o
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
N:o 132.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1898.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige och till lag om renmärken
samt i anledning af i ämnet väckt motion.
(Lagutskottets utlåtande n:o 66 och memorial n:o 84.)
Till Konungen.
Genom en den 8 sistlidne februari aflåten proposition n:o 56 har
Eders Kongl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga propositionen bifogade förslag till lag om de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige samt lag om renmärken. Riksdagen, som i
sammanhang med dessa Eders Kongl. Maj:ts förslag behandlat äfven
sådana, framlagda af enskild motionär i anledning af Eders Kongl.
Maj:ts proposition, har visserligen ansett de i propositionen innefattade
lagförslag böra i hufvudsak godkännas, man har dock funnit dem icke
kunna i oförändradt skick antagas och får härmed redogöra för de ändringar,
hvilka Riksdagen för sin del ansett böra i dem vidtagas.
Beträffande föreskriften i § 6 af lagen om de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige, att de trakter, der lapparne ega uppehålla sig
Riksdagens Skrifvelse N:o 132. 3
under hvarje tid af året, skola indelas i lappbyar, och det der stadgade
förbud vid ansvarspåföljd för lappar, tillhörande en lappby, att under
maj, juni, juli, augusti och september månader uppehålla sig med sina
renar inom annan lappbys område, har uti ofvanberörda motion yrkats,
att förbudet mot vistelse å annan lappbys område måtte, åtminstone för
Jemtlands län, utsträckas till hela året. Härvid har framhållits, huru
angeläget det vore, att lapparne i möjligaste måtto hölles skilda från
hvarandra i afseende å de områden, der de söka bete för sina renar,
och att en dylik särskiljning borde i möjligaste mån genomföras äfven
mellan de till en och samma lappby hörande lappar beträffande betet
inom lappbyns eget område, och åberopar motionären till stöd för sitt
yrkande, att de olika lappbyarna icke borde under någon del af året
få anlita hvarandras områden, de påståenden, som under ärendets förberedande
behandling framkommit härutinnan, så ock de faktiska förhållanden,
som enligt motionärens åsigt tala för en så skarp särskiljning.
Hvad angår detta förslag tillåter sig Riksdagen att erinra om hvad
i frågan förekommit såväl vid de sammanträden med befolkningen, lappar
och bofaste, hvilka hållits af den komité, som af Eders Kongl. Maj:t
erhållit i uppdrag att vidtaga revision af gällande lagstiftning angående
de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och angående renmärken
och hvars förslag i ämnet i allt väsentligt ingått uti nu ifrågavarande
lagförslag, som sedermera i de utlåtanden, hvilka afgifvits öfver komiterades
förslag. Så vidt Riksdagen kunnat finna, har i afseende å Norrbottens
län något behof af de olika lappbyarnes särskiljning jemväl för
vintertiden icke blifvit påstådt. För Vesterbottens län har lappfogden
yrkat, att förbudet mot beträdande af annan lappbys område borde gälla
äfven under oktober, ett yrkande, som väl tyckes väsentligen utgå från
den förutsättningen, att i den blifvande nya lagen lapparne skulle förbjudas
att före november månads ingång företaga sina vinterflyttningar,
men hvilket dock kan tänkas vara afsedt äfven för det fall, att, såsom
enligt det kongl. förslaget skulle blifva förhållandet, lapparnes flyttningsrätt
finge inträda redan med oktober månad. Lappfogdens ifrågavarande
yrkande bär vunnit understöd af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
t länet. Hvad Jemtlands län beträffar, framhölls, vid sammanträde inför
komitén, af dåvarande lappfogden Suwe, att särskildt i Ovikens, Tennäs
och Idre lappbyar intrång egt rum vintertiden af lappar från Are—Storsjö
lappby. För dem, hvilka i likhet med Tennäs-lapparne året om
stannade på sina fjäll, vållade detta stor skada saväl pa betet som derigenom,
att de främmande renarne vid återvändandet toge med sig andras
renar, hvilket försvårade renvården. När yttranden från orterna inhem
-
4 Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
tades öfver komiterades förslag, förnyades såväl af lappar som af bofaste
i Tennäs yrkandet, att hvarje lappby måtte året om hålla sina renar
borta från annan by. Derigenom att Åre—Storsjö lappby tilläte sina
renar ströfva in på Tennäs lappbys betestrakter, förorsakades, utom
minskning i betet, att den förra lappbyns renar, som vore i hög grad
förvildade, skingrade och bortförde en stor del af den senare lappbjms
tamda hjord, hvilken sedermera blefve ett lätt byte för vargar och tjufskyttar.
Lapparne i Idre lappby önskade jemväl att hela året vara
fredade för andra byars renar, enär betet å deras område vore behöfligt
för deras egen bergning. Nuvarande lappfogden inom Jemtlands län
förenar sig ock i yrkandet, att lappbyarne borde året om vara skilda
från hvarandras områden. Han anför, hurusom det nu ifrågavarande
förbudet väsentligen tillkommit i ändamål att bereda skydd för gräsbetet.
För Jemtlands län vore emellertid nödigt, att skydd bereddes jemväl
renmossan. Flera lappbyar uppehölle sig mestadels hela året inom egna
områden, och de öfriga med få undantag sökte för undvikande af skadegörelse
å hö qvardröja så länge som möjligt och ibland under gynsamma
år ända till årets slut, dervid renarnes föda naturligen vore renmossa.
För ändamålet sparades ock inom väl ordnade lappsamhällen en viss
trakt. Skulle nu andra lappar få ftytta dit, lede rätte innehafvarne intrång
och skada. Hvad lappfogden sålunda framstält har Eders Kong].
Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län för sin del biträdt.
Onekligen''tala de sålunda afgifna yttrandena för, att en utsträckning
af den i paragrafen stadgade förbudstiden beredes. Att träffa
någon allmän föreskrift härom synes emellertid icke vara af nöden och
knappast låta sig göra. För Norrbottens län har, såsom nämndt, någon
utsträckning icke blifvit föreslagen. För Vesterbottens län har den
satts i fråga, dock egentligen endast för oktober månad, och detta,
såsom det vill tyckas, hufvudsakligen för det förutsatta fall, att lapparne
icke skulle blifva berättigade att företaga sina sedvanliga flyttningar
förrän med november månads ingång. För Jemtlands län har
den påyrkats för hela året, men behofvet häraf tyckes der icke göra
sig gällande utom för vissa särskilda lappbyar. Man kunde följaktligen
löpa fara att, genom att gifva förbudet en allmän affattning, skapa
olägenheter på ett håll, medan man å andra åstadkomme en bättre sakernas
ordning. Riksdagen antager, att bästa sättet att lösa föreliggande
fråga vore att låta för budstidens utsträckning för särskilda orter ankomma
på Eders Kongl. Maj:ts pröfning, och att således frågan bäst
kunde ordnas genom en tilläggsföreskrift till 6 § af det innehåll, att,
derest för särskilda lappbyar skulle visa sig behöfligt, att förbudet att
o
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
vistas inom annan lappbys område utsträcktes att gälla äfven för annan
tid af året, än som i §:en vore bestämdt, Konungen skulle ega att derom
förordna; och har Riksdagen för sin del antagit en i sådant syfte förändrad
lydelse af ifrågavarande § 6.
