Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1899, kl. 1 e. m.

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Magi angående förslag till ändringar i bevillning sförordningen,
afseende densammas förtydligande.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 37, har herr W. T.
Lundgren hemstält,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar i bevillningsförordningen, att författningens rätta förstånd
såvidt möjligt för en hvar underlättas och till förekommande af att
den skattskyldige betungas med andra utgifter och besvär än af honom billigtvis
fordras må.

Till stöd för denna hemställan anför motionären:

»Bland de författningar, som hafva största intresset för hvarje svensk
medborgare, intager bevillningsförordningen ett af de främsta rummen, icke
allenast derför, att den enskildes skattebelopp på grund af denna författning
bestämmes, utan också derför, att vissa rättigheter äro af bevillningsbeloppet
beroende.

Vid genomläsning af den af häradshöfding Hjalmar Rettig utgifna
prejudikatsamling, angående tillämpning af nämnda förordning under åren
1885—1896, finner man lätt, huru olika uppfattningen deraf varit bland
taxeringsmyndigheter och de högre instanser, der anförda besvär slutligen
afgjorts.

Häraf kan icke dragas annan slutsats, än att de stadganden, som
blifvit föremål för olika tolkning, behöfva förtydligas, och jag tager mig
derför friheten att ur ofvannämnda prejudikatsamling anföra bevisen.

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 5 Sami. 1 Afl. 10 Höft. (N:o 10.) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

Hvad först beträffar beskattningsorten har (III delen n:o 42), under
åberopande af § 8 mom. 2 d) samt sista punkten af § 12 i bevillningsförordningen,
arrendeinkomst för i landtkommun belägna stenkolsgrufvor ansetts
böra beskattas i stad, der egaren var bosatt, ehuru grufvorna antagligen
jemlikt § 6 särskilt taxerats inom den kommun, der de äro belägna.

I motsats härtill har (I 79) en i stad bosatt apotekare ansetts böra
för arrendeinkomst af sitt i landtkommun belägna apotek inom sistnämnda
kommun beskattas.

I fråga om beskattningsort torde visserligen förslaget om särskild
kommunal taxering (nu under utredning af derför tillsatt komité) möjligen
kunna antagas medföra någon förändring i grunderna för taxering af kronobevillningen,
men äfven för sådant fall bör förekommas, att för fast egendom
måste erläggas både fastighetsbevillning och inkomtsbevillning för arrendeafkomsten
af samma egendom, ty detta är en dubbel beskattning i strid mot
författningens mening.

Att en obehörig dubbel beskattning förekommit och föranledt besvär
synes af I 8, 20, 57, II 16, 54, 56, III 21, 72, IV 1, 35, 60, V 4, 33,
65 m. fl. ställen i åberopade prejudikatsamling, som jemväl styrker behofvet
af mera bestämda föreskrifter än den hittills följda godtyckliga praxis för fördelning
af årsinkomst mellan de särskilda ställen, der bolag eller enskilda
idka rörelse.

De många besvär, som ständigt förekommit bland annat i anledning
af försäkrings- m. fl. bolags taxering både vid hufvudkontor och vid agenturer
eller afdelningskontor, bevisa äfvenledes otydligheten af gällande stadganden
angående beskattningsorten, i afseende hvarå jemväl torde få hänvisas till
III 85, IV 134, V 30, 36, 68, 83.

Att i saknad af godkända uppgifter taxeringsmyndigheterna alltid
skola hafva svårt att finna rätta siffran af den skattskyldiges beskattningsbara
årsinkomst, ligger i sakens natur och kan icke genom stadganden förekommas,
men den nu gällande föreskriften i § 10 mom. 3 a), att beloppet
af utskylder skall såsom inkomst anses och beskattas, synes mig oförklarlig.
Om ursprungliga anledningen till denna bestämmelse skulle vara att söka
deri, att utskylder skulle betraktas såsom jemförliga med sådana levnadskostnader,
för hvilka afdrag icke medgifves, så är en sådan jemförelse icke
hållbar, alldenstund utskylder drabba skattskyldige af alla klasser utan något
som helst sammanhang med lefnadskostnader.

Utskylder äro utgifter och icke inkomster; de böra alltså såsom andra
omkostnader få af dragas från bruttoinkomsten, ty i annat fall tager både
staten och kommunen mer än en gång skatt på ett och samma inkomstbelopp.

