Bevillningsutskottets Betänkande A'':o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1899, kl. 7 e. m.

Betänkande, i anledning af föreslagen ändring af 47 § bränvinsförsäljningsförordningen.

(2:a A.)

I § 47 kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24
maj 1895 stadgas: »Husbonde ansvare för förbrytelse, som, med hans
vetskap, mot denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i
hans arbete antagen person, likasom vore förbrytelsen af husbonden
sjelf gjord.»

Uti motioner, väckta inom Andra Kammaren, har föreslagits
dels af herr E. A. Zotterman (motion n:o 103):

»att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, om och under hvilka vilkor sådan
ändring af § 47 i kongl. förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker kan och bör åstadkommas, att, i fråga om utskänkning
på olaga tid inom utskänkningslokal, ansvaret för förbrytelse mot
förordningen hufvudsakligen träffar husbonden, samt att Kongl. Maj:t
ville till kommande Riksdag inkomma med sådant förslag i frågan,
hvartill utredningen kan föranleda»;

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 5 Sami. 1 Afd. d Höft. (N:o 4.J

1

2

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 4.

dels ock af herr J. Byström (motion n:o 162):

Datt Riksdagen måtte för sin del besluta, att 47 § i kong!, förordningen
den 24 maj 1895, angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra spirituösa drycker, må erhålla följande förändrade lydelse:

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, likasom
vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord, derest icke omständigheterna
göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och
vilja, d

Uti den af herr Zotterman väckta motionens syfte har herr
A. Petri instämt.

Vid 1895 års riksdag väckte herr Zotterman en motion, i hvilken
han föreslog, att ur 47 § bränvinsförsäljningsförordningen skulle uteslutas
orden »med hans vetskap», så att husbonde blefve ansvarig för
förbrytelse, som mot förordningen beginges af hans hustru, husfolk eller
i hans arbete antagen person, äfven om husbonden ej varit derom medveten.
Till stöd för sitt förslag erinrade herr Zotterman bland annat
om bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer samt helsovårdsstadgan
för riket, enligt Indika författningar husbondes ansvarighet
kunde i vissa fall inträda.

Bevillningsutskottet vid 1895 års riksdag förklarade sig icke kunna
finna, att de i berörda författningar förekommande, af motionären åsyftade
bestämmelser vore i förevarande afseende jemförliga med det föreslagna
stadgandet. Möjligheten till kontroll och till förekommande af lagöfverträdelser
i ena eller andra fallet vore väsentligen olika. Medan
det torde vara jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i ordningsstadgan
för rikets städer och i helsovårdsstadgan meddelade ordningsföreskrifter,
för hvilkas eftersättande ansvar drabbade husbonden, behörigen efterlefdes,
vore det i många fall omöjligt för en husbonde att tillse, att
icke någon af de i hans arbete antagna personer gjorde sig skyldige
till öfverträdelse af bränvinsförsäljningsförordningen. Genom den af
herr Zotterman föreslagna ändringen i § 47 skulle ett allt för stort
ansvar påläggas husbonden, och i många fall skulle personer, hvilka ej
någon som helst brottslighet kunde läggas till last, komma att drabbas
af ansvar.

På utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen afslagen.

Vid 1898 års riksdag väckte herr Zotterman en motion, i hvilken
han föreslog, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor
sådan ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen kunde och borde

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. B

åstadkommas, att — helst i fråga om hela förordningen eller, om så
icke ansåges lämpligt, åtminstone i fråga om utskänkning på olaga tid
inom utskänkningslokal — ansvaret för förbrytelse mot förordningen
hufvudsakligen träffade husbonden, samt att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

I denna motion framhöll motionären gent emot hvad utskottet vid
1895 års riksdag anfört, att i fråga om olaga utskänkning inom utskänkningslokal
jemförelsen med bestämmelserna i ordningsstadgan och
helsovårdsstadgan vore fullt befogad. Vidare framhöll motionären, att
principen om husbondeansvar icke blifvit konseqvent tillämpad i vår
bränvinslagstiftning, i det att enligt 31 § bränvinstillverkningsförordningen
bränvinstillverkare är ansvarig för förseelse enligt sagda förordning,
begången af hans hustru, barn, tjenstefolk och i bränneriet
anstälde arbetare, såsom vore förseelsen af tillverkaren sjelf begången,
derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan
hans vetskap och vilja.

