Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
15
■VT
N:o 120.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 maj 1898.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående åtgärder till höjande
af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af
svenska alsters afsättning i utlandet.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts [n:o 2] utlåtande n:o 2.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts [n:o 4] utlåtande n:o 24.)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt, motion har framhållits angelägenheten af
åtgärders vidtagande till höjande af vår utrikes handel och sjöfart, särskilt,
för åstadkommande af direkta sjöfartsförbindelser, medelst svenska fartyg,
mellan Sverige och transmarina länder.
I afseende härå har i motionen anförts hufvudsakligen följande.
Under det att regering och Riksdag en lång följd af år på mångahanda
sätt direkt och indirekt understödt och omhuldat landtbruksnäringen och särskildt,
sökt genom tullar gynna denna näring likasom ock den inhemska industrien,
hade vår utrikes handel och den deraf beroende sjöfartsnäringen
lemnats så godt som obeaktade. Hvad särskildt den sistnämnda anginge, hade
densamma, i stället för att understödjas, i motsats till andra transportmedel
anlitats såsom en skattekälla, och detta i mycket hög grad. På den svenska
utrikes sjöfarten hvilade nemligen — förutom kostnaderna för skeppsmätning —
konsulatafgifter, lastpenningar, lotspenningar, fyr- och båkafgifter, tonafgifter
till sjömanshusen samt hamnafgifter och grundpenningar; och alla dessa
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
afgifter utginge efter fartygets hela tontal, lotspenningar dock äfven efter den
lotsade vägens längd, samt i regel utan hänsyn till den omfattning, hvari
detta tontal för handelsoperation toges i anspråk och alltså utan hänsyn till
fartygets förmåga att erlägga afgifterna.
Redan i de yttranden, som med anledning af Riksdagens skrifvelse den
14 maj 1888, angående undersökning af den svenska sjöfartsnäringens tillstånd,
afgåfvos till kommerskollegium, hade betonats, att svenska fartyg vore
i flera hänseenden mera betungade af afgifter och pålagor än andra nationers.
Detta förhållande hade sedan dess skarpare framträdt derigenom, att dels
numera i allt högre grad användes stora, lastdryga ångfartyg, hvilka kunde
göra tätare resor än segelfartyg och dervid finge, med någon modifikation,
hvarje gång oberoende af lastens myckenhet erlägga afgifter för sitt stora
tontal, dels fartygsafgifterna i vårt grannland Danmark blifvit i sammanhang
med frihamnens i Köpenhamn öppnande betydligt nedsatta, dels ock vissa afgifter
såväl der som i några tyska hamnar och äfven i Frankrike numera
beräknades efter lossadt och lastadt tonnage.
Den med anledning af Riksdagens berörda skrifvelse tillsatta sjöfartsnäringskomitén
hade på sin tid föreslagit åtskilliga åtgärder till den svenska
sjöfartsnäringens höjande, men om också åtskilliga åt komiténs framställningar
ledt till afsedt resultat, vore dock flertalet deraf ännu oafgjordt.
I sammanhang med nu berörda förhållanden borde en annan sak uppmärksammas.
På sätt sjöfartsnäringskomitén framhållit, hade den svenska
handelsflottan förlorat den betydelse, som densamma en gång egt i afseende
å den större transoceana fraktfarten. Statistiken bekräftade detta allt fortfarande.
Under det att numera nödvändigheten för de gamla kulturländerna
att uppsöka de transmarina afsättningsfälten med allt större makt gjorde sig
gällande, besörjdes vår utförsel till dessa liksom vår import af så kallade
kolonialvaror från desamma till öfvervägande grad af främmande länder. Icke
nog med, att vi redan till följd af vårt aflägsna läge egde sämre förutsättningar
för seger i täflingskampen om de transmarina marknadsfälten, förvärrades
vår ställning således än ytterligare deraf, att vår omsättning med
transoceana länder icke skedde direkt. Omlastningen i de europeiska trafikcentra
—■ London, Hamburg, Antwerpen och andra städer — medförde icke
blott i regel högre fraktkostnader, utan deraf vållades äfven uppehåll, osäkerhet
i leveransers fullgörande, fara för skada å godset vid omlastningen, svårkontrollerade
uppmätningar, magasinerings- och andra kostnader, allt olägenheter,
som stälde våra affärsmän i sämre läge än deras konkurrenter i land,
som egde direkta förbindelser med transmarina länder. Doge man dertill i
betraktande, hurusom vi sjelfva med våra ofvan omförmälda dryga sjöfartsafgifter
tyngde ned de krafter, vi kunde föra fram i täflingsstriden, och att
Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
17
våra konkurrenter, åtminstone Danmark och Tyskland, egde institutioner,
särskildt egnade att främja och lätta exporthandeln och den derför arbetande
industrien, borde det icke förvåna någon, att vår handel och vår sjöfart samt
den industri, som arbetade för export, icke nått den utveckling, som de under
gynsammare förhållanden kunde vinna.
