Statsutskottets Utlåtande N:o 100.

1

»

Ant. till Riksd. kansli den 9 maj 1899 kl. 3 e. m.

ST:o lOO.

Utlåtande, i anledning af väckt motion i fråga om
upphörande af det från viss jord i Skåne, Halland och
Blekinge utgående landgillet, äfven kalladt smörränta.

(I. A.)

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad
motion (n:o 84) har herr J. Bengtsson i Bjernalt föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärder till
en fullständig utredning angående det från viss jord, de s. k. Halländska
kyrkohemmanen, i Halland äfvensom det från viss jord i Skåne och Blekinge
till kyrkor och presterskap utgående landgillet och smörräntan samt
derefter till Riksdagen afgifva det förslag angående deras fullständiga
upphörande, hvartill berörda utredning kan föranleda.

Till stöd för sitt förslag har motionären hufvudsakligen anfört följande:

Genom lagen den 2 december 1892 om afskrifning af grundskatterna
hade våra uråldriga skatteförhållanden underkastats en genomgripande
förändring. En vigtig grundsats hade fastslagits genom ifrågavarande lagstiftning:
att all jord, oberoende af natur, skulle efter lika och samma
grunder beskattas. Genom grundskatteafskrifningen hade väl i hufvudsak
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 4 Sami. 1 Åfd. 59 Iläft. (N:o 100). 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 100.

berörda syfte vunnits, men på grund af den olika historiska utvecklingen
i det egentliga Sverige och de fordom danska provinserna Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän hade i dessa provinser, trots afskrifningen, en hel
del oegentligheter i jordens beskattning kommit att qvarstå. Det vore
naturligt, att dessa förhållanden skulle ådraga sig lagstiftarnes uppmärksamhet.
Också hade på Kongl. Maj:ts derom framstälda propositioner sistförflutne
Riksdag beslutat afskrifning af den på viss jord inom Skåne m. fl.
provinser hvilande kyrkotionden och upphörande af den i Göteborgs och
Bohus län utgående landsskylden äfvensom upphörande af den i Skåne,
Halland och Blekinge utgående helgonskylden. Härmed komme nämnda
qvarlefvor af ett urgammalt och föråldradt skattesystem att försvinna. I
den mån andra med nu nämnda pålagor likartade, från viss jord utgående
afgifter ännu qvarstode, borde åtgärder vidtagas för deras upphörande.
Denna uppfattning hade äfven Riksdagen förklarat sig hysa. I skrifvelsen
om och i hvad mån landsskylden i Bohuslän måtte kunna upphöra, hade
nemligen Riksdagen yttrat, att Riksdagen hyste den åsigt, att de uråldriga
skatteförhållandena i vårt land, så vidt möjligt, borde ordnas, och det
vare sig oegentligheter i skatteväsendet berörde större eller mindre delar
af landet, samt att Riksdagen i öfverensstämmelse med denna uppfattning
ansåge önskvärdt, att den under benämning landsskyld inom vissa delar
af Göteborgs och Bohuslän utgående skatt, som vore en qvarlefva af föråldrade
skatteformer, måtte kunna försvinna. Med stöd af detta Riksdagens
eget uttalande har motionären nu velat fästa Riksdagens uppmärksamhet
på den från viss jord i Halland under namn af landgille eller
smörränta utgående skatten. Att detta landgille vore af väsentligt samma
natur som omförmälda afgifter, om hvilkas upphörande beslut fattats,
vore otvifvelaktigt.

Den med reformationen sammanhängande indragningen af kyrkans
egendom till kronan hade, enligt hvad motionären vidare anfört, olika omfattning
i Sverige och Danmark. I Sverige hade så väl biskoparnes som
kyrkornas öfverflödiga egendom äfvensom a/8-delar af tionden indragits;
i Danmark hade reduktionen egentligen endast rigtats mot biskoparnes
egendom och den dem förbehållna V3-del af tionden. För Danmarks del
hade berörda förhållanden ordnats genom 1537 års kyrkoordinans och
Ribe artiklar af år 1542. Vid de fordom danska provinsernas afträdande
till Sverige hade ingen förändring skett i det genom omnämnda författningar
ordnade förhållandet mellan kronan och kyrkan. Härmed sammanhängde
den olikhet i de pa jorden hvilande afgifter, som förefunnes

Statsutskottets Utlåtande N:o 100.

3

mellan dessa landskap och det egentliga Sverige. Ty då i det egentliga
Sverige den från kyrkan indragna tionden och räntorna inginge i grundskatten,
och med dennas afskrifning komme att försvinna, vore i de fordom
danska provinserna så väl kyrkofonden som en del till kyrkorna
anslagna räntor kyrkorna fortfarande förbehållna, och berördes dessa från
jorden utgående skatter icke af grundskatteafskrifningen, ehuru de eljest
hade s^fcnma ursprung som grundskatten.

