Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11

\

• i

N:o 13.

)V-i f t*. •.(n'' 5 f l.t f *>.; >''J t * l * * ? >} > mm: * 7 :‘{ »>v IT*?

i f It t ♦;» •!*•*} .*-:<*»:;•/ !-*J , | :; i, j I ; j ; • u •; j; ; j M-»| # j; / js* i

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1899, kl. 4 e. m.

i , j, i:, f i,;j i>|. i-; iu )''jr> i •! •'' ’ ■■>{(v>Ai> u/ in t ■ ■ ■ *: < f. • i<"-i i i ■ nd i •

j *>i i * l);; /I i'' i v.mii ; ''flin; r.lA fn .> J>mi< ; ;; . Wnr.M i w.uvA Volut

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
bestämmelser angående stämpelafgiften.

,i*M i !!,(> 5- • * ''(UJ!U7/I iA.iOll ''H» ?*M * *: J;. I , •>! ■-i‘- n >lf

(l:a A.)

i; - * f i: / • r t j: J*>..; f f i'' ■ ■: . i i'': - lr,ti, j/i :• / •• > fik* J ‘ J

jo! o \ i *M 1k 1i}.J H -o • M»i I ( •"! I. f.'') it 15 ‘ I / i J i i * J * ; \ • •; f 1 >jj i ;/.-!■! i ,'' < . i i, ‘ *. f« i;«»t■ \

Bevillningsutskottet får härmed afgifva yttrande i anledning af
följande till utskottet hänvisade motioner om ändringar i gällande bestämmelser
angående stämpelafgiften, nemligen motionerna

n:o 6 inom Första Kammaren af herrar grefve It. G. Hamilton,
C. Lybeck och Chr. Lundeberg samt n:o 105 inom Andra Kammaren af
herr H. Andersson i Vestra Xöbbelöf, i hvilken sistnämnda motion fyra
andra af kammarens ledamöter instämt, angående stämpelfrihet för obligationer,
utfärdade af Sveriges allmänna hypoteksbank;

n:o 38 inom Andra Kammaren af herr grefve H. E. G. Hamilton,
om ändrade bestämmelser i fråga om stämpelbeläggning af vexel och check;

n:o 42, inom Andra Kammaren af herr B. G. Petersson i Fräntorp,
angående stämpelfrihet för lagfartsbevis å fång till fast egendom genom
giftorätt eller urfoder taxeringsvärdet icke uppgår till 1,000 kronor; samt
n:o 100 inom Andra Kammaren af herr W. Styrlander, angående
förhöjning af stämpelafgiften för afhandling om köp af jordbruksfastighet,
som förvärfvas af bolag, i hvilken sistnämnda motions syfte tolf andra
af kammarens ledamöter instämt.

Bih. till Riksd. Prof. 1891). 5 Sami. 1 Afd. 13 Häft. (N:o 13).

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o to.

I de af herrar grefve R. G. Hamilton m. ti. och It. Andersson väckta
motionerna, hvilka äro lika lydande, hemställes, att Sveriges allmänna
hypoteksbank måtte befrias från skyldighet att stämpelbelägga de obligationer,
som af banken utfördas; och anföres till stöd för denna hemställan
följande:

»När vid 1860 års riksdag Rikets Ständer beslöto inrättandet af
Sveriges allmänna hypoteksbank, skedde det under godkännande af 1858
års finanskomités uttalande, att detta var en angelägenhet, hvilken nära
rörde det allmänna bästa, synnerligen i ett land, der jordbruket intager
ett så framstående rum i jemförelse med andra näringar som i Sverige.
Det var denna uppfattning af hypoteksbankens betydelse för det allmänna,
som föranledde Rikets Ständer att bevilja banken privilegium på att utgifva
obligationer, i hvilka för upplåningen säkerhet i jordegendom på landet
utlofvas, och att lemna banken en grundfond på åtta millioner riksdaler
i statens obligationer. Och denna uppfattning har Riksdagen ytterligare
häfdat, icke minst genom att öka den af staten till hypoteksbanken gifna
grundfonden från åtta till trettio millioner kronor. Men om ock sålunda,
på grund af förhållandena inom vårt land, ernåendet af en billig jordbrukskredit
erkänts vara ett statsändamål och staten härför gjort afsevärda
uppoffringar, så har likväl genom en annan åtgärd målets uppnående försvårats.
När genom stämpelförordningen af år 1894 obligationer belädes
med en stämpel af tre tiondedel procent, stadgades stämpelfrihet för
statens men icke för allmänna hypoteksbankens obligationer. Derigenom
har staten kommit att af de förmåner, som gifvits med den ena handen, taga
igen en del med den andra.

Hypoteksbankens utelöpande obligationer uppgå till inemot 300 millioner
kronor, och stämpelafgiften å dem skulle således representera ett
belopp af ej mindre än omkring 900,000 kronor, med hvilket stämpelskattebelopp
våra jordbrukares lån i hypoteksbanken belastas för hvarje
gång, en konvertering af obligationerna kan försiggå. Och konverteringar
synas i framtiden oftare komma att ega rum än hittills. Jag åberopar i
detta afseende

dels 1889 års komité för utredning af vissa frågor rörande jordbruksfastighetskrediten,
i hvars betänkande det heter:

»För att undvika mera betydliga kapitalrabatter genom att så noga
som möjligt lämpa räntan å hypoteksbankens förbindelser efter den vid
tidpunkten för lånets uppläggande allmänt gällande effektiva räntan å värdepapper
af med dem jemförlig beskaffenhet, torde man icke böra draga i

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 3

betänkande att bestämma den förskrifna räntan, om sä erfordras, i tiondedels
procent»;

dels hypoteksbankskomiterade af 1896, hvilka yttra:

»Då, som ofvan berörts, mycket beror på möjligheten att, der
tillfälle kan erbjuda sig, förvandla de inkonvertibla lånen till konvertibla,
då numera obligationer ej få utgifvas utan förbehåll om uppsägningsrätt
inom högst tio år, hvadan konverteringar otta måste förekomma--—-»

Xu bär visserligen hypoteksbanken olyckligtvis utfärdat betydliga
belopp icke konvertibla obligationer, och det är eu svår, men ytterst
angelägen uppgift att, i den mån sådant är möjligt, förvandla dessa till
konvertibla. Men vid de successiva utbyten eller andra åtgärder, som
kunna tänkas föra till detta mål, verkar stämpelafgiften som en i hög grad
hindrande och hämmande belastning, alldenstund man, för att åstadkomma
utbytet, i regeln måste göra den matematiskt taget största möjliga uppoffring.

Inom Riksdagen har vid derå tillfällen fram stälts förslag om vidtgående
åtgärder för att förbättra våra jordbrukskreditförhållanden, och man
har till och med härför velat kräfva statens ytterligare mellankomst och
dess fullständiga garanti för hypotekslånen. Om än detta måste anses
vara för mycket begärdt, synes man mig böra medgifva blygsamheten i
den begäran, att staten, som genom upprättandet af en centralbank velat
förskaffa jordbruket god och billig kredit, ej belastar denna banks operationer
med en stämpelafgift, hvilken återfaller på den låntagande jordbrukaren,
men hvilken icke drabbar honom, om man söker sitt lån hos
enskilda kassor eller personer. Genom stämpelafgiften motverkas det
ändamål, som staten genom inrättandet af hypoteksbanken afsett.»

I kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti
1894 stadgas, att obligation, som utfärdas här i riket, skall af obligationsutgifvaren
före utlcmnandet förses med stämpel af 30 öre för belopp, ej
öfverstigande 100 kronor, och derutöfver - 30 öre för hvarje påbörjadt
hundratal kronor; dock att frihet från stämpel eger rum för svenska
statens obligationer.

