beredas en stor
lättnad i sina mångahanda och magtpåliggande bestyr, derest arméfördelningens
behof af bröd alltid funnes att tillgå å en för transporter
i alla rigtningar så väl belägen jernvägsstation som Mjölby.

Hvad den ekonomiska sidan af förslaget anginge, hade departementschefen
emot de af arméförvaltningen verkstälda beräkningarna
intet annat att erinra, än att vid militärskolorna i Norrköping årligen
läge kommenderade minst 180 man i stället för det af arméförvaltningen
beräknade antalet af 100, hvadan vid bageriet skulle kunna till
hårdt bröd förbakas en icke så obetydligt större qvantitet mjöl, än
arméförvaltningen förutsatt. Det måste enligt departementschefens åsigt
af de verkstälda undersökningarna och beräkningarna anses ådagalagdt,
att bageriet äfven under vanliga fredliga förhållanden skulle för kronan

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

167

medföra afsevärda fördelar i ekonomiskt hänseende vare sig det hölles
i gång året om eller verksamheten derstädes inskränktes till bakning
af det för fördelningens trupper under vapenöfningstiden erforderliga
brödet.

Vid upprättandet af ritningarne och kostnadsförslaget till bageriet
hade arméfördelningschefen varit biträdd af fullt sakkunniga personer
samt haft tillgång till dylika ritningar ocli kostnadsförslag, hvilka tillhandahållits
af de mest välkända firmor för tillverkande af ugnar och
andra till ett förstklassigt bageri hörande maskiner och andra inrättningar,
och hade departementschefen ej heller vid granskning af arméfördelningschefens
ritningar och kostnadsförslag funnit något att erinra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, ansåge han anläggandet
af ifrågavarande bageri både ur militär och ekonomisk synpunkt vara
för kronan fördelaktigt.

De vid statsrådsprotokollet fogade beräkningar angående det ifrågasatta
militärbageriets verksamhet hafva icke synts utskottet lemna säker
grund för antagandet, att resultatet af samma verksamhet skulle komma
att ställa sig gynsamt i ekonomiskt afseende. Utskottet har ansett
det kunna dragas i tvifvelsmål, om det ej, i stället för att upprätta ett
nytt bageri i ej större skala än som nu föreslagits, skulle vara fördelaktigare
att söka utvidga de anläggningar, som i sådant afseende
redan finnas. På grund häraf har utskottet funnit sig böra afstyrka
bifall till förevarande framställning, helst ett uppskof tillsvidare
med denna frågas afgörande icke torde medföra någon afsevärd olägenhet.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

Försöksmobilisering.

38:o. 1 statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t uti punkten 34 under
denna liufvudtitel föreslagit Riksdagen att för utförande under år 1900
af försöksmobilisering och dermed sammanhängande fälttjenstöfningar
vid en arméfördelning på extra stat för sagda år bevilja 700,000 kronor.

I särskild till Riksdagen afbiten proposition (n:o 33) har Kong].
Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, att värnpligtig, som under år
1900 för undergående af öfning, som afsuge utrönande af härens krigs -

Angående
anslag till
försöksmobilisering.

[34.]

168

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Angående en
inom Första
Kammaren
Täckt motion.

beredskap, fullgjorde tjenstgöring utöfver den, som enligt § 27 värnpligtslagen
honom ålåge, måtte åtnjuta dagaflöning för den Överskjutande
tiden med tjugu öre om dagen, att till honom efter slutad öfning
kontant utbetalas.

Dessa frågor hafva af statsutskottet öfverlemnats till sammansatt
stats- och lagutskott att behandlas i sammanhang med Kongl. Maj:ts
proposition (n:o 32) med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande
af härens krigsberedskap; hvilket utskottet härmed skolat för
Riksdagen

anmäla.

39:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 4) har
herr Alb. Anderson föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Konungen anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga ej mindre förslag till ny härordning, grundad uteslutande
på allmän värnpligt, än äfven förslag till bestämmelser rörande
öfvergången från den nu varande till den nya härordningen; och att
Riksdagen måtte för ifrågavarande ändamål ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
ett förslagsanslag af 10,000 kronor.

Utskottet tillåter sig att vidkommande de af motionären till stöd
för framställningen anförda skäl hänvisa till sjelfva motionen.

Då 1892 års härordning ännu ej hunnit blifva till alla sina delar
fullt genomförd, anser sig utskottet icke böra tillstyrka, att från Riksdagens
sida för närvarande åtgärder vidtagas till en så genomgripande
förändring af hela vårt försvarsväsende, som motionären afsett, helst
som i allt fall Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att till Riksdagen inkomma
med framställning i sådant syfte, om och när så må finnas nödvändigt.

Utskottet hemställer derför,

att herr Andersons förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1899.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Reservationer:

vid punkt l:o mom. a) (angående arméförvaltningen):

af herrar P. Pehrson, P. Ersson, C. Persson, I. Månsson, O. Larsson och

J. A. Sjö, hvilka ansett, dels att den kollegiala behandlingen, der så
kunde ske, af ärendena inom styrelsen borde såsom vilkor för anslagets
beviljande uppställas och dels att lön och dagaflöning för öfverfältläkaren
icke borde å staten för arméns sjukvårdsstyrelse uppföras
och följaktligen anslaget till denna styrelse minskas med 7,825 kronor,
eller från 17,270 kronor till 9,445 kronor, samt att utskottet alltså
bort hemställa,

