Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
7
f ■ror-Liv o;
k
faf>rn;
löp: i
tf .ni-arvii
it tjitj
s>r;cjj''
!->f) ! itLiia it.1» /!;>•
t> J .OUJ:(*''V!i;r ? ju)• i^fj''*Jl t;
; rf • t [ffWi Vi • VVp *ii tf i: • j ?:rn ^**•» it*
‘»pir//- .O* ;> : m ./• • 71 f ;^/a >
‘vJ;ri;riii.• ;• t, / : ''>*• Vh:< , *• i/*
- .i?.i> v?;- »• >'':
N:o 98.
r.. .**t j i -ti.; -,r-'' Jk*" ! feloni; ] >,:: i-/
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1898.
Andra Kammaren — 12 — —
''fri) f * v ■ ■
i.<-... • '';j{ ''i''-*''‘T-''v, >> tfgb-jj-T/ J: Iiin
I >■'' J.: *rmiM<-nc..‘ -''is :''.:;j:v; . :i;f XÖÖ6 U9l»k''lB»16Ssint-(
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen dels med förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884, dels ock om tillgodogörande af den
kronan tillkommande jordegareandel i grufva, äfvensom
i ämnet väckta motioner.
(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7.)
Till Konungen. i. , ? i
.« ■ . • .. •:> : .''-nr . Va\h: jV ■ ■
Genom en den 22 januari 1898 till Riksdagen afliden proposition
(n:o 29) har Eders Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bifogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit
Riksdagen att antaga lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.
Vidare har Eders Kongl. Maj:t i proposition (n:o 30) af samma dag,
den 22 januari 1898, med åberopande af propositionen närlagdt statsrådsprotokoll
öfver civilärenden, föreslagit Riksdagen att, derest det i ofvannämnda
proposition för Riksdagen framlagda förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 blefve i
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
hvad det afsåge 17, 22 och 65 §§ grufvestadgan till lag upphöjdt, medgifva,
att Eders Kongl. Maj:t tills vidare skulle ega, i den ordning, som
af Eders Kongl. Maj:t närmare bestämdes,
dels att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor i
öfrigt, Kongl. Maj:t faststälde, under en tid för hvarje gång af högst
trettio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen, att vid
upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens öfvertagande
äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomme;
dels ock att, om icke någon funnes, som ville och kunde öfvertaga
begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i hvarje särskildt
fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande åt kronan af
jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma förfalla.
I sammanhang med förenämnda kongl. propositioner har Riksdagen
jemväl förehaft tre i ämnet väckta motioner.
En motionär har anfört, att i samma mån som kännedomen om de
inom vårt lands nordligaste delar förefintliga mineralrikedomar ökades,
och den enskilda företagsamheten visade sig allt mera lifaktig i sträfvandena
att tillgodogöra dessa derstädes blott foga anlitade naturtillgångar och
dymedelst inom ifrågavarande ödemarker, der staten vore så godt som
ensam jordägare, bryta bygd och sprida kultur, desto mera oafvislig blefve
fordran att utan ytterligare uppskof få slutligen afgjord den magtpåliggande
frågan, huruvida, i hvilken utsträckning och på hvad sätt
staten skulle begagna sig af sin jordegareandel. Vid 1897 års riksdag
hade i sådant syfte väckts två motioner, den ena förutsättande, att staten
skulle frånträda alla sina anspråk härutinnan, den andra afseende, att
berörda andel skulle komma staten till godo i form af en viss »royalty»,
som det ålåge grufegaren att erlägga, samt att lagutskottet måtte utarbeta
och framlägga förslag till bestämmelser af sådan art. Ingendera af
nämnda motioner hade emellertid lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall,
den förra så mycket mindre, som Riksdagen och de bland dess utskott,
som under senast förflutna nio åren yttrat sig i ärendet, äfvensom myndigheter,
som blifvit deruti hörda, omfattat åsigten, att det allmänna ej utan
vederlag borde afstå sin jordegarerätt. Förslaget att låta statens andel
utgå såsom en afgäld på den brutna malmen hade strandat hufvudsakligen
på rent formella betänkligheter hos lagutskottet. Då det dock syntes
motionären uppenbart, att detta system, hvilket förordats af såväl brukssocietetens
fullmägtige i jernkontoret och kommerskollegium som läns
-
9
• Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
styrelserna i de nordligaste länen och bergmästaren i norra distriktet,
egde afgjorda företräden framför utarrenderingen af merberörda rätt ej
mindre än bestämmelser rörande viss anpart af grufvans årliga bruttoafkastning,
för att icke tala om att såsom delegare direkt deltaga i grufdriften
med deraf följande risker, tilläte sig motionären hemställa, att i
grufvestadgan af den 16 maj 1884 vidtoges sådan ändring, att inmutare
af malmfyndighet å odisponerad kronojord måtte komma i åtnjutande af
kronans jordegareandel mot godtgörelse af en viss årlig afgäld, hvars
storlek af Riksdagen bestämdes i samma ordning, som för bevillningar
stadgadt vore.