Efter det sätt, hvarpå de i §§ 14 och 15 af Eders Kongl. Maj:ts
förslag meddelade stadganden om lapparnes skyldighet att ersätta skada,
som af deras renar föröfvats, blifvit affattade, skulle i vissa — låt vara
mindre afsevärda — fall lappen icke blifva ersättningsskyldig för skada,
som blifvit af hans renar föröfvad å trakt, der han alls icke eger att
med renar vistas under någon tid af året.
Sistberörda förhållande har föranledt ofvanomförmälda motionär
att påyrka ändring af förevarande paragrafer i syfte att i lagen måtte
intagas bestämmelse derom, att skada, som af lapparnes renar förorsakas
å trakt, der lapparne icke ega rätt att med renar uppehålla sig under
någon tid af året, skall i hvarje fall af renarnes egare ersättas. Motionären
erinrar, att såväl flertalet inom senaste lappkomité som ock högsta
domstolen föreslagit, att i lagen måtte intagas bestämmelser i sådant
syfte, men att i enlighet med den mening, som uttalats af komiténs
ordförande, en dylik föreskrift ej influtit i Eders Kongl. Maj:ts förslag
af skäl, att den ej ansetts behöflig, men sannolikt skola föranleda talrika
tvister om tillvaron eller icke tillvaron af sedvanerätt.
I afseende härå har motionären anfört: »Förhållandet mellan lappar
och bofaste har hittills gestaltat sig så, att stridigheterna varit många,
men rättegångarne sällsynta; och de omständigheter, som gjort, att man
å ömse sidor fruktat inlåta sig på en oviss och dyr process, skola no g
fortfarande visa sig verksamma i enahanda rigtning, äfven om det föreslagna
stadgandet komme till stånd. Sannolikt skulle dettas tillämpning
ifrågasättas endast i klara fall; och enligt erfarenheten betalar lappen
oftast godvilligt, när han finner sig ej kunna undgå ersättningsskyldighet.
Men det ifrågasatta stadgandet kan derutöfver möjligen få en ganska
stor betydelse, såsom egnadt att motverka de öfverklagade olägenheterna
af sedvanerättens lagfästande, på samma gång derigenom visas ett visst
billigt tilllmötesgående mot den allmänna och ständigt återkommande
fordran från bofaste, att lappen skall ovilkorligen ersätta all skada. Då,
såsom man påstår, lappen numera, i medvetande af lagens innehåll,
mångenstädes missbrukar sin sedvanerätt, så bör hvarje hot i lagen om
ovilkorlig! och känbart äfventyr för denna rätts öfverskridande verka
till att afhålla honom derifrån. Lappen är till sin natur sorglös ocli
lättsinnig. Och man gör honom bestämdt obotlig skada genom att visa
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
benägenhet lossa på sådana band, som tvinga honom att taga hänsyn
och tänka sig för något litet.
Enligt högsta domstolens erinran eger stadgandet vidare en särskild
betydelse för de orter, hvarest lappar förut icke vistats, men der å kronans
mark, såsom i § 30 förutsättes, åt lapparne upplåtas renbetesland. En
dylik upplåtelse egde 1888 rum å Sårna kronopark i Dalarne, hvaraf
bildats Idre lappby. Ett förslag till ny dylik disposition af kronoparker
inom Sårna föreligger för närvarande till behandling i finansdepartementet.
Och ingen vet, hvad framtiden i den vägen genom händelsernas
tvång eller vederbörandes välvilja ytterligare kan bära i sitt sköte.»
Hvad motionären sålunda anfört synes Riksdagen innefatta fullt
giltiga skäl att biträda den åsigt, som, omfattad af komiténs flertal, af
högsta domstolen utan meningsskiljaktighet förordats, och har Riksdagen
alltså för sin del antagit och i Eders Kongl Maj:ts förslag infört en ny
16 §, innehållande erforderlig bestämmelse härutinnan, hvaraf sedan i
sin ordning föranledts dels vissa ändringar i 14 och 15 paragraferna,
dels ändrad nummerföljd af förslagets öfriga paragrafer, dels ock ändring
af vissa der förekommande hänvisningar.
En af förslagets vigtigaste nyheter är upphäfvandet af de bofastes
renegareskap, hvilket det af många skäl blifvit en nödvändighet att afskaffa.
Enligt de i § 26 härom gifna bestämmelser är dock »tills vidare»
undantag gjordt för Norrbottens läns lappmark, der jordbrukarne ansetts
behöfva renskötseln såsom binäring till jordbruket och vederlag för intrång
af skogslappar. Härom anföres uti föreliggande motion, att genom
denna begränsning, hvarigenom ifrågavarande undantagsrätt tillagts endast
egare eller brukare af jordbruksfastighet, blifvit en följd, att från åtnjutande
af den medgifna förmånen uteslutits inhysingsfolk, backstugusittare
och andra arbetare, hvilka för sin utkomst vore mer eller mindre beroende
af besittningen utaf en eller annan dragren, att enligt en allmänt
uttalad önskan derför äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillstyrka, att det måtte tillåtas lapp att under sin vård hafva jemväl
dragrenar, tillhörande den icke jordbrukande befolkningen i lappmarkerna,
samt dessutom äfven personer i Pajala, Tärendö och Korpilombolo kommuner;
och har motionären föreslagit, att den i 26 § 3 mom. omförmälda
rätt för lapp att hafva under sin vård renar, tillhörande annan
än lapp, måtte utsträckas att omfatta äfven dragrenar, hvem än vore
deras egare.
Efter hvad Riksdagen inhemtat af de utlåtanden, som från Norrbottens
län afgifvits öfver komiterades förslag, har en af de anmärkningar,
som derstädes framkommit, afsett att s. k. dragrenar, hvilka lem
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 132. 7
nades i lapparnes vård, skulle åtnjuta samma skydd och rätt som lapparnes
renar, äfven om de egdes af andra bofaste än jordbrukare inom
lappmarken — en erinran, som framkommit i nästan alla från länet afgifna
yttranden. Denna anmärkning bar Riksdagen funnit befogad och
har för den skull för sin del antagit en ändrad lydelse af 26 § 3 mom.
(27 § 3 mom. i det af Riksdagen antagna lagförslaget här nedan).