a) att Riksdagen, under förutsättning af bifall
till hvad utskottet här nedan uti punkterna 3:o, 4:o d),
5:o, 6:o, 7:o och 8:oföreslår, må, under vilkor att sättet
för ärendenas behandling inom de olika styrelserna
så ordnas, att det uti allt, som icke hänföres till det
militär-tekniska, varder kollegialt, med delaktighet
i beslutanderätten tillagd styrelsens samtliga i öfverläggningen
deltagande ledamöter, och att intendenturstyrelsen
vid afgörandet af de till civilbyråernas handläggning
hörande ärenden så sammansättes, att utom
de två civila ledamöterna endast chefen för styrelsen
deruti kommer att deltaga,

dels — med godkännande af de i statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 13 januari innevarande
år angifna grunder för förändrad organisation
af arméns centrala styrelse samt de för artilleristyrelsen,
fortifikationsstyrelsen, intendenturstyrelsen och
arméns sjukvårdsstyrelse upprättade, vid detta utlåtande
fogade stater (Bil. 1—4), äfvensom de för åtnjutande
af de i dessa stater upptagna aflöningsförmåner
uti ofvanberörda statsrådsprotokoll angifna
vilkor — i riksstaten för år 1900 å fjerde hufvudtiteln
uppföra följande nya anslag till nedan nämnda belopp,
nemligen:

till artilleristyrelsen .......................... kronor 17,300: —

» fortifikationsstyrelsen................. » 16,300: —

» intendenturstyrelsen................... » 93,500: —

x> arméns sjukvårdsstyrelse ........ » 9,445: —

Bih. till Itiksd. Prof. 1899. 4 Sami. 1 Afd. 5 Haft.

22

170

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

dels ock, vid bifall härtill, ur riksstaten för samma
år utesluta anslaget till arméförvaltningen, kronor
147,265;

af herr S. G. von Friesen;

vid punkt 2:o (angående anslaget till generalitetsstaten):

af herr I. Wijk mot vissa delar af motiveringen.

vid punkt 4:o mom. c) och f) (angående ökning i underbefälets aflöningsförmåner): af

herrar P. Pehrson, P. Ersson, H. Andersson, K. A. Kihlberg, S.
0. Nyländer, C. Persson, N. Boström, 0. Larsson och J. A. Sjö, hvilka
ansett, att mom. f) bort utgå samt mom. c) och utskottets motivering i
denna del bort erhålla följande lydelse:

»Hvad derefter beträffar Kongl. Maj:ts förevarande framställning i
punkten 4 b), synes visserligen densamma utskottet synnerligen behjertansvärd,
och utskottet vill ingalunda förneka det befogade uti att
bättre aflöningsvilkor måtte beredas underbefälet med vederlikar, om än
någon inskränkning må skäligen kunna göras i det nu framstälda förslaget,
enligt hvilket vissa underofficerares dagaflöning med deri inbegripen
portionsersättning skulle komma att öfverstiga officerares. Vid
bedömandet af samma framställning har utskottet emellertid ansett sig
böra taga hänsyn till den nyss uttalade önskvärdheten af en genomgripande
förenkling i hela arméns aflöningsväsende. Utskottet har trott
sig finna, att genom ett bifall, åtminstone i hufvudsak, till nämnda framställning,
möjligen skulle kunna skapas förhållanden, hvilka skulle än
ytterligare försvåra det snara genomförandet af en dylik förenkling.
Under sådana omständigheter har utskottet sett sig försatt i den belägenheten
att, huru ömmande än omsorgen om förbättring i underbefälets
ställning må vara, nödgas föreslå, att nämnda förbättring må
anstå i afvaktan på det till nästa Riksdag förväntade förslag, hvarom
utskottet, enligt hvad ofvan sagts, anser Riksdagen böra hos Kongl.
Maj:t anhålla, och får utskottet, som vid sådant förhållande saknat anledning
att närmare ingå i pröfning af Kongl. Maj:ts föreliggande förslag
beträffande sättet för och omfattningen af en sådan förbättring,
sålunda för närvarande afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

171

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

c) att hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
uti punkten 4 b) under fjerde hufvudtiteln föreslagit
icke måtte af Riksdagen bifallas.»

af herrar S. G. von Frusen, I. Månsson och O. Erickson;

vid punkt 26 (angående anslag till anskaffning af nya eldhandvapen):

af herrar C hr. Lundeherg, friherre F. W. von Otter, friherre J. T. Gripenstedt,
A. G. L. Billing, K. Bohnstedt, I. Wijk, F. E. Pettersson, E.
Fränekel, H. P. P. Tamm, N. Fosser, G. D. B. Tornerhjelm och J. G.
Björlin, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva
följande lydelse:

»Utskottet har vid behandling — — — — — — — — —--

— — — — — — — — — — — så verksamma som möjligt.

Ehuru utskottet ej kunnat förbise de skäl, som föranledde Riksdagen
att för sin del besluta, det tillverkningen af de nya gevären
skulle ega rum inom landet och genom statens försorg vid Carl Gustafs
stads gevärsfaktori, måste utskottet likväl dela den i motionen uttryckta
mening, att i det läge, gevärstillverkningen vid statens verkstäder nu
kommit, det måste anses vara af mindre vigt, huruvida de i första hand
nödvändiga vapnen anskaffas inom eller utom landet, än att den för
arméns stridsduglighet så kritiska tid under öfvergången till ett nytt
vapen icke utsträckes längre, än som är oundgängligen nödvändigt.