Att genom befrielse för Sveriges allmänna hypoteksbank från skyldigheten
att med st ämpel förse sina obligationer ställa vissa egare af jordbruksfastighet
i eu framför andra medborgare gynnad undantagsställning
är i och för* sig stridande mot rättvisans grundsatser; och ej heller kan
en sådan åtgärd, såsom motionärerna autydt, grundas pa den omständig -

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:n 13.

hoten, att nämnda bank redan fatt stora förmåner af staten sig beviljade.
Ingen anledning förefinnes dertill, att hypoteksbanken skulle uti ifrågavarande
hänseende ställas gynsammare än kommuner, som upptaga obligationslån
för något för dem allmännyttigt ändamål, såsom sjukvårdsoch
fattigvårdsanstalter eller dylikt, eller andra, som på enahanda sätt
upptaga lån. Att statens obligationer äro befriade frän stämpel, beror
naturligtvis derpå, att det vore utan all betydelse, om staten erlade en
afgift, som komme staten sjelf till godo.

Utskottet hemställer fördenskull,

l:o) att nu gällande stadgande angående skyldighet
att med stämpel förse obligationer måtte bibehållas
oförändradt.

Den af herr grefve II E. G. Hmnilton väckta motionen är af
följande lydelse:

»Då Riksdagen sistlidet år rörande stämpelafgift en för vexlar beslöt
de ändrade bestämmelser, som med innevarande års ingång trädt i kraft,
var, enligt hvad af frågans behandling hos bevillningsutskottet och i
kamrarne oförtydbart framgår, afsigten endast att afskaffa den särskilda
stämpelafgift, som införts genom 1894 års stämpelförordning. Faktiskt
kom emellertid beslutet derjemte att i eu annan rigtning medföra en icke
oväsentlig skatteförhöjning, som dock, så vidt jag kunnat finna, icke alls
var af Riksdagen åsyftad.

Det framkålles nemligen uttryckligen i slutet af den inom bevillningsutskottet
afgifna reservation, som blef Riksdagens beslut i ämnet,
att gällande bestämmelser angående stämpel å utrikes vexlar ansetts
böra bibehållas oförändrade. Detta skedde emellertid icke, utan fingo
dessa bestämmelser en väsentligen ändrad innebörd derigenom, att ur
författningen uteslöts den i 1894 års förordning upptagna generella —
både på härstädes och i utlandet utstälda vexlar tillämpliga — bestämmelsen
om stämpelfrihet för sådana vexlar, som stälts att vid uppvisandet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

5

betalas af medel, som hos bank eller bankir föras i räkning för utställaren.
Härigenom hafva alla it vista vexlar och anvisningar från utlandet
på svensk bank eller bankir från och med innevarande års ingång blifvit
stämpelpligtiga, samt t. ex. de s. k. »money ordres» på ofta mycket små
belopp, som af svenska emigranter i Amerika inköpas för hemsändande
af deras besparingar, underkastade en stundom ganska dryg beskattning.

Att detta emellertid icke af Riksdagen åsyftats kan man äfven
sluta af det beslut, som sedermera fattades angående stämpel å check,
som likstälts med vexel, dock med det tillägg, att check, som är stäld
att betalas af medel, hvilka hos bank eller bankir föras i räkning för
utställaren, är fri från stämpel ■—, en bestämmelse, som icke står i
öfverensstämmelse med Riksdagens beslut angående stämpel å vexlar,
och som derjemte fristående medför den oegentlighet, att en eljest stämpelpligtig
anvisning kan undgå stämpelbeläggning endast genom att benämnas
»check».

