Statsutskottets Utlåtande N:o 43.
1
N:o 43.
Ank. till Eiksd. kansli den 11 april 1899, kl. 3 «. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godtgörelse
till dem, som lidit förluster genom de af f d.
svenske och norske konsuln i New-York K. Woxen i
svenska ärenden begångna förskingringar.
(1 U. A.)
Uti en till Kiksdagen den 6 mars innevarande år aflåten proposition
(n:o 68) liar Kongl. Maj:t föreslagit Kiksdagen att medgifva, att af
Sveriges andel i konsulkassans behållning måtte få användas ett belopp
ej öfverstigande 73,300 kronor att till dem, som lidit förluster genom de
af f. d. svenske och norske konsuln i New-York Karl Woxen i svenska
ärenden begångna förskingringar, utbetalas till godtgörande af samma
förluster, under vilkor att de, som sålunda erhöllc godtgörelse, på utrikesdepartementet
öfverläte sina på ifrågavarande förskingringar grundade
fordringsanspråk mot Woxen.
Till statsrådsprotokollet den 6 mars 1899 har herr ministern för
utrikes ärendena i denna fråga anfört följande:
F. d. konsul Woxen hade utnämnts till de Förenade rikenas konsul
i New-York den 12 juni 1891. Under sin föregående tjenstetid, först
Bih. till Riksil. Prof. 1899. 4 Samt. 1 Afd. 27 Käft. (N:o 43). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 43.
såsom andre sekreterare i utrikesdepartementet, derpå såsom legationssekreterare
och slutligen såsom chef för utrikesdepartementets handelsoch
konsulatafdelning, hade han städse ådagalagt stor duglighet i sitt
arbete och ett oklanderligt uppförande samt tillvunnit sig sina förmäns
förtroende.
Anmärkning mot Woxen under hans tjenstgöring såsom konsul
hade förekommit 1893—1894 med anledning af uteblifven årsberättelse
för år 1892, men han hade såsom skäl för sitt dröjsmål anfört, att de
statistiska uppgifter, hvilka borde ligga till grund för årsberättelsen, icke
utkomme förrän under sommaren året näst efter det, för hvilket berättelsen
borde afgifvas, och att konsulatet under sommaren vore mest
tyngdt af arbete.
De af Woxen såsom konsul i New-York till utrikesdepartementet
afgifna räkenskaper rörande konsulat- och expeditionsafgifter hade alltid
varit uppgjorda med omsorg och noggrannhet. Anledning till anmärkning
mot Woxen hade likväl å nyo yppa! sig under senare hälften afår
1897, enär han icke förr än i oktober månad till utrikesdepartementet
inkommit med konsulatets räkenskaper för lista halfåret 1897. Herr
ministern för utrikes ärendena hade då till Woxen aflåtit en skrifvelse,
deri han uttalat sitt missnöje med den försumlighet, Woxen sålunda låtit
komma sig till last, samt ålagt honom att för framtiden afsända konsulatets
halfårsräkenskaper så tidigt, att de kunde komma utrikesdepartementet
till banda, räkenskaperna för förra halfåren före utgången af juli
månad och räkenskaperna för senare halfåren före utgången af januari
månad påföljande år.
De inkomna räkenskaperna för lista halfåret 1897 hade icke gifvit
anledning till någon anmärkning från utrikesdepartementets sida.
Då emellertid vid utgången af januari månad 1898 räkenskaperna
för 2:dra halfåret 1897 icke inkommit till departementet, samt tvenne
under förra hälften af februari i ärendet till Woxen aflåtna telegram förblifvit
obesvarade, hade genom telegram den 22 i samma månad Kongl.
Majits minister i Washington anmodats att förständiga Woxen att genast
till departementet insända berörda räkenskaper. Den 23 i sistnämnda
månad hade derpå räkenskaperna afsändts från New-York och framkommo
till utrikesdepartementet den 9 derpå följde mars.
Ej heller mot dessa räkenskaper hade skäl till anmärkning förekommit.
Kedan på hösten 1897 hade Woxen på grund af sin sålunda visade
Statsutskottets Utlåtande N:o 43.
