Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

1

tiar

viol i r

N:o 84.

ii t)

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj1 1898.
— — — Andra Kammaren den1 11 — —

rb

,''Vr,

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
år 1897 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896.

(Statsutskottets utlåtande n:o 69.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade
revisorer rörande verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896 uti
afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och
myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t
andxagit, får Riksdagen i nedan nämnda ärenden anföra följande.

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 Haft. (N:o 84.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Arméförvaltningen.

Revisorer:^ hade, enligt hvad i berättelsen meddelas, fästat sin
uppmärksamhet vid de betydande belopp, som årligen utbetalades i
resekostnader i och för utdelning af underhållsmedel från Vadstena
krigsmanshuskassa. För revisionsåret hade detta belopp uppgått till
nära 12,000 kronor.

Orsaken till dessa ansenliga kostnader vore att söka uti nu
gällande bestämmelser angående utdelning af berörda underhållsmedel.
Pensionerna utbetalades nemligen genom vederbörande regementsintendenter
å för ändamålet i orterna utlysta liqvidationsmöten, och
regementsintendenterne åtnjöto under härför erforderliga resor reseoch
traktamentsersättning.

Redan 1886 års Riksdag hade sökt åstadkomma ändring i detta
kostsamma förfaringssätt och i skrifvelse den 11 april 1886, i anledning
af en inom Andra Kammaren väckt motion, anhållit, »att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke med biträde af den
civila förvaltningen eller uteslutande genom dennas försorg Vadstena
krigsmanshusgratialister tillkommande underhållsmedel må kunna afgiftsfritt
för dem och på bestämda tider tillhandahållas dem inom den
kommun, der de hafva sina hemvist».

Genom bref till arméförvaltningen den 25 januari 1889 hade
emellertid Eders Kongl. Maj:t förklarat, att »någon åtgärd i den af
Riksdagen föreslagna rigtning icke kunde uti förevarande afseende
vidtagas».

Om det också finge anses härigenom ådagalagdt, att underhållsmedlens
utdelning icke lämpligen kunde öfverlemnas åt den civila
förvaltningen, vore det, enligt revisorernes mening, satt utom allt tvifvel,
att denna angelägenhet skulle kunna på ett vida billigare sätt, än nu
vore fallet, och likvisst fullt tillfredsställande ordnas redan derigenom,
att åt vederbörande förvaltningsmyndigheter vid regementena lemnades
handlingsfrihet att vid utdelningen förfara så, som med afseende å olika
orters förhållanden kunde befinnas för hvarje särskild! fall lämpligt.

Det skulle då måhända visa sig, att utdelningen af gratialistunderhållsmedlen
i sådana fall, der gratialisterna vore boende aflägset
från regementsexpeditionen, kunde på beqvämaste sätt för alla parter

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

och i det närmaste utan kostnad för statsverket ske genom presterskapets
bemedling. För presterskapet skulle detta ej innebära något
ökadt besvär, emedan detsamma genom en dylik anordning befriades
från att utfärda särskilda lefnads- och fräjdebetyg för hvarje gratialist,
utan kunde på sockenvis upprättade qvittenslistor å gratialistmedlen
teckna gemensamt lefnads- och frädjdebevis för alla underhållstagare
inom socknen. För gratialisterna, hvilka i alla händelser måste inställa
sig hos församlingens prest för att utfå det lefnads- och fräjdebevis,
som vore nödvändigt för underhållets lyftande, skulle det ju innebära
en ytterst afsevärd fördel att på samma gång få underhållet till sig
utbetaldt, i stället för att inställa sig å de mången gång flera mil aflägsna
liqvidationsmöten, der regementsintendenten utdelade medlen;
hvarvid för öfrigt borde tagas i betraktande, att en stor del af underhållstagarne,
i anseende till ålder och bräcklighet, ej kunde inställa sig vid
dessa möten. Regementsintendenterne skulle genom den ifrågasatta
anordningen befrias från de länga och tidsödande liqvidationsresorna,
hvilka inträffade under de delar af året, då intendentens tjenstegöromål
mest toge hans tid i anspråk, nemligen dels i början af juni, då
hans närvaro på mötesplatsen vore synnerligen behöflig, dels ock i
december månad, då årsredogörelserna skulle afslutas. För statsverket
slutligen skulle alla kostnader, med undantag af postporto, besparas.

Vidkommande ofvanberörda af revisorerne gjorda framställning
framhåller arméförvaltningen, att Riksdagens skrifvelse den 11 april
1886, att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke
med biträde af den civila förvaltningen eller möjligen uteslutande
genom dess försorg Vadstena krigsmanshusgratialister tillkommande
underhållsmedel kunde afgiftsfritt för dem på bestämda tider tillhandahållas
dem inom den kommun, der de hade sina hemvist, hade afsett
icke att minska kostnaden för utdelning af gratialen, utan hade uteslutande
haft till ändamål att bereda de gamle gratialisterne en möjlighet
att på beqvämare sätt utfå underhållsmedlen. Kostnaderna för
utdelningen hade då ej heller ännu varit så betydliga, enär de kommit
att växa till sitt nuvarande högre belopp just genom de åtgärder,
hvilka vidtagits för att, såvidt möjligt, tillgodose Riksdagens i nämnda
skrifvelse uttryckta, mot underhållstagarne så välvilliga syftemål.
Efter det nemligen arméförvaltningen — som visserligen ansåge det
i hög grad önskvärdt, om intendenturtjenstemännen kunnat befrias från
det betungande och för deras öfriga tjenstgöring hinderliga arbetet
med underhållsutdelningen — dock med anförda skäl uppvisat omöjlig -

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

heten såväl ur kronans som ock kanske i ännu högre grad ur gratialistens
synpunkt att lägga den ifrågavarande utdelningen på civilstatens
funktionärer, hade väl Eders Kongl. Maj:t funnit Riksdagens
förberörda skrifvelse icke kunna föranleda eu dylik åtgärd. Men för
att i någon mån vinna det af Riksdagen genom skrifvelsen uttalade
syfte att lätta underhållens utfående för gratialisterne, hade genom
kongl. brefvet den 18 april 1890 föreskrifvits eu sådan förökning och
reglering af utdelningsställena, att derigenom bereddes underhållstagarne
den lättnad, som med bibehållande af det gamla sättet för
utdelning genom regementenas förvaltningsmyndigheter kunde åstadkommas.
För mildrande i någon mån af den ytterligare tunga, som
härigenom komme att för utdelningen af Vadstena krigsmanshusmedel
drabba regementsintendenterne och som gjorde sig känbar i lång och
kostsam bortovaro från hemmet, hade dessa tjenstemän, som för ifrågavarande
resor i förvaltningsärenden enligt författningarne förut åtnjöte
endast reseersättning, nu för samma resor blifvit tillagda äfven dagtraktamente.
Det vore genom dessa traktamenten, som kostnaden för
gratialistutdelningen stegrats efter år 1889.

Arméförvaltningen — som, äfven om det kunde hysas något tvifvelsmål,
huruvida den af revisorerne uppgifna utdelningskostnaden kunde på
det hela anses såsom oproportionerligt stor, då det vore fråga om tillhandahållande
af merberörda underhållsmedel till öfver 12,000 underhållstagare,
naturligen måste anse det fördelaktigt, om ändock den oundgängliga
utdelningskostnaden kunde nedbringas, och visserligen fortfarande
funne det önskligt, om regementsintendenterne kunde befrias
från utdelningsresorna — kunde dock ej, såsom revisorerne, finna det
»utom allt tvifvel, att denna angelägenhet skulle kunna på ett vida billigare
sätt, än nu är fallet, och likväl fullt tillfredsställande ordnas redan
derigenom, att åt vederbörande förvaltningsmyndigheter vid regementena
lemnades handlingsfrihet att vid utdelningen förfara så, som med afseende
å olika orters förhållanden kunde befinnas för hvarje särskildt
fall lämpligt». En sådan författningsenligt medgifven allmän och oinskränkt
frihet för de särskilda truppförbandens förvaltningsmyndigheter
att enligt eget tycke och ortens förhållanden anskaffa mellanhänder för
eller på annat sätt förmedla gratialens öfvergång från regementskassan
till gratialisterne komme att möta synnerliga svårigheter ur synpunkten
af redovisnings- och ansvarsskyldigheten för så betydliga medelsbelopp,
som här vore i fråga, och som vid ett regemente kunde uppgå till
25,000 kronor.

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Hvad åter vidkomme det antydningsvis framstälda positiva förslaget
att såsom dylik mellanhand använda presterskapet, så vore i hvarje fall
första intrycket deraf tilltalande. Då i denna utdelningsfråga inginge
ett moment af välgörenhet mot orkeslöse gamle understödstagare, syntes
den i detta hänseende vara enligt kyrkans traditioner icke främmande
för henne eller hennes tjenare. Huruvida deremot desse senare kunde i
samma mått anses lämplige för den ekonomiskt-administrativa sidan i
dessa förrättningar, — d. v. s. bedömande af gratialistens tillgodohafvande,
som ju fordrade någon kännedom om hithörande författningar,
särskilt för afgörande, om och i hvilken utsträckning preskription
kunde hafva åkommit krafvet, vidare pröfning af rätten till uppflyttning
i högre underhållsklass, hvilken pröfning, enligt hvad arméförvaltningen
i sitt utlåtande angående 1886 års ofvannämnda riksdagsskrifvelse visat,
måste af den utbetalande verkställas, slutligen formenlig redovisning för
de utbetalda medlen, hvilken redovisning icke finge eftersläppas —
måste, i betraktande af arten af presterskapets i helt annan rigtning
naturligen gående utbildning, få anses tvifvelaktigt. De försök, som
vid ett truppförband blifvit på enskild väg gjordt, att, på sätt af revisorerne
antydts, begagna presterskapets biträde, hade icke utfallit utan
skäl till anmärkning. Emellertid syntes en närmare utredning af denna
fråga, hvilken ju i öfrigt icke kunde medhinnas på de få dagar, som
för afgifvande af utlåtande deröfver stått till arméförvaltningens förfogande,
få anstå, intill dess sig visat, om Riksdagen skulle å sin sida
vara benägen att pålägga presterskapet den ifrågavarande utdelningsskyldigheten.

I afseende å ifrågavarande underhållsutdelning är föreskrifvet,
att hvarje gång, underhåll lyftes, underhållsbrefvet skall uppvika
samt vara åtföljdt af prestbetyg derom, att underhållstagaren lefver och
icke är förlustig medborgerligt förtroende;

att vid utbetalande af outtaget underhåll skall tillämpas kongl.
brefvet den 12 juni 1885, enligt hvilket underhållet skall vara uttaget
senast inom utgången af det andra kalenderåret efter det, hvarunder
medlen till betalning förfallit;

att underhållstagare, som blifvit dömd medborgerligt förtroende
förlustig, förlorar rätt att uppbära underhållet för den tid nämnda straffpåföljd
varar samt jemväl för den tid han före domfällelsen under rattsakningen
i målet suttit häktad;

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

att för den underhållstagare, som å nyo ingår i krigstjenst, underhållet
upphör, så länge han i tjensten qvarstår; samt

att underhållet utbetalas till utgången af den månad, hvari underhållstagaren
med döden afgått eller underhållsrätten mistat.

Underhållskostnaderna under år 1896 belöpte sig till 404,516 kronor
62 öre, och gratialisternes antal utgjorde den 7 september 1897
12,243.

I sammanhang härmed har Riksdagen velat erinra, att enligt reglementet
angående folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 november
1866 utbetalning af pension verkställes af pensionsinrättningen, men
att, om pensionstagare är boende i landsorten, han är berättigad att,
efter hos inrättningens direktion gjord anmälan, innefattande uppgift
om hans hemvist, pension genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bekomma.

I likhet med hvad revisorerne uttalat, anser Riksdagen önskvärdt,
att anordningar måtte kunna vidtagas, hvarigenom ej allenast kostnaderna
för ifrågavarande underhållsmedels utbetalande komme att nedbringas,
utan äfven underhållstagarne bereddes ett mindre betungande
sätt för underhållets lyftande. Riksdagen tilltror sig dock icke kunna
föreslå någon utväg till underlättande för gratialisterne af dessa underhålls
utfående, utan vill till Eders Kongl. Maj:t öfverlemna att tillse,
hvilka åtgärder i berörda syfte lämpligen må kunna beslutas.

En närmare utredning af denna fråga har också arméförvaltningen,
såsom ofvan meddelats, ansett erforderlig; och då Riksdagen delar denna
uppfattning, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes,
efter vederbörlig utredning, taga i öfvervägande, huruvida icke anordningar
må kunna vidtagas, hvarigenom ej allenast kostnaderna för utbetalandet
af underhållsmedlen från Vadstena krigsmanshuskassa må
nedbringas, utan äfven lyftandet af underhållen må kunna ega rum på
ett för gratialisterne mindre betungande sätt än hittills.

Marinförvaltningen.

Under omförmälande, att af de till räkenskaperna för flottans station
i Karlskrona hörande verifikationer framginge, att transporten af
artillerimateriel mellan Stockholm och Karlskrona å den ganska långa

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

sträckan emellan sistnämnda ort och närmaste station å södra stambanan,
Alfvesta, under år 1896 försiggått på landsväg med skjuts, och
icke, såsom man kunde hafva anledning förmoda, på jernväg, hafva
revisorerne i sin berättelse framhållit, att följden häraf blifvit, att transporten
af explosiva ämnen emellan Alfvesta och Karlskrona — för hvilken
afgiften i regel utgjorde 50 kronor för ett parlass och 30 kronor
för ett enbetslass — åtminstone i vissa fall betingat en mer än
dubbelt större kostnad än transporten af motsvarande qvantitet å jernväg
på den ganska betydligt längre sträckan emellan Stockholm och
Alfvesta. För åren 1892—1896 hade, enligt från vederbörande erhållna
uppgifter, för förstnämnda transport vid 16 olika tillfällen erlagts tillhopa
1,645 kronor, och hade sammanlagda myckenheten explosiva ämnen,
som derunder transporterats, utgjort 7,505 kg. krut, 18,000 st.
basperkussionsrör, diverse andra perkussionsrör, 10,000 st. slaghattar
och 35,000 st. lösa karbinpatroner.