Enligt 30 § af Eders Kongl. Maj :ts ifrågavarande lagförslag skulle
dels å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande begagnande
anvisade, under vissa förutsättningar bete och slåtter samt rätt till jagt
och fiske, dels på sådana områden, hvilka upplåtits till utvidgning af
de vid afvittringen afsätta renbetesfjäll i Jemtlands län, inegor kunna
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande mot lega upplåtas till begagnande
af annan än lapparne, dock först efter det de lappar, som
egde rätt att å området uppehålla sig, blifvit i ärendet hörde. Vid
granskning af förslaget i denna del har Riksdagen för sin del ansett,
att — äfven med de af Eders Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelser,
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke må ega att meddela
sådana upplåtelser, om hvilka här är fråga, der lapparne derigenom
skulle lida skada — för vissa slag af dessa upplåtelser bör förutsättas
icke blott, att lapparne yttrat sig i frågan, utan äfven att de till upplåtelsen
lemnat sitt samtycke. Beträffande upplåtelsen af rätt till jagt
och fiske synes Riksdagen intet sådant lapparnes särskilda intresse förefinnas,
så mycket mindre, som enligt lagförslaget en upplåtelse af dessa
rättigheter icke får innebära, att lapparne derigenom beröfvas rätten att
på området jaga och fiska, medan deremot i fråga om upplåtelse. af
bete, slåtter eller inegor, det synes Riksdagen vara för lapparne af vigt
att erhålla medbeslutanderätt, då dervidlag frågan ju berör tillgången
på föda åt renarne. Af detta skäl har Riksdagen, i syfte att göra upplåtelse
af bete, slåtter och sådana inegor, om hvilka i förslagets § 30
är fråga, beroende af lapparnes samtycke, för sin del antagit den ändrade
lydelse af sistnämnda §, som § 31 här nedan innehåller.
Beträffande till sist Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag om renmärken
har Riksdagen — som inhemtat, att komiterade i fråga om sjelfva
behandlingen vid vederbörande domstol af ansökningar om fastställelse
å renmärken föreslagit det förfarande, att vid dylik ansökning det ingifna
afklippet af renmärket skulle utlemnas till granskning utom rätten
af de församlade ordningsmännen och lapparne äfvensom åt länsmannen
och lappfogden, der han vore tillstädes, hvarefter rätten skulle åter
företaga ärendet till behandling och dervid inhemta de närvarandes på
nämnda sätt förberedda yttranden — funnit affattniugen af stadgandet
8 Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
härutinnan i förslagets § 2 ej med full tydlighet uttrycka dess mening;
och har Riksdagen af denna anledning för sin del antagit en i viss mån
förändrad formulering af nyssnämnda §.
Riksdagen, som funnit Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke kunna i oförändradt skick bifallas, har alltså för sin del
antagit
Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och lag
om renmärken af den lydelse bilagorna litt. A. och litt. B. utvisa.
Stockholm den 13 maj 1898.
Med undersåtlig vördnad.
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
9
v,'' tf. >•., U.»t. . f; •'' •'''' ii!-i, P .fMt
’i 5*7. Lätt. A.
Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige.
Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige förordnas som följer:
j • >‘j, : 1 '' ’> ii <• rt • > Hilvi * J'''' '' l
1. Lapparne äro berättigade att uppehålla sig med sina renar
under hvarje tid af året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
ofvan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,
som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid afvittringen
förklarats utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom
sådant land använd, samt inom Jemtlands län å renbetesfjellen, hvarunder
inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne afsätta renbetesfjell
som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna områden.
2. Å annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker,
än ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker
och renbetesfjellen i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana
hafva besökt, ega lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne,
dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars
och april månader, för så vidt icke antingen aftal träffats med vederbörande
jordegare eller'' brukare om rätt för lapparne att uppehålla sig
der under annan tid af året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden
nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.
3. Der lappärne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppehålla
sig med sina renar, eg a de att under iakttagande af de i denna
lag meddelade bestämmelser begagna sig af land och vatten till underhåll
för sig och renarne.
2 §■
Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, der han icke eger
under någon tid af året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,
under tid, då rätt till vistelse der icke är honom medgifven,
böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.
llih. till Riksd. Prot. 1808. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 28 lläft.
9
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
Finnes å trakt utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
samt renbetesfjellen i Jemtlands län stam af renar, hvilken utan
att stå under någons vård år efter år fortlefver å trakten och förorsakar
de bofaste skada, meddelar Konungen de bestämmelser, hvilka äro erforderliga
för att denna renstam må dödas å tid, då lappar icke ega
att med renar uppehålla sig å trakten.
3 §•
I Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt å renbetesfjellen
i Jemtlands län ega lapparne att till eget behof utan betalning
använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker, der lapparne
enligt livad i 1 § 2 mom. sägs ega uppehålla sig endast viss tid af
året, må de icke för uppförande eller ombyggnad af bostad, visthus eller
stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning eller utsyning,
som skall kostnadsfritt lemnas dem af vederbörande skogsbetjent; dock
ega lapparne, der stängsel vid deras visten blifvit olofligen bortfördt
eller gjordt obrukbart, att till uppförande af nytt stängsel utan anvisning
eller utsyning taga äfven växande träd.
Å de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
samt renbetesfjellen i Jemtlands län, der lapparne enligt 1 § 2 mom.
ega uppehålla sig med sina renar, må lapparne taga endast torra träd
och vindfällen, en och videbuskar samt, för tillfälliga behof, å utmark
växande löfträd. Der skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.
Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt
en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande löfträd,
som lapparne taga ur sådan skog, skall deremot, der egaren det påfordrar,
gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande bestämmes
af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser en och dessa tillkalla
den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de
utsedde ej enas om valet af den tredje, ege kronofogde, lappfogde
eller länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens
beslut må talan ej föras.
4 §■
Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras,
eller som öfverträder det i 3 § gifna förbud att utan anvisning eller
utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med fem till
och med femtio kronor, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag.
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
Virke, som lapparne vid sina visten lagligen användt till kåtor,
stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan lapparnes
samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som bryter
häremot, straffes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, med
böter från och med fem till och med femtio kronor.
Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de
åt dem till renbete upplåtna områden; vare dock skyldiga att vid flyttning
öfver enskild mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och
ege Konungens befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma
hvar flyttningsväg må tagas. ■ V, ''
Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga.
'' A;''A'': A,A.(, e §.
De trakter, der lapparne efter ty i 1 § 1 mom. sägs ega uppehålla
sig under hvarje tid af året, skola indelas i lappbyar; och ege
Konungens befallningshafvande att, efter det de lappar, hvilkas rätt är
i fråga, så ock lappfogde blifvit hörda, verkställa sådan indelning äfvensom
vidtaga den ändring i verkstäld indelning, som af omständigheterna
påkallas.
Inom lappby må ej andra lappar under maj, juni, juli, augusti
och september månader uppehålla sig med sina renar än de, hvilka
tillhöra lappbyn. Den, som bryter häremot eller eljest uppsåtligen eller
genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar under nämnda tid inkomma
på främmande lappbys område, böte från och med fem till och med
tvåhundra kronor. Derest med afseende å särskilda lappbyar skulle
visa sig behöfligt, att hvad här stadgats om förbud för lappar att med
sina renar uppehålla sig inom främmande lappbys område utsträckes
att gälla äfven för annan tid af året än nu är sagdt, ankomme på
Konungen att derom förordna.
7 §•
Ej må lapp med sina renar flytta från en lappby till annan utan
att hafva dertill erhållit tillstånd på sätt här nedan sägs. Ansökning
12
Riksdagens Skrifvelse N;o 132.
om dylikt tillstånd ingifves till Konungens befallningshafvande i det län,
dit den lappby hörer, till hvilken inflyttning ifrågasättes, och skall
sökanden dervid foga uppgift om antalet af de renar, med hvilka han
vill inflytta, samt afklipp af renmärke, som är renarne åsatt. Öfver ansökningen
läte Konungens befallningshafvande höra lapparne i denna
infordre ock från kronobetjening och lappfogde fullständig utredning,
huruvida utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen. Finnes utrymme
och pröfvas inflyttningen lämpligen kunna ske, meddele Konungens
oefallningshafvande sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens
befallningshafvande, der lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning,
förut tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens befallningshafvande
i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen
blifvit beviljad.