Då, enligt hvad jag erfarit, de nu afsedda bestämmelserna, för
hvilka några befogade motiv icke lära kunna anföras, redan inom de
kretsar, som deraf beröras, förorsakat mycket missnöje, samt desamma i
sj elfva verket aldrig varit underkastade Riksdagens pröfning, utan synas
hafva tillkommit endast genom en bristfällig formulering, har jag trott
dem, så snart ske kan, böra rättas till öfverensstämmelse med Riksdagens
verkliga afsigt. Jag tillåter mig derför hemställa:

1) att Riksdagen måtte besluta, det rubriken Vexel» under § 8
i förordningen angående stämpelafgiften skall erhålla följande ändrade
lydelse:

»Vexel, godkänd eller protesterad; lika med skuldebref.

Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad ä utrikes
ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet är stadgad,
vexeln, då den utställes eller, om den utfärdas utom riket, innan den
här i riket öfverlåtes eller till godkännaude eller betalning företes, förses
med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor, och
derutöfver 50 öre för hvarje päbörjadt tusental kronor, hvarå den lyder,
dock att frihet från stämpel eger rum för vexel, som är stäld att vid
uppvisandet betalas af medel, som hos bank eller bankir föras i räkning
för utställaren, äfvensom för vexel, som är dragen från utlandet på utlandet
och endast är betalbar i utlandet. Är vexel utfärdad i flere
exemplar och har ett af dem blifvit med nyssnämnda särskilda stämpel
försedt, vare de öfriga från sådan stämpel fria.

6

BevillvinijuutukoHcIs Betänkande N:o 13.

2) alt Riksdagen måtte besluta, det rubriken •»Check» under $ 8
i förordningen angående stämpelafgiften skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Check; lika med Vexel.

3) att de här ofvan under 1) och 2) föreslagna ändringar i stänipelförordningen
må tillämpas redan under innevarande år och sa snart
ske kan.»

Gällande stadganden angående stämpelafgift för vexel och check
lyda sålunda:

»Vexel, godkänd eller protesterad; lika med Skuldebref.

Der vexel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad å utrikes
ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet är stadgad,
vexeln, då den utställes eller, om den utfärdas utom riket, innan den
här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning företes, förses
med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor, och
derutöfver 50 öre för hvarje påbörja dt tusental kronor, hvarå den lyder,
dock att frihet från stämpel eger min för vexel, som är dragen af bank
eller bankir inom riket ä bank eller bankir å utländsk ort samt är betalbar
endast i utlandet vid uppvisandet, äfvensom för vexel, som är dragen från
utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet.

Är vexel utfärdad i liera exemplar och har ett af dem blifvit
med nyssnämnda särskilda stämpel försedt, vare de öfriga från sådan
stämpel fria.»

Check; lika med Vexel;

dock att check, som är stäld att betalas af medel, Indika hos bank
eller bankir föras i räkning för utställaren, är fri från stämpel.»

Angående stämpelafgiften för skuldebref är stadgadt, att detta
skall, dä det för vinnande af inteckning eller betalning hos offentlig
myndighet företes, förses med stämpel af 25 öre för hvarje fidla 100
kronor af det kapitalbelopp, för hvilket inteckning eller betalning sökes;
dock är skuldebref fritt från stämpel, dä på grund deraf fordran bevakas
i konkurs eller inteckning sökes i jernväg.

Genom ett antagande af motionärens förslag skulle någon annan
förändring i den nu för vexel och check stadgade stämpelafgiften icke
inträda, än att vexel, stäld att å utrikes ort betalas eller utfärdad å utrikes
ort, skulle, der den är stäld att vid uppvisandet betalas af medel, som

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

lins bank eller bankir föras i rökning för utställaren, vara från stämpel fri.
Den minskning i statsverkets inkomster, som af eu sådan åtgärd skulle
föranledas, torde icke vara af afsevärd betydelse; och då check, som är
stäld att betalas åt medel, hvilka hos bank eller bankir föras i räkning
för utställaren, är fri från stämpel, äfven om checken är stäld att å utrikes
ort betalas eller är utfärdad å utrikes ort, samt vexel enligt utskottets
åsigt bör i afseende på stämpelpligtighet likställas med check, har utskottet
ansett sig böra förorda de föreslagna förändringarna i stämpelförordningen.
Mot motionärens hemställan derom, att berörda förändringar måtte tilllämpas
redan under innevarande år, så snart ske kunde, har utskottet
icke heller haft något att erinra; och hemställer utskottet alltså,

