Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

1

X:o 27.

Ant. till Eiksd. kansli den 13 april 1899, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta förslag till bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge.

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 65, bär Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, så lydande:

»§ 1.

Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och
af hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro bygda
eller naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta
alla dermed förenade rättigheter samt må således, utan afseende
derå om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort eller
om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor, icke
åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar,
än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.

Bih. till lliksd. Prot. 1899. ö Sami. 1 Afd. 26 Häft. (N:o 27.)

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg
och båtar äro bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna
förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar,
som till bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.

Hvad sålunda är stadgadt skall gälla, så länge i Norge finnas motsvarande
bestämmelser; ankommande förty på Konungen att, derest inskränkning
sker i de förmåner, som för närvarande tillkomma den svenska
sjöfarten i Norge, förordna, att tillämpningen af bestämmelserna i denna
§ skall helt eller delvis inställas.

§ 2.

Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det, med
undantag för spelkort, hvilka äro underkastade så väl stämpelafgift som
tull, samt bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom vin,
för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel
tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra
följande mindre partier, nemligen:
bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,

garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,
kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,
malt 10 kg.,
risgryn 5 kg.,
socker 5 kg.,
spanmål, omalen 40 kg.,
malen, 25 kg.,
tobak 1 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor,

Öl 5 liter samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som
är belägen mellan Djeknelidens tullstation i Vermland och Ljusnebäcken
i fierjeådalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jernband och
norr om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i fråga om

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. $

nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den resande tillåtet
att af dem tullfritt medföra följande partier, nemligen:
bröd 20 kg.,
malt 40 kg.,
socker 10 kg.,
spannmål, omalen, 150 kg.,

» malen, 100 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor,
öl 10 liter,

andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskild!
stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.

För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af
varan införda qvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som
i handelsafsigt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för
att utlemnas såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor,
som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt de äro af
de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar,
skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, aflemna en under edlig
förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medföi, icke
införas i handelsafsigt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för
resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens
räkning de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola

varorna i vanlig ordning tullbehandlas. o

Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller brukar egendom pa
båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för
egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras
från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spunning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för
reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras, skola
vid återinförseln vara fria från tullumgälder. o

Likaså skola voror, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof
föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.

Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast
för transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ei underkastade
tullafgifter. 6 J

Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och
4 gjorda medgifvanden eger generaltullstyrelsen eller i särskildt fall tullmyndighet
vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som
kunna anses erforderliga.

§ 3.

Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar å
norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till Sverige
i färja, pråm eller bat under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver
isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen
införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats till norska sidan
af nämnda färjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts till svenska
sidan eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart
sändas sjövägen vidare.

Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästkommande maj.»

I den kong! propositionen har åberopats bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 6 nästlidne mars, hvaraf inhemtas,
att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför
Kongl. Maj:t anfört:

»Med anledning deraf att nådiga förordningen angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 efter
skedd uppsägning komme att upphöra att gälla med den 12 juli 1897
föreslog Kongl. Maj:t genom nådig proposition den 23 april sistnämnda
år Riksdagen att antaga en författning, genom hvilken sjöfarten och gränstrafiken
mellan de båda länderna komme att regleras för tiden efter utgången
af inellanrikslagens giltighetstid. Då min företrädare i embetet
sistberörda dag anmälde detta ärende inför Kongl. Maj:t, erinrade han, att
förhandlingar varit inledda med norska regeringen om upprättande af förslag
till en författning af samma ömsesidigt förbindande kraft som mellanrikslagen,
enligt hvilken författning de båda länderna skulle tillerk änna
hvarandra behandling såsom den mest gynnade nation i fråga om handel

Bevillningsutskottets Betänkande N\o 27.

