32
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
N:o 22.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 mars 1898.
— — — — i»- Andra Kammaren den 15 — — —
Riksdagens skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontor et, angående
riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit,
sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor.
(Statsutskottets utlåtande n:o 28.)
Till fullmägtige i riksgäldskontor.
Efter erhållen del af Riksdagens sistlidna år församlade revisorers
berättelse om den samma år verkstälda granskning af riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning, har Riksdagen tagit under öfvervägande, hvad
revisorerna uti denna berättelse i ett eller annat hänseende erinrat,
äfvensom hvad statsutskottet, i afgifvet utlåtande angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som. förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor, anfört och hemstält;
och har Riksdagen i nedannämnda ämnen fattat följande beslut:
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
33
l:o) Angående lånet för förändring och tillbyggnad af läroverksbyggnaden
i Skara.
Vid 1865—1866 års riksdag beviljade Rikets Ständer såsom bidrag
till förändring och tillbyggnad af eh-mentarläroverksbyggnaden i Skara
dels ett anslag af 15,000 riksdaler och dels ett låneunderstöd af 40,000
riksdaler, under förutsättning att vederbörande landsting till byggnadsföretaget
i dess helhet bidroge med 20,000 riksdaler samt att staden Skara
tillsköte hvad som, utöfver det sålunda för ifrågavarande byggnadsföretag
till 75,000 riksdaler beräknade bidrag, kunde för ändamålet erfordras.
Lånet, som skulle få innehafvas räntefritt under fem år och derefter
återgäldas medelst en annuitet af 5 procent å ursprungliga beloppet, af
hvilken annuitet 4 procent skulle utgöra ränta och återstoden kapitalafbetalning,
utbetalades från riksgäldskontoret under åren 1868 — 1869
emot två af Skara domkapitel den 17 juni 1868 och den 20 januari
1869 utfärdade skuldförbindelser, hvardera å 20,000 riksdaler.
Efter det Riksdagens år 1892 församlade revisorer omförmält, att
under åren 1889—1891 föreskrifven rånte- och kapitalbetalning ej verkstälts
å ifrågavarande lån, samt påpekat, att Skara stift byggnadskassa,
som enligt 135 § af gällande läroverksstadga vore afsedd för de allmänna
läroverkens behof, vid 1891 års slut haft en behållning af 13,104 kronor
24 öre, beslöt 1893 års Riksdag, som ansåg, att någon tvekan icke kunde
råda derom, att nämnda kassas medel finge och, om kassans ställning
sådant medgåfve, äfven borde användas till återbetalning af statslånet, att
uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontoret att i skrifvelse till domkapitlet
framhålla, att stiftets byggnadskassa vore skyldig att, i mån af tillgång,
till riksgäldskontoret inbetala förfallna och framdeles förfallande annuiteter
å statslånet.
Efter det fullmägtige fullgjort detta uppdrag, har domkapitlet i ränta
och amortering inbetalt år 1893 1,000 kronor och under hvardera af
åren 1894 och 1895 3,000 kronor; hvaremot under år 1896 ej någon
betalning å statslånet egt rum.
Med erinran om dessa förhållanden hafva 1897 års revisorer meddelat,
att Skara domkapitel i skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontoret den
17 februari 1897 tillkännagifvit, att af de kassor, ur hvilka räntor och annuiteter
för lånet borde gäldas, nemligen Skara högre allmänna läroverks
byggnadsfond och Skara stifts byggnadskassa, den förstnämnda saknade
tillgångar, men att från den senare en inbetalning af 1,300 kronor vore
att under september månad förvänta. I skrifvelse den 8 i sistnämnda
månad hade emellertid domkapitlet, med öfverlemnande af redogörelser för
Bill. till Riksd. Prut. 1628. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft. 5
34
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
ställningen i de båda kassorna, anmält, att domkapitlet med hänsyn till
förutsedda större utgifter för byggnadskassan ansåge kassans tillgångar
för närvarande icke medgifva ytterligare utbetalning till ifrågavarande
ränteliqvid; och hade fullmägtige vid föredragning af sistberörda
skrifvelse funnit hvad i ärendet förekommit icke till någon
deras åtgärd föranleda.