Befinnes inom en lappby antalet renar vara större, än lägenheten
medgifver, sa att betet ej för dem alla blifver tillräckligt eller skada å
bofastes egor förorsakas, och finnas inom lappbyn renar, tillhörande
andra än lappar, må Konungens befallningshafvande, efter det lapparne,
kronobetjeningen och lappfogden blifvit hörda, förordna, att så stort
antal af dessa renar, som pröfvas för ändamålet nödigt, inom viss förelagd
_ tid från lappbyn afföres, vid äfventyr att renarne af lappbyns
ordningsman omhändertagas och lefvande eller slagtade för lappbyns
räkning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om verkställighet häraf
meddelas af Konungens befallningshafvande, som dervid har att tillse,
att genom den föreskrifna åtgärden icke någon renegare framför andra
oskäligt betungas. ,8
Finnes, sedan alla renar, tillhöriga andra än lappar, från lappbyn
afförts, utrymmet ändå otillräckligt för de återstående renarne, ege
Konungens befallningshafvande att, efter det lapparne såväl i denna
lappby som i den eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma,
blifvit hörda, och erforderlig utredning i öfrigt åstadkommits på sätt i
7 § sägs, hänvisa en eller flere lappar till närmaste lappby, der utrymme
finnes och dit inflyttning utan olägenhet kan ske. Skall på grund af
bristande utrymme någon hänvisas till annan lappby, ege de lappar
företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfva eller hvilkas förfäder längst
tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för sina renar,
dock att härvid afseende äfven må fästas å det antal renar, en hvar
lapp har under sin vard, och det utrymme, som genom flyttningen skall
beredas eller som inom annan lappby finnes.
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta
till annan lappby, förelägge Konungens befallningshafvande honom vid
vite att inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas lapp att
fullgöra hvad honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens befallningshafvande
fälla honom till vitet samt förelägga honom ny tid och förhöjdt
vite.
Har lapp, hvilken blifvit fäld till vite, då vitet skall uttagas, under
sin vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät
för vitets gäldande, så framt lappen fortfarande vistas inom den lappby,
hvarifrån han skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby,
ej visas kan, att renarne icke voro under hans vård, när vitet honom
förelädes.
''V. Offt ; i; ti.”'' i VJ j, ;1 39,7,/* ''i ({t) v.'' \ ;r4;i
För hvarje lappby skall finnas en byordning, innehållande^ i den
mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för renskötselns
bedrifvande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan
lapparne inbördes, såsom om:
fördelning af sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt
af betesrättens utöfning;
renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt
hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;
renhjords samlande för märkning, för urskiljning af främmande
renar eller för annat ändamål; : V
förfarande vid renmärkning och renslagt, särskildt vid nedslagtning
af omärkta renar eller af renar, hvilkas märken blifvit förstörda
eller förfalskade, äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lefvande
renar, så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § af
lagen om renmärken sägs, af renar, hvilkas märken blifvit förstörda
eller förfalskade;
ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning af annans
ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman
för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller
med renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade;
förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt
tillhöriga medel; samt
sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn
gemensamt.
Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till
14
Biksdagcns Skrifvelse N:o 132.
byordning, deri jemväl må stadgas vite af två till etthundra kronor för
underlåtenhet att ställa sig i byordningen meddelade föreskrifter till
efterrättelse, ege Konungens befallningshafvande efter kronobetjeningens
och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlefnad
utfärda.
10 §.
I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde,
som i enlighet med Konungens befallningshafvandes förordnande hålles
inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.
Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i denna lag och lagen om
renmärken finnes honom särskild! uppdraget:
att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen
under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle
visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra
renar på bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde
eller länsman;
att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar, samt att söka
utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes
egor blifvit förorsakad;
att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för
lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla
förseelser deremot;
att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och
hos lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande förekommer;
att
vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste
som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;
att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar
skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att
närvara vid de mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna
sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så erfordras,
förete den i 11 § omförmälda längd öfver antalet renar inom lappbyn;
samt
att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman
å tjenstens vägnar sådant påfordran, lemna dem erforderligt biträde.
Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde
att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befattningen.
Till Konungens befallningshafvande skall lappfogde eller läns
-
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
man ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste
uppehållsställen, som blifvit inför honom till ordningsmän utsedde, jemte
utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de
befinnas lämplige, utfärde Konungens befallningshafvande förordnande
och läte derom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens
befallningshafvande ege ock, när så pröfvas skäligt, före tjenstgöringstidens
utgång entlediga ordningsman.
Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd som
tjensteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
'',i '':m.y •; > ... nr''/''jb ■ " .''odfin v. : , • ''.-.,01 i:».: i
11 §•
För hvarje lappby skall vid sammanträde, som i enlighet med
Konungens befallningshafvandes förordnande årligen hålles inför lappfogde
eller länsman, efter lapparnes uppgifter eller, der enighet ej kan
vinnas, efter bestämmande af ordningsmannen och, om lapparne det
önska, två vid tillfället utsedde lappar upprättas en längd, upptagande
antalet renar tillhörande hvarje särskild lapp inom lappbyn äfvensom
hvarje annan person, som har renar i vård hos sådan lapp. Derest
lappbys område till någon del utgöres af eller ingår i sådant skadeersättningsområde,
som i 18 § omförmäles, skall särskild längd för
sådan del af lappbyn upprättas. Längden, som bör till rigtigheten
bestyrkas af ordningsmannen och två vid sammanträdet närvarande
lappar, länder sedermera, intill dess ny längd blifvit på enahanda sätt
upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller byordning
lapparnes rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet
renar, så vida ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall
eller af annan tillfällig anledning väsentligen förändrats.
Af längden upprättas två exemplar, af hvilka det ena förvaras af
ordningsmannen och det andra insändes till Konungens befallningshafvande.
12 §.
Lapp, som med renar flyttar utom den socken, der han har sitt
hemvist, skall för hvarje socken, som under flyttning af honom besökes,
senast åtta dagar efter det han dit ankommit anmäla sig hos
länsmannen i , distriktet och dervid uppgifva namn och hemvist samt,
om han har andras renar under sin vård, egarne till dessa renar;
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
egande lappen att genast utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens
fullgörande.
Konungens befallningshafvande ege, om det finnes nödigt, förordna
en eller flere andra personer inom hvarje socken, bosatta å platser, som
ligga i lapparnes flyttningsväg, att mottaga anmälan som här sägs och
utfärda bevis deröfver, och skall i sådant fall underrättelse om de förordnades
namn och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter,
hvilka af sådan person mottagas, skola af honom så fort ske
kan öfverlemnas till länsmannen, hvilken det åligger att öfver samtliga
inkomna uppgifter föra dagbok.
Försummar lapp att göra anmälan, som i denna § sägs, eller lemnar
han veterligen origtig uppgift, straffes med böter från och med fem till
och med femtio kronor.