3
försumlighet fått sig ålagdt att till utrikesdepartementet remittera så stort
belopp af de vid konsulatet inneståeude konsulat- och expeditionsafgifter,
som icke vore nödvändiga för bestridandet af konsulatets utgifter. Då nu
af räkenskaperna för 2:dra halfåret 1897 inhemtades, att konsulatets
behållning af konsulat- och expeditionsafgifter vore större, än som skäligen
kunde vara erforderligt för bestridande af de för konsulatets behöriga
skötsel nödiga utgifter, så hade herr ministern för utrikes ärendena den 18
mars 1898 till Woxen afsändt ett telegram med förfrågan, om konsulatafgiftsmedel
vore afsända till utrikesdepartementet, samt, derest så ej vore
förhållandet, om orsaken dertill. Då något telegrafiskt svar på detta
telegram icke under de närmaste dagarna ingått, hade i skrifvelse och
telegram den 24 i samma månad Kongl. Maj:ts minister i Washington
blifvit anmodat att afresa till New-York för att dels verkställa inventering
af konsulatets räkenskaper, dels ock företaga undersökning rörande
de försumligheter i sin tjensteutöfning, hvilka Woxen låtit komma sig
till last, hvarjemte ministern ålagts att omedelbart efter afslutandet af
ifrågavarande uppdrag per telegraf underrätta om resultatet af kassainventeringen
samt dervid meddela, huruvida han funnit anledning till så
allvarliga anmärkningar mot Woxen, att dennes försättande ur tjenstgöring
syntes nödvändigt. På grund af Woxens underlåtenhet att enligt utrikesdepartementets
befallning till departementet insända konsulat- och expeditionsafgifter,
hade hans lön för mars månad af departementet innehållits.
Den 25 mars 1898 hade emellertid från vicekonsuln i New-York
Chr. Eavn ingått telegrafiskt meddelande, att Woxen sedan flera dagar
varit frånvarande från sin embetslokal, samt att omständigheterna gjorde
det sannolikt, att han gjort sig skyldig till förskingring. Sedan enligt
ytterligare telegram från vieekonsul Eavn förskingring konstaterats, hade
Woxen den SO mars blifvit suspenderad i afvaktan på närmare utredning
angående de förhållanden, som stode i samband med hans afvikande.
På grund af hvad mot Woxen förekommit hade sedermera Kongl.
Maj:t vid föredragning i sammansatt statsråd den 13 maj 1898 behagat
förklara honom skild från sin befattning såsom konsul i New-York.
Oaktadt erforderliga åtgärder vidtagits för Woxens efterspanande
såväl i Amerika som ock å vissa orter i Europa, hade icke någon kännedom
om hans öde efter afvikandet från New-York kunnat vinnas, och
man sväfvade sålunda fortfarande i okunnighet om huruvida han ännu
vore i lifvet. I fråga om orsakerna till Woxens förskingringar hade den
i New-York kallna polisundersökning gifvit vid handen, att Woxen under
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 43.
de senare åren i hög grad idkat hasardspel. Dessa spel hade icke bedrifvits
i klubbar eller andra sådana lokaler i New-York, hvilka besöktes
af personer tillhörande Woxens samhällsställning, utan i spellokaler,
hvilka utgjorde tillhåll endast för äfventyrare och andra tvifvelaktiga
personer. Denna omständighet förklarade, att hvarken vicekonsul Eavn
eller andra tjensteman vid konsulatet i New-York, enligt hvad till utrikesdepartementet
meddelats, haft minsta aning om att Woxen vore förfallen
till spelpassion, och att ej heller någonsin någon medlem af den skandinaviska
kolonien i New-York hos utrikesdepartementet omförmält förhållandet.
Och utrikesdepartementet hade så mycket mindre skäl att misstänka, det
Woxen hade några större penningehehof, än dem hans lön kunde tillfredsställa,
som han enligt allas sammanstämmande utsago förde ett mycket
indraget och sparsamt lefnadssätt.