Då utskottet alltså anser sig böra föreslå Riksdagen att för tillfället
afvika från grundsatsen att åt Carl Gustafs stads gevärsfaktori
uppdraga tillverkningen af alla för armén erforderliga nya gevär, har
utskottet dock ej funnit skäl tillstyrka motionärernas hemställan i hela
dess vidd. Enligt utskottets förmenande ligger den största vigten
allenast deruppå, att gevär sanskaffningen återföres till öfverensstämmelse
med den till grund för föregående Riksdagars beslut i denna fråga
uppgjorda planen, och att sålunda under loppet af detta och nästkommande
år den brist af 40,000 gevär, som enligt hvad ofvan är anfördt,
komme att vid slutet af år 1900 förefinnas, derest tillverkningen fortfarande
skulle bedrifvas uteslutande vid Carl Gustafs stad, fylles genom
anskaffning från annat håll. Arbetet vid gevärsfaktoriet kommer ej
att blifva lidande derpå, ty dels finnes derstädes intill slutet af år
1900 full sysselsättning med tillverkningen af de 35,000 gevär, som
då skola der finnas färdiga, dels blifver, såsom jemväl motionärerna

172

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

antydt, derefter ytterligare gevärstillverkning under en följd af år
erforderlig för att mobiliseringsbehofvet må kunna anses fyldt, och
dels slutligen blifver faktoriet för hvarje år allt mer upptaget af reparationer
å den ökade gevärsmängden.

Enligt utskottet tillhandakomna upplysningar utgör den för närvarande
disponibla behållningen af redan utaf Riksdagen för gevärsanskaffningen
anvisade medel i rundt tal 2,282,600 kronor, och synas derför med all
säkerhet kostnaderna för den under innevarande och nästkommande år
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori påräkneliga gevärstillverkningen
kunna bestridas af dessa behållna medel utan nytt anslag.

Det torde icke förefinnas några som helst utsigter att intill slutet
af år 1900 kunna inom landet fylla den ofvannämnda bristen af 40,000
gevär. Deremot lära inga svårigheter möta att från utländsk verkstad
anskaffa detta gevärsförråd, och enligt hvad som blifvit utskottet meddeladt,
har en firma i utlandet erbjudit sig att inom ett år efter kontraktets
underskrifvande leverera minst 45,000 6,5 mm. gevär m/96,
hvilka fullt färdiga och skottstälda skulle komma att i Stockholm ställa
sig i ett pris af 59 kronor 70 öre stycket, förutsatt att tullfrihet vid
deras införande varder af Kongl. Maj:t medgifven, på sätt i kongl.
brefvet den 11 december 1885 synes vara för ett fall sådant som detta
afsedt. För 40,000 gevär skulle alltså kostnaden blifva 2,388,000
kronor. Enär af redan utaf Riksdagen för gevärsanskaffning beviljade
medel återstå oanvisade 1,224,750 kronor, erfordras sålunda, att Riksdagen
för ifrågavarande ändamål beviljar ytterligare 1,163,250 kronor.

Utskottet får derför hemställa,

att Riksdagen, med föranledande af Kongl. Maj:ts
förevarande framställning och herr Almströms med
flere ofvanberörda motion, må, för anskaffande under
innevarande eller nästkommande år inom eller utom
landet af ytterligare 40,000 gevär utöfver det antal,
som under samma år kan för redan tillgängliga medel
tillverkas vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori, på
extra stat för år 1900 anvisa dels redan för anskaffning
af nya eldhandvapen åt armén beviljade, men
ännu ej anvisade 1,224,750 kronor, dels ock derutöfver
1,163,250 kronor eller tillhopa 2,388,000 kronor.»

vid punkt 29:o mom. b) (angående nytt anslag till det fasta försvaret
i allmänhet):

af herrar P. Pehrson, P. Ersson, S. G. von Friesen, H. Andersson,

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

173

K. A. Kihlberg, S. 0. Nyländer, C. Persson, I. Månsson, 0. Larsson,
0. Erickson, J. A. Sjö och O. A. Ericsson, som ansett, att utskottets
yttrande och förslag i denna del bort hafva följande lydelse:

»Kongl. Maj:ts framställning om — — — — — — — — — —
— — — — — — förordade försvarsåtgärder.

Emot Kongl. Maj:ts framställning i denna del har utskottet ej
funnit sig böra göra annan erinran, än att utskottet, i anslutning till
den af herrar Hans Andersson och Alfred Kihlberg vid nämnda komités
utlåtande fogade reservation, har ansett anslaget böra fördelas till
utgående under två år, och att Riksdagen, vid beviljandet af tre millioner
kronor till stärkande af vårt nuvarande fasta försvar, bör deraf för
år 1900 anvisa allenast 1,500,000 kronor, hvaraf 1,100,000 kronor under
denna hufvudtitel.

Hvad derefter vidkommer — — — — — — — —--—

förevarande förslag.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Riksdagen må — — — — —--—

till stärkande af landets nuvarande fasta försvar — —;

b) att Riksdagen må för samma ändamål bevilja

2,200,000 kronor och deraf på extra stat för år 1900
anvisa 1,100,000 kronor.»

vid punkt 29:o mom. c) (angående Göteborgs fasta försvar):

af herrar K. A. Kihlberg, O. Larsson, O. Erickson och O. A. Ericsson,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att hvad Kongl. Maj:t i detta afseende föreslagit
icke måtte af Riksdagen bifallas.

vid punkten 39:o (angående en af herr Alb. Anderson inom Första
Kammaren väckt motion):

af herrar P. Pehrson, C. Persson och T. Månsson mot vissa delar
af motiveringen.

Det skulle här antecknas, att grefve Ph. Kling spor icke i utskottet
närvarit vid förestående hufvudtitels behandling.

Likaledes har herr N. Boström begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af punkterna 27;o—32;o i detta utlåtande.

174

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1899 å

Anvisning i

kontant.

rs riksstat

Indelning och
dermed jem-förlig anvis-ning, på för-slag.

Ersättningar.

inslår:

Summa.