Angående orsaken till förenämnda transports verkställande per
landsväg och skjuts hade marinförvaltningen meddelat, att de enskilda
jernvägarne mellan Alfvesta och Karlskrona icke såsom statsbanorna
anordnade regelbundet gående s. k. kruttåg, hvarför, derest transporten
skulle försiggå på jernväg, särskildt extratåg härför måste anordnas.
Kostnaden för dessa vore så hög, att partier af endast den storlek, som
vid hvart och ett af de föromnämnda tillfällena varit i fråga, med större
fördel för kronan transporterats med skjuts.

Marinförvaltningen hade tillika upplyst, att densamma förlidet år
trädt i underhandling med Vexiö—Alfvesta, Karlskrona—Vexiö, Karlshamn—''Vislanda
och Mellersta Blekinge jern vägsaktiebolag, i syfte att
å dessa bolags jemvägar skulle anordnas ordinarie kruttåg hvarannan
månad, men att den af jernvägsbolagen begärda ersättning varit alltför
hög för träffande af uppgörelse i frågan.

Hvad ofvan omförmälts hade synts revisorerne förtjena dess mera
beaktande, som den ena af de jernvägar, hvilka borde förmedla ifrågavarande
transport, Karlskrona—Vexiö jernväg, åtnjutit ett så betydande
statsbidrag som 1,100,000 kronor, gifvetvis lemnadt för att underlätta
tillkomsten af den i försvarets intresse nödiga förbindelsen emellan
flottans station i Karlskrona och de inre delarne af landet.

Då derjemte utväg möjligen förefunnes att vare sig vid koncessions
beviljande åt blifvande jernvägsanläggningar och deras anknytande
till förenämnda enskilda jemvägar eller annorledes undanrödja ofvan -berörda svårigheter, hade revisorerne velat å desamma fästa Riksdagens
uppmärksamhet.

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Beträffande revisor er nes ofvan omförmälda anmärkning har marinförvaltningen,
aom icke haft något att anföra utöfver hvad som, på sätt
revisionsberättelsen innehölle, redan meddelats revisorerne, förklarat, att
embetsverket instämde med revisorerne i fråga om önskvärdheten deraf,
att vid koncessions beviljande åt blifvande jernvägsanläggningar och
deras anknytande till jernvägarne mellan Alfvesta och Karlskrona eller
eljest anmärkta svårigheterna i fråga om kruttransporter mellan sistnämnda
orter måtte varda undanröjda.

Det af revisorerne omförmälda förhållandet synes vara beroende
dels af de stränga föreskrifter, som varit gällande angående explosiva
varors transporterande å jernväg, dels ock af svårigheten att med Vexiö—
Alfvesta och Karlskrona—Vexiö jernvägsbolag kunna träffa tillfredsställande
öfverenskommelse angående ifrågavarande transporter. Genom
kongl. förordningarne den 19 november 1897, angående explosiva varor
och dylika varors transporterande å jernväg, synes emellertid en stor
del af sådana ammunitionseffekter, för hvilkas transport landsväg måst
anlitas, numera få med passageraretåg forslas. Beträffande åter kostnaden
för kruttåg å berörda jernvägar föreställer sig Riksdagen, att genom
förnyade underhandlingar med dessa bolag tillfredsställande uppgörelse
om kruttransporten till Karlskrona skulle kunna åstadkommas, dervid,
hvad Karlskrona—Vexiö jernväg beträffar, jernvägsbolaget icke torde
kunna underlåta att taga hänsyn till det betydande statsbidrag, som
utgått till denna jernvägs anläggning. I fråga om öfriga enskilda jernvägar
synes så väl vid koncessioners meddelande som ock vid det öfverseende
af taxorna för redan koncessionerade, hvilket på vissa tider eger
rum, böra tillses, huruvida icke utan för stor kostnad för statsverket
anordningar må kunna vidtagas för underlättande af transporten för
kronans räkning af krut och andra explosiva ämnen; och då revisorerne
fäst uppmärksamheten på ifrågavarande förhållanden, har Riksdagen
velat anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
förnyade underhandlingar angående kruttransporten å Vexiö—
Alfvesta och Karlskrona—Vexiö jernvägar må böra inledas, samt tillika
huruvida vid beviljande af koncessionen åt enskilda jernvägar och vid
uppgörande af förnyade taxor för redan koncessionerade bestämmelser
må meddelas till underlättande af transporten för kronans räkning af
krut och andra explosiva ämnen.

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

9

Kammarkollegium.

Under erinran, hurusom osäkerhet i eganderättsförhållandena ofta
inom vårt land uppkommit derigenom, att kronan upplåtit viss jord
för befrämjande af vissa allmännyttiga företag, men dessa företag sedermera
afstannat utan att jorden återgått till kronan, hafva revisorerne
framhållit vigten af att, der sådan osäkerhet förefunnes, rättsförhållandena
måtte vederbörligen ordnas. Med afseende bära och då . revisorerne
trott sig finna, att Husqvarna gevärsfaktoris eganderätt till hela den
från statsverket upplåtna mark, hvarå faktoriet vore anlagdt, af förenämnda
anledning icke vore fullt klar, hade revisorerne låtit anställa
en undersökning i detta ämne, hvilken undersökning ledt till följande
utredning. _

Husqvarna gevärsfaktori eller, såsom det i äldre handlingar jemväl
benämndes, Jönköpings faktori ansåges omkring år 1680 hafva anlagts
af hofrådet Gustaf Qveckfeldt, som derefter afyttrat detsamma
till Kongl. Maj:t och kronan.

Den 14''juli 1690 hade Kongl. Maj:t uppdragit åt reduktionskommissionen
att föranstalta om förvärfvande till faktoriet af hemmanet
Södergården, och genom afhandling den 1 februari 1692 hade Qveckfeldt
å egna och medarfvmgars vägnar till Kongl. Maj:t och kronan
afstått berörda hemman, Södergården, med dertill hörande tvenne »enfota
qvarn ar» mot vederlag. Hemmanet, som i Qveckfeldts hand varit
frälse, hade derefter omförts till krono, livilken dess natur, bestyrkt af
Jönköpings läns qvarnkommissions protokoll af år 1697, allt framgent
bibehållits; och hade förändring häri icke varit ifrågasatt, förrän nuvarande
innehafvaren af Husqvarna, eller Husqvarna vapenfabrik ^aktiebolag,
i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Jönköpings län
den 12 december 1896 anhållit att få skatteköpa hemmanet, hvarom
längre fram i redogörelsen komme att vidare förmälas. Dock hade
faktoriet genom kongl. brefvet den 15 februari 1715 (punkt 6) erhållit
befrielse från skatter för Södergårdens egor.

Genom sistberörda kongl. bref hade faktoriet eller, mahända rättare
sagdt, dess dåvarande faktor J. Ehrenpreus erhållit sina privilegier, omfattande,
utom nyssnämnda förmån af skattefrihet för Södergården,
»fullkomlig disposition» af faktoriet, rätt att antaga folk och uppehålla
disciplin, frihet att, om mera kunde tillverkas, än krigskollegium horn
till Iiiksd. Frot. 189,8. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 Uäft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

höfde, för egen räkning sådant utföra med rätt att effekterna in- och
utrikes försälja, eftergift af lilla sjö- och landtullen för alla materialier,
som erfordrades för faktoriets drifvande, äfvensom af stora sjö- samt
lilla sjö- och landtullen på alla vid faktoriet förfärdigade effekter, som
utskeppades till främmande orter eller till andra orter inom landet för
försäljning, tillåtelse att, i fall af brist på egen skog, kola och hugga
pa kronohemman och allmänningar i Jönköpings, Skara och Elfsborgs
län, frihet, för folket från knekte- och båtsmanshåll samt värfning, frihet
från. inqvartering, mantalspenningar m. m. samt konfirmation af
»förra privilegier»; hvarjemte (i 11 punkten) stadgats, att, om faktoren
Ehrenpreus skulle uppfostra någon son eller måg, som vore så skicklig
att . drifva detta verket efter honom som någon annan, så ville Kongl.
Maj.t i anseende till faktorens härvid visade flit och idkesamhet uppå
en sådan hafva confererat faktoriebeställningen vid detta manufaktoriet
^er fakJ°ren Ehrenpreus’ afgång under samma privilegier, som här
förmältes, dock måste derom vid sådant tillfälle först ansökning göras.

Efter J. Ehrenpreus hade Fredrik Ehrenpreus, hvilken benämndes
öfverdirektör, haft anställning vid faktoriet, som fortfarande var i kronans
ego och besittning.

Emellertid hade, enligt hvad i Secreta utskottets skrifvelse till
Kongl. Maj.t . den 19 oktober 1756 meddelats, gevärsfaktorierna i riket
»i anseende till deras slätta tillstånd så mycket mera sysselsatt Secreta
utskottets omtanka», som utskottet å ena sidan funnit, att dessa fabriker
efter dåvarande inrättning vore »för Kronan tärande och kostsamma»,
men å andra sidan nogsamt vore öfvertygadt, »att de kunde blifva
ibland de nyttigaste verk för Riket, om de blefve efter deras ämne inrättade
och skötte». Vidare hade utskottet framhållit, »att factorierna
icke äro på den fördelaktigaste foten inrättade och vidt skiljde från
det påsyftade tillstånd att kunna tillverka godt gevär för så lindrigt
pris, att vi skulle kunna med någon betydande fördel afsätta detsamma
på utrikes, orter». Hufvudfelen hade utskottet funnit bestå uti en origtig
arbetsordning m. m., »uti någon brist på rörliga verk eller vattenbyggnader,
men förnämligast deruti, att factorierna drifvas för Kronans
räkning». Som gevärsfaktorierna, fem till antalet, vore kronan tillhöriga,
så hade deras välstånd dittills endast varit grundadt på kronoleveranserna,
men utskottet hade vid flere riksdagar nogsamt funnit ogörligheten
för kronan att förse dess gevärsfaktorier med tillräckligt arbete
och derför vid sista riksdagen fallit på den tanken, att de kunde
bättre skötas och förkofra sig till vinnande af gevärstillverkning till
utskeppande på utrikes orter, om de komme i enskildes händer, till

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

början hvaraf på försök Secreta utskottet då hos Kongl. Maj .t anhållit,
att Norrtelje faktori måtte till arrende utbjudas mot vissa vilkor och
fördelar, som man trott vara för privata personer nog lockande. Men
ingen hade velat detta faktori under arrende mottaga. Utaf allt detta
hade utskottet blifvit närmare öfvertygadt om nyttan och görligheten
af bättre pris vinnande på svenska geväret samt dess afsättande på
utrikes orter och funnit, att det egna och säkraste medlet dertill vore,
att kronan af stode gevärsfaktorierna till privata personer på sätt och med
de vilkor, som ett skrifvelsen bifogadt upplåtelsebref närmare utvisade, och
hvartill de vid gevärsfaktorierne, utom vid Norrtelje, nu varande Directeui er
eller Faktorer, om de med vilkoren åtnöjdes, skulle vara närmast berättigade,
såsom de der blifvit af kronan antagne och genom öppen fullmagt
förordnade till dessa manufakturverks förvaltning, dem de i flere är
förestått och således om deras beskaffenhet och drift bästa kunskap
och erfarenhet egde.

Secreta utskottet hade gjort sig underrättadt, att utom vattenverken,
som vid alla faktorierna voro i temligen godt stånd, jemte
några klensmedjor och lastbodar, funnes vid Jönköpings faktori \ kronohemman
och en byggning för öfverdirektören, vid Örebro ett embetshus,
som nyttjades af faktoren till boställe, f hemman i Näsby, som vore
inlöst till några kreaturs underhållande för handtverkarne, samt en
täppa för bodarne; men att af 122 $ knektefrihetshemman,_ hvilka
varit anslagne till ersättning för de smeders hemman, som blifvit inrotade,
vore ej mera än 43 £ i behåll, hvilka senare hemman numera,
sedan faktoriet lemnades till faktoren, komme att till kronan indragas,
att utom nämnda byggnader egde öfverdirektören vid Jönköpings faktori
ett bajonett-slipverk och en hammare till pipämnens uträckning och
smide till verkens reparationer, samt att de gamla handtverkshus^!! vid
samma faktori vore så alldeles förfallna, att de, om faktoriet skulle på
gamla foten drifvits, hade måst å nyo uppbyggas, hvartill allena 16,000
daler smt erfordrats.

Sedan utskottet framhållit, att öfverlemnandet af kronans gevärsfaktorier,
»som i dess egen hand är henne sjelf till egen last», till
private personer kunde anses för ett beständigt kapital, som inom några
år blefve ansenligt fruktbärande, genom det kronan erhölle lindrigare
pris på geväret, utom den förmånen att tillskynda riket en förr ovanlig
nationel vinst genom gevärets utskeppning till främmande orter, hade
utskottet — som »till ett så stort ändamåls vinnande» trodde det vara
alldeles oundgängligt och billigt, att publicum understödde »de anstalter,
som skulle sätta de private faktorierna i stånd att bringa dem till be -

12 Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

hörig verkställighet» — anfört, att kronan borde till faktorierna införskaffa
en stam af skicklige handtverkare och öppna vägen för den
utrikes gevärshandeln och att faktorierna, »som omöjligen kunde i
första början hålla pris med utlänningen», måtte med utskeppningspremier
från 12 till 25 procent understödjas, till dess inrättningarna
kommit i stånd och gevärshandeln utomlands blifvit gångbar.

