Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

5

N:o 58.

. i- < • i. / ■ ■;

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 april 1898.
— — — — Andra Kammaren den 23 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
angående ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken
i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser för vittnen,
som utan laga förfall från rätten uteblifva.

(Lagutskottets utlåtande n:o 34.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva enskilde motionärer väckt förslag
om införande af strängare straffbestämmelser för vittnen, som utan laga
förfall från rätten uteblifva.

Riksdagen delar den uppfattning, som ligger till grund för nämnda
framställning. Det nu stadgade ansvaret för vittnes förfallolösa utevaro
från rätten är nemligen allt för ringa för att kunna förmå tredskande
vittne till inställelse och kan ej anses stå i rimligt förhållande till de
olägenheter och kostnader, som i följd af vittnets utevaro kunna för
parterna uppkomma.

Riksdagen kan likvisst ej anse lämpligt, att skärpning af berörda
ansvarsbestämmelser ensamt för sig åvägabringas; utan bör densamma,
enligt Riksdagens mening, vidtagas endast i samband med åtskilliga
andra förändringar af gällande lagbestämmelser angående vittnesbevis -

''

6 Riksdagens Skrifvelse A/:o 58.

nings förebringande, i syfte att förebygga allt för stora olägenheter af
vittnespligtens fullgörande.

Uti det förslag till lag angående bevisning inför rätta, som af
Eders Kongl. Maj:t förelädes sistlidet års Riksdag till antagande, funnos
i 25 och 28 §§ åskilliga bestämmelser i berörda hänseenden meddelade,
hvilka synas Riksdagen förtjena att tagas under förnyadt öfvervägande
i sammanhang med frågan om skärpt ansvar för vittnes utevaro.

Sålunda torde det vara lämpligt, att bestämmelser införas derom,
att föreläggande, hvarigenom vittne, som uteblifvit, vid vite ålägges
inställelse, skall vittnet delgifvas, samt att vittne, hvars hörande påkallas
vid annan rätt än den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet
har sitt hemvist, skall vara berättigad! att under vissa förhållanden
bekomma förskott å vittnesersättningen.

Likaså synes vittne böra tillerkännas rätt att anföra besvär öfver
beslut, hvarigenom vittnet ådömts att utgifva böter eller viten för underlåtenhet
att iakttaga inställelse, hvarjemte, i analogi med hvad angående
ansvar för svarandes uteblifvande finnes stadgadt, torde böra bestämmas,
att böter, som ådömts vittne för utevaro, skola gå åter, derest
vittnet visar, att laga förfall varit för handen, men att vittnet ej kunnat
rätten det kungöra.

Under åberopande af hvad ofvan anförts får Riksdagen alltså anhålla,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till skärpta ansvarsbestämmelser för vittnes utevaro
från rätten.

Stockholm den 23 april 1898.

Med undersåtlig vördnad.