Sedan vicekonsul Ravn på grund af föreskriften i § 41 af konsulatförordningen
bestridt konsulsbefattningen i New-York under tiden från
Woxens försvinnande till början af nästpåföljde juni, hade förvaltningen
af befattningen från sistnämnda tidpunkt, enligt meddeladt förordnande,
öfvertagits af dåvarande t. f. vicekonsuln i London, numera utnämnde
generalkonsuln i Barcelona M. Ameen, hvilken intill den 15 nästlidne
februari förestått konsulatet.
Med skrifvelse den 31 december 1898 hade Ameen till utrikesdepartementet
insändt redogörelse för de af Woxen begångna förskingringarna.
Af denna redogörelse framginge, att Woxen tillegnat sig såväl
konsulat- och expeditions af gifter, hvilka han för konsulskassans räkning
omhänderhaft, som ock
andra penningmedel, som blifvit honom i hans egenskap af svensk
och norsk konsul anförtrodda.
De till den förra kategorien hörande medlen utgjorde omkring kronor
37,500, deraf, enligt den proportion, efter hvilken de Förenade rikena
bidroge till konsulskassans inkomster med såväl konsulat- och expeditionsafgifter
som direkta anslag och enligt hvilken konsulskassans utgifter och
besparingar fördelades på de båda rikena, belöpte på Sverige omkring
kronor 15,400 och på Norge omkring kronor 22,100.
Ben senare kategorien utgjordes, hvad anginge svenska ärenden, af:
1) arfsmedel, bestående dels af qvarlåtenskap
efter i Amerika aflidne svenskar, hvilka medel Woxen
antingen utan särskild fullmagt på grund af sin embetsställning
eller ock med stöd af för honom utfärdade
Statsutskottets Utlåtande N:o 43.
5
fullmagter, lyft hos amerikanska myndigheter för att
tillställas vederbörande arfvingar, dels ock af medel,
som utfallit i ett dödsbo här i landet, och hvilka tillstälts
Woxen för att utbetalas till arfvinge i Förenta
staterna, tillhopa ................................................................... dollars 12,378: 92
De nämnda fullmagterna hade i somliga fall
tillstälts Woxen genom utrikesdepartementet, i andra
fall direkt från arfvingarna.
2) andra belopp, som af en eller annan anledning
blifvit Woxen af enskilda personer på grund af
hans officiella ställning anförtrodda för att disponeras
i enlighet med honom meddelade föreskrifter ............. » 6,323: 67
samt
3) belopp, hvilka blifvit af svenske sjömän till
konsulatet i New-York inbetalda för att hemsändas till
Sverige .................................................................................. » 861: 20
Utgörande sålunda sammanlagda beloppet af de
utaf Woxen i svenska ärenden förskingrade medel dollars 19,563: 79
Af norska medel hade Woxen gjort sig skyldig till förskingring
af sammanlagdt dollars 9,186: 78.
Af de sålunda förskingrade medlen syntes endast en ytterst ringa
del komma att kunna täckas af utdelningen i Woxens bo. Utredningen
af boet, hvilken verkstäldes af norska departementet för det inre, vore
ännu ej afslutad. Enligt ingångna meddelanden vore Woxens tillgångar
följande:
a) en del i New-York qvarlemnade effekter, hvilka värderats till
dollars 200 ä 250, men vid försäljning antoges komma att inbringa allenast
ett mindre belopp;
b) en del i Kristiania befintliga böcker och andra effekter;
c) en lifförsäkringspolice i lifförsäkringsbolaget »Equitable Assurance
Society of New-York» för dollars 5,000. Denna police, hvilken af den
person, till hvilkens förmån den blifvit af Woxen tagen, öfverlåtits
å konsulskassan, hade jemlik! Kongl. Maj:ts beslut den 9 december
1898 blifvit till bolaget återförsåld för dollars 384: 93, hvilkct belopp
influtit till konsulskassan; samt
d) två lifförsäkringspolicer i lifförsäkringssällskapet »Idun» i Kristiania,
en hvar lydande på kr. 5,000, för hvilka premierna blifvit af
Woxen till fullo inbetalda. Dessa policer, hvilka egde ett sammanlagdt
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 43.