»Dessa äro de hjelpmedel till gevärsfaktoriernas uppkomst», så
hade Secreta utskottet afslutat sin skrifvelse, »som Eders Kongl. Maj:ts
Secreta utskottet i underdånighet bort vid handen gifva med lika underdånig
anhållan, det täcktes Eders Kongl. Maj:t om verkställigheten
häraf vederbörande i nåder förständiga.»

Det med Secreta utskottets skrifvelse följande »projekt till vilkoren
vid Gevärs Factoriernas upplåtande till Private Personer», innehöll
bland annat, följande:

l.o) »Upplåter Kong], Maj:t och Kronan Factoriet med strömdrag
Byggnader, Inventarier och flere tillhörigheter, med all den rätt, som
Kronan innehafver N. N. till evärdelig egendom att dermed göra och
låta efter som han bäst och nyttigast finner, samt verket med egen
omkostnad drifva och underhålla, i följd hvaraf Factoriet, äfvensom
annan dess välfägna egendom må gå i arf och köp, men detta allt
med. det uttryckliga förbehåll, att Factoriet, i hvars hand det vara må,
aldrig må förfalla, utan ständigt till gevärstillverkning upprätthållas.

2:o) Till den ändan skola kronoleveranserna delas emellan Factorierna
i följande proportion och denna proportion, då årliga kronobeställningarne
icke. öfverstiger 4,000 Musqiretter med dertill hörande
Bajonetter, emedlertid och till dess Ronneby Factorie kommer i stånd,
då det äfven i denna kronoleverants bör deltaga, blifver lika så beständig
som ägande- och besittningsrätten, nemligen:

Jönköpings Factori..................

............... 1,500

Norrköpings ,, ...................

.................. 750

Söderhamns „ .....

.................. 750

Örebro „ ......

................. 500

Norrtelje „ ......................

................ 500

tillsammans st. 4,000 Musquetter

med dertill hörande Bajonetter, men hvad som öfverstiger 4,000 Gevär
om året, må kronan ega frihet genom öppen auction utbjuda och beställa
hos den af inrikes Gevärs Factorierne, som ger bästa priset.»

På grund af Secreta utskottets förberörda skrifvelse med ofvan -

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

anförda projekt samt Kongl. Maj:ts deraf föranledda bref den 26 oktober
1756 både kongl. krigscollegium den 13 september 1757 åt ofverdirektören
Fredric Ehrenpreus utfärdat ett så lydande upplåtelsebref:

»Kongl. Maj:ts och Rikets Krigs Collegii Yi underskrift^ etc;
Göre veterligt: Att såsom Hans Kongl. Maj:t Vår Aller Nådigste

Konung, genom utfärdade skrifvelse till Oss, af den 26 sistlidne Oktober
Aller Nådigst behagat förklara, huru som å ena sidan funnits, att
Gevärs Factorierne i riket efter nu varande inrättning äro for Kronan
tärande och kostsamma, samt att ogörligt blifver förse dem med tillräckligt
kronogevärsarbete; men att de å andra sidan kunna blifva e
nyttigaste verk, om de blifva efter deras ämne inrättade och skotte,
hvarigenom ett bättre pris kunde vinnas på Svenska geväret samt afsättning
på utrikes orter, till hvilka nyttiga ändamåls vinnande Hans
Kongl. Maj.-t Aller Nådigst funnit vara det ena och sakraste medlet,
att Kronan afstår Gevärs Factorierna till private personer, hvartill Hans
Kongl. Maj:t Aller Nådigst förklarat Öfver Directeuren Fredric hhrenpreus
närmast berättigad, såsom förut antagen och med öppen fullmagt
om Factoriets förvaltning försedd; alltså till underdånigst följe deraf,
hafve Vi velat upplåta, efter som Vi härmed och i kraft af detta
Vårt öppna bref, på Hans Kongl. Maj:ts Vår Aller Nådigste Konungs
vägnar upplåte till Öfver Directeuren ädle och välbördig Fredric Ehrenpreus,
Jönköpings och Husqvarna Gevärs Factori, med följande vilkor,

nemligen. ^ strömverk, byggnader, inventarier och flere tillhörigheter,
med all den rätt, som Kronan det innehafver, Öfver Directeuren till
everdelig egendom, att dermed göra och låta, eftersom öfver Directeuren
bäst och nyttigast finner, samt verket med egen omkostnad
drifva och underhålla, i följd hvaraf Factoriet äfvensom annan Ulver
Directeurens välfångna egendom må gå i arf och köp, men detta allt
med det uttryckliga förbehåll, att Factoriet, i hvars hand det vara må,
aldrig får förfalla, utan ständigt till gevärstillverkning upprätthållas

2:o) Till den ändan skola Krono Leverantserne delas emellan
Factorierne, då årliga kronobeställningarne icke öfverstiga 4,000 Mousquetter
med dertill hörande bajonetter, i sådan proportion, att Husqvarna
Gevärs Factorie får årlig beställning af 1,500 Mousquetter och
lika många bajonetter, intill dess Ronneby Factorie kommer i stånd,
då det äfven uti förenämnde antal af 4,000 Mousquetter och bajonetter
kommer att deltaga, och blifva lika så ständig Leverant som de ofrige
Gevärs Factorierne. Men hvad som öfverstiger 4,000 gevär om aret,
skall Kronan ega frihet genom öppen auction utbjuda och bestalla hos

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

den af inrikes Gevärs Factorierne, som gifver bästa priset; men skulle
Öfver Directeuren brista i sin Leverants, så skall samma Leverants för
den gången Öfver Directeuren till straff delas emellan de andra Factorierne;
dock skall Husqvarna Factorie derföre icke förlora sin rätt, utan
\ dfn händelsen Leverantsen vid detta Factorie skulle ett, högst 2:ne
år å råd brista, sa skall öfver Directeuren blifva sin rätt förlustig och
icke få sälja och afstå Factoriet, utan eger då Kronan frihet att lemna
Faetong till annan man, som förmår prestera prestanda, i hvilken händelse
likväl Öfver Directeuren bör för dess å Factoriet gjorde förbättringar
njuta ersättning af Kronan eller den tillträdande — — — —d
I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 februari 1770 hade Secreta
utskottet anmält, hurusom utskottet af kongl. krigskollegii riksdagsberättelse
med bekymmer inhemtat de flera svårigheter, som tryckte
gevärsfaktorierna och ännu hindrade de hufvudafsigter, som med deras
första inrättning såväl som upplåtande sedermera till private egare varit
påsyftade. Ibland dessa svårigheter förekomme först deri osäkerhet, hvaruti
faktoriinnehafvarme sig befunne om oqvald och orubbad besittning enligt
upplåtelsebref ven af faktorierna, så länge de fullgjorde de deruti föreskrifna
vilkoren. »Wid sista Riksdag», yttrade utskottet, »hade dåvarande
Secreta utskott ansett upplåtelseaf''handlingen som år 1756 blifvit
tillstyrkt endast såsom på försök sluten och medelst afgifvet betänkande
till Riksens Ständers plena hemstält, om icke samma afhandling borde
höfvas och faktorierna återtagas till Kronan och på sätt som tillförene
förvaltas emot återbetalning till factorie förvaltarne af hvad de bevisligen
kostat hvar på sitt verk.» Efter erinran, att vid 1761 års riksdag
ej åtal skett, och att vid sista riksdagen två stånd ej befattat sig med
Secreta utskottets da gjorda hemställande, dervid Riksens Ständer ej
heller vid 1770 års riksdag lagt handen, kunde Secreta utskottet ej
annat finna, än att — när och på de skäl, Secreta utskottet hos Kongl.
Maj:t vid 1752 och 1756 årens riksdagar andragit, faktorierna vore
innehafvare upplåtna till everdlig ego med de uttryckliga förbehåll,
att hvart Faktorie i hvars hand det vara måtte, aldrig finge förfalla,
utan ständigt till gevärstillverkning upprätthållas, och att innehafvaren
i fall den bestälda leverantsen vid faktoriet skulle ett, högst tvenne år
å råd brista, skulle vara sin rätt förlustig och icke få sälja eller afstå
faktoriet, utan Kronan egde frihet att lemna faktoriet till annan man,
som förmådde prestera prestanda — faktoriernas upplåtande och idkande
af private personer såsom proprie egendom vore Kronan förmånliga,
hvilken dermed undginge all kostnad på deras vidare byggning och
underhållande samt allt äfventyr af medel, som till upphandling och

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

aflöning tillförene måst lemnas faktorerne i händer, hvartill förfarenheten
lade, att en annans egendom och goda sällan så väl och ömt
sköttes som ens enskilda. Sällsamma exempel gälde icke deremot, och
de finge mera tillegnas en ovanlig samvetsömhet än den borgerliga
lagens kraf. Således och emedan afhandlingarna vid faktoriernas upplåtande
grundade sig på rikets verkliga förmån och Secreta utskottet
till befordran deraf i stöd af det oklandrade förtroende att i dylika mål
ensamt förordna, Riksens Ständer detsamma uppdragit, bemälta afhandlingar
tillstyrkt, dem Riksens Ständer ej heller sedermera åtalt, mindre
ändrat; och så vida rikets lag ej tilläde Kronan vid af handlingar annan
rätt än undersåtare att efter behag hålla eller bryta ord och afsked,
utan tvärtom Riksens Ständer vid flera tillfällen vidkänt en fullständig
reciprocitet, och dessa af handlingars häfvande dessutom skulle förorsaka
Kronan en betydlig och ganska kännbar kostnad medelst ersättning af
de vid faktorierna af förvaltarne gjorda förbättringar, helst det icke vore
Rikets Ständer värdigt eller med deras rättrådiga tänkesätt instämmande
att genom process afmatta och således nödga förvaltarne att taga hvad
efter ett vanskligt godtycke kunde bjudas; ty anhölle Secreta utskottet,
att Kongl. Maj:t täcktes framgent i nåder handhafva och beskydda de
medborgare, söm dessa faktorier undfått och mottagit såsom sin proprie
egendom vid deras oqvalda besittning, så länge de fullgjorde de uti upplåtelsebref
v en för Kronan och Riket betingade vilkor och skyldigheter.

Enligt »anteckningar angående Husqvarna Gevärsfactorie», _ som
vore till finnandes i riksarkivet, hade enligt syne- och inventeringsdokument
af den 24 oktober 1759 följande värden åsatts byggnaderna
vid Husqvarna:

kronans byggnader..................................... 3,150 Rdr 17 1 öre

och faktorens eller emottagarens....................... 18,758 „ 14 f „

Husqvarna hade då bestått af Södergården med skattlagd qvarn
samt Höggärdsängen. Angående den sistnämnda funnes i berörda anteckningar
följande meddelande:

»Höggärdsängen är enligt öfverenskommelse med faktoriegaren
afstådd till Hofrättsrådet Posse, nemligen:

enligt Kongl. Resolution den 2 Aug. 1786 ............ 65

Kongl. Brefvet den 17 Nov. 1794 .............. 54

,, „ den 22 Juli 1800.................. 108 ^

tuld

Summa 227 } tnld.

it

ii

16 Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Var skatteköp! för 1,200 D:r S:mt enligt Kongl. Krigskollegii
bref den 31 Juli 1770. Räntan 200 D:r S:mt = 66 Rdr 32 B. Kronan
förbehållen.

I ersättning för sistnämnda andel af Höggärdsängen erhöll faktoriet
hemmanet Tormenäs.»

Enligt förstnämnda kongl. resolution den 2 augusti 1786 hade
öfverdirektören Ehrenpreus till sin svärson, hofrättsrådet friherre
G. M. Posse upplåtit den del af Höggärdsängen, som omfattade torpet
Rosenlund med derintill stötande egor, hvarefter Posse anhållit, att
berörda uppodlade egor finge skiljas från ängen, hvilken i det derå
utfärdade skatteköpebref ansågs förenad med Husqvarna gevärsfaktori.
Efter tillstyrkan af krigs- och kammarkollegierna hade Kong]. Maj:t
tillåtit denna uppodlings skiljande från den öfriga Höggärdsängen,
dock att en proportionerlig del af hela räntan utaf denna uppodling
framdeles utginge och i jordeboken densamma påfördes samt att all
vidare söndring utöfver den nu uppgifna och affattade vidd för framtiden
förbjödes. Den 17 november 1794 hade Kongl. Maj:t bifallit
friherre Posses ansökan att ytterligare 54 tnld finge afskiljas mot
förbindelse af Posse att efter tunnlandtalet ansvara för årliga räntan i
penningar af ängen, men till svar å friherre Posses och Ehrenpreus’
år 1800 ingifna ansökan att återstående 180| tunnland af Höggärdsängen
måtte åt Posse upplåtas mot utbyte af skattekronoaugmentshemmanet
Tormenäs om 184 tunnland hade Kongl. Maj:t i bref den 22
juli 1800 till krigskollegium yttrat: »att ehuru Collegium ej mindre än
Kammarcollegium det nu ifrågasatta bytet med underdåniga tillstyrkande
understöda kunde Kong]. Maj:t så mycket mindre dertill lemna Nådigt
bifall, som . Kongl. Maj:t under den 2 Augusti 1786 uttryckligen förbjudit
all vidare söndring af samma äng såsom till styrka och understöd.
af Husqvarna gevärsfaktori anslagen, och hvilket vilkor genom
Nådiga brefvet den 17 November 1794 ej blifvit förändradt.»