Under året 1896 hade, såsom ofvan blifvit omnämndt, ingen
rånte- och kapitalafbetalning egt rum, och att döma af domkapitlets
skrifvelse af den 8 sistlidne september, syntes det revisorerna, som om
sådan betalning ej heller vore att förvänta för år 1897. Då emellertid
Skara stifts byggnadskassa, som vid 1891 års slut, på sätt förut erinrats,
enligt räkenskaperna egt en behållning af 13,104 kronor 25 öre, vid
slutet af år 1896 kunde uppvisa tillgångar af 18,648 kronor 35 öre
och den 1 september 1897 af 19,167 kronor 50 öre, ansågo revisorerna,
att medel stått domkapitlet till buds att under åren 1896 och 1897 fullgöra
föreskrifna rånte- och kapitalafbetalningar; och hafva derför
revisorerna, som ej heller i domkapitlets skrifvelse till fullmägtige
funnit anfördt, hvilka de förutsedda större utgifter vore, som för det
dåvarande icke medgåfve byggnadskassan att fullgöra rånte-och kapitalafbetalningen
i fråga, förhållandet för Riksdagen anmält.
I en den 22 december 1897 till fullmägtige i riksgäldskontoret
afgifven förklaring har Skara domkapitel anfört följande:
Revisorerna hade missförstått domkapitlets skrifvelse till fullmägtige
af den 8 sistlidne september, då de uppfattat den såsom innebärande
ett återkallande af det beslut om en utbetalning af 1,300 kronor
ur stiftets byggnadskassa till ränteliqvid å ifrågavarande lån, hvarom
tillkännagifvande blifvit gjordt genom domkapitlets skrifvelse till fullmägtige
af den 17 nästföregående februari. I berörda skrifvelse af den
8 september hade domkapitlet — under erinran om sitt förut under
året tillkännagifna beslut att, så snart medel blefve disponibla, för ändamålet
utbetala 1,300 kronor — vidare yttrat, att domkapitlet »ansåge
kassans tillgångar icke medgifva ytterligare utbetalning till ifrågavarande
ränteliqvid», det vill säga någon utbetalning utöfver den omnämnda,
redan beslutade å 1,300 kronor. Denna utbetalning hade också
— emot hvad revisorerna antagit — verkligen egt rum, hvilket domkapitlet
visade genom öfverlemnande af styrkt afskrift utaf ett den 18
sistlidne oktober dagtecknadt qvitto från riksgäldskontoret. Angående
skälet, hvarför utbetalningen skett något mera än två veckor efter
utgången af den tid, inom hvilken den enligt den 17 februari gjordt
tillkännagifvande skulle vara att förvänta, hade domkapitlets kassa
-
35
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
förvaltare, hvilken erhållit förständigande att behörigen verkställa domkapitlets
beslut, såsom förklaring meddelat, att ett för ändamålet uppsagdt
lån influtit senare, än beräknadt varit.
Med inräkning af ofvannämnda 1,300 kronor hade domkapitlet
under de fem sistförflutna åren ur byggnadskassan för ifrågavarande
ändamål utbetalt ett sammanlagdt belopp af 8,300 kronor, hvartill borde
läggas ett år 1893 afskrifvet lån till Skara allmänna läroverks byggnadsfond
å 1,388 kronor 10 öre, hvilket. lån år 1888 till fonden utlemnats,
på det att densamma skulle sättas i stånd betala då förfallna
annuitet å skulden till rikgäldskontoret. Så höga utbetalningar hade
icke varit möjliga, såvida icke kassan under dessa fem år hade haft
ovanligt stora inkomster från lediga ecklesiastika beställningar, nemligen
sammanlagdt 9,199 kronor 85 öre från tre kyrkoherde- och en komministersbeställning.