återköpsvärde af kr. 4,500, hade varit pantförskrifna till »Idun» för en
skuld af kr. 3,340. Jemlik! beslut den 23 sistlidne januari hade Kongl.
Maj:t förordnat, att denna skuld skulle inlösas, mot det att skuldförbindelsen
jemte de båda pantförskrifna lifförsäkringarna öfverlätes till departementet
för det inre.
Utom dessa tillgångar både Woxen efterlemna!
a) sju lifförsäkringspolicer i lifförsäkringsbolaget »Mutaul Eeserve
Fund Life Association» i New-York till sammanlagdt belopp af dollars 10,000,
å hvilka policer premierna icke varit af Woxen till fullo inbetalda. Då,
enligt hvad ministern i Washington upplyst, föga utsigt förefunnes att
någonsin utfå ens någon del af ifrågavarande lifförsäkringar, både Kongl.
Maj:t den 19 december 1898 förklarat, att samma lifförsäkringar icke
skulle genom inbetalning med allmänna medel af förfallande premier vidmagthållas
efter den tid, för hvilken vederbörliga premier dittills blifvit
erlagda, eller intill slutet af februari 1899;
b) en lifförsäkringspolice i »Idun» för kr. 10,000 å hvilken årspremien
icke blifvit fullständigt inbetald. Enär på denna police bvilade
s. k. sjelfmordsklausul, innebärande att, om den försäkrade beginge sjelfmord,
policen blefve ogiltig, både Kongl. Maj:t jemlikt ofvanberörda
beslut den 23 sistlidne januari förordnat, att denna police icke skulle
genom fortsatta premieinbetalningar af allmänna medel för framtiden vidmagtbållas;
samt
c) ett i »Bank of New-York» innestående belopp af dollars 155: 39,
hvilket likväl, enligt hvad ministern i Washington uttalat, syntes böra
lemnas utan afseende, då dess utfående från banken skulle vara förenadt
med så många rättsförbandlingar och omkostnader, att intet skulle komma
att af beloppet återstå.
Det af Woxen förskingrade belopp af konsulat- och expeditionsafgifter
utgjorde svenska och norska statsverkens direkta förlust. Att
Woxen kunnat komma i tillfälle att tillgripa en så betydlig afgiftssumma
berodde, som ofvan nämnts, derpå, att ban icke stält sig till efterrättelse
utrikesdepartementets honom gifna befallning att till departementet insända
den för konsulatet obeböfliga behållningen af dylika afgifter och sedermera,
innan det till ministern i Washington lemnade uppdrag att inventera
kosulatets kassa hunnit utföras, afvikit från konsulatet.
Hvad de förluster anginge, som genom Woxens förskingringar
tillskyndats enskilda personer, så syntes visserligen svenska staten, hvilken
enligt gällande lagstiftning icke i allmänhet vore rättsligen förpligtad att
godtgöra skada, som af tjensteman genom felaktig eller bedräglig embets
-
Statsutskottets Utlåtande N-.o 43.
7
förvaltning kunde förorsakas enskilde, icke hafva någon förbindelse att
ersätta berörda förluster. Starka billigketsskäl talade emellertid för att
staten beredde godtgörelse för desamma. Då vederbörande för erhållande
af bistånd för utfående af i Förenta staterna fallna arf eller i andra
ekonomiska angelägenheter bänvändt sig till Woxen i hans egenskap af
de Förenade rikenas konsul derstädes, så både de med skäl kunnat förvänta
att icke derigenom blifva utsatta för ekonomisk förlust.
I vissa af arfsmålen både utrikesdepartementet biträdt de härvarande
arfvingarne för att genom konsulatet i Xew-York utfå arfsmedlen.
Någon skyldighet för departementet att i dylika mål lemna biträde förefunnes
icke, men sedan lång tid tillbaka både det varit en antagen
praxis, att departementet åtoge sig dylika uppdrag samt i så fall för
uttagande af arf anlitade våra konsuler, såväl de olönade som de lönade.