Det ifrågasatta bytet hade likväl derefter antagligen beviljats.

I bref den 19 december 1683 hade, enligt hvad i revisionsberättelsen
vidare upplyses, Kongl. Maj:t anbefalt, att halfva hemmanet
Husqvarna med en mjölqvarn i strömmen, begge tillhöriga fru Carin
Törneskjöld, skulle genom byte förvärfvas, enär det vore för faktoriet
nödvändigt, helst innehafvaren af qvaruen erbjudit sig att mot den
skatt och ränta, densamma afkastade, göra byggmästaretjenst och
reparera allt hvad till bruket behöfdes.

Bytet hade verkstälts genom afhandling den 20 november 5168

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

med H. I. Ridderhielm, som då egde hemmanet. Sedan hemmanet
derefter blifvit omfördt till krono, hade räntan deraf anslagits till lön
åt byggmästaren vid krutbruket.

Enligt 1702 års jordebok hade hemmanet 1690 förmedlats till
\ mantal, hvarefter hemmanet, vid hvilket funnes en tullqvarn, som i
jordeboken upptagits till tre tunnor bjuggmjöl, blifvit år 1707 raseradt
och med alla räntor tillagdt Husqvarna krutbruk.

Detta krutbruk hade enligt kontrakt den 16 december 1745 förvaltats
af Per Brehmer, men sedan han afvikit, hade kongl. krigskollegium
antagit och förordnat kaptenen Jöran Ehrenpreus till förvaltare
af krutbruket och den 16 november 1778 upprättat kontrakt,
hvarigenom åt bemälde Ehrenpreus och hans arfvingar uppdragits förenämnda
krutbruk »med alla brukets tillhörigheter af byggnader, vattenverk,
materialier och instrumentalier samt allt hvad till hemmanet Norre
Gården, derå, det anlagdt är, i ägor lydt och ännu lyder eller hädanefter
tillvinnas kan, med det uttryckliga förbehåll, att bruket der i alla tider
vidmagthålles, utan att Kongl. Maj:t och Kronan med någon kostnad
besväras.» I fall af kontraktsbrott hade för första och andra gången
stadgats penningböter, men för tredje qången förlust af krutbruksförvaltningen-,
deremot hade honom tillförsäkrats »att i alla andra fall för
sig, arfvingar och efterkommande oklandradt få behålla förvaltningen
öfver detta krutbruk».

Sedan Kongl. Maj:t genom skrifvelse till krigskollegium den 7
april 1783 förständiga!, det åtskilliga förändringar med krutbruken i
riket så väl i anseende till arbetslönen som flere omständigheter rörande
kruttillverkningen m. m. pröfvats nödvändiga samt i anledning deraf
förordnat, att förnyade kontrakt med förvaltarne af nämnda verk skulle
upprättas, hade mellan kongl. krigskollegium och statskontoret å ena,
samt kaptenen Ehrenpreus å andra sidan afslutats kontrakt den 23
juni 1784, hvarigenom Ehrenpreus försäkrats så »för sig sjelf som fru,
barn och arfvingar en ständig och oqvald besittning af Husqvarna
krutbruk med dertill hörande hemmansdel, Norregården i Husqvarna
kallad, jemte alla nu varande hus, byggnader, krut- och mjölqvarnar
samt öfriga vattenverk och inrättningar och med alla dittills innehafda
rättigheter», och hade det blifvit kaptenen eller hans rättsinnehafvare
tillåtet att med vederbörligt bifall afstå besittningen till någon annan,
som pröfvades vara i stånd att densamma drifva och hvilken samt
arfvingarna efter honom komme att bruket och inrättningen efter behofvet
bygga och ständigt underhålla; dock hade undantagits krutBih.
till Riksd. Prot. 1898. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 18 Höft. 3

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

magasinet med dertill hörande sjöbryggan och profkastningshuset,
hvilka för kronans kostnad utan förvaltarens åtgärd kornme att byggas
och underhållas.

Sedan fråga uppstått om förflyttning af Husqvarna krutbruk och
derom den 9 september 1795 slutits aftal med egaren af Husby kloster
krutbruk i Dalarne, hade kaptenen Ehrenpreus hemstält, att hemmanet
Norregården måtte med Husqvarna gevärsfaktori förenas och af Ehrenpreus
fortfarande få innehafvas. Genom kongl. resolutionen den 23
maj 1796, hvari förordnats om krutbrukets flyttning, hade Kongl. Maj:t
i anseende till hemmanets närbelägenhet till gevärsfaktoriet, med hvilket
detsamma nyttjade gemensamt vattendrag, funnit skäligt tillåta, att
detta hemman måtte hädanefter gevärsfaktoriet åtfölja såsom detsamma
tillhörande och af kaptenen Ehrenpreus i sådant afseende innehafvas
med lika vilkor, hvarunder det varit krutbruket tillslaget, deremot det
honom skulle åligga att gevärstillverkningen derstädes än vidare utvidga
och tillöka.

Enligt ofvan åberopade anteckningar om Husqvarna gevärsfaktori
hade i anledning af väckt fråga, att Kongl. Maj:t och kronan skulle
åter inlösa Husqvarna faktori, besigtning och värdering år 1818 anstälts
å faktoriet, dervid Norregårdens egor ej ansetts i värde böra
beräknas, emedan de voro utlemnade till och brukades af handtverkarne; »Husen

på Norr- och Södergården

voro värda .................................... 13,312 Rdr.

Södergården och Tormenäs gaf i
årlig inkomst 2,500 Rdr, således

värde .............................................. 41,666 Rdr 32 sk. 54,978 Rdr 32 sk.

Tillkommer beräknad vinst på ytterligare ökad tillverkning
1,000 Rdr motsvarande ett kapital af ... 16,666: 32.

Summa inlösen 71,645: 16.
Dessutom erfordrades för Factoriets projekterade

iståndsättning .............................................................. 36,637: 18. 4.

Summa, som hela förvärfningen (aqvisitionen) skulle

kosta Kongl. Maj:t och kronan ................................. 108,282: 34. 4.

I jordeböckerna upptoges Husqvarna Södergården och Norregården
såsom kronoegendomar; förekommande derom i de två sistupprättade
jordeböckerna följande:

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

19

År 1825.

Crono hemman.

Husqvarna Sorg. N:o 1. 1 mantal crono.

Jordeboksräntan:

Penningar .................................................. 13: ll f

6 Lffl. smör............................................... 3: 12. —

8 dagsverken ............................................. 24: —

8 åhrliga hästar .................................... 38: 8.

4 konungz dito ......................................... 12: 9

5: 5: 5 i.

Mantalsränta ........................................... 6: 2 5: 5 f 11: 31.

Annotationer:

Efter Kongl. Maj:ts Allernådigaste privilegium af den 15 februari
1715 njutes detta hemman fritt med alla räntor uuder Husqvarna Gevärsfactorie.

Ibm. Norregården N:o 2.

En raserad kronofjerding.

Räntor i ett för allt Pennirigar .......................................... 1: 3 2.

Annotationer:

Varit H men år 1707 Raserad under Husqvarna krutbruk och
räntor nu i ett för allt 10 Dr smt som njutes fritt under krutbruket
efter Kongl. Kammarcollegii utslag samt slutet arrendekontrakt med i
lifstiden Direkteuren Brehmer. Krutbruket nu förflyttat till Husby
kloster och Räntan underlagd Gevärsfactoriet.

Husqvarna N:o 3.

Ett krutbruk:

Förflyttat till Husby kloster i Dalarne likmätigt ordres af den 23
Nov. 1796 och den 2 Jan. 1797.

Ibm. Sorg. N:o 4.

1 kronoqvarn med 2 par stenar; jemväl är i samma ström upprättadt
ett borr- och Pipbruk under samma hemman.

Annotationer:

Innehafves utan skatt af framlidne Herr öfverdirekteuren Ebrenpreutz’
arfvingar under besittningsfrihet.

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Ibm. Norrg. N:o 6.

1 D:o qvarn med lika inrättning.

Annotationer:

Innehafves med lika frihet som för hemmanet Ibm är anfört.
Ibm. 1 Hel- och Perlgrynsqvarn med 1 par stenar.»

1877 års jordebok.

» Kr onoeg endomar.

Under allmän disposition.

Hemman: *

Husqvarna N:o 1, 1 mtl.

Södergården

kronotionde

5 kbft 1.68 k:r Råg...................................... 12: 50: 66

5 „ 1.68 „ Korn ................................. 9:92:26 22:*43.

Anteckningar:

Enligt Kongl. Privilegium den 15 Februari 1715 frinjuter Husqvarna
gevärsfaktori detta hemmans ränta, hvilken jemlikt Kongl. Kammar
Collega bref den 28 Januari 1856 är från jordebok och räkenskaper
utesluten.

Krono.

Jordlägenheter:

Oförmedladt mtl. f, Husqvarna N:o 2. En lägenhet Norrg.

Anteckningar:

Har varit \ hemman, som år 1707 raseradt och med alla räntor
underlagdt Husqvarna krutbruk, men sedan krutbruket flyttats till Husby
kloster i Dalarne genom Kongl. Bref den 23 maj 1796 förklarats skola
anses såsom en tillhörighet under Husqvarna gevärsfaktori.

Räntan är från jordebok och räkenskaper utesluten enligt Kong].
Kammar Collegii beslut den 28 Januari 1856.»

I skrifvelse till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

lån den 12 december 1896 hade Husqvarna vapenfabriksaktiebolag anmält
sig till skatteköp af kronohemmanet Husqvarna Södergården n:o 1
och kronolägenheten Norregården n:o 2, men hade Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande den 17 mars 1897 resolverat, att, enär fastigheterna ej
upptagits i den af kammarkollegium enligt skrifvelse af den 13 oktober
1851 faststälda förteckning, utan kollegium fastmer enligt samma skrifvelse
med bilagor förklarat Husqvarna Södergården icke kunna till skatte
försäljas, ty och då vid sådant förhållande den omständigheten, att sökanden
icke innehade stadgad äborätt till omförmälda hemman och jordlägenhet
nu icke behöfde komma i betraktande, Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande alltså, jemlikt kongl. kungörelsen den 15 december
1848, funne ansökningen icke föranleda åtgärd.

I skrifvelse till kommerskollegium den 14 oktober 1896 hade W.
Iham såsom ordförande i styrelsen för Husqvarna vapenfabriks aktiebolag
anhållit, att kollegium i enlighet med stadgandena i kongl. förordningarne
den 19 september 1723 och den 24 januari 1720, jemförda
med kongl. kungörelsen den 11 december 1757, måtte förklara de af
aktiebolaget under ständig besittningsrätt innehafda hemmanet Södergården
och lägenheten Norregården icke nödiga för uppehållande af
rikets bergverk; och hade kommerskollegium genom resolution den
23 oktober 1896 förklarat, att kollegium ur synpunkten af bergshandteringens
intresse ej hade något att erinra mot att ifrågavarande
hemman och lägenhet blefve till skatte lösta af Husqvarna vapenfabriks
aktiebolag.

Härefter hade Tham i sin förberörda egenskap låtit till kammarkollegium
ingifva en den 21 september 1897 dagtecknad ansökan, deri
han anhållit, att kollegium antingen måtte förordna om öfverförande
i jordeboken från krono till skatte af kronohemmanet ett mantal
Husqvarna n:o 1 Södergården och kronolägenheten Husqvarna n:o 2
Norregården, hvilka fastigheter af bolaget innehades med den rätt,
hvarunder de samma blifvit genom kongl. resolutionen den 26 oktober
1756 och derpå grundadt kontrakt den 13 september 1757 såsom
tillhörigheter till Jönköpings och Husqvarna gevärsfaktorier till
öfverdirektöreu Fredrik Ehrenpreus öfverlåtna, eller ock förklara hinder
icke möta för skatteköp af ifrågavarande hemman och lägenhet, ehuru
de blifvit uteslutna från den genom kollegiets skrifvelse den 13 oktober
1851 faststälda förteckning öfver egendomar af krononatur, hvilka
finge till skatte försäljas.

Sistomförmälda ansökning vore fortfarande på kammarkollegiets
pröfning beroende.

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Enligt af revisorerne inhemtad upplysning från domhafvanden i
T veta härad hade Gustaf Sture och enkefru friherrinnan Charlotta Sture
år 1821 erhållit fastebref å »Gevärsfaktoriet Husqvarna med underlydande
1 £ mantal kronoskatte Södre- och Norregård, qvarnlägenhet
och såg, samt ett mantal kronoskatte Tormenäs». Under åren 1871
och 1872 hade Husqvarna vapenfabriks aktiebolag erhållit fastebref å
»Husqvarna Söder- och Norregård 1 £ mantal kronoskatte i Hakarps
socken och Tormenäs, ett mantal kronoskatte i Rogberga socken». -Om
sistnämnda hemman hade domhafvanden meddelat, att det sedan år
1821 varit i många händer och i sju särskilda fångeshandlingar försålts
till bolaget, som numera försålt detsamma till enskild person,
hvilken derå erhållit lagfart.

Revisorerne hade ansett detta ämne vara af så stor vigt, att revisorerne
velat bringa detsamma till Riksdagens kännedom.