Landtförsvars-

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

Aflöning och expenser samt

17,000

—

—

—

17,000

—

Departementschefen ...................................................................

50,250

—

—

50,250

—

Departementet ............................................................................

5,985

—

—

5,985

—

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m. för departementet,

147,265

147,265

Arméförvaltningen:

Anslaget uteslutes och i dess ställe uppföras följande nya

Artilleristyrelsen .............................................................

Fortifikationsstyrelsen...........................................................

Intendenturstyrelsen ...........................................................

Arméns sjukvårdsstyrelse......................................................

132,660

—

—

—

132,660

—

Generalitetsstaten ........................................... ...................

251,000

—

—

—

251,000

—

Generalstaben.............................................................................

12,200

—

—

12,200

—

Artilleristaben. Nuvarande belopp.............................................

Ökas med..............................................................................

14,348

—

•

_

14,348

—

Kommendantsstaten ..................................................................

8,533,370

—

—

8,533,370

—

Aflöning och rekrytering m. m. Nuvarande belopp .............

Ökas med ............................................................................

391,529

—

—

391,529

—

Intendenturcorpsen. Nuvarande belopp ....................................

Minskas med ..........................................................................

41,911

—

—

41,911

—

Ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste batalionsläkarne,
Ökas med..............................................................................

21,800 —

—

21,800

—

Stipendier för fältläkarecorpsen och veterinärstaten ............

9,619,318|—

! —

1-

[ 9,619,31S|-

Tr:pt

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

t V 5

IÄtt. A.

riksstatens Fjerde hufVndtitel.

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning i

kontant.

Indelning och
dermed jem-förlig anvis-ning, på för-slag.

Ersättningar.

Summa.

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

17,000

17,000

50,250

—

—

—

50,250

—

5,985

—

—

—

5,985

—

17,300

17,300

16,300

—

—

—

16,300

—

93,500

_

—

93,500

—

17,270

_

—

—

17,270

—

132,660

_

—

—

132,660

—

251,000

—

—

—

251,000

—

13,400

__

_

13,400

_

14,348

—

—

14,348

—

8,604,024

—

—

8,604,024

—

389,552

—

—

—

389,552

—

43,176

_

43,176

_

21,800

—

—

—

21,800

—

9,687,565[—

—

1-

, 9,687,565

departementet.

inqvarterings- och resekostnad.

förslagsanslag

anslag:

12,200:

1,200:

8,533,370

70,654

391,529

1,977

förslagsanslag. Nuvarande belopp

41,911

1,265

Tr:pt

176

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

1899 års riksstat anslår:

Anvisning

kontant.

Indelning och
dermed jem-förlig anvis-ning, på för-slag.

Ersättningar.

Summa.

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

9,619,318

_

__

_

9,619,318

_

172,470

—

—

172,470

—

21,450

i

_

21,450

30,000

—

—

30,000

—

53,516

—

—

—

53,516

—

47,000

—

—

47,000

—

164,376

_

164,376

7,000

—

—

7,000

_

• 2,000

—

—

—

2,000

_

8,000

8,000

172.270

172,270

154,390

154,390

67,860

67,860

30,000

—

—

—

30,000

—

41,700

—

—

—

41,700

—

22,200

—

—

—

22,200

—

76,729

—

—

—

76,729

—

158,345

158,345

6,350

—

—

—

6,350

—

10,854,974

—

—

10,854,974

—

Inqvarteringskostnader, förslagsanslag. Nuvarande belopp......

Ökas med................................................................................

Inqvarteringens ordnande i Stockholm, reservationsanslag......

Ålderstillägg, förslagsanslag......................................................

Reservbefälet, förslagsanslag, högst ........................................

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation,
Minskas med ..........................................................................

Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag.....................

Resestipendier till artilleri- och ingeniörofficerare ..................

Resestipendier till militärläkare .............. .......................

Durchmarschkostnader, reservationsanslag ..............................

Remontering och

Remontering och skoning m. m. för garnisonerade arméns
Lega för hästar till artilleriets och ingeniörtruppernas exercis

Skolor för officerare, under Krigshögskolor,

reservationsanslag ............................................

Ridskolan, reservationsanslag ....................................................

Skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, reservationsanslag
Artilleriskjutskolor, reservationsanslag. Nuvarande belopp ...
Ökas med...............................................................................

Krigsskolan, reservationsanslag. Nuvarande belopp ...............

Ökas med..............................................................................

Yolontärskolor, förslagsanslag...................................................

Militärläkares undervisning, reservationsanslag ........................

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

177

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning

kontant.

Indelning och
dermed jem-förlig anvis-ning, på för-slag.

Summa.

Ersättningar.

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

Tr:pt

.............................................................................. 172,470:

9,687,565

—

—

9,687,565

—

............................................................................... 560: —

173,030

21,450

30,000

53,516

—

—.

__

173,030

21,450

30,000

53,516

—

förslagsanslag, högst. Nuvarande belopp................. 47,000: —

—

—

—

.............................................................................. 115: —

46,885

164,376

7.000

2.000
8,000

46,885

164,376

7.000

2.000
8,000

—

—

Z

—

häst lega in. in.

hästar, reservationsanslag.............................................................

172,270

154,390

—

—

—

172,270

154,390

—

befäl och inilitärläkare.

67,860

30,000

41,700

26,175

87,500

158,345

6,350

67^60

30,000

41,700

26,175

87,500

158,345

6,350

—

—

—

—

............................................................................... 22,200: —

................................................................................ 3,975: -

............................................................................... 76,729:

............................................................................ 10,771:

—

—

—

—

Tr:pt

Bi/i. till Rilcsd. Prål. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 5 Håft.