'' 1: 13 §.
Varder å trakt, der lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,
uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten
väl kan mottaga, och blifver förty, enligt förordningen den 6 juni
1883 rörande de lappar, som med renar flytta emellan de förenade
konungarikena Sverige och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning
i sådan trakt eller anmälningsskyldighet för norska lappar,
som dit inflytta, bör eg a rum, skall hvad i nämnda förordning i sådant
hänseende stadgas tillämpas äfven på svenska lappar i den utsträckning
Konungen förordnar.
14 §.
1. Förorsaka lapparnes renar ofvan odlingsgränsen i Norrbottens
eller Vesterbottens läns lappmarker under juni, juli och augusti månader
eller å annan trakt, der lapparne under hela eller någon del af året
ega uppehålla sig med sina renar, under maj, juni, juli, augusti och
september månader skada å växande eller utskuren, men ej bergad
gröda på åker, äng eller sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst
brukade och dertill brukas, samt genom häsjor, diken, rödjning eller
på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas
af egaren eller egarne till de renar, genom hvilka skadan skett.
2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än der förmäles,
skall skadan ersättas af renarnes egare, såframt den, hvilken vården om
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
renarne ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning
varit till skadan vållande.
3. Sker å trakt, som i 1 mom. sägs, genom lappames renar skada
å annan utmark än der afsedda utängsslåtter, och egde ej lapparne att,
när skadan skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, skall
skadan af renegaren ersättas, när den, som haft renarne i vård, vållat
skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes^bevakning.
15 §.
1. För skada, som inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker
af renar förorsakas på bergad t hö, hvilket icke blifvit infördt i
lada utan lemnats utestående å mark i stack eller häsja, vare egaren
oj berättigad till ersättning i annat fall, än då skadan tillkommit med
uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning. Sker skadan
inom annan trakt under tid, då lapparne ega med renar vistas å trakten,
vare lag samma.
2. Har utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker å
trakt, der lapparne under någon del af året ega uppehålla sig med sina
renar, bergadt hö lemnats utestående å tid, då lapparne icke egde att
å trakten uppehålla sig, skall skada, som derå af renar förorsakas, ersättas
af renegaren, ändå att den ej tillkommit på sätt i nästföregående
mom. sägs.
3. Finnes å viss trakt i följd af brist på virke eller af annan
orsak uppförande af lador blifva för den bofasta befolkningen oskäligt
betungande, ankomme på Konungen att förordna, att å den trakt ersättning
skall utgå för all skada, som af renar förorsakats å bergadt hö i
stack eller häsja, derest stacken eller häsjan varit försedd med sådant
stängsel, som af Konungen förordnas.
16 §.
Skada, som af lapparnes renar förorsakas å trakt, der lapparne
icke ega rätt att med sina renar uppehålla sig under någon tid af året,
skall af renarnes egare ersättas.
17 §•
Lapp, hvilken uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen
af sina renar vållat, att renarne gjort skada, som enligt 14, 15 eller
Rik. till lliksd. 1''rot. 1838. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 28 Raft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
16 § skall ersättas, böte derjemte för hvarje gång från och med fem
till och med tvåhundra kronor, der ej förlikning träffats om skadans
ersättande, eller den ersättningsskyldige gjort sådant medgifvande, att
efter ty i 20 § sägs utmätning för ersättningens belopp må hos honom
ske. För gäldande af de böter, som sålunda kunna ådömas renvaktare,
ansvare egaren till de renar, genom hvilka skadan åstadkommits.
18 §.
Aro inom en trakt, som efter hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin
helhet eller till någon del af lapparne begagnas till sommarbete för
deras renar, betesmarkerna så belägna, att de renar, som der föras på
bete, kunna antagas komma att, der bevakning saknas, under betestiden
ströfva omkring i hela trakten, och äro omständigheterna i öfrig!
sådana, att skada, som inom trakten af renar göres å den bofasta befolkningens
egor, kan antagas icke hafva blifvit förorsakad af renar,
tillhörande andra lappar än dem, som uppehålla sig inom trakten, kan
denna förklaras skola utgöra ett skadeersättningsområde, inom hvilket
de lappar, som der med sina renar uppehålla sig, skola i de fall nedan
sägs vara underkastade gemensam ansvarighet för skada, som af renarne
tillskyndas den bofasta befolkningens egendom. Konungen bestämmer,
hvilka trakter skola förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden,
och fastställer gränserna för ett hvart af dem.
Sker inom skadeersättningsområde skada af den beskaffenhet,
hvarom i 14 § 1 mom. eller i 15 § 2 eller 3 mom. sägs, och kan ej
utrönas, genom hvilkens eller hvilkas renar skadan blifvit förorsakad,
åligger ersättningsskyldigheten de lappar, hvilka uppehålla sig med sina
renar inom skadeersättningsområdet, och varde ersättningsbeloppet jemte
syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelade i förhållande till
det antal renar, hvarmed en hvar af dem tillhörer området. Om vid
den tid, då skadan skedde, renar tillhörande andra än de lappar, som
tillhöra området, der uppehöllo sig, skola äfven dessa lappar i förhållande
till antalet af sådana renar i ersättningen deltaga. Visar lapp,
förr än förlikning träffats eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit
föröfvad af hans renar, vare han från deltagande i ersättningen fri.
19 §.
Hålla flere lappar sina renar tillsammans i en hjord och sker
skada af renar, som höra till hjorden, vare, der ej utrönas kan, genom
Riksdagens Skrifvelse N:o 132. * 19
hvilkens renar skadan blifvit föröfvad, desse lappar pligtige att i förhållande
till det antal renar, en hvar af dem har i hjorden, ersätta
skadan jemte syne- och rättegångskostnader.
20 §.
Fordrar någon ersättning för skada, som förorsakats af lapparnes
renar, ege han att för syn och värdering å skadan utse dels för egen
räkning en god man, dels för lapparnes räkning en af de personer, som,
på sätt i 22 § sägs, hafva i uppdrag att inom trakten tjenstgöra såsom
gode män å lapparnes sida, hvarefter desse båda, eller, om de ej kunna
enas om valet, kronofogde, lappfogde eller länsman utse en tredje god
man. Desse gode män skola, på kallelse af den bland dem, som utsetts
för sökandens räkning, sammanträda å stället, der skadan skett,
samt, såvidt möjligt är, åstadkomma och i protokoll intaga noggrann
utredning om skadans uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den
kan antagas hafva skett, så ock om annat, som gode männen kunna
finna lända till utredning i saken, och skola gode männen derjemte
efter bästa förstånd och öfvertygelse i penningar uppskatta skadan;
börande gode männen vid förrättningen hafva sin uppmärksamhet fästad
derå att den frånvarandes rätt icke förnärmas.
För det belopp, hvartill skadan af de fleste gode männen uppskattats,
äfvensom för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som
medgifver, att han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige
före synen bjudit skadeersättning, ej understigande hvad gode
männen bestämt, stånde sökanden sjelf synekostnaden.
Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för den, som undergått utmätning,
att i fråga om ersättningens belopp söka domaren, eller för
den, som lidit skada, att, der utmätning ej skett, instämma sitt ersättningsanspråk
till domstol; skolande i förstnämnda fall talan anhängiggöras
inom ett år från utmätningsdagen.
21 §.
För syneförrättning, hvarom i 20 § sägs, njute god man ersättning
med fyra kronor femtio öre om dagen. Erfordras resa till förrättningsstället,
vare han berättigad till godtgörelse för skjuts efter en
häst eller för billigaste plats å ångfartyg eller jernväg, der sådant fortskatfningsmedel
lämpligen kan användas. Kostnaden för inkallande af
god man skall ersättas med det belopp, hvartill samma kostnad uppgått,
dock ej utöfver tre kronor.
20
* Riksdagens Skrifvelse JS:o 132.
22 §.
Inom hvarje lappby skola lapparne vid sammanträde, som omförmäles
i 11 §, årligen inför lappfogde eller länsman välja för hvarje
trakt, som efter hvad erfarenheten visat företrädesvis är utsatt för
skadegörelse af renar tillhörande lappbyn, så många bland den bofasta
befolkningen eller bland lappar med stadigt hemvist inom trakten, som
Konungens befallningshafvande bestämmer, att under tiden till nästa
val tjenstgöra såsom gode män vid fall, som i 20 § sägs. Underlåta
lapparne att välja, anmäles sådant af lappfogden eller länsmannen hos
Konungens befallningshafvande, som i lapparnes ställe utser gode män.
Förteckning å de utsedde intages i länskungörelserna.
23 §.
Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsområde om
sådan gemensam ansvarighet, som stadgas i 18 §, anhängiggöres mot
ordningsmannen i den lappby, till hvilken lapparne höra; egande ordningsmannen
att föra talan i målet på vederbörande lappars vägnar
samt att, om skäl dertill finnes, å lapparnes vägnar ingå förlikning angående
såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader. Tilltror
ordningsmannen sig kunna visa, genom hvilkens eller hvilkas renar
skada blifvit förorsakad, eller att jemte de till skadeersättningsområdet
hörande lappar äfven andra böra ansvara för skadan, ege han att låta
instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet dem, mot hvilka
anspråk väckes om deltagande i ersättningen, på det de må sjelfva
svara i saken.
Ådömes flere lappar ersättningsskyldighet efter 18 §, skall i domen
för en hvar fastställas, huru mycket han har att gälda.
Mål, deri efter ty nu är sagdt ordningsman vid underrätt fört
talan, må ock af honom i högre rätt fullföljas.
24 §.
Lappar, hvilka efter hvad i 18 § sägs blifvit dömda till ansvarighet
för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande af ersättning,
vare oförhindrade att, i händelse kännedom sedermera erhålles,
att skadan är föröfvad af renar tillhörande någon annan, eller att
andra lappar vid den tid, då skadan skedde, haft renar inom ekade
-
21
Riksdagens Skrifvelse iV.-o 132.
ersättningsområdet och sålunda böra deltaga i ersättningen, väcka talan
om godtgörelse för hvad de erlagt eller för den del deraf, som
belöper på andra lappar, dock, der ersättningen bestämts genom förlikning,
ej utöfver det belopp, hvartill skadan blifvit vid syn värderad,
med tillägg af synekostnaden. Sådan talan må ej anhängiggöras senare
än ett år efter det laga kraft egande utslag fallit eller förlikning träffats
angående skadeersättningens utgifvande.
25 §.
Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar eller
uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom skrämskott,
af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,
eller söker att fördrifva dem derifrån, straffes, der ej förseelsen är
efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.
Lag samma vare, der någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet
förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom
fällning af träd. Har vid arbetet anstäld person gjort sig dertill skyldig,
vare jemväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig
för skadans ersättande.
Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens egare
pligtig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt
eller vållande.
Under skada, som i denna § afses, skall förstås icke blott skada,
som tillfogats ren, utan ock, der i något af de angifna fallen renhjord
blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens
hopsamlande, äfvensom skada, som renarne genom skingringen kunna
hafva förorsakat.
26 §.
Under tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt, der de
enligt denna lag då ega vistas, skola samtliga i trakten befintliga,
den bofasta befolkningen tillhöriga hundar vara försedda med halsband
utvisande egarens namn och bostad. Hundar, som kunna jaga ren,
skola derjemte hållas bundna, då de icke användas till jagt. öfverträdelse
häraf straffes med böter från och med fem till och med femtio
kronor. Hund, som anträffas jagande ren på tillåtet uppehållsställe,
må saklöst dödas.
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
27 §.
1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, kvilka de, på sätt här
nedan sägs, eg a taga under sin vård.
2. Vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag må,
med de undantag, som i 3 mom. omnämnas, lapp icke hafva under
sin vård renar, Indika tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps
vård eller eljest inom lappbys område renar tillhörande andra än
lappar, vare dessa renar förbrutna till lappbyn, och ege ordningsmannen
att för byns räkning omhändertaga och lefvande eller slagtade försälja
dylika renar.
3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må lapp
vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag hafva under
sin vård, äfven om de tillhöra annan än lapp. Inom Norrbottens län
må derjemte lapp, som uteslutande sysselsätter sig med renskötsel,
tills vidare hafva under sin vård jemväl andra renar, som tillhöra annan
än lapp, derest renegaren är bosatt inom länets lappmark och der eger
eller brukar jordbruksfastighet. Upphör sådan renegare att ega eller
bruka jordbruksfastighet inom länets lappmark, åligger det honom att
inom ett år derefter hafva afhändt sig renarne, vid äfventyr att desamma
må omhändertagas af vederbörande ordningsman, som med dem
förfar på sätt i 2 mom. sägs.
4. Renegare, hvilken lemnat renar i vård åt lapp, har i fråga
om dessa renar enahanda förpligtelse!- enligt denna lag, som lappen
för sina renar.
28 §.
1. Der underhåll af renar å något visst område pröfvas för den
jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen
förordna, att det område ej vidare må till sådant ändamål
begagnas, mot det att erforderlig betesmark anvisas lapparne på annan
landsträcka, som dertill finnes tjenlig.
2. Har den i 1 § lapparne medgifna rätt att sommartiden föra
renar på bete å visst område nedom odlingsgränsen i Norrbottens och
Vesterbottens läns lappmarker visat sig medföra synnerlig olägenhet
för den jordbrukande befolkningen i trakten eller vara hinderlig för
odlingens fortgång, ankomme på Konungen att förordna, att dylikt
23
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
område ej vidare må till sommarbete för renar begagnas; börande i
sådant fall, der det finnes nödigt, annat sommarviste anvisas de lappar,
som dittills haft dylikt viste å området.
29 §.
Der det pröfvas nödigt för samfärdselns uppehållande, ege Konungens
befallningshafvande förordna, att vissa områden vid färdväg ej
må begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under
flyttning eller annan färd å vägen, så ock att viss trakt omkring kyrka,
tingsstad eller marknadsplats ej må användas till annat bete för renar
än för deras korrenar, som besöka sådan plats. Öfverträdelse af sådant
förordnande straffes med böter från och med tjugufem till och med
tvåhundra kronor.
30 §.
