Riksdagens. Skrifvelse N:o 146.
1
N:o 146.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 15 maj 1898.
— — — — Andra Kammaren den 15 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om ändring af bestämmelserna
rörande återfallspreskription.
(Lagutskottets utlåtande n:o 83.)
Till Konungen.
Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna embetsberättelse har
justitieombudsmannen upptagit frågan om ändring af de i 4 kap. 11 §
strafflagen meddelade föreskrifter angående s. k. återfallspreskription.
Efter att hafva leranat eu utförlig redogörelse för de brister, som
enligt justitieombudsmannens uppfattning vidlådde nuvarande bestämmelser
angående återfallspreskription, har justitieombudsmannen angifvit hufvudrigtningen
för den omarbetning, som berörda bestämmelser syntes böra
undergå, och i sådant afseende hufvudsakligen anfört följande:
Till en början borde märkas, att anledning knappast förefunnes att
antaga, att den för återfallspreskriptionens inträde stadgade tidrymd af
tio år tarfvade ändring. Denna tidslängd syntes derför fortfarande böra
läggas till grund för bestämmelse om återfallspreskription.
Deremot ville det synas, som om icke tillräckliga skäl funnes att,
såsom förhållandet vore enligt 1890 års lag, omständigheter, som inträffat
efter den stadgade preskriptionstidens förlopp och till äfventyrs sedan gerningsmannen
redan en gång kommit i åtnjutande af den förmån, som läge
i återfallspreskription, tillädes den betydelse, att på grund af dem åter
Bih.
till Riksd. Prot. 1868. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. (Näs 146—150.)
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 146.
upplifvades den återfå] Is ver k an, som på sin tid tillkom brott, begångna
före preskriptionstidens början. Om alltså, sedan sådan regel stadgats, att
ett brott icke kunde utöfva återfallsverkan på förbrytelser, begångna tio
år eller mer efter förstnämnda brotts afstraffande, undantag från berörda
regel ansåges vara af nöden, borde dessa undantag alltid hänföra sig till
något, som inträffat under de tio åren närmast efter det förra brottets
bestraffning. Efter en behörigen tillä,ndalupen preskriptionstid skulle brottslingen
sålunda i händelse af återfall betraktas på samma sätt, som om han
icke tillförene begått något brott af ifrågavarande beskaffenhet.
Med grunderna för återfallsskärpningen syntes justitieombudsmannen
öfverensstämma, att undantag från regeln om återfallspreskription stadgades
allenast för de fall, då brottslingen, sedan han sist blifvit för tillgreppsbrott
straffad, visat tecken till en fortfarande böjelse för dylika brott.
Detta skedde direkt derigenom, att han föröfvade ett eller derå sådana
brott, och torde derför, om undantag i förevarande hänseende ansåges vara
af nöden, ett dylikt förhållande från gerningsmannens sida i första rummet
böra beaktas dervid. Brott af denna beskaffenhet skulle derigenom komma
att i fråga om återfallsstraff utöfva inverkan på två olika sätt, allt efter
som de blifvit till fullo afstraffade eller icke. I förra händelsen skulle de
sjelfständigt verka återfallsförhöjning för efterföljande brott. Och i det
andra fallet skulle de tjena till att förmedla öfverförandet af ett tidigare
föröfvadt brotts återfallsverkan till senare inträffande förbrytelser. I detta
sammanhang ansåge justitieombudsmannen följande erinran vara på sin
plats. Inom strafflagen funnes återfallsbestäinmelser allenast för tillgreppsbrotten,
och strafflagens allmänna bestämmelser om återfall afsåge derför
närmast dylika brott. Emellertid förekomme äfven i särskilda författningar,
t. ex. förordningarna om försäljning af bränvin, och om försäljning
af Öl, värnpligtslagen o. s. v., föreskrifter om särskilt straff vid återfall.
Vid dy fika fall komme strafflagens återfallsregler i viss mån till användning.
Åt ett eventuelt, stadgande, att begående af brott, som medförde
skärpt straff vid återfall, afbröte återfallspreskription med afseende å tidigare
bestraffadt brott, finge dock ej gifvas den tolkning, att nämnda regel,
som närmast och undantagslöst skulle gälla tillgreppsbrotten, finge så tilllämpas,
att brott utom strafflagens område skulle kunna anses förmedla
öfverförandet af ett tillgreppsbrotts återfallsverkan till ett senare föröfvadt
tillgreppsbrott. Och i sakens natur torde jemväl ligga, att t. ex. eu förseelse
mot värnpligtslagen icke under några förhållanden finge inverka på
återfallsreglernas tillämpning på förseelser enligt t. ex. bränvinsförsåljningsförordningen.
Om eu häremot stridande tillämpning kunde anses vara att
befara, borde sådant förebyggas genom uttryckligt stadgande i strafflagen.
Riksdagens Skrifvelse N:o 146. 3
Förutom genom föröfvande af tillgreppsbrott kunde emellertid en
böjelse för sådana brott i viss mån, indirekt, anses gifva sig till känna
derigenom, att den brottslige beginge eller straffades för annat brott. Den,
som under preskriptionstiden visserligen afhölle sig från tillgreppsbrott
men deremot beginge andra förbrytelser, egnade att ådagalägga tillvaron
af eu förderfvad karakter, gåfve härigenom helt naturligt ett stöd för det
antagandet, att underlåtenheten att begå tillgreppsbrott haft sin grund icke
i gerningsmannens förändrade sinnesrigtning, utan i andra yttre eller tillfälliga
förhållanden. Och till enahanda antagande torde den omständigheten,
att gerningsmannen under preskriptionstiden undergått bestraffning
för annat brott gifva anledning, om ock härvid i viss man andra synpunkter
gjorde sig gällande. Så ville justitieombudsmannen erinra om dels
den omständigheten, att ett utståndet straff tjenade till att upplifva intrycket
af den föregående för tillgreppsbrottet undergångna bestraffningen.