Departementets befattning med sådana ärenden bestode vanligen i att
upprätta och införskaffa samt till vederbörande konsul utsända de för
arfvets utbekommande nödvändiga legala handlingar samt att sedermera
mottaga arfsbeloppen och låta dem tillställas respektive arfvingar. Utredningen
af dödsboen toge ofta mycket lång tid, och i de fall, då departementet
på grund af dröjsmål med arfsmedels insändande haft anledning
att från vederbörande konsul inhemta upplysning om orsakerna till sådant
dröjsmål, både det vanliga svaret varit, att boutredningen då ännu icke
kunnat afslutas. Departementet både derför icke förrän på allra sista
tiden före Woxens afvikande haft någon grund att misstänka honom för
oredlighet.
Beträffande de under 3) omförmälda förskingringar eller de belopp,
hvilka blifvit af sjömän till Woxen inbetalda för att hemsändas till Sverige,
ville herr ministern för utrikes ärendena erinra, att sådana inbetalningar
skett med stöd af kongl. brefvet den 21 november 1868 och kommerskollegii
kungörelse den 15 december samma år, hvarigenom svenske
sjömän tillagts rättighet att genom vissa konsulat, till hvilka konsulatet
i New-York hörde, få penningar befordrade till hemlandet; och när en
sjöman begagnade det sålunda anvisade sättet för penningförsändelser,
borde han icke derigenom tillfogas någon förlust.
Eu särskild anledning till att staten nu borde träda emellan vore,
att de flesta personer, som lidit förluster genom Woxens förskingringar,
tillhörde de mindre bemedlade klasserna och sålunda tyngre drabbades
af förlusterna.
Vidare ville herr ministern för utrikes ärendena erinra, att Riksdagen
år 1891 modgifvit, att till godtgörande af den förlust, som till
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:0 43.
skyndats fanjunkaren 0. Tk. Bäfverfeldt och hans hustru derigenom, att
f. d. svenske och norske generalkonsuln i Geneve A. M. von Schack,
som för makarne Bäfverfeldts räkning uppburit hustru Bäfverfeldt, enligt
testamente efter enkan Teresia l’Orsa i Schweiz tillfallna medel, Fr.
23,163: 10, men underlåtit att derför redovisa, af Sveriges innestående
andel i konsulskassan finge till makarne Bäfverfeldt utbetalas ett belopp
af kr. 16,677: 43.
Herr ministern för utrikes ärendena ansåge sålunda, att ersättning
från allmänna medel borde beviljas de personer, som i svenska ärenden
lidit förluster genom Woxens förskingringar. Såsom ofvan omförmälts,
utgjorde dessa förluster ett belopp af dollars 19,563: 79. Härifrån borde
dock afdragas de expeditionsafgifter, hvilka bort tillkomma Woxen, derest
full redovisning skett i de mål, der förskingring förekommit, eller tillsammans
dollars 124: 79. Det ersättningsbelopp, som skulle komma att
utgå, utgjorde alltså dollars 19,439: —, efter en medelkurs af 1 dollar
= kr. 3: 77, motsvarande kronor 73,285: 03.
Anvisande härför af särskild! anslag erfordrades icke, då beloppet
kunde utgå af Sveriges andel i konsulskassans behållning.
Herr ministern för utrikes ärendena omförmälde slutligen, att
kongl. norska regeringen till norska Stortinget gjort framställning om
dess samtycke till att erforderliga medel till täckande af de förluster,
som genom Woxens förskingringar i norska embetsärenden drabbat enskilda
personer eller åtskilliga under konsulatet i New-York lydande vicekonsuler,
måtte utbetalas från norska statskassans kontanta behållning.
I händelse af skadestånds utbetalande från konsulskassan, ansåges
de personer, hvilka erhölle dylikt skadestånd, böra på utrikesdepartementet
öfverlåta sina på de af Woxen begångna förskingringarna grundade
fordringsanspråk mot honom.
Under hänvisning till den sålunda i statsrådsprotokollet lemnade
utredning och på de derstädes anförda skäl får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 11 april 1899.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1899.