Smörräntan utgjordes i allmänhet till kyrkorna, men stundom också
till presterskapet med olika belopp på olika hemman. Den utginge både
från krono-skatte och frälsehemman. Numera erlades den icke in natura,
utan löstes efter medelmarkegångspriset. Huru denna från viss jord i
Halland, de s. k. Halländska kyrkohemmanen, under namn af landgille
eller smörränta utgående skatten uppkommit, kunde svårligen med full
säkerhet utredas. Med landgille förstodes ju i allmänhet den afgift, som
brukaren af annans jord hade att till jordegaren erlägga. Och landgillet,
så fattadt, sammanföll med den från viss jord i Göteborgs och Bohus
län utgående landsskylden, som ju närmast vore en afgift till kyrkan
från densamma tillhörigt jordområde. Kammarkollegium hade i sitt utlåtande
i fråga om upphörande af landsskylden erinrat, att den företedde
åtskilliga beröringspunkter med landgillet i Skåne, Halland och Blekinge.
Detta vore rigtigt endast i den mån landgillet utginge såsom ersättning
för ett oftast till läge och storlek okändt, kyrkan tillhörigt jordområde,
som vanligen benämnes »fästa». Emellertid kunde det genom Falkmans
undersökning om de s. k. Halländska kyrkohemmannen anses vara till
fullo bevisadt, att rätt till landgille icke nödvändigt grundade sig på
eganderätt till den jord, från hvilken landgillet utginge. På ett öfvertygande
sätt hade han nemligen visat, att i Lunds Landebok, som upprättades
för att lemna upplysning om kyrkornas och presterskapets egendom,
beskrifning alltid lemnades på jorden, om kyrkan hade eganderätt
både till jorden och det derifrån utgående landgillet, samt att, då endast
landgillet omnämndes, kyrkan ej heller gjorde anspråk på den jord, från
hvilken detsamma utgick. Hvad den s. k. smörräntan anginge, så erlades
den också i de flesta fall, utan att såsom grund för dess utgörande kunde
åberopas någon som helst eganderätt till hemmanet i dess helhet, på
hvilket den hvilade, eller visst inom detsamma beläget område, 8. k.
»fästa». I sjelfva verket borde en närmare undersökning kunna visa, att
smörräntan oftast hade samma ursprung som tionden. I förut omnämnda
1537 års kyrkoordinans hette det nemligen, då föreskrift lemnades om

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 100.

tiondens utgörande: »dock skola de uti Halland, Blekinge och Lister, som
icke gifva sädestionde, betala smörtionde eller annat, som de af gammal
tid gjort hafva». Af denna föreskrift framginge, enligt motionärens förmenande
otvetydigt, att smörräntan vore att likställa med tionden.

Möjligen kunde äfven smörräntan i vissa fall vara likartad med den
i det Övriga Sverige från jorden utgående gamla hemmansräntan, hvilken
utgick in natura och stundom äfven erlades i smör. I så fall hade. denna
ränta blifvit kyrkan förlänad antingen af kronan eller enskilda. Det var
icke ovanligt, att hemmansräntor anslogos till kyrkan, och särskildt i
Danmark vid reformationens införande hade en del kyrkor fått sina inkomster
ökade derigenom, att de försågos med hemmansräntor. Kristian
III hade nemligen, som det heter, låtit »rikligen försörja kyrkor, skolor,
hospitaler och prester med tillbörligt underhåll, och njöto dessa icke
allenast hvad de haft i biskoparnes tid, men de, som icke förr voro
tillbörligen försörjde, blefvo nu med mera räntor och underhåll försedde.
»

Denna kortfattade öfversigt gåfve enligt motionärens åsigt, vid handen,
att den från de s. k. Halländska kyrkohemmanen utgående smörräntan
stundom vore ersättning för brukandet af en kyrkan tillhörig
fästa, men att dock i de flesta fall ingen som helst kyrkans eganderätt
förefunnes till den jord, från hvilken smörräntan utginge; och borde den
då vara att betrakta såsom en af jorden utgående skatt, i intet afseende
olik den vanliga hemmansräntan eller tionden. Endast i det fallet att
smörräntan berodde på eganderätt till jord hade, enligt hvad motionären vidare
anför, genom kongl. kungörelsen den 22 oktober 1886, angående försäljning
af vissa kyrkolägenheter möjlighet beredts den jordegare, inom hvars
område eu dylik till läge okänd fästa förefunnes, att på vissa vilkor befria
sig från erläggande af det från detsamma utgående landgillet.

Dessa under olika namn från viss jord utgående afgifter vore efter
motionärens mening föråldrade. De uppbures ej längre af det allmänna
rättsmedvetandet. De gåfvo ofta anledning till tvister; den till utgifvande
af landgille pligtige, som med full eganderätt kommit i besittning
af sin jord, kunde icke förlika sig med eller finna rättvist, att å hans
jord skulle hvila andra och större bördor än å annan i öfrigt fullkomligt
likstäld jord.

