Statsutskottets Utlåtande N:o 29.
3
N:o 29.
Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1899 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om löneförbättring för vissa betjente
vid statens jernvägar.
(R. A.)
I den till Riksdagen aflåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under sjette hufvudtiteln föreslagil
Riksdagen medgifva att, med ändring af bestämmelserna i nu gällande
aflöningsreglemente för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar
om högsta arfvode för lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och
kolvakt, arfvode inom tolfte löneklassen med årligt belopp af 780 kronor
måtte kunna tilldelas lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och
kolvakt.
Med erinran att det af Kongl. Maj:t den 15 oktober 1897 utfärdade,
af Riksdagen godkända aflöningsreglementet för tjenstemän och
betjente vid statens jernvägar trädde i kraft den 1 januari 1898, har
statsrådet och chefen för civildepartementet till det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet för den 13 sistlidne januari anmält,
hurusom jcrnvägsstyrelsen i skrifvelse den 20 december 1898 redogjort
för de framställningar angående ändring i reglementet, som från större
eller mindre grupper af tjenstemän eller betjente inkommit.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 29.
Rörande de flesta af dessa ansökningar hade af olika anförda
grunder jernvägsstyrelsen funnit sig icke hafva skäl att föreslå några
ändringar; men i två fall hade styrelsen ansett sig böra afgifva ändringsförslag,
nemligen dels rörande lokomotivputsare, vagnputsare,
pumpare och kolvakter och dels beträffande manlige kontorsskrifvare
hos styrelsen. Den af jernvägsstyrelsen föreslagna löneförbättringen
för sistnämnda tjensteman har emellertid icke föranledt någon Kongl.
Maj:ts framställning till Riksdagen.
Hvad anginge aflöningsförmånerna för lokomotivputsare, vagnputsare,
pumpare och kolvakter, hade, enligt hvad af statsrådsprotokollet vidare
inhemtas, jernvägsstyrelsen lemnat följande redogörelse.
Enligt 1874 års aflöningsreglemente kunde denna grupp bland
maskinafdelningens betjente i jemförelse med de stora grupperna af
lägre ban- och trafikbetjening, banvakterna och stationskarlarne, erhålla
tre löneklasser högre än banvakterna och en högre än stationskarlarne,
i det att nemligen maximiarfvodet utgjorde för lokomotiv- eller vagnputsare,
pumpare och kolvakt 720 kronor, för stationskarl 660 kronor
och för banvakt 540 kronor. Härvid vore dock att märka, att stationskarlarne
och banvakterna men icke bemälde maskinbetjente åtnjöte
beklädnadsersättning till årligt belopp af 96 kronor och att samtliga
banvakter och ett icke ringa antal stationskarlar i stället för inqvarteringsersättning
åtnjöte fri bostad in natura jemte vedbrand, något
som deremot icke annat än rent undantagsvis vore fallet med ifrågavarande
maskinbetjente.
Då styrelsen den 26 november 1892 afgaf sitt förslag till nytt
aflöningsreglemente, hade styrelsen, hvad banvakterna beträffade, förordat
förhöjning i deras maximiarfvode med en löneklass eller till 600
kronor samt, hvad stationskarlarne beträffade, föreslagit inrättandet af
särskilda signal-, vexel- och magasinskarlsbefattningar med ett maximiarfvode
af 720 kronor, hvarjemte styrelsen ifrågasatt anvisandet af särskilda
tilläggsarfvoden af 60 kronor för år åt banvakter och stationskarlar,
hvilka viss tid tjenstgjort å särdeles dyr ort i Norrland.
För ofvanbemälda maskinbetjente hade styrelsen deremot under då
för handen varande förhållanden ansett sig icke kunna föreslå annan
löneförbättring än höjning, såsom för all annan distriktspersonal, af inqvarteringsprocenteu
till 20 procent jemväl för personal i andra orter
än Stockholm, Göteborg och Malmö, äfvensom höjning af det i sjelfva
verket dock endast nominelt gällande minimiarfvodet.
Den proposition angående lönereglering för personalen vid statens
jernvägar, som Kongl. Maj:t den 29 januari 1897 aflåtit till Riks
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 29.