5

och sjöfart äfvensom erforderliga lättnader beredas gränstrafiken, men att
dessa förhandlingar då icke ännu ledt till resultat af anledning, att fråga
i Norge blifvit väckt om införande af differentialtullsystemet och att, då
denna fråga ej ännu hunnit genomgå förberedande behandling, det ansetts
mindre lämpligt att för det dåvarande binda sin handlingsfrihet genom
ett aftal med Sverige om behandling som den mest gynnade nation.
Den omständighet att en ömsesidigt förpligtande öfverenskommelse
i ämnet sålunda icke kunnat komma till stånd syntes dock departementschefen
icke innebära giltig anledning att icke medgifva Norge behandling
,som den mest gynnade nation. När mellanrikslagen gått till ända, skulle,
med då gällande bestämmelser, Sverige fortfarande komma att i Norge
åtnjuta behandling som den mest gynnade nation, men Norges sjöfart
deremot att enligt utredning, som af departementschefen lemnats, vidkännas
en högst väsentlig inskränkning i sina dittillsvarande förmåner. Anledning
att försätta dan norska sjöfarten på Sverige i en sådan undantagsställning,
vida ofördelaktigare än den, som åtnjötes af andra länders sjöfart
här i riket, syntes icke förefinnas, och departementschefen hade derföre
trott, att, oaktadt öfverenskommelse om ömsesidig behandling som
den mest gynnade nation icke kunnat komma till stånd, förhållandet genom
en af Norges samtycke oberoende lag borde ordnas sålunda, att sådan
behandling komme Norges handel och sjöfart här i riket till godo.
Tydligt vore emellertid, att en dylik lag icke borde ega gällande kraft
längre, än. motsvarande förmån tillkomme svensk handel och sjöfart i
Norge. Då likväl lagens giltighet svårligen kunde till sitt fortbestånd
göras beroende af inträffandet eller uteblifvandet af en norsk lagstiftningsåtgärd,
syntes vilkoret af reciprocitet ej böra i sjelfva lagen upptagas.
Lämpligare syntes vara, att lagen antoges att gälla till och med någon
dag vid slutet af 1897 års riksdag, exempelvis den 15 maj eller den tidigare
dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen fattadt. Dermed vunnes
ock möjlighet att få denna lag, som ju till följd af sin beskaffenhet borde
vara gemensam, bragt till stånd såsom sådan, om de i Norge pågående
utredningar då hunnit föras till slut.

Sedan ofvan omförinälda nådiga proposition blifvit af Riksdagen bifallen,
utfärdades den 28 maj 1897 nådig förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge,
hvilken förordning skulle träda i kraft den 13 påföljande juli och, der
icke annorlunda stadgades, lända till efterrättelse till och med den 15
maj 1898.

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

I fråga om reglerandet af bestämmelserna rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge för tiden efter den 15 maj sistnämnda
år, då omförmälda författnings giltighetstid ginge till ända, egde förhandlingar
rum med norska regeringen, hvilka likväl icke ledde dertill, att
aftal kunde med Norge träffas om ömsesidig behandling som den mest
gynnade nation. Med anledning häraf utfärdades den 13 berörda maj
en med 1897 års författning i väsentliga delar lika lydande förordning
i ämnet, hvilken förordning skall, der icke annorlunda stadgas, lända till
erfterrättelse till och med den 15 maj innevarande år.

Med erinran att under de förhandlingar, som vintern 1897 —1898
egt rum rörande förevarande fråga, från norska regeringens sida icke, innan
frågan på grund af den långt framskridna tiden måst föreläggas den
svenska Riksdagen, erhållits något slutligt och fullt definitivt meddelande,
huruvida de hinder, som dittills från norsk sida ansetts lägga
hinder i vägen för afsilande mellan de båda länderna af en ömsesidigt
bindande öfverenskommelse om behandling som dem mest gynnade
nation, fortfarande ansåges förefinnas, aflat jag den 4 juli 1898 till norske
herr statsministern Blehr eu skrifvelse, deruti jag med hänsyn dertill att
det icke kunde anses annat än önskvärdt, att de bestämmelser, som för
det dåvarande provisoriskt reglerade handels- och sjöfartsförhållandena
mellan Sverige och Norge, finge aflösas af en ordning, som icke hvarje
år behöfde göras till föremål för ny behandling, anhöll, att herr statsministern
ville meddela mig, huruvida norska regeringen dåmera ansåge
handels- och sjöfartsförbindelserna mellan Sverige och Norge lämpligen
böra normeras genom eu öfverenskommelse om ömsesidig behandling som
den mest gynnade nation.