Vid tiden för afgifvandet af domkapitlets förevarande förklaring
hade byggnadskassan en kapitalbehållning af 17,551 kronor 12 öre;
dess kontanta behållning vore 84 kronor 44 öre. De ordinarie inkomsterna
utgjordes dels af räntor, hvilka med gällande räntefot å det
utlånade kapitalet uppginge till omkring 750 kronor årligen, dels afen
årlig kollekt inom stiftet, hvilken plägade inbringa omkring 90 kronor,
dels af hyror för lägenheter inom bibliotekshuset i Skara, för år 1897
uppgående till 250 kronor. Dessutom hade kassan på grund af läroverksstadgans
§ 135 mom. 1 att i vissa fall uppbära inkomst från ledig
ecklesiastik tjenst, en inkomst, som dock enligt sakens natur icke
kunde med säkerhet påräknas och som understundom många år i följd
uteblefve. De ordinarie utgifterna utgjordes hufvudsakligen af sådana,
som afsåge underhållet af bibliotekshuset i Skara med en dertill hörande
mindre parkanläggning samt af gatorna omkring detsamma. Dessa
utgifter hade i medeltal för de senare åren uppgått till omkring 400
kronor, men kunde naturligtvis under enstaka år, då större reparationer
erfordrades, stiga till betydligt högre belopp.
Den år 1893 församlade Riksdagen hade i skrifvelse till fullmägtige
i riksgäldskontoret förklarat, att byggnadskassans medel kunde
och, om kassans ställning sådant medgåfve, borde användas till återbetalning
af ifrågavarande lån, men Riksdagen hade tillika med hänsyn
till kassans dåvarande ringa behållning förklarat skäl icke förefinnas
att vidtaga åtgärder för utfående af resterande inbetalningsbeloppen.
Domkapitlet hade ansett sig kunna uppfatta denna Riksdagens skrifvelse
sålunda, att Riksdagen icke ovilkorligen fordrade, att de tillgångar,
som kassan kunde hafva öfriga, sedan ofvannämnda oundgängliga ut
-
36
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
gifter blifvit bestridda, skulle till det yttersta tagas i anspråk för betalande
af Skara läroverks byggnadsskuld, utan att denna för stiftets
alla läroverk afsedda och genom bidrag från hela stiftet bildade kassa
äfven skulle kunna lemna understöd till nybyggnad, förändring eller
reparation af läroverkshus inom stiftet, der sådant af domkapitlet pröfvades
vara af nöden. Nu hade domkapitlet visserligen under de två
senaste åren låtit kassans kapitalbehållning ökas med några få tusen
kronor utöfver den, som förefunnits det år, då Riksdagen aflåtit ofvan
anförda skifvelse till riksgäldskontoret. Men härtill hade domkapitlet
ansett sig ega tillräckliga skäl dels i den omständigheten, att räntefoten
å kassans utlånta kapital icke obetydligt nedgått, dels och förnämligast
i den omständigheten, att det kommit till domkapitlets kännedom, att
nybyggnad eller större förändring af läroverkshus på mera än ett håll
inom stiftet visat sig af behofvet påkallad och vore af vederbörande
påtänkt. Någon formlig ansökan om understöd ur byggnadskassan för
sådant ändamål hade visserligen ännu icke till domkapitlet ingått, men
domkapitlet hade all anledning antaga, att dylik ansökan vore att
förvänta.
På grund af den kännedom, som domkapitlet inhemtat om Skara
läroverks byggnadsfonds ställning, måste domkapitlet anse osannolikt,
att fonden skulle kunna i större mån, om ens något, bidraga till
skuldens återbetalande. Fonden, som icke egde något kapital, hade
en årlig inkomst genom lärjungarnes afgifter af 1,700 å 1,800 kronor.
Detta belopp hade under de senare åren i det närmaste åtgått till
läroverkshusets underhåll (jemte brandförsäkring, gatuunderhåll m. m.).