5
dagen, liade, såsom styrelsen och jemväl 1893 års jernvägskomité, föreslagit,
upptagit högsta löneklassen för stationskarlar till 660 kronor, för
banvakter till 600 kronor och för nu ifrågavarande maskinbetjening till
720 kronor, hvarjemte, i enlighet med hvad 1893 års jernvägskomité
förordat, föreslagits, att stationskarl, hvilken tjenstgjorde såsom signalkarl,
vexelkarl eller magasinskarl vid större station, skulle kunna erhålla
ett tilläggsarfvode efter högst 60 kronor för år. Denna Kongl.
Maj ris framställning hade bifallits af Riksdagen, med undantag af att
högsta arfvodet för banvakt, med anledning af väckt motion, af Riksdagen
uppförts med 660 kronor.
Detta Riksdagens beslut i förening med den omständighet, att ett
inom Riksdagen likaledes väckt förslag om förhöjning af stationskaris
maximiarfvode med två löneklasser varit nära att erhålla majoritet inom
Riksdagen, hade föranledt styrelsen att den 20 december 1897 till
Kongl. Magt ingå med hemställan, att maximiarfvodet för stationskarl
måtte bestämmas till 720 kronor; och hade den framställning, Kongl.
Maj:t i sådant hänseende gjorde hos 1898 års Riksdag, jemväl vunnit
Riksdagens bifall.
Genom 1897 och 1898 årens Riksdagars beslut hade maximiarfvodet
för de stora grupperna af lägre ban- och trafikbetjening alltså blifvit
faststäldt en klass högre, än hvad styrelsen år 1892 såsom regel ifrågasatt
och Kongl. Maj:t i löneregleringspropositionen till 1897 års Riksdag
föreslagit. Vid sådant förhållande hade det synts styrelsen böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke förhöjning meden löneklass jemväl
för ofvan omförmälda stora grupp af lägre maskinbetjening borde ega rum.
Till stöd för en dylik förhöjning af lokomotiv- och vagnputsares
samt pumpares och kolvakts maximiarfvode talade icke allenast nyss
antydda förhållande, att ställningen inbördes i arfvodeshänseende mellan
de stora grupperna af lägre ban-, maskin- och trafikpersonal derigenom
skulle blifva densamma som Kongl. Maj:ts proposition till 1897 års
Riksdag upptoge i enlighet med hvad såväl styrelsen som 1893 års
jernvägskomité föreslagit. Jemväl nu rådande förhållanden på den allmänna
industriella arbetsmarknaden inom landet — förhållanden, Indika
icke kunde anses vara af endast öfvergående art — syntes nemligen
göra en förhöjning af den ifrågavarande maskinpersonalens aflöning
behöflig och lämplig. Då styrelsen år 1892 afgaf sitt förslag till lönereglering,
hade ej mindre prisen på lifsförnödenheter och dylikt än
äfven de allmänna arbetslönerna varit betydligt lägre än för närvarande;
och ingen annan grupp af den ordinarie jernvägspersonalen torde kunna
anses stå do egentliga industriarbetarne närmare och taga mera intryck
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 29.
af deras löneförhållanden och ställning i allmänhet än nu ifrågavarande
maskinbetjente. Särskilt under år 1898 hade också vid flera tillfällen
svårighet mött att med ordinarie innehafvare besätta lediga tjänster
inom förevarande grupp, enär vederbörande såsom extra kunnat betinga
sig högre löneförmåner och förty vägrat att utbyta sin extra anställning
mot en ordinarie sådan. Vigten för statsbaneförvaltningen att
alltid kunna påräkna en fast stam af ordinarie betjente af det slag,
hvarom nu vore fråga, läge dock i öppen dag.
Af dessa skäl syntes förhöjning med en löneklass böra ega rum i
lokomotiv- och vagnputsares samt pumpares och kolvakters maximiarfvode.
Beträffande det inflytande den ifrågasatta förhöjningen skulle hafva
på de betjeningsgrupper, som i aflöningsreglementet stode den ifrågavarande
nära, hade jernvägsstyrelsen vidare anfört, att ett bifall till styrelsens
nu framstälda förslag om höjning af maximiarfvodet för den
stora gruppen af lägre maskinbetjening icke behöfde såsom en konseqvens
medföra aflöningshöjning jemväl för närstående grupper af betjente.