10,938,412

—1 ----

‘2

10,938,412

3

—

178

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

1899 års riksstat anslår:

Anvisning i
kontant.

Indelning och
dermed jemförlig
anvisning,
på förslag.

Ersättningar.

Kronor.

Kronor.

Tr:pt I 10,854,974
70,650
I 1,107,580

3,094,960

1,318,155

480,000

5,000

1,421,830

717,800

1,946,440

83,855

251,610

33,323

Summa.

K ron or.

10,854,974
70,650
— 1,107,580

3,094,960

1,318,155

Tr:pt

2,327.700—;---

--- 693,400''

12,500—I----

4,900—--

23,731,277|—i 693,400,-

480,000

5,000

1,421,830

717,800

1,946,440

83,855

251,610

33,323

2,327,700 -

693,400 -12,500 -4,900 -

I

24,424,077—j

Naturaunderhåll, sjukvård,

Gfarnisonssjukliusen i Stockholm och å Karlsborg, rescrvationsDet
icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalle rande

belopp ........................................................................

Ökas med................................................................................

De värnpligtiges vapenöfningar, förslagsanslag. Nuvarande

Ökas med .................................................................................

Arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets

varande belopp .......................................................................

Ökas med...............................................................................

Arméns byggnader och kommendantskapsutgifter samt forti anslag.

Nuvarande belopp....................................................

Ökas med.................................................................................

Trängens öfningar, reservationsanslag ......................................

Mathållning vid garnisonerade armén, förslagsanslag .........

Fouragering vid garnisonerade armén, förslagsanslag ........

Arméns munderingsutrustning, reservationsanslag....................

Arméns intendentur- och sjukvårdsträng, reservationsanslag...
Arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för den

rande belopp ........................................................................

Minskas med .........................................................................

Diverse intendenturbehof, reservationsanslag ......................

Skattelindringar ock ersä

Lindring J rustnings- och roteringsbesvären, förslagsa
Ökas med.............................................................................

Rustnings- och roteringsersättning ...........................................

Roteringsunderstöd, förslagsanslag ............................••••••;••

Störtade eller skadade nummerhästar vid indelta kavallene
Ökas med .............................................................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

179

öfningar och materiel.

anslag ....................................._...............................

riets vapenöfningar, reservationsanslag. Nu vabelopp
....................................................................

öfningar och materiel, reservationsanslag. Nu -

fikationens öfningar och materiel, reservations -

garnisonerade armén, reservationsanslag. Nuva -

ningår till rust- och rotehållare.

Nuvarande belopp ............................

förslagsanslag.

Nuvarande belopp

Förslag till blifvande riksstat:

Indelning och
dermed jern-

Anvisning

förlig anvis-ning, pa för-slag.

Summa.

kontant.

Ersättningar.

Kronor.

Ö.

Kronor, j ö.

Kronor.

Ö.

Tr:pt

10,938,412

__

1

10,938,412

—

70,650

—

j

70,650

—

1.107,580: -

26,530: —

1,134,110

_

1.134,110

—

3,094,960: —

53,060: —

3,148,020

__1_

3,148,020

—

1,318,155: —

i

112,000: —

1,430,155

__

1,430,155

—

480,000: —

15,000: —

495,000

_

---:_

495,000

_

5,000

----

5,000

—

1.421,830

_

i

1,421,830

_

717,800

_

---I_

717,800

_

1,946,440

_

!

1,946,440

_

83,855

—

83,855

—

251,610: —

38,232: —

213,378

_

213,378

_

33,323

33,323

2,327,700: —

672,300: -

3,000,000

____

3,000,000

_

693,400-

693,400

—

12,500

—

—

12,500

—

4,900: -

5,100: —

10,000

_

|

10,000

—

Tr:pt

24,660,473

-

693,400 —

25,353,873

—■

180

StatsutsJcottets Utlåtande N:o 5.

1899 års riksstat anslår:

Anvisning i

kontant.

Indelning och
dermed jem-förlig anvis-ning, på för-slag.

Ersättningar.

Summa.

Kronor.

Ö.

Kronor.

Ö.

Kronor.

Ö.

23,731,277

_

693,400

_

24,424,677

1,700

—

—

1,700

_

1,786,083

—

--v-

—

1,786,083

249,000

—

—

—

249,000

—

67,000

_

_

67,000

25,835,060

—

693,400

—

26,528,460

Div

Hämmande af smittosamma sjukdomar bland indelta kaval
Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och Norr
Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne
Anslaget uppföres såsom förslagsanslag, hvarigen
Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och

Extra utgifter.................................................................................

Statsutskottets Utlåtande N:0''5.

181

Förslag till blifvande

ag.

''ets nummerhästar, förslagsanslag

ervationsanslag ..........................

orrland, förslagsanslag högst,
rubriken ändras till
Norrland, förslagsanslag................

Anvisning i

kontant.

Indelning och
dermed jem-förlig anvis-ning, på för-slag.

Ersättningar.

Kronor.

Ö.

Kronor.

Ö.

Tr:pt 24,660,473

_

693,400

__

1,700

—

—

........... 1,786,083

—

—

—

.......... 249,000

_

______

_

............ 67,000

—

-.....

—

Summa 26,764,256

—

693,

—

riksstat:

Summa.

Kronor. ö.

25,353,873 —
1,700 -1,786,083 —

249,000 —
67,000 —
27,457,656 -

182

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Bil. Litt. B.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Fjerde lmfvudtitel.

■“■■■ - ■ - ■...... • — , ■

Kronor.

Ö''l

1

Landtförsvarsdepartementet.

1

Aflöning och rekrytering m. m.:

Till tillfällig löneförbättring åt underbefäl in. fl. .............................