Bevillningsutskottet vid 1898 års riksdag ansåg icke dessa af
motionären åberopade ansvarsbestämmelser i bränvinstillverkningsförordningen
fullt analoga med bestämmelserna i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen.
En för bränvinstillverkare stadgad vidsträcktare ansvarighet
för förbrytelser mot bränvinstillverkningsförordningen, begångna af honom
underordnade personer, hade dock sin förklaringsgrund och sitt berättigande
i de väsentligt olika omständigheter, under hvilka förseelser mot
sistnämnda förordning beginges. Här vid lag erfordrades ju särskilda
redskaps anskaffande och vissa tillrustningars vidtagande, hvilket i allmänhet
ej kunde tänkas försiggå husbonden ovetande, utan att denne
bruste i den tillsyn öfver sitt husfolk, som honom ålegat. Att denna
omständighet varit en bidragande orsak till att § 47 bränvinsförsäljningsförordningen
fått en med motsvarande bestämmelse i bränvinstillverkningsförordningen
olika lydelse syntes framgå af särskilda utskottets
vid 1853 och 1854 års riksdag uttalande, att utskottet funne denna
lydelse rigtigare, då det vore svårt för en husbonde att öfvervaka den
försäljning af bränvin, hvilken kunde i hans hus bedrifvas.

Utskottet hemstälde, att motionen ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, mot hvilken hemställan reservation anfördes af två af
utskottets ledamöter; och blef denna hemställan af Riksdagen bifallen.

Uti sin vid innevarande riksdag i ämnet väckta motion erinrar
herr Zotterman till en början om lydelsen af 31 § bränvinstillverkningsförordningen
och 47 § bränvinsförsäljningsförordningen samt yttrar:

»Vid ett ytligt betraktande af dessa båda lagbestämmelser, vill

4 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 4.

det förefalla, som om de till sin innebörd vore af väsentligen lika beskaffenhet.
Men så är icke förhållandet i verkligheten. Under det att
bestämmelsen i § 31 bränvinstillverkningsförordningen afser husbondes
ansvar i första hand, och att husbonden först då kan frias från straff,
när han styrkt sin oskuld till den förbrytelse, för hvilken han åtalats,
så afser bestämmelsen i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen husbondeansvar
först då, när man kan öfverbevisa husbonden derom, att han
haft vetskap om förbrytelse, för hvilken åtal anhängiggjorts.

Att detta innebär eu inkonseqvens uti lagstiftningen, lärer med
skäl icke kunna förnekas, likasom det icke heller lärer med fog kunna
förnekas, att för handen varande förhållanden kräfva ändring uti § 47
derhän, att principen uti de båda ansvarsbestämmelserna blifver enahanda.
»

Herr Zotterman erinrar derefter om sin ofvanberörda vid 1898
års riksdag väckta motion, hvarefter han anför:

»Anledningen till denna min motion angaf jag vara den, att olaga
utskänkning eller förbrytelse mot bestämmelserna i § 26 mom. 2, 3
och 5 samt § 27 i bränvinsförsäljningsförordningen så ofta förekommer
af den anledning, att husbonden är på grund af nu gällande lydelse
af åberopade § 47 så svåråtkomlig i fråga om ansvarspåföljd för sagda
förbrytelser.

Jag tillät mig då framhålla, att då lagbud och laga föreskrifter
bestämmas och utfärdas, är det naturligtvis deras mening, som bestämma
och utfärda dessa lagbud och laga föreskrifter, alt de skola efterlefvas.
Och på det att så skall eke, bestämmas straffpåföljder för öfverträdelser
af lagbudet i fråga. Så är äfven genom § 42 af omhandlade kongl.
förordning stadgadt, att förbrytelser i nu nämnda fall bestraffas med
böter: »första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt
andra gången från och med 60 till och med 120 kronor, och vare dessutom»
(rättighetsinnehafvaren) »andra gången sin rätt till» — — —
—- — — »utskänkning förlustig».

Nu skulle man kunna tänka sig, att detta rätt stränga lagbud
skulle i sig innebära ett tillräckligt kraftigt medel att motverka utskänkning
på olaga tid. Utan tvifvel skulle så också vara förhållandet,
om icke bestämmelsen i § 47 af samma förordning lade, så att
säga, hinder i vägen för en sådan effektivitet.

Innehafvaren af utskänkningsrättighet har biträden: hustru, husfolk
eller tjenare, Vid tiden för lokalens stängning tillåter han sig
t. ex. att ha andra förrättningar. Biträdet låter rörelsen pågå; om det
blir åtal af, förklarar husbonde sig icke ha den ringaste vetskap om

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 5

den olaga ntskänkningen, och han går fri, men biträdet får höta, om
ock först sedan detta biträde för förbrytelsen särskildt åtalats. Skulle
förbrytelsen upprepas och åtal äfven då ske, går det ju för sig att, om
biträdet är en tjenare, få bort biträdet, och straffpåföljden blir svår att
tillämpa. I alla fall träffas icke hufvudmannen. Följden blir den, att
då den eller de, som ifrat för lagbudets efterlefnad, se, att det är
biträdet och ej husbonden, som i detta fall får bota, nitet slappas och
anmärkningarna eller åtalen uteblifva och olagligheten får opåtaldt pågå.
Men fortsatt åsidosättande af gifna lagbud alstrar likgiltighet för lag i
allmänhet.