Dertill komme att ett straff, under det att detsamma verkstäldes, i många
fall fysiskt förhindrade brottslingen att begå tillgrepp. Skulle ett annat
brott än tillgreppsbrott tilläggas sådan verkan att förhindra inträde af
återfallspreskription i förhållande till förut begångna tillgreppsbrott, torde
emellertid böra fordras, att förstnämnda brott vore af en viss gröfre beskaffenhet.
En lämplig gräns härvid hade justitieombudsmannen trott sig
finna i den i 5 kapitlet 14 § strafflagen stadgade åtskilnad emellan brott,
för hvilka straff icke kunde genom preskription förfalla, å ena sidan, samt,
å andra sidan, brott, för hvilka straff förfölle, om de ej åtalades inom två
eller fem år.
Genom de nya föreskrifterna skulle — i motsats emot hvad nu vore
gällande på grund af 1890 års lag, som införde två preskriptionstider, af
hvilka den ena räknades framåt från det förra brottets afstraffande och
den andra räknades tillbaka från föröfvandet af det brott, om hvars bestraffande
vore fråga — preskriptionstiden blifva en enda, Den torde böra
räknas från afslutandet af det för förra brottet ådömda straff. Vid afbrott
i en preskriptionstid, som sålunda börjat löpa, torde ny preskriptionstid
böra räknas från det afbrottet skedde. Vid sådant afbrott komme enligt
sakens natur den nya preskriptionstiden att i olika fall räknas från något
olika tidpunkter (t, ex. begåendet af ett visst brott, afstraffandet af ett
brott vare sig helt och hållet eller till eu del o. s. v.), men detta förhållande
torde utan svårighet kunna regleras.
Af justitieombudsmannens ofvan omförmälda redogörelse beträffande
bristerna hos nuvarande bestämmelser angående återfallspreskription fram
-
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 146.
går, att dessa bestämmelser lemna åtskilligt öfrigt att önska ej blott i
fråga om tydlighet, utan, i den mån deras tolkning ej är tvifvelaktig, jemväl
ur den synpunkten, att deras tillämpning leder till ojemnhet och inkonseqvenser.
I förstnämnda hänseende har justitieombudsmannen ådagalagt, hurusom
olika meningar inom domstolarne gjort sig gällande angående rätta
innebörden af de uti ifrågavarande lagrum gifna stadganden om undantag
från den i lagrummet uppstäda regeln, att ett brott bibehåller sin återfallsskärpande
inverkan under endast tio år från det straffet för brottet
aftj enats.
Härjemte har justitieombudsmannen med exempel visat, hurusom den
affattning, reglerna angående återfallspreskription erhållit, måste vid tilllämpningen
leda dertill, att en i och för afgörande af graden utaf brottslighet
så betydelselös omständighet som den, huruvida det brott, för hvilket
återfallsstraff kan komma i fråga, i tiden följt före eller efter ett annat,
med medborgerligt förtroendes förlust i strafflagen belagdt brott, kan komma
att i vissa fall utöfva bestämmande inverkan på lösningen af frågan, huruvida
återfallsstraff skall ådömas eller icke. Särskilt har justitieombudsmannen
fästat uppmärksamheten på den osäkerhet i lagtillämpningen, som
inträder för sådana fall, då personer, hvilka dömts för upprepade återfall,
sedermera, efter det återfallspreskriptionen en gång inträdt, göra sig skyldiga
till två eller flera nya återfall.
Lika med justitieombudsmannen finner också Riksdagen det vara af
vigt, att ifrågavarande lagrum, till undvikande af de olägenheter, som af
dess nuvarande lydelse kunna förorsakas, erhåller förändrad affattning, och
Riksdagen anser tillika, att den af justitieombudsmannen angifna rigtningen
för lagstiftningens omarbetning är förtjent af beaktande. Utan att
alltså vilja vidtaga någon förändring af den stadgade tiden för återfallspreskriptions
inträde, anser Riksdagen, att, derest undantag från den allmänna
regeln härutinnan befinnas nödiga, dessa endast böra hänföra sig
till något förhållande, som inträffat under de tio närmaste åren efter det
förra brottets bestraffning. Derjemte synes äfven förtjena tagas under
öfvervägande den af justitieombudsmannen framkastade tanken att annorledes,
än som nu skett, fastställa de brottsarter, hvilka skola tillmätas verkan
att kunna afbryta återfallspreskriptionen, dervid dock enligt Riksdagens
åsigt bör tillses, att stadgandet gifves sådan affattning, att ej brott utom
strafflagens område komma att utöfva inverkan på afgörande af frågan om
återfallspreskriptions inträdande.
Utöfver hvad justitieombudsmannen sålunda framstält anser emellertid
Riksdagen, att en blifvande utredning i ämnet bör låta sig angeläget
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 146.
vara att undersöka, huruvida öfver hufvud några undantag från regeln
angående återfallspreskription verkligen äro påkallade af giltiga grunder.
Det synes nemligen kunna sättas i fråga, om ej åt sjelfva begreppet återfall
skulle gifvas ett efter inre grunder mera afpassadt innehåll derigenom
att regeln om återfallspreskription gjordes undantagslös.
Med stöd af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru de med nu gällande lagstiftning
angående återfallspreskription förenade olägenheter lämpligast må kunna
undanrödjas, samt för Riksdagen framlägga förslag till lagändring i sådant
syfte.
Stockholm den 15 maj 1898.
Med undersåtlig vördnad.