Efter antydan om de åtgärder, som syntes böra vidtagas för att råda
bot mot de ogynsamma vilkor, hvarunder vår utrikes handel och vår sjöfart
arbeta, framhålles slutligen i motionen behofvet af en omfattande utredning
rörande de olika utvägarne till höjande af dessa näringsgrenar.
Af de för Riksdagen tillgängliga statistiska utredningar i nu förevarande
ämnen har Riksdagen funnit framgå, att vår sjöfartsnäring icke nått den utveckling,
hvarför vårt land med sitt läge och sina tillgångar torde lemna
förutsättningar. Såvidt nämnda utredningar visa, har vår handelsflottas procent
af verldstonnaget nedgått; och om jemförelse verkställes särskildt med Norge,
visar det sig, att vår handelsflotta, som år 1850 motsvarade omkring % af Norges,
nu nedgått till ej fullt y3 af den sistnämnda hvad tontalet beträffar. Den
andel, svenska fartyg, barlastade och lastade, taga i våra sjöfartsförbindelser,
har, oaktadt det uppsving i användandet af svenska fartyg, 1896 års statistik
hvad de absoluta talen beträffar utvisar, dock relativt nedgått, och
näringen har icke kunnat hålla jemna steg med utvecklingen af vår utrikes
handel, som i allt för hög grad besörjes af främmande flaggor. Visserligen
har under nästlidna år, som var utmärkt af en allmän lifaktighet, användandet
af svenska fartyg ökats, men häraf lära icke några bestämda slutsatser
för framtiden kunna dragas.
Riksdagen har äfven fäst sin uppmärksamhet dervid, att, ehuru vår
exporthandel i icke ringa grad är rigtad äfven på transoceana länder, och
ehuru Sverige i sin ordning måste skaffa sig dessa länders alster, den häraf
påkallade varuförseln dock nära nog uteslutande är öfverlemnad åt mellanhänder
att besörja. Vårt land är nästan alldeles i saknad af direkta förbindelser
med sagda afsättningsfålt och produktionsorter, icke blott medelst
svenska fartyg, utan ock medelst främmande nationers. Dessa omständigheter
hafva intvingat vår handel på aflägsna länder under ogynsamma konkurrens
vilkor, de der tynga och hämma, i vissa fall till och med omöjliggöra
denna handel.
Vår direkta utrikes sjöfart, liksom vår direkta utrikes handel, är till
öfvervägande grad inskränkt till östersjö- och nordsjöländer, af hvilka Danmark,
Tyskland och England upptaga fulla tre fjerdedelar af sjöfarten på
Sverige. I ungefär samma förhållande är den svenska sjöfarten rigtad på
dessa tre länder, och af vår utrikes handel kommer ej långt ifrån samma
höga andel på sagda länder. Dessa förhållanden blifva särskildt betänkliga
Bih. till Riksd. Frot. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 25 Häft. 3
18 Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
i våra dagar, då eu rastlös täflingskamp just om de transoceana marknadsfälten
råder.
Anledningarna till de antydda förhållandena äro naturligen många och
skiftande. En orsak utgöres af de dryga afgifter, som äro lagda på sjöfarten
och ej hafva sin motsvarighet i afseende å andra transportmedel. Sålunda
tryckes vår sjöfart icke blott af sådana pålagor, som med nödvändighet kräfvas
för upprätthållande af inrättningar, de der uteslutande afse dess nytta,
utan ock af sådana, som äfven tjena dels andra näringsgrenar, dels till och
med för sjöfarten främmande statsförvaltningsändamål; och när varor sjöledes
ankomma och afgå, beskattas de af kommunerna med hamnafgifter, hvilka
icke hafva sin motsvarighet, då gods ankommer eller afgår med jernväg
eller landvägen.