Till svar härå anförde herr statsministern Blehr i skrifvelse den
8 december 1898, att han från chefen för det norska finants- och tolddeparteinentet
mottagit en skrifvelse, deri herr statsministern anmodats
meddela mig, att, då så kort tid förflutit efter mellanrikslagens upphörande
och förändringen i det norska tullsystemet, att behöflig erfarenhet
angående de nya förhållandena ännu icke vunnits, en förhandling af
nämnda art icke för närvarande med fördel kunde upptagas.

Önskligt hade visserligen varit, att öfverenskommelse kunnat med
Norge träffas om upprättandet af §n författning med ömsesidigt förbindande
kraft, hvarigenom de båda länderna i fråga om handel och sjöfart
tillerkänt hvarandra behandling såsom den mest gynnade nation.
Då emellertid öfverenskommelse i sådant afseende ej heller nu kunnat

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

1

komma till stånd, lära hithörande förhållanden fortfarande böra ordnas
genom en af Norges samtycke oberoende lag och för sådant ändamål
förlängd giltighet beredas åt de bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, hvilka, jemlik! de i hufvudsak lika
lydande förordningarna af den 28 maj 1897 och den 18 maj 1898, galt
under tiden efter mellam-ikslagens upphörande, men enligt slutmeningen
i sistnämnda författning skola upphöra att gälla med den 15 nästkommande
maj. Genom berörda båda författningar hafva bestämmelser i ämnet meddelats
allenast för ett år i sänder. Någon anledning att till viss tid begränsa
giltigheten af en blifvande ny författning i ämnet lärer, med afseende på
hvad från norska regeringens sida blifvit anfördt, nu icke förefinnas.

Hvad angår de i §§ 2 och 3 af förordningen den 13 maj 1898
meddelade bestämmelser, äro desamma afsedda att bereda gränsbefolkningen
på svenska sidan den lättnad i samfärdseln, som med bevarande
af nödig kontroll i tullhänseende ansetts förenlig, och fortbeståndet af
sagda bestämmelser behöfver derföre icke göras beroende deraf, att
motsvarande bestämmelser gälla på norska sidan. Annat är deremot
förhållandet med bestämmelserna i § 1 af samma förordning. I sakens
natur ligger, att, på sätt äfven tillförene framhållits, de förmåner,
som i sagda § medgifvas den norska sjöfarten i Sverige, icke böra ega
bestånd längre, än motsvarande förmåner tillkomma den svenska sjöfarten
i Norge. I de åren 1897 och 1898 utfärdade förordningar, hvilkas
giltighetstid var begränsad till år, ansågs med afseende på den korta
tid, hvardera författningen var afsedd att gälla, ej behöflig! att i sjelfva
lagarne intaga vilkoret om reciprocitet. Då nu afsedt vore, att de bestämmelser,
som komme att meddelas, skulle gälla för obestämd tid,
synes rigtigast vara, att till § 1 göres ett tillägg af innehåll, att bestämmelserna
i sagda § skola gälla, så länge i Norge finnas motsvarande
bestämmelser, och att det förty skall ankomma på Konungen att, derest
inskränkning sker i de förmåner, som för närvarande tillkomma den
svenska sjöfarten i Norge, förordna, att tillämpningen af bestämmelserna
i förevarande § skall helt eller delvis inställas.

I ifrigt saknar jag anledning att föreslå någon förändring i de uti
förordningen af den 13 maj 1898 innefattade bestämmelser i ämnet.»

I sammanhang med omförmälda kongl. proposition har utskottet till
behandling företagit en af herr C. E. Ljungberg inom Första Kammaren
väckt motion, n:o 27, af följande lydelse:

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

»Det af norska stortinget under sistlidne november månad definitivt
fattade beslut, att unionstecknet skulle borttagas ur norska handelsflaggan,
är så påtagligen af en mot Sverige rigtad fiendtlig innebörd, att svenska
Riksdagen icke kan undgå att taga i ompröfning, på hvilken punkt unionen
derigenom blifvit försatt, och att se till, huru det vidare framgåendet på
denna bana må kunna förhindras.