Hos lagstiftaren såväl som hos dem. hvilka skola tillämpa bevillnings -

jBevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

förordningen, gör sig säkerligen den uppfattningen gällande, att det allmänna,
vare sig stat eller kommun, skall i fråga om skatter hafva sin rätt fullt ut,
men icke mera, en regel, som annorstädes hålles så strängt, att ledamöter
af taxeringsmyndigheter bötfälts för förseelser deremot.

Den åberopade prejudikatsamlingen visar många exempel, der olika
meningar gjort sig gällande angående beskattningsbara beloppet, men för att
särskildt angifva några af dessa rättsfall, får jag hänvisa till I 100, 105,
IV 45, 56, V 53, 69.

Ett synnerligen beaktansvärdt exempel på tillämpning af grunderna
för beskattning läses i IV 45.

För att emellertid kunna med största möjliga rättvisa finna det belopp,
för hvilket bevillning skall erläggas, erfordras tydligare föreskrifter än de
nuvarande, angående afdrag å bruttoinkomsten.

Redan det i § 11 mom. 1 medgifna bevillningsfria afdrag skulle kunna
genom nya stadganden närmare bestämmas, än nu är fallet. Det torde nemligen
vara obestridligt, att der omförmälda afdrag i praxis utgår med lika
belopp för den mindre som för den större familjen, hvilket icke är meningen,
hvarför det norska skattesystemet i detta fall erbjuder vissa företräden genom
sitt efter antalet försörjda graderade afdrag.

Att skatt icke skall erläggas för beloppet af under året lidna förluster,
skulle framgå af instruktionens § 15, men den såväl der som i § 14
gifna föreskrift, hvarigenom det öfverlemnats till taxeringsmyndigheternas
pröfning att för hvarje särskildt fall besluta, har föranledt otaliga besvär
och borde derför ändras (jfr I 25, 43, 86, II 10, 15, 51, III 22, 40, 62,
IV 42, V 96, 111, 112 m. fl.). I

I § 10 mom. 4 b) medgifves vid beräkning af inkomst utaf arbete
afdrag för ränta å lånt rörelsekapital, men vid tillämpningen af denna föreskrift
hafva olika meningar uppstått, huruvida lån, intecknadt i den skattskyldiges
till rörelsen använda fastighet, skulle betraktas såsom till rörelsekapital
hänförligt eller icke (III 94, IV 31, 41, 92) — äfven här är sålunda
ett förtydligande behöfligt.

I öfverensstämmelse med grunderna i § 11 mom. 4 c) har på somliga
ställen medgifvits rederier afdrag för fartygs värdeförminskning och underhåll,
men fall hafva förekommit, då allt sådant afdrag nekats (I 35, II 34,
IV 49, 59, 82, 83, V 20, 50, 61, 91), och för sjöfarten är det ett lits vilkor,
att detta afdrag blifver mera uttryckligt i författningen fastslaget, icke
allenast i princip, utan äfven till viss procent, på det tillämpningen måtte
såvidt möjligt blifva lika öfver allt och de svenska fartygen i detta afseende
icke måtte blifva sämre stälda än deras utländska medtäflare.

Stadgandet i § 10 mom. 4 a och c) angående afdrag för hyra och

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.''

underhåll af till rörelse använd fastighet, har också, blifvit föremål för olika
tolkning (I 24, 27, 29, 60, IV 27, 77, Y 135).

De anförda exemplen, till Indika många flera kunna läggas, böra
hafva bevisat, att en stor skiljaktighet förekommer i uppfattningen af förordningens
föreskrifter, men behofvet af förtydligande framstår icke minst i
fråga om sättet för vinnande af ändring i taxeringsmyndighets beslut.

Det förefaller motbjudande att se en klagande, som, i saknad af annat
bevisningsmedel, genom aflagd ed sökt styrka maximibeloppet af sin beskattningsbara
årsinkomst, affärdas med afslag, derför att han icke visat, huru
han räknat (I 19, IV 46).

Andra hafva fåfängt sökt att genom intyg af ojäfviga personer styrka
sin talan om rättelse (II 29, 43, IV 97).