Kammarkollegium har i ett den 21 januari innevarande år afgifvet
utlåtande angående revisorernes ofvanberörda uttalanden i fråga om
eganderättsförhållandena med afseende å den till Husqvarna gevärsfaktori
upplåtna mark till en början meddelat, att kollegium för sin
del vid nämnda utredning icke hade annat att erinra eller tillägga,
än att lägenheten Höggärdsängen eller, såsom den i jordeböckerna
benämndes, Höggärdet, blifvit på grund af kongl. bref den 19 maj
1741 såsom behöflig för gevärsfaktoriet upplåten på arrende åt faktoriets
dåvarande innehafvare, öfverdirektören Fredrik Ehrenpreus;
att bland kollega skatteköpshandlingar funnes förvaradt ett den 31
juli 1770 dagtecknadt koncept till skatteköpebref å lägenheten för
bemälde Ehrenpreus, hvilket koncept angåfve skatteköpebrefvet såsom
utfärdadt af kammarkollegium — ej, såsom utredningen antydde,
af krigskollegium — och hvilket koncept icke upptoge något vilkor
om lägenhetens oskiljaktiga förblifvande vid gevärsfaktoriet, hvaremot
uti ett, som det ville synas, den 25 juli 1763 utfärdadt, men
sedermera år 1766 återfordradt dylikt skattebref nämnda med flere vilkor
syntes hafva varit intagna; att det i revisorernes utredning omförmälda
byte af en del utaf Höggärdsängen mot hemmanet Tormenäs
blifvit af Kongl. Maj:t genom bref den 5 maj 1802 medgifvet, hvarefter
krigskollegium, jemlikt i samma bref erhållet uppdrag att vidtaga
åtgärder till bytets fullbordande och att »ställa hemmanet Tormenäs i
lika förbindelse i afseende på faktoriet» och kronans säkerhet, som
Höggärdsängen dittills ålegat och åtföljt, under den 11 påföljande augusti
angående denna transaktion utfärdat bytesbref, hvarigenom bland annat

23

Riksdagens Skrifvelse N:0 84.

förklarats, att hemmanet Tormenäs dädanefter skulle till gevärsfaktoriets
understöd förblifva derifrån oskiljaktigt, utan att dock något äfventyr
för öfverträdelse härutinnan blifva stadgadt; samt att hemmanet
Tormenäs uti såväl 1825 som 1877 årens jordeböcker för länet upptoges
under skattetitel med anteckning, enligt den senare, bland
annat, att hemmanet vore anslaget till understöd åt Husqvarna gevärsfaktori.

I öfrigt har kollegium — som, vid det förhållande, att den gevärsfaktoriet
anslagna fasta egendom icke stode under kollega vård och
inseende, ansåge sig icke tillkomma att vidtaga eller föreslå åtgärd till
häfdande af kronans eganderätt till samma egendom, för så vidt sådant
med revisorernes framställning afsåges — upplyst, att kollegium till
pröfning förehaft den i revisorernes berättelse omförmälda, af Husqvarna
vapenfabriks aktiebolag hos kollegium gjorda ansökning om
öfverförande i jordeboken från krono till skatte af hemmanet Husqvarna
n:o 1 Södergården och lägenheten Husqvarna n:o 2 Norrgården
eller alternativt om skatteköp ,af nämnda fastigheter; dervid
kollegium, enär något förhållande ej visats vara för handen, som borde
föranleda till vidtagande af den sökta ändringen i jordeboken, samt
fastigheterna såsom tillhörigheter till gevärsfaktoriet, hvars egenskap
af inrättning för allmänt ändamål icke, såvidt handlingarue utmärkte,
upphört, för ty måste anses vara af natur att icke kunna till
skatte försäljaB, förklarat ansökningen icke till någon kollegii åtgärd
föranleda.

Sedan uppmäksamheten blifvit fäst å ifrågavarande ämne och då,
på sätt revisorerne framhållit, det är af vigt, att, der osäkerhet i rättsförhållandena
må anses förefinnas, dessa förhållanden varda vederbörligen
ordnade, har Riksdagen ansett en ytterligare utredning i föreligganden
ärende böra verkställas för utrönande, hvilka åtgärder i detta
hänseende skäligen böra vidtagas för tillgodoseende af kronans rätt
utan förnärmande af enskildes berättigade intressen.

Riksdagen får derför anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta verkställa en närmare utredning i fråga om eganderättsförhållandena
med afseende å den till Husqvarna gevärsfaktori upplåtna mark
samt derefter vidtaga de åtgärder, hvartill eu sådan utredning må befinnas
föranleda.

24

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Jemväl i afseende å eganderätten till den kronomark, som upplåtits
till Finspongs styckebruk, hade revisorerne trott sig finna någon osäkerhet
vara rådande. Med anledning häraf hade revisorerne, hvilka inom
den begränsade tid, som vore för revisorernes arbete tillmätt, icke
varit i tillfälle att åstadkomma en fullständig utredning i detta ämne,
dock låtit anställa en undersökning deri, af hvilken undersökning framgått
följande.

Vid Finspong hade ända sedan 1500-talet funnits ett bruk, som
drifvits för kronans räkning, men derefter öfverlemnats till besittning
af enskilde. År 1618 hade Finspongs gods lemnats såsom pant fölen
fordran, som Louis de Geer hade hos kronan, hvarefter samme de
Geer, sedan han blifvit svensk medborgare, år 1641 inköpt godset
samt år 1646 derå erhållit fastebref. Någon tvekan om eganderätten
till säteriet hade derefter ej förelegat. Men hvad bruket anginge, hade
detta genom kongl. reduktionscollegii resolution den 19 september 1685
förklarats »för reducibelt, och Hans Kong], Maj:t hemfallet med alla
uppburne och så väl af kommissarien sjelf som samtl. arfvingarne åtnjutne,
räntors återfång ifrån 1641, då arrendet cesserade, intill nu med
interesse å 6 pro cento»,. hvarom kammarkollegium, enligt dess registratur
för september 1685, notificerat de Geers arfvingar med begäran,
att de ett riktigt inventarium ifrån sig lemnade tillika med sina böcker
sådane som de med ed, der så påfordrades, skulle vilja vara förtänkte
att verificera, på det kollegium derutaf kunde se hvad man årligen af
samma bruk uppburit och åtnjutit. Samtidigt hade kollegium aflåtit
skrifvelse till landshöfdingen Axel Ståhlarm med begäran, att han
måtte bruket strax under kronan vederkänna och indraga samt jemväl
försorg draga, hur det samma till en säker person kunde blifva på det
fördelaktigaste för Kongl. Maj:t bortarrenderadt.

Derefter hade bruket blifvit, enligt kontrakt den 20 januari 1686,
utarrenderadt under två år till Louis de Geer den yngre; och efter utgången
af nämnda arrendetid hade bemälde de Geer erhållit detsamma
enligt kontrakt den 1 juli 1689 på perpetuel arrende för sig, barn och
arfvingar; och vore afhandlingen härom enligt en i kammarkollegium
tillgänglig afskrift så lydande:

»Kongl. Maij:t wij underskrift^ Respective Rådh. President och
samtlige Cammar Råd. Giörom witterligt, att efter som det arrende-''
contract, Collegium den 20 lanuarii 1686, med Edle och wälborne Louis
de Geer den yngre på sin faders vägnar om Finspånga Bruukz häfd
och nyttjande allenast på 2:ne åhrs tijd sluuta månde, är nu redo expirerat,
och det för Kongl. Maij:tz tjenst och Interesse nödigt wara will,

25

-Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

åt om samma bruukz conservation och drifwande alt framgent något
wisst och säkert förordnat warder, hafwandes Hans Kongl. Maij:t förmedelst
Des nådige hijt till Collegium ankomne breeff daterat d. 11
Ianuarii 1686 lämbnat oss frije händer detta bruk på det fördehlachtigaste
och säkraste sättet som sig kan giöra låta, att bort arrendera;
Fördenskull hafwom wij, så i anseende dertill, som och för dhe ansenliga
meliorationer och Byggnader Edell och Wälborne Louis de Geer
den älldre wid förber:de wärk nederlagdt, hvarigenom icke allenast
siälfva bruket, uthan ock dhe der till hörige adpertinenter äro brachte
uti det Esse och wälstånd, som dhe nu förtijden med Kongl. Maijfls
stoora nytta och fördehl finnes, funnit bäst och säkrast under wisse
Gondifioner åt uplåta honom mehrbemälta Fiuspånga Bruuk, och alt
hwad der af dependerar sampt med rätta där till hörer, till ett perpetuel
arrende, eftersom wij här med och i kraft af detta wårt öpne
bref och Contracht på Kongl. Maijts vägnar, inrymme och uplåte honom
Wälborne Louis de Geer sampt hans hustru, barn och arfvingar
till ewärdeliga tijder, det till Kongl. Maijt den 19 september 1685
återkallade Finspånga bruuk i Ostergiötland under arrende, emot en
åhrlig afgift af Sex hundrade dahler nu gångbart sölfvermynt, hvilken
stipulerade arrendesumma han och hans arfvingar skola wara förplichtade,
widh hwart åhrs ända, begynnandes ifrån den 1 Ianuarii 1688,
antingen uti Linkiöpings Landt Cassa eller uti Kongl. Maijdz Ränteri)
här i Stockholm att ärläggia och betalha, hwar emot honom och hans
arfwingar folkande Conditioner låfvade och accorderade äre:

1) Skall det Wälborne Louis de Geer, hans Barn och arfwingar
fritt stå åt föröka och förbättra bruket med hambrar, ugnar och andra
wärk till sådana manufacturer af Iärn, som han och dhe siälfwa Rådeligit
och nyttigt finna, och uti alt utan hinder efter egit behag och godt
tyckio åt disponera; dock der han några nye manufacturer der ärnar
inrätta, så måste han och dhe äfwen som alla andra sig först uti
Kongl. Maij:tz Bergs Collegio der om angifwa, och dess tillstånd inhänga.

2) Sedan accorderas och tillsäijes honom sampt hans Barn och
arfwingar till evärdeliga tijder, såsom af ållder åt betiena sigh af den
halfwa Hällestads grufwans malm till Bruuketz fort drifwande, allenast
åt han och dhe proportionaliteter Contribuera till grufwans vid inacht
hållande, och icke af Kongl. Bergs Collegio pröfvas grufvan så tilltaga,
åt flera densamma nyttia kunna öfver det som till Finspånga Bruukz
tarf behöfwes.

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 Häft.

4

26

Riksdagens Skrifvelse JS:o 84.

3) Efter som inga giuterijer af ett slags malm allena giöras
kunna, tij tillätes Louis de Geer af Wånga grufwor åt sökia och uptaga
några malmstreck på Wånga gruf-Backarne eller ock der uthom, då
lijkväl det, så vijda som Bergslagens nu i gång warande grufwors bearbetande
eij der af hindras och prteiudiceras, allenast åt han sig derom
uti Kongl. Maij:tz Bergs Collegio ingifwer.

4) Der näst emädan Bruuket och grufworna uthan skoug eij drifwas
kan, och på den orten finnes stoor brist och mangell af skoug,
så efterlåtes Louis de Geer sampt hans barn och arfvingar till Bruuketz
nödtorft att nyttia de der omkringh liggande allmänningar, uthan
någon den wanlige afgiften derföre, som andre lijkväl i slijke fall
gifwa måtte.

5) Der jempte lämbnas och dem framför andra den frijheten af
alla deromkring liggiande bönder, särdeles uti Hällesta, Wånga och
Bijssinge socknar, åt tilhandla sig så mycket kohl, som till detta för
arrenderade cronobruuketz nödvändighet och fortdrifwande betarfwas,
och det för billigt kiöp, uthan stegrande öfver wanligt bruk och markegång,
allenast åt allmogen deremot med deras betahlning eij uppehälles;
och skole Kongl. Maij:tz betiente wara förbundne och förplichtade att
räckia arrendatorerne handen, så att allmogen i rättan tijd vid vijte till
giörandes infinna sig med deras kohl och malmkiörningar.

6) Såsom alle godsen kringom bruuket ligga på een förbuden
och frijkallat ort, och det torde hända att hans Kongl. Maij:t framdeles
behagar att inlösa, antingen dhem alla eller en dehl deraf, hvar
igenom Bruuket kunde komma att lijda någon märkelig afsaknad^ och
således den stora bekostnadt Louis de Geer på själfwa bruuket anwändt
hafwer, blifwa fruktlöös. Alltså hafwe vij till förekommande af
een sådan olägenheet, sampt till Bruuketz desto bättre bestånd och
vid macht hållande i längden, velat å Kongl. Maij:tz vägnar, så och
uppå det nådigste tillstånd här med accordera och försäkra honom
Louis de Geer sampt hans barn och arfwingar, åt de till Bruuketz
fortdrifwande, så vijda han och dhe prestera och fullgiöra dhe uti
detta contract stipulerade conditioner, skola till ewärdeliga tijder, fritt
och obehindradt för all lösen, få behålla af deras köpegods Ettusende
daler sölfvermynts Ränta, sådana som bäst kunna komma bruuket till
nytta, och dhem Louis de Geer siälf uthnämbnandes warder, hvilka
skola blifwa ifrån bruuket som Kongl. Maij:t och cronan tillhörer inseparable,
och således ifrån Publico eij abolinerade.

7) För alla richsdags och andra contributioner, som antingen
redan bewilliade äro eller här efter bewillias kunna, skall han sampt

27

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

hans barn och arfwingar wara exiimerade och befrijade, wälförståendes
af siälfva bruuket, men bruuksfolket der under icke begrepne.