Än vidare må i förevarande afseende framhållas sättet för våra sjöfartsafgifters
beräknande, hvarigenom de uttagas af hela transportmedlet, fartyget,
om detta ock endast till en ringa grad användes för handelsoperation.
En icke ringa orsak till sjöfartsnäringens mindre tillfredsställande utveckling
är antagligen att söka i bristen på målsmän att fora dess talan och i
det mindre lifliga intresse, som för denna näring rådt i vårt land. Detta
förhållande synes så mycket mera anmärkningsvärd!, som, om äfven handelns
och sjöfartens utveckling betingas af jordbrukets och industriens, å andra
sidan både jordbruket och industrien äro för en vinstgifvande afsättning af
sina alster beroende af handeln och sjöfarten.
Hvad nu angår medlen att råda bot för ofvan anmärkta förhållanden,
erbjuda sig flere utvägar, och snart sagdt i afseende å hvarje sjöfarten åliggande
afgift föreligger, genom komitéutredningar eller myndigheters eller enskildes
till Eders Kongl. Maj:t gjorda framställningar, ett eller flera förslag,
som bida sin lösning. Det synes lämpligt, att alla dessa förslag och de
ytterligare, som kunna ifrågakomma, tagas i öfvervägande på eu gång, ty
det är naturligtvis af vigt, att arbetet för sjöfartsnäringens höjande och lindrandet
af dess bördor sker efter eu viss utstakad plan, grundad på fullständig
utredning af de vilkor, hvarunder näringen verkar. Såsom ledande
principer vid detta arbete lära kunna uppställas, att sjöfartsnäringen, för inkomst
hvaraf bevillning erlägges till staten liksom för annan rörelse, icke
bör beläggas med afgifter i vidare mån, än nödigt är för upprätthållande af
de anstalter och inrättningar, som afse dess nytta, och ej heller må tagas i
anspråk såsom särskildt skatteobjekt vare sig för ändamål, främmande för
densamma, eller för statens allmänna utgiftsbehof, samt att i öfrigt alla de
åtgärder vidtagas, som, tjenande till näringens tidsenliga utveckling, af dess
idkare eftersträfvas och ej strida mot andra lika berättigade intressen eller
möta andra giltiga hinder.
Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
19
Företrädesvis torde härvid följande åtgärder böra tagas i öfvervägande.
Från åtskilliga håll har lastpenningarnas afskaffande framstälts såsom
ett önskemål, och onekligen utgör denna afgift en på sjöfartsnäringen hvilande
särskild skatt, närmast jemförlig med de s. k. grundskatterna. Eu
successiv afskrifning af denna skatt har derför icke utan skäl blifvit ifrågasatt.
Ett hinder deremot har emellertid ansetts ligga i den omständigheten,
att, till följd af våra sjöfartstraktater, borttagande af eller nedsättning i så
väl lastpenningarne som öfriga af sjöfarten utgående afgifter, konsul atafgifterna
undantagna, skulle tillgodokomma äfven främmande nationer.
Om af denna anledning en afgiftslindring fortfarande skulle finnas icke
vara lämplig, har man att tillse, huruvida icke en afgift, hvilken, såsom lastpenningarne,
utgöres af sjöfarten utan att tjena särskilda anstalter för densamma,
må kunna på ett eller annat sätt till näringen direkt eller indirekt
återföras eller ock omregleras så, att fartyg vid upprepade besök kunde fä
lättnader vid beräknandet af denna afgift, enligt enahanda princip, som tilllämpas
i afseende å lotspenningar samt fyr- och båkafgifter.
Hvad vidare beträffar de likaledes från liera håll föreslagna ändrade
grunderna för vissa sjöfartsafgifters beräknande, kan Riksdagen visserligen
icke utan närmare utredning uttala något omdöme om ändamålsenligheten
eller möjligheten af en sådan åtgärd, men finner äfven denna fråga förtjena
att undersökas.
