6

Riksdagens Skrifvelse N:o 69.

N:o 69.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 maj 1898.
— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta förslag
om anslag för åstadkommande af ett sanatorium i södra
delen af Sverige.

(Statsutskottets utlåtande n:o 71.)

Till Konungen.

Uti två inom Riksdagen väckta, sins emellan öfverensstämmande
motioner har yrkats, att Riksdagen måtte för åstadkommande af ett
sanatorium i södra delen af landet samtidigtjjmed de tvenne, som vore
afsedda att för insamlade medel anordnas knorra och mellersta Sverige,
på.-;extra stat beviljat 850,000 kronor och deraf, till utgående under år
1899 anvisa 350,000 kronor.

Till en början hafva motionäremajerinrat om den insamling, hvilken
såsom ett uttryck af svenska folkets tacksamhet för de lyckliga förhållanden,
under hvilka detsamma i fredens och den lagbundna utvecklingens
hägn framlefvat det senast gångna fjerdedels seklet, öfverlemnats
såsom gåfva till Eders Kongl. Maj:t, som anslagit hela den summa, som
inflöte genom nämnda insamling, åt bekämpandet af lungtuberkulosen
hos menniskor, denna fruktansvärda sjukdom, som hos oss årligen bortryckte
mer än 12,000 personer, i synnerhet bland de i pekuniärt. hän -

7

Riksdagen Skrifvelse N:o 69.

seende minst gynnade folkklasserna, och sålunda åstadkomme härjningar,
hvilka äfven ifrån nationalekonomisk synpunkt måste anses som högst
förderfbringande. Den årliga nationalförlust, som lungtuberkulosen vållade,
hade nemligen, enligt hvad motionärerna vidare meddelat, af auktoriteter
på detta område blifvit för vårt land uppskattad till nära 30 millioner
kronor, förutom de kostnader, som uppkomme genom oförmåga till arbete
och genom behof af sjukvård, hvilka kostnader af samma auktoriteter
uppskattas till omkring 800,000 kronor årligen. Emedan tuberkulosen,
såsom ofvan blifvit antydt, drabbade företrädesvis de fattigare, ökades
derigenom dess farliga följder, då flertalet af de angripna ej kunde af
egna medel bekosta den sorgfälliga vård och de försigtighetsmått, som
ensamma voro i stånd att hämma eller förminska dess framsteg och att
hindra dess smittofrön att sprida sig.

Den nationalgåfva, som öfverlemnats till Eders Kongl. Maj:ts förfogande,
hade beräknats, innan den kunde komma att tagas i anspråk,
med upplupna räntor utgöra omkring 2,300,000 kronor. Huru betydande
denna summa i och för sig vore, måste den likväl i förhållande till
ifrågavarande sjukdoms ofvan antydda sorgligt stora utbredning anses
såsom ett otillräckligt belopp. Fördenskull hade Eders Kongl. Maj:t,
då Eders Kongl. Maj:t den 22 oktober 1897 uppdrog åt en komité
under Hennes Maj:t Drottningens ordförandeskap att inkomma med förslag
till det lämpligaste och bästa sättet för gåfvomedlens användande,
bestämt, att utredningen skulle inskränka sig till förmånligaste sättet
för anläggande af s. k. slutna sanatorier för mindre bemedlade lungsotspatienter
(folksanatorier) — d. v. s. till det vigtigaste af de medel den
nutida läkekonsten använde i kampen mot mensklighetens plågoris,
tuberkulosen. Men på samma gång, och helt visst för att åtminstone
denna gren af tuberkulossjukvården måtte på ett någorlunda helgjutet
sätt blifva i Sverige företrädd, hade i en till komiténs ledning upprättad
promemoria uttalats den förhoppningen, att minst trenne sanatorier måtte
kunna anläggas, ett inom hvardera af rikets sydligare, mellersta och
nordligare delar. Derjemte hade komitén fått sig anbefaldt att, för den
händelse upplåtelse af mark å kronans domäner skulle ifrågasättas, inkomma
med förslag i ämnet så tidigt, att proposition derom måtte kunna
aflåtas till närmast sammanträdande Riksdag.