Det kan icke nekas, att med den nuvarande lydelsen af § 47
utskänkning å olaga tid i vid utsträckning eger rum. Och förordningens
bestämmelser om utskänkningstiden kunna, enligt min mening,
ej bli tillbörligt effektiva, förr än ansvaret för öfverträdelserna träffar
husbonden. Behofvet af en ändring uti ifrågavarande fall synes mig
derför vara uppenbart.»

Vidare yttrar herr Zotterman:

»Jag tillät mig äfven framhålla i min nämnda motion följande:
Bestämmelsen om ansvar för bränvinsbrännare tillkom vid 1853—54
års riksdag efter tre stånds beslut. Och i öfverensstämmelse med denna
princip föreslog särskilda utskottet vid nämnda riksdag i sitt betänkande
n:o 13, att § 47 i förordningen om försäljning af bränvin skulle lyda
så här: ''Husbonde ansvare för förbrytelse, som mot denna förordning
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, likasom
vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord, derest icke, på grund
af för handen varande omständigheter, antagas må, att den skett utan
hans vetskap och vilja’.

Detta utskottets förslag godkändes af presteståndet och borgareståndet,
hvaremot ridderskapet och adeln antog ett af grefve Lagerbjelke
framstäldt förslag till lydelse af paragrafen i fråga, hvilken lydelse
särskilda utskottet i sitt betänkande n:o 20 tillstyrkte och Rikets Ständer
sedermera antogo, och som just hade den lydelse, § 47 ännu innehar.
Bondeståndet hade voterat i kull föregående paragrafer, och det hade
sålunda ingen anledning att uttala sig om § 47.

Skälet för ridderskapet och adelns beslut var hufvudsakligen det,
att man ville häfda den rättsprincipen, att man vid åtals anställande
skall bevisa den brottsliges vetskap om förbrytelsen, ej att den tilltalade
skall bevisa sin oskuld. Särskilda utskottets skäl att frångå sitt
första förslag anges vara det, att utskottet funnit den nya lydelsen
''rigtigare än den förut föreslagna, då det är svårt för en husbonde att

6 Bevillningsutskottets BetänJcande No 4.

öfvervaka den försäljning af bränvin, hvilken kan i hans hus af andra
bedrifvas’.

De åter, hvilka höllo på utskottets första förslag, ansågo, att
man borde vara konseqvent och affatta bestämmelserna om husbondeansvar
principielt lika i de båda bränvinsförordningarna.

För min enskilda del kan jag icke biträda den mening, som
segrade vid 1853—54 års riksdag. Mig tilltalar i högre grad den form
och uppfattning, som då i detta fall icke segrade. Har man i förordningen
om tillverkning af bränvin stält husbonden ansvarig för förbrytelse
mot denna förordning, så bör man ju också i förordningen om
försäljning af bränvin ställa husbonden ansvarig för förbrytelse mot den
förordningen, allra helst om sådant husbondeansvar inskränkes till
allenast utskänkning på olaga tid uti utskänkningslokal.»

Sedan herr Zotterman härefter redogjort för de skäl, bevillningsutskottet
vid 1898 års riksdag anfört till stöd för sitt afstyrkande utlåtande,
erinrar han om den diskussion, som i Andra Kammaren uppstod
med anledning af motionen samt yttrar:

»Under denna diskussion tillät jag mig anmärka mot utskottets
motivering, att förseelserna, försnillning och dylikt, ske vid tillverkningen
och icke vid iordningställandet af lokalen för rörelsens bedrifvande,
äfvensom att redan vid 1853—54 års riksdag framhöllos svårigheterna
för en bränvinstillverkare att se till, att inga förseelser begingos,
att icke något rör rubbades, att ingen hemlig anordning skedde eller
att bränningen pågick en halftimme längre, än husbonden hade rättighet
till. Så många exempel på förseelser uppräknades, som äro alldeles
likartade med förseelser emot bränvinsförsäljningsförordningen, att de,
som den tiden yttrade sig i frågan, ansågo det vara ett fullt analogt
förhållande, och att sålunda bestämmelserna om husbondeansvar borde
vara lika i de båda förordningarna.