En lättnad för sjöfartsnäringen, som synes Riksdagen vara af billighet
påkallad, vore, att staten öfvertoge kostnaderna för här i riket nybyggda
fartygs skeppsmätning. Särskilt vill Riksdagen tillika framhålla önskvärdheten
af förvaltningsbidrag af statsmedel för sjömanshusens verksamhet.
Riksdagen har äfven fast sin uppmärksamhet vid behofvet af åtgärder
för att underlätta tillförandet .till rederirörelsen af nödiga kapital. För befordrande
af detta mål är bildande af stora bolag ett medel, rätt till inteckning
i fartyg ett annat. Att sistnämnda fråga, som redan förut varit under
öfvervägande, dervid fått förfalla, torde hafva berott hufvudsakligen på myndigheternas
varsamhet, då de saknade fullständig utredning om åsigterna i
sjöfartskretsar om detta rättsinstituts behöflighet. Riksdagen är emellertid
af den åsigt, att, äfven om ifrågasatta åtgärder icke skulle medföra all den
nytta, som deraf förväntas för sjöfartsnäringen, lagstiftningen åtminstone icke
får undanhålla, utan bör öppna möjlighet för begagnande af desamma, naturligtvis
under förutsättning, att icke öfvervägande motskäl kunna frambäras.
En del af de åtgärder till sjöfartsnäringens upphjelpande, som blifvit
ifrågasatta, afse handelns intressen ej mindre än sjöfartens. Särskilt ur
handelns och industriens synpunkt synes utredningen af sjöfartsafgifternas
beräknande efter annan grund än hittills påkallad. Säkerligen vore också
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 120.
ur handelns och industriens synpunkt frågan om lämpligheten af subventioner
för vissa direkta ångfartygsförbindelser förtjent af en omfattande undersökning.
Dervid vore gifvetvis åt vigt att åstadkomma en såvidt möjligt noggrann
utredning om de handelsvågar, vår export och import nu begagna.
Vidare torde skäl tala för ett fortgående på den redan inslagna vägen att
genom understöd åt exportagenter, som vilja sätta sig ned inom främmande
handelscentra, möjliggöra upprättandet derstädes af svenska handelshus för
förmedlande af svenska alsters afsättning. Hvad handeln beträffar, bör man
söka att sätta de svenska affärsmännen i omedelbar förbindelse med affärsmän
å produktions- och afsättningsorterna. Det synes ock vara angeläget,
att ytterligare åtgärder vidtagas för tillhandahållande af snabba och tillförlitliga
underrättelser om utländska affärsmarknader, handelsbruk, lagstiftningsåtgärder
m. m.
Då de för vårt land lika naturliga som vigtiga näringarna, sjöfarten
och den utrikes handeln, råkat i ett mindre gynsamt läge,
då det måste vara statsmagternas pligt att tillse, det dessa näringar må
komma i åtnjutande af och i sin mån bidraga till det mägtiga uppsving, som
på olika områden gjort sig gällande inom landet, och
då frågan om hvilka åtgärder, som i sådant afseende lämpligast böra
vidtagas, förutsätter en allsidig utredning,
får Riksdagen, med erinran att de åtgärder, som kunna ifrågakomma,
fördela sig i sådana, som bero af Eders Kongl. Maj:t allena, och sådana, de
der äfven fordra Riksdagens medverkan och bifall, samt att Riksdagen i
skrifvelse den 6 innevarande maj angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tredje hufvudtitel begärt, att Eders Kongl. Maj:t, vid förestående
behandling af väckta frågor om den svenska sjöfartsnäringens utveckling,
äfven måtte taga i öfvervägande, huruvida,* i hvad mån och på hvad sätt
lindring i afseende å konsulatafgiften må kunna beredas den svenska utrikes
sjöfarten, anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t dels — i samband, i den
mån så anses lämpligt, med väckt fråga om lindring i konsulatafgifterna för
svenska fartyg — taga under öfvervägande, hvilka åtgärder må kunna ytterligare
vidtagas till beredande af lättnader för och till höjande af den svenska
sjöfartsnäringen samt till främjande af Sveriges direkta utrikes handel, särskild!
på aflägsnare länder, dels ock derefter för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill omständigheterna må föranleda.
Stockholm den 13 maj 1898.
Med undersåtlig vördnad.