Med anledning af sistberörda föreskrift hade komitén den 4 sistlidne
februari afgifvit ett betänkande i ämnet, hvilket i Riksdagen blifvit
utdeladt.

Derefter hade kongl. proposition af den 11 nästlidne mars angående

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 69.

upplåtelse af mark ock virke från kronoparker till tre sanatorier blifvit
till Riksdagen aflåten.

Af dessa handlingar framginge, att komitén, i trots af föreskriften
i ofvannämnda promemoria funnit sig böra föreslå Eders Kong!. Maj:t
att besluta, att för närvarande blott två sanatorier skulle uppföras, samt
att det ena af dem borde förläggas till nordligare, det andra till mellersta
delen af landet (Nerike). Det sydsvenska sanatoriet skulle nu
icke komma till utförande.

Förhoppningarne att i alla landets hufvuddelar inom kort få till
stånd lungsotssanatorier hade tvifvelsutan varit lika så lifliga som allmänna,
och meddelandet, att så icke komme att ske, voro derför egnadt
att framkalla missräkning, så mycket större som de båda nu föreslagna
sanatorierna sammanlagdt komme att rymma föga mer än 200 platser
— ett antal, som i förhållande till behofvet med skäl måste betraktas
som synnerligen otillräckligt. Att så vore, framginge äfven af komiténs
utredning, hvari bland annat framhölles, att flera länder i afseende på
förverkligandet af sanatorieidén vunnit afsevärdt försprång framför vårt
eget. England hade sedan länge sitt berömda stora lungsotssanatorium
i Ventnor å Isle of Wight. Norge hade Reknms. I Ryssland och Schweiz
utöfvade sedan ett eller annat år tillbaka flera folksanatorier sin välsignelsebringande
verksamhet. Men främsta platsen i den behjertade
kampen mot den farliga folkfienden intoges af Tyskland. Vid slutet af
år 1897 voro i detta land redan 12 folksanatorier i full verksamhet, 12
andra under byggnad och 19 under förberedande ai''bete, hvarjemte 8
andra kurorter, kolonier och dylika anstalter utöfvade en verksamhet,
som kunde anses likartad med sanatoriernas.

Granskade man komiténs betänkande, kunde man emellertid svårligen
finna något att erinra vid de till stöd för det inskränkande förslaget
anförda skälen. Komitén hade uttryckligen betonat, att sanatorierna
borde blifva tre; de södra landsdelarne hade icke mindre behof
deraf än de nordligare, och förslag på platser, hvilka ansetts användbara
för anläggningen af ett sanatorium, exempelvis någonstädes på
det småländska höglandet, saknades icke, ehuru den första undersökningen
lemnat ogynsamt resultat. Tydligen hade äfven förutsättningen,
att ett sydsvenskt sanatorium skulle komma till stånd, utöfvat inflytande
på valet af ort för anläggningen af de tvenne anstalter, hvilka i första
hand af komitén föreslagits till utförande. Då förverkligandet af det
sydsvenska sanatoriet icke desto mindre ansetts böra hänvisas till en
obestämd framtid, i det att allenast 200,000 kronor kunde derför afses
mot 1,050,000 för hvartdera af de öfriga, så vore skälet att söka ute -

Riksdagens Skrifvelse R:o 69. 9

slutande i följande ekonomiska förhållanden, för kvilka i komitébetänkandet
redogjorts.