Den nu å löneskalan närmast högre befintliga gruppen, vagnsmörjarne,
hade vid 1897 års lönereglering fått sitt ordinarie arfvode
förhöj dt med två löneklasser eller från 660 kronor till 780 kronor; och
denna personal åtnjöte dessutom i sin egenskap af tågbetjening milpenningar.
Någon förhöjning i aflöningen för öfriga grupper af den lägsta
betjeningen syntes ej heller af nyssberörda anledning kunna ifrågakomma,
då kontorsvakts- och notisbärarebefattningarna enligt regeln
endast vore öfvergångsplatser, hvilka innehades af helt unga, ogifta män,
samt den jemförelsevis fåtaliga gruppen »portvakter» vid 1897 års lönereglering
fått sin aflöning bestämd derigenom, att en särskilnad egde
rum mellan å ena sidan portvakter vid maskinafdelningen, hvilka likstäldes
med portvakterna vid hufvudstationerna, och å andra sidan öfriga
portvakter. Åt portvakterna torde dessutom jemväl i de fall, der
sådant nu ej egde rum, fri bostad in natura kunna anskaffas.
I händelse af bifall till styrelsens framstälda förslag till maximiarfvode
för. lokomotiv- och vagnputsare, pumpare och kolvakter, skulle
alltså samtliga de tre stora grupperna af lägre ban-, maskin- och trafikbetjening
hafva erhållit löneförbättring med en klass utöfver hvad
löneregleringspropositionen till 1897 års Riksdag afsåge.
I fråga om den föreslagna förhöjningen med en klass af lokomotivputsares,
vagnputsares, pumpares och kolvakters maximiarfvode har
departementschefen erinrat om hvad han till statsrådsprotokollet för den
14 januari 1898 anförde vid frågan om aflöningsförhöjning för stations
-
Statsutshottets Utlåtande N:o 29.
7
karlar, nemligen att, då det icke kunde påvisas, att den aflöningsskala
för betjente vid distrikten, som af 1893 års jernvägskomité upprättats,
saknade inre sammanhang, eller att vid densammas upprättande skälig
hänsyn icke tagits till någon omständighet, som kunnat utöfva afsevärdt
inflytande på betjeningens inbördes ställning i aflöningshänseende,
måste af en ändring på en punkt följa, att fråga uppstode om ändring
jemväl för närmast stående betjentklass.
1897 års Riksdag höjde, fortsätter departementschefen, maximiarfvodet
för banvakter och 1898 års Riksdag — efter derom af Kongl.
Maj:t framstäldt förslag — maximiarfvodet för stationskarlar. Nu syntes
af jernvägsstyrelsens utredning, att rättvisan fordrade, att jemväl den
tredje stora gruppen af lägre betjente, nemligen maskinafdelningens,
erhölle en motsvarande höjning af maximiarfvodet.
Jernvägsstyrelsen hade ock visat, att en sådan förhöjning icke behöfde
draga flera löneförbättringar med sig, utan att härmed den jemnvigt
i skalan, som år 1897 rubbades, blefve på alla håll återstäld. Härvid
måtte ock erinras, att, då statsutskottet år 1898 afstyrkte ett af
enskild motionär väckt förslag om den nu ifrågasatta löneförbättringen,
utskottet såsom skäl för sitt afstyrkande, bland annat, anförde, att det
syntes vara i hög grad betänkligt att vidtaga jemkningar i lönevilkoren
för särskilda klasser af personalen, utan att tillförlitlig utredning förebragts
om den inverkan, en sådan åtgärd skulle utöfva på dessa klassers
ställning i förhållande till den öfriga tjenstepersonalen, och att utskottet
på grund deraf icke ansåge sig böra på enskild motionärs framställning
tillstyrka dylika ändringar i lönestaten.
Den ökade kostnad, som skulle uppstå genom den föreslagna förhöjningen
uti ifrågavarande maskinbetjenings högsta medgifna arfvode,
kunde, enligt hvad departementschefen från jernvägsstyrelsen inhemtat,
beräknas till omkring 3,600 kronor för år 1900.
På grund af hvad till statsrådsprotokollet sålunda blifvit anfördt,
får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 3 mars 1899.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.