Beloppet kunde synas högt, men dervid vore att märka, dels att utgifterna
för underhållet under flera år inskränkts till det minsta möjliga,
blott för att fonden skulle kunna fullgöra sin betalningsskyldighet till
riksgäldskontoret, dels att byggnaden, som uppfördes för det i förhållande
till dess storlek låga priset af 106,000 kronor, kräfde jemförelsevis
höga underhållskostnader. Ehuru man icke behöfde antaga,
att dessa kostnader skulle stiga till lika högt belopp under alla följande
år, syntes det dock icke rådligt, att fonden genom att göra sig af med
möjligen blifvande öfverskott satte sig ur stånd att bekosta en större
reparation eller förändring af läroverkshuset, när sådan visade sig behöflig.
I hvarje händelse syntes något betydligare bidrag från byggnadsfonden
till lånets återbetalande icke vara att förvänta.
Vid sådant förhållande måste hela eller så godt som hela bördan
af skulden falla på stiftets byggnadskassa, något, som den Riksdag,
hvilken beviljade låneunderstödet, att döma af riksdagsförhandlingarna,
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
37
icke afsett eller beräknadt. Då den återstående kapitalskulden utgjorde
32,344 kronor 13 öre och den årliga räntan alltså belöpte sig till 1,293
kronor 77 öre, hvartill komme obetalda förfallna räntor, vid 1897 års
slut uppgående till 4,195 kronor 68 öre, ansåge domkapitlet, att, derest
icke oväntadt höga extra inkomster skulle tillfalla byggnadskassan, densamma
aldrig skulle blifva i stånd att återgälda någon del af kapitalskulden.
Denna skulle till följd häraf efter all sannolikhet i everldliga
tider betunga kassan, hvilken alltså — under förutsättning att betalningsskyldigheten
utkräfdes, så långt de alldeles oundgängliga utgifterna
medgåfve — komme att försättas i den ställning, att det ändamål,
för hvilket den vore afsedd, icke kunde af densamma främjas i vidare
mån, än som skedde genom underhåll af bibliotekshuset, i Skara och
räntebetalning å Skara läroverks byggnadsskuld.
Domkapitlet hade icke, såsom kunde synas antydt i revisorernas
berättelse, haft för afsigt att afvika från sitt under de senare åren
iakttagna förfarande att hvarje år taga i noggrant öfvervägande, om
och i hvad mån byggnadskassans tillgångar kunde anlitas för återbetalande
af ifrågavarande lån. Men domkapitlet hade, på de skäl som
ofvan anförts, ansett med billighet öfverstämraaude, att vid denna pröfning
hänsyn toges dertill, att byggnadskassan äfven framgent åtminstone
i någon mån skulle kunna understödja nödiga byggnadsföretag till läroverkets
tjenst.
Domkapitlet kunde icke underlåta att uttala önskvärdheten deraf,
att, om icke fullständig afskrifning kunde beviljas, byggnadskassan måtte
med befrielse från all vidare räntebetalning tillåtas genom årliga, efter
dess ställning afpassade afbetalningar återgälda kapitalskulden.
Ehuru, mot revisorernas antagande, domkapitlet verkligen under
nästlidna år erlagt den utlofvade inbetalningen af 1,300 kronor å
omförmälda statslån, anser Riksdagen det dock kunna ifrågasättas, huruvida
under de senare åren de för lånets återgäldande tillgängliga medel
blifvit härför anlitade i den utsträckning, förhållandena medgifvit, eller
om icke domkapitlet vant i tillfälle att i vidsträcktare mån, än som
skett, fullgöra stadgade betalningsvilkor. Af de fonder, från hvilka
annuiteterna å statslånet böra utgå, hade, enligt hvad domkapitlet upplyst,
Skara stifts byggnadskassa vid 1897 års slut en kapitalbehållning
af 17,551 kronor 12 öre, hvilken behållning domkapitlet emellertid ansett
böra sparas särskild! för bestridande af förestående utgifter för byggnadsföretag
å läroverkshus inom stiftet. I saknad af närmare utredning är
Riksdagen dock icke i tillfälle att bedöma,i hvad mån detta ändamål kräfver
kassans bibehållande vid dess nuvarande,under de senare åren ej obetydligt
38
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
ökade belopp. Med anledning häraf har Riksdagen, som icke kunnat finna
giltig anledning för den af domkapitlet ifrågasatta befrielsen från vidare
räntebetalning å statslånet, beslutat uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontor
att efter inhemtande af utredning, huruvida icke Skara stifts byggnadskassas
ställning kan medgifva större inbetalningar å ifrågavarande
statslån än do under senaste åren gjorda, vidtaga de åtgärder, hvartill
förhållandena föranleda.