Jag framhöll också, att det var hufvudsakligen ur praktisk synpunkt,
eller den, att man hellre gick med på ändring uti det först gifna
förslaget till lydelse af § 47, än att frågan skulle alldeles falla, som
först särskilda utskottet och sedan med detta presteståndet och borgareståndet
frångingo sina förut fattade beslut, likasom att också den omständigheten
torde hafva bidragit till frågans utgång, att Kongl. Maj:t
hade framlagt förslaget till bränvinstillverkningsförordningen, men att
enskilda riksdagsmän passade på att medelst motion yrka, att en förändring
rörande vilkoren för försäljning af bränvin på samma gång
måtte komma till stånd.

Jag framhöll vidare: I det kongl. förslaget upptogs nämnda

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 7

bestämmelse för bränvinstillverkare; både Kongl. Maj:t också framlagt
proposition om förändring angående försäljningen, så kanske dylik
bestämmelse äfven deri intagits. Nu blef resultatet som ofvan nämnts.
Men när det särskilda utskottet den gången yttrade sig om, att det
var svårt för husbonden att öfvervaka förseelserna mot försäljningsförordningen,
gälde detta uttalande hvarje förbrytelse, som mot denna
förordning kan tänkas.

Helt annat hade med all visshet uttalandet blifvit, om frågan då
gält endast utskänkning, som skett på olaga tid inom utskänkningslokal.
Denna min uppfattning stärkes af det medgifvande, som under nu omhandlade
diskussion fäldes af utskottets försvarare, herr Fredholm från
Stockholm, då han säger: »Om motionären inskränkt sig till det sista
— och det tror jag är hvad reservanterna föreslå — så kunde det
vara någon rimlighet i hans hemställan.»

Under diskussionen framhöll vidare herr Lindhagen, att jag icke
hade så orätt i det yrkande, som af mig framstälts i min motion.
Visserligen är lagen, sådan den nu är affattad, fotad på principiella
grunder, men ur praktisk synpunkt hade min motion nog sina skäl
för sig.»

Herr Byström yttrar uti sin motion, att straffbestämmelserna i
§ 47 bränvinsförsäljningsförordningen af mången ansetts otillfredsställande,
samt anför:

»Somliga vilja nemligen borttaga ur denna paragraf orden: »med
hans vetskap». Andra deremot hafva ansett, att dessa ord rimligtvis
ej. kunna helt enkelt borttagas, utan att straffbestämmelserna skulle
blifva alltför stränga. Ganska allmänt råder emellertid den meningen,
att den ifrågavarande paragrafen bör på något sätt omformuleras så,
att den blir mera effektiv. Sådan den nu är, är det ofta omöjligt att
fälla en enligt denna paragraf brottslig krögare. Då förslaget om
paragrafens ändring senast var före i Riksdagen, yttrade sig också en
jurist, revisionssekreterare i högsta domstolen, bland annat sålunda:

»Det visar sig äfven af erfarenheten, att i en mängd processer i
detta ämne föranleder lagens föreskrift ett ständigt trassel. Oftast är
det så, att husbonden säger: det har icke skett med min vetskap. För
att få bevis inkallas då en mängd vittnen, och dessa prata en hel del,
som icke bevisar så mycket i saken. Men jag kan knappast påminna
mig något fall, der man icke i alla händelser fått den öfvertygelsen,
att busbonden vetat af förseelsen, ehuru han i brist af laga bevisning
gått fri.»

Detta uttalande eller omdöme, gifvet af en man, som eger mång -

S Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

årig erfarenhet som lagkarl, synes mig kraftigt bevisa, att bestämmelsen
i bränvinsförsäljningsförordningens 47 § måste på något sätt skärpas.

Motsvarande bestämmelser i bränvinstillverkningsförordningens
31 § äro också något mera effektiva.

Det kan visserligen synas orimligt, att en krögare skulle på ett
eller annat sätt ställas ansvarig för en förseelse, som utan hans vetskap
begås af eu i hans tjenst anstäld person, men då något liknande bestämmelser
äfven gälla inom flera andra områden, är det emellertid rätt
svårt att inse, hvarför man skall gifva en på sätt och vis särskild
undantagsställning åt den, som idkar en för vårt folk så farlig rörelse
som rusdrycksbandteringen.

Bland de många exempel, som härpå skulle kunna anföras, vill
jag nu endast påminna om tvenne.

Enligt tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 10 är en boktryckare
ålagd att å hvarje skrift, han trycker, utsätta »boktryckarens namn,
tryckningsorten och årtalet». Om nu någon af de i hans tjenst anstälda
personer, t. ex. faktorn eller tryckaren, försummar eller glömmer
att på skriften utsätta tryckorten etc., drabbar ansvaret derför boktryckaren,
trots det att försummelsen ej egt rum med hans vetskap.