De af komitén genom sakkunnige uppgjorda beräkningarna gåfve
vid handen, att kostnaden för de olika byggnader, som enligt den moderna
sanatorietekniken fordrades på ett fullständigt lungsotseanatorium
för omkring 100 sängar, hvilket af fackmän ansåges för det lämpligaste
antalet, om anläggningar för uppvärmning, belysning och vattenledning
medtoges, uppgå till 400,000 kronor i rundt tal. Dertill komme vid
hvart och ett af sanatorierna för inventarier, som vid anstalter af detta
slag stälde sig jemförelsevis dyra, 50,000 kronor. Beträffande årsunderhållet
komme först i betraktande den vid hvarje sanatorium erforderliga
läkare-, sköterske-, ekonomiförvaltnings-, maskinist- och tjenstepersonals
löner, hvilka, satta så lågt som möjligt med hänsyn till erhållande af
för kallet fullt duglig personal, beräknats till 15,000 kronor årligen.
Vidare hade komitén efter en särdeles noggrann utredning funnit, att
underhållskostnaden, inclusive de nyss nämnda, för hvarje patient i medeltal
uppginge till 2 kronor för dag; deri vore kosthållet, hvilket för
lungsotspatienter måste vara rikligt och på ett lämpligt sätt sammansatt,
upptaget till 78,85 öre för dag. Beräknade man, att 100 platser
vore i medeltal upptagna 350 dagar om året, uppginge sålunda underhållskostnaden
för patienterna å hvarje sanatorium till 70,000 kronor
årligen. Uppfördes, såsom ur flera synpunkter vore önskligt, vid något
sanatorium en sommarpaviljong med platser för ytterligare 20 patienter,
och med beräkning att denna paviljong vore i bruk 120 dagar om året,
ökades den årliga underhållskostnaden för detta sanatorium med 4,800
kronor.

Lätt insåges, att beträffande flertalet patienter, hvilka tillhörde de
minst bemedlade klasserna, det ej läte sig göra att utkräfva en så stor
dagafgift som 2 kronor, utan att denna måste sättas vida lägre, från
50 öre till 1 krona 25 öre. Endast för ett fåtal platser i enskildt eller
halfenskildt rum borde högre utgifter betingas. Jemförliga anordningar
hade föreslagits för den sommarpaviljong, som komitén tänkt sig upprättad
vid det ena sanatoriet.

Det vore således gifvet, att så stort kapital måste för sanatoriernas
underhåll reserveras, att dess afkastning täckte den genom de låga dagafgifterna
från patienterna uppkommande bristen.

Under iakttagande häraf och med förutsättning att nu beräkneliga
medel uppginge till 2,300,000 kronor, stälde sig alltså beräkningen
sålunda:

Bill. till Riksd. Frot. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 7 Raft.

2

10

Riksdagen,s Skrifvelse N:o 6.0.

Inkomster:

Sjukvårdsafgifter vid ett sanatorium:
för 8 sängar i enskildt rum å kronor 3,5 0 under

350 dagar.............................................................. 9,800: —

för 20 sängar i halfenskildt rum å kronor 2,50

under 350 dagar ............................................. 17,500: —

för 42 sängar i allmänt rum å kronor 1,2 5 under

350 dagar.............................................................. 18,375: —

för 30 sängar i allmänt rum å kronor 0,5 o under
350 dagar ................................................. 5,250: —

Samma afgifter vid ett andra sanatorium ............

Sjukvårdsafgifter vid det ena sanatoriets sommarpaviljonger: för

4 sängar i halfenskildt rum å, kronor 2,5 0

under 120 dagar................................................ 1,200: —

för 10 sängar i allmänt rum å kronor 1,2 5 under

120 dagar ............................................................... 1,500: —

för 6 sängar i allmänt rum å kronor 0,5 0 under

120 dagar.............................................................. 360: —

Brist å de båda sanatoriernas stat, afsedd att
täckas genom ränta å underhållsfonden
1,200,000 kronor enligt 3,6 procent..............

Summa kronor

Utgifter:

Underhåll vid ett sanatorium:
af 100 patienter under 350 dagar å 2 kronor

pr dag ............................................................. 70,000: —

samma underhåll vid ett andra sanatorium ....... 70,000: —

underhåll af 20 patienter vid ena sanatoriets
sommarpaviljonger under 120 dagar å 2
kronor pr dag...............................................4,800: —

till disposition för förvaltningskostnader, inspektioner etc.