8) Alla casus fortuitos tager Louis de Geer på sigh, undantagandes
der Hällesta grufva, hvar ifrån malmen hemptas måste, alldeles
skulle uthgå, eller ock märket afsaknat taga, och han intet annorstädes
dageligh malm hade att tillgå, då arrendet derefter skall bli
jembkat och proportionerat, tagandes detta perpetuella arrende contract
sin begynnelse uti Ianuarij månad 1688, och continuerandes sådan der
med alt framgent ewärdeligen på ofvan förmälte sätt och vilkor, efter
som ock Louis de Geer sampt hans barn och arfwingar skola wara
förbundne på deras sijda oryggeligen att hålla hvad här ofvantill är
förmält, samt arrendesumman åhrligen afläggia, alldeles efter den här
i Collegio der på ingifne Reversen,»

I jordeböckerna hade Finspong upptagits sålunda:

1793 års jordebok.

Frälse utjordar.

Finspong. En fr. qvarn på säteriets ägor.

40 T:r spannmål.

Annot: Högvälborne Herr Baron och Cammarherren de Geers.

Finspong 1 mtl.j

dito „ säterier,

dito \ „ ]

Finspongs bruk. Införes allenast med namnet.

Annot: Assessoren Sahl. Herr Louis de Geers, arf. innehaft under
arrende för 600 dir smt, som vidimerad copia af Kongl. Maj:ts och
Riksens Cammar Collegii gjorda slut och afhandling i 1697 års Copia
Bok visar, hvilken arrendesumma Kongl. Rådet Högl. Grefve Piper sig
tillpantat efter Kongl. Maj:ts och Riksens Cammarcollegii immission den
28 April 1700, som sedermera Enkefru Grefvinnan Cristina Piper up -

28

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

dragit Wälborne Herr J. J. De Geer den 1 Maij 1721, men enligt
Kongl. Maj:ts och Riksens Cammarcolleg. och stats contoirets bref den
4 Oktober samt Herr Landshöfdingens ordres den 16 November 1757
är desse 600 d:lr smt strömsafrad, igenom Riksens Ständers banque
inlöst, men nu efter höglofl. Kongl. Cammar Collegii och statscontoirets
bref af den 22 December 1774 och höga Landshöfdinge Ämbetets ordres
af den 7 Februari 1775, Immediate krono, och är likmätigt Kongl.
Cammar Collegii slutne contract af den 1 Juli 1689 Herr de Geer, dess
barn och arfwingar aldeles eximerade för alla riksdags- och andra contributioner,
hvad sjelfva bruket angår, men bruksfolket icke derunder
begripne.

1803 års jordebok.

Lika med 1793.

1815 års jordebok.

Hufvudsakligen lika med föregående.

1825 års jordebok.

Lägenheter å Frälsehemmans ägor.

Styckgjuteri.

Fingspong å Fingspong säteri ägor 1.

Stångjernsbruk.

Fingspong å Fingspong säteri ägor 1.

Annotationer: Efter Kongl. Cammar Collegii contract af den 1

Juli 1689 och Kongl. Maj:ts Nådiga resolution af den 26 Juni 1777 är
styckgjuteriinrättningen och 575 sk« hammarskattssmide befriat från
alla Riksdags Bevillningar.

Aflidne Assessoren Louis de Geers arfvingar har innehaft Finspongs
bruk under arrende för 600 d:lr smt enligt Kongl. Kammarcollegii afhandling
i 1697 års copiebok, hvilket arrende Kongl. Rådet Grefve Piper
sig tillhandlat efter Kongl. Kammarcollegii immission den 28 April 1700,
som sedermera Enkefru Grefvinnan Christina Piper updragit Joh. Jac.
de Geer den 1 Maij 1721, men enligt Kongl. Kammar Coll. och statscontoirets
bref den 4 Oktober 1757 är berörda 600 d:lr smt strömsafrad

Riksdagens Skrifvelse N:o 84. 29

igenom Riksens ständers Banque inlöst; och nu Immediate Krono efter
Kongl. Kammar Collegii och statscontoirets bref af den 22 December
1774. Dessutom för närvarande Previlegierat 1242 Sk&! stångjemssmide
som till Bevillning årligen taxeras.

Tull qvarnar.

Finspong. En frälseqvarn med 4 par stenar, hvaraf 1 par täljestenar,
å säteriets ägor.

40 T:r spanmål.

Annotationer: Varit krono enl. 1719 års jordebok.

A g. under Finspongs säteri.

Tullsågar.

Finspong å Finspong säteriägor.

Annotationer: Åges under säteriet Finspong. 1798 den 26 Oktober
beviljad för tull och 1799 den 30 Maji Kongl. Kammar Collegii
stadsfästelse.

1878 års jordebok

»Frälse Egendomar.

Werk ock inrättningar.

Finspong n:r 4. Jern och styckebruk.

Strömsafrad penningar 300 kronor, d

Sedan t. f. advokatfiskalen i kammarkollegium uppmärksammat,
att Finspongs jern- och styckebruk sålunda i 1878 års jordebok uttryckligen
upptagits såsom varande af frälsenatur, och att kammarkollegium
enligt beslut, innefattadt i dess skrifvelse till Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
i Östergötlands län den 23 december 1880 faststält jordeboken
i hvad anginge, bland annat, hemmanens och lägenheternas natur,
hade t. f. advokatfiskalen deröfver anfört besvär den 8 februari 1896
med yrkande att, enär någon förändring i naturen ej skett efter det
bruket genom reduktionskollegii resolution den 19 september, 1685 indragits
till kronan och genom kontraktet den 1 juli 1689 upplåtits under
perpetuelt arrende mot en årlig afgift, Eders Kongl. Maj:t måtte upp -

30

Riksdagens Skrifvelse, N:o 84.

håfva kammarkollegiets beslut och återförvisa ärendet till kammarkollegium,
som skulle hafva att anbefalla erforderlig rättelse af jordeboken,
eller ock förklara, att ifrågavarande jern- och styckebruk skulle
i jordeboken upptagas bland kronoegendomar.

Öfver besvären hade aktiebolaget Finspongs styckebruk afgifvit
förklaring, deri bolaget bestridt afseende å besvären under anförande,
bland annat, att bruket genom afhandlingen den 1 juli 1689 och särskild^
genom föreskriften i dess 7 §, att bruket skulle vara fritt från alla
riksdags- och andra kontribut-ioner, blifvit upplåtet under full frälsefrihet.

I infordrade utlåtanden hade dels kronofogden och häradsskrifvaren
i Bråbo och Memmings härad, dels ock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län på anförda skäl hemstält, att t. f. advokatfiskalens
besvär måtte ogillas.

T. f. advokatfiskal hade i afgifna påminnelser erinrat, att ifrågavarande
jern- och styckebruk uti jordeböckerna för åren 1793, 1803
och 1815 införts »allenast till namnet» utan angifven natur, hvaremot
samma bruk ej ens till namnet funnes upptaget å de i jordeböckerna
förekommande sockensammandragen, som särskildt för hvarje socken
utvisade antal, natur m. m. af de egendomar, hvilka verkligen blifvit i
jordeboken upptagna; att den i 1825 års jordebok förekommande anteckning
om brukets belägenhet å frälse grund icke, vid det förhållande
att bruket ansetts och behandlats såsom en sjelfständig possession, borde
mot reduktions- och öfriga handlingar tillmätas vitsord; att någon öfverensstämmelse
mellan jordeböckerna i fråga om brukets natur icke förefunnes,
hvadan bestämmelserna i 31 mom. af kammarkollegiets kungörelse
den 27 oktober 1856 ej utgjorde hinder för åstadkommande af
rättelse i nya jordeboken, derest bruket utan giltigt skäl införts bland
frälseegendomar, samt att ostridigt vore, att egendomen till kronan erlagt
och erlade strömsafrad eller arrende, hvadan allt ordande om frälsefrihet
förfölle.

Sedan kammarkollegium, som den 26 juni 1896 afgifvit utlåtande
i ärendet, efter återremiss, å nyo den 8 mars 1897 afgifvit utlåtande,
hade Eders Kongl. Mai:t genom bref den 21 maj sistnämnda år förklarat
det öfverklagade beslutet icke utgöra hinder för kammarkollegium
att beträffande ifrågavarande lägenhets natur låta i vederbörlig ordning
vidtaga den rättelse i jordeboken för Östergötlands län, som af förhållandena
påkallades.

Vid föredragning af sistberörda kongl. bref hade kammarkollegium
genom beslut den 30 juli 1897, som vunnit laga kraft, förordnat, att
lägenheten Finsporuj n:Q t jern- och styckebruk skulle i jordeboken öfver -

31

Riksdagen Skrifvelse N:o 84.

föras från frälse till krono samt upptagas bland kr ono egendomar, verk och
inrättningar under enskild disposition, hvarom skrifvelse skulle aflåtas till
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Enligt meddelande från bemälde befallningshafvande till kammarkollegium
den 31 december 1896 funnes lägenheten Finspong n:o 4,
ett jern- och styckebruk i Risinge socken, ej särskildt omnämnd uti tillgängliga
köpe- och lag fartshandling ar, enär det uti fastebrefen om Finspong
hette: »frälsesäterierna Finspong 2 mantal med alla dervarande
verk af masugnar, hammarsmedja, stjelp- och kupolugnar m. m.»

Vid granskning af 1893 års jordeboksförändringsextrakt för Finsponga
läns samt Bråbo och Memmings härads fögderi af Östergötlands
län hade kongl. kammarkollegii aktuariekontor anmärkt, att enär, jemlikt
kollegii den 30 oktober 1890 meddelade och af Eders Kongl. Maj:t
den 6 november 1891 faststälda beslut, nedsättning beviljats i strömsaftad,
såsom varande hänförlig till jordeboksränta, sådan nedsättning
jemväl bort ega rum i strömsafraden af n:o 4 Finspongs jern- och
styckebruk i Risinge socken af nämnda län.

Kammarkollegium, som inhemtat, att nämnda jern- och styckebruk
den 1 juli 1689 på everldliga tider upplåtits åt Louis de Geer,
hans hustru, barn och arfvingar mot en årsafgift af 600 d:r sunt, äfvensom
att bruket, hvithet i 1825 års jordebok införts underrubrik: »lägenheter
å frälsehemmans egor», i 1878 års jordebok upptagits under frälsetitel,
hhde genom beslut den 17 september 1896 förordna!, att, enär
Finspongs jern- och styckebruk innehades af ett enskild! verk, dess
grundskatt skulle till statsverket utgöras efter stadgad nedsättning jemlikt
2 mom. i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 angående nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter samt lagen den 2 december
1892 angående afskrifning af nämnda grundskatter.

Häröfver hade kaminaradvokatfiskalsembetet anfört besvär med
yrkande, att, då, enligt hvad i såväl upplåtelsehandlingen af den 1 juli
1689 som särskildt i 1825 års jordebok uttryckligen angifvits, den
ifrågavarande strömsafraden vore arrende, Eders Kongl. Maj:t täcktes,
med upphäfvande af öfverklagade beslutet, förordna, att sagda strömsafrad
skulle utan nedsättning utgå med det i 1878 års jordebok upptagna
belopp.

Sedan kammarkollegium, efter vederbörandes hörande, den 24
maj 1897 afgifvit infordradt utlåtande, hade Eders Kong]. Maj:t, genom
beslut den 10 september samma år, icke funnit skäl att göra ändring
i kammarkollegii beslut.

32

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Hvad sålunda förekommit hade revisorerne, med hänsyn till ämnets
vigt, velat bringa till Riksdagens kännedom.

Rigtigheten af de sålunda utaf revisorerne meddelade uppgifter
beträffande eganderätten till den mark, som upplåtits till Finspongs
jern- och styckebruk, har af kammarkollegium i skrifvelse den 14 januari
innevarande år till alla delar vitsordats.

Af enahanda skäl, som Riksdagen här ofvan anfört i fråga om
Husqvarna gevärsfaktori, anser Riksdagen, att en närmare utredning
jemväl bör ega rum beträffande eganderättsförhållandena vid Finspong,
och får följaktligen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
en närmare utredning i fråga om eganderättsförhållandena med
afseende å. den till Finspongs jern- och styckebruk upplåtna mark samt
derefter vidtaga de åtgärder, hvartill en sådan utredning må befinnas
föranleda. A

Konsistorierna och läroverken.

Revisorerne, som vid granskningen af Borås allmänna läroverks
räkenskaper för år 1896 inhemta^ att läroverkets rektor till detsamma
enligt tre särskilda räkningar försålt böcker och uppstoppade foglar,
hafva, då dylika transaktioner emellan läroverkets rektor och läroverket,
representeradt af samme rektor, synts revisorerne olämpliga, fästat uppmärksamheten
å detta förhållande.

Domkapitlet i Skara, hvars utlåtande med anledning af revisorernes
förevarande anmärkning af Eders Kongl. Maj:t infordrats, har öfverlemnat
vederbörande rektors yttrande i ämnet, under förklarande att
domkapitlet för sin del icke haft något särskildt att tillägga till detsamma.

I rektors omförmälda yttrande anföres hufvudsakligen, att alldenstund
revisorerne ej påstått och svårligen kunnat påstå, att de af rektor
till läroverket försålda böckerna eller foglarne varit obehöfliga eller
priset å dem för högt beräknadt, saknade anmärkningen all befogenhet.
Skulle revisorerne möjligen befara, att en rektor genom en dylik transaktion
skulle afse att bereda sig en fördel på läroverkets bekostnad,
så framstälde rektor fråga om hvad som i sjelfva verket skulle vinnas
genom ett förbud för rektor att till sitt läroverk försälja vare sig någon
bok eller en naturaliesamling. Enligt rektors förmenande borde man
lätt kunna inse, att en sådan rektor genom att skjuta annan person
framför sig utan svårighet skulle kunna vinna sitt mål.