Det var efter ömsesidig öfverenskommelse emellan de svenska och
norska medlemmarne i 1839—44 årens unionskomité, af hvilka de förre
ogerna medgåfvo den af konung Oscar I och norrmännen påyrkade separationen
i örlogsflaggan, som, i sammansatt statsråd, det beslut om unionstecknet
i båda rikenas handelsflaggor fattades, hvilket de svenska komiterade
gjort till vilkor för sitt medgifvande.

Att norrmännen nu brutit detta aftal, ehuru Sverige vid det tillfället
gaf dem i flagga och riksvapen en i förhållande till rikenas folkmängd
och styrka obehörigt stor andel, är visserligen ingalunda det första bevis
vi från det hållet erhållit, huru föga de unionella fördragen af Norge
aktas, men det är dock i och för sig så kränkande och så för Sverige
förolämpande, att det icke kan förklaras af annat än den oaflåtliga eftergifvenhet
de ådagalagt, som det tillhört att i första rummet bevaka
Sveriges intressen. Denna eftergifvenhet och sorglöshet måste dock taga
ett slut, och efter den skymf man i Norge nu tillfogat Sverige, lärer väl
det antal inom vår representation vara snart räknadt, som utan vidare
vill hålla till godo dermed, desto hellre som man i utlandet numera anser
vår fortfarande sorglöshet vara ett bevis på svenska nationens karakterssvaghet
och förfall.

Det ligger härvid nära till hands att erinra sig, att det är på
unionella grunder och under den unionsmärkta flaggans ‘hägn, som Norge
hittills åtnjutit de stora fördelar i sjöfartsväg här i landet, som väsentligen
bidragit till norska handelsflottans snabba utveckling och ännu gifva
densamma en fraktförtjenst af 8 å 9 millioner kronor om året. Men det
lärer väl ej vara skäl att, då Norge föraktar denna union och dess symbol,
fortfarande skänka det enahanda fördelar.

I mer än 40 år, eller allt sedan 1825 års mellanrikslag stiftades,
har ett nära nog enstämmigt rop från alla landsändar låtit höra sig, att
de förmåner och privilegier, den norska handelsflottan här i riket erhållit,
i hög grad skadade vår egen flotta. Man har åberopat flera högst tänkvärda
fakta i detta hänseende. Efter det att svenska stapelstädernas
handelsflotta, under de tjugu år, som närmast föregingo unionen, vunnit

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. ■''

en ansenlig tillväxt och en drägtighet af 116,620 tons, föll hon, efter
det 1815 och 1825 års inellanrikslagar tillkommit, så mycket, att hon
behöfde en tid af 26 år, innan hon (1841) åter uppnådde ett liknande
tontal (117,047 tons). För hvarje ny mellanrikslag, hvar och eu med
ökade förmåner för norska fartyg, hämmades den naturliga tillväxt, som
började visa sig inom vår handelsflotta, när någon tid förflutit; och när
man till de fördelar, som norska handelsflottan sålunda erhållit, ytterligare
år 1874 lade den dittills sorgfälligt bevarade kustfarten, jemte rätt
att inom Sveriges område och med lika förmåner, som tillkomma vara
egna landsmän, idka sjöfart å våra insjöar in. fl. farvatten, hvilken senare
rätt icke tillkommer någon annan främmande nation, sa later det förklara
sig, att till det lägervall, hvari vår stapelstadsflotta så länge befunnit sig,
äfven sällat sig ett aftagande i våra öfriga städers och i landsbygdens
handelsflottor.

Dessa hade från 1830 till 1874 stigit icke obetydligt; men de hafva
sedermera till drägtigheten förminskats, nemligen från respektive 29,414
och 169,729 till 27,056 och 146,682 tons.