Summa kronor

50,925: —
50,925: —

3,060: —

43,200: —
148,110: —.

144,800: —
3,310: -r
148,110: —

Riksdagens Skrifvelse N:o 69. 11

Då nu anläggningskostnaden för båda sanatorierna, såsom ofvan

visats stege till............................................................kronor 900,000: —

och underhållsfonden uppginge till............................. „ 1,200,000: —

så .återstode att disponera ............................................ „ 200,000: —

kronor 2,300,000: —.

Undersökte man sedan, huru stor den summa måste vara, som
borde tillkomma, för att ett tredje sanatorium skulle kunna upprättas,
visade uträkningen följande resultat: I allt behöfdes för:

byggnad och inventarier.............................................. kronor 450,000: —

underhållsfond, å hvilken ränta å 3,6 procent måste

beräknas för att täcka bristen 21,600 kronor „ 600,000: —

kronor 1,050,000: —.

Då från nu nämnda summa afdroges, efter anläggning af två
sanatorier och afsättande af underhållsfond för desamma, till disposition
stående kronor 200,000, vore den summa, som ytterligare behöfdes för
att ett tredje sanatorium, afsedt för södra Sverige, skulle komma till
stånd, således 850,000 kronor.

Innan den nuvarande gåfvofonden kunde tänkas växa med en sådan
summa, måste tydligen en mycket lång tid förflyta, hvarunder södra
Sverige skulle vara utan sanatorium. Det vore derför högeligen önskvärd^
att sanatoriestiftelsen på annan väg kunde redan nu beredas
tillgång till den nödiga summan.

Motionärerna hade förestält sig, att Riksdagen ej skulle vara obenägen
att af det öfverskott, riksstat en för närvarande företedde, lemna
en jemförelsevis mindre del till ett i så hög grad allmängagneligt ändamål
som det ofvan angifna. De hade så mycket hellre dristat sig hysa
denna förhoppning, som detta anslag komme de fattigaste och mest
elända af vårt folk till godo.

Ett ytterligare skäl för beviljande af ett dylikt anslag af 850,000
kronor, hvarigenom icke allenast ett tredje sanatorium upprättades, utan
äfven underhållskostnaden för framtiden blefve betryggad, funne motionärerna
deri, att det ju skulle kännas som en orättvisa, om en hel stor,
tätt befolkad landsdel ännu länge blefve i saknad af den möjlighet till
rationel vård för sina lungsotssjuka, som bereddes landets öfriga delar
och, hvad som syntes ej mindre vigtigt, i saknad af den skola till en
rigtigare behandling äfven i hemmet af de af lungtuberkulos angripna,
som ett väl ordnadt sanatorium visat sig vara i andra land. Och äfven
om antalet af de norra sanatoriernas sängplatser så tilläte, skulle dock

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 69.

de med det långa afståndet förenade kostnader och andra olägenheter
göra dem i det närmaste otillgängliga för invånarne i den sydligaste
delen af vårt land.

Sverige, der läkekonsten sedan gammalt stode så högt, kunde med
ej oberättigad stolthet visa på hvad det allmänna gjort för sina vårdanstalter,
ej minst för dem, der företrädesvis mindre bemedlade vårdades.
Särskild! ville motionärerna här erinra om, att statsanslaget till hospitalen
för sinnessjuke, der år 1895 vårdats 4,586 personer, för samma
år uppgått till kronor 1,050,000, byggnads- och underhållskostnader
oberäknade. Då borde det väl äfven anses lika lämpligt som önskligt,
att under för landet goda tider ett anslag för en gång å 850,000 kronor
beviljades till bekämpande af en sjukdom, som nu årligen skördade
flera offer och förorsakade mera nöd och större kostnader för landets
invånare än någon annan sjukdom, men hvars härjningar med allt skäl
kunde väntas genom anläggningen af sanatorier blifva i högst afsevärd
mån stäfjade, icke blott så, att förr såsom obotliga ansedda sjuka kunde
återvinna arbetskraft och lefnadsmod, utan äfven så, att en hygienisk
uppfostran bibringades dem, som ej kunde återställas till helsan, hvarigenom
de sattes i stånd att förekomma spridningen af det förhärjande
sjukdomsgift, de bure inom sig sjelfva.

