16
Riksdagens Skrifvelse N:o 56
1 !•■; ifS ;■» J''Vi ''
N:o 56.
Ui>('' »" '' v ‘,V- i * '' * i *''i '' s/il\
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 april 1898.
— — — — — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om afskrifning af
vedhyggsterräntan och tägtekarlsräntan å bergsfrälsejorden
i Falu fögderi m. m.
(Statsutskottets utlåtande n:o 35.)
Till Konungen.
Med förmälan, att, sedan hos Eders Kongl. Maj:t gjorts framställning
om åtgärders vidtagande för aflyftning af två på den s. k. bergsfrälsejorden
i Kopparbergs län ännu hyflande skatter, tägtekarlsräntan och
vedhyggsterräntan, kammarkollegium, till hvars utlåtande ärendet blifvit
remitteradt, i skrifvelse den 2 juli 1897 förklarat, att frågan, huruvida
nämnda räntor kunde författningsenligt afskrifvas, icke borde i omförmälda
ordning utgöra föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning, hvarför
kollegium hemstält, att de sökandes framställning icke måtte till någon
Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, hafva motionärer inom Riksdagen
föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att vedhyggsterräntan,
som hvilade på bergsfrälsejorden i Falu fögderi och utgjorde 1,737
kronor 31 öre, måtte på lämpligt sätt afskrifvas i likhet med öfriga
grundskatter; samt att tägtekarlsräntan i samma fögderi måtte antingen
indragas till statsverket och afskrifvas, eller att Kristine kyrka i Falun
måtte erhålla af statsmedel vederlag, att nämnda ränta äfven sålunda
kunde blifva föremål för afskrifning.
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 56.
Eders Kongl. Maj:t har med anledning af omförmälda ansökning
om ifrågavarande räntors afskrifning enligt bref till kammarkollegium
den 15 oktober 1897 förklarat, att, som frågan, huruvida dessa räntor
vore af beskaffenhet att författningsenligt kunna afskrifvas, icke utgjorde
föremål för Eders Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning, Eders Kong].
Maj:t funnit sökandens framställning icke till någon Eders Kongl.
Maj:ts åtgärd föranleda.
Hvad vidare beträffar nämnda räntor, har Riksdagen i fråga om
tägtekarlsräntan inhemtat, att sedan jemlikt kongl. brefvet den 25 februari
1642 invånarne i staden Falun medgifvits rätt att under bergsfrälsefrihet
tillhandla sig dervarande tägtejord och hemman mot lösen efter en billig
värdering, och den nya kyrkan i nämnda stad tilldelats alla de medel,
som kunde falla och uppbäras för nämnda tägtejord och hemman, hvilka
komme att försäljas, så hade en del tägtejord blifvit inlöst och derigenom
såsom bergsfrälse fri från utgörande af jordeboks- och mantalsräntorna.
För den jord deremot, hvars innehafvare icke begagnade sig
af nämnda lösningsrätt, utgöres fortfarande ränta under namn af tägtekarlsränta,
hvilken, uppgående till 94 kronor 33 öre, uppbäres i sammanhang
med kronomedlen och redovisas till kyrkovärdarne för Kristine
kyrka i Falun.
Då ofvannämnda kongl. bref synes afse allenast lösen för tägtejord
och hemman, men icke räntan af den oinlösta tägtekarlsjorden,
torde kunna ifrågasättas, huruvida icke densamma borde återfalla till
kronan. Men oberoende af berörda fråga och äfven om Kristine kyrka
må befinnas berättigad till uppbärande af den oinlösta tägtekarlsräntan,
anser Riksdagen, att, då denna ränta, såsom af hvad ofvan meddelats
framgår, är en grundskatt, hvilken, då dess erläggare icke begagnade
sig af erbjudet tillfälle till dess aflösande, kommit att utan räntegifvarens
tillskyndande öfvergå från kronan till enskild myndighet, billighet fordrar,
att densamma i likhet med öfriga grundskatter afskrifves.