Lappande äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af
land och vatten icke allenast å sådana områden, der de enligt hvad i
1 § 1 mom. sägs ega vistas hvarje tid af året, utan äfven å annan
utmark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker under den
tid de ega att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar.
31 §.
Ej må å de områden, som blifvit till lapparnes uteslutande begagnande
anvisade, bete, slåtter, jagt eller fiske af lapparne till annan
upplåtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogild.
Varder bete eller slåtter å dylikt område af lapparne ej användt,
och finnes upplåtelse deraf tills vidare kunna ske utan intrång eller
skada för lapparne, ege Konungens befallningshafvande att mot lega
upplåta betet eller slåttern, intill dess behof deraf för lapparne åter
uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse af rätt till jagt eller fiske
ske utan skada för lapparne, ege ock Konungens befallningshafvande
att tills vidare tillåta annan att emot afgift å området jemte lapparne
utöfva jagt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning
af de vid afvittringen afsätta renbetesfjell i Jemtlauds län, må
jemväl inegor, som icke äro för lapparne behöfliga, utarrenderas. Vid
utarrendering af bete, slåtter eller inegor skall fästas det vilkor, att
24 Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
arrendator!! sjelf må freda såväl växande som bergad gröda från intrång
af renar.
Upplåtelse, som ofvan förmäles, må dock ej ega rum, utan att
de lappar, hvilka eg a rätt att å området uppehålla sig med sina renar,
blifvit i ärendet hörda samt, då fråga är om upplåtelse af bete, slåtter
eller inegor, dertill lemnat sitt samtycke. Medel, som inflyta genom
sådan upplåtelse, skola enligt de bestämmelser, som gifvas af Konungen,
användas till förmån för lapparne.
32 §.
Varder kronan tillhörig mark, belägen utom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker samt renbetesfjellen i Jemkande län, af Konungen
upplåten till renbete, ankomme på Konungen att bestämma det omfång
hvari och de vilkor hvarunder rätt till bete och skogsfång, jagt och
fiske tår af lapparne der utöfvas, äfvensom att förordna, till hvilken
lappby området skall räknas, eller om det skall utgöra särskild lappby.
33 §.
Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall begagnas
antingen för det i 28 § 1 mom. omförmälda ändamål, eller för
att bereda lapparne vid de för dem afsätta områden tillgång till skogsmark
eller bete eller till vägar öfver inegor emellan områdena, eller
för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar, vare
egaren pligtig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse
ej kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning angående
jords afstående för allmänt behof.
34 §.
Lapp, som har renhjord under sin vård, vare vid ansvar, som i
allmän lag finnes bestämdt, pligtig att, då kronofogde, lappfogde eller
länsman för verkställande af utmätning, ransakning efter stulna renar
eller annan laga orsak påfordrar renhjordens hopsamlande, sådant
verkställa.
35 §.
Öfver de af Konungens befallningshafvande utfärdade byordnin -
25
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
gar äfvensom öfver de närmare föreskrifter eller åtgärder, hvilka det
enligt denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshafvande att
meddela eller vidtaga, ege den, som anser sin rätt deraf förnärmad
eller obehörigen inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den
tid, som är bestämd för öfverklagande af förvaltande myndigheters
och embetsverks beslut; skolande dock, der ej ändringssökandet derigenom
varder onyttigt, beslutet utan hinder af besvär gälla till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan blifva vederbörligen förordnadt.
36 §.
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Viten, ådömda för öfverträdelse af byordning, tillfalla lappbyn. Saknas
tillgång till fulla gäldandet af böter eller viten, förvandlas de enligt
allmän strafflag.
37 §.
1. Öfverträdelser af denna lag äfvensom af byordning åtalas vid
allmän domstol och höra, der ej annorlunda här nedan sägs, under
allmänt åtal.
2. De i 4 § omförmälda förseelser, hvilka endast förnärma enskild
persons rätt, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej målseganden
angifver dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser,
om hvilka i 25 § handlas. Har ren blifvit olofligen fäld eller misshandlad,
och är renen omärkt eller målseganden ej känd, ege allmän
åklagare utan angifvelse tala i saken, jemväl i fråga om skadestånd,
hvilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas
hafva hört.
3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 2 eller 17 §, må,
der den rörer enskild persons rätt, åtalas endast af målsegande,
38 §.
1. Hvad i denna lag stadgas gälle ej i fråga om renar, som
med vederbörande jordegares samtycke året om föras på bete nedom
* lappmarksgränsen i Norrbottens län. Egare af sådana renar vare pligtig
att om dem taga sådan vård, att de ej olofligen inkomma på annans
egor. Sker det ändå, böte enligt allmän lag och ersätte skadan.
Bill. till Riksd. Prat. 1898. 10 samt. 1 Afd. 1 Band. 28 Raft.
4
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
2. Denna lag eger, så vidt den stadgar förpligtelser för lapparne
utöfver hvad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta
emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, innehåller, icke
tillämpning å norska lappar, som vintertiden uppehålla sig i Sverige.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1899, dock att stadgandena i 27 § 2 och 3 mom. ej skola ega tillämpning
förr än fem år derefter förflutit.
Bil. Litt. B.
Lag om renmärken.
Med upphäfvande af lagen den 4 juni 1886 angående renmärken
förordnas som följer:
1 §•
Ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna
dag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, skall vara försedd
med egarens af häradsrätten faststälda märke, anbragt i renens öron.
2 §•
Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der
renegaren, eller, om han icke sjelf är renskötande lapp, den lapp, som
vårdar hans renar, har sitt hemvist, och inlemne dervid sökanden ett
afklipp af märket om tolf centimeters bredd och 3 centimeters höjd.
Häradsrätten läte de vid tinget närvarande ordningsmän och andra
lappar äfvensom länsmannen och lappfogden, der han är vid tinget
tillstädes, taga kännedom om märket och, sedan de vid sammanträde
utom rätten granskat detsamma, derefter inför häradsrätten yttra sig
öfver märket.
''"V ''-1'' -■■■'' ''• v \ >'' *V:‘ V ,*K'' '' Äi‘Å • ,V:Vt
27
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
Finner häradsrätten märket vara så inrättadt, som i 3 § sägs,
och möter ej heller i öfrigt enligt denna lag hinder, fastställe häradsrätten
märket.
3 §•
Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättadt, att
det tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande
tingslag förut faststälda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras
till sådant äldre märke, eller äldre märke förändras till likhet
med det, hvarå fastställelse sökes.
4 §•
Renmärke må ej fastställas för annan renegare, än som i 1 §
omförmäles, ej heller må renegare samtidigt hafva mer än ett faststäldt
renmärke.
5 §•
Vill den, som har faststäldt renmärke, icke vidare vid renmärkning
begagna detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som aflyser
märket. Å ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma
fortfarande bibehållas, men andra renar må ej dermed märkas. Ej må
utan förre egarens samtycke sådant märke för annan renegares räkning
fastställas innan fem år förflutit från det aflysuingen skedde.
Har faststäldt märke under fem år icke varit vid renmärkning
begagnadt, anses fastställelsen hafva förfallit, ändå att aflysning ej skett,
och vare sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renegares
räkning.
6 §.