Till den del smörräntan vore af samma natur som vanliga hemmansräntan
eller tionden, fastän kyrkan och presterskapet förbehållen, så syntes
det motionären, som om rättvisan och billigheten fordrade, att denna

Statsutskottets Utlåtande N:o 100.

5

ränta afskrefves i likhet med hvad redan skett med grundskatten och
kyrkotionden, eller att åtminstone någon utväg anvisades, hvarigenom berörda
ränta kunde upphöra att utgå. Och syntes det motionären, som om
man härvid äfven borde undersöka, huruvida icke beträffande upphörande
af den ränta, till grund för hvilken en verklig jordeganderätt
förefunnes, mera effektiva bestämmelser kunde uppställas än de i nyss
berörda kongl. kungörelse den 22 oktober 1886 angifna; och förestälde
sig motionären, att de rörande landsskyldens i Göteborgs och Bohus län
upphörande antagna grunder äfven i detta fall borde kunna finna tilllämpning.

Då emellertid en fullständig utredning vore af nöden för ett rätt
bedömande af detta skatteförhållande, och denna utredning, som för en
enskild person erbjöde nästan oöfverstigliga svårigheter, endast kunde
vinnas genom myndigheternas försorg, så ville motionären framställa det
förslag, förevarande motion innefattar.

Till en början har utskottet velat erinra, att ifrågavarande, frivilligt
åtagna skatt icke, på sätt motionären antyd t, kan vara att hänföra till
det slags onera, som inbegripes under benämningen grundskatter, de der
med hänsyn till deras uppkomst och beskaffenhet ansetts böra afskrifvas.

Landgillet eller smörräntan kan anses vara af två slag. En del utgår
från inom visst hemmans egoområde befintlig jordlägenhet, hvars läge i öfrigt
numera icke är kändt. 1 afseende å denna afgäld är tillfälle beredt till
dess upphörande genom att mellan församlingen och egaren af det hemman,
inom hvars område lägenheten finnes, aftal kan uppgöras om lägenhetens
försäljning enligt kongl. kungörelsen den 22 oktober 1886.

Det andra slaget af dessa räntor är eu afgäld, som ursprungligen
vid särskilda tillfällen förlänats kyrkor att utgå af viss jord och som
fortfarande qvarstår. Denna afgäld synes närmast vara att förlikna med
den från hemman och lägenheter i Göteborgs och Bohus län utgående
landskylden, om hvilken kammarkollegium i skrifvelse den 21 december
1S94 yttrat, bland annat, att, då den icke utgjorde någon af kronan på
kyrkor och presterskap öfverlåten rättighet, hvarken rättvisa eller billighet
syntes kräfva, att den skulle indragas till statsverket mot ersättning af
statsmedel, ej heller att staten eljest för dess afskaffande skulle ikläda
sig ekonomiska uppoffringar, men att vid sådant förhållande och då
vederbörande kyrkor och presterskap måste anses berättigade att allt
fortfarande åtnjuta den inkomst, landskylden för dem innebure, annan
Bill. till Rikad. Prof. 1899. 4 Sami. 1 Åfd. 59 Häft. 2

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 100.

utväg ej syntes kollegium vara att anlita för landskyldens upphörande,
än att möjlighet bereddes vederbörande landskyldsgifvare att friköpa sig
från skyldigheten att utgöra landskyld mot erläggande af ett belopp,
som motsvarade denna, kapitaliserad.

Kongl. Maj:ts i enlighet härmed till nästlidet års Riksdag aflåtna
proposition angående landskyldens upphörande blef ock af Riksdagen
bifallen.

Anledning till åtgärd från statens sida i fråga om upphörande af
landgillet och smörräntan synes för närvarande egentligen ej förefinnas
annat än beträffande det sistnämnda slaget af denna afgäld; och en
utredning i detta afseende anser utskottet böra åvägabringas för utrönande,
hvilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för upphörande af detta slag af
landgille och smörränta. Då emellertid vid en sådan utredning äfven det
andra slaget af förenämnda afgäld måste komma att beröras, torde utredningen
böra omfatta äfven dessa räntor, för den händelse deras upphörande
skulle kunna befrämjas och särskildt den i ofvannämnda kungörelse
af den 22 oktober 1886 omförmälda försäljning af vissa kyrkolägenheter
skulle kunna underlättas.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen, med anledning af herr Bengtssons
ifrågavarande motion, må hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
angående det från viss jord i Skåne, Halland och
Blekinge utgående landgillet eller smörräntan och
derefter vidtaga de åtgärder, som till befrämjande af
denna afgälds upphörande må befinnas vara af förhållandena
påkallade.

Stockholm den 9 maj 1899.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

STOCKHOLM, CENTRAL-TRYCKERIET, 18 9 9.