En annan motionär har yrkat, att Riksdagen måtte besluta, att staten
skulle vid inmutning på odisponerad kronojord uttaga sin jordegareandel
i form af en afgäld eller s. k. royalty, som för hvarje grufföretag särskildt
bestämdes, samt att befrielse från denna afgäld måtte medgifvas inmutare
åtminstone under de första fem åren.
Motionären erinrar dervid, att han i en förlidet år väckt motion
föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kongl. Maj :t anhålla,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t till all kraft och verkan upphäfva kongl.
kungörelsen rörande inmutning å kronojord af den 19 augusti 1889.
Denna motion hade af båda kamrarne afslagits. Af den diskussion, som
förts vid tillfället i fråga, hade, enligt motionärens mening, framgått, att
hufvudmotivet för afslag varit, att staten borde göra sig till godo sin
jordegareandel på odisponerad kronojord, och att denna frågas lösning
borde föregå den nämnda författningens upphäfvande. Flera olika sätt,
på hvilka staten skulle begagna sig af denna sin rätt, hade föreslagits.
Ehuru motionären för sin del icke trodde, att utvecklingen af bergsbruket
i Lappmarken skulle befrämjas, vare sig att jordegareandelen uttoges på
det ena eller andra sättet, ansåge sig motionären dock vid den utgång,
som frågan vid förliden riksdag erhållit, böra bland de olika förslagen
söka finna det, som syntes vara på en gång för kronan gagneligast och
för det norrländska bergsbruket minst skadligt. Detta förslag vore
otvifvelaktigt det, som ginge ut derpå, att en afgäld eller s. k. royalty
åsattes malmen. Ty på samma gång som staten derigenom finge en
inkomst från alla de olika bergverken, så betryggades den enskilde inmutaren
mot alla de obehag och den ovisshet, som vore förenade med
t. ex. arrendesystemet.
Emellertid syntes det vara omöjligt att en gång för alla bestämma,
huru stor afgäld staten borde uttaga i hvarje särskildt fall, i det att
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 21 Häft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
fyndigheterna vore af olika värde, och det vore klart, att den ena kunde
bära en större afgäld än den andra. Med hänseende dertill syntes
skäl vara för handen, att afgäldens belopp bestämdes för hvarje grufforetag
i förhållande till malmens värde och andra på frågan inverkande
faktorer.
Äfven syntes billigheten fordra, att vissa frihetsår från ifrågavarande
afgäld beviljades inmutarna. Åsigterna om, huru många sådana borde
medgifvas, vore olika; men motionären trodde sig ej begära för många,
om han föresloge fem. I enstaka fall, der det vore af nöden, borde flera
frihetsår kunna beviljas.
Slutligen har i en tredje motion, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts
förevarande propositioner, anförts, att befogade anmärkningar kunde framställas
mot det s. k. arrendesystemet.
Sålunda blefve det, enligt motionärernas åsigt, till en början svårt
eller måhända till och med omöjligt att bestämma en arrendeafgift, som
utgjorde ett rigtigt uttryck för en grufvas värde. Det kunde knappast
behöfva erinras, att grufföretag, på grund af den nyckfullhet, med hvilken
malmfyndigheter uppträdde, vore mera än andra företag förenade med
risk. Våra mest kända grufvor lemnade härpå de bästa exempel. En
fyndighet kunde synas lofvande i dagen och till ett visst djup, men
sedermera alldeles upphöra eller förskjuta sig på sådant sätt, att brytningen
icke längre med fördel kunde bedrifvas. Ett motsatt förhållande
kunde ega rum, då ett utmål på djupet visade både större förekomst
och rikare malm, än hvad man efter malmens blottande kunnat antaga.
Ett arrende af en grufva vore derför i de flesta fall ett äfventyrsaftal,
på hvilket staten näppeligen borde inlåta sig; och på ett dylikt hade
staten helt visst större utsigt att göra förlust än vinst, då det med
temligen stor säkerhet syntes kunna förutsättas, att vid den täflan i
afgifvande af arrendeanbud, som det kongl. förslaget förutsatte, ingen
anbudsgifvare vore hågad att lemna högre anbud, än som kunde anses
betingas af det malmutbyte, han med största möjliga säkerhet kunde
beräkna.
Derigenom att, såsom i Eders Kongl. Maj:ts förslag innefattades,
dispositionsrätten till grufvans hälft inskränktes till viss tid, förminskades
grufbrytarens kredit och försvårades alltså anskaffandet af de medel,
som erfordrades för grufhandteringens idkande i nödig omfattning. Då
de grufföretag, hvilka kunde uppstå på den odisponerade kronomarken
— fjellbygden — i regel anlades på aflägsna punkter i öde trakter,
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
11
måste ett dylikt företag ensamt för sig bära kostnaden för de kommunikationsmedel,
som af företaget betingades. På grund häraf och då såväl
arbetskrafter som lifsmedel och andra förnödenheter samt byggnadsmateriel
vore väsentligt fördyrade på dylika arbetsplatser, erfordrades för grufhandteringens
igångsättande och fördelaktiga bedrifvande betydande kapital,
för hvilkas anskaffande en inskränkning i tiden för dispositionsrätten
gifvetvis skulle verka hindrande.
Vid arrendets slut skulle arrendatorn icke erhålla ersättning för de
arbeten för framtida brytning, som han bekostat. Detta innebure en
orättvisa, som alls icke uppvägdes af den honom gifna företrädesrätten
till förnyadt arrende. För en rationel grufbrytning måste dessa förarbeten
ofta göras för en lång följd af år, ibland för en längre tidrymd än den i
Eders Kongl. Maj:ts proposition omförmälda maximiarrendetiden, 30 år.
Följden af en dylik lagstiftning blefve helt säkert den, att arbetena under
senare delen af en arrendeperiod bedrefves lamt eller inskränktes till s. k.
rofbrytning.
Klart vore, att den omständigheten, att arrendatorn vid blifvande
afträde icke egde någon fordringsrätt för verkstälda förarbeten, byggnader
o, s. v., i hög grad försvårade erhållandet af nödigt driftkapital.
Ville man, att kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen, vore
onekligen en afgäld, lagd å den i en grufva brutna malmqvantiteten, rättvisare
än arrende. Dock mötte stora svårigheter att redan från början
bestämma afgäldens storlek. Såsom ofvan vore antydt, kunde ett malmbrytningsföretags
framtidsutsigter icke på förhand uträknas. Afgälden å
en grufva, som saknade kommunikationer, måste naturligtvis sättas lägre
än å en grufva, vid hvilken redan funnes moderna transportmedel. Om
sedermera, efter det afgälden blifvit bestämd, jernväg opåräknadt och utan
uppoffring från grufbrytarens sida droges förbi den förra grufvan, kunde
afgälden vid densamma befinnas för låg. A andra sidan måste afgälden,
om det nödiga driftkapitalet skulle kunna erhållas, bestämmas en gång
för alla för en och samma inmutning, så länge denna vore gällande.
Utsigten att en redan åsatt afgäld i en framtid kunde komma att höjas
skulle helt visst omöjliggöra månget grufföretag, hvars verksamhet eljest
kunnat baseras på en vinst af måttlig storlek.
En afgäld in natura vore utan tvifvel den i princip bästa beskattningen.
Men svårigheterna för ett noggrant bestämmande af brytningens
storlek i en grufva vore så stora, att tanken på ett sådant afgäldssystem
vid närmare undersökning syntes böra öfvergifvas. Det skulle förutsätta
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
— då ju all statskontroll måste vara noggrann och effektiv — att den
för hvarje dag brutna malmqvantiteten uträknades och bestämdes antingen
till vigt eller till rymd, hvilket icke läte sig praktiskt genomföra. Och
äfven om staten skulle försöka sig på en dylik kontroll, skulle denna medföra
så stora kostnader, att dessa näppeligen uppvägdes af de fördelar,
staten skulle hafva af systemet.
Af alla de uppgjorda förslagen till lösning af denna fråga före folie
motionärerna det bästa vara det, som framstälts af kommerskollegium i
dess yttrande den 15 juni 1893. Enligt detta förslag skulle afgälden
utgå å den verkliga vinst, som folie af ett grufföretag. Förslaget egde
alltså ett afgjordt företräde framför de andra derutinnan, att det afsåge
att undanrödja faran deraf, att staten skulle beskatta en affär, som till
äfventyrs ginge med förlust, eller att den enskilde skulle, med användande
af statens jordegareandel, göra en oskälig vinst på statens bekostnad.
Svårigheterna att rätt bedöma storleken af denna vinst syntes motionärerna
visserligen stora, men långt ifrån oöfverstigliga.
Beträffande afgäldens storlek, ansåge motionärerna denna böra bestämmas,
icke såsom kommerskollegium föreslagit, till 25 procent, utan till
20 procent af den årsvinst, som å grufrörelsen kunde uppstå, sedan sex
procent ränta å deri nedlagdt kapital afräknats.
De närmare bestämmelserna om grunden för afgäldens beräkning
och om sättet för dess utgörande syntes böra meddelas af Eders Kongl.
Maj:t.
På grund af hvad motionärerna sålunda anfört, hafva de hemstält,
att Eders Kongl. Maj:ts proposition af den 22 januari 1898 om tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva samt Eders
Kongl. Maj:ts proposition af samma dag med förslag till lag om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, i hvad propositionen
afsåge ändring af § 65 i bemälda kongl. stadga, icke måtte vinna
Riksdagens bifall, samt att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
§§ 17 och 22 i samma kongl. stadga och det erforderliga öfvergångsstadgandet
skulle erhålla följande lydelse:
17.
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta den
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
13
jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande lian ock, om
han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla såsom
sin enskilda tillhörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren, dock att
denne skall vara pligtig att af den årsvinst, som af grufrörelsen må uppstå,
sedan å deri nedlagdt kapital afräknats sex procent årlig ränta, till kronan
erlägga tjugu procent i afgäld.
Närmare bestämmelser om grunden för afgäldens beräkning och om
sättet för dess utgörande meddelas af Konungen.
1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas
till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark
utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort
ske kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på
stället företaga.
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;
och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar, denna kostnad
inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes, att
ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet sedermera
erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.
Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt
till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta jordegarens
rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas; och skall denna lag i
hvad den afser 17 § grufvestadgan ej ega tillämpning emot den, som före
dess trädande i kraft gjort ansökan om inmutning och ej varit underkastad
det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmutning å kronojord
den 19 augusti 1889 är sagdt.
Vid granskning af de framlagda förslagen, i hvad angår tillgodogörandet
af kronans jordegareandel, har Riksdagen funnit de kongl. propo
-
22.
Öfvergång sstadgande.
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
sitionerna å ena sidan samt motionerna å den andra hvila på sins
emellan skiljaktiga grundsatser. Denna principiella skiljaktighet hänför
sig mindre till den frågan, huruvida staten bör tillgodogöra sig sin anpart
i grufföretag enligt det s. k. arrendesystemet eller enligt afgäldssystemet.
Olikheten gäller framför allt spörsmålet, huruvida staten skall för framtiden
behålla i sin hand eganderätten till sin anpart i grufvan, eller om
staten skall frånhända sig denna och öfverlåta den till inmutaren.
Eders Kongl. Maj:ts förslag är bygdt på den förra af dessa båda
olika grundsatser. Motionerna deremot synas samtliga utgå från den
meningen, att staten skulle frånhända sig sin andel i grufvorna, allenast
förbehållande sig en viss intägt från desamma. I den tredje här ofvan
omförmälda motionen är detta uttryckligen sagd! genom den formulering,
som i nämnda motion gifvits åt 17 § grufvestadgan, men samma uppfattning
torde tvifvelsutan hafva varit den bestämmande för de af öfrige
motionärer väckta förslag.
Det synes med skäl kunna sättas i fråga, om ej grundtanken i det
kongl. förslaget är att föredraga framför den, som gjort sig gällande i
motionerna. Blefve den grundsatsen fastslagen genom lagstiftningen, att
i de grufföretag, om hvilka här är fråga, statens jordegareandel tillkomma
inmutaren, låt vara med skyldighet för denne att utgöra en viss årlig
afgäld, hade staten dermed afskurit sig möjligheten att i framtiden ingripa
bestämmande i grufföretag, i hvilka staten dock från början egt hälften,
i vidare mån än som till äfventyra kunde följa af en eventuelt förbehållen
rätt att ändra eller jemka den afgäld, som skulle af inmutaren utgöras,
eller grunderna för dennas bestämmande. Fråga blir dock, om icke staten
genom ett sådant förfarande frånträdt mera, än som varit erforderligt, och
förhållanden kunna tänkas uppstå, då det för staten kunde befinnas önskvärdt
att hafva möjligheten öppen för ett mera fritt och efter olika tidsförhållanden
mera lämpadt ingripande och reglerande än det, som — sedan
eganderätten till statens jordegareandel väl vore afhänd — kunde stå
staten till buds.
Men om man nu ansluter sig till grundtanken i Eders Kongl. Maj:ts
förslag, följer dock ej deraf, att samma förslag till sina öfriga hufvudsakliga
delar är att obetingadt förorda. I sakens natur ligger, att, om
man vill bibehålla grundsatsen om kronans fortfarande eganderätt till
jordegareandelen och förvara åt staten befogenheten att kunna i framtiden
efter då varande förhållanden fritt förfoga öfver denna, rätten till densammas
begagnande måste komma att i hvarje fall disponeras allenast för
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
viss bestämd tid. Men det synes icke vara nödvändigt att för detta ändamål
tillvägagå enligt den regel om andelens utbjudande till arrende, som
det kongl. förslaget innehåller. Den tanken, att staten bör behålla eganderätten
och den framtida dispositionsrätten till sin jordegareandel, kan enligt
Eiksdagens förmenande genomföras på ett sätt, som i det väsentliga ansluter
sig till det s. k. afgäldssystemet. Sådant skulle innebära, att begagnandet
af statens andel skulle för en viss bestämd tidsperiod tilläggas
inmutaren, och detta på sådant sätt, att hans öfvertagande af statens jordegareandel
för den bestämda perioden mot utgörande af en viss, till sina
grunder faststäld afgift skulle blifva ej blott hans rättighet, utan ock
hans skyldighet, derest han ville bearbeta grufvan.
Enligt Eiksdagens förmenande förtjenar det att noga tagas i öfvervägande,
huruvida icke den förevarande frågans lämpligaste lösning är
att söka i nu angifven rigtning. Onekligen har afgäldssystemet företräde
framför arrendesystemet derutinnan, att de ganska omfattande procedurer
och förhandlingar, som vid upplåtande å arrende ej kunna undgås, icke
der förekomma, och de förvecklingar, till hvilka bolagsförhållandet mellan
inmutare och arrendator kan gifva anledning, äro der uteslutna. Svårigheterna
i fråga om afgäldssystemet hänföra sig hufvudsakligen till frågan
om lämpligaste sättet att bestämma afgäldens storlek eller de grunder, efter
hvilka den bör fastställas. Dessa svårigheter, som onekligen icke äro obetydliga,
få dock en väsentligen minskad vigt, då det, såsom nu af Eiksdagen
ifrågasättes, blott gäller att disponera statens rätt för vissa begränsade
perioder. Ett missgrepp i fråga om grunderna för afgäldens bestämmande
kan då efter vunnen erfarenhet lättare rättas, än om det blifvit
begånget samtidigt dermed, att staten för all framtid afhände sig sin rätt
i grufföretagen.
Att i detalj utföra den af Eiksdagen nu framstälda tanken rörande
frågans lämpligaste lösning, torde icke af Eiksdagen fordras. Åtskilliga
frågor äro att härvid närmare utreda. Det måste således öfvervägas, huruvida
lämpligaste sättet för afgäldens bestämmande är att söka i den s. k.
rena royaltyprincipen, eller i den grundsats om viss anpart af grufrörelsens
nettovinst, som uttalas i den tredje af ofvan omförmälda motioner,
eller huruvida ej afgiften skulle kunna utgöra en viss, i penningar
satt andel af den uppbrutna malmen i förhållande till dess värde, genom
hvilket sistnämnda förfaringssätt skulle kunna undvikas den pröfning af
de öfver grufverksamheten förda räkenskaper, hvilken blefve nödvändig,
der afgälden skulle bestämmas till viss andel af nettovinsten. Ett val
16 Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
härutinnan måste träffas, ett val, som visserligen, efter hvad ofvan blifvit
antydt, icke har så stor betydelse, som det skulle hafva, om kronans andel
skulle för alltid nu öfverlåtas till inmutaren, men som dock, för att
träffas, kräfver en från den angifna ståndpunkten om jordegareandelens
bibehållande i statens hand utförd undersökning af natur att endast kunna
genom Eders Kongl. Maj:ts försorg åvägabringas. Likaledes måste komma
under noggrant öfvervägande, för huru lång tid hvarje gång en allmän
reglering från statens sida af upplåtelserna bör ega rum, och i samband
dermed tillses, att i hvarje fall den enskilde inmutaren alltid blir tillförsäkrad
en viss längre tids orubbad besittning, i hvilket afseende den af
Eders Kongl. Maj:t angifna tidsbegränsning förefallit Riksdagen kunna
vara lämplig. Likaså kräfver den frågan att uppmärksammas, huru
inmutarens ställning gent emot staten vid upplåtelseperiodens utgång bör
tänkas närmare bestämd, och särskildt huru hans rätt att oförkränkt bibehållas
vid bearbetande af sin halfpart af grufvan då bör under alla förhållanden
rättvisligen förvaras.
I betraktande af hvad Riksdagen nu anfört har Riksdagen icke
kunnat bifalla de kongl. propositionerna, i hvad de afse tillgodogörande
af statens jordegareandel, ej heller de framstälda motionerna. Deremot
har Riksdagen funnit sig böra i skrifvelse till Eders Kongl.
Maj: t göra en framställning i det syfte, som af det ofvan sagda
framgår.
Den kongl. propositionen n:o 9 innehåller åtskilliga ändringsförslag
rörande grufvestadgan, hvilka icke beröras af frågan om statens jordegareandel.
Det torde enligt Riksdagens förmenande vara mindre lämpligt att
i sistberörda punkter af allenast sekundär betydelse företaga ändringar i
stadgan särskildt för sig, utan vill det synas, som kunde med
samma ändringar lämpligast anstå, till dess frågan om jordegareandelens
tillgodogörande å nyo varder till Riksdagens pröfning framlagd,
hvilket Riksdagen förutsätter vara att emotse till nästkommande
riksdag.
På grund af det nu anförda får Riksdagen, med tillkännagifvande,
att Riksdagen afslagit de kongl. propositionerna, hos Eders Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida
icke frågan om tillgodogörandet af statens jordegareandel uti sådana grufföretag,
om hvilka i detta ärende är fråga, må kunna lösas i den af
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 98.
Riksdagen angifva rigtning, samt att Eders Kongl. Maj:t ville efter
utredning härutinnan till nästkommande Riksdag i ämnet afgifva nytt
förslag.
Stockholm den 12 maj 1898.
Med undersåtlig vördnad.
Bih. till Biksd. Prof. 1898. 10 Sami. 1 Afd, 1 Band, 21 Raft.
3