2:o) Angående sekreterare- och ombudsmanstjenstens i riksgäldkontoret
uppehållande på förordnande tills vidare.
Revisorerna hafva ansett sig böra fästa Riksdagens uppmärksamhet
å nedan omförmälda förhållande.
I skrifvelse till fullmägtige den 12 oktober 1889 anhöll sekreteraren
och ombudsmannen i riksgäldskontoret H. Wikblad, under förmälan,
att han samma dag af Kongl. Maj:t utnämnts och förordnats till statsråd,
det fullmägtige ville bevilja honom ledighet från utöfvande af sekreterare-
och ombudsmanstjensten, vare sig för den tid, hvarunder han
komme att innehafva statsrådsembetet, eller, om fullmägtige funne detta
icke kunna bifallas, tills vidare. Med bifall till hvad statsrådet Wikblad
i senare alternativet hemstält, beviljade fullmägtige honom den sökta
ledigheten tills vidare, i sammanhang hvarmed beslöts utfärdande af
anslag och kungörelse för befattningens uppehållande medelst förordnande.
I fråga om beviljandet af tjenstledigheten var emellertid en af
fullmägtige af skiljaktig mening och yttrade: »Då efter min uppfattning
det för riksgäldskontoret gällande reglemente ej föranleder dertill, att
tjensteman, som tillträdt annat embete, kan vid sin i kontoret innehafvande
tjenst qvarstå, har jag ansett mig förhindrad bifalla herr statsrådet
Wikblads framställning.))
Enligt hvad revisorerna vidare anfört, fortfore den sålunda tills
vidare för statsrådet Wikblad beviljade tjenstledigheten ännu på nionde
året, och hans i riksgäldskontoret innehafvande tjenstebefattning uppehölles
alltjemt på förordnande.
Denna anordning syntes revisorerna icke stå i full öfverensstämmelse
med det för riksgäldskontoret gällande reglemente. Reglementets
§ 26 mom. 4 innehölle nemligen följande bestämmelse: »Tjensteman vid
riksgäldskontoret får icke annan tjenstebefattning utom riksgäldskontoret
mottaga», men dermed syntes det äfven få anses gifvet, att han ej heller
finge mottaga ett statsrädsembete, utan med frånträdande af sin förra
befattning. Det kunde för öfrigt ej öfverensstämma med riksgäldskontorets
verkliga intressen, att den, som uppehölle den vigtiga sekreterare
-
39
Riksdagens Skrifvelse N:o 22.
befattningen, saknade fullmagt. Den otrygga ställning, ett blott förordnande
beredde, måste nemligen göra det för en duglig tjensteman
angeläget att så fort som möjligt söka skaffa sig eu för hans framtid
säkrare ställning utom verket. Så hade under år 1897 den tjensteman,
som dittills på förordnande uppehållit statsrådet Wikblads sekreterareoch
ombudsmansbefattning, och hvilken, enligt hvad fullmägtiges ordförande
till fullmägtiges protokoll den 20 maj 1897 uttalat, i utöfningen
af denna tjenstebefattning ådagalagt sällspordt nit och utmärkt skicklighet,
afsagt sig det honom meddelade förordnandet för att mottaga
en befattning utom riksgäldskontoret, i följd hvaraf ett nytt förordnande
för annan man nyligen måst utfärdas. Men med oftare inträffande
ombyten af sekreterare kunde den olägenheten följa, att kontinuiteten
rubbades vid behandlingen af de vigtiga ärendena inom sjelfva riksgäldskontoret.