Det allmännyttiga ändamål, som skulle främjas genom inrättande
af ifrågavarande sanatorier, lärer icke kunna anses vara till fullo vunnet,
derest södra delen af vårt land en längre tid blefve i saknad af de
fördelar, som i detta afseende tillkomme öfriga landsdelar. Äfven om
tillfälle kunde beredas patienter från landets sydligare trakter att vinna
inträde vid någotdera af de båda nordligare sanatorierna, komme likväl,
såsom motionärerna äfven framhållit, det långa afståndet att dervid vålla
svårigheter synnerligast för de fattigare klasserna.

För ett tredje sanatorium, förlagdt till södra Sverige, finnes emellertid
såsom ofvan anförts, för närvarande endast 200,000 kronor att
tillgå, hvilket belopp enligt ofvanbemälda komités plan skulle bilda en
grundfond, som, ökad med räntor och möjligen inflytande donationsmedel,
väntades småningom uppgå till det erforderliga kapitalet, 1,050,000
kronor. För den händelse man utan att afvakta dessa oberäkneliga
inkomster nu vidtoge åtgärder för uppförande af det tredje sanatoriet
och derjemte ville betrygga dess framtida skötsel och underhåll, skulle

Riksdagens Skrifvelse N:o 69. 13

sålunda enligt de uppgjorda beräkningarne kräfvas ytterligare 850,000
kronor.

Med afseende å den stora vigten deraf, att det tredje sanatoriet
må samtidigt med de två andra komma till stånd, har Riksdagen ansett
sig, på sätt motionärerna hemstält, böra för ändamålet bevilja sistnämnda
summa. Härvid har Riksdagen velat uttala den mening, att det ej bör
vara förenadt med någon risk att för detta fall göra ett undantag —
derest det kan betraktas såsom ett sådant — från den hittills fasthållna
grundsatsen, att sjukvården skall vara en kommunernas och icke en
statens angelägenhet, enär genom bestämmandet af ändamålet med den
på enskild väg föranstaltade insamlingen och den lifliga anslutning denna
insamling vunnit, ett kraftigt stöd gifvits för den åsigten, att uppförandet
af sanatorier icke åligger staten. Härtill kommer, att hufvudändamålet
med sanatorier torde vara icke så mycket de redan sjukas botande,
som fastmer deras afskiljande från friska och såmedelst en verksam
åtgärd till hindrande af smittans spridning. I detta afseende är statens
skyldighet redan på andra områden erkänd, såsom exempel hvarpå må
nämnas de åtgärder, som på statens bekostnad vidtagits till förhindrande
af kolerasmittas införande i riket. Riksdagen har jemväl beviljat medel
till hämmande af tuberkulosens spridning bland nötkreaturen.

Då Riksdagen sålunda funnit sig böra bifalla de förevarande
motionerna, har Riksdagen derjemte velat framhålla, att, såsom motionärernas
afsigt jemväl synes hafva varit, anslaget, för vinnande af likformighet
vid förvaltningarna af de tre sanatorierna, bör, i den mån det
kommer att utgå, sammanslås med de för ifrågavarande ändamål redan
insamlade medel.

Riksdagen har alltså för åstadkommande af ett sanatorium för
lungsotspatienter i södra Sverige samtidigt med de två, som äro afsedda
att för insamlade medel anordnas i norra och mellersta delarna af landet,
på extra stat beviljat 850,000 kronor och deraf under riksstatens åttonde
hufvudtitel till utgående under år 1899 anvisat 350,000 kronor.

Stockholm den 4 maj 1898.

Med undersåtlig vördnad.