Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

u

N:o 62.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 april 1898.
— — — — Andra Kammaren den 23 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående ändring af förordningen om biskopsval den 30
maj 1759.

(Lagutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag angående
sådan ändring af förordningen om biskopsval den 30 maj 1759,
att i dylikt val skulle ega deltaga alla till stiftet hörande innehafvare
af ordinarie presterlig befattning och vice pastorer.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört:

Berörda förordning innehölle med afseende å rättigheten att deltaga
uti biskopsval tvenne stadganden, af hvilka i synnerhet det ena
ledde till uppenbara orättvisor.

Dessa stadganden förordnade, att i biskopsval deltoge — utom
alla kyrkoherdar och regementspastorer — »kapellanen ifrån hvart pastorat
och der flere kapellaner vore i pastoratet, då den som längst
innehaft samma syssla der i församlingen, så ock de vice pastorer, som
förestode någon ledig församling».

I pastorat med mer än en komministratur uteslötes, till följd af
nämnda bestämmelser, från rätt att deltaga i biskopsval komminister, som
icke vore äldst med afseende å sin tjenstgöring såsom ordinarie i just
det pastoratet.

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Detta innebure en dubbel orättvisa. Om man betraktade saken
från synpunkten af pastoratens storlek och betydenhet, funne man nemligen,
att förordningen ledde derhän, att i större och folkrikare pastorat
(t. ex. städerna), der det funnes flere komministrar, endast en egde
rösträtt, under det denna rätt tillkomme hvarje komminister i mindre
pastorat med endast en sådan presterlig tjensteman. Medan sålunda
t. ex. i 7 små pastorat på Uplands landsbygd alla dessa 14 prester
egde rösträtt, så finge af Gefle stads presterskap, ehuru Gefle egde en
folkmängd mer än 3 gånger så stor som de nämnda pastoraten tillsammans,
endast två prester utöfva rösträtt.

Icke mindre förvänd tedde sig förordningen i den punkt, hvarom
fråga vore, om man tänkte sig den enskilde prestens ställning under
olika skeden af hans tjenstgöring. Såsom extra ordinarie egde han
redan ett eller annat år efter sin prestvigning rätt att deltaga i biskopsval,
om han nemligen då vore vice pastor i ett pastorat under dess
ledighet. Sedan blefve han ordinarie såsom komminister i ett af de
små landtpastoraten och egde då likaledes denna rätt. Efter ganska
många år vunne han befordran till en komministratur i ett stort pastorat,
t. ex. i en stad. Men nu förlorade han vid sin befordran den rätt
att i biskopsval deltaga, som han egt på en mindre magtpåliggande plats,
medan han hade färre lefnads- och tjenstår.

Stadgandet tarfvade påtagligen en rättelse, så att jemte kyrkoherdarne
alla komministrar berättigades att i biskopsval deltaga.

Att kapellpredikanter icke nämndes i nu gällande förordning om
biskopsval, vore antingen en otydlighet, i fall förordningen ville tillerkänna
dem rösträtt, eller en orättvisa, i fall förordningen ville frånkänna
dem denna rätt. Äfven kapellpredikanten vore innehafvare af
ordinarie tjenst. Hans arbete och ansvar vore detsamma som en komministers,
ja, vanligen större än en komministers i en moderförsamling,
der kyrkoherden delade arbetet med komministern. Af liknande skäl
syntes äfven brukspredikanter och pastoratsadjunkter med fast anställning
böra tillerkännas rätt att deltaga i biskopsval. Och då regementspastorer
allaredan hade denna rättighet sig medgifven, torde densamma jemväl
böra tillerkännas ordinarie domkyrkosyssloman, fängelse-, lasaretts- och
hospitalspredikanter. Dylika predikanters presterliga arbete vore knappast
mindre magtpåliggande än regementspastorernas.

Om kongl. förordningen af den 30 maj 1759 sålunda vore behäftad
med en inkonseqvens i fråga om stadgandet rörande kapellaners
rösträtt vid biskopsval, vore inkonseqvensen föga mindre vid förordningens
stadgande om vice pastorer. Detta stadgande beviljade nemligen

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

rösträtt åt vice pastorn, i fall församlingen vore »ledig», men förvägrade
honom denna rätt, i fall pastoratet vore besatt.

Man skulle kunna försvara ett sådant stadgande, såsom varande
ett uttryck för den principen, att hvarje ordinarie befattning skulle vid
valet representeras af en röst. Men dels läge denna princip icke till
grund för nu gällande förordning om biskopsval, eftersom en del ordinarier
nu vore från valrätt uteslutna; dels torde den abstrakta principen
»en röst af hvarje befattning» mindre förtjena att läggas till grund för
lagstiftningen i bär ifrågavarande sak än den personliga principen: »en
röst af hvarje till rösträttens utöfning mogen prest».

Och att eu vice pastor icke vore mindre mogen till erfarenhet och
omdöme, derför att kyrkoherden i pastoratet vore i lifvet, framginge
redan deraf, att hans arbete och ansvar vore detsamma, antingen församlingen
vore »ledig» eller icke. Ja, ofta stälde ett långvarigt vice
pastors-förordnande under en ordinaries mångåriga sjukdom större kraf
på sin man än en tillfällig tjenstgöring under en vakans.

En hvar, som af domkapitlet förordnades att på eget ansvar förestå
ett kyrkoherdeembete, d. v. s. hvarje vice pastor, syntes derför böra
ega rösträtt vid biskopsval, antingen församlingen vore ledig eller icke.

Lika med motionären finner Riksdagen bestämmelserna i förordningen
om biskopsval den 30 maj 1759 i de af motionären omförmälda
hänseenden tarfva rättelse, och Riksdagen anser också, på de af motionären
anförda skäl, lämpligt, att förordningen ändras i den af honom
angifna rigtning och sålunda bringas i närmare öfverensstämmelse med
hvad redan är stadgadt beträffande val till ledamot af kyrkomötet.

Innan definitivt beslut i ämnet fattas, synes likväl en närmare utredning
af förhållandena i fråga böra ega rum, dervid jemväl torde tagas
under ompröfning, huruvida uti förordningen förekommande uttrycket
»den äldste kyrkoherden» bör förtydligas.

Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida åt samtlige innehafvare af ordinarie presterlig
befattning samt vice pastorer må kunna medgifvas rätt att uti biskopsval
deltaga, samt, derest så befinnes vara förhållandet, för Riksdagen
framlägga förslag till ändrade lagbestämmelser i sådant syfte.

Stockholm den 23 april 1898.

Med undersåtlig vördnad.