Förvaltningen af detta verk hade uppdragits åt fullmägtige,
men dessa, som utsågos enligt § 71 riksdagsordningen, hade
sina uppdrag för kortare tider och kunde sålunda ofta komma att vexla,
och om nu äfven sekreterareförordnandena gång efter annan ombyttes,
vore det att befara, att förvaltningen af verket i dess helhet derpå kunde
blifva lidande. Under inga förhållanden kunde det emellertid vara egnadt
att befrämja det behöriga handhafvandet af de magtpåliggande göromål,
som med sekreterarebefattningen vore förenade, om befattningen komme
att af den, som förordnades att tills vidare uppehålla densamma, betraktas
allenast såsom en öfvergångsplats, som han vore färdig att lemna vid
första bästa tillfälle.
I anledning af detta revisorernas yttrande hafva fullmägtige i
riksgäldskontoret den 7 sist.lidne januari till Riksdagen afgifvit förklaring.
I denna förklaring hafva fullmägtige hufvudsakligen yttrat sig
angående den rent formella sidan af förevarande fråga. Hvad revisorerna
anfört beträffande de praktiska olägenheter, som kunna föranledas
deraf, att sekreterare- och ombudsmanstjensten i riksgäldskontoret under
längre tid uppehälles på förordnande tills vidare, har deremot icke i fullmägtiges
förklaring upptagits till bedömande. De betänkligheter, revisorerna
i sådant afseende framhållit, synas emellertid Riksdagen förtjena
beaktande. Särskilt vid det förhållande, att medlemmarne i riksgäldskontorets
styrelse jemlikt grundlagens stadgande utses endast för kortare
tider och sålunda inom få år kunna vexla, måste det vara af vigt, att
täta ombyten ej förekomma af den tjensteman, hvilken vid handläggandet
af de magtpåliggande ärenden, som tillhöra riksgäldskontorets förvaltning,
närmast har att tillhandagå fullmägtige med upplysningar om förut
40
Riksdagens Skrifvelse N;o 22.
fattade beslut och vidtagna åtgärder. Med hänsyn till det sätt, hvarpå
tjenstegöromålen inom riksgäldskontoret äro fördelade, torde man icke
i allmänhot kunna påräkna att vid inträffande ledighet af sekreterarebefattningen
finna en för densammas uppehållande lämplig person bland
riksgäldskontorets öfriga tjensteman; och uppenbart är, att, då nämnda
befattning anförtros åt en person, som förut icke haft tillfälle vinna
närmare kännedom om verkets förvaltning, denne först efter någon
längre tids utöfvande af tjensten kan fullt sätta sig in i de omfattande,
ofta invecklade och svårlösta frågor, som der handläggas. Med afseende
å dessa förhållanden torde det icke förnekas, att särskildt vid tider, då
större låneoperationer förestå, ombyte af ifrågavarande tjensteman kan
vara förenadt med olägenheter för verket.
På grund af hvad ofvan anförts och i anledning af revisorernas
uttalande, att ombyte af tjenstförrättande sekreterare icke skulle i
tillräcklig mån förebyggas, så länge ifrågavarande befattning uppehälles
på förordnande, har Riksdagen beslutat uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontoret
att taga under ompröfning, huruvida med afseende å
föreliggande omständigheter sekreterare- och ombudsmansbefattningens
uppehållande på förordnande under längre tid för verket medför olägenheter,
samt att, derest detta skulle befinnas vara förhållandet, vidtaga
åtgärder för att tjensten må varda af ordinarie innehafvare bestridd.
3:o) Angående ansvarsfrihet för riksgäldskontorets styrelse.
Då Riksdagen funnit fullmägtige i riksgäldskontoret hafva med
nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall, har Riksdagen
tillerkänt fullmägtige full ansvarsfrihet för alla beslut och åtgärder,
som finnas antecknade i deras protokoll från den 21 januari 1897 till
och med den 20 januari 1898.
Stockholm den 15 mars 1898.
Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1898.