Den svenska handelsflottan, i sin helhet, befann signar 1896 (den
senaste, nu tillgängliga uppgift) vid ett lägre stadium än ar 1875, nemligen
496,819 emot 507,049 tons — detta efter 21 års förlopp och under
det att den norska och andra handelsflottor vunnit en ofantlig utveckling.
o

Man har sökt öfverskyla följderna af norrmännens intrång med åberopande
af några fel i vår lagstiftning in. in., och man ^har menat, att
vi ju dock i Norge hafva reciprocitet. Men nämnda fel återfinnas i flera
andra stater, utan att handelsflottans tillväxt derigenom blifvit synnerligen
hämmad, och den s. k. reciprociteten i Norge är för oss af föga eller
intet värde, då vår sjöfart pa detta land är sa ringa.

När svenska representationen ändtligen, år 1895, lät uppsäga mellanrikslagen,
hyste man det naturliga hopp, att dermed äfven en gräns
skulle° sättas för den norska invasionen på sjöfartsområdet; men denna
har fått fortfarande till landets förfång blomstra i den partiella mellanrikslag,
som man haft sig sa angeläget att påbörda oss.

Då det emellertid ännu är att hoppas, det Kongl. Maj:t icke skall
begära förnyelse af eu under nuvarande kommunikationsförhållanden alldeles
obehöflig lag, som dessutom är sa felaktigt redigerad, att den pa
flera ställen rent af inbjuder till lurendrejeri, vill jag för närvarande inskränka
mina yrkanden till följande hemställan:

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 5 Sand. 1 Afd. 26 Höft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,
^att från och med den 16 maj 1899 alla i Norge inhemska fartyg
och batar skola i Sverige allenast med de vilkor behandlas såsom inhemska,
att de föra unionsmärkt flagga och äro försedda med sådana
handlingar, som efter noggrann granskning finnas till fullo styrka, att
fartygen tillhöra norrmän och icke, såsom i senare åren händt, engelsmän
eller annan främmande nation;

äfvensom att den no?''sJca fartyg och båtar allena genom kongl. förordningen
den 13 maj 1898 medgifna förmån att befara äfven Sveriges
insjöar, floder och Tcanaler utan högre afgifter till kronan, städer och inrättningar,
än som af inhemska fartyg utgöras, må från och med den 16
maj 1899 upphöra».

De bestämmelser, som efter inellanrikslagens upphörande reglerat
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, och hvilka bestämmelser
senast fått sitt uttryck i kongl. förordningen den 13 maj 1898,
torde, da nagra nya förhallanden icke inträdt, som kunna påkalla upphäfvande
eller förändring af nämnda bestämmelser, böra erhålla förlängd
giltighet äfven efter den 15 nästkommande maj, då nämnda förordning
upphör att gälla. Enär meningarna kunna vara delade om på hvad sätt
ifrågavarande förhållanden skola för framtiden ordnas, har utskottet
emellertid för närvarande funnit sig icke böra förorda Kongl. Maj:ts förslag
att göra den nya författningen i ämnet gällande tills vidare, utan
höra enligt utskottets åsigt, såsom hittills varit fallet, bestämmelser meddelas
^endast för ett år, på det att Riksdagen måtte sättas i tillfälle att
nästa år taga under ompröfning, huruvida anledning då förefinnes att uti
ifrågavarande afseende vidtaga någon annan åtgärd. Vid sådant förhållande
synes det utskottet obehöflig! att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, i
förordningen inrymma bemyndigande för Konungen att inställa tillämpningen
af bestämmelserna angående norska fartygs rätt till sjöfart inom
svenskt område, ^ i följd hvaraf sista stycket i § 1 af den utaf Kongl.
Maj:t föreslagna förordningen torde böra utgå.

Beträffande herr Ljungbergs förslag derom, att norska fartyg och
båtar skulle för åtnjutande af förmånen att i Sverige behandlas såsom
inhemska föra unionsmärkt flagga, så har utskottet icke kunnat biträda
herr Ljungbergs förslag i denna del. Ej heller har utskottet funnit anledning
att hos Kongl. Maj:t göra hemställan om skärpt kontroll mot att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 11

främmande, icke norska fartyg under uppgift, att de äro norska, förvärfva
sig de fördelar, som endast tillkomma dessa.