33

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

Att rektor i fråga om köpen »representerar läroverket'')'') vore ett
påstående af revisorerne, som äfven borde bemötas. Här vore det läroverkskollegiumsom
representerat detta. Det hette nemligen i § 142
mom. 2 af gällande stadga för rikets allmänna läroverk: »Räkenskaperna
öfver de kassor, för hvilka rektor ansvarar, skola af läroverkskollegium
granskas och underskrifvas. Göres icke anmärkning vid räkenskapernas
beskaffenhet---vare kollegiets ledamöter---.» I denna gransk ning

deltoge alltid inspektor. Revisorernes farhåga för ett möjligen
befaradt öfvergrepp från rektors sida vore derför obefogad.

Då enligt gällande stadga för rikets allmänna läroverk det åligger
rektor att ansvara för att med behöriga verifikationer försedda redogörelser
inom laga tid aflemnas, och rektor sålunda i första hand är
redovisningsskyldig, måste följaktligen en sådan transaktion som den
*f revisorerne anmärkta anses synnerligen olämplig. Men med afseende
å utgiftens ringa belopp, och då ett upprepande af det anmärkta förhållandet,
sedan dess olämplighet blifvit af revisorerne antydd, icke
borde kunna befaras, skulle Riksdagen dock ej hafva ansett sig böra
vidtaga någon särskild åtgärd på grund af revisorernes förevarande framställning,
derest icke den i anledning af densamma afgifna förklaringen
varit af beskaffenhet att ådraga sig Riksdagens särskilda uppmärksamhet.
Enligt Riksdagens uppfattning har till grund för revisorernes
berörda framställning legat den åsigt, att hvarje skymt till misstanke
om att en tjensteman söker bereda sig vinning på det allmännas bekostnad
bör aflägsnas. Men denna åsigt synes vid förklaringens afgifvande
hafva vunnit så ringa afseende, att förklaranden, långt ifrån
att i revisorernes anmärkning finna en maning att undvika ett olämpligt
förfarande, gjort antydan om huru ett sådant må kunna fördöljas.
Med anledning häraf har Riksdagen ansett sig böra anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta meddela nuvarande rektorn vid allmänna läroverket
i Borås förständigande om att för framtiden icke vidtaga sådana
transaktioner som de ofvan omförmälda.

Upsala universitet.

Under vitsordande, att ändringar i många fall vidtagits i Upsala
universitets räkenskaper på grund af de anmärkningar, som vid föregående
statsrevisioner framstälts mot det sätt, hvarpå nämnda räkenskaper
i allmänhet blifvit förda, äfvensom mot vissa särskilda bokföringsllih.
till Riksd. Prot. 1898. 10 Samt. 1 Afd. 1 Rand. 18 Huft. 5

34

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

åtgärder, hafva revisorerne å nyo fäst uppmärksamheten derpå, att universitetets
bokföring ej syntes fullt tidsenlig, samt med anledning af
den granskning revisorerne varit i tillfälle att egna universitetets räkenskaper
för år 1896 exempelvis framstält några erinringar i afseende å
desamma.

Till en början hafva revisorerne anmärkt, att kassaräkningen saknade
hänvisningar till bilagorna och att i dessa senare icke funnes
hänvisningar till verifikationerna, hvilka brister i bokföringen i hög grad
försvårade räkenskapsgranskningen.

I universitetets hufvudbok för revisionsåret funnes, enligt hvad
revisorerne vidare meddelat, upplagdt ett konto benämndt »Donerade
och af Universitetet Disponerade Fonders Konto», hvilket inrymde tre
fonder, den Borgströmska, den Höijerska och den Jungbladska, samt i
afseende å dessa allenast upptoge deras in- och utgående balanser, hvilk»
utfördes med oförändrade belopp; men då i hufvudboken härjemte funnes
särskilda konton för hvar och en af berörda tre fonder, i hvilka
redogjordes för de förändringar i afseende å fondema, »som under året
egt rum, syntes giltigt skal icke förefinnas för det förstnämnda kontots
upptagande i hufvudboken, helst det å detta konto upptagna belopp,
83,198 kronor 33 öre, härigenom kommit att på dubbelt sätt ingå bland
universitetets tillgångar.

I sammanhang härmed hafva revisorerne erinrat om otidsenligheten
i en sådan kontobenämning som det i hufvudboken förekommande
»Rikets Lånebanks Konto».

Den af Eders Kongl. Maj:t den 13 november 1885 faststälda utgiftsstat
för universitetet vore ännu gällande. Alla utbetalningar och
deraf föranledda bokföringsåtgärder borde alltså i regeln verkställas i
enlighet med berörda stats bestämmelser; men att, på sätt i hufvudboken
för år 1896 förekomme, för personer, som år 1885 funnits uppförda på
indragningsstat, men sedermera aflidit, såsom exempelvis professor emeritus
P. E. Bergfalk, de dem tillerkända, numera icke utgående pensionsbeloppen
fortfarande år efter år upptoges i räkenskapen, syntes revisorerne
innebära en oegentlig tillämpning af berörda utgiftsstat.

I • universitetets hufvudbok funnes i den utgående balansen bland
diverse fordringar och tillgångar upptagen en till 18,000 kronor uppgående
fordran af Såfra helsobrunn; men då, på grund af biskopen
Anders Kalsenius’ och hans hustru Elisabeth Kalsenius’, född Le Moine,
testamenten den 10 oktober 1747 och den 21 juni 1748, Upsala universitet
vore egare till brunnen, hade upptagandet af denna fordran
synts revisorerne vilseledande.

35

Riksdagens Skrifvelse N:q 84.

Af 1886 års förra statsrevision både erinrats, att ingenstädes uti
universitetets räkenskaper funnes någon uppgift å antalet ock värdet
af de fastigheter, sona egdes af staten eller tillhörde universitetet på
grund af donation och hvarifrån detsamma hemtade en del af sina inkomster;
och då kännedom härom syntes behöflig för bedömandet af
universitetets medelsförvaltning, hade revisorerne uttalat önskvärdheten
deraf, att summariska förteckningar på universitetets fastigheter och
egendomar med taxeringsvärden på något ställe i dess räkenskaper
meddelades.

I häröfver afgifvet, af kanslersembetet i utlåtande med anledning
af Riksdagens revisorers framställning vid granskning af universitetets
räkenskaper för år 1884 åberopadt yttrande hade akademikamreraren
anfört, att enligt kongl. brefvet den 30 december 1874 hvart nionde år
från universitetet inginge förteckning öfver dess fastigheter, hvadan
man dittills ansett, att någon årlig reproduktion af denna förteckning;
såsom bihang till räkenskaperna ej skulle vara behöflig.

Förenämnda genom kongl. brefvet den 30 december 1874 anbefalda,
för särskildt ändamål afsedda förteckning hade, enligt revisorernes
mening, visserligen icke gjort en med hänsyn till räkenskapsgranskning
upprättad fastighetsförteckning obehöflig. Gifvet vore, att
för bedömande af fastigheters förvaltning erfordrades uppgift å såväl
deras värden som deras afkastning. Revisorerne ansåge derför önsk-.
värdt, att vid universitetets räkenskaper måtte fogas en specifik för-,
teckning öfver fastigheternas värden och afkastning.

Slutligen hade revisorerne velat fästa uppmärksamheten å önskvärdheten
deraf, att förteckningar blefve, för att räkenskaperna bifogas, uppgjorda
öfver de i universitetets lokaler befintliga möbler och dermed
jemförliga värdefullare inventarier samt särskildt öfver dess dyrbara
porträttsamling.

Universitetskanslern, från hvilken infordrats utlåtande med anled
ning af revisorernes ofvan omförmälda framställning, har i skrifvelse den
31 januari 1898 såsom eget utlåtande åberopat ett af det större akade
miska konsistoriet i Upsala den 19 i samma månad afgifvet yttrande,
deri, beträffande till en början den allmänna anmärkning mot universi
tetets bokföring, som framstälts af revisorerne, eller att densamma icke
syntes vara fullt tidsenlig, konsistoriet, utan att till bemötande i sak
upptaga anmärkningen, erinrat, att dess räkenskap vore upplagd och
fortfarande upprättades i öfverensstämmelse med det formulär, som efter
granskning och godkännande af statskontoret år 1860 fastställa till efter -

36

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

rättelse af kanslern på bemyndigande af Eders Kongl. Maj:t, samt att
afvikelser i väsentliga delar från detta formulär icke kunde på konsistoriets
eget bevåg företagas. För bokföringens omgestaltning erfordrades
sålunda först och främst högre myndigheters medgifvande, hvarför^
utom konsistoriet såsom sin bestående åsigt framhölle, att genomgripande
förändringar i bokföringen kunde åstadkommas först efter utredning
och förslag af särskildt utsedde sakkunnige.

Revisorerne hade vidare anmärkt, att kassaräkningen saknade
hänvisningar till bilagorna, och att i dessa senare icke funnes hänvisningar
till verifikationerna, hvilka brister i bokföringen revisorerne funnit
i hög grad försvåra räkeuskapsgranskningen; och ehuru vidtagandet af
ifrågavarande åtgärder innebure en så betydlig ökning i akademiräntmästarens
redan nu trägna och mångfaldiga göromål, att det kunde
ifrågasättas, huruvida han kunde medhinna äfven detta arbete, hade
konsistoriet likväl, efter att hafva inhemtat nämnde tjenstemans yttrande
i frågan, med hänsyn till den lättnad vid räkeuskapsgranskningen, som
deraf otvifvelaktigt skulle följa, förklarat, att för framtiden de af revisorerne
önskade hänvisningarne till verifikationerna skulle i räkenskaperna
införas.

Hvad vidare anginge revisorernes erinran, att de belopp, 33,198
kronor 33 öre, som i hufvudboken upptagits å ett konto, benämndt
»Donerade och af Universitetet Disponerade Fonders Konto» och inrymmande
tre fonder, den Borgströmska, den Höijerska och den Jungbladska,
kommit att af närmare angifna skäl på dubbelt sätt ingå bland universitetets
tillgångar, hvarför anledning icke synts revisorerne förefiuuas
för kontots upptagande i hufvudboken, hade konsistoriet — med upplysning,
att ifrågavarande konto funnits i räkenskaperna från och med
år 1860, då det upplagts i full öfverensstämmelse med ofvan åberopade
formulär — meddelat, att redan vid Upsala universitets drätselnämnds
sammanträde den 17 augusti 1897 i sammanhang med kamrerarens anmälan
om afslutande af 1896 års hufvudbok, och således långt förr än
nu ifrågavarande anmärkning framställs af revisorerne, inom nämnden
uppmärksamheten fästats vid oegentligheten af berörda kontos förefintlighet
i hufvudboken.

Drätselnämnden hade i följd deraf beslutit vidtaga åtgärd för
kontots aflägsnande ur räkenskaperna och i sådant syfte redan utverkat
kanslejsembetets medgifvande att med reservfondens tillhjelp i 1897 års
hufvudbok å kontot afskrifva ett belopp af 13,198 kronor 33 öre, och
vore det drätselnämndens afsigt att under närmast följande år föranstalta
om kontots fullständiga afförande.

37

Riksdagens Skrifvelse N:o 84

Revisorernes anmälan om lämpligheten af utbyte af kontobenämniDgen
»Rikets Lånebanks Konto» emot en tidsenligare skulle af drätselnämnden
till rättelse iakttagas.

Revisorerne hade vidare anmärkt, att upptagande år efter år i
räkenskapen af pensionsbelopp, som i 1885 års stat funnits uppförda å
indragningsstat för sedermera aflidne personer och numera icke längre
utginge, hade synts revisorerne innebära en oegentlig tillämpning af
berörda utgiftsstat. I afseende å denna anmärkning hade konsistoriet
— då, såsom ock revisorerne sjelfva erinrat, ifrågavarande bokföringssätt
vore fullt öfverensstämmande med åberopade utgiftsstat, då vidare afvikelser
från densamma såsom norm för bokföringen enligt konsistoriets
åsigt endast i tvingande fall borde ifrågakomma, men något sådant fall
härvidlag icke förefunnes, och då slutligen ett efterkommande af revisorernes
önskan, om det än icke inverkade å räkenskapens resultat, förryckte
öfversigtligheten af reservfonden tillgodokommande tillgångar —
för sin del afstyrkt, att anmärkningen måtte till någon åtgärd föranleda.

Beträffande derefter anmärkningen, att upptagande bland diverse
fordringar och tillgångar af eu till 18,000 kronor uppgående fordran
af Sätra helsobrunn synts revisorerne vilseledande, då universitetet
vore egare till brunnen, hade konsistoriet upplyst, att denna fordran i
räkenskaperna motsvarades af en skuld å samma belopp, som utbalanserats
från Sätra brunnsintendenten S. E. Henschens konto och utgjordes
af trenne lån, hvilka af universitetet utlemnats för byggnadsarbeten
vid brunnen. Då emellertid dessa lån tillika funnes bokförda
bland reserverade fordringar, vore det mindre behöfligt, att de upptoges
å intendenten Henschens konto, likasom att å Sätra helsobrunns konto
bokfördes ett lika stort belopp såsom universitetets tillgång, hvarför
konsistoriet ansågo lämpligt, att i hufvudboken för år 1897 å Sätra
helsobrunns och intendenten S. E. Henschens konti emot hvarandra
affördes ifrågavarande, till samma belopp upptagna skuld och fordran.
Brunnens skuld till universitetet på grund af nämnda trenne lån komme
då att i likhet med universitetets öfriga reserverade fordringar endast
ibland dessa redovisas.