2:o) att Riksdagen måtte besluta, det rubriken
»Vexel» under § 8 i förordningen angående stämpel -afgiften skall erhålla följande ändrade lydelse;

»Vexel, godkänd eller protesterad; lika * med
Skuldebref.

Der vexel ställes att a utrikes ort betalas eller
är utfärdad å utrikes ort, skall, oberoende af den
stämpel, som i allmänhet är stadgad, vexeln, då den
utställes eller, om den utfärdas utom riket, innan den
bär i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning
företes, förses med stämpel af 50 öre för belopp,
ej öfverstigande 1,000 kronor, och derutöfver 50 öre
för hvarje påbörjadt tusental kronor, hvarå den lyder,
dock att frihet från stämpel eger rum för vexel, som
är stäld att vid uppvisandet betalas af medel, som hos
bank eller bankir föras i räkning för utställaren, äfvensom
för vexel, som är dragen från utlandet på utlandet
och endast är betalbar i utlandet.

Är vexel utfärdad i flere exemplar och har ett
af dem blifvit med nyssnämnda särskilda stämpel försedt,
vare de ötriga från sådan stämpel fria.»;

3:o) att Riksdagen måtte besluta, det rubriken
»Check» under samma i? skall erhålla följande förän
drade lydelse;

»Check; lika med Vexel.»)

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

4ro) att, för den händelse utskottets i punkterna
2:o) och 3ro) gjorda hemställan varder af Riksdagen
bifallen, Riksdagen jemväl måtte för sin del besluta,
att de uti dessa punkter omförmälda ändringar i
stämpelförordningen skola tillämpas redan under innevarande
år från den tid, som af Kong!. Maj:t bestämmes,
samt i skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande
af sitt sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t
ville så fort ske kunde förordna om beslutets trädande
i kraft.

I ändamål att minska kostnaderna för lagfart å små fastighetslotter;
hafva vid olika tillfällen förändringar i stämpelförordningen beslutits,
afseende befrielse från stämpelafgift för lagfartsprotokoll i vissa fall. Så
beslöt 1887 års Riksdag, att enär lagfartskostnaden icke sällan blifvit
mycket betungande för de sterbhus, der den hufvudsakligaste tillgången
utgöres af en liten fastighet och delegarne äro många, stämpelfribet skulle
ega rum för protokoll angående lagfart å fång till fast egendom genom
giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen i dess helhet icke
uppgår till 1,000 kronor. Stämpelfrihet för lagfartsprotokoll utsträcktes
sedermera först af 1891 års Riksdag till att gälla alla sådana fång till
fast egendom genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å den egendom,
hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000 kronor, samt derefter af 1898
års Riksdag till att gälla äfven annat fång, der taxeringsvärdet eller
köpesumman för egendomen icke uppgår till 400 kronor.

Herr P. G. Petersson erinrar nu i sin ofvanberörda motion, att
ehuru protokoll angående lagfart å fång till fast egendom, som genom
giftorätt eller arf erhållits, och hvars taxeringsvärde ej uppgår till 1,000
kronor, äro från stämpel fria, de på grund af samma protokoll utfärdade
lagfartsbevis dock äro med stämpel belagda, oafsedt huru ringa värdet
är på fastigheten, som lagfares; och anser motionären, att i sådana fall,
der lagfartsprotokoll är stämpelfritt, äfven lagfartsbeviset bör från stämpel
befrias. Motionären hemställer derför, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Ivongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring
i stämpelförordningen, att lagfartsbevis, Indika utfärdats å fång till fast

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

egendom, som genom giftorätt eller arf bekommits, och hvars taxeringsvärde
ej uppgår till 1,000 kronor, måtte från stämpel befrias.