En tidningsutgifvare är likaledes ansvarig för sin tidnings innehåll.
Om till exempel någon af hans medhjelpare eller biträden honom
ovetande låtit i tidningen inflyta vare sig annonser eller annat, som
kan föranleda åtal, och för hvilket ådömes straff, så drabbar det ensamt
tidningens ansvarige utgifvare. Tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 7;
§ 4 mom. 7.

Och det är säkerligen lika svårt för en tidningsutgifvare eller
redaktör, särskildt då det gäller ett större tidningsföretag, att kunna
sjelf öfvervaka eller genomse allt, som införes i hans tidning, som det
kan vara för eu bränvinsförsäljare att hålla reda på sina medförsäljare
eller utskänkningsbiträden.

Nu kan man visserligen säga, att straffpåföljderna äro något olika,
då en bränvinsförsäljare gör sig skyldig till förbrytelse mot bränvinsförordningen
och då en tidningsutgifvare bryter mot tryckfrihetsförordningen.
I förra fallet kan den brottslige efter upprepade förbrytelser
dömas »sin rätt till minuthandel eller utskakning förlustig»,
då deremot straffpåföljderna för den senare äro delvis af annan beskaffenhet.
Men här må erinras derom, att straffbestämmelserna för en
tidningsutgifvare, som bryter mot tryckfrihetsförordningen, äro i vissa
fall så stränga, att de nog i allmänhet kunna mäta sig med straffpåföljderna
för dem, som bryta mot bränvinsförsäljningsförordningen.

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Men bestämmelsen i bränvinsförordningens 47 § är emellertid ej
tillfredsställande. Frågan är då, huru kunna få den förbättrad? För
min del anser jag, att åtminstone något vore vunnet, om orden »med
hans vetskap» borttoges och i stället insattes i samma § följande uttryck:
»derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja», ett uttryck, som är hemtadt ur
§ 31 kongl. förordningen den 13 juli 1887 angående vilkoren för tillverkning
af bränvin.

Skilnaden i paragrafen, sådan den nu är och sådan den skulle
blifva, om denna förändring gjordes, kan visserligen ej varda så stor,
men något mera effektiv skulle den i alla fall blifva».

Hvad af föregående års bevillningsutskott i ämnet uttalats anser
utskottet vara af afgörande betydelse för bedömandet af förevarande
fråga. Att bränvinstillverkare är ålagd vidsträcktare ansvarighet än
bränvin sförsäljare beträffande förseelser i yrket, begångna af hans
hustru, husfolk och arbetare, eger sitt berättigande i den jemförelsevis
större lätthet, han eger, att öfvervaka dylika förseelser. Endast undantagsvis
torde nemligen de i § 31 bränvinstillverkningsförordningen
afsedda förbrytelser kunna föröfvas bräuvinstillverkaren ovetande. Deremot
skulle, om den af motionärerna ifrågasatta förändringen i § 47
bränvinsförsäljningsförordningen vidtoges, utan tvifvel ofta inträffa, att
en person biefve dömd för förseelser, som han icke blott ej begått,
utan om hvilka han icke ens haft någon som helst vetskap.

På grund häraf hemställer utskottet:

l:o) att herr Zottermans motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2:o) att herr Byströms motion icke heller måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 februari 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

Bill. till Riksd. Prof. 18DO. 5 Samt. 1 Afd. 4 Höft.

2

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Reservationer:

dels af herr grefve H. E. G. Hamilton, hvilken anfört:

»Enligt mitt förmenande skulle genom ett bifall till herr Byströms
motion ej i ringaste mån äfventyras, att någon blefve oskyldigt dömd.
Åt domstolarne skulle endast beredas större möjlighet att med straff
träffa den verklige lagöfverträdaren, hvarigenom ock innehafvarne af
försäljningsrättigheter skulle tvingas till allvarligare tillsyn öfver sina
underordnade. Någon anledning att inskränka den föreslagna bestämmelsen
endast till fall af utskänkning å olaga tid förefinnes ej
heller enligt min uppfattning. Jag har derför ansett, att herr Byströms
motion bort af utskottet tillstyrkas»;

dels ock af herrar Lundström, G. Jansson, S. M. Olsson, Göransson
och Dahlstedt, hvilka instämt i herr grefve Hamiltons yttrande.

Herr Swartling har begärt få antecknadt, att han icke inom utskottet
deltagit i behandlingen af de i detta betänkande omförmälda
frågor.

i

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1899.