297,000

—

Värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m.:

För tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de
värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m...................

53,000

—

Artilleribehof:

För anskaffning af nya eldhandvapen åt armén......... 1,147,000: —

Till inköp af skjutfält för Första Göta artillerirege-mente.................................................................. 100,000: —

För anställande af försök med nya fältkanoner jemte
tillhörande lavetter och fordon samt för an-skaffning af derför erforderlig materiel och
ammunition ......................................................... 235,000: —

1,482,000

Fortifikations- och artilleribehof:

Till stärkande af landets nuvarande fasta försvar .......................*....

2,200,000

—

Tr:pt

4,032,000

—

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

183

Kronor.

ö.

Tr:pt

4,032,000

—

lntendenturbehof:

Till anskaffning af intendenturutrustning åt armén . 500,000: —

» » » lakan och handdukar åt den icke

garnisonerade armén och de värnpligtige ...... 209,072:

709,072

.

.Diverse behof:

Till reseunderstöd åt officerare och intendenturtjenste-

män.................................................................. 9>(MK,: —

» skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens be-främjande ......................... 160,000.

För anläggande af trängförråd i IT och V arrné-

fördelningarne ........................................... 108,900.

» anläggande af telegrafledningar på sträckorna

Sollefteå—Boden—Luleå och Ockelbo—Krylbo

Sala samt för anskaffande af erforderlig mate-idel för en telegraflinie Jörn—Glommerträsk 39,400:

» uppförande af byggnader för beväringsmanskapet

vid Vendes artilleriregemente ........................... 91,000: —

!

408,800

—

Summa 5,149,372

j

Amu. Rörande af Kong! Maj:t föreslaget extra anslag för utförande under år 1900 af försöksmobilisering
in. m.

184

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Bil. n:o 1.

Förslag till

Stat

för Artilleristyrelsen.

Anvisning i

kontant.

Tjenst-

Lön.

görings-

Summa.

penningar.

.

Kr.

Kr.

Kr.

i Chef, generalfälttygmästare!! . . .

—

—

—

—

/Åtnjuter aflöning å annan i
( stat.

Förraltningsbyrån.

; Chef och föredragande, fälttyg-

mästaren...........

—

—

—

—

—

\ Åtnjuta aflöning å andra

Personal ur artilleristaben ....

—

—

—

—

—

f stater.

1 sekreterare, tillika kamrerare . .

3,000

—

1,500

—

4,500

—

1 Efter fem år kan lönen

1 bokhållare, tillika redogörare . .

1.800

—

1.200

—

3,000

—

\ höjas med 500 kronor
( och efter tio år med

1 revisor, tillika registrator . . .

1.800

—

1.200

—

3,000

—

1 ytterligare 500 kronor.

Tekniska byrån.

[ Chef och föredragande, chefen för

artilleristaben.........

_

—

—

—

—

/Åtnjuta aflöning å andra

Personal ur artilleristaben ....

Till juridiskt biträde, amanuens,

-

f stater.

vikariatsersättning, tillfälligt bi-träde, renskrifning, skrifmate-rialier, expenser m. m.....

6,000

1 vaktmästare..........

500

—

300

—

800

—

/Efter fem år kan lönen
/ höjas med 100 kronor.

Summa kronor

—

—

—

—

17,300

—

Anm. 1. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida icke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150
kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 350 kronor kontant.

Anm. 2. De för artilleristyrelsens embets- och tjenstemän samt betjente ifrågakomna ålderstillägg å lön
skola utgå från 4. hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Anm. 3. Ved och belysning inom styrelsens embetslokal bekostas från det å staten för intendenturstyrelsen
upptagna anslag till detta ändamål.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

185

Bil. n:o 2.

Förslag till

Stat

för Fortifikationsstyrelsen.

Anvisning i

kontant.

Tjenst

Lön.

görings-

Summa.

penningar.

Kr.

Kr.

Kr.

/Åtnjuter aflöning å annan

Chef, chefen för fortifikationen . .

/ stat.

Förvaltningsbyrån.

Chef och föredragande, regemente-

officer ur fortifikationen ....

—

—

—

—

—

—

/Åtnjuta aflöning å annan

Personal nr fortifikationen ....

—

—

—

—

—

—

| stat.

1 sekreterare, tillika kamrerare . .

3,000

—

1,500

—

4,500

—

1 Efter fem år kan lönen

1 revisor, tillika registrator . . .

1,800

—

1,200

—

3,U00

/ efter 10 år med ytter-

1 bokhållare, tillika redogörare . .

1,800

—

1,200

—

3,000

j ligare 500 kronor.

Tekniska byrån.

Chef och föredragande, regemente-

officer nr fortifikationen ....

—

—

—

—

_

—

/Åtnjuta aflöning å annan
J stat.

Personal ur fortifikationen ....

Till juridiskt biträde, amanuens, vi-

kariatsersättning, tillfälligt biträ-de, renskrifning, skrifmaterialier,

5 000

expenser m. ..........

1 vaktmästare..........

500

_

300

_

800

—

/Efter fem år kan lönen höjas
/ med 100 kronor.

Summa krönor

—

—

—

—

16,300

—

Anm. 1. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida icke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150
kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 350 kronor kontant.

Anm. 3. De för fortilikationsstyrelsens embete- och tjensteman samt betjente ifrågakomna ålderstillägg
å lön skola utgå från 1. liufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Anm. 3. Ved och belysning inom styrelsens embetslokal bekostas från det a staten för lntendenturstyrelsen
upp tagna anslag till detta ändamål.

Bih. till Riktd. Prat. 18W). 4 Rand. 1 Afd. 5 Haft.

24

186

Statsutskottets Utlåtande N:o 5

Bil. n:o 3.