Utskottet vill till en början erinra derom, att den beräkning, som
verkstälts uti ett i motionen anfördt exempel, grundar sig på eu missuppfattning
rörande stämpelafgiften för lagfartsbevis, hvilken missuppfattning
sedermera genom en i riksdagstrycket utkommen rättelse delvis
ändrats.

Lagfartsbevis hänföres i gällande stämpelförordniug till »bevis,
annat» och skall såsom sådant förses med stämpel till belopp af 50 öre.
Denna afgift synes väl vara obetydlig, men anser utskottet i allt fall
följ drigtigt att i de fall, der enligt nu gällande stadganden lagfartsprotokoll
är fritt från stämpel, jemväl lagfartsbevis befrias från sådan
afgift, genom hvilken åtgärd statsverkets inkomster icke kunna i nämnvärd
mån förminskas. Utskottet har sålunda velat förorda stämpelfrihet i något
större utsträckning än motionären föreslagit, i det att utskottet ansett
sådan frihet böra gälla icke blott i de fall, då fast egendom, hvars taxeringsvärde
icke uppgår till 1,000 kronor, förvärfvas genom giftorätt eller arf,
utan äfven i fråga om annat fång, der taxeringsvärdet eller köpesumman
för egendomen icke uppgår till 400 kronor. Då emellertid förevarande
fråga är af beskaffenhet att böra af Eiksdagen allena afgöras, torde någon
skrifvelse till Kongl. Maj:t, på sätt motionären föreslagit, icke kunna
ifrågakomma.

I enlighet med hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

5: o) att i 3 § af gällande förordning angående
stämpelafgiften skall under rubriken »Bevis» på vederbörligt
ställe införas följande:

Bevis, lagfarts-, angående fång till fast egendom
genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet
å den egendom, som beviset afser,
icke uppgår till 1,000 kronor, eller annat
fång, der taxeringsvärdet eller köpesumman
för egendomen icke uppgår till 400
kronor ..............................................................fritt.

Bill. till Riksd. Prof. 5 Sami. 1 Afl. 13 Höft.

2

lo

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

Herr Sfi/ilande r föreslår, »att Riksdagen ville vidtaga den förändringen
i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti
1894, att afhandling om köp af fast egendom skall, då hon afser bolags
förvärf af jordbruksfastighet, vid lagfart beläggas med stämpel af 1 krona
SO öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde.»

Motionären hänvisar till de skäl, som af honom anförts i en annan
af honom vid innevarande riksdag väckt motion om särskild bevillning
för jordbruksfastighet, som eges af bolag, hvilken motion redan blifvit
af utskottet i dess betänkande n:o 11 behandlad.