Af revisorerne hade det för bedömande af förvaltningen af de
universitetet tillhöriga fastigheterna ansetts önskvärdt, att vid räkenskapen
måtte foga3 eu specifik förteckning öfver fastigheternas värden
och afkastning. Konsistoriet insåge visserligen, att upprättandet af
dylika förteckningar och deras fogande vid räkningarne skulle i afsevärd
mån främja det ändamål, som af revisorerne dermed åsyftades,
men då åtgärden medförde ett arbete, som vore alltför vidlyftigt och

38

Riksdagens Skrifvelse Ko 8å.

tidsödande att för hvarje år kunna utföras af de vid akademikontoret
nu anstälde tvenne tjensteman, helst om tillika toges i betraktande,
att genom kongl. kungörelsen den 22 januari 1897 tiden för inlemnande
till kongl. kammarrätten af hvarje års räkenskap förkortats med tre
månader, måste konsistoriet bestämdt förklara, att revisorernes förslag
om ifrågavarande förtecknings upprättande för närvarande icke kunde
till något åtgörande från dess sida föranleda. I sammanhang härmed
hade konsistoriet påpekat, att till ledning för sin granskning i fråga
om universitetets fastigheter revisorerne hade att tillgå dels universitetets
jordebok, som innefattade specificerad förteckning öfver dessa
fastigheter och hvaraf exemplar, utom det vid universitetet befintliga,
funnes tillgängligt hos kammarkollegium, och dels den i räkenskapen
ingående specialräkningen öfver fastigheterna och särskildt det deri
upptagna så kallade förändringsextraktet, som, utgående från jordeboken,
utvisade alla förändringar, som fastigheternas afkastning årligen underginge.

Med begagnande af de i specialräkningen befintliga poster upptoges
sedermera fastigheternas afkomstsummor å de i hufvudboken
upplagda spanmålsräntors samt penninge- och persedelräntors konti för
att derifrån tillgodoföra generalkontot.

Hvad slutligen vidkomme den af revisorerne uttalade önskvärdheten
deraf, att förteckningar blefve för att räkenskaperna bifogas uppgjorda
öfver de i universitetets lokaler befintliga möbler och dermed
jemförliga värdefullare inventarier samt särskildt öfver dess dyrbara
porträttsamling, hade konsistoriet meddelat, att konsistoriet först efter
hörande af vederbörande institutionsprefekter, hvilka enligt gällande
universitetsstatuter vore berättigade att före slutligt besluts fattande i
frågor af förevarande beskaffenhet afgifva yttrande, men från hvilka i
anseende till den för konsistoriets utlåtande knappt utmätta tiden sådana
yttranden icke hunnit infordras, kunde blifva i tillfälle att inkomma
med bestämdt utlåtande och förslag beträffande ifrågavarande förteckningars
upprättande.

Af hvad i förevarande ärende förekommit framgår otvetydigt, att
det år 1860 faststälda formuläret för Upsala universitets räkenskaper
är föråldradt och otillfredsställande, hvadan ett nytt sådant synes böra
uppgöras och till efterrättelse fastställas. Likaledes synas, på sätt revisorerne
hufvudsakligen påyrkat, böra vid universitetets räkenskaper
fogas så väl en uppgift å fastigheternas värden och afkastning som en
förteckning öfver de i universitetets lokaler befintliga möbler och des -

39

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

med jemförliga värdefullare inventarier samt Bärskildt öfver dess dyrbara
porträttsamling; och föreställer sig Riksdagen, att, sedan en sådan
förteckning en gång blifvit upprättad, dess komplettering för att biläggas
hvarje års räkenskaper icke borde medföra alltför stort arbete.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke nytt
formulär för Upsala universitets räkenskaper må uppgöras och till
efterrättelse fastställas samt huruvida icke i sammanhang dermed må
förotdnas, att vid dessa räkenskaper skola fogas sådan uppgift och
sådan förteckning, som ofvan omförmälts.

Institutet för blinda.

Jemte erinran, att, enligt hvad 1895 års revisorer meddelat, efter
det enkefru Erika Carolina Nyberg, född Söderberg, som till direktionen
öfver institutet för blinda donerat en fond å 90,000 kronor, med
föreskrift att gifvarinnans namn ej under hennes lifstid finge blifva
kändt utom direktionen, aflidit, direktionen den 30 januari 1895 beslutit,
att fondens från och med samma dag förda räkenskaper skulle tillika
med institutets öfriga räkenskaper öfverlemnas till granskning af kammarrätten,
hade, enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, 1896 års
revisorer omförmält, att, på sätt jemväl af 1895 års statsrevision anmärkts,
någon redovisning öfver de för elevernas utrustning från fonden
för tiden från fondens öfverlemnande, eller är 1886, till år 1894 utbetalda
medel icke kunnat bekommas, hvadan rigtigheten af fondens
den 30 januari 1895 ingående balans, 103,898 kronor 83 öre, icke
kunnat bedömas.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 23 januari 1897 hade institutets
direktion återkallat i minnet, hurusom direktionen med anledning
af 1895 års revisorers anmärkningar i samma ämne anfört, att direktionen
år 1893, så snart direktionen med sin dåvarande sammansättning
hunnit taga kännedom om förhållandena vid institutet, meddelat föreskrifter
rörande redovisningen af de med ifrågavarande fonds medel
anskaffade arbetsmaterialier och att det vore med tillämpning af dessa
föreskrifter, som redovisning lemnats angående de från nämnda fond
år 1894 för ofvanberörda ändamål utgifna medel, dels ock att, ehuru
fullständig redovisning i detta afseende för den föregående tiden ej
numera kunde framskaffas, direktionen hade allt skäl antaga, att de
medel, som från fonden anvisats till utskrifna elevers utrustning, samvets -

40

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

grant anväudts för ändamålet, hvarom direktionen haft särskild! tillfälle
att förvissa sig i anledning af en eller annan f. d. elevs på senare
tiden förda klagomål i ämnet.

Vidare hade direktionen anfört, att, sedan direktionen senast yttrat
sig i förevarande ämne, direktionen icke kommit i tillfälle att meddela
annan upplysning i frågan än den redan lemnade, vid hvilket förhållande
direktionen tilläte sig åberopa, hvad direktionen, på sätt ofvan
nämnts, i sitt förut afgifna utlåtande härom andragit.

Med afseende å hvad sålunda förekommit och i anledning af en
vid 1897 års riksdag väckt motion om föreläggande för vederbörande
att framlägga fullständig redovisning för ifrågavarande medels förvaltning
under åren 1887—1893, hade statsutskottet yttrat, att, enligt hvad
utskottet inhemtat, frågan, huruvida institutets direktion vore skyldig
att redovisa för ifrågavarande fonds förvaltning, vore, på grund af en
inom kammarrättens revisionsafdelning vid granskning af institutets
räkenskaper för år 1895 framstäld anmärkning mot en jemlikt direktionens
beslut den 30 januari samma år gjord utbetalning af ett arfvode
å 400 kronor till institutets räkenskapsförare, dragen under kammarrättens
pröfning; och då, för så vidt utskottet hade sig bekant, denna
domstol icke afkunnat utslag i anförda anmärkningsmål, men målets
utgång utan tvifvel måste inverka på bedömandet, huruvida redovisning
kunde fordras för de medel, som från Nybergska fonden utbetalts för
ofvan angifna ändamål under åren 1887—1893, hade utskottet hemstält,
att det väckta förslaget om redovisnings infordrande för det dåvarande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; och hade denna
hemställan af Riksdagen godkänts.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, hade kammarrätten den 18 mars
1897 meddelat utslag i förenämnda anmärkningsmål och dervid sig
utlåtit, att, emedan direktionen saknat lagligt stöd för sin åtgärd att af
ifrågavarande understödsfond låta utbetala ofvanberörda förhöjning i
arfvodet till den hos direktionen anstälde räkenskapsförare och sekreterare,
kammarrätten funne skäligt att, med gillande af den gjorda
anmärkningen såsom rätteligen grundad, förpligta vederbörande att
ersätta det anmärkta beloppet, 400 kronor.

Genom utslag den 10 september 1897 på besvär, som anförts
öfver kammarrättens omförmälda utslag, hade Eders Kongl. Maj:t förklarat
sig finna, med anledning af hvad i målen förekommit, skäligt
låta vid den gjorda utbetalningen bero, dock att befrielse icke meddelats
från gäldande af det kammarrättens revisionsafdelning tillkommande
anmärkningsarfvode.

41

Riksdagens Skrifvelse N;o 84.

Häraf framginge otvetydigt, att Eders Kongl. Maj:t ansett direktionen
öfver institutet för blinda skyldig att redovisa för Erika Carolina
Nybergs understödsfond, och med stöd häraf hade revisorerne velat
uttala den mening, att direktionen borde åläggas att afgifva fullständig,
vederbörligen verificerad redovisning öfver fondens förvaltning under
åren 1887—1893 samt, om sådan redovisning ej kunde framskaffas,
lemna en omfattande utredning om orsaken dertill.

I infordradt utlåtande med anledning af revifeorernes omförmälda
framställning har direktionen öfver institutet för blinda anfört, att det
af enkefru Enka Nyberg den 28 april 1886 upprättade donationsbrefvet
angående ifrågavarande fond innehölle den bestämmelsen, att fonden
skulle stå under direktionens öfver blindinstitutet omedelbara och uteslutande
vård och förvaltning och utan inblandning eller sammanblandning
med institutets öfriga räkenskaper. Det i donationsbrefvet förekommande
uttrycket »uteslutande vård och förvaltning» kunde icke
hafva haft annan rimlig betydelse, än att direktionen haft rätt att
besluta öfver användandet af fondens inkomster, utan att någon egt
befogenhet att klandra direktiouens åtgärder i afseende å densamma.
Denna uppfattning hade gjort sig gällande inom direktionen alltifrån
den tid, då direktionen af gifvarinnan mottog fonden, och direktionens
förutvarande ordförande, herr öfverståthållaren m. m. friherre C. G.
af Ugglas och herr f. d. statsministern, landshöfdingen O. R. Themptander,
hade meddelat, att enkefru Nyberg personligen till dem vid flera tillfällen
förklarat, att denna uppfattning öfverensstämde med hennes
afsigt vid fondens öfverlemnande. I öfverensstämmelse härmed hade
någon revision icke ifrågasatts, förrän räkenskaperna för år 1894
efter enkefru Nybergs död öfverlemnats till kongl. kammarrätten, men
väl hade ofvannämnda herrar ordförande i direktionen för enkefru Nyberg
sjelf redogjort för användande af fondens medel.

På grund af donationsbrefvets innehåll och hvad som ytterligare
blifvit upplyst angående gifvarinnans önskan hade direktionen ansett,
att fondens räkenskaper för den tid, som förflutit, framför allt för tiden
innan enkefru Nybergs död, icke vore underkastade offentlig granskning,
och att direktionen öfver hufvud icke vore skyldig redovisa för
fondens medel, såvida icke Eders Kongl. Maj:t behagade derom förordna.

Under det att direktionen vidhölie denna uppfattning, som direktionen
varit i tillfälle att tidigare uttala, bestrede direktionen särskild^
att direktionens nuvarande medlemmar skulle kunna åläggas någon
redovisning för åtgärder, som vidtagits under tiden före deras tillträde
Bih. till Riksd. Vrot. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 lläft. 6

42

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

af befattningen. Direktionens nuvarande medlemmar hade icke af de
förutvarande direktionsmedlemmarne fått emottaga andra räkenskaper
än dem, som redan blifvit till kammarrätten öfverlemnade. Vid sådant
förhållande skulle, äfven om direktionens nuvarande medlemmar vore
skyldige att afgifva redovisning för sina egna åtgärder, någon redovisning
för fondens förvaltning före den tid, då de varit i tillfälle att
med densamma taga någon befattning, icke kunna åläggas dem under
annan förutsättning, än att de varit lagligen pligtige att affordra
de förutvarande medlemmarne i direktionen sådan redovisning. Direktionens
nuvarande medlemmar hade emellertid med den uppfattning,
som ofvan blifvit uttalad, ansett sig sakna såväl rättighet som skyldighet
att af de män, åt hvilkas omedelbara och uteslutande vård och förvaltning
fonden tidigare varit anförtrodd, kräfva redovisning eller
verifikationer utöfver hvad de sjelfva aflemnat; och hade så mycket
mindre ansett sig hafva skäl ifrågasätta sådant, som desse varit allmänt
högt aktade och för redbarhet kände män. Direktionen ansåge
sig icke vara skyldig att vare sig affordra förutvarande direktionsmedlemmars
sterbhus någon redovisning för deras förvaltning af Nybergska
fonden eller i öfrigt anställa några undersökningar angående
ifrågavarande direktionsmedlemmars åtgärder i afseende å densamma.

Då, efter hvad i detta ärende förekommit/- det måste anses uppenbart,
att den af revisorerne upprepade gånger påyrkade redogörelsen
för den Nybergska fondens förvaltning under åren 1887—1893 icke
kan framskaffas, men ett sådant förhållande måste vara egnadt att
ådraga sig en särskild uppmärksamhet, har Riksdagen funnit det vara
angeläget, att orsaken till detsamma må varda på ett bestämdt sätt
angifven. På grund häraf och under uttalande af den förutsättning,
att åtgärder varda vidtagna till förekommande för framtiden af sådana
missförhållanden som de nu omförmälda, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla en fullständig utredning om anledningen,
hvarför redovisning öfver den Nybergska fondens förvaltning
under åren 1887—1893 icke kan åstadkommas.

Stockholm den 11 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1898.