Utskottet hemställer fördenskull,

, '' *

1:0)

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl.
Maj:ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte för sin del antaga följande förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
gränstrafiken mellan Sverige och Norge:

§ I Alla

i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna
eller däckade och af hvad slag och drägtighet som
helst, skola, ehvad de der äro byggda eller naturaliserade,
äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och
åtnjuta alla dermed förenade rättigheter samt må således,
utan afseende derå, om de ankomma eller afgå
från eller till in- eller utländsk ort eller om de äro
barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,
icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan,
städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska
fartyg och båtar skola utgöras.

Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt
område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda
vilkor, som för inhemska fartyg och båtar äro
bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen
medgifna förmåner skola norska fartyg
vara försedda med sådana handlingar, som till bestyrkande
af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.

§ 2.

Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till
Sverige vare det, med undantag för spelkort, hvilka

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

1 o

J u

äro underkastade så väl stämpelafgift som tull, samt
bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom
vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas,
medgifvet, att af till införsel tillåtna, tull underkastade
naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande
mindre partier, nemligen:
bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,

garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,

kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,

malt 10 kg.,

risgryn 5 kg.,

socker 5 kg.,

spanmål, omalen, 40 kg.,

» malen, 25 kg.,
tobak 1 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock
icke utöfver ett sammanlagdt värde af 25 kronor,
öl 5 liter samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20
kronor;

dock att för det fall, att resan sker öfver den
del af gränsen, som är belägen mellan Djeknelidens
tullstation i Vermland och Ljusnebäcken i Herjeådalen
eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jemtland
och norr om denna belägna orter, ofvan stadgade
myckenheter i fråga om nedannämnda varor sålunda
ökas, att det skall vara den resande tillåtet att af
dem tullfritt^medföra följande partier, nemligen:
bröd 20 kg.,
malt 40 kg.,
socker 10 kg.,
spanmål, omalen, 150 kg.,

» malen, 100 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock
icke utöfver ett värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 27. 13

inom. särskildt stadgats, till ett sammanräknadt värde
af 30 kronor.

För vara;* som af resande med föres i större myckenhet,
än ofvan stadgats, skall tull, enligt hvad eljest
gäller, erläggas för hela den af varan införda qvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke
för varor, som i handelsafsigt införas vare sig för att
i vanlig ordning försäljas eller för att utlemnas såsom
ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor,
som af handlande eller för handlandes räkning införas,
så vidt de äro af de slag, med hvilka han idkar
handel.

Resande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent
sådant fordrar, skyldig att, jemte uppgift om yrke
och hemvist, aflemna en under edlig förpligtelse afgifven
skriftlig försäkran, att de varor, han medför,
icke införas i handelsafsigt, på sätt ofvan förmäles.
Införas varorna icke för resandes egen räkning, skall
sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning
de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.

Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller
brukar egendom på båda sidor om gränsen, må utsäde,
kreatur och redskap, som erfordras för egendomens
skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för
hushållsbehof föras från Sverige till Norge för att förädlas
genom blekning, färgning, garfning, målning,
spaning, väfning eller annan dylik bearbetning eller
för reparation och som efter sådan förädling eller reparation
återinföras, skola vid återinförseln vara fria
från tullumgälder.

Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för
hushållsbehof föras från Norge till Sverige för att här
undergå sådan förädling eller reparation, om hvilken
nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

Mom. i. Dragare och fordon, som uppenbarligen
användas endast för transport af gods eller personer
från Norge till Sverige, äro ej underkastade
tullafgifter.

Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de
i mom. 2, 3 och 4 gjorda medgifvanden eger generaltullstyrelsen
eller i särskilt fall tullmyndighet vid
gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter,
som kunna anses erforderliga.

Varor, som öster om Saltbacken å svenska och
Sponviks skansar å norska sidan öfver Svinesund eller
Idefjorden föras från Norge till Sverige i färja, pråm
eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern
öfver isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses
såsom vore de landsvägen införda, så vida de icke
antingen sjövägen transporterats till norska sidan af
nämnda ‘ färjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts
till svenska sidan eller ock blifvit till denna senare
öfverförda för att derifrån omedelbart sändas sjövägen
vidare.