I sistnämnda motion har motionären framhållit, hurusom förslag
gång efter annan framstälts att i någon mån söka råda bot på »detsamhällsfarliga»,
som läge deruti, att bolagen i vårt land börja lägga under
sig jordbruksfastigheter i sådan mängd, att den sjelfegande bondeklassen
komme att väsentligt förminskas. Het hade, yttrar motionären vidare,
hitintills varit hufvudsakligast Halarne och Norrland, som med sina på
skogar rika bondehemman mest varit föremål för bolagens förvärf, men
åtskilliga tecken tydde på, att äfven mellersta och södra delarne af vårt
land i eu ganska snar framtid komme att råka ut för samma olycka,
om icke i tid kraftiga åtgärder deremot vidtoges. Riksdagen hade ock
fäst Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på saken, och Kongl. Maj:t hade
genom vederbörande myndigheter sökt utreda frågan hvad beträffade
Halarne och Norrland. Ehuru denna utredning, som dock ingalunda
kunde anses vara fullt uttömmande, visade en högst oroväckande ökning
i bolagens jordförvärv under de sista tio åren, torde likväl, om myndigheternas
utlåtanden skulle läggas till grund för det förslag, som kunde
väntas framkomma från Kongl. Maj:t, föga vara att hoppas, att förslaget
skulle blifva genomgripande och verksamt, hvarförutom det torde vara
osäkert, om och när ett dylikt förslag komme att föreläggas Riksdagen.
Under det man väntade på ett dylikt förslag, kunde Riksdagen, enligt
motionärens tanke, vidtaga en åtgärd, som skulle visa bolagen, att deras
förvärf af jordbruksfastigheter icke kunde ohejdadt få fortgå. Och denna
åtgärd, som vore endast en följdrigtig utveckling af beslut, som Riksdagen
förr fattat, vore att strängare beskatta sådana jordbruksfastigheter,
som förvärfvats af bolag. Hetta system kunde ju sägas redan vara
infördt i vårt land, derigenom att fångeshandling, hvarigenom bolag förvärfvat
fastighet, vid lagfart skulle beläggas med dubbelt så hög stämpelafgift
som andra fastigheter. Hetta system innebure, enligt motionärens
tanke, icke heller någon orättfärdighet, ty dels hade ett bolag lättare

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

11

att åstadkomma köpesumman ock således äfven stämpelafgiften än en
enskild person, och dels iklädde sig, kunde man säga, en enskild person,
som sjelf bebodde och skötte fastigheten, större förpligtelser mot sjelfva
jorden än ett bolag, hvars kufvuduppgift måste vara att pressa ut
så stor vinst som möjligt af densamma. Och om man såge frågan ur
statens synpunkt, torde det få anses vara ett axiom, att en stat vore
lyckligare, friare och starkare, ju flere af dess individer egde en egen torfva.

Afhandling om köp af fast egendom, på grund hvaraf-lagfart
sökes för aktiebolag, som icke drifver bankrörelse, är redan enligt nu
gällande stämpelförordning underkastad stämpelafgift till dubbla beloppet
mot andra köpeafkandlingar, eller 1 krona 20 öre för hvarje fulla 100
kronor af egendomens värde. Denna bestämmelse, som tillkom genom
den vid 1883 års riksdag antagna stämpelförordning, grundades derpå,
att, då aktiebolag, som förvärfva! fast egendom, i regel kunde antagas
behålla densamma i sin hand under ojemförligt längre tid, än hvad förhållandet
vore med enskilda personer, samt derför aktiebolag tillhörig
fastighet långt mera sällan än enskildes fastigheter drabbades af stämpelskatt,
det vore rättvist, att aktiebolag vid förvärf af fast egendom finge
vidkännas en förhöjning i stämpelafgiften för fångeshandling.

Om än, såsom motionären framhållit, det vore önskligt, om bolags
förvärf af jordbruksfastighet kunde inskränkas, finner utskottet i allt fall
en ytterligare förhöjning af stämpelafgiften för köpeafhandling rörande
bolags förvärf af sådan fastighet icke böra för sådant ändamål stadgas,
då det ej kan anses öfverensstämmande med grunderna för en rättvis
beskattning att vidtaga nämnda åtgärd, hvilken för öfrig! ej torde leda
til! det resultat motionären åsyftat. Alba minst torde det böra ifrågakomma
att, på sätt motionärens förslag innebär, utsträcka den ifrågavarande
förhöjda stämpelafgiften till att gälla alla bolag af hvad slag
som helst.

Utskottet hemställer fördenskull,

(ko) att herr Styrlanders ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 februari 1899.

1’ä bevillningsutskottets vägnar:

II. O A VALL!.

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

Reservationer

vid punkten l:o)

af herrar friherre Kling$})or, G. Jansson, och Bergendahl.

samt rid punkterna 2:o), 3:o) och 4:o)
af herr Fredholm.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1899.