För öfrigt öfverflödar prejudikatsamlingen af bevis, att banker, försäkringsbolag
och industriella bolag af alla slag m. fl., hvilka haft tillgång
till vårt lands skickligaste juridiska ombud, ofta utan framgång sökt ändring,
och förklaringen torde kunna sägas ligga deri, att formella orsaker vållat
besvärens ogillande till större eller mindre del.

Det är då icke underligt, att det stora antal klagande, som icke haft
tillgång till så dugande biträden, misslyckats, ja, man finner i II 25, att
en hustru förklarats obehörig att öfverklaga den henne personligen påförda
taxering.

Af det anförda torde framgå önskvärdheten, att författningen jemväl
måtte t. ex. genom formulär till räkenskapsutdrag, intyg eller på annat för
den stora allmänheten begripligt sätt lemna en ledning, som kunde blifva
till nytta äfven för taxeringsmyndigheterna, då det skulle kunna inträffa,
att många skattskyldige skulle föredraga att redan till beredningen eller
taxeringsnämnden inlemna uppgifter hellre än att först hos pröfningsnämnden
förete desamma.”

Motionären har sålunda framdragit ett antal rättsfall, hvilka han
anser påkalla ändringar i bevillningsförordningen. Det sätt, hvarpå dessa
rättsfall blifvit slutligen afgjorda, synes emellertid endast innebära en följdrigtig
tillämpning utaf de af Riksdagen i sagda förordning faststälda grundsatser.
Så t. ex. — för att ingå på några af de i motionen anförda prejudikaten
— torde det vara i full öfverensstämmelse med berörda grundsatser
såväl, å ena sidan, att arrendeinkomst för grufvor, belägna i landtkommun,
beskattats i den stad, der egaren är bosatt, ehuru grufvorna taxerats inom den
kommun, der de äro belägna, som ock, å andra sidan, att en i stad bosatt
apotekare blifvit för arrendeinkomst af sitt i landtkommun belägna apotek

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

5

påförd bevillning inom sistnämnda kommun. Arrendeinkomst af grufva är
nemligen att hänföra till sådan ”annan inkomst”, som omförmäles i sista momentet
af 12 §, för hvilket slag af inkomst skattskyldig skall taxeras, der
han är mantalsskrifven, då deremot inkomst af utarrenderadt apotek måste
anses såsom inkomst af rörelse och således bör jemlikt mom. d i samma §
upptagas till taxering å den ort, der rörelsen idkas. Likaså torde det öfverensstämma
med en rigtig tolkning af bevillningsförordningen, att en egare af
några hemman icke taxerats för inkomst af skogsförsäljning från dessa hemman,
enär skogen varit inbegripen i hemmanens taxeringsvärden och ifrågavarande
inkomst således redan blifvit genom fastighetsbevillning beskattad,
likasom ock att ett fartygs rederi — under åberopande af § 12 mom. e —
beskattats allenast i den kommun, inom hvilken fartygets hufvudredare varit
mantalsskrifven.

Åtskilliga af de utaf motionären anförda prejudikaten utvisa emellertid,
att de särskilda taxeringsmyndigheterna kommit till olika resultat vid tillämpningen
af bevillningsförordningen. I flera fall torde detta dock berott antingen
på en rent felaktig tolkning hos vissa af dessa myndigheter eller ock derpå,
att de sakförhållanden, som varit afgörande för de föreliggande frågornas
bedömande, icke blifvit tillräckligt utredda.

Att bevillningsförordningens nuvarande affattning i ett eller annat
afseende kan lemna rum för olika tolkningar, vill utskottet visserligen icke
förneka. Olägenheterna häraf torde dock vid en fortsatt tillämpning af förordningen
väsentligen förminskas just genom de i hithörande frågor meddelade
prejudikaten. Då förordningen för öfrigt så nyligen som år 1897 undergått
revision, och då förslag till förändringar i densamma möjligen — såsom
motionären ock antyder — är att förvänta i anledning af den utaf Kongl.
Maj:t tillsatta kommunalskattekomiténs arbeten, anser sig utskottet icke kunna
tillstyrka, att för närvarande någon åtgärd af Riksdagen vidtages för åstadkommande
af en så genomgripande omarbetning af förordningen som den,
motionären synes åsyfta.

På grund häraf hemställer utskottet,

att herr Lundgrens förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C A VALLI.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1899. 5 Sami. 1 Afl. 10 Häft.

2