Denna förordning skall träda i kraft den 16 maj
1899 och, der icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse
till och med den 15 maj 1900.

. LM .;!?.<}

att herr Ljungbergs motion, så vidt den afser
uppställande af vissa deri föreslagna vilkor för åtnjutande
af den norska fartyg och båtar medgifna rätt
att i Sverige behandlas såsom inhemska, icke måtte af
Riksdagen bifallas; samt

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27,

3:o)

att herr Ljungbergs förslag om upphörande
af den norska fartyg och båtar medgifna förmån att
befara Sveriges insjöar, floder och kanaler utan högre
afgifter till kronan, städer och inrättningar, än som
af inhemska fartyg utgöras, måtte anses besvarad genom
utskottets under l:o) här ofvan gjorda hemställan.

Stockholm den 13 apifil 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

é l Ii-.1 Vyt.r (/(•;:!-ni

H. CA VALL!.

--

l <\K"\

Reservationer:

■ ,''7i (c ■ '' n ;

vid punkten ko)

af herr Bergendahl, som anfört:

»Under riksdagarne åren 1897 och 1898 har, efter hvad dessa årens
bevillningsutskotts betänkanden n:is 25 och 29 utvisa, vid behandlingen
af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge uti afgifna och af mig biträdda reservationer framhållits
önskvärdheten af att bland andra vilkor för förordningens antagande
måtte deri intagas den bestämmelsen, att, derest inskränkning skulle ske i
de förmåner, som för närvarande tillkomma den svenska sjöfarten i Norge,
Kongl. Maj:t måtte ega att när som helst förordna, att författningen delvis
eller helt och hållet upphäfves.

Under sådant förhållande kan jag ej biträda utskottets beslut att
föreslå Riksdagen, att sista stycket i § 1 af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna
förordningen skall utgå. Deremot delar jag utskottets åsigt, att denna
förordning ej bör gälla för längre tid än till och med den 15 maj 1900.

16

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 27.

Jag tillåter mig derför hemställa:

*bftr*löif(|- f • ''-n‘>d''»uur 1 . i•>»{ ^ii

l:o) att ifrågavarande af Kongl. Maj:t framlagda
förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge måtte af Riksdagen antagas;

2:o) att Riksdagen derjemte måtte besluta, att
denna förordning skall träda i kraft den 16 nästkommande
maj och, der icke annorlunda stadgas, lända till
efterrättelse till och med den 15 maj 1900.»

samt vid punkten 2:6)

dels af herrar Cavalli, Stephens, Almström, friherre Kling spor och
Bergendakl, hvilka instämt i utskottets hemställan, hvarigenom heta Ljungbergs
motion blifvit afstyrka men reserverat sig emot att utskottet för
denna hemställan icke anfört någon motivering,

dels ock af herr Nisser, som — under erinran att någon motivering
för afstyrkande af herr Ljungbergs förslag om föreskrift, att norska fartyg
och båtar skulle, för åtnjutande af den dem medgifna rätt att i Sverige
behandlas såsom inhemska, föra unionsmärkt flagga, icke blifvit af utskottet
förebragt — ansett, att i detta hänseende bort af utskottet anföras följande
motivering:

»Beträffande herr Ljungbergs förslag derom, att norska fartyg och
båtar skulle, för åtnjutande af förmånen att i Sverige behandlas såsom inhemska,
föra unionsmärkt flagga, torde böra erinras, att någon förändring
af de i kongl. brefvet af den 20 juni 1844 gifna bestäminelselserna angående
de förenade rikenas flaggor icke egt rum. Utskottet kan derför
icke biträda herr Ljungbergs förslag i denna del.»

Härjemte har herr af Buren begärt få antecknadt, att han icke inom
utskottet deltagit i behandlingen af de i detta betänkande omförmälda
frågor. ; 1

y\\i - .,*•:.•?{> 1 >!!’''■'': lu.Ul *?*>Ii“ i

SM: tnl.V. ''-*••• . ''ic'',! _ :■ i ''rA < *

STOCKHOLM, CENTHAL-TRYCKERIET 1899.