Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

1

emu;

J.

. • -a.

K t-''i. M 11: VT ’ i

♦i dre \vi ila: [''■(;

v . . ii riii 1J*‘m

Ko 85.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 maj 1898.
— —w — — Andra Kammaren den 7 —

• .i-" • IJiJij: «i11 •" '' I .!.!!''■ Jr ! ! -.ii--

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om åvägabringande af rättsordning beträffande slägtnamn.

(Lagutskottets utlåtande n:c>15.)

'' '' ■ U,<: /.-a..,:'' , r/Jcc .? > - a ‘-CJ. K/ ■ i ra/j , ,

‘ Till Konungen. >;v

;• I , ■ ■ j «.••-. • . . , , | , f * l «r • I ‘ ; - , • 1 . •

Vid innevarande riksdag bär af enskild motionär fråga väckts
om åstadkommande af en rättsordning beträffande slägtnamn. Motionären
har härvid erinrat, hurusom i de stora kulturländerna lagstiftningen
funnit i samhällsordningens intresse nödvändigt att
bestämma dels beträffande de enskilda samhällsmedlemmarnes rätt
och pligt att ega namn, och dels angående vilkoren för deras rätt
att ändra de namn, hvilka de redan bure. Efter en redogörelse
för gången af lagstiftningen på ifrågavarande område i åtskilliga
europeiska länder och eu kort framställning af utvecklingen bär i
riket utaf bruket af familjenamn, anför motionären vidare, att det
vore en obestridlig sanning, att det vida öfvervägande antalet af
vårt folk ännu ,i alltid vore i saknad af verkliga familjenamn, och
förklarar detta förhållande genom att påpeka den länge rätt obeBih.
till Riksd. Prof. 18.08. 10 Sand. 1 Afd. 1 Hand. 19 Käft. (N:o8r>—88.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o $r>.

tydliga rörligheten bland de djupare folklagren och särskildt den
åkerbrukande befolkningens stora lätthet att med anlitande af namnen
på sina gårdar eller torp åstadkomma all nödig beteckning af de
enskilda personerna. Men, fortsätter motionären, det kan ej undgå
uppmärksamheten, att våra nutida erfarenheter peka åt helt annat
håll än förr. Samfärdseln inom landet är ganska uppdrifven; befolkningen
har i anmärkningsvärd grad dragit sig från landsbygden in
till städerna, och en allt mera utbredd bildning höjer nya lager af
folket till den ståndpunkt, å hvilken möjligheten af att särskilja
individerna för att kunna följa dem varder af största vigt för både
statsintresset och det samhällslif, som i skilda rigtningar i handel
och vandel allt mera utvecklar sig. Likasom staten i alla grenar af
sin omfattande förvaltning måste vara synnerligen betjenad med
att de enskilda samhällsmedlemmar, med livilka den på olika sätt
träder i förbindelse, i möjligaste mån kunna identifieras, måste ock
samma intresse göra sig gällande inom affärs- och yrkesverksamheten
likasom inom hvarje gren af den medborgerliga samfärdseln
i landet. Men sådan identifiering låter sig blott med svårighet åstadkomma,
så länge ännu största antalet af vårt folk saknar verkliga
familjenamn.

Till belysning af detta förhållande meddelar motionären några
iakttagelser, gjorda vid genomseende af polisunderrättelsernas register
för åren 1878—1884, och anför vidare, att lagstiftningen vore
lika outvecklad i hvad det gälde att begränsa och regelbinda friheten
att antaga familjenamn. Om man bortsåge från några af
motionären angifna specialstadganden härutinnan, så funnes ingen
begränsning af friheten att ändra eller antaga ett slägt- eller efternamn.
Ej sällan torde de, som af en eller annan anledning genomsåge
förteckningar eller rullor öfver häktade eller dömde torbytare eller lösdrifvare,
hafva funnit anledning att med någon undran dröja vid der
förekommande adliga familjenamn; man leddes med eller mot sin vilja
till den slutsatsen, att den svenska adeln måtte hafva råkat i ett betänkligt
förfall. Men en närmare undersökning af förhållandet visade, att
blott eu ringa del — icke tio procent — af de adliga namnen
verkligen ock bures af riddarhnsmedlemmar. De öfrigas bärare tillhörde
ej de slägter, hvilkas namn de använde, utan hade blott usurperat
dem. Samma förhållande egde ock ruin med en mängd af de
särskilda slägtnamn, livilka mera Ilek anta ofrälse slägter bore.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85. 3

Till belysning häraf bär motionären ur polisregistren för åren
1878—1894 meddelat eu förteckning på de adliga namn, som der
förekomma, och som, såvidt. motionären kunnat utröna, burits af
personer, hvilka icke tillhört den likbenämnda adliga slägten, och
fortsätter: Friheten att antaga namn inskränker sig emellertid icke
till att antaga namn en gång; ingenting hindrar att man allt fortfarande
begagnar sig af denna sin rätt. Man gör det desto hellre, om
man fläckat det först burna eller antagna; och följden af ifrågavarande
frihetsntöfning är i ögonen fallande, då man granskar
polisregistren, domstolarnes brottmålsprotokoll eller fängelsernas fångrullor.