Förelag till

Stat

för Intendenturstyrelsen.

Anvisning i

kontant.

Tjenst-

Lön.

görings-

Summa.

penningar.

Kr.

Kr.

Kr.

Chef, generalintendenten.....

—

—

—

—

—

—

f Åtnjuter aflöning å annan
\ stat.

Militärbyrån.

Chef och föredragande, fältintendent

ur intendenturcorpsen.....

—

—

—

—

-

—

^ Åtnjuta aflöning å annan

Personal ur intendenturcorpsen

1. Civilbyrån.

4,400

2,000

6,400

f stat.

(Efter fem år kan lönen
\ höjas med 600 kronor,
x Efter fem år kan lönen

Chef och föredragande, krigsråd .

—

—

—

1 sekreterare ..........

3,000

—

1,500

—

4,500

—

höjas med 500 kronor

1 notarie............

1,800

—

1,200

—

3,000

—

i och efter tio år med yt-

1 registrator...........

1,800

—

1,200

—

3,000

—

terligare 500 kronor.

2. Civilbyrån.

Chef och föredragande, krigsråd .

4,400

—

2,000

—

6,400

—

(Efter fem år kan lönen
^ höjas med 600 kronor.

1 kamrerare...........

3,000

—

1,500

—

4,500

—

1 eko ...........

3,000

—

1,500

—

4,500

—

1 bokhållare...........

1,800

—

1,200

—

3,000

-

Efter fem år kan lönen
höjas med 500 kronor

1 d:o ...........

1,800

—

1,200

—

3,000

—

och efter tio år med yt-

1 revisor............

1,800

—

1,200

—

3,000

—

terligare 500 kronor.

O

ni

CO

10,800

—

7,200

—

18,000

—

Till juridiskt biträde, amanuenser,

vikariatsersättning, tillfälligt bi-träde, renskrifning, skrifmateria-lier, expenser, ved, belysning in- m.

_

_

_

31,500

1 förste vaktmästare •......

800

—

300

—

1,100

—

1 vaktmästare..........

500

—

300

—

800

—

''I Efter fem år kan lönen

1 eko ..........

500

—

300

—

800

—

/ höjas med 100 kronor.

Summa kronor

—

—

—

—

93,500

—

Anm. 1. Om vaktmästare åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida icke dessa iörmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150
kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå för förste vaktmästare med 650 kronor
och för vaktmästare med 350 kronor kontant.

Anm. 2. De för intendenturstyrelsens embets- och tjensteman samt betjente ifrågakomna ålderstillägg
å lön skola utgå från 4. hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Anm. 3. Ved och belysning skall för hela nuvarande arméförvaltningens embetshus bekostas från
detta anslag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

187

Bil. n:o 4.

Förslag till

Stat

för Arméns sjukvårdsstyrelse.

Anvisning

i kontant.

Lön, dagaflöning m. in.

Kronor.

Öfverfältläkaren, lön......................

6,000

—

dagaflöning å 5 kronor...................

1,825

—

7,825

_

1 byråchef, fördelningsläkare, lön................

2,800

—

dagaflöning å 4 kronor...................

1.460

—

,

arfvode...........................

500

—

4,760

_

1 assistent och adjutant hos öfverfältläkaren, bataljonsläkare, lön .

900

—

dagaflöning å 2 kronor...................

730

—

1,630

__

1 assistent, regementsveterinär, arfvode.............

1 assistent,sjukvårdsintendent,uppbärlönåintendenturcorpsens stat.

1 sergeant af 1. klass, förutom fast lön å Svea trängbataljon:

800

dagaflöning å 80 öre j .

J. i 320 dagar...........

portionsersättning å 62 öre )

—

—

454

40

1 vaktmästare, lön.......................

500

—

tjenstgöringspenningar...................

300

—

800

_

Till extra biträden, renskrifning, skrifmaterialier, expenser m. m.

—

—

1,000

60

Summa kronor

—

—

17,270

—

Anm. 1. Inqvarteringsersättning tillkommer öfverfältläkaren, byråchefen, assistentläkaren och sergeanten
enligt grad, utgående från anslaget: »Inqvarteringskostnader».

Anm. 2. Af de å anslaget uppkommande besparingarne eller, om dessa ej lemna sådan tillgång, af
4. hufvudtiteln8 allmänna besparingar utgå till dertill berättigade löntagare dagaflöning för
skottdag.

Anm. 3. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida icke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde
af 150 kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 350 kronor kontant.

Anm. 4. Vaktmästarens lön kan efter 5 år höjas med 100 kronor, hvilket belopp skall utgå från 4.
hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

s

188

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

Bil. n:o 5.

Förslag till

Stat

för Artilleristaben.

Anvisning

i kontant.

Kronor.

Chef för staben, arfvode.........................

1,800

—

1 artilleristabsofficer, d:o .........................

1,200

—

1 d:o d:o .........................

1,200

—

1 d:o d:o .........................

1,000

—

3 d:o d:o .........................

3,000

—

1 d:o d:o .........................

750

—

1 d:o d:o .........................

750

—

1 konstruktionsofficer, d:o .........................

1,500

—

Gratifikationer till biträden vid artilleristyrelsens tekniska byrå........

800

—

Till skrifmaterialier, ved, ljus m. fl. expenser.................

600

—

1 vaktmästare, lön..........................kr. 500

tjenstgöringspenningar.......................> 300

800

Summa kronor

13,400

—

Anm. 1. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand böra, såvida icke despa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af
150 kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 350 kronor kontant.

Anm. 2. Vaktmästarens lön kan efter fem åi höjas med 100 kronor, hvilket belopp skall utgå från
4. hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

189

*

Bil. n:o 6.