1. Har någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat rätt till
annans faststälda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma,
anmäle han sådant hos häradsrätten, som, der hinder ej möter
enligt 4 §, för hans räkning registrerar märket.
2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge
honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla
sitt faststälda renmärke till registrering.
28
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
7 §•
t, «
Vid häradsrätten skall föras förteckning öfver de af häradsrätten
fastBtälda och registrerade renmärken jemte de renegare, för hvilkas
räkning fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes
ock, när renmärke aftysta eller fastställelse derå visats hafva
förfallit. Under maj månad hvarje år skall utdrag ur nämnda förteckning,
omfattande tiden från och med maj månad föregående år till och
med april månads utgång under löpande året, insändas till Konungens
befallningshafvande i länet, som på lämpligt sätt offentliggör utdraget.
Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas af
Konungen.
8 §.
Öfvergår märkt ren genom laga fång till ny egare, må å den ren
bibehållas det redan anbragta märket, försedt med sådant af ordningsmannen
inom lappbyn gilladt afbrott, som kan vara erforderligt för att
skilja renen från andra renar med samma hufvudmärke. Å sådant afbrottsmärke
erfordras icke fastställelse. Kalf efter renko, försedd med
afbrottsmärke, skall märkas med egarens faststälda märke.
9 §•
1. Märkning af de under året födda renkalfvar skall vara verkstäld
före den 15 oktober. Försittes denna tid, ege ordningsmannen
inom lappbyn, der han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges
bekostnad låta verkställa renmärkningen.
2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord
annans renko med omärkt kalf, vare han pligtig att mot godtgörelse
af egaren märka kalfven med moderns märke eller, om detta är afbrottsmärke
eller aflyst märke, och han eger kännedom om egarens faststälda
märke, med detta senare.
3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt
ren eller omärkt kalf, som icke följer modern, skall djuret öfverlemnas
till och omhändertagas af ordningsmannen samt nedslagtas och försäljas
eller ock lefvande försäljas samt med nye egarens märke förses.
Af medel, som genom försäljningen inflyta, erhålle ordningsmannen
skälig godtgörelse, hvarefter återstoden tillfaller lappbyn.
Riksdagms Skrifvelse N:o 132.
29
10 §.
Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, hvars märke
blifvit förstördt eller förfalskadt, skall renen omhändertagas och vårdas
af ordningsmannen eller den lapp, han derom anmodar. Dylik ren
skall derefter vid tillfälle, då lapparue i trakten mera allmänt samlas,
för dem till granskning uppvisas. Finnas dervid sannolika skäl för att
renen tillhör uppgifven renegare, ege denne återtaga renen mot erläggande
af skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat
fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslagtas och försäljas,
samt med inflytande försäljniugsmedel så förfaras, som i 9 § sägs.
11 §•
1. Den, som vid märkning af egna renar eller af renar, som han
har under sin vård, begagnar märke, som ej blifvit af häradsrätten för
renegaren faststäldt, i annat fall än i 8 § här ofvan sägs, eller märke,
som är aflyst, straffes med böter från och med tjugufem till och med
tvåhundra kronor.
2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till hvilken han icke
är egare, dömes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till
böter från och med femtio till och med femhundra kronor.
3. Den, som i det fall, hvarom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning
begagnar annans faststälda renmärke, innan detsamma blifvit för
honom vid häradsrätten registreradt, eller som underlåter den i 6 §
2 mom. föreskrifna anmälan till registrering, böte från och med fem
till och med femtio kronor.
12 §.
1. Innehar någon inom Norrbottens, Vesterbottens eller .Temtlands
län oarbetad renhud, hvarå öronen blifvit bortskurna eller renmärket
eljest förstördt, och kan han ej visa, att renmärket blifvit utan bedräglig
afsigt borttaget eller förstördt, eller att huden blifvit märkt på sätt i
3 mom. sägs, böte från och med fem till och med etthundra kronor,
der han ej efter allmän lag straffas för oloflig åtkomst af godset.
2. Dag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län anträffas
forslande kött af slagtad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,
att antagas kan, det köttet föres från slagt ute å mark.
30
Riksdagens Skrifvelse N:o 132.
3. Hud och kött, hvarom ofvan förmäles, må af allmän åklagare
eller ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas. Huden skall
medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att deraf tydligen kan
ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från hvilken beslaget
gjorts, i saken fäld, skall det beslagtagna godset eller, om det är såldt,
dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild angifvare, tage
han hälften deraf.
4. Inom Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker eller
renbetesfjellen i Jemtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är
sagdt, göras å hud eller kött efter slagtad ren, som finnes doldt eller
undanstucket å plats, den der ej kan såsom vanligt förvaringsställe
anses, såsom i lada, i höstack eller ute å mark. Sålunda verkstäldt
beslag läte beslagaren ofördröjligen kungöra i socknens kyrka, och
ege den, som vill göra anspråk å godset, inom en månad derefter anmäla
sig hos beslagaren samt, der hans rätt icke finnes ostridig, instämma
denne senast till det ting, som infaller näst efter''en månad
från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej
visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde
som ofvan är sagdt.
5. Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för vederbörande målsegande
att, der någon fälles till ansvar efter allmän lag för oloflig åtkomst
af gods, som enligt förestående bestämmelser blifvit taget i beslag,
tillgodonjuta den rätt till godset eller dess behållna värde, som
lagligen må honom tillkomma.
13 §.
öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare inför allmän
domstol. I fall, som i 11 § 2 mom. sägs, ege åklagaren tala i saken
jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i tv fall skall tillfalla den lappby,
dit renen kan antagas hafva hört.
14 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
15 §.
• '' ■ ■ f'' ■ '' '' O--; '' >
Hvad i denna lag stadgas om märkning af ren samt fastställelse
31
Riksdagens SJcrifvelse N:o 132.
och registrering af renmärke skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga
om renar, som med vederbörande jordegares samtycke året om föras
på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län. Fastställelse å
sådant renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der renarne föras
på bete, och lemne häradsrätten andra renegare i orten, som kunna
vara vid rätten tillstädes, äfvensom länsmannen tillfälle att yttra sig
öfver märket.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1899.
De i 1 § och 9 § 3 mom. gifna bestämmelser äro icke tillämpliga å
renar, tillhörande sådana bofaste, hvilka jemlikt lagen denna dag om
de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige allenast under fem år
efter det lagen trädt i kraft ega rätt till bete för renar.
Har, då denna lag träder i kraft, renegare, som i 1 eller 15 §
omförmäles, flera faststälda renmärken, åligger honom att inom ett år
derefter hos häradsrätten till registrering anmäla det af märkena, som
han för framtiden vill begagna. Underlåter han det, eller begagnar
han efter det registrering skett vid renmärkning annat märke än det
sålunda registrerade, böte från och med tjugufem till och med tvåhundra
kronor. Å förut faststäldt märke, som tillhör annan renegare,
än i 1 eller 15 § sägs, eller som icke blifvit i anledning af anmälan,
som här stadgas, registreradt, anses fastställelsen hafva förfallit sedan
fem år förflutit från det lagen trädde i kraft, der ej märket blifvit på
sätt i 6 § 1 mom. sägs för ny egare registreradt.