Vidkommande härefter den i förevarande motion omförmälda vedhy:gg
ster räntan, har Riksdagen inhemtat, att Falu koppargrufva, som redan
tidigt omhuldats af staten med privilegier, bland andra förmåner erhöll
den, att en del jord, som var grufvan så närbelägen, att jordens innehafvare
kunde till grufvan utgöra vissa tjenstbarheter, erhöll bergsfrälse
natur. Dessa tjenstbarheter blefvo genom kongl. resolutionen den 17
april 1729 närmare bestämda sålunda, att för hvarje spannland bergsfrälsejord
skulle af dem, som icke tillika egde fjerdeparter i grufvan,
huggas ett stafrum ved på Daglösetägten. Detta stadgande ändrades
Bih. till tiiksd. Prut. 1H''J8. 10 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse JS:o 56.
genom kongl. brefvet den 23 september 1808 derhän, att alla innehafvare
af bergsfrälsejord, som ansågs lyda till Stora Kopparberget eller
för dess skull eller i afseende på understöd dervid fått ikläda sig sådan
natur, skulle vara skyldige att, vare sig de innehade grufvedel eller ej,
för hvart spannland sådan jord antingen hugga ett stafrum ved å Daglösetägten
eller, då sådant till större eller mindre del i anseende till
minskadt vedbehof icke erfordrades, i stället erlägga för spannlandet
en viss årlig penningafgift, svarande mot värdet af ett dylikt stafrums
upphuggning i dagsverke räknadt, hvilket värde Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länet skulle hvart år efter markegångstaxan utsätta
och hvilket sedermera efter jordeboken årligen komme att uppbäras;
och emedan skäligt vore, att sådane bergsfrälsejordegare, som icke hade
grufvedel eller idkade bergsbruk, borde vara skyldige till dubbelt större
tjenstbarhet eller afgift för sin jord till kopparverket emot dem, som
tillika egde grufvedel och idkade bergsbruk samt således uppfylde egentliga
ändamålet, hvarför bergsfrälsefriheten å denna jord tillkommit och
i afseende hvarpå de dittills varit från särskilda tjenstbarheter för jorden
till kopparverket befriade, alltså förklarade Kongl. Maj:t, att de
bergsfrälseegare, som icke tillika egde grufvedelar och idkade bergsbruk,
skulle svara för två stafrum veds huggning för hvarje spannland
eller motsvarande afgift i penningar.
Sedermera förordnades genom kongl. brefvet den 26 mars 1816,
att i stället för ofvannämnda genom kongl. brefvet den 23 september
1808 egarne af bergsfrälsejorden ålagda skyldighet, skulle för hvarje i
jordeboken upptaget s. k. durchtågsspannland bergsfrälsejord tills vidare
utgöras en årlig afgift af 5 skillingar 4 runstycken banko, hvilken afgift
skulle till grufkörningars och malmbrytningens årliga befrämjande
användas.
Sedan Rikets Ständer i anledning af en utaf Kongl. Maj:t aflåten
proposition i skrifvelse den 8 april 1854 medgifvit, att kopparräntan från
Stora Kopparbergs bergslag finge nedsättas från hvart tionde till hvart
trettionde skeppund af årliga tillverkningen emot det, att alla särskilda
privilegier och förmåner, som bergslaget af kronan erhållit, skulle upphöra,
blef jemlikt kongl. brefvet den 19 juli 1855 den till bergslaget
dittills utgående vedhyggsterräntan till kronan indragen, hvarefter densamma
med belopp af 1,737 kronor 31 öre årligen i fögderispecialräkningarna
uppdebiterats, dock utan att vara i jordeboken upptagen.
'' ‘Af hvad sålunda blifvit meddeladt torde framgå, att staten i äldre
tider, för att genom arbetsprestationer bereda understöd åt Falu kopparverk,
medgifvit frihet från grundskatter å viss jord i trakten af det
-
19
Bites dagens Skrifvelse N:o 56.
samma, hvilken jord endast i följd af den erhållna skattefriheten till
staten erhållit benämningen bergsfrälse; och detta förhållande synes
vara jemförligt med de anvisningar å ränta eller tionde, hvilka af staten
lemnats för andra dess ändamål. Dessa anvisningar eller anordningar
af grundskatter äro numera, der de icke motsvaras af någon annan skyldighet
eller prestation, jemlikt kongl. förordningen den 23 juli 1869
indragna till kronan; och då förhållandet med vedhyggsterräntan synes
vara enahanda som med nämnda grundskatter, anser Riksdagen denna
ränta böra i likhet med grundskatterna afskrifvas.
Riksdagen, som sålunda för sin del funnit, att afskrifning bör ega
rum af båda de nu ifrågavarande räntorna, tägtekarlsräntan och vedbyggsterräntan,
får emellertid, då en närmare utredning i detta ämne än
den, som Riksdagen kunnat åstadkomma, torde vara erforderlig, härmed
hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes efter
erforderlig utredning till Riksdagen afgifva förslag om afskrifning af de
på den s. k. bergsfrälsejorden i Kopparbergs län hyllande tägtekarlsoch
vedhyggsterräntorna.
Stockholm den 22 april 1898.
c'';''j. fö.-.: j. i:■*''>; ^ 1 h: . ^
Med undersåtlig vördnad.