Förslag till

Stat

för Krigsskolan.

Kronor.

Kronor.

Aflöning.

Stab.

1 chef, lön ...................................................................................

dagaflöning i 365 dagar å 4 kronor ..........................................

lönetillägg för 2 tjensteliästar å 400 kronor ..............................

fourrageersättning å 1 krona om dagen för hvarje häst ............

5,000

1,460

800

730

—

7,990

1 adjutant, tillika bibliotekarie, arfvode .......................................

—

—

1,200

—

1 slottspastor, arfvode....................................................................

—

—

800

—

1 läkare, lön .................................................................................

dagaflöning i 365 dagar å 2 kronor .........................................

900

730

1,630

1 veterinär, arfvode....................................................................

—

—

200

—

1 redogörare uppbär sina aflöningsförmåner från Intendenturcorpsens

stat.

Koinpanibefiil.

1 kompanichef, arfvode ...............................................................

—

—

1,500

—

1 subalternofficer af infanteriet, arfvode........................................

—

—

1,200

—

3 suhalternofficerare, af infanteriet, arfvode .................................

—

—

3,000

—

1 d:o af kavalleriet. d:o ....................................

-

—

1,200

—

1 fanjunkare, tillika väbel, d:o ....................................

—

—

950

—

Transport

—

—

20,270

—

190

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

*

Kronor.

Kronor.

Transport

—

—

20,270

—

Lärare.

1 förste lärare i krigskonst, arfvode....................................

—

—

1,500

—

1 andre d:o d:o ........................................

—

—

1,000

—

1 förste d:o i vapenlära och artilleriexereisreglemente, arfvode.....

—

1,500

—

1 andre d:o d:o ..................... - ....................

—

1,000

—

1 förste d:o i krigsbyggnadskonst, d:o .............................

—

—

1,500

—

1 andre d:o d:o ....................................

—

—

1,000

—

1 förste d:o i topografi d:o ..........................-.......

—

—

1,500

—

1 andre d:o d:o ....................................

—

—

1,000

—

1 lärare i gymnastik och vapenföring, d:o .................................

—

--

1,500

—

1 lärare i krigslagar, tjenstgörings- och infanteriexercisreglemente, d:o

—

—

1,000

_

1 lärare i militärförvaltning, d:o ................................................

—

—

300

—

1 lärare i militär sundhets- och förbandslära, d:o...... .................

—

300

—

1 lärare i ridning, hästkännedom och kavalleriexercisreglemente, d:o

—

—

500

—

1 förste lärare, förslagsvis 90 dagar, d:o .......................................

—

—

375

—

1 andre lärare, d:o d:o .......................................

—

—

250

—

Betjening.

Förslagsvis: 4 förmän, 1 skogvaktare, tillika postbud, 1 tändare och
uppsyningsman öfver ledningarna, 15 drängar, 1 sjuksköterska
och 1 städerska med i allmänhet hel årtjenst samt 2 drängar för

en tid af 90 dagar om året ...... ..............................................

—

—

15,790

80

1 sjukvårdssoldat, dagtraktamente i förslagsvis 330 dagar å 1 krona

50 öre ....................................................................................

495

—

munderingsersättning i förslagsvis 330 dagar å 33 öre ...............

108

90

603

90

1 spel d:o d:o ......................................................

—

—

603

90

Summa aflöning kronor 52,274: 90

Omkostnader under nedanstående titlar.

Stående biblioteket, tafvelsamlingen och skrifmaterialier ..................

—

—

1,200

—

Remontering af en häst, underhåll af seltyg, fordon, redskap för

skogsskötsel och åkerbruk, m. m.............................................

—

—

1,300

—

Praktiska öfningar.........................................................................

—

—

3,000

—

Bränsle, lyse och vatten ...............................................................

—

—

6,500

—

Transport

—

—

63,493

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 5.

191

Kronor.

Kronor.

Transport

_

—

63,493

60

Byggnaders underhåll..............................................................

—

—

8,000

—

Inventarier och husgeråd ..................

—

—

2,500

—

Parkens vård..................................................

900

Stipendier ................................................

6,000

300

Kaserneringskostnader för betjeningen.............................................

—

—

—

Extra utgifter........................................

Summa omkostnader kronor 36,025: 10

—

—

6,306

40

Summa kronor

—

—

87,500

—

Anm. 1. Om brist på någon titel uppstår, må till betäckande deraf användas å andra titlar möjligen
uppkommande besparingar, under vilkor att anslaget i sin helhet icke öfverskrides.

Anm. 8. Af de å anslaget uppkommande besparingar eller, om dessa dertill ej lemna tillgång,
af fjerde hufvudtitelns allmänna besparingar utgå till dertill berättigade dagaflöning och fourrageersättning
för skottdag.

Anm. 3. Stabspersonalen (slottspastorn och veterinären dock undantagna) samt kompanibefälet
erhålla servisersättning enligt tariffen i inqvarteringsordningen för Stockholms stad samt öfrig inqvartering
in natura, äfvensom kostnadsfritt bostad å Karlberg för hästskötare och stallrum derstädes för
tjenstehästar. Betjeningen åtnjuter inqvartering med servis in natura samt erforderligt bränsle och lyse.
I mån af utrymme må chefen upplåta bostad åt skolans lärare.

Anm. 4. Chefen eger dispositionsrätt öfver Karlbergs kungsgård m. m. på sätt i nådiga brefven
den 23 maj 1815, den 26 januari 1894 och den 12 november 189 7 blifvit bestämdt, dock att all den
kontanta uppbörd, som på grund af denna dispositionsrätt inflyter, skall till statsverket inlevereras.