Rent af instinktivt tycktes dock allmänheten uppfatta antagande
eller utbytande af namn såsom eu allt för vigtig åtgärd för
att icke böra vara förbunden med någon laga form. Härifrån torde
vara att härleda den rätt allmänt praktiserade vanan att i Post- och
Inrikes Tidningar tillkännagifva dylika namnbyten; man ansåge sig
dermed hafva beredt dem någon större laglighet, än om man blott
i någon »vanlig», om än vida mer spridd, tidning kungjorde dem.
Men dessa tillkännagif vanden vitsordade ganska ofta, huru obetänkt
vederbörande begagnade sin ifrågavarande rätt, och ett studium af
dem lemnade icke mycket hopp öfrigt, att man på det fria namnbytets
väg skulle hinna till den ståndpunkt, som för både allmänt
och enskildt intresse måste synas önskvärd! Det vore icke för
tidigt att söka äfven å detta område bringa ordning och reda till
stånd. Och ville man verkligen tänka sig en allmän ålderdomsförsäkring
lagstadgad inom vårt land, torde såsom en oundviklig
förutsättning derför vara att fatta ordnandet af våra namnförhållanden
så, att lagligen stadgades dels om skyldighet att ega verkligt
efternamn, dels ock om viss ordning, i hvilken tillstånd att antaga
eller utbyta sådant namn borde sökas. I hvad fall som helst torde
ock böra beredas utväg för dem, som innehade bestämdt slägtnamn,
att värna sitt intresse i att icke detta obehörigen tillgrepps. Ty
hvarken för dessa slägter eller för det allmänna kunde det vara
likgiltigt, om genom eu äfven utan alla lagstadganden,fortgående
namn!)tidning fullt bestämda familjenamn hänsynslöst blefve prisgifna
åt hvem som helst, som af ena. eller andra anledningen kunde
vilja tillegna sig dem. Äfven i vårt land visste man lyckligtvis
att sätta värde på »ett aktadt namn»; någon möjlighet borde väl då

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

ock här beredas bärare af sådana vare sig ärfda eller förvärfva
namn att, i sitt sträfvande för dess bibehållande vid sådant värde,
ej paralyseras af främmande, hvilka utan känsla för familjens
traditioner eller namnets förpligtelse!- anlade och måhända rätt snart
besudlade det. Fall torde understundom inträffa, der visst familjenamn
antoges blott för att kränka dess verkliga egare; i andra fall
toges det blott »på höft» — men någon särskild afsigt att bedra
det torde under dylika förhållanden knappast förefinnas. Det kunde
ej vara likgiltigt, om ett lands lagstiftning lemnade detta vigtiga
område utan rättsskydd. Äfven bos oss torde en »individualrätt»
af ofvan antydd omfattning böra både erkännas och fastställas.

Betänkligheter kunde möjligen göra sig gällande i fråga om
familj en amnspligt i ett land, der en talrik klass af mindre jordegare
i så hög grad som bos oss försummat att anlägga sådana. Men då
denna klass i landets nordligare landskap redan brutit med denna
sed, och i allt fall vår landtbefolknings ökade bildning samt stegrade
betydelse i både socialt och politiskt hänseende måste kräfva dess
inordnande under samma regler, som redan länge gjort sig gällande
bland öfriga kulturfolk, kunde motionären icke tillmäta dessa betänkligheter
något synnerligt afseende.

Sedan motionären härefter antydt, hurusom jemväl bestämmelser
beträffande firma i gällande lag om handelsregister, firma och
prokura den 13 juli 1887 kräfde vidtagande af nödiga lagstiftningsåtgärder
uti ifrågavarande hänseende, samt meddelat några uppgifter
angående det privaträttsliga skydd, som på senaste tid kommit
familjenamnet till del inom Tyska riket och Norge, anmärker han
till sist, att behofvet af ett individernas särskiljande genom antagna
efternamn tydligen äfven hos oss gör sig i allt högre grad gällande,
men att, då det öfvervägande största antalet af de efternamn, som
antagas, redan bäras af andra, den oreda, som genom antagandet
af sådana namn borde förekommas, derigenom blott allt mera ökas.

Hvad motionären sålunda anfört har Riksdagen funnit synnerligen
beaktansvärdt. De missbruk och olägenheter, som äro en oundviklig
följd af den rådande friheten uti ifrågavarande afseende, äro
så stora och visa sig på så många af samhällslifvets olika områden,
att det synes Riksdagen böra tagas under öfvervägande, huruvida
de icke skulle kunna genom lagstiftningsåtgärder förebyggas och
aflägsnas. Utan åt närmare inlåta sig på frågan om beskaffenheten

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

af en dylik lagstiftning, anser dock Riksdagen för sin del, att lagbestämmelser,
som dels kraftigt främjade anläggandet af verkliga
slägtnamn och dels gåfve vid handen, hvilka enskilde ett en gång
antaget slägtnamn borde tillhöra och under hvilka betingelser andra
borde anses uteslutna från rätt att antaga eller bära detta namn,
likasom ock de former, hvilka för rätt att byta om slägt- eller efternamn
borde iakttagas, skulle tjena till att bringa reda och ordning
i flere af samfundslifvets förhållanden, jemte det sålunda slägtens
ideella rätt till sitt namn blefve sedd till godo. Riksdagen tror icke
heller, att en dylik lagstiftning som den, om hvilken här är fråga,
skulle stöta på afsevärda praktiska svårigheter utöfver dem, hvilka
städse följa af lagens ingripande på ett område, som förut icke af
densamma berörts.Riksdagen har funnit dessa sina åsigter bekräftade
af erfarenheten från andra länder och tillåter sig, under hänvisning
för öfrigt till hvad här ofvan i ämnet anförts, anhålla, det
Eders Kongl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande
af en tillfredsställande rättsordning i fråga om slägt- eller
efternamn och för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser,
som för ändamålets vinnande äro nödiga.

Stockholm den 7 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

o; i b-iif»ilhd bdm L C b :. • •'' j| •;(<;•{ •»:

. Yr:>

''! i i'' ’ i <. r • f i *

> A • t''*!> i n'' 1 • 1 ■. ■

i i;«n

i {t < Ml